En 6 kD-polypeptidtillväxtfaktor som först iakttogs i de submaxillära spottkörtlarna hos möss. Epidermal tillväxtfaktor hos människor isolerades ursprungligen ur urin, då den har förmåga att hämma magsaftsutsöndring, och ämnet kallades urogastron. Faktorn uppvisar ett flertal biologiska effekter, inklusive främjande av tillväxt och differentiering av mesenkym- och epitelceller. Syn. EGF.
Epidermal growth factor receptor (EGFR) är en tyrosinkinaspännande receptor som utgör en central del i celltillväxtens och celldelningens kontrollmechanismer, och när den aktiveras genom bindning av ligander som EGF eller TGF-α kan den initiera en signalkaskad som leder till celldelning, differentiering och överlevnad.
Transformation Growth Factor Alpha (TGF-α) är ett signalsubstanser som binder till receptorer på cellens yta och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar cellers tillväxt, differentiering och överlevnad. TGF-α är en peptidhormon som uttrycks av många olika celltyper och spelar en viktig roll i embryonal utveckling, wound healing och cancer. I patologiska tillstånd kan ökat uttryck av TGF-α leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.
Quinazolines är en klass av organiska föreningar som innehåller en heterocyklisk ring med två kolatomer och två kväveatomer. Denna struktur bildar en aromatisk system, vilket betyder att den har delokaliserade elektroner och är reaktivt stabil. Quinazoliner används ofta som byggstenar inom läkemedelsutveckling på grund av deras förmåga att binda till specifika enzymer eller receptorer i kroppen. Exempel på läkemedel som innehåller quinazolinestruktur är vissa typer av blodtrycksmediciner och cancerbehandlingsmediciner.
Transformerande tillväxtfaktorer (TGF) är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i cellernas tillväxt, differentiering och överlevnad, samt styr reguleringen av immunresponsen och fibrosen i kroppen.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A (VEGF-A) är ett protein som stimulerar angiogenes, det vill säga tillväxten och differentieringen av nya blodkärl, genom att verka på vaskulära endotelceller. Det uttrycks i högre grad under fysiologiska och patologiska tillstånd som kräver ökat blodflöde, såsom embryonal utveckling, wound healing och cancer."
Signalmolekyler som deltar i regleringen av celltillväxt och celldifferentiering.
En enkelkedjad polypeptidtillväxtfaktor som spelar en betydande roll i sårläkningsprocessen och som sätter igång angiogenes (kärlbildning). Hos människa finns det flera olika typer av proteinet, varierande i storlek från 18 - 24 kD, beroende på olika startpunkter inom fgf-2-genen. Det har 55% aminosyrarestöverensstämmelse med fibroblasttillväxtfaktor 1 och en starkt heparinbindande effekt. Tillväxtfaktorn är en mycket kraftfull inducerare av DNA-syntes i en mångfald celltyper av mesoderm- och neuroektodermursprung. Den kallades från början basisk fibroblasttillväxtfaktor pga sina kemiska egenskaper och för at skiljas från sur fibroblasttillväxtfaktor (fibroblasttillväxtfaktor 1). Syn. fibroblasttillväxtfaktor, basisk.
En cellytererceptor för protein-tyrosinkinas som är överrepresenterad i ett avsevärt antal adenokarcinom. Den har omfattande homologi med och kan bilda heterodimerer med EGF-receptorn (epidermal tillväxtfaktorreceptor), erbB-3-receptorn och erbB-4-receptorn. erbB-2-receptorn aktiveras vid heterodimerbildning med någon ligandbunden erbB-receptor.
"Trombocytrelaterad tillväxtfaktor (megakaryocyte growth and development factor, Megakaryocyte colony-stimulating factor eller platelet-derived growth factor) är ett protein som produceras naturligt i kroppen och stimulerar produktionen och differentieringen av megakaryocyter, de celler som sedan frisätter blodplättar (trombocyter), vilket leder till en ökad bildning av nya blodplättar."
Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellväxth, celldelning, cellifferentiering, apoptos och extracellulär matrisproduktion. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellytan och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till cellcykeln och andra cellulära processer. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes, fibros och immunsuppression.
En cells förökning genom delning.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
En familj små polypeptidtillväxtfaktorer med flera gemensamma drag, inklusive en stark affinitet för heparin och en central, tunnformad kärna av 140 aminosyror med stor homologi mellan familjemedlemmarna. Den ursprungliga definitionen som fibroblasttillväxtstimulerande protein är inte längre nödvändig för hemmahörande i fibroblasttillväxtfaktorfamiljen.
En väl beskriven basisk peptid som tros utsöndras från levern och följa blodcirkulationen. Den har tillväxtreglerande, insulinliknande och mitogena egenskaper. Tillväxtfaktorn är till stor del, men inte helt, beroende av tillväxthormon. Den tycks i huvudsak vara verksam hos vuxna, till skillnad från insulinliknande tillväxtfaktor II, som är en viktig tillväxtfaktor i foster.
Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra som fungerar som building block vid syntesen av proteiner. Det spelar också en viktig roll i produktionen av neurotransmittorer, hormoner och sköldkörtelhormoner i kroppen. Tyrosin kan ombildas till dopamin, noradrenalin och adrenalin, som alla är involverade i regleringen av humör, sömn, aptit, minne och andra kognitiva funktioner.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
En flerfunktionell tillväxtfaktor som reglerar både celltillväxt och cellrörlighet. Den utövar en stark mitogen effekt på leverceller och primära epitelceller. Dess receptor är protoonkogenprotein C-met.
Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Nervtillväxtfaktorer (NGF) är proteiner som stimulerar tillväxt, underhåll och överlevnad av specifika neuron i det nervsystemet, där de spelar en viktig roll i signaleringen mellan celler och har visat sig vara involverade i neurodegenerativa sjukdomar, smärta och känslosamma störningar.
Dessa är lösliga mitogen som utsöndras från ett flertal organ. Faktorerna utgörs av en blandning av två polypeptidenkelkedjor med heparinaffinitet.. Molekylvikten är organ- och artberoende. De har mitogena och kemotaktiska effekter och stimulerar endotelceller till att växa och syntetisera DNA. De är besläktade med såväl basiska som sura fibroblastväxtfaktorer, men har andra aminosyrasekvenser.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Protein-tyrosinkinases (PTKs) are a type of enzyme that plays a crucial role in signal transduction within cells. They catalyze the transfer of a phosphate group from adenosine triphosphate (ATP) to specific tyrosine residues on target proteins, a process known as tyrosine phosphorylation. This post-translational modification can alter the activity, stability, or localization of the target protein and is involved in various cellular processes such as growth, differentiation, and apoptosis. Dysregulation of PTKs has been implicated in several diseases, including cancer, making them important drug targets for therapeutic intervention.
En proteinkinashämmare är ett ämne som hämjar verksamheten hos en proteinkinas, en typ av enzym som fosforylerar (och därmed aktiverar eller inaktiverar) andra proteiner och som spelar en viktig roll i cellsignalering och reglering av cellulära processer. Proteinkinashämmare används som läkemedel för att behandla olika sjukdomar, exempelvis cancer och autoimmuna sjukdomar.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
Vaskuläre endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF) är en grupp signalsubstanser som stimulerar angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl från befintliga. De verkar främst på vaskulära endotelceller och spelar därför en central roll i patofysiologiska processer som exempelvis tumörväxt, diabetesrelaterade komplikationer och åderbrist.
Monoclonal humanized antibodies are laboratory-produced proteins that mimic the immune system's ability to detect and neutralize foreign substances like bacteria and viruses. They are called "monoclonal" because they are identical copies of a single parent cell, and "humanized" because they incorporate elements of human immunity into their structure. These antibodies are engineered to bind specifically to a particular target, or antigen, making them valuable tools in the diagnosis and treatment of various diseases, including cancer and autoimmune disorders.
Cancer i bröstet.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Cancersjukdom i lungorna.
Protoonkogenen c-erbB-1 kodar för den epidermala tillväxtfaktorreceptorn. Den har sitt namn efter den virala homologen v-erbB, som isolerades från ett fågelerytroblasvirus (AEV), där den låg som ett fragment i c-erbB-1-genen hos kyckling, vilken saknar ligandbindningsdomänen på aminoänden.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra som fungerar som byggsten i proteiner och neurotransmittor i kroppen. Det syntetiseras i kroppen från den icke-essentiella aminosyran fenylalanin.
Tillväxtfaktorreceptorer är en typ av receptorproteiner som binder till specifika tillväxtfaktorer och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar celltillväxt, celldelning, differentiering och överlevnad.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
"Nervtillväxtfaktor (NGF) är ett protein som verkar som neurotrofin, det vill säga, ett signalsubstans som styr överlevnaden, differentieringen och reproduktionen av neuroner under embryonal utveckling och i vuxna djur."
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Platelet-derived growth factor (PDGF) receptors are a type of cell surface receptor that bind to PDGF, which is a protein involved in regulating cell growth and division. There are two types of PDGF receptors, called PDGFR-α and PDGFR-β, and they are found on the surface of many different types of cells in the body. When PDGF binds to these receptors, it triggers a series of intracellular signaling events that can lead to changes in cell behavior, such as increased proliferation, migration, and survival.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.
Proton pump inhibitor proteins, also known as protono pumpare, refer to a group of protein pumps found primarily in the parietal cells of the stomach that play a key role in regulating gastric acid secretion. These proteins are responsible for transporting hydrogen ions (protons) from the cytoplasm of the cell into the lumen of the stomach, where they combine with chloride ions to form hydrochloric acid. By inhibiting the function of these proton pumps, medications known as proton pump inhibitors can reduce gastric acid secretion and alleviate symptoms associated with acid-related disorders such as gastroesophageal reflux disease (GERD) and peptic ulcers.
Fibroblast Growth Factor Receptors (FGFRs) are cell surface receptors that bind to fibroblast growth factors (FGFs), leading to activation of various intracellular signaling pathways involved in diverse biological processes such as cell proliferation, differentiation, migration, and survival.
En överordnad familj av protein-serin-treoninkinaser som aktiveras av olika stimuli via proteinkinaskaskader. De utgör slutprodukterna i kaskaderna, som utlöses av fosforylering genom mitogenaktiverade proteinkinaskinaser, vilka i sin tur aktiveras av mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser. EC 2.7.11.24.
En cellytererceptor för protein-tyrosinkinas som är specifik för neureguliner. Den uppvisar omfattande homologi med och kan bilda heterodimerer med EGF-receptorn (epidermal tillväxtfaktorreceptor) och erbB-2-receptorn.
Muterade möss som är homozygota för den recessiva "nakengenen" och inte utvecklar någon tymus (bräss). De är värdefulla för tumörstudier och undersökning av immunsvar.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Ett karcinom som uppkommer i skivigt, fjällbildande epitel. Det kan också uppträda på platser där det finns körtel- eller pelarepitel.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
Transforming Growth Factor β1 (TGF-β1) är ett cytokin som spelar en viktig roll i cellväxth, differentiering och immunreglering. Det är en multifunktionell vävnadsfaktor involverad i embryonal utveckling, tumörgenesis och fibros. TGF-β1 verkar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket resulterar i en signalkaskad som kan modifiera genuttryck och cellfunktioner.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av membranbundna receptorer som spelar en viktig roll i cellers signalsystem och växt- och djurs cellers tillväxt och differentiering. När en ligand binder till RTK aktiveras receptorns tyrosinkinasdomän, vilket leder till att intracellulära signaltransduktionsvägar aktiveras genom fosforylering av specifika proteiner. Dessa signalsystem är involverade i en rad cellulära processer som celldelning, celldifferentiering, apoptos och cellyttuppdelning. Mutationer eller abnorma nivåer av RTK kan leda till patologiska tillstånd såsom cancer och developmentella störningar.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
En 17-kD enkelkedjad polypeptidtillväxtfaktor som spelar en betydande roll i sårläkningsprocessen och som sätter igång angiogenes (kärlbildning). Den binder till heparin, som förstärker dess biologiska verkan och skyddar den mot proteolys. Tillväxtfaktorn är en mycket kraftfull inducerare av DNA-syntes i en mångfald celltyper av mesoderm- och neuroektodermursprung. Den har även kemotaktisk och mitogen verkan. Den kallades till en början sur fibroblasttillväxtfaktor pga sina kemiska egenskaper och för at skiljas från basisk fibroblasttillväxtfaktor (fibroblasttillväxtfaktor 2). Syn. fibroblasttillväxtfaktor, sur.
Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykelns reglering och cellytets metabolism. PI3K fosphorylerar fosfatidylinositol (PI) till fosfatidylinositol 3-fosfat (PIP3), vilket aktiverar proteiner som är involverade i cellsignalering, särskilt Akt/PKB. Dessa signaleringsvägar är ofta överaktiverade i cancer och är därför mål för utveckling av nya cancerterapeutika.
Enzyminhibitorer är substanser som sänker eller helt stoppar en enzymes aktivitet genom att binda till enzymet. Detta resulterar i försening eller minskning av den kemiska reaktionen som enzymet annars skulle ha katalyserat. Enzymer är proteinmolekyler som accelererar biologiska reaktioner inom celler, och deras aktivitet kan regleras genom olika mekanismer, däribland användning av enzyminhibitorer.
En väl beskriven neutral peptid som tros utsöndras från levern och följa blodcirkulationen. Den har tillväxtreglerande, insulinliknande och mitogena egenskaper. Faktorn är till stor del, men inte helt, beroende av somatotropin. Den betraktas som en viktig tillväxtfaktor i foster, till skillnad från insulinliknande tillväxtfaktor I, som är en viktig tillväxtfaktor hos vuxna.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Protoncogenproteinet c-AKT, också känt som protein kinase B (PKB), är ett intracellulärt enzym som spelar en central roll i cellers överlevnad, tillväxt och differentiering. Det aktiveras av signalsubstanser utsöndrade från extracellulära receptorer och reglerar diverse cellulära processer genom fosforylering av olika proteiner involverade i apoptos, metabolism, celldelning och transkription.
En cellinje som härstammar från fibroblaster från särade embryon av schweiziska möss. Linjen är ett värdefullt in vitro-värdsystem förtransformationsstudier av onkogena virus, eftersom 3T3-celler besi tter hög känslighet för kontaktinhibition.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Cellers förflyttning från en plats till en annan.
Ett intracellulärt signalsystem som omfattar MAP-kinaskaskaderna (trestegs-proteinkinaskaskader). Olika uppströmsaktivatorer, som svarar på extracellulära stimuli, utlöser kaskaderna genom att aktivera den första kaskadmedlemmen, MAP-kinaskinaskinas (MAPKKK). I detta steg fosforyleras mitogenaktiverade proteinkinaskinaser (MAPKK), som i sin tur fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser (MAPK). Dessa utövar sedan sin verkan på olika mål nedströms till att påverka genuttryck. Hos däggdjur finns det flera bestämda MAP-kinasförlopp, inklusive ERK-processen (extracellulärt signalreglerat kinas), SAPK/JNK-förloppet (stressaktiverat proteinkinas/c-jun) och P38-kinasprocessen. De olika förloppen har vissa gemensamma komponenter, beroende på vilket stimulus som utlöser kaskaden.
En aminosyra som förekommer i endogena proteiner. Fosforylering och defosforylering av tyrosin har betydelse för cellulär signalöverföring och möjligen för kontroll av celltillväxt och tumöruppkomst.
En heterogen ansamling av åtminstone tre histologiskt distinkta typer av lungcancer, omfattande skivepitelkarcinom, adenokarcinom och storcelligt karcinom. De behandlas som en grupp pga sina gemensamm a egenskaper, nämligen dåligt gensvar på konventionell kemoterapi och möjligheter till framgångsrik kirurgisk behandling hos endast en bråkdel av patienterna.
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor-receptorer (VEGFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler, framförallt endotelceller i blodkärl. Dessa receptorer binder till specifika signalsubstanser, kallade vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), som aktiverar receptorerna och sätter igång en signaltransduktionsprocess inne i cellen. Denna process leder till olika responsiv handlingar, såsom angiogenes, det vill säga uppkomst av nya blodkärl från befintliga, vilket är viktigt för normal vävnadstillväxt och läkning, men kan även vara involverat i patologiska tillstånd som cancer och ögoninflammationer.
En fibroblasttillväxtfaktor som utgör ett specifikt mitogen för epitelceller. Den binder ett komplex av heparinsulfat och fibroblasttillväxtfaktorreceptor 2B.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Ett 44-kD extracellulärt signalstyrt MAP-kinas som möjligen spelar en roll i igångsättandet och regleringen av meios, mitos och postmitotiska funktioner i differentierade celler. Det fosforylerar ett antal transkriptionsfaktorer och mikrotubulus-associerade proteiner. EC 2.7.1.37.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i tumörvävnad.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
En underfamilj av mitogenaktiverade proteinkinaser som kommer till utbrett uttryck och spelar en roll vid regleringen av meios, mitos och postmitotiska processer i differentierade celler. Dessa kinaser styrs av en lång rad cellytereceptorer och kan aktiveras av vissa cancerframkallande ämnen. EC 2.7.1.37.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Ett prolinstyrt serin/treoninproteinkinas som förmedlar signalöverföring från cellytan till kärnan. Aktivering av enzymet genom fosforylering medför att det förflyttas till cellkärnan, där det utövar verkan på specifika transkriptionsfaktorer. p40 MAPK och p41 MAPK är isoforma enzym. EC 2.7.11.24.
Ras proteiner är en typ av signalsubstanser inom cellbiologi som hjälper reglera celldelning och cellyttväxling. De aktiveras genom att kopplas till G-proteiner och kan fungera som en sorts switch som aktiverar eller inaktiverar olika cellulära processer. Mutationer i Ras-generna kan leda till onkogenes och cancer.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
Lösliga proteinfaktorer som bildas av aktiverade lymfocyter och påverkar andra celler, främst sådana som ingår i det cellulära immunsvaret.
SRC-kinasen är ett enzym som hör till familjen tyrosinkinaser och spelar en viktig roll inom cellsignalering i organismen. Det aktiveras av olika signalsubstanser och får sedan förmedla signalen vidare genom att fosforylera (lägga till en fosfatgrupp på) andra proteiner, vilket leder till att deras funktion ändras. SRC-kinasen är involverad i flera cellulära processer som celldelning, cellrörelse och signalering över cellytan. Dysfunktion eller överaktivering av SRC-kinas kan leda till patologiska tillstånd som cancer.
"Mitogen" är ett medico-biologiskt begrepp som refererar till en substans eller en signal som stimulerar celldelning, specifikt mitosen, i celler som är kapabla av att dela sig. Mitogena stimuli får vanligtvis reaktion hos vissa typer av celler, särskilt vita blodkroppar (leukocyter), genom att aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som slutligen leder till upphörande av celldelningscykeln hos en quiescent cell och början av en ny celldelingsprocess. Exempel på naturliga mitogena ämnen inkluderar tillväxtfaktorer, som ger signaler för celldelning under normala fysiologiska processer, medan vissa virusproteiner och tumörpromotorer kan också agera som mitogena på obehaglig sätt och bidra till onkogenes eller cancerutveckling.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Epidermceller som syntetiserar keratin och genomgår typiska förändringar när de vandrar uppåt från epidermis bottenskikt till hudens hornlager. Successiva steg i differentieringen av de epidermisbildande keratinocyterna sker via basalceller, stratum spinosum och granulärceller.
Vascular Endothelial Growth Factor Receptor 2 (VEGFR-2) är ett tyrosinkinaset aktiverat av bindning av vaskulär endotelcellsfaktor A (VEGF-A), vilket stimulerar angiogenes och lymfangiogenes, processer involverade i blodkärls- och lymfkärlsbildning respektive.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
Ett karcinom härrörande från körtelvävnad eller vars celler bildar tydliga körtelliknande strukturer. Adenokarcinom kan klassificeras i enlighet med de mönster cellerna bildar.
Biological tumor markers are substances, such as proteins or genetic material, that are produced by cancer cells or by other cells in the body in response to cancer, which can be measured in body fluids like blood or urine to help detect, diagnose, monitor treatment response, and assess prognosis of malignancies.
Protoncogene proteinet c-CBL är ett E3-ubiquitinligase, som spelar en viktig roll i negativ reguleringen av receptor tyrosinkinasignalvägar. Det binder till och katalyserar ubiquitiniering av aktiverade receptorer och andra substrat, markering dem för nedbrytning i proteasom. Mutationer i c-CBL kan leda till onkogenisk aktivitet och är associerade med olika cancerformer, inklusive leukemi och lymfom.
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Cellers upptag av extracellulära ämnen i membranbundna vakuoler eller mikroblåsor. Endosomer spelar en central roll för endocytos.
Fibroblast Growth Factor Receptor 2 (FGFR2) är ett typ av receptorprotein som binder till specifika signalsubstanser kända som fibroblast växtfaktorer (FGF). När en FGF-molekyl binder till FGFR2 aktiveras receptorn och startar en signaltransduktion som reglerar celltillväxt, celldifferentiering och cellrörelser.
Cellförändringar som visar tecken på att kontrollmekanismer satts ur spel, ökad tillväxt, ändringar på cellytan, karyotypa abnormaliteter, morfologiska och biokemiska avvikelser och andra egenskaper s om medför förmåga att invadera, metastasera och döda.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
'GRB2-adaptorprotein', eller GRB2 (growth factor receptor bound protein 2), är ett cytoplasmatiskt adaptorprotein som spelar en viktig roll i intracellulära signaltransduktionsvägar, särskilt den mitogenaktiverade proteinkinas-vägen (MAPK). GRB2 fungerar som en länk mellan receptor tyrosinkinaser och nedströms effektorproteiner genom att binda specifika fosforylerade tyrosinresiduer på receptorer och SH3-domäner till effektorproteiner. Detta hjälper till att koordinera cellulär signalering i response till olika extracellulära stimuli som tillväxtfaktorer, cytokiner och tillväxtfaktorreceptorer.
Tetradekanoylforbolacetat, även känt som TPA eller PMA (Phorbol 12-myristat 13-acetat), är ett kemiskt ämne som tillhör esterklassen och är derivat av forbol, en diterpenoid som utvinns från crotonolja. Det används främst inom forskning för att aktivera proteinkinas C (PKC) enzymkomplexet, vilket i sin tur leder till signaltransduktion och cellrespons.
IGF-1 (Insulin-like Growth Factor 1) Receptor Type 1 är en typ av receptor som binder till liganden IGF-1 och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar celltillväxt, celldelning och överlevnad.
Motstånd mot eller minskad känslighet för ett antitumörmedel hos en tumör hos människor, djur eller i cell- eller vävnadsodlingar.
Fibroblast Growth Factor Receptor 1 (FGFR1) är ett typ av receptorprotein som binder till specifika signalsubstanser kända som fibroblast växtfaktorer (FGF). När en FGF-molekyl binder till FGFR1 aktiveras receptorn och startar en signaltransduktionsväg in i cellen, vilket leder till olika cellulära svar som kan påverka celldelning, cellyttväxt, överlevnad och differentiering. FGFR1 har visat sig spela en viktig roll i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, angiogenes och benregenerering. Dessutom har mutationer i FGFR1 setts i association med olika patologiska tillstånd, inklusive cancer och skelettförändringar.
Adaptorproteiner i signalöverföringen är strukturella proteiner som hjälper till att koppla receptorer till intracellulära signalsystem genom att verka som mellansteg och organisera signalkomplex, vilket leder till specificerad cellulär respons under homeostatiska och patologiska tillstånd.
I en enkel medicinsk definition kan man säga att en "Precipitintest" är ett laboratorietest som används för att undersöka om en given substans, till exempel ett läkemedel eller en biologisk vätska som urin, kan orsaka en kemisk reaktion i form av en så kallad precipitatsbildning när den blandas med en specifik testvätska. Precipitatet är ett fast, oftast olösligt ämne som bildas när två lösningar blandas och deras komponenter reagerar tillsammans.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Somatomediner, även kända som insulin-like growth factor I (IGF-I), är ett peptidhormon som produceras huvudsakligen i levern under stimulering av tillväxthormonet och spelar en viktig roll i celltillväxt, celldifferentiering och cellproliferation. Dessutom har somatomediner visat sig ha insulin-liknande effekter på glukosmetabolismen.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
"Small interfering RNA (siRNA) is a type of small RNA molecule, typically 20-25 nucleotides in length, that plays a crucial role in the RNA interference (RNAi) pathway. siRNAs are formed from double-stranded RNA precursors and function to silence specific genes post-transcriptionally by targeting and degrading complementary messenger RNA (mRNA) molecules, thereby preventing protein synthesis."
Sårläkning är ett komplext fysiologiskt process där skadad vävnad repareras och restaureras till sin normala funktion och struktur med hjälp av koordinerade mekanismer som inkluderar hemostas, inflammation, cellproliferation och remodellering.
"c-Met" är ett onkogent protein, även känt som "hepatocyte growth factor receptor (HGFR)", som aktiveras av tillväxtfaktorn hepatocyte growth factor (HGF). När det aktiveras, stimulerar c-Met cellcykelns progression, celldifferentiering och cellmotilitet, vilket kan leda till onkogenesis och cancerprogression om proteinet är överaktivt eller muterat. Protonkogener är en grupp enzymer som katalyserar överföringen av protoner (H+) över membraner. Det finns inget samband mellan c-Met och protonkogener i medicinsk kontext.
En patologisk process som utgörs av tillväxt av blodkärl i onormal vävnad eller på onormala platser.
En fibroblasttillväxtfaktor som verkar som mitogen för keratinocyter. Den aktiverar fibroblasttillväxtfaktorreceptor 2B och medverkar i utvecklingen av lungor och lemmar.
Protein-serin-treonin kinases are a type of enzyme that plays a crucial role in various cellular processes by adding phosphate groups to serine and threonine residues on target proteins. This post-translational modification can activate or inhibit the function of these proteins, thereby regulating signal transduction pathways involved in cell growth, differentiation, metabolism, and survival. Dysregulation of protein-serin-treonin kinases has been implicated in numerous diseases, including cancer, diabetes, and neurodegenerative disorders.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
En selektiv ökning av antalet kopior av en gen som kodar för ett visst protein, utan motsvarande mångfaldigande av andra gener. Detta sker naturligt genom uttag av repetitionssekvensen ur kromosomen och dess extrakromosomala replikation i en plasmid, eller genom produktion av ett RNA-transkript av hela repetitionssekvensen av ribosom-RNA och omvänd transkription av molekylen, så att ytterligare en kopia av den ursprungliga DNA-sekvensen bildas. Det har utvecklats laboratoriemetoder för oproportionell replikation genom ojämn överkorsning, upptag av DNA från upplösta celler, eller framställning av extrakromosomala sekvenser genom cyklisk replikation.
Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) receptorer är en typ av cellmembranreceptor som binder till TGF-β-signaleringsproteiner. När TGF-β-proteinet binder till receptorn aktiveras den och startar en signalkaskad inne i cellen, vilket leder till reglering av celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd) och extracellulär matrisproduktion. TGF-β-receptorerna spelar därför en viktig roll i embryonal utveckling, homeostas och sjukdomsprocesser som cancer.
Läkemedelsamverkan, eller drug-drug interaction (DDI), är den förändring i farmakologisk respons som uppstår när två eller fler läkemedel tas samtidigt och påverkar varandra negativt eller positivt. Detta kan resultera i ökat eller minskat terapeutiskt effekt, eller ökad biverkan av ett eller flera av läkemedlen.
Onkogenproteinet v-erbB är ett retroviralt protein som orsakar cancer hos höns. Det uttrycks från onkogena v-erbB-genen, som hör till avlsningsvirus typ B (ALV-B) och kodar för en tyrosinkinashyperaktiv receptorproteintyp ähnlig den mänskliga epidermala tillväxtfaktorreceptorn (EGFR/HER1). v-erbB-proteinet bidrar till onkogenes och cancerutveckling genom att störa celldelningen, cellcykeln och apoptosen.
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
Protein Kinase C (PKC) är ett enzym som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar en rad cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och cellytiska respons på till exempel växt hormoner och tillväxthormon. PKC aktiveras av diacylglycerol (DAG) och calciumjoner (Ca2+) och får därigenom förmågan att fosforylera, det vill säga överföra en fosfatgrupp till, specifika serin- eller treoninresidyer på målproteiner. Detta leder till en förändring av proteinet som kan leda till aktivering eller inaktivering av dess funktion. PKC finns i flera olika isoformer som varierar mellan olika celltyper och har olika substratspecifitet, reguleringsmekanismer och subcellulära lokaliseringsställen.
Vascular Endothelial Growth Factor Receptor 1 (VEGFR-1) is a tyrosine kinase receptor that binds to VEGF-A, -B, and placental growth factor, playing a crucial role in angiogenesis, vasculogenesis, and inflammation by regulating cell proliferation, migration, and survival.
Xenograft model antitumor assays refer to a type of preclinical cancer research study in which human tumor tissue or cell lines are implanted into an immunodeficient animal, typically a mouse, to form a tumor. This allows researchers to test the effectiveness of potential anti-cancer therapies in a living organism. The assay measures the ability of the therapy to inhibit or reduce the growth of the xenografted human tumor, providing valuable information about its safety and efficacy before proceeding to clinical trials in humans.
"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."
Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som stimulerar till celltillväxt och syntesen av extracellulär matrix, och spelar därför en viktig roll i processer som sårskada och fibros. CTGF uttrycks främst i fibroblaster och kan aktiveras av olika tillväxtfaktorer, däribland transformerande growth factor-beta (TGF-β). Även om CTGF huvudsakligen är känt för sin roll i bindvävens tillväxt och regeneration, har det också visat sig ha en betydelsefull roll i patologiska processer som fibros, cancersjukdomar och angiogenes.
Cellinje från den afrikanska grönapan som används för transfektion och kloning.
En medicinsk definition av 'trombocyttrelaterad tillväxtfaktor beta-receptor' är ett typspecifikt membranprotein på celler, som binder till trombocyttrelaterad tillväxtfaktor beta (TGF-β) och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar celldelning, differentiering och cytokinasyntes.
Proteiner är komplexa biomolekyler, byggda av aminosyror som kedjas samman i en polymer. De utför viktiga funktioner inom levande organismers celler, såsom att fungera som strukturella komponenter, hormoner, enzymer och signalsubstanser. Proteinernas specifika aminosyrasekvens bestämmer deras tertiärstruktur och därmed också deras funktionella egenskaper.
Neuroreguliner är ett protein som hjälper till att reglera nervcellers tillväxt, överlevnad och funktion i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det gör detta genom att påverka olika signaltransduktionsvägar och genuttryck. Neuroreguliner spelar en viktig roll under hjärnans utveckling, men de fortsätter också att vara aktiva i det vuxna hjärnan där de bidrar till att underhålla normal nervcellsfunktion och skydda mot skador.
Ett eller flera skikt av epitelceller, uppburna av basalmembranet, som täcker kroppens inre och yttre ytor.
I en enkel mening är PC12-celler en typ av celllinje som originallyt isolerades från ett tumörscancer i den kromaffin cellen i ganglionet (en sorts nervcell) hos en rat. Dessa celler har blivit väl använda inom forskningen, särskilt för studier av neuronala system och neuroendokrina system, eftersom de kan differensieras till likna neuronala fenotyp under rätt kulturella villkor. När PC12-celler differensieras visar de en typisk nervcells morfologi med långa utskott och kan även producera och sekretera neurotransmittorer, som dopamin och acetylkolin.
Estrogenreceptorer (ER) är proteiner som finns inne i eller på cellens yta och binder specifikt till hormonet estrogen. När estrogen binds till receptorn aktiveras den och fungerar som en transkriptionsfaktor, vilket innebär att den reglerar genuttrycket i cellen. Detta leder till olika fysiologiska responsen beroende på vilken celltyp estrogenreceptorn finns i. Estrogenreceptorerna delas vanligtvis in i två typer: ERα och ERβ, som kan ha olika funktioner och förekomst i kroppen. Estrogenreceptorerna spelar en viktig roll inom reproduktiv system, men påverkar även andra system, exempelvis skelettet och centrala nervsystemet. Avvikelser i estrogenreceptorer kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel bröstcancer.
Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper, ofta på serin-, treonin- eller tyrosinresidveni. Dessa fosfatgrupper kan spela en viktig roll i regleringen av proteinkunktioner, såsom enzymsaktivitet och signaltransduktion. Fosforylering och dephosphorylering av fosfoproteiner är centrala för cellulär reglering och styrs ofta av kinaser och fosfataser.
Mjukvävnadstumörer eller cancer som uppkommer i slemhinnorna på läpparna, i munhålan, svalget, struphuvudet och matstrupens cervikala del. Andra områden som omfattas är näshålorna, spottkörtlarna, sköldkörteln, bisköldkörteln. Hit hör även såväl melanom som icke-melanomcancer i huden på huvud, hals och nacke.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR) är en typ av receptorproteiner som binder till nervtillväxtfaktorer (NGF), vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och påverkar cellers överlevnad, differentiering och apoptos.
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
En elakartad form av astrocytom som kännetecknas av pleomorfa celler, atypiska cellkärnor, mikroblödning och nekros. De kan uppkomma var som helst i det centrala nervsystemet, men med förkärlek för hjärnhalvorna, de basala ganglierna och kommisurstråken. Den kliniska bilden visar sig oftast i 50- till 60-årsåldern som fokala yttringar eller krampanfall.
Påvisande av RNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon.
Odlingsmedia utan innehåll av serumproteiner, men med de för celltillväxt nödvändigaste ämnena. Med denna substrattyp undviks närvaro av extra ämnen som kan påverka cellproliferationen eller leda till oönskad cellaktivering.
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Ett kalmodulinberoende enzym som katalyserar fosforylering av proteiner. Enzymet är ibland också kalciumberoende. Ett stort antal proteiner verkar som mottagare, däribland vimentin, synapsin, glykogen syntas, myosinets lätta kedjor och mikrotubulusassocierade proteiner.
"Tumörinvasion" refererar till när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring tumören genom att penetrera och förstöra den normalt byggda barriären av celler och matrix. Detta kan leda till spridning av cancer till närliggande eller fjärrbelägna kroppsdelar, även kallat metastaser. Mått på tumörinvasion inkluderar graden av invasion, omfattningen av invasion och hur djupt cancercellerna har penetrerat vävnaden.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Progesteronreceptorer är proteiner som förekommer naturligt i vissa celler i kroppen, särskilt i reproduktiva organ såsom livmodern och brösten. När progesteron, ett steroidhormon, binder till dessa receptorer aktiveras de och påverkar celldelningen, vävnadsväxt och andra funktioner som är viktiga under menstruationscykeln och graviditeten. Progesteronreceptorerna kan också vara involverade i utvecklingen av vissa typer av cancer, särskilt bröstcancer.
Proteinkinaser är en grupp enzymer som katalyserar additionen av fosfatgrupper till proteiner, vilket ofta resulterar i att proteinets funktion eller lokalisation i cellen ändras. Denna process, kallad fosforylering, är en central mekanism i cellsignalering och regulerar en mängd cellulära processer, inklusive celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och metabolism. Proteinkinaser spelar därför en viktig roll i underhåll och kontroll av cellens homeostas.
SHC (Src homology 2 domain containing) signaling adaptor proteins are a group of intracellular signaling molecules that play a crucial role in the transduction of extracellular signals into intracellular responses. These proteins contain several domains, including Src homology 2 (SH2) and phosphotyrosine-binding (PTB) domains, which enable them to bind to specific phosphorylated tyrosine residues on activated receptors or other signaling molecules.
Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus, för att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Detta skapar en standardiserad modell för att undersöka cancerbiologi och kan ge insikter om tumörväxternas beteende på cellulär nivå.
Xenotransplantation refererar till den kliniska praktiken av överföra organ, vävnader eller celler från ett individ av en art till en annan art, oftast från djur till människa. Detta är ett aktivt fält inom transplantationsforskning som har potentialen att lösa den akuta bristen på organ donatorer och rädda livet på dem som väntar på en transplantation. Men, xenotransplantation är också associerat med etiska, juridiska och immunologiska frågor som måste övervägas innan det kan bli en rutinmetod inom klinisk medicin.
Tumor proteins are abnormal or altered proteins produced by the genetic changes that occur within cancer cells, contributing to tumor growth, progression, and resistance to therapy.
En familj retrovirusassocierade DNA-sekvenser (ras) som ursprungligen isolerades från Harveys (H-ras, Ha-ras, rasH) och Kirstens (K-ras, Ki-ras, rasK) mussarkomvirus. Rasgenerna är välbevarade bland djurarterna, och sekvenser motsvarande såväl H-ras som K-ras har påvisats i genom från människa, fåglar, möss och ryggradslösa djur. Den närbesläktade N-rasgenen har påvisats i humana neuroblastom- och sarkomcellinjer. Samtliga gener i familjen har likartad exon-intronstruktur, och var och en kodar för ett p21-protein.
I en enkel medicinsk definition kan 'nitriler' referera till läkemedel som innehåller nitrogruppen (-NO2) och verkar vasodilaterande, vilket betyder att de orsakar blodkärlens glatt muskulatur att slappna av och blodkärlen att vidga sig. Denna vidgning kan sänka blodtrycket och förbättra blodflödet till hjärtat och andra organ. Ett exempel på ett nitriter-preparat är glyceroltrinitrat, som används för att behandla angina pectoris (svårigheter att andas orsakade av otillräcklig blodförsörjning till hjärtat).
erbB-2-genen är en protoonkogen som kodar för erbB-2-receptorn, ett protein med strukturella drag liknande den epidermala tillväxtfaktorreceptorns. Namnet har den fått efter den virala onkogenhomologen (v-erbB) som är en stympad form av kyckling-erbB-genen hos fågelerytroblastosviruset.
Blåsor som bildas i cytoplasman när höljeförsedda blåsor ömsar sitt klatrinhölje. Endosomer innesluter makromolekyler som binds av receptorer på cellytan.
Godartade eller elakartade tumörer i det centrala nervsystemet med sitt ursprung i gliaceller (dvs astrocyter, oligodendrocyter och ependymocyter). Astrocyter kan ge upphov till astrocytom eller glioblastom. Oligodendrocyter ger upphov till oligodendrogliom, och ependymocyter kan förvandlas till ependymom, plexus choroideustumörer eller kolloida tumörer i den tredje ventrikeln.
Neoplasmer i de intrakraniella delarna av det centrala nervsystemet, omfattande hjärnhalvorna, de basala ganglierna, hypotalamus, talamus, hjärnstammen och lillhjärnan. Hjärntumörer delas in i primära , som uppstår ur hjärnvävnad, och sekundära, som är metastaser. De primära kan i sin tur delas in i godartade och elakartade former. Hjärntumörer kan också klassificeras utifrån den drabbades ålder, v ävnadstyp eller läge i hjärnan.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
'Receptor Cross-Talk' refererer til en situation innen cellulær signalering der to eller flere receptorer interagerer med hverandre for å modulerer deres svar på en stimulus. Dette kan føre til at cellen oppfatter og svarer på signalet på en annen måte enn hvis receptorne hadde fungert separat. Cross-talk kan forekomme mellom forskjellige typer receptorer, inkludert G-protein-koblede reptorer, reseptortyrosinkinasere og nukleære reseptorer, og spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær funksjon under normala fysiologiske tilstander. Emnet er aktivt studert for å forstå patofysiologiske tilstander som kreft, diabetes og inflammasjon.
Neuregulin-1 är ett protein som spelar en viktig roll i nervsystemet, särskilt under utvecklingen av hjärnan. Det påverkar celldelning, cellmigration och signalsubstanser som är involverade i tillväxt och differentiering av nervceller (neuroner). Neuregulin-1 verkar genom att binda till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar. Det finns också forskning som tyder på att Neuregulin-1 kan ha en skyddande effekt mot neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom.
Eukaryotisk cellinje framtagen under en stabil fas, som vid odling övergår i en fas av ohämmad tillväxt, påminnande om en in vitro-tumör. Förändringen sker spontant eller genom inverkan av virus, onko gener, strålning eller kemiska substanser.
"c-RAF är ett protesom-aktiverat serin/treoninkinas proteín som spelar en central roll inom RAS/MAPK-signaltransduktionsvägen, vilket reglerar cellcykeln, differentiering och överlevnad."
Ett enzym som påträffats i alfatoxin från Clostridium welchii och andra klostridie- och bacillstammar. Det hydrolyserar glycerofosfatidater till 1,2-diacylglycerol och en fosforylerad kvävebas som kolin. EC 3.1.4.3.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
En tumör är en abnorm och ofta opålitlig vävnadsformation som uppstår då celltillväxten och celldelningen överstiger normal nivå eller fortsätter utan kontroll efter cellskada eller påverkan. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancer-relaterade eller inte. De kan också variera i storlek och spridning, och deras uppkomst kan bero på en kombination av genetiska, miljömässiga och livsföstylett relaterade faktorer.
Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.
Protein Tyrosine Phosphatases (PTPs) are a group of enzymes that remove phosphate groups from tyrosine residues on proteins, thereby regulating various cellular processes such as signal transduction, cell growth, and differentiation.
En familj serin-treoninproteinkinaser som utgör komponenter i proteinkinaskaskader som utlöses av olika stimuli. Dessa MAPK-kinaser fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser och fosforyleras själva i sin tur av MAP-kinaskinaskinaser. JNK-kinaser (även kallade SAPK-kinaser) är en underfamilj. EC 2.7.12.2.
En typ av in situ-hybridisering, där målsekvenserna färgats med fluorescerande ämnen, så att läge och storlek kan bestämmas medelst fluorescensmikroskopering. Färgningen är tillräckligt distinkt för att hybridiseringssignalen skall kunna ses såväl i metafasutstryk som i interfaskärnor.
I medicinen refererar prognosen till den förväntade utgången eller framgången av en behandling eller sjukdom. Det är en förutsägelse om hur en patients hälsotillstånd kommer att utvecklas över tiden, inklusive sannolikheten för fullständig genes, kronisk sjukdom eller död. Prognosen baseras ofta på olika faktorer som patientens allmänna hälsotillstånd, sjukdomens art och svårighetsgrad, behandlingsalternativ och individuella respons på behandlingar.
Ett proteinhormon som utsöndras av bukspottkörtelns betaceller. Insulin har en avgörande roll i regleringen av sockeromsättningen, där det främjar cellernas förbrukning av glukos. Det spelar även en viktig roll för omsättningen av proteiner och lipider. Insulin används som läkemedel för hålla insulinberoende diabetes mellitus under kontroll.
Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
Spridning av en tumör från ett organ eller en kroppsdel till en annan på avstånd från den primära platsen.
Elakartad tumör, bestående av epitelceller som infiltrerar omkringliggande vävnader och som ger upphov till metastaser. Det är en neoplasm av specifik vävnadstyp (histologisk typ), men betraktas ofta felaktigt som en synonym till begreppet "cancer".
En grupp lösliga proteiner som binder insulinliknande tillväxtfaktorer och modulerar deras biologiska verkan på cellnivå.
I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.
Fosfolipase C gamma (PLCγ) är ett enzym som spelar en viktig roll inom cellsignalering i kroppen. Det aktiveras av olika signalsubstanser och bryter ned specifika fosfolipider i cellytan, vilket leder till att andra signalsubstanser frisläpps och kan överföra signalen vidare inne i cellen. PLCγ är involverat i en rad cellulära processer som exempelvis celldelning, celldifferentiering och cellrörelse.
ADAM-proteiner (en akronym för "A Disintegrin And Metalloprotease") är en familj av transmembrana proteiner som innehåller en zinkberoende metalloproteasdomän, en disintegrin-like domän och en epidermal growth factor (EGF)-liknande repeats. Dessa proteiner deltar i en rad cellulära processer, såsom cellytiska processer, celladhesion, signaltransduktion och proteolys av cellmembranbundna proteinreceptorer och extracellulära matrisproteiner. Vissa ADAM-proteiner har också visat sig ha en viktig roll i immunologiska respons och reproduktionsprocesser.
Utveckling av nya blodkärl i samband med återuppbyggnad av blodcirkulationen under läkningsprocesser.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
Biokemisk identifiering av mutationsförändringar i en nukleotidsekvens.
Teknik för identifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i intakta kromosomer, eukaryota celler eller bakterieceller med hjälp av specifika nukleinsyramärkta sonder.
Den underkäksspottkörteln, eller submandibularglandet, är en av de två större spottkörtlarna i munhålan, belägen under underkäken och producerar cirka 60% av all saliv i vila.
Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner bliver transporteret gennem cellemembraner for at nå deres destination indenfor eller udenfor cellen. Dette sker ved hjælp af specielle transportproteiner, som kender vej og kan genkende de forskellige typer proteiner. Proteintransport er en nødvendig proces for at sikre, at cellen fungerer korrekt og at proteinerne kan udføre deres biologiske funktioner på det rigtige sted i organismen.
'Protoncogenproteinet c-sis' är ett protein som kodas av onkogena protokomgenen c-sis, även känt som PDGFB-genen. Detta protein är en growth factor, specifikt en platelet-derived growth factor beta (PDGF-β), och spelar en viktig roll i celltillväxt, cellproliferation och angiogenes (kärlbildning). Onkogena protokomgener som c-sis kan bidra till cancerutveckling när de muterar eller överaktiveras, vilket kan leda till oreglerad celldelning och tumörbildning.
Användning av två eller fler preparat samtidigt eller i följd vid cancerterapi. Medlen behöver inte administreras i samma form.
Hopklumpning av lösliga antigen och antikroppar, ensamma eller med antikroppsbindningsfaktorer som anti-antikroppar eller stafylokockprotein A, till komplex som är stora nog att fällas ut ur lösning.
En komplex följd av händelser, som inträffar mellan slutet av en celldelning och slutet av nästa, varigenom cellmaterial delas upp mellan dottercellerna.
RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarsmekanism hos eukaryota celler, som reglerar genuttryck och skyddar mot främmande genetisk material, såsom virusgenomer och transponibla element. RNAi-mekanismen involverar degradering av specifika mRNA-transkript med hjälp av korta, dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) som en del av ett RNA-inducerat silencing-komplex (RISC). Denna process leder till specifik nedreglering av genuttryck genom att förhindra översättningen av mål-mRNA till protein.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
'Adaptorproteiner, vesikulär transport' refererer til proteiner som faciliterer formationen og direksjonen av vesikler under intracellulær transport, ved å fungere som bro mellom vesiklar og deres målkompartmenter i cellen.

Epidermal Growth Factor (EGF) är en typ av tillväxtfaktor, ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celltillväxten, celldifferentieringen och celldivisionen. EGF binder till sin specifika receptor, EGFR, på cellmembranet och aktiverar därmed en signaltransduktionsväg in i cellen. Detta leder till att cellcykeln aktiveras och celldelningen stimuleras.

EGF är involverad i många fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, wound healing och homeostas. Dessutom har forskning visat att EGF kan spela en roll i patologiska tillstånd som cancer, då överaktivering av EGFR-signalvägen kan leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.

Epidermal Growth Factor Receptor (EGFR) är en typ av transmembranprotein som fungerar som receptor för tillväxtfaktorn epidermal growth factor (EGF). Denna receptor spelar en viktig roll i celltillväxten, celldelningen och cellsignalering. När EGF binder till EGFR aktiveras receptorns tyrosinkinashävstång vilket leder till en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som styr cellcykeln, cellmotiliteten och celldifferentieringen.

Mutationer eller överaktiveringar av EGFR har visats korrelera med flera olika cancertyper, inklusive lungcancer, bröstcancer och coloncancer. Dessa abnormaliteter kan leda till onkogenesis och tumörprogression. Förekomsten av dessa mutationer används ofta som prognostisk markör och som mål för behandling med tyrosinkinas inhibitorer eller monoklonala antikroppar.

Transforming Growth Factor Alpha (TGF-α) är ett signalsubstanser som binder till receptorer på cellens yta och påverkar celldelning, celldifferentiering och apoptos (programmerad celldöd). Det produceras av flera olika celltyper, inklusive cancerceller. TGF-α är en potent mitogen (en substans som främjar celldelning) för epitelceller och spelar en viktig roll i embryonal utveckling, vävnadsväxt och ämnesomsättning. I cancerutveckling kan överaktivering av TGF-α leda till onkogen transformation (omvandling av normala celler till cancerceller) och tumörprogression.

Quinazolines är en klass av organiska föreningar som innehåller en heterocyklisk ringstruktur bestående av två kolatomer och två kväveatomer. Denna struktur kallas quinazolin, och kan ses som två bensenringar som är sammanfogade genom två kol-kväve-bindningar.

Quinazoliner har en rad medicinska tillämpningar, framför allt inom onkologi där de används som kemoterapeutika för behandling av olika typer av cancer. Exempel på quinazolin-baserade läkemedel är kinasehämmare som används för att behandla lungcancer, bröstcancer och andra typer av solid tumörer. Quinazoliner kan också ha verkan som antiinflammatoriska, antibakteriella och antivirala medel.

Det är värt att notera att quinazolin-strukturen finns naturligt i vissa växter och djur, och har visat sig ha biologisk aktivitet som kan vara användbar inom medicinen.

Transformerande tillväxtfaktorer (TGF) är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i cellers tillväxt, differentiering och överlevnad. De är involverade i intracellulära signaltransduktionsvägar och kan påverka olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), angiogenes (bildande av nya blodkärl) och immunresponser. TGF-beta är ett exempel på en transformerande tillväxtfaktor som finns naturligt i kroppen och har flera biologiska funktioner, inklusive embryonal utveckling, benreparation och tumörsuppression. Dock kan överaktivering eller mutation av TGF-beta-relaterade signaltransduktionsvägar vara associerade med patologiska tillstånd som cancer och fibros.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

Fibroblast Growth Factor 2 (FGF2), även känt som Basal Growth Factor, är ett protein som verkar som en signalmolekyl involverad i vävnadsreparation och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Det uttrycks av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster. FGF2 binder till sin specifika receptor på cellytan och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning, migration och differentiering. Det har visat sig ha potential i behandling av vissa medicinska tillstånd såsom sår, hjärt-kärlsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar, men forskningen pågår fortfarande för att fastställa dess säkerhet och effektivitet.

ErbB-2, även känt som HER2/neu, är ett typ II transmembrant receptorprotein med tyrosinkinasaktivitet. Det tillhör den familjen receptorproteiner som kallas erbB-receptorer och är involverade i cellsignalering relaterad till celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellyttväxt.

ErbB-2 saknar en egen ligand och fungerar som en icke-diskriminerande partner för andra erbB-receptorer. När ErbB-2 binder till en ligand som binder till en annan erbB-receptor, leder det till dimerisering av receptorerna och aktivering av deras tyrosinkinaseaktivitet. Detta utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellcykeln, överlevnad och cellyttväxt.

Överuttryck eller mutationer i ErbB-2 kan leda till onkogenesis och cancer, särskilt bröstcancer. Cirka 20-30% av alla bröstcancertumörer har överuttryck av ErbB-2, vilket korrelerar med en mer aggressiv tumörtyp och sämre prognos. Trastuzumab (Herceptin) är ett monoklonalt antikroppsmedel som används för behandling av bröstcancer med överuttryck av ErbB-2.

Trombocytrelaterad tillväxtfaktor (Thrombopoietin, TPO) är ett glykoprotein som produceras främst i levern och har en viktig roll i regleringen av trombocytopoesen, det vill säga blodplättproduktionen. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocyter (de celler som mognar till blodplättar) och stimulerar deras differentiering, proliferation och överlevnad, vilket leder till ökad produktion av trombocyter. TPO:s halveringstid i blodet är ungefär 6-8 timmar och det cirkulerar fysiskt bundet till en del av de frisatta trombocyterna i blodet.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Fibroblast Growth Factors (FGF) är en familj av signalsubstanser som spelar en viktig roll i cellers tillväxt, överlevnad, differentiering och migration. De binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar en signaltransduktionskaskad som leder till olika cellulära svar. FGF-familjen innehåller 22 kända medlemmar, varav flera har potentialen att användas terapeutiskt i behandling av olika sjukdomar, till exempel vissa typer av cancer och neurologiska störningar.

Insulin-like growth factor I (IGF-I) är ett peptidhormon som liknar insulin i sin struktur och funktion. Det produceras huvudsakligen i levern under stimulering av tillväxthormonet (GH) och har en viktig roll i celltillväxt, celldifferentiering, cellproliferation och cellsurvival. IGF-I binder till sin specifika receptor, IGF-1R, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som påverkar cellcykeln, apoptosen och cellytiska funktioner. Det har också visat sig ha anabola effekter på muskel-, ben- och annan vävnadstillväxt. IGF-I kan även ha direkta effekter på hjärnan och kognitiv funktion, samt möjligen skydda mot neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom.

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Tyrosin är en prekursor till flera viktiga biologiska ämnen, inklusive catekolaminerna dopamin, noradrenalin och adrenalin samt neurotransmittorn serotonin. Dessutom är tyrosin en del av strukturen hos melaniner, de pigment som ger huden, håret och ögat dess färg. Tyrosin är också en del av proteinet kollagen, som utgör en stor del av bindväven i kroppen.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Hepatocyte Growth Factor (HGF) är ett protein som produceras av stromala celler i levern och fungerar som en mitogen, vilket innebär att det stimulerar celldelning hos hepatocyter (leverceller). Det har också andra biologiska effekter såsom cellproliferation, överlevnad, migration och morfogenes. HGF binder till sin receptor c-Met och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning och överlevnad. Det är involverat i flera fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, vävnadsreparation och angiogenes (kärlbildning). I en medicinsk kontext kan HGF vara av intresse vid behandling av leverrelaterade sjukdomar som levercirros och levercancer.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).

Endotelcellstimulerande växtfaktorer (Engelska: Endothelial growth factors, EGF) är en typ av proteiner som stimulerar till celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl) hos endotelceller, vilket är de celler som bildar det inre lagret i blodkärlen. Dessa växtfaktorer spelar en viktig roll i celldifferentiering, migration, proliferation och överlevnad. De kan också vara involverade i inflammatoriska processer och sjukdomar som cancer.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

En proteinkinashämmare (PKI) är ett ämne som hämmar verksamheten hos en specifik proteinkinas, en typ av enzym som fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) proteinmolekyler och på så sätt reglerar deras funktion. Proteinkinaserna spelar en viktig roll i cellulära signaltransduktionsvägar, och deras överaktivitet kan leda till olika sjukdomszustånd, till exempel cancer. Därför är proteinkinashämmare ett aktivt forskningsområde inom läkemedelsutveckling, där syftet är att hitta effektiva behandlingsmetoder för olika sjukdomar genom att modulera proteinkinasernas verksamhet. Proteinkinashämmare finns tillgängliga på marknaden som läkemedel mot cancer och andra sjukdomar, men deras användning är ofta kopplad till viss biverkningsrisk.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF) är en grupp signalsubstanser som verkar som viktiga regulatörer av angiogenes, det vill säga bildningen av nya blodkärl. De verkar främja tillväxten, överlevnaden och permeabiliteten hos de blodkärlsceller som utgör de inre väggarna (endotelcellerna) i blodkärlen. VEGF-familjen består av flera olika proteiner, varav det mest studerade är VEGFA.

VEGF-signalering sker genom att ligander binder till receptorer på cellytan hos målcellerna, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som slutligen leder till angiogenes. Dessa faktorer spelar en viktig roll i normala fysiologiska processer såsom fostert utveckling, men de har också visat sig vara överaktiverade i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning. Därför kan blockering av VEGF-signalering vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Monoclonal antibodies are laboratory-produced proteins that mimic the immune system's ability to fight off harmful antigens such as viruses and cancer cells. In the case of humanized monoclonal antibodies, the antibody is derived from a mouse source but has had its constant regions replaced with human ones, making it less likely to be rejected by the human immune system. This results in a hybrid molecule that combines the specificity of the original mouse antibody with the reduced immunogenicity of a human antibody. These types of antibodies are often used in targeted therapies for various diseases, including cancer and autoimmune disorders.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

ErbB-1, även känt som HER1 (Human Epidermal Growth Factor Receptor 1), är ett typ av tyrosinkinask receptor i familjen ErbB-receptorer. Dessa receptorer är involverade i celltillväxt och celldelning, och förändringar i deras funktion kan leda till oreglerad celltillväxt och cancer.

ErbB-1 aktiveras av specifika växtkroppar (growth factors) som binder till receptorn, vilket leder till en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som styr cellens tillväxt och överlevnad. Förändringar i ErbB-1-genen kan leda till ökad aktivitet hos receptorn och därmed oreglerad celltillväxt, vilket kan vara associerat med olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer och huvud-halscancer.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

Tillväxtfaktorreceptorer (Growth Factor Receptors, GFR) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet och binder till specifika tillväxtfaktorer utanför cellen. När en tillväxtfaktor binder till sin respektive receptor aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till en rad olika cellulära respons som kan inkludera celldelning, cellyttväxt och överlevnad.

Exempel på olika typer av tillväxtfaktorreceptorer inkluderar:

* Receptorproteintyrosinkinas (RTKs) som är en stor familj av transmembrana receptorer som deltar i cellsignalering och reglerar cellers tillväxt, differentiering, överlevnad och apoptos. RTKs inkluderar insulinliknande tillväxtfaktorreceptorer (IGFR), nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR) och epidermal tillväxtfaktorreceptorer (EGFR).
* Cytokinreceptorer som är en familj av receptorer som binder till cytokiner, små proteiner som deltar i celldelning, differentiering, apoptos och inflammation. Exempel på cytokinreceptorer inkluderar interleukinreceptorer (ILR) och koloni stimulerande faktorreceptorer (CSFR).
* TNF-alfareceptorer som är en familj av receptorer som binder till tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), ett protein som deltar i immunförsvaret och kan leda till inflammation och celldöd.

Dysfunktion eller överaktivering av tillväxtfaktorreceptorer har visats vara involverade i patologiska tillstånd såsom cancer, diabetes och autoimmuna sjukdomar.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Nervtillväxtfaktor (NGF, Neurotrophic Growth Factor) är ett protein som spelar en viktig roll i utvecklingen, underhållet och överlevnaden av känsliga neuroner (nervsystemets nervceller) i centrala och perifera nervsystemet. Det produceras främst av glialceller i centrala nervsystemet och av kirtelceller i perifera nervsystemet. NGF binder till specifika receptorer på neuronens cellmembran, vilket leder till aktivering av intracellulära signalslingor som styr cellytans differentiering, överlevnad och funktion. Dessutom har NGF visat sig ha en viktig roll i smärtsignalering och neuroinflammation.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

PDGF (Platelet-Derived Growth Factor) är ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celldelning, cellväxthållning och cellmigration. PDGF-receptorerna är tyrosinkinaser på cellytan som aktiveras när de binder till PDGF. När PDGF-receptorn aktiveras startar en signalsignalväg in i cellen, vilket leder till att cellen delar sig eller utför andra funktioner som behövs för cellens överlevnad och tillväxt.

Det finns två typer av PDGF-receptorer, PDGFR-α och PDGFR-β, och de aktiveras av olika former av PDGF. PDGFR-α aktiveras av PDGF-AA, PDGF-AB och PDGF-BB, medan PDGFR-β aktiveras av PDGF-BB och PDGF-DD. Dessa receptorer spelar en viktig roll i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, blodkärlsutveckling och ämnesomsättning. Dessutom har forskare visat att PDGF-receptorerna är överaktiverade eller muterade i vissa typer av cancer, vilket kan leda till onkogenesis och tumörtillväxt.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

Fibroblast Growth Factor Receptors (FGFRs) är en typ av receptorproteiner som finns på cellytan hos många olika celltyper. De tillhör superfamiljen tyrosinkinaskopplade receptorer och består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär domän. FGFRs aktiveras när de binder till specifika tillväxtfaktorer som kallas fibroblastgrowthfactors (FGFs).

När FGFR binder till sitt respektive FGF, induceras en konformationsförändring i receptorn som leder till att den intracellulära tyrosinkinasedomen autofosforyleras. Detta skapar ett signalsignal som aktiverar olika intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket i sin tur påverkar cellens tillväxt, differentiering och överlevnad.

Mutationer i FGFR-generna kan leda till abnormalt fungerande receptorer och orsaka olika sjukdomar som exempelvis cancer, skelettförändringar och ögonmissbildningar.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

ErbB-3, også kjent som HER3, er en type reseptor for epidermal vekstfaktorer (EGF) som er involvert i cellulær signalering relatert til cellevoksisjon, cellevanen, og celledeling. ErbB-3 har tyrosinkinase aktivitet og interagerer med andre ErbB reseptorer for å forme homo- eller heterodimere. Når et ligand binder seg til ErbB-3, fører dette til autofosforylasjon av tyrosiner i intracellulært domene og aktivering av downstream signalingveier, inkludert PI3K/AKT-stien. Dette er viktig for normal cellulær funksjon, men feilregulering av ErbB-3 kan også være involvert i ugunstige hendelser som kreftutvikling og progresjon.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Sjævrektalcancer, også kendt som skivepitelcancer, er en type kræft der dannes i slimhinden (den mukøse membran) i fordøjelsessystemet. Navnet "skivepitelcancer" kommer fra det faktum at cellerne i slimhinden er organiseret i lag, hvor de øverste celler danner et fladt lag, der minder om en skive (eller "flade epitel").

Skivepitelcancer opstår som regel i tyktlejet eller endetarmen, men kan også forekomme andre steder i fordøjelsessystemet. Faktorer såsom tobacco ryging, alkohol misbrug, infektion med humane papillomavirus (HPV) og en historik om inflammatoriske tarmsygdomme kan øge risikoen for at udvikle skivepitelcancer.

Symptomer på skivepitelcancer kan inkludere blødninger fra endetarmen, ændret afføringsmønster, vægttab, træthed og mavesmerter. Hvis kræften er i en tidlig fase, kan den ofte behandles med kirurgi alene, mens avanceret stadie kræft kan kræve kombineret behandling med kirurgi, strålebehandling og/eller kemoterapi.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Transforming Growth Factor beta1 (TGF-β1) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl i kroppen. Det produceras och secreteras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, immunceller och epitelceller. TGF-β1 spelar en viktig roll i cellytorna som reglerar celltillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunsvar. Det är också involverat i ämnesomsättningen av extracellulär matris (ECM), vilket påverkar cellernas förmåga att migrera och växa.

TGF-β1 binder till sina receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar som inkluderar Smad-proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i cellkärnan där de reglerar genuttrycket och påverkar cellytans beteende. TGF-β1 har också visat sig ha en dämpande effekt på immunsvaret, genom att hämma aktivering och differentiering av T-celler och B-celler.

I patologiska tillstånd kan TGF-β1-signaleringsvägen vara onormalt aktiv, vilket kan leda till fibros (överdriven ämnesomsättning av ECM) och cancer. Fibros är en allvarlig komplikation i många sjukdomar, inklusive lever-, lung- och njursjukdomar. Överaktivering av TGF-β1 kan också leda till onormal celldelning och tumörbildning, vilket gör att det har visat sig vara involverat i cancerutvecklingen.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av receptorer som finns i cellmembranet hos djurceller. De aktiveras när specifika ligander binder till deras extracellulära domän, vilket leder till att tyrosinkinasdomänen i receptorn blir aktiv och fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) specifika tyrosiner i proteiner inne i cellen. Detta skapar signaltransduktionskaskader som reglerar viktiga cellulära processer såsom celldelning, cellcykel, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

RTK:er är involverade i många olika sjukdomar, inklusive cancer. Mutationer i RTK-gener kan leda till onkogen aktivering av RTK:erna och överaktivitet av deras signaltransduktionsvägar, vilket kan bidra till cancerexpansion och progression. Därför är RTK:er ett viktigt mål för cancerterapi, där man försöker blockera deras aktivitet med specifika läkemedel som kallas tyrosinkinashämmare.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Fibroblast Growth Factor 1 (FGF1) är ett protein som fungerar som en signalmolekyl involverad i celltillväxt, överlevnad, differentiering och cellyttväxt. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar en kaskad av intracellulära signaltransduktioner som leder till olika biologiska responsar. FGF1 är involverat i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, vuxen tissue repair och angiogenes (kärlväxt). Mutationer i FGF1-generna har associerats med olika sjukdomar, till exempel skelettmuskulära aplasieringssyndrom.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Insulin-like growth factor II (IGF-II) är ett peptidhormon som liknar insulin i sin kemiska struktur och funktion. Det produceras främst i levern, men även i andra delar av kroppen, såsom binjurarna och äggstockarna. IGF-II har en viktig roll i celltillväxt, celldelning och cell Differentiering under fostertiden och efter födelsen.

IGF-II binder till sin specifika receptor, IGF-IR, på cellmembranet, vilket aktiverar en signaltransduktionskaskad som leder till celldelning och celltillväxt. IGF-II kan också binda till insulinreceptorn, även om detta sker med lägre affinitet än insulin självt.

Dysreglering av IGF-II har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, såsom cancer och diabetes. I cancer kan överaktivitet hos IGF-II-systemet leda till onkogenesis och tumörväxt genom att öka celldelning och förhindra apoptos (programmerad celldöd). I diabetes kan störningar i IGF-II-systemet bidra till insulinresistens och glukosintolerans.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

'Fosfotyrosin' är en biokemisk term som refererar till en aminosyrarest i ett protein som har blivit fosforylerad, det vill säga att ett fosfatgrupp har adderats till tyrosinresten. Denna process kallas för tyrosinfosforylering och är en form av posttranslatorisk modifiering av proteiner. Tyrosinfosforylering spelar en viktig roll i cellsignalering, där den kan aktivera eller inaktivera olika proteiner och på så sätt reglera cellulära processer som celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Tyrosinfosforyleringen katalyseras av en grupp enzymer kallade tyrosinkinaser.

"Icke-small cell lung carcinoma (ICLC)" er en type av lungcancer som karakteriseras av sina histopatologiska egenskaper under mikroskopi. ICLC definieras vanligtvis som en typ av lungcancer som inte uppfyller kriterierna för small cell lung carcinoma (SCLC).

ICLC delas vanligen in i fyra histologiska subtyper: adenocarcinom, squamous cell carcinom, large cell carcinom och ett obestämt eller otypisk undergrupp. Var och en av dessa subtyper har unika karakteristiska egenskaper som kan påverka prognosen och behandlingsvalet.

Adenocarcinomen är den vanligaste typen av lungcancer och utgör cirka 40% av alla diagnoser. Denna tumörtyp börjar ofta växa i yttersta delarna av lungorna (bronkialsystemet) och kan vara associerad med tidigare exponering för tobaksrök, although it is also common in nonsmokers.

Squamous cell carcinom är den näst vanligaste typen av lungcancer och utgör cirka 25-30% av alla diagnoser. Denna tumörtyp börjar ofta växa i de centrala delarna av luftvägarna (bronkerna) och kan vara associerad med tobaksrökning.

Large cell carcinom är en ovanlig typ av lungcancer som utgör cirka 10-15% av alla diagnoser. Denna tumörtyp kan börja växa i vilken del av lungan som helst och har ofta en aggressiv kurs.

Den obestämda eller otypiska undergruppen innefattar tumörer som inte passar in i någon av de andra tre kategorierna och utgör cirka 10-15% av alla diagnoser. Dessa tumörer kan ha en varierande prognos beroende på deras histologiska och molekylära egenskaper.

I allmänhet har lungcancer en dålig prognos, särskilt om den diagnostiseras sent. Dock kan tidig upptäckt och behandling förbättra patientens chanser till överlevnad och livskvalitet.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor (VEGF) är ett protein som verkar som en signalsubstans och binder till specifika receptorer på cellytan, vanligtvis kallade tyrosinkinaskopplade receptorerna (RTK). Dessa VEGF-receptorer spelar en viktig roll i regleringen av angiogenes, det vill säga tillväxten och utvecklingen av nya blodkärl.

När VEGF binder till sin receptor aktiveras den och startar en signalsignalväg inne i cellen som leder till celldelning, cellytväxt och migration, vilket är viktigt för angiogenesprocessen. Dysreglering av VEGF-receptorsystemet har visats vara involverat i flera sjukdomstillstånd, såsom cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

Det finns tre huvudsakliga typer av VEGF-receptorer: VEGFR-1, VEGFR-2 och VEGFR-3. Var och en av dessa receptorstypers aktivering leder till olika cellulära respons som är specifik för den aktiverade receptorn.

Fibroblast Growth Factor 7 (FGF-7), även känt som Keratinocyte Growth Factor (KGF) är ett proteinsignalmolekyl som spelar en viktig roll i celltillväxt och cell Differentiering, särskilt inom hudens epitel. Det binder till specifika receptorer på keratinocyter och stimulerar celldelning, cellyttorvuxenhet och överlevnad. FGF-7 produceras främst av fibroblaster i dermis och är involverat i hudreparation och -växt efter skada.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Mitogen-activated protein kinase 3 (MAPK3) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Detta enzym spelar en viktig roll i cellers signalsystem och är involverat i reguleringen av celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. MAPK3 aktiveras som svar på olika signalsubstanser, så kallade mitogener, som binder till receptorer på cellens yta och utlöser en kaskad av reaktioner inne i cellen. Aktiveringen av MAPK3 leder till att specifika proteiner fosforyleras (får en fosfatgrupp tillagd), vilket kan leda till att de ändrar sin funktion och/eller aktivitet.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

'Extracellular signal-regulated mitogen-activated protein kinases' (Extracellulära signalsyringsreglerade Mitogen-aktiverade proteinkinaser) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar. Dessa enzymer är involverade i överföringen och amplifieringen av signalsubstanser från cellens yta till dess kärna, där de påverkar genuttryck och cellytors funktioner.

MAP-kinaserna aktiveras av olika extracellulära signalsubstanser som exempelvis tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer. När en signalsubstans binder till sin receptor på cellens yta initieras en kaskad av fosforyleringsreaktioner där MAP-kinaserna aktiveras genom att få tillförts fosfatgrupper. Aktiverade MAP-kinaser kan sedan fosforylera och på så sätt aktivera andra proteiner, vilket leder till en kedja av reaktioner som slutligen resulterar i den önskade cellresponsen.

MAP-kinaserna delas vanligtvis in i tre undergrupper: extracellulära signalreglerade kinaser (ERK), c-Jun N-terminala kinaser (JNK) och p38 mitogen-aktiverade protein kinaser (p38 MAPK). Varje undergrupp är involverad i olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

P42 MAP-kinas, også kjent som Mitogen-aktiveret protein kinase 1 (MAPK1), er en type serin/treonin-spetsifikk kinase som spiller en viktig rolle i intracellulære signalveier. Denne kinasen er involvert i reguleringen av cellers vekst, differentiering, apoptose og respons på stressorer. P42 MAP-kinas aktiveres ved phosphorylering av en rekke upstream kinaser, som p44 MAP-kinas (MAPK3), og er involvert i en kaskade av signaltransduksjon som resulterer i endelig aktivering av transskripsjonsfaktorer og andre effektorproteiner. Dette bidrar til reguleringen av diverse cellulære funksjoner, inkludert cellecyklus, cytoskeletal dynamikk, metabolisme og inflammatorisk respons.

Ras-proteiner är en typ av intracellulära (cellinterna) signalproteiner som hör till de viktigaste regulerande proteinerna i cellen. De aktiveras genom att koppla sig till GTP (guanosintrifosfat) och inaktiveras genom att omvandla GTP till GDP (guanosindifosfat). Ras-proteinernas huvudfunktion är att transducera signalsubstanser från cellmembranet in i cellen, där de aktiverar olika cellylefongeprocesser som till exempel celldelning och celldifferentiering.

Mutationer i Ras-generna kan leda till onkogenes (cancerframkallande gener) överaktivering, vilket kan orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. Ras-proteiner är därför viktiga mål för cancerbehandlingar.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

'SRC-kinaser' er ein type av enzymer kalt tyrosinkinaser, som spiller en viktig rolle i cellesignalering og regulering. De aktiverer andre proteiner ved å legge til en fosfatgruppe på dem, forenklet sett. SRC-kinasen er også involvert i reguleringen av cellevoksering, apoptose (programmert celledød), og cellegrovhengighet. Dess aktivitet er forstyrrt i mange typer av kreft, og det har blitt utviklet medisinske behandlinger som tar hensyn til dette.

"Mitogen" er en betegnelse for et stof som fremkalder mitosen, det vil sige celldelingen i eukaryote celler. Mitogener stimulerer ofte cellernes vækst og deling ved at aktivere signalveje som involverer proteinkinaser, G-proteiner og andre intracellulære molekyler. De fleste mitogener er proteiner eller peptider, men visse små molekyler kan også have mitogenetisk aktivitet. Mitogener bruges ofte i forskning for at studere cellevækst og signaltransduktion.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Keratinocyter är hudens vanligaste celltyp och utgör cirka 90-95% av de levande cellerna i huden. De bildar flera skikt i hudens yttre layer, epidermis, och producerar ett protein som kallas keratin, vilket ger cellerna styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Keratinocyter delar sig kontinuerligt för att ersätta de döda celler som slits bort från ytan av huden. De nya keratinocyterna rör sig gradvis uppåt genom epidermis till det yttre skiktet, stratum corneum, där de dör och blir en del av den skyddande barriären som kallas huden.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor receptor-2 (VEGFR-2) är en typ av receptor som finns på ytan av vaskulära endotelceller, det vill säga celler som liner blodkärlens inre väggar. Denna receptor binder specifikt till en grupp signalsubstanser som kallas vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), som spelar en viktig roll i angiogenesen, det vill säga processen där nya blodkärl bildas från befintliga. När VEGF binder till VEGFR-2 aktiveras en signalväg som leder till celldelning, cellytväxt och migration av endotelceller, vilket i sin tur leder till att nya blodkärl bildas.

VEGFR-2 är därför ett viktigt mål för behandlingar av sjukdomar som kännetecknas av onormalt angiogent beteende, såsom cancer och åderförkalkning (ateroskleros). Genom att blockera VEGFR-2 kan man hämma angiogenesen och på så sätt förhindra tumörernas tillväxt och metastaser.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

Protoncogeneringsproteinet c-CBL är ett protein som spelar en viktig roll i negativ reguleringen av signalsystemet för cellcykel och celldelning. Det gör detta genom att reglera aktiviteten hos olika receptorer och signalproteiner, till exempel tyrosinkinaser, som är involverade i dessa processer.

c-CBL har en E3 ubiquitinligasaktivitet, vilket betyder att det kan koppla till sig och markera andra proteiner med ubiquitinmolekyler för nedbrytning i proteasomen. Detta är ett sätt att reglera mängden av specifika proteiner inom cellen, såsom receptorer som har överaktiverats eller blivit skadade på grund av mutationer eller stressfaktorer.

c-CBL kan också interagera med aktinfilament i cytoskelettet och hjälpa till att reglera celldelningen och cellens form och rörelser. Dessutom har det visat sig ha en roll i immunsystemets funktion genom att reglera aktiviteten hos olika immunceller, såsom T-celler och B-celler.

Mutationer i c-CBL-genet kan leda till abnormalt fungerande proteiner som kan orsaka sjukdomar som cancer, inflammatoriska sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

Fibroblast Growth Factor Receptor 2 (FGFR2) är ett protein som fungerar som en typ av receptor för cellsignalering i vår kropp. Det tillhör den större familjen av fibroblastväxtfaktorreceptorer (FGFR). FGFR2 består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär tyrosinkinash Kinase-domän.

När en ligand, till exempel en fibroblastväxtfaktor (FGF), binder till den extracellulära domänen av FGFR2, induceras en konformationsförändring som leder till att receptorn dimeriserar och aktiverar sin tyrosinkinasdomän. Detta aktiveringsprocessen initierar en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som involverar flera andra proteiner, vilket i slutändan leder till cellulär respons såsom celldelning, cellyttväxt och överlevnad.

FGFR2 finns i olika varianter som orsakas av alternativ splicing av genen FGFR2. Dessa varianter kan ha olika affinitet till ligander och uttryckas i olika typer av celler, vilket ger upphov till en hög grad av specificitet i signaleringen.

Mutationer i FGFR2-genen har visats korrelera med flera sjukdomar, inklusive vissa former av cancer och skelettförändringar som Apert syndrom. Dessa mutationer kan leda till oregelbundet eller överaktiverat fungerande FGFR2-receptorer, vilket i sin tur kan orsaka onormal cellulär proliferation och differentiering.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Growth Factor Receptor Bound Protein 2 (GRB2) är ett adaptorprotein som spelar en viktig roll i intracellulära signalkaskader relaterade till cellyta och celltillväxt. GRB2-proteinet har två src homologa 3 (SH3)-domäner och en src homolog 2 (SH2)-domän. SH2-domänen binder till fosforylerade tyrosinresiduer på receptorer för tillväxtfaktorer, vilket leder till att GRB2 rekryteras till aktiverade receptorer. Genom sin association med olika proteiner kan GRB2 hjälpa till att koordinera signaltransduktionen och på så sätt reglera cellulära processer som celldelning, migration och differentiering.

Tetradekanoylforbolacetat, ofta förkortat till PMA (Phorbol Myristate Acetat), är ett kemiskt förening som används inom forskning som en aktivator av protein kinas C (PKC). Det är en syntetisk derivat av forbol, som finns naturligt i crotonolja. PMA binder till och aktiverar PKC-enzymet, vilket leder till en mängd cellulära respons, inklusive celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

På grund av dess starka biologiska verkan används PMA ofta som ett verktyg inom forskning för att studera PKC-relaterade signaltransduktionsvägar. Det kan också användas som en positiv kontroll i cellresponsassayer. Emellertid bör det hanteras med försiktighet på grund av sina potentiala onkogena effekter och skall endast användas under kontrollerade laboratorieförhållanden.

IGF-1 (Insulin-like Growth Factor 1) Receptor Type 1 är en typ av receptor som binder till liganden IGF-1 och stimulerar celltillväxt och celldelning. Denna receptor är en transmembranprotein med tyrosinkinasaktivitet och består av två extracellulära domäner, en transmembrandomän och en intracellulär domän. När IGF-1 binder till den extracellulära domänen aktiveras receptorns tyrosinkinaseaktivitet, vilket leder till autofosforylering av receptorn och aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar flera intracellulära signalkaskader. Dessa signaleringsvägar är viktiga för cellcykeln, celldifferentiering, överlevnad och apoptos (programmerad celldöd). Genen för IGF-1 Receptor Type 1 kallas IGF1R och finns på kromosom 15q26.3.

Läkemedelsresistens hos cancer eller tumör innebär att cancerceller blir mindre känsliga för behandling med läkemedel som tidigare fungerat. Detta kan inträffa på grund av genetiska mutationer eller andra mekanismer i cancercellerna, vilket gör att de inte längre svarar på läkemedlet som förväntat.

Det finns olika typer av läkemedelsresistens hos tumörer, beroende på vilken typ av behandling som används. Till exempel kan resistens mot kemoterapi orsakas av en ökad förmåga hos cancercellerna att reparera skada på DNA eller att pumpa ut läkemedlet från cellen. Resistens mot målriktad terapi, som monoklonala antikroppar eller tyrosinkinashämmare, kan bero på mutationer i de molekyler som behandlingen riktar in sig på.

Läkemedelsresistens hos tumörer är en utmaning inom cancerbehandling och forskning kring hur man kan förhindra eller överbrygga resistens är därför ett viktigt område.

Fibroblast Growth Factor Receptor 1 (FGFR1) er en type reseptor for fibroblast vækstfaktorer (FGF), som er en familie av peptidhormoner involvert i reguleringen av en rekke fysiologiske prosesser, herunder cellevoksisjon, cellemobilitet, celledifferentiering og apoptose.

FGFR1 er en transmembranprotein som består av tre domener: en extracellulær domene med tre bindingssteder for FGF-ligander, en transmembranregion og en intracellulær tyrosinkinasdomene. Når FGF-ligander binder seg til FGFR1, fører dette til reseptoraktivering og autofosforylering av tyrosinkinasdomenen, som aktiverer intracellulære signalveier som involverer RAS/MAPK, PI3K/AKT og PLCγ-signaleringsveier. Disse veiene er involvert i reguleringen av cellereproduksjon, celleoverlevelse, cellevandring og differensiering.

Aberranser i FGFR1-genera eller -proteiner har vært knyttet til ulike typer kreft, herunder brystkreft, lungekreft, prostatakreft og blodcancer. Disse aberrasjonene kan føre til overaktivering av FGFR1-signaleringsveier og kan være involvert i kreftutviklingen og progressionen.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Somatomediner är ett samlingsnamn för insulinliknande tillväxtfaktorer (IGF) i människokroppen. De två huvudsakliga typerna av somatomediner är IGF-1 och IGF-2, vilka båda produceras i levern och andra vävnader i kroppen.

Somatomedinerna har en viktig roll för tillväxt och utveckling av människokroppen, särskilt under barndomen och puberteten. De fungerar som en del av ett komplext signalsystem där de frisätts från levern i respons på tillväxthormonet (GH) som produceras i hypofysen. Somatomedinerna binder sedan till specifika receptorer i målceller och stimulerar celldelning, differentiering och proteinsyntes.

Somatomediner har också andra funktioner i kroppen, såsom att reglera ämnesomsättningen, immunförsvaret och hjärt-kärlsystemet. Förändringar i nivåerna av somatomediner kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel diabetes, cancer och åldrande.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.

Sårläkning kan delas in i tre faser:

1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.

2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.

3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.

4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.

Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.

"c-Met" er ein reseptor for et protein som heter "hepatocyte growth factor" (HGF) og er involvert i celles vokstums, overlevingssignaler og migrasjon. Protonkogenproteinet c-Met består av en transmembranreseptor med en extracellulær domene som binder til HGF, en transmembransk domene og en intracellulær tyrosinkinasdomene som aktiveres ved bindeing av HGF. Dette resulterer i en kaskad av signalering som påvirker celles vekst, apoptose (død) og bevegelse. Mutasjoner i C-MET-genen kan føre til u kontrollert aktivering av c-Met-reseptoren og er assosiert med ugunstige prognoser i mange typer av cancersjukdomar.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

Fibroblast Growth Factor 10 (FGF-10) är ett protein som tillhör fibroblastväxtfaktorgruppen och spelar en viktig roll i celltillväxt, celldifferentiering och organutveckling. FGF-10 binder till sin receptor FGFR2b och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar embryonal utveckling, organogenes och vävnadsreparation under vuxen ålder.

I speciella fall har FGF-10 visat sig vara involverad i lungutvecklingen, hudreparation och ämnesomsättningsrelaterade funktioner. Dysfunktion eller abnormalt uttryck av FGF-10 kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och utvecklingsrelaterade missbildningar.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Genamplifiering (engelska: Gene amplification) är en molekylärbiologisk teknik där man kopierar specifika DNA- eller RNA-sekvenser i flera steg för att öka deras mängd. Detta kan användas för att öka sensitiviteten i genetiska analysmetoder såsom PCR (polymeraskedjereaktion) och in situ hybridisering. Genamplifiering kan också inträffa naturligt, till exempel vid vissa typer av cancer, där celler kan ha en förändring i deras genetiska material som leder till överproduktion av specifika gener. Detta kan bidra till cancerns onkogenes och tumörers tillväxt.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en växt- och djurcellsbunden signalsubstans. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som kan påverka celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellmotilitet.

TGF-β-receptorerna är serin/treoninkinasreceptorer och finns i två former: typ I och typ II. När TGF-β binder till sin receptortyp II aktiveras den och rekryterar sedan receptor typ I, vilket leder till fosforylering av receptorn typ I. Detta skapar en signalsignal som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, inklusive Smad-signalvägen, vilket leder till ändringar i genuttryck och cellfunktion.

TGF-β-receptorerna spelar därför en viktig roll i embryonal utveckling, homeostas och sjukdomsprocesser som cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

'v-erbB' är ett onkogenprotein som ursprungligen isolerades från en fretteleukemivirus (Fujinami sarcoma virus, FSV). Onkogenerna i retrovirus kan orsaka cancerartade tillstånd genom att påverka celldelningen och cellcykeln.

v-erbB-proteinet är en muterad version av det normalt förekommande epidermal growth factor receptor (EGFR)-proteinet, även känt som erbB1-receptorn, som finns i däggdjursvävnader. Den vanliga funktionen hos EGFR är att reglera celldelning och celltillväxt genom att binda till specifika signalsubstanser (till exempel epidermal growth factor).

I kontrast till det normala EGFR-proteinet, som kräver en signalsubstans för att bli aktiverat, är v-erbB-proteinet konstitutivt aktiverat och kan skicka onkogena signaler utan någon extern stimulans. Detta orsakar oreglerad celldelning och tillväxt, vilket kan leda till cancerutveckling.

v-erbB-proteinet är ett exempel på hur virus kan orsaka cancer genom att infektera värddjuret och integrera sitt onkogenmaterial i värdcellens DNA. Detta kan leda till förändringar i cellcykeln och celldelningen, vilket kan resultera i olika typer av cancer.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Protein Kinase C (PKC) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin-protein kinase, som spiller en viktig rolle i signaltransduksjonen i celler. PKC-enzymene aktiveres ofte av sekundære budbringere som diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som oppstår som reaksjonsprodukter etter aktivering av reseptorer for diverse hormoner, voktselvaktivatorer og andre signalmolekyler.

PKC-enzymene kan fosforylere (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner, som ofte fører til endringer i proteinaktiviteten og/eller lokalisasjonen. Dette er en viktig mekanisme for regulering av cellulære prosesser som cellevel, differentiering, apoptose (programmert celledød) og cellcyklus.

Der er flere isoformer av PKC-enzymene, som kan deles inn i tre klasser basert på deres aktiveringsmekanisme: konventionelle (cPKC), noveller (nPKC) og atypiske (aPKC). Disse forskjellige isoformene har forskjellige cellulære lokalisasjoner og funksjoner, noe som bidrar til deres specifike roller i cellens signaltransduksjonsnettverk.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktorreceptor-1 (VEGFR-1), även känd som fms-like tyrosinkinase 1 (FLT1), är ett transmembrant protein som fungerar som en receptor för vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A (VEGF-A), en cytokin med stark angiogenisk verkan.

VEGFR-1 består av en extracellulär ligandbindande domän, en transmembranregion och en intracellulär tyrosinkinasdomän. När VEGF-A binder till VEGFR-1 aktiveras receptorns tyrosinkinasverksamhet, vilket leder till autofosforylering av specifika tyrosinresidyer och rekrytering av adaptorproteiner och enzymer som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar.

Även om VEGFR-1 delar struktur och ligandspecifitet med de andra två vaskulära endotelcellstillväxtfaktorreceptorerna, VEGFR-2 och VEGFR-3, har det visat sig ha en mer komplex roll i angiogenesen. I motsats till VEGFR-2, som primärt är involverad i signaleringen som leder till angiogenes, verkar VEGFR-1 fungera som en negativ regulator av denna process genom att konkurrera med VEGFR-2 om liganden och att initiera signaleringsvägar som hämpar angiogenesen.

Dessutom har VEGFR-1 visat sig spela en viktig roll i hematopoiesen, immunresponsen och embryonal utvecklingen genom att vara involverad i överlevnaden, differentieringen och migrationen av olika celltyper.

Xenograft models are a type of animal model used in preclinical research, particularly in cancer studies. In a xenograft model, human tumor cells or tissues are implanted into an immunodeficient mouse, which allows the tumor to grow and be studied in a living organism.

Xenograft model antitumor assays refer to experiments that use xenograft models to evaluate the effectiveness of potential anti-cancer therapies. In these assays, the implanted tumor cells are allowed to establish and grow for a period of time before treatment with the experimental therapy is initiated. The response of the tumor to the therapy is then monitored over time, and various parameters such as tumor size, survival, and metastasis can be measured to assess the efficacy of the treatment.

Xenograft model antitumor assays can provide valuable information about the safety and effectiveness of new anti-cancer therapies before they are tested in human clinical trials. However, it is important to note that xenograft models have limitations, such as differences in tumor biology between mice and humans, and the absence of an intact immune system in immunodeficient mice, which can affect the translatability of the results to human patients.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som tillhör transforming growth factor beta (TGF-β) superfamiljen. CTGF produceras av olika celltyper, inklusive fibroblaster och endotelceller, och spelar en viktig roll i reguleringen av cellproliferation, differentiering, migration och extracellulär matrixproduktion under normala fysiologiska förhållanden såväl som under patologiska tillstånd som fibros och cancersjukdomar.

CTGF binder till integrinreceptorer och andra receptorproteiner på cellmembranet, vilket aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellfunktioner. I samband med skador eller inflammation kan CTGF-nivåerna öka, vilket kan leda till ökad fibroblastproliferation och matrixproduktion, samt försämrad kapillärtillväxt och angiogenes. Dessa processer kan i sin tur bidra till patologisk fibros och andra sjukdomstillstånd.

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

Trombocytrelaterad tillväxtfaktor beta (PDGF-BB) är ett protein som fungerar som en växtfaktor och spelar en viktig roll i celltillväxt, cellproliferation och cellulär differentiering. PDGF-BB binder till sin receptor, PDGFR-β, som är en tyrosinkinask receptor belägen på cellytan. När PDGF-BB binder till PDGFR-β aktiveras den och leder till en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellcykeln, celldelning och överlevnad.

PDGFR-β är involverat i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, vaskulär angiogenes och wound healing. Dessutom har mutationer i PDGFR-β och dess signaltransduktionsvägar visats korrelera med patologiska tillstånd som cancer, fibros och åldersrelaterad maculadegeneration.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Neuroregulerare är signalmolekyler i centrala nervsystemet (CNS) som reglerar neurotransmission, neuromodulation och neurogenes. De kan vara neuropeptider, växtpeptider, hormoner eller signalsubstanser som påverkar neurala funktioner genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet hos målceller. Neuroregulerarna deltar i en rad olika fysiologiska processer såsom smärtperception, aptitkontroll, sömn-vakenhetscykler och emotionella respons. Exempel på neuroregulerande substanser inkluderar serotonin, dopamin, endorfiner, acetylkolin och opiater.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

PC12-celler är en typ av neuroendokrina celler som initialt isolerades från ett tumörväv i en fallohund (Phochoca sinensis) av olfactocellär origin. Dessa celler har sedan blivit ett viktigt verktyg inom neurovetenskapen och cancerforskningen på grund av deras unika egenskaper.

PC12-celler har en dubbelpotential, det vill säga de kan differentieras till antingen en neuronal fenotyp eller en muskel-like fenotyp beroende på vilka signalsubstanser de exponeras för. När de differencieras till en neuronal fenotyp visar de typiska nervcellsegenskaper, såsom utskott och elektrisk excitabilitet, samt bildning av synaptiska kontakter. Dessa egenskaper gör PC12-celler till ett användbart modellsystem för att studera neuronal differentiering, neurotoxicitet, neurodegeneration och neuroplasticitet.

PC12-celler är också känsliga för signalsubstanser som nerveväxtfaktor (NGF), som främjar deras överlevnad, differentiering och neuritbildning. Som ett resultat har PC12-celler använts i studier av NGF-signalering och dess roll i neuronal differentiering och överlevnad.

I cancerforskningen har PC12-celler använts som ett modellsystem för att studera neuroendokrina tumörer, särskilt small cell lung cancer (SCLC), eftersom de delar många gemensamma molekylära egenskaper.

Estrogenreceptorer (ER) är proteiner som finns inne i eller på cellens yta och binder specifikt till östrogener, vilket är en typ av sexuell hormon. När ett estrogennukleotid binder till ER aktiveras receptorn, vilket leder till att genuttryck och celldifferentiering påverkas. Detta process är viktig för regleringen av celltillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och homeostas i reproduktiva organ, men även i andra typer av vävnader som ben, hjärta och hjärna.

Det finns två huvudsakliga typer av estrogenreceptorer: ERα och ERβ, båda tillhör superfamiljen av nukleära receptorer. ERα och ERβ har olika funktioner och förekommer i olika proportioner i olika vävnader. ERα är vanligare i reproduktiva organ, medan ERβ är vanligare i andra typer av vävnader som lever, lungor och prostatakörtel.

Estrogenreceptorer spelar en viktig roll i patofysiologiska processer såsom cancerutveckling, där östrogenreceptorpositiv bröstcancer är den vanligaste formen av bröstcancer hos kvinnor. Behandling med antiöstrogener är ett vanligt behandlingsalternativ för ER-positiv bröstcancer.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Huvud- och halstumörer är en allmän kategori för olika typer av tillväxter eller tumörer som utvecklas i strukturer som hör till huvudet och halsen. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer. De kan uppstå i olika vävnader, såsom skelett, muskler, bindevävnad, körtlar eller nerver. Exempel på huvud- och halstumörer inkluderar meningiomer (tumörer i hjärnhinnan), gliomer (tumörer i hjärnan eller ryggmärgen), akustisk neurinom (tumör i balanceorganet i inner ORL), kärlkroppstumörer, schwannomer (tumör i nervernens skyddande yttre skikt) och skivepitelcancer (halscancer). Symptomen kan variera beroende på vilken typ av huvud- och halstumör det är och var den är belägen, men exempel på symtom inkluderar hufvudvärk, yrsel, syn- eller hörselförlust, sväljningssvårigheter, hosta och smärtor. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa beroende på typen och graden av tumören.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR, eller även known as neurotrophic tyrosine kinase receptors, NTR) är en typ av receptorproteiner som spelar en viktig roll i signalsuberingen relaterad till cellers överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Dessa receptorer binder specifikt till nervtillväxtfaktorer (NGF), vilka är en familj av proteiner som reglerar neuronala signalsuberingar.

Det finns två huvudsakliga typer av NGFR: tyrosin kinase-kopplade receptorer (TrkA, TrkB och TrkC) och den decoy-receptorn p75NTR. Trk-receptorerna är aktiverade när de binder till sina respektive ligander (NGF, BDNF eller NT-3), vilket leder till en signalsubering som främjar cellens överlevnad och differentiering. p75NTR kan både fungera som en signalreceptor när den binder till sin ligand, men den kan också agera som en negativ regulator av Trk-receptorernas signalsubering genom att binda till samma ligander.

Sammanfattningsvis är nervtillväxtfaktorreceptorer viktiga proteiner som hjälper till att reglera neuronal differentiering, överlevnad och apoptos, och deras funktioner kan ha implicationer i olika neurologiska sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Glioblastom (WHO grad IV) är en aggressiv typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan. Det är den vanligaste och mest elakartade formen av primär hjärntumör hos vuxna, och kännetecknas av snabb celldelning, blodkärlsbildning och nekrosbildning. Glioblastom är mycket svårt att bota på grund av sin aggressiva tillväxt och tendensen att sprida sig lokalt inom hjärnan. Behandlingen består vanligen av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi, men prognosen är ändå ofta dålig med ett medellivslängd på omkring 14-15 månader från diagnos.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

'Odlingssubstrat, serumfria' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och betyder på svenska ungefär 'odlingsmedium, serumfritt'.

Ett odlingsmedium är en näringsrik lösning som används för att odla bakterier, celler eller vävnader utanför ett levande väsen. Olika arter av mikroorganismer och celler har olika behov av näring och livsvillkor, vilket gör att det finns en mängd olika odlingsmedier som kan anpassas efter vad som ska odlas.

'Serumfri' betyder att serum, ett proteinrika vätska som utvinns från blod, inte ingår i odlingsmediet. Serum används ofta som en källa till näring och tillväxtfaktorer när man ska odla celler, men det finns också situationer där man vill undvika serum för att undvika påverkan från dess innehåll av till exempel växthormoner eller tillväxtfaktorer. I stället kan man använda en serumfri odlingsmedie som istället innehåller andra substanser som kan ersätta serums funktion.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Tumörinvasion är när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring en tumör. Detta kan leda till spridning av cancern till andra delar av kroppen, vilket kallas metastas. Tumörinvasion sker genom att cancercellerna penetrerar och förstör de normala cellstrukturerna och blod- eller lymfkärl i omgivande vävnad. Denna process underlättas av en rad olika mekanismer, inklusive celldelning, migration och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Tumörinvasion är ett viktigt aspekt av cancerprogressionen och påverkar prognosen för patienter med cancer.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Progesteronreceptorer är proteiner som förekommer naturligt i celler, särskilt i reproduktiva organ såsom livmodern och brösten. När progesteron, ett steroidhormon, binder till dessa receptorer aktiveras de och påverkar celldelningen, vävnadens tillväxt och olika metaboliska processer. Progesteronreceptorerna spelar en viktig roll i menstruationscykeln, underhåll av graviditeten och utvecklingen av brösten. Dessutom kan abnormala nivåer eller funktioner av progesteronreceptorer vara associerade med olika gynecologiska tillstånd såsom endometrios, bröstcancer och äggstockscancer.

Proteinkinaser är en grupp enzymer som katalyserar fosforylering av protein, vilket innebär att de adderar en fosfatgrupp till ett protein. Denna process kan aktivera eller inaktivera proteinet beroende på var på proteinmolekylen fosfatgruppen adderas. Proteinkinaserna spelar därför en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar och reglering av cellcykeln, apoptos och metabolism. De kan aktiveras eller inaktiveras av olika signalsubstanser och är mål för flera läkemedel inom områden som cancer och diabetes.

SHC (Src homology 2 domain-containing) signaling adaptor proteins are a family of intracellular signaling molecules that play a crucial role in the transduction of signals from various cell surface receptors, including receptor tyrosine kinases (RTKs) and cytokine receptors. These proteins contain several conserved domains, including Src homology 2 (SH2) and phosphotyrosine-binding (PTB) domains, which enable them to bind to specific phosphorylated tyrosine residues on activated receptors or other signaling molecules.

There are three main isoforms of SHC adaptor proteins in humans: p46SHC, p52SHC, and p66SHC, which differ in their molecular weights and domain structures. The primary function of SHC adaptor proteins is to recruit and assemble various signaling molecules into complexes, leading to the activation of downstream signaling pathways such as the Ras/MAPK (Mitogen-Activated Protein Kinase) cascade, JAK/STAT (Janus Kinase/Signal Transducer and Activator of Transcription) pathway, and PI3K/Akt (Phosphatidylinositol 3-Kinase/Protein Kinase B) pathway.

SHC adaptor proteins become activated by the phosphorylation of specific tyrosine residues upon receptor activation. This phosphorylation creates binding sites for other signaling molecules containing SH2 or PTB domains, allowing them to form complexes and propagate signals downstream. Dysregulation of SHC signaling adaptor proteins has been implicated in various pathological conditions, including cancer, diabetes, and neurological disorders.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

"Ras-generator" är inget etablerat medicinskt begrepp, utan verkar vara ett felstavat eller förvrängt uttryck. Det kan möjligen syfta på "rasgeneder", vilket är en benämning inom genetiken som avser förändringar (mutationer) i gener som kodar för proteiner i RAS-signalvägar.

RAS-proteiner spelar en viktig roll i cellcykeln och celldelningen, och förändringar i dessa gener kan leda till onormal celltillväxt och cancer. Exempel på cancersjukdomar som kan vara associerade med RAS-geneder inkluderar lungcancer, coloncancer och pankreascancer.

'Nitriler' är inom kemi en grupp av organiska föreningar som innehåller en eller flera nitrilgrupper (–CN). En nitrilgrupp består av en kolatom (C) bundet till en kväveatom (N) genom en trippelbindning. Exempel på vanliga nitriler är acetonitril (CH3CN), benzonitril (C6H5CN) och cyanogena klormetan (CNCl).

Inom medicinsk kontext kan nitriler ingå i läkemedelsmolekyler, där de ofta bidrar till den farmakologiska aktiviteten. Exempel på läkemedel som innehåller en nitrilgrupp är penicillin och flossina. Dessa läkemedel kan ha antibakteriella, antiinflammatoriska eller smärtstillande effekter.

ErbB-2, även känt som HER2/neu, är ett onkogen som kodas för av en gen på kromosom 17. Det är en typ av receptor för tillväxtfaktorer, vilket betyder att det binder till specifika proteiner utanpå cellen och signalerar in i cellen för celldelning och tillväxt.

När ErbB-2-genen är överaktiv eller när det finns för många kopior av genen i en cells DNA, kan det leda till onkogenisk transformation och cancer. Överaktivering av ErbB-2 har visat sig vara särskilt vanligt förekommande i bröstcancer, där det är associerat med aggressiv tumörväxt och sämre prognos. Cirka 20-30% av alla bröstcancertumörer har överaktivering av ErbB-2.

Det finns behandlingar som riktar in sig på ErbB-2, såsom monoklonala antikroppar och tyrosinkinashämmare, som kan minska tumörväxten och förlänga patientens överlevnad.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "endosomer" is not a widely recognized or used term in medical or scientific literature. It is possible that you may have misspelled or misremembered the term. If you meant to ask about "endosomes," I would be happy to help provide a definition for that term.

Endosomes are membrane-bound compartments within eukaryotic cells that play a critical role in intracellular trafficking and signaling. They are formed when endocytic vesicles fuse with early endosomes, which then mature into late endosomes. During this maturation process, the luminal pH of the endosome becomes more acidic, and membrane-associated proteins are sorted for recycling back to the plasma membrane or transport to lysosomes for degradation.

Endosomes also serve as a site for receptor-mediated signaling, where ligands can bind to their respective receptors and initiate intracellular signaling cascades. Additionally, endosomes can fuse with other membrane-bound compartments, such as the trans-Golgi network or autophagosomes, to facilitate the exchange of cargo and membranes between these organelles.

I hope this information is helpful! If you have any further questions or need clarification on any points, please don't hesitate to ask.

En gliom är en typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen. Gliaceller är stödjande celler i centrala nervsystemet (CNS) och hjälper till att skydda, näringsuppehålla och underhålla andra nervceller.

Det finns olika subtyper av gliom beroende på vilken sorts gliacell de utgår från. Några exempel är astrocymomer, ependymomer och oligodendrogliomer. Astrocymomer är den vanligaste typen av gliom och utgår från astrocytceller.

Gliomer klassificeras ofta efter deras grad av malignitet, som indikerar hur snabbt tumören växer och sprider sig. Låggradiga gliomer växer långsammare och är mindre aggressiva än höggradiga gliomer.

Symptomen på gliom kan variera beroende på var i hjärnan eller ryggmärgen tumören finns och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, krämpor, yrsel, minnesförlust, svårigheter med att tala, se eller höra, samt muskelsvaghet eller förlamning. Behandlingen av gliom kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp, storlek och placering.

En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

'Receptor Cross-Talk' refererer til en situation i cellulær signaltransduktion hvor to eller flere receptorer forskellige signalveje interagerer med hinanden, resulterende i modificeret cellulært svar. Dette kan forekomme når receptorerne er aktiverede af deres respektive ligander ( naturlige signalstoffer) eller når de aktiveres af kunstige stoffer som ligner liganderne.

Denne interaktion mellem receptorer kan have forskellige konsekvenser alt efter typerne af receptorer og celler involveret. I nogle tilfælde kan det føre til en forstærket signaltransduktion, hvor flere signalveje aktiveres samtidigt for at modificere cellens respons. I andre tilfælde kan det resultere i en dæmpet signaltransduktion, hvor en receptor blokerer eller modulerer en anden receptors funktion.

Receptor Cross-Talk er et vigtigt begreb inden for medicinsk forskning, da det kan have indvirkning på cellulær respons til terapeutiske behandlinger og kan spille en rolle i udviklingen af mange sygdomme, herunder kræft, diabetes og kardiovaskulære sygdomme.

Neuregulin-1 (NRG-1) är ett protein som spelar en viktig roll i nervsystemet. Det är involverat i cellernas tillväxt, överlevnad och differentiering, samt i signalering mellan nervceller (neuroner). NRG-1 finns i flera olika former, beroende på vilket genprodukt det uttrycks från. Det kan binda till receptorer på cellytemembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i celldelningen, cellytan och celldifferentiering.

I nervsystemet är NRG-1 speciellt viktigt för utvecklingen av hjärnan och ryggmärgen, samt för underhållet och funktionen av de etablerade neuronala nätverken. Det har visat sig vara involverat i flera olika neurologiska sjukdomar, såsom schizofreni, bipolär sjukdom och epilepsi.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

"c-RAF" er ein protoonkogent protein som er ein del av RAF/MEK/ERK signalveien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellvoksisjon og cellcyklus. Protoonkogene er gener som normalt styrer cellegrovleininga, men kan bli onkogena hvis de muterar og overaktiveras. C-RAF-proteinet aktiveres ved aksjeringsfaktorer som er aktiverte av ytre stimuli, og deretter fosforylerer og aktiverer det MEK-proteinet, som deretter aktiverer ERK-proteinet. Dette ledar til endringar i egenreguleringa og aktiviteten hos andre proteiner som regulerer cellevoksisjon, celldeling og apoptose. Mutasjonar i c-RAF-genera kan føra til u kontrollert aktivering av denne signalveien og kan være involvert i ontotevelse og kreftutvikling.

Fosfolipasa C är ett enzym som bryter ned fosfolipider, en typ av lipider som är viktiga beståndsdelar i celldelar och membran. Fosfolipas C hydrolyserar specifikt en fosfatestrad bindning i fosfolipiden, vilket resulterar i att två produkter bildas: diacylglycerol (DAG) och inositoltrisfosfat (IP3).

Dessa två molekyler har viktiga funktioner i cellen. DAG aktiverar proteinkinase C, som är involverad i celldelning, differentiering och signaltransduktion. IP3 frisätts in i cytoplasman och binder till IP3-receptorer på endoplasmatisk retikulum (ER), vilket orsakar calciumjoner att släppas ut från ER till cytoplasman. Denna ökning av intracellulärt calcium är en viktig signal i cellen och kan leda till olika respons, beroende på celltyp och situation.

Fosfolipasa C finns i flera former i kroppen, och varierar i sin specifika substratspecificitet och regulering. Exempel på fosfolipas C-enzym är PLCβ, PLCγ och PLCδ, som alla har olika regleringsmekanismer och aktiveras av olika signalsubstanser.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Protein Tyrosine Phosphatases (PTPs) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellsignalering och homeostas. De fungerar genom att avlägsna fosfatgrupper från proteintryosiner, vilket reglerar aktiviteten hos proteiner som är involverade i olika cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och cellcykeln. PTPs kan vara både negativa och positiva regulerare av dessa processer, beroende på vilket protein de desfosforylerar. Dysfunktion i PTPs har visats vara involverad i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och diabetes.

Mitogen-activated protein kinase (MAPK) is a type of protein kinase that is involved in the regulation of various cellular processes such as proliferation, differentiation, and apoptosis. MAPKs are activated by a variety of extracellular signals, including growth factors, hormones, and stressors. Once activated, they phosphorylate and activate other proteins, which then go on to regulate specific cellular responses.

MAPKs are organized into a three-tiered kinase module that includes MAPK kinase kinases (MAPKKKs), MAPK kinases (MAPKKs), and MAPKs. Each tier activates the next by phosphorylation, resulting in a signaling cascade that amplifies the signal and allows for specificity in the cellular response.

There are several different subfamilies of MAPKs, including ERK (extracellular signal-regulated kinase), JNK (c-Jun N-terminal kinase), and p38 MAPK, each with distinct functions and substrates. Dysregulation of MAPK signaling has been implicated in a variety of diseases, including cancer, inflammation, and cardiovascular disease.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

Insulin är ett hormon som produceras och sekreteras av de betaceller som finns i bukspottkörteln (pancreas). Det spelar en central roll i regleringen av blodsockernivåerna i kroppen. När vi intagit kolhydrater från maten bryts dessa ner till glukos i tarmen, som sedan absorberas in i blodet. Denna ökning av blodglukoskoncentrationen orsakar betaceller att släppa ut insulin, vilket stimulerar celler runt om i kroppen (i synnerhet lever-, muskel- och fettceller) att ta upp glukosen från blodet och använda den som energikälla eller lagra den som glykogen eller fettsyror. På så sätt hjälper insulin till att hålla blodsockernivåerna i balans och förhindrar att de stiger allt för högt. Insufficiens av insulin orsakar diabetes typ 1, medan resistans mot insulins effekter kan leda till diabetes typ 2.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

'Metastase' är ett medicinskt begrepp som refererar till spridning av cancer från den ursprungliga tumören till andra delar av kroppen. Detta sker genom att cancercellerna lossnar från den primära tumören, färdas genom blod- eller lymfkretsloppet och slutligen etablerar sig i en ny plats där de kan bilda sekundära tumörer. Metastaser är ett komplicerat tillstånd som ofta är svårt att behandla och kan vara livshotande beroende på vilka organ som drabbats.

Karcinom är en typ av cancer som utgår från epitelceller, det vill säga celler som bildar ytskiktet hos olika typer av vävnader i kroppen. Exempel på sådana vävnader är huden och de slemhinnor som tappar in organ i andnings- och matspjälkningssystemen.

Karcinomer kan vara mycket olika när det gäller deras utseende, beteende och svar på behandling. De kan vara långsamt växande eller snabbt växande, de kan sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser) eller inte.

Exempel på olika typer av karcinom inkluderar lungcancer (bronkialcancer), bröstcancer, prostata cancer, tarmsjukdom (kolorektal cancer) och hudcancer (basalcellscancer och plattcellscancer).

Insulin-like growth factor binding proteins (IGFBPs) are a family of proteins that bind to and regulate the biological activity of insulin-like growth factors (IGFs), specifically IGF-1 and IGF-2. There are six distinct IGFBPs in humans, each with different structures, expression patterns, and functions.

The primary function of IGFBPs is to modulate the interaction between IGFs and their receptors, thereby regulating IGF-mediated cellular responses such as proliferation, differentiation, and survival. IGFBPs can either enhance or inhibit IGF signaling depending on the specific context and IGFBP isoform involved.

IGFBPs also have IGF-independent functions, including roles in cell adhesion, migration, apoptosis, and angiogenesis. These functions are mediated through interactions with various extracellular matrix components, growth factor receptors, and intracellular signaling molecules.

Overall, the regulation of IGF activity by IGFBPs is critical for maintaining normal growth, development, and homeostasis in various tissues and organs throughout the body. Dysregulation of IGFBP function has been implicated in several pathological conditions, including cancer, diabetes, and cardiovascular disease.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Fosfolipasa C gamma (PLCγ) är ett enzym som spelar en viktig roll inom cellsignalering i kroppen. Det aktiveras av olika signalsubstanser och bryter ned specifika fosfolipider i celldelarna, vilket leder till att andra signalsubstanser frisätts och kan överföra signalen vidare inne i cellen. PLCγ finns i flera olika isoformer, varav en är PLCγ1 och en annan är PLCγ2. Dessa isoformer kan aktiveras av olika signalsubstanser och har också olika funktioner inom cellen.

ADAM-proteiner (A Disintegrin And Metalloprotease) er en familie av transmembrane proteiner som inneholder en metalloprotease domene, en disintegrin domene og andre konservierte strukturelle domener. De uttrykkes i mange forskjellige typer celler i kroppen og spiller en viktig rolle i cellegrowe og -signaleringsprosesser, som til eksempel celleadherens, cellefusion, immunrespons og nedbrytning av ektodomener til overflateproteiner. Fejlfunksjoner i ADAM-proteiner kan være involvert i ulike sykdommer, inkludert kraftig endring i cellegrowe som fører til kraftig celleproliferasjon og kreft.

En av de mest velstudierte ADAM-proteinene er ADAM17, også kjent som TACE (Tumor Necrosis Factor-α Converting Enzyme). Dette proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon ved å kløvpe membranbundne prekursorer til cytokiner og andre signalfaktorer, som f.eks TNF-α (Tumor Necrosis Factor-α) og EGF (Epidermal Growth Factor). Dette resulterer i frigjøring av aktive former av disse molekylene som kan binde til sine respektive reseptorer og utløse signalveier som styrer cellers vekst, differensiasjon og overlevelse.

'Kärlnybildning, fysiologisk' refererar till den normale och naturliga processen där nya blodkärl bildas i kroppen. Denna process kallas också angiogenes. Fysiologisk kärlnybildning sker under normala förhållanden, till exempel under fostertiden då det behövs ett stort antal nya blodkärl för att försörja den växande fostret med syre och näringsämnen. Även under vuxenlivet kan fysiologisk kärlnybildning ske, till exempel när sår eller skador läker sig. I dessa situationer aktiveras specifika signalsubstanser som får celler i blodkärlen att dela sig och bilda nya kärl. Denna process är viktig för att hålla kroppen frisk och hälsa.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

DNA-mutationsanalys (også kalt genetisk testing eller genetisk sekvensanalyse) er en laboratoriemetode der anvendes til at identificere og analysere ændringer (mutationer) i DNA-sekvensen i et bestemt gen eller i hele genomet. Metoden involverer isolering af DNA fra en prøve, typisk taget fra blod, spyt, hår eller andre kropsvævsprøver. Isoleret DNA klippes derefter op i små stykker og kopieres mange gange over for at skabe mange kopier af det specifikke gen eller område der ønskes analyseret. Disse kopier behandles derefter med en kemisk reaktion, der får de forskellige baser i DNA-sekvensen (A, T, C og G) til at lyse under forskellige bølgelængder af ultraviolet lys. Dette gør det muligt at identificere enhver mutation eller variation i DNA-sekvensen ved at se hvilke baser der lyser under de forskellige bølgelængder.

DNA-mutationsanalys anvendes ofte til at diagnosticere genetiske sygdomme, forudse risikoen for at udvikle visse sygdomme, fastslå arvemåde og forældrekontrol, og i retssager om paternitet. Den kan også anvendes til at undersøge respons på behandling og forebyggelse af genetisk betingede sygdomme.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Den underkäksspottkörteln, även känd som submandibulärt gland, är en av de tre parvisa paren spottkörtlarna hos människor. Den underkäksspottkörteln är belägen i underkäken och producerar saliv som hjälper till att smida maten och underlätta sväljningen. Saliven innehåller enzymer som börjar nedbryta kolhydraterna i maten redan i munhålan.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

'Protoncogenproteiner c-sis' är en typ av proteiner som kodas av c-sis-protonkogenet, även känt som PDGFB-genen. Detta protein är involverat i celldelning och celltillväxt och är en del av en grupp av proteiner som kallas för vascular endothelial growth factor (VEGF). VEGF-proteiner spelar en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl.

Mutationer i c-sis-protonkogenet kan leda till överaktivitet hos proteinet och kan vara associerade med olika former av cancer, såsom glioblastom och sarcom.

Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:

* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.

Immunprecipitation (IP) är en biokemisk metod som används för att isolera och koncentrera specifika proteiner eller nucleinsyra-protein-komplex från en komplex biologisk blandning, såsom celllysat eller serum. Denna teknik bygger på principen om antigen-antikroppsreaktion där ett specifikt antikroppar (immunglobulin) binder till sitt korresponderande antigen (protein av intresse).

I immunprecipitationsexperimentet inkuberar man celllysat eller serum med ett specifikt antikropp som är bundet till en fast fas, såsom magnetiska perler eller en plasttub. Under inkuberingstiden binds antikroppen till sitt korresponderande antigen i lösan fasen. Sedan sköljs systemet för att avlägsna ospecificerat bundna proteiner och andra komponenter. Slutligen elueras immunkomplexen från fast fasen, vilket resulterar i en renare fraktion av det protein av intresse som kan analyseras ytterligare med olika metoder, såsom västra blotting eller masspektrometri.

Immunprecipitation används ofta i forskning för att undersöka interaktioner mellan proteiner, identifiera posttranslatoriska modifikationer och bestämma relaterade signaltransduktionsvägar.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Adaptor proteiner spiller en viktig rolle i vesikulær transport, som er en biologisk prosess hvor små blærer (vesikler) transporterer forskjellige molekyler mellom forskjellige kompartmenter innen cellen. Adaptorproteinene hjelper til å samle de nødvendige proteiner og lipider i en vesikelmembran, og sørger for at de korrekte molekylene lastes opp i vesikelen før den transporteres til sitt målkompartment. Disse proteinerne kan også hjelpe til med å regulere fusionen mellom vesikler og deres målmembraner, slik at de korrekte molekylene kan overføres til riktig kompartment. Adaptorproteinene er derfor en viktig del av intracellulær transport og kommunikasjon.

'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.

Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:

1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.

2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.

3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.

4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.

5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.

6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.

"Trombocytrelaterad tillväxtfaktor alfa-receptor" (PDGFR-α) är en tyrosinkinaspärrande receptor som förekommer på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive blodplättar (trombocyter). När PDGFR-α binds till sin ligand, platelet-derived growth factor (PDGF), aktiveras receptorn och startar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning, cellproliferation och överlevnad. Mutationer i PDGFR-α kan leda till abnormalt celldelning och överlevnad, vilket kan vara associerat med olika former av cancer, såsom gliom och gastrointestinal stromacell tumör (GIST).

'SRC-domäner' är ett begrepp inom molekylär biologi och genetik. Det står för "sökvägsrelaterade komponenter" (engelska: "signal transducing receptor") och refererar till en grupp av membranproteiner som kan ta emot signaler från utvändiga faktorer, såsom hormoner, cytokiner eller tillväxtfaktorer, och överföra denna information in i cellen.

SRC-domäner är typiskt sett transmembrana proteiner med en extracellulär domän som binder till ligander (molekyler som aktiverar receptorn), en transmembrandomän som utgör den del av proteinet som spänner över cellmembranet, och en intracellulär domän som är involverad i signaltransduktionen. När en ligand binder till den extracellulära domänen aktiveras receptorn, vilket leder till att den intracellulära domänen interagerar med andra proteiner och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar.

Det är värt att notera att SRC-domäner inte ska förväxlas med Src-proteinet, som är ett cytoplasmiskt tyrosinkinasprotein som också spelar en roll i cellsignalering.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

"Autokrin kommunikation" refererer til en type av cellkommunikasjon der signalmolekyler binder til reseptorer på samme selvcellen de er produsert av. Dette skiller seg fra parakrin komikkasion, der involverer signalering mellom naboceller, og endokrin kommunikasjon, der involverer langdistance signaling via kjemiske mellemstoffer som transporteres gjennom blodet.

Autokratisk kommunikasjon kan regulere en rekke cellulære funksjoner, inkludert celldeling, celldifferentiering, apoptose (programmert celledød) og cellevevsmodulering. Denne typen av kommunikasjon er viktig for å holde balanse i biologiske systemer og for å sørge for at cellene oppfører seg på en koordinert måte. I feilfunger kan autokratisk kommunikasjon føre til uregulering av cellulære prosesser, som kan være involvert i ulike sykdommegrupper, inkludert kraftig vekst i tumorer og autoimune lidelser.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Tymidin är ett av de fyra nucleosiderna i DNA. Det består av en pyrimidinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening, och en sockermolekyl (deoxyribosa). Tymidin kännetecknas av att det innehåller en speciell bas, thymin, som sitter i pyrimidinringen. Thymin är en av de två puriner som förekommer i DNA, den andra är cytosin. Tymidin spelar därför en viktig roll i lagring och överföring av genetisk information inom celler.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

TRKA (tropomyosin receptor kinase A) er ein reseptorprotein som tilhører familien av tyrosinkinasere. Dette proteinet aktiveres når det binder seg til specielle neurotrope faktorer, slik som NGF (nerve growth factor). Når TRKA-receptoret aktiveres, startar det en kaskad av intrasellulære signaleringsveier som er involvert i reguleringen av cellers vekst, overleveskap, differentiering og apoptose. TRKA-reseptoren spiller en viktig rolle i uviklinga og funksjonen til nervesystemet, og feilreguleringer av denne reseptoren kan være involvert i ulike typer av kreftar og neurodegenerative tilstander.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.

Protonpumphinderare, eller protonkogener, är en grupp av läkemedel som används för att behandla magreflux och andra tillstånd där magsyraöverproduktion förekommer. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera den sista steget i magsyrsekretionens process, vilket sker i magcellernas protonpumpar.

Protonpumpar är proteinkomplex som transporterar protoner (H+) från cytoplasman till maglumen, vilket skapar ett lågt pH-värde och möjliggör en effektiv nedbrytning av föda. Genom att blockera denna transportprocess kan protonpumphinderare minska magsyrasekretionen och därmed lindra symtom som magont, illamående och brännande smärta i mage eller matstrupen.

Exempel på vanligt använda protonpumphinderare inkluderar omeprazol, lansoprazol, pantoprazol och esomeprazol. Dessa läkemedel tas oftast en gång per dag och är mycket effektiva i behandlingen av magreflux och andra tillstånd där magsyrasekretion måste reduceras.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.

Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

Invertebrate peptide receptors refer to a class of cell surface receptors in invertebrate animals that bind and respond to peptide signaling molecules. These receptors are typically G protein-coupled receptors (GPCRs) or tyrosine kinase receptors, which transmit signals into the cell through intracellular signaling pathways upon activation by their respective ligands.

Invertebrate peptide receptors play crucial roles in various physiological processes, including neurotransmission, hormone signaling, and developmental regulation. They are involved in a wide range of biological functions such as feeding, reproduction, growth, immune response, and behavior. Dysregulation of these receptors has been implicated in several diseases and disorders affecting invertebrates, making them attractive targets for drug discovery and development.

Examples of invertebrate peptide receptors include neuropeptide Y receptors, tachykinin receptors, and allatostatin receptors, among others. These receptors have been extensively studied in model organisms such as Drosophila melanogaster (fruit flies) and Caenorhabditis elegans (roundworms), providing valuable insights into their structure, function, and regulation. Understanding the biology of these receptors can also shed light on the evolution and conservation of signaling pathways across species, including humans.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Transforming Growth Factor beta 2 (TGF-β2) är en typ av cytokin, som är en sorts signalsubstans i kroppen. Det är en proteinmolekyl som binder till specifika receptorer på cellernas yta och påverkar därmed cellens beteende och funktion. TGF-β2 spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponser. Det är också involverat i embryonal utveckling, vävnadsreparation och fibros (överdriven kollagenproduktion och bindvävsbildning). TGF-β2 har visat sig ha potential som terapeutiskt mål i behandling av olika sjukdomar, till exempel cancer och fibrotiska sjukdomar.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

'v-Akt' er en onkogenprotein som også kjennes under navnet AKT1, og er en serin/treonin-kinase som spiller en sentral rolle i cellers overlevelse og vekst. V-Akt er mutert i visse typer av cancer, og bidrar til u kontrollert cellevekst og antiapoptose (forebyggelse av celledød). Dette leder til uregulær celleproliferasjon og eventuelt til kreft. V-Akt er derfor et viktig mål for kreftbehandling, og inhibitorer av v-Akt utvikles aktivt som en del av kreftforskningen.

NIH 3T3 celler är en immortaliserad celllinje som utvecklats från musvuxenfibroblaster. Den används ofta inom forskning, särskilt för studier av celldifferentiering, signaltransduktion och cancer. NIH 3T3-celler är en god kontrollcelllinje eftersom de tenderar att ha ett stabilt genetiskt tillstånd och är relativt lätta att odla i laboratoriemiljö.

"Hudutslag" er en almen term som brukes for å beskrive en endring i utseende eller struktur på huden. Det kan være allt fra en simpel rødhet eller et lette eksem, til alvorlige infeksjoner, svulst eller hudkreft. Hudutslag kan ha mange forskjellige årsaker, som kan være relatert til infeksjoner, inflammation, autoimmune lidelser, allergiske reaksjoner, genetiske faktorer eller årsaket av ytre faktorer som sol, kulde eller mekanisk skade.

For å få en mer presis diagnose bør man søke medisinsk veiledning og vurdere om det er behov for å konsultere en lege eller en dermatolog.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

I'm sorry, I need to clarify the term you want me to define. "Forbolester" could refer to a specific chemical compound, but it is more commonly referred to as "phorbol ester." Here is the definition of "phorbol ester" in a medical context:

Phorbol esters are a group of chemicals found in certain plants that can mimic the action of natural hormones and cause excessive cell growth. One of the most well-known phorbol esters is called phorbol 12-myristate 13-acetate (PMA). Phorbol esters activate a type of protein kinase C (PKC), which plays a role in various cellular processes, including signal transduction, proliferation, and differentiation.

In medical research, phorbol esters are used as tools to study the function of PKC and other signaling pathways. However, they can also have harmful effects on cells and tissues, such as promoting inflammation, oxidative stress, and cancer development. Therefore, their use in medical treatments is limited.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Tissue microarray (TMA) analysis är en teknik inom patologi och forskningsmedicin som möjliggör simultan analys av gener eller proteinuttryck i hundratals olika vävnadsprover. Denna metod innebär att små cylindriska prover tas från formellainbalsamerade, paraffinembedda vävnader och placeras i en enda mottagarblock. Därefter skärs tunna sektioner av detta block och används för immunhistokemisk eller fluorescensin situhybridisering (FISH) färgning, för att sedan analyseras med hjälp av ett mikroskop.

TMA-analys är användbar inom cancerforskning och personifierad medicin, då den möjliggör jämförelse av gener eller proteinuttryck mellan olika individers tumörer och normala vävnader. Den kan också användas för att undersöka samband mellan molekylära markörer och kliniska utfall, såsom överlevnad eller respons på behandling.

Fibroblast Growth Factor Receptor 3 (FGFR3) är ett protein som fungerar som en receptor för specifika tillväxtfaktorer, kallade fibroblast växthormoner (FGF). FGFR3 är en typ av tyrosinkinashydrolysreceptor och ingår i en familj av receptorer som deltar i celltillväxt, celldifferentiering, cellrörelser och angiogenes.

FGFR3 har en specifik affinitet för FGF ligander som binder till dess extracellulära domän, vilket leder till receptordimerisering och autofosforylering av intracellulära tyrosinkinaser. Detta aktiverar en signalkaskad som involverar flera signaltransduktionsvägar, inklusive RAS/MAPK, PI3K/AKT och PLCγ-signalering.

Mutationer i FGFR3 har visats korrelera med olika sjukdomstillstånd, till exempel skelettdysplasier som thanatophorisk dysplasi och achondroplasi, samt vissa typer av cancer, såsom multipelt myelom och glioblastom. Dessa mutationer kan leda till en förändring i receptorns funktion och påverka cellproliferation, celldifferentiering och apoptos.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Celltillväxtprocesser (cell growth processes) refererar till de mekanismer och processer som reglerar cellens storlek, form och funktion genom att kontrollera celldelning, cellytaexpansion och celldöd. Dessa processer inkluderar:

1. Celldelning (Cell division): Den process där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Det sker genom mitos eller meios.
2. Cellytaexpansion (Cell size expansion): Den process där cellen expanderar i storlek för att nå sin fulla storlek och funktion.
3. Celldifferentiering (Cell differentiation): Den process där en stamcell eller en icke-specialized cell utvecklas till en specifik celltyp med en specifik funktion.
4. Celldöd (Cell death): Den process där en cell dör på ett kontrollerat sätt, antingen genom apoptos eller nekros.
5. Cellekvilibrium (Cell equilibrium): Balansen mellan celldelning och celldöd för att upprätthålla en konstant cellpopulation i en given tid.

Alla dessa processer är nödvändiga för att hålla livscykeln hos en cell i balans och för att säkerställa att cellen fungerar korrekt. Avvikelser i celltillväxtprocesserna kan leda till sjukdomar som cancer, degenerativa sjukdomar och åldrande.

Lysofosfolipider är en typ av lipider som förekommer naturligt i cellmembran hos levande organismer. De bildas när ett enzym klyver huvudgruppen av ett fosfolipidmolekyl, vilket resulterar i att en fettsyra separeras och efterlämnar en hydrofil lysofosfolipidrest.

Den vanligaste typen av lysofosfolipid är lysolecithin (även känd som lysofosfatidylkolin), som bildas när fosfolipaset 2 klyver lecitin (fosfatidylkolin). Lysofosfolipider har en amfifil struktur, med en hydrofilt huvud och en hydrofob svans. Denna amfifila egenskap gör att de kan bilda miceller eller inkorporeras i cellmembran, vilket kan påverka deras funktion och integritet.

I medicinsk kontext kan lysofosfolipider ha både positiva och negativa effekter. De har visat sig ha antibakteriella och antivirala egenskaper, och används därför som aktiva ingredienser i vissa läkemedel och desinfektionsmedel. Däremot kan höga koncentrationer av lysofosfolipider vara skadliga för cellmembranen och orsaka celldöd, vilket kan bidra till sjukdom eller skada i vissa fall.

Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:

1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.

Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.

En metalloprotease är ett enzym som bryter ned proteiner och kräver närvaro av en metallion, vanligtvis zink (Zn2+) eller kobolt (Co2+), för sin katalytiska aktivitet. Dessa enzymer deltar i en rad fysiologiska processer, inklusive cellytisk proteolys, extracellulär matrix-reaktoration och signaltransduktion. De kan också vara involverade i patologiska processer som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

ErbB-gener är en familj av receptorproteiner som är involverade i cellsignalering och reglering av celldelning, tillväxt och differentiering. De är transmembrana receptorer med tyrosinkinaseaktivitet och inkluderar ErbB1 (EGFR), ErbB2 (HER2/neu), ErbB3 och ErbB4. Anomalier i dessa gener, såsom mutationer eller överexpression, kan leda till onkogenes och cancerutveckling.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

Molecular targeted therapy är en form av cancerbehandling som utnyttjar information om den genetiska och molekylära makeupen hos cancerceller för att utveckla behandlingsmedel som riktar sig direkt mot dessa specifika mål, eller molekyler, som är involverade i cancerutvecklingen och tillväxten.

Detta kontrasterar med traditionell cellgift (cytotoxisk) behandling, som ofta är mindre selektiv och kan orsaka skada på både cancer- och normalkroppsceller. Molekylärt riktad terapi har potentialen att vara mer effektivt och ha färre biverkningar än traditionell cellgiftbehandling, eftersom det är designat för att påverka en specifik molekylär väg som är avvikande hos cancerceller.

Exempel på molekylära mål inkluderar onkogener (genetiska mutationer som orsakar oreglerad celldelning), signalsubstanser och receptorer som styr celltillväxt och överlevnad, angiogenesfaktorer som bidrar till blodkärlsutveckling i tumörer, och metaboliska enzymer som är överaktiva hos cancerceller.

Behandlingsmedel för molekylärt riktad terapi kan vara små molekyler, såsom kinaser inhibitorer eller monoklonala antikroppar, som binder till och blockerar målmolekylen, vilket stoppar dess onkogena funktion. Andra typer av molekylärt riktad terapi inkluderar RNA-interferens, immunterapier och cellterapi.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINAS 1 (Mitochondrial MAPK1) er enzym som er aktivert ved fosforylasjon av tyrosin og serin residiver i proteinet. MAPK1, også kjent som extracellulær signal-regulerte kinase 2 (ERK2), er en del av MAP kinase signalveien og er involvert i reguleringen av cellers vekst, differentiering, apoptose og respons på stress. I mitokondriene, kan MAPK1 være involvert i reguleringen av cellegrensesenergiomsatting og -homøostasisme.

I'm sorry, but I'm having trouble finding a medical definition for "morfoliner." It's possible that it might be a typo or a term that is not widely used in the medical field. Can you please provide more context or check if there might be any spelling errors in the term? I would be happy to help you further with accurate information.

Flavonoider är en grupp naturligt förekommande ämnen som tillhör en större grupp av kemiska föreningar som kallas polyfenoler. Flavonoider finns i många olika livsmedel, inklusive frukt, grönsaker, te och vin. De har antioxidanta egenskaper och kan bidra till att skydda celler från skada. Flavonoider delas vanligen in i flera undergrupper baserat på deras kemiska struktur, såsom flavonoler, flavononer, flavan-3-oler, isoflavoner och anthocyanidiner. Dessa ämnen har visat sig ha potentiala hälsoeffekter, såsom antiinflammatoriska, immunmodulerande och kardiovaskulära skyddseffekter.

"Kromoner" är en sammanfattande benämning på en grupp organiska föreningar som innehåller en kolvformad (cyklisk) struktur med två kolatomer och två kväveatomer, kopplade tillsammans genom dubbelbindningar. De är naturligt förekommande i vissa växter och djur, och har visat sig ha en roll som signalsubstanser och ämnen som påverkar andnings- och immunsystemet hos människor och andra djur.

Exempel på kromoner inkluderar substanser som serotonin, histamin och dopamin, som alla har viktiga roller i olika fysiologiska processer i kroppen. Kromoner kan även vara involverade i allergiska reaktioner, där de frisätts från mastceller och basofila granulocyter vid exponering för ett allergen, vilket orsakar en inflammatorisk respons och symtom som snuva, näställa och astma.

Det är värt att notera att termen "kromoner" inte används ofta inom medicinsk kontext, utan förekommer mer i kemi och biokemi.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

"Bukspottkörteltumörer" refererar till cancer som utvecklas i bukspottkörteln (pankreas). Det finns två huvudsakliga typer av pankreascancer: exokrin tumörer och endokrina tumörer.

Exokrina tumörer, även kända som duktala adenocarcinomer, är den vanligaste typen av bukspottkörteltumörer och utgör ungefär 95% av alla fall. De utvecklas vanligtvis i de exokrina cellerna som producerar enzymer som hjälper till vid digestionen.

Endokrina tumörer, även kända som neuroendokrina tumörer (NET), är ovanligare och utgör ungefär 5% av alla fall. De utvecklas i de endokrina cellerna som producerar hormoner, såsom insulin och glukagon.

Symptomen på bukspottkörteltumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men kan inkludera viktminskning, smärta i övergången mellan magen och ryggen, illamående och kräkningar, gulsot (icterus) och förstoppning. Behandlingen beror på tumörtyp, storlek och om det har spridit sig eller inte, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (chemotherapi) och målinriktad behandling som tar itu med specifika molekyler i cancercellerna.

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Extracellular Matrix (ECM) proteins refer to a diverse group of molecules that provide structural and biochemical support to cells in tissues and organs. The ECM is composed of a complex network of proteins, glycoproteins, and carbohydrates that are produced by the cells themselves and deposited into the extracellular space.

ECM proteins can be classified into several categories based on their functions and structures. Some of the major classes of ECM proteins include:

1. Collagens: These are the most abundant proteins in the ECM, and they provide strength and structure to tissues such as skin, tendons, and bones.
2. Proteoglycans: These are complex molecules that consist of a core protein attached to one or more glycosaminoglycan chains. They play important roles in maintaining tissue hydration, providing cushioning and lubrication, and regulating the diffusion of molecules within the ECM.
3. Elastin: This is a highly elastic protein that allows tissues such as blood vessels and lungs to stretch and recoil.
4. Fibronectins: These are large glycoproteins that bind to various ECM components, including collagens, proteoglycans, and integrins on the cell surface. They play important roles in cell adhesion, migration, and differentiation.
5. Laminins: These are large cross-shaped proteins that are a major component of basement membranes, which provide structural support to epithelial and endothelial cells.

Overall, ECM proteins play crucial roles in maintaining tissue structure and function, and abnormalities in their composition or organization can contribute to various diseases, including fibrosis, cancer, and degenerative disorders.

Insulinreceptorn är ett proteinmolekyl på cellmembranet hos däggdjursceller, som spelar en viktig roll i regleringen av cellens glukosupptag. När insulin binder till insulinreceptorn aktiveras den och utlöser en signaltransduktionskaskad inne i cellen, vilket leder till att glukostransportörer transporteras till cellmembranet och ökar glukosupptaget. Insulinreceptorerna finns framför allt på muskel-, fett- och leverceller. Genen för insulinreceptorn kodar för två identiska subenheter, α- och β-subenheterna, som tillsammans bildar en funktionell receptor. Mutationer i genen för insulinreceptorn kan leda till olika former av diabetes mellitus.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

'Pyrimidiner' är en klass av kemiska föreningar som innehåller en sex-atomig aromatisk ring med två kväveatomer. De är en del av de två huvudsakliga klasserna av nukleotider, tillsammans med 'Puriner', som bygger upp DNA och RNA. De tre naturligt förekommande pyrimidinbaserna är cytosin (C), timin (T) och uracil (U). Cytosin och timin finns i DNA, medan uracil istället för timin återfinns i RNA. Dessa baser bildar par med varandra genom vätebindningar i dubbelsträngat DNA eller RNA: cytosin parar sig alltid med guanin (G), och timin respektive uracil parar sig med adenin (A). Pyrimidiner har också en viktig roll inom farmakologi, där flera läkemedel som används för att behandla cancer och infektioner är designade för att störa deras syntes eller funktion.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

"c-Fos" er ein proteink that is synthesized in cells as a result of various stimuli, such as growth factors, hormones, and stress. It is a nuclear protein that forms a heterodimer with another protein called "c-Jun," and together they make up the Activator Protein-1 (AP-1) transcription factor complex. AP-1 plays a crucial role in regulating gene expression related to various cellular processes, including proliferation, differentiation, and apoptosis.

Protonkogenproteinet "c-Fos" er ei av de proto-onkogener som ble oppdager i 1980-åra. Proto-onkogener er normale gener som kan bli onkogener hvis de muterer og overproduceres. Overproduksjon av "c-Fos" kan føre til u kontrollertcellegrov, og det har vist seg å være involvert i mange typer av cancer, slik som leukemia og brystkreft.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

Somatomediner, även kända som insulin-like growth factor (IGF), är peptidhormoner som deltar i celltillväxt och celldifferentiering. De binder till specifika receptorer på cellmembranet, så kallade Somatomedinreceptorer.

Det finns två typer av Somatomedinreceptorer: IGF-1R och IGF-2R. IGF-1R binder både IGF-1 och IGF-2 med hög affinitet, medan IGF-2R endast binder IGF-2. Dessa receptorer är transmembrana proteiner som uttrycks i många olika celltyper och organ.

När Somatomedinhormonerna binder till sina respektive receptorer aktiveras en intracellulär signaltransduktionsväg som leder till cellulär proliferation, differentiering och överlevnad. Dysfunktion i Somatomedinsystemet har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, diabetes och åldrande.

Medicinskt kan man definiera 'sjukdomsfri överlevnad' som den perioden när en person som har haft en viss sjukdom eller behandling förblir frisk och inte uppvisar några symtom eller tecken på återfall eller rekurrens av sjukdomen under en specificerad tidsperiod. Under denna tid måste individen också uppfylla vissa kliniska kriterier för att vara klassificerad som sjukdomsfri.

Sjukdomsfri överlevnad används ofta i klinisk forskning och på behandlingscentrum för att bedöma effektiviteten hos olika terapier eller behandlingar, samt för att förutsäga prognoser och livslängd för patienter med olika sjukdomar.

Exempelvis kan sjukdomsfri överlevnad användas för att beskriva hur länge en cancerpatient är fri från cancersjukdom efter behandling, eller hur länge en person som har haft en hjärtinfarkt förblir frisk och inte uppvisar några tecken på ytterligare hjärtskador.

Det är värt att notera att sjukdomsfri överlevnad kan variera beroende på typ av sjukdom, behandling, individuella skillnader och andra faktorer.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

Genistein är ett floroglucinol-derivat som tillhör isoflavonoidgruppen av flavonoider. Det förekommer naturligt i vissa växter, särskilt i sojabönor och sojaliknande produkter. Genistein är känt för sin förmåga att binda till estrogenreceptorer och har därför både agonistiska och antagonistiska effekter beroende på typen av receptor och koncentrationen. Det har också visat sig ha potential som ett kemopreventivt medel genom att hämma angiogenes och cellcykeln, och kan ha en roll i att skydda mot kardiovaskulära sjukdomar, cancer och postmenopausala symtom.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Feokromocytom är en sällsynt tumör i kroppens så kallade bisköldkörtel (även känd som suprarenal gland), som ligger ovanpå de övre njurarna. Tumören bildas i kromaffinceller, vilket är en typ av cell som producerar signalsubstanser, bland annat adrenalin och noradrenalin. När tumören är canceroös och sprider sig till andra delar av kroppen kallas det för feokromocytosarkom.

Feokromocytomer kan variera i storlek och de flesta är godartade, men de kan orsaka allvarliga symptom då de producerar överskott av adrenalin och noradrenalin. Dessa hormoner förbereder kroppen på att reagera på stress, vilket kan leda till högt blodtryck, snabb hjärtfrekvens, svettningar, yrsel, huvudvärk och i värsta fall andningssvårigheter eller hjärtstopp.

Feokromocytom diagnostiseras vanligen genom att mäta hormonnivåerna i blodet eller urinen, samt med hjälp av bilddiagnostiska metoder som MRI eller CT-scan. Behandlingen innebär oftast kirurgiskt avlägsnande av tumören och efterbehandling med mediciner för att reglera blodtrycket.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

The term "exonerate" is a legal and forensic term rather than a medical one. To exonerate means to clear someone of blame or suspicion, especially in a criminal case, after new evidence has come to light or after further investigation has been conducted. It can also mean to cancel a punishment or penalty that was previously imposed on someone.

In the context of medicine, the term "exoneration" may be used in relation to medical malpractice cases, where a healthcare provider is accused of negligence or wrongdoing. If an investigation finds that the provider did not commit any errors or violations of standard care, they may be exonerated of any wrongdoing.

However, it's worth noting that "exoneration" is not a term that is commonly used in medical terminology or practice.

Iodradioisotoper är radioaktiva isotoper av grundämnet jod. Jod är ett essentialt spårämne för människan och ingår i till exempel sköldkörtelhormonerna. I medicinskt syfte används ofta jodradioisotopen I-131 som terapi vid behandling av sjukdomar som påverkar sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer.

I-131 har en halveringstid på ungefär 8 dagar och emitterar betastrålning som kan förstöra cancerceller i sköldkörteln. Behandlingen med I-131 är vanligtvis smärtfritt och utförs ambulant, men efter behandlingen kan det uppstå biverkningar såsom trötthet, hosta och förändrad smakuppfattning under en tid.

Antisense oligonucleotides (ASOs) are synthetic single-stranded DNA-like molecules that are designed to bind to specific RNA sequences through base-pairing, forming a DNA-RNA hybrid. This interaction can affect various stages of gene expression, such as transcription, splicing, or translation, leading to the inhibition or reduction of the production of a particular protein. ASOs have been widely studied and developed as potential therapeutic agents for various diseases, including genetic disorders, viral infections, and cancers.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Ki-67 är ett antigen som förekommer i cellkärnan hos prolifererande celler, det vill säga celler som delar sig och växer. Det används som en markör för celldelning och kan hittas i alla aktiva delningsfaserna under celldelningen (G1, S, G2 och M-fasen).

Ki-67-antigenet är ett proteinkomplex som består av flera olika underenheter. Det förekommer inte alls eller i mycket liten mängd i cellkärnan hos vilaande celler (i G0-fasen). Därför används det ofta som en indikator för celldelning och tillväxt i forskning och klinisk diagnostik, särskilt inom patologin.

I kliniska sammanhang kan immunhistokemisk färgning med antiboder mot Ki-67 användas för att bedöma proliferationsaktiviteten i olika typer av tumörer, vilket kan vara viktigt för att fastställa prognos och välja behandlingsmetoder.

DNA-replikation är en biologisk process där den dubbela helixstrukturen av DNA kopieras till två identiska dubbla helixer före celldelning. Denna process sker genom att enzymkomplex katalyserar separationen av de två DNA-strängarna och syntetiserar nya komplementära strängar med hjälp av fria nukleotider som matchar originalsträngarnas baspar. Replikationen är en nödvändig process för att säkerställa att genetisk information passeras korrekt från en cell till dess avkomma under celldelning och tillväxt.

"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

Butadien (C4H6) er en organisk forbindelse som tilhører gruppen alifatisk, konjugert, pi-dobbeltoværdig hydrokarbon. Det er en klar, farveløs væske med en svag, ubehagelig og kemisk lugt. Butadien er letantændeligt og brænder med en lysflammende, svovlholdig flamme.

Butadien er en meget reaktiv forbindelse og bruges primært som byggesten i produktionen af syntetiske gummier, herunder butylkautsjuk og polybutadien. Disse materialer har mange anvendelser, herunder biltireproduktion, latexfri kautsjukprodukter og andre specielle formularer til medicinsk udstyr.

Butadien er også en naturlig bestanddel af nogle planter, herunder tobak og sukkerrør. I menneskekroppen produceres små mængder butadien som et biprodukt ved nedbrydningen af aminosyrer.

Det er vigtigt at notere, at længere eksponering for høje koncentrationer af butadien kan være skadelig for menneskers helbred og øge risikoen for udviklingen af kræft. Derfor er der strenge sikkerheds- og sundhedsregler for arbejdspladser, hvor butadien anvendes.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

"Nervtillväxtfaktorreceptor" (NGFR, Neurotrophic Receptor Tyrosine Kinase) är en typ av receptorprotein som förekommer i cellmembranet hos vissa nervceller och andra celltyper. Den binder till nervtillväxtfaktorer, såsom NGF (Nervtillväxtfaktor-α), och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar cellytans överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Receptorerna spelar därför en viktig roll i utvecklingen och homeostasen av nervsystemet. Mutationer i generna för NGFR kan orsaka olika ärftliga neurologiska sjukdomstillstånd.

Transforming Growth Factor beta 3 (TGF-β3) är ett protein som hör till TGF-β-familjen och spelar en viktig roll i cellväxternas tillväxt, differentiering och homeostas. Det är specifikt känt för att vara involverat i reguleringen av embryonal utveckling, benremodelering och fibros. TGF-β3 har också visat sig ha en potential roll i nedsatt cellproliferation och ökat apoptos (programmerad celldöd) hos cancerceller.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

"Fos-gener" er en betegnelse for en gruppe organiske forbindelser som indeholder en fosforgrupp. Disse forbindelser er ofte anvendt som biologiske aktiveringsstoffer, kaldet "fosforsyreringaktiverende stoffer" (PAGs), i cellulære signalveje. De er især kendt for deres rolle i intracellulære signaltransduktionskaskader, hvor de modulerer en række cellulære processer som differentiering, proliferation og apoptose.

Fos-generne er typisk dannet ved overførsel af en fosfatgruppe fra adenosintriphosphat (ATP) til et substraatprotein, hvilket resulterer i en fosforylering af dette protein. Dette kan føre til ændringer i proteinet's struktur og/eller funktion, hvilket igangsætter en kaskade af biokemiske reaktioner der regulerer cellens aktivitet.

Eksempler på fos-gener inkluderer protein kinaser, som er enzymet som katalyserer overførslen af fosfatgruppen, og fosfataser, som er enzymer der fjerner fosfatgrupper fra proteiner. Andre eksempler er second messenger-molekyler som cyclisk AMP (cAMP) og inositoltrisfosfat (IP3), som også er fosforileret for at udføre deres cellulære funktioner.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

En prostatatumör är en abnormell tillväxt eller förändring av prostata-glanden hos mannen. Det kan vara av olika typer, men den vanligaste formen är prostatacancer. Prostatacancern utgör ungefär 70-80% av alla prostatatumörer och uppstår när cancerceller bildas i prostata-glanden och börjar växa obehindrat. Andra typer av prostatatumörer inkluderar bland annat prostatabalken, som är en icke-cancerös tillväxt av prostatan, samt andra sällsynta sorter av cancer såsom småcellig prostatacancer och neuroendokrin prostatacancer.

Epidermis är den yttersta delen av huden och består av flera cellskikt. Det översta skiktet kallas stratum corneum och är ett tätt packat skikt av döda hudceller som fungerar som en barriär mot vatten, bakterier och andra skadliga ämnen. Övriga skikt innehåller levande celler som producerar den hornartade substansen keratin och skyddar mot mekanisk skada. Epidermis saknar blodkärl och får närings- och syresubstanser via diffusion från det underliggande hudlagret, dermis.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Androstadienes är en typ av steroidhormon som produceras både naturligt i mänskliga kroppen och kan också syntetiseras i laboratorier. Det specifika ämnet Androstadien är ett derivat av testosteron, och det förekommer i högre koncentrationer hos män än kvinnor.

I människokroppen produceras androstadien främst i testiklarna, men även i mindre utsträckning i binjurarna, öronen och huden. Det är ett av de ämnen som ingår i mänsklig svett och kan användas som en markör för mänskligt kön i kriminaltekniska undersökningar. Androstadien förekommer också naturligt i vissa livsmedel, till exempel kött, mjölk och ägg.

I medicinskt hänseende kan androstadien användas som en indikator för testosteronproduktionen i kroppen, men det används sällan som ett självständigt mått på grund av dess begränsade specificitet. I stället använder man oftare direkta mått på testosteronkoncentrationer i blodet.

P38 mitogen-activated protein kinaser (p38 MAPK) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Det aktiveras i respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser utanför cellen. När det aktiveras får det en roll i regulering av celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

P38 MAPK är involverat i signaltransduktion för att reglera cellulär svar på diverse stressfaktorer som UV-strålning, oxidativ stress, osmotisk chock och infektion. Det aktiveras genom en kaskad av fosforyleringar av uppströms kinaser som MAP2K3/6, vilket leder till att p38 MAPK fosforylerar och aktiverar nedströms substrat såsom transkriptionsfaktorer och andra proteinkinaser.

Dess aktivitet är kopplad till en rad patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Som ett resultat har p38 MAPK blivit en intressant måltavla för utveckling av läkemedel mot dessa sjukdomstillstånd.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Organisk kultur (OC) är en metod inom biologi och medicin där levande celler eller vävnader från ett organism odlas i kontrollerade laboratorieförhållanden. I en organkultur kan celler eller vävnader från ett visst organ st stimuleras att bibehålla sin specifika struktur och funktion, vilket gör det möjligt att studera deras särskilda egenskaper i en mer naturlig miljö än vad som är möjligt med tvådimensionella cellkulturer.

Organkulturmetoder kan användas för att studera hur olika läkemedel påverkar olika organ, vilket kan hjälpa till att fastställa doser och identifiera biverkningar innan de testas på människor. Dessa metoder kan även användas för att studera sjukdomsprocesser och utveckla nya behandlingsmetoder, inklusive cell- och genbaserade terapier.

Exempel på organkulturer är lung-, lever-, hjärt- och nervcellskulturer. För att skapa en organkultur tas ofta ett litet stycke vävnad från det aktuella organet, som sedan behandlas med enzymer för att separera cellerna från varandra. Sedan placeras cellerna i en speciell kammare eller platta där de kan odlas och studeras under kontrollerade förhållanden.

Medicinskt sett betyder "inte kunna tolerera" eller "inte tåla" ett visst läkemedel, substans eller behandling den som att ha en intolerans. Det innebär att personen upplever biverkningar eller reaktioner på läkemedlet även i låga doser, som inte kan tas emot väl av kroppen. Detta kan orsaka obehagliga symptom och i vissa fall kan vara livshotande.

Exempel på medicinsk intolerans inkluderar exempelvis patienter med aspirinintolerans som kan få allvarliga allergiska reaktioner på acetylsalicylsyra, en vanlig ingrediens i smärtstillande och febernedsättande läkemedel. Andra exempel är lactoseintolerans, där individen saknar ett enzym som behövs för att bryta ned laktosen (den naturliga sockret i mjölk) vilket kan leda till mag-tarmsymptom som kräksjuka, diarré och buksmärtor.

Mucin 5AC är ett glykoprotein som är en viktig komponent i den mukösa sekretet som produceras av luftvägarnas slemhinnor. Det hjälper till att fuktighålla, skydda och försvara de respiratoriska epitelet mot skador från främmande partiklar, mikroorganismer och aggressiva enzym. Mucin 5AC har också visat sig ha en viktig roll i patogenesprocessen hos vissa lungsjukdomar, såsom kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och cancer.

I en medicinsk kontext refererer et **onkogen** til et gen som under normale forhold hjælper med at regulere cellers vækst og deling, men som kan blive muteret eller overaktivt udtrykt, hvilket fører til u kontrolleret cellevækst og dermed kan føre til kræft.

Onkogener dannes ofte ved genmutationer, enten som en del af arvelige sygdomme eller som en konsekvens af skade på DNA, for eksempel som følge af eksponering for kemiske stoffer, stråling eller andre miljøfaktorer. Når et onkogen er aktiveret, kan det sende fejlagtige signaler, der får cellen til at vokse og dele sig uforholdsmæssigt hurtigt, hvilket kan resultere i en tumor.

Det bør bemærkes, at onkogener ikke er ensbetydende med kræft, da mange mennesker har muterede onkogener uden at udvikle kræft. Derudover kan visse typer kræft udvikles uden at der er tale om en ændring i et onkogen.

Fibronektin är ett glykoprotein som utgör en viktig del av den extracellulära matrisen (ECM) i många olika vävnader i kroppen. Det har en central roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering genom att interagera med andra ECM-proteiner, cellreceptorer och tillväxtfaktorer. Fibronektinet kan finnas i olika isoformer beroende på alternativ splicing av RNA, vilket ger upphov till en hög grad av funktionell diversitet. I patologiska tillstånd som fibros och tumörbildning kan nivåerna av fibronektin vara förändrade, vilket kan ha en påverkan på cellfunktioner och vävnadsoorganisation.

Proteoglykaner är en typ av glykoproteiner som förekommer i extracellulära matrix (ECM) hos djur. De består av en protein-kärna som är kovalent bundet till en eller flera långa, upprepade disackaridkedjor, vanligtvis bestående av kolhydraten chondroitinsulfat eller keratansulfat. Dessa kolhydrater ger proteoglykanerna deras negativa laddning och förmåga att binda vattenmolekyler, vilket gör dem viktiga för strukturellt stöd och buffring av tryck i vävnader som brosk, hälar och blodkärl. Proteoglykaner deltar också i cellsignalering och regulering av diverse biologiska processer som tillväxtfaktorernas aktivitet och celladhesion.

Genomsatta behandling, också känd som genetisk terapi eller genterapi, är en typ av medicinsk behandling där DNA-sekvensen i en persons celler ändras eller repareras för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan involvera införandet av ett korrekt kopia av ett gen som saknas eller är defekt, eller stängning av en gen som orsakar sjukdomen. Genomsatta behandling kan utföras på flera olika sätt, inklusive direkt införande av DNA-sekvensen i celler genom en virusvektor eller med hjälp av tekniker som CRISPR-Cas9.

Det är värt att notera att termen "gendosering" inte används inom den medicinska gemenskapen och kan vara förvirrande. I stället använder man sig av termerna "genomsatta behandling", "genetisk terapi" eller "genterapi".

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

I medicinsk kontext, avses "hornämne" ofta ett ämne som kan ansamlas i kroppen och bilda stenar eller avlagringar. Exempel på hornämnen inkluderar kalciumoxalat och kalciumphosphat, som kan leda till nedsatta njurfunktioner om de ansamlas i njurtarmarna och bildar kidneysten (nyckelbarnssten). Andra exempel på hornämnen är kolesterol och kolinhaltiga föreningar, som kan ansamlas i blodkärlen och leda till atherosclerotis (kranskärlssjukdom).

'Gene knockdown techniques' refer to a group of molecular biology methods used to reduce the expression or function of specific genes in order to study their role in biological processes. These techniques typically involve the use of small RNA molecules, such as short interfering RNAs (siRNAs) or short hairpin RNAs (shRNAs), to induce degradation or translational repression of target mRNAs.

The most commonly used gene knockdown technique is RNA interference (RNAi), which involves the introduction of double-stranded RNA (dsRNA) molecules that are processed into siRNAs by an enzyme called Dicer. The siRNAs then bind to and direct the degradation of complementary mRNAs, thereby reducing gene expression.

Another gene knockdown technique is the use of antisense oligonucleotides (ASOs), which are single-stranded DNA or RNA molecules that bind to and inhibit the translation or stability of target mRNAs.

Gene knockdown techniques have become valuable tools in functional genomics, drug discovery, and gene therapy research, as they allow researchers to investigate the effects of loss of function of specific genes in a controlled manner. However, it is important to note that these methods are not always specific or complete, and off-target effects can occur, leading to potential artifacts and limitations in their interpretation.

'Bröst' kan i medicinsk kontext referera till både bröstkorgen som helhet, inklusive benen, musklerna och skelettet, samt de två överkroppskörten som kallas brösten eller mjölkenhörn (mammala). Brösten är en del av det reproduktiva systemet hos kvinnor och producerar näringsriktig mjölk under och efter graviditet. De består av glandulärt vävnad, fettvävnad, bindevävnad och kärl. Bröstkorgen skyddar också de viktiga organen i thoraxregionen, inklusive hjärtat, lungorna och stora blodkärlen.

RNA (Ribonucleic acid) i forbindelse med cancer (tumør) refererer oftest til RNA som produceres af cancerceller under transskriptionen af genetisk information fra DNA. Det kan være relateret til specielle typer RNA, såsom messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) og ikke-kodende RNA (ncRNA), herunder microRNA (miRNA), piwi-interagerende RNA (piRNA) og lange ikke-kodende RNA (lincRNA). Disse forskellige typer RNA spiller en vigtig rolle i reguleringen af cellulær funktion, inklusive cellevækst, differentiering og apoptose.

I cancer kan abnorme ændringer i RNA-produktion og -regulering resultere i ubalancer i cellulær homeostase, hvilket kan føre til u kontrolleret cellevækst og dannelsen af tumører. For eksempel kan overudtryk eller underudtryk af visse miRNA-molekyler være forbundet med cancerens udvikling, progression og prognose.

Undersøgelse af RNA i cancer har potentiale til at afsløre nye diagnosemåder, prognostiske markører og terapeutiske mål for cancerbehandling.

"Paracrine communication" är en form av signalsubstanser (t.ex. hormoner, cytokiner eller tillväxtfaktorer) som frisätts från en cell och verkar på grannceller i närheten genom att binda till receptorer på deras cellyta. Det skiljer sig från autokrin communication, där signalsubstansen verkar på samma cell som den har frisatts ifrån, och endokrin communication, där signalsubstanser transporteras via blodomloppet till målceller på annan plats i kroppen. Parakrin communication är en viktig mekanism för cellytt-till-cellytt kommunikation inom lokal miljö och spelar en avgörande roll i regleringen av cellulär differentiering, proliferation, överlevnad och apoptos.

F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.

Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.

Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 11 (PTPN11) er ein gen som koder for enzymet Src homology region 2 domain-containing phosphatase-2 (SHP-2). SHP-2 er en intracellulær tyrosinfosfatase som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers signalveier, bl.a. JAK-STAT-signalveien og Ras/MAPK-signalveien. PTPN11-mutasjoner kan foråke uregulering av disse signalveiene og er assosiert med flere sykdommer, inkludert leukemia, kartlagt i Noonan-syndromet og juvenile myelomonocytic leukemia (JMML).

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Ett läkemedelsadministrationssystem (LAS) är ett datorsystem som används för att hantera, spåra och kontrollera administrationen av läkemedel till patienter, särskilt inom sjukvården. Detta inkluderar ofta funktioner för att dokumentera patientinformation, skapa och hantera medicinska order, övervaka läkemedelsbehov och inventering, och generera rapporter och analyser. Läkemedelsadministrationssystem används vanligen i kombination med elektroniska patientjournaler och andra datorsystem inom sjukvården för att underlätta säkerheten, effektiviteten och kvaliteten av läkemedelsbehandlingar.

Estradiol, ofta förkortat E2, är den mest prevalenta och aktiva formen av östrogen, ett viktigt sexhormon hos däggdjur. Det produceras naturligt i äggstockarna, men kan också syntetiseras konstgjordt för medicinska ändamål.

Estradiol spelar en central roll i kvinnors reproduktiva system genom att stödja utvecklingen och underhållet av sekundära könsorgan, men det har också andra viktiga funktioner i kroppen som hjälper till att reglera bland annat kalciumomsättning, hjärt-kärlsystemet, huden och centrala nervsystemet.

Nivåerna av estradiol varierar under livet och är högst under fertil ålder, men sjunker kraftigt efter menopaus. Lägre nivåer kan leda till symptom som heta flusher, nattsvett, sömnproblem, humörförändringar och ökad risktagare för vissa sjukdomar som osteoporos och hjärt-kärlsjukdomar.

I medicinska sammanhang används estradiol ofta för att behandla symtom relaterade till menopaus, infertilitet, bristande könsmognad, prostatacancer och vissa typer av könsdysfori.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.

Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.

Fosfopeptider är peptider, d.v.s. korta proteiner eller polypeptider, som innehåller en fosfatgrupp (PO43-) kovalent bundet till ett av aminosyrorna i peptidkedjan. De flesta fosfopeptider innehåller fosfoserin eller fosfotyrosin, två modifierade aminosyror som bildas genom att en fosfatgrupp adderas till serin- eller tyrosinresidyn i proteinet. Fosfopeptider spelar ofta viktiga roller inom cellsignalering och regulering av cellulära processer, exempelvis inom andnings-, sug- och immunsystemen. De kan också användas som diagnostiska markörer för att spåra olika sjukdomstillstånd, såsom cancer.

"Bröstkörtlar hos djur" refererar till det komplexa system som producerar, transporterar och sekreterar mjölk vid lägre däggdjurs diande. Även om termen ofta förknippas med kor och andra boskap, förekommer bröstkörtlarna hos flera arter av däggdjur, inklusive människor. Bröstkörtelns anatomiska struktur består av gångar och körtelceller som producerar näringsrika sekreter som transporteras till en central håla, därav det alternativa namnet "mjölkkörtel". Under dräktighet och diandet expanderar bröstkörtlarna under inflytande av hormoner som prolaktin och östrogen, vilket möjliggör mjölkproduktionen och -transporten till ungdjuret.

'Granulocyter' är en typ av vit blodcell (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. Granulocyter innehåller granuler, små kärnpartiklar som innehåller enzymer och proteiner som hjälper till att bekämpa infektioner och tar hand om främmande partiklar och ämnen i kroppen.

Det finns tre olika typer av granulocyter: neutrofiler, eosinofiler och basofiler, alla med specifika uppgifter inom immunförsvaret. Neutrofilerna är de vanligaste granulocyterna och hjälper till att bryta ner och eliminera bakterier och andra patogener. Eosinofilerna är aktiva mot parasitära organism som till exempel maskar, men kan också vara involverade i allergiska reaktioner. Basofilerna deltar i inflammatoriska processer och kan bidra till lokal svullnad och rodnad vid skador eller infektioner.

Granulocyter produceras i benmärgen och cirkulerar därefter i blodet för att utföra sina uppgifter. När de identifierar ett hot, som en infektion eller en främmande substans, migrerar de till det drabbade området för att bekämpa det och skydda kroppen.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.

"Angiogeneseinducerande" är ett medicinskt begrepp som refererar till substanser eller faktorer som främjar angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. Detta sker genom att stimulera divisionen och migrationen av endotelceller, vilket är de celler som bildar innerlagret i blodkärlen.

Angiogenes är en normal och nödvändig process i vissa situationer, till exempel under fostrets utveckling, men kan även vara involverad i patologiska tillstånd såsom cancer, diabetisk retinopati, åderförkalkning och andra sjukdomar.

Angiogenesinducerande substanser inkluderar till exempel vascular endothelial growth factor (VEGF), fibroblast growth factor (FGF) och transforming growth factor-beta (TGF-β). Dessa substanser kan blockeras med mediciner för att behandla olika sjukdomstillstånd.

Lysosomer är membranomslutna organeller inne i eukaryota celler, som innehåller en uppsjö av hydrolytiska enzymer. Dessa enzymer är aktiva vid lågt pH och bryter ned biologiskt material, såsom proteiner, kolhydrater, lipider och nucleinsyror, till sina grundläggande byggstenar. Lysosomerna fungerar som cellens recyclingcenter och hjälper till att bryta ned och återanvända skadat eller överflödigt material. De kan också delta i celldöd under vissa patologiska förhållanden, såsom apoptos (programmerad celldöd) och nekros (oönskad celldöd).

PTEN (Phosphatase and Tensin Homolog) är ett tumörsuppressorgen som har förmågan att motverka celltillväxt och spridning av cancer genom att reglera celldelning och apoptos (programmerad celldöd). PTEN-fosfohydrolas är en specifik enzymatisk funktion hos PTEN-proteinet som innebär att det kan avlägsna fosfatgrupper från specifika proteiner, lipider och andra molekyler i cellen.

PTEN-fosfohydrolas har en viktig roll i cellsignalering och kontrollerar bland annat aktiviteten hos PI3K/AKT-signalvägen, som är involverad i celldelning, celldifferentiering, apoptos och cellyttväxt. Genom att avlägsna fosfatgrupper från signalproteiner i PI3K/AKT-signalvägen kan PTEN-fosfohydrolas minska aktiviteten i denna signalväg och hjälpa till att begränsa onormal celldelning och cancerspridning.

Mutationer eller nedregleringar av PTEN-genen kan leda till ökad aktivitet hos PI3K/AKT-signalvägen och kan öka risken för cancerutveckling.

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

JNK (c-Jun N-terminal kinase) är en typ av mitogenaktiverad protein kinas (MAPK) som spelar en viktig roll i signaltransduktionen och regleringen av cellers proliferation, differentiering, apoptos och överlevnad. JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är en grupp enzymer som aktiveras av olika stressfaktorer och signalsubstanser, vilket leder till fosforylering av flera transkriptionsfaktorer och andra proteiner. Denna fosforylering påverkar proteinernas funktion och aktivitet, vilket i sin tur kan leda till olika cellulära responsar som exempelvis inflammation, immunresponser och apoptos (programmerad celldöd). JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är involverade i en rad fysiologiska processer såväl som i patofysiologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Bombesin är ett peptidhormon som initialt isolerades från skinnet på amfibier, men som sedan har visat sig förekomma hos flera djurarter, inklusive människor. Det består av 14 aminosyror och produceras naturligt i mag-tarmkanalen. Bombesin har en varierad biologisk aktivitet, men är främst känt för sin roll som appetitreglerande hormon.

I medicinsk kontext kan bombesin användas som ett diagnostiskt verktyg för att detektera och visualisera cancerceller, särskilt neuroendokrina tumörer (NET), eftersom dessa tumörer ofta överexprimerar bombesinreceptorer. Genom att använda radioaktivt märkt bombesin kan man följa tumörens utbredning och aktivitet.

Samtidigt pågår forskning kring möjligheterna att blockera bombesinreceptorerna som en behandlingsmetod för neuroendokrina tumörer, eftersom överaktiva receptorer kan bidra till cancercellernas tillväxt och spridning.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Fibroblast Growth Factor 4 (FGF4) är ett protein som tillhör fibroblastväxtfaktorfamiljen. Det är involverat i celltillväxt, celldelning och differentiering under embryonal utveckling och även i vuxen ålder. FGF4 binder till sin specifika receptor, FGFR2b, och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till cellulär proliferation och överlevnad.

Förkortningen 'Fibroblasttillväxtfaktor 4' kan översättas till svenska som 'fibroblastväxtfaktor nummer 4'.

'Mesoderm' är ett begrepp inom den medicinska embryologin och refererar till det mellersta av de tre germlayers som utvecklas under befruktningens tidiga skede hos däggdjur, fåglar och andra ryggradsdjur. Mesodermet ger upphov till en rad olika vävnader och strukturer i kroppen, inklusive skelett, muskler, bindväv, blodkärl, lymfkärl, könsorgan, njurar och hjärta. Det är ett viktigt koncept inom utvecklingsbiologi eftersom felaktig utveckling av mesodermet kan leda till en rad olika medfödda defekter och sjukdomar.

Transkriptionsfaktor AP-1 (Activator Protein 1) är ett transkriptionellt komplex bestående av proteiner som tillhör Jun- och Fos-familjerna. Det bildas när två proteiner dimeriserar, ofta en Jun-protein (t.ex. c-Jun, JunB eller JunD) och en Fos-protein (t.ex. c-Fos, FosB, Fra-1 eller Fra-2). AP-1 binder till specifika DNA-sekvenser, så kallade AP-1-bindningsställe, i promotor- och enhancerregioner av målgener och regulerar på så sätt transkriptionen av dessa gener. AP-1 är involverat i en mängd cellulära processer som celldelning, differentiering, apoptos och immunresponser. Dess aktivitet kan också vara förhöjd vid vissa sjukdomszustånd, till exempel cancer.

'Hornhinna' (latin: *cornua conjunctiva*) är ett par benformade strukturer i ögats främre del, vid gränsen mellan konjunktivan och bindehinnan. Dessa hornformade utskott har till uppgift att skydda ögat från skada när vi blinkar eller torkar bort något från ögonlocken. De är vanligtvis vita eller transparenta, men kan bli röda eller inflammerade vid irritation eller infektion.

Det är värt att notera att begreppet 'hornhinna' inte används i den medicinska diagnosen *keratokonjunktivitisk sarkoidos*, som kan vara orsaken till eventuella förväxlingsrisker.

Metalloendopeptidaser är ett slags enzym som bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en metallion, ofta zink (Zn2+), i aktivt centrum. De kan klyva peptidbindningar både på insidan och utsidan av proteinernas aminosyrorester, till skillnad från exopeptidaser som endast kan klyva peptidbindningar närmast proteinkedjans ändar. Metalloendopeptidaser deltar i en rad fysiologiska processer, såsom blodtrycksreglering, immunförsvar och hjärnfunktion. Dessutom kan överaktiva metalloendopeptidaser vara involverade i patologiska tillstånd som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Adenocarcinoma, bronchioloalveolar, är en typ av lungcancer som utgår från de små luftvägarna (bronkioler och alveoler) i lungorna. Detta cancertyp kännetecknas av att tumöcellerna växer längs med de luftvägsväggar och kan bilda flera, skilda tumörfoci i samma lunga. Bronchioloalveolär adenocarcinom är numera mer korrekt känt som "adenocarcinoma in situ" eller "minimalt invasivt adenocarcinom". Detta cancertyp har ofta en bättre prognos jämfört med andra typer av lungcancer.

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

Tumörsuppressorproteiner är proteiner som hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning eller överdriven cellexpansion, vilket kan leda till cancersjukdomar. Dessa proteiner fungerar genom att hämma cellcykeln, reparera DNA-skador eller initiera programmerad celldöd (apoptos) när celldelningen är skadad eller cancergenetisk information upptäcks. När tumörsuppressorproteinerna är defekta eller fungerar fel kan det leda till oregelbunden celldelning och cancersjukdomar. Exempel på välkända tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

Kaplan-Meier-skattningen är en statistisk metod för att uppskatta överlevnadsfunktionen hos en population eller en grupp individer i en klinisk studie. Metoden utvecklades av de amerikanska statisticianerna Edward L. Kaplan och Paul Meier 1958.

Kaplan-Meier-skattningen är en nonparametrisk metod, vilket innebär att den inte gör några antaganden om populationsfördelningens form. Den beräknas genom att iterativt uppdatera överlevnadsfunktionen efter varje händelse (till exempel död eller censurering) i tidsordning.

Den Kaplan-Meier-skattade överlevnadsfunktionen ges ofta som en produkt av ett antal faktorer, där varje faktor motsvarar en händelse:

S(t) = ∏[1 - d(ti)/n(ti)]

där S(t) är överlevnadsfunktionen vid tidpunkten t, d(ti) är antalet händelser (till exempel dödsfall) vid tidpunkten ti och n(ti) är det totala antalet icke-censurerade individer kvar i studien vid tidpunkten ti.

Kaplan-Meier-skattningen används ofta inom medicinsk forskning för att bedöma effekterna av olika behandlingsalternativ på patienters överlevnad och kan användas för att jämföra överlevnaden mellan två eller flera grupper.

"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.

Läkemedelsutslag, eller "drug reaction" på engelska, är en negativ reaktion eller biverkning som uppstår när en individ tar ett läkemedel. Det kan vara en mild, måttlig eller allvarlig reaktion och kan variera från person till person. Läkemedelsutslag kan vara allergiska eller icke-allergiska till sin natur. Allergiska läkemedelsutslag orsakas av ett överdrivet svar hos immunsystemet, medan icke-allergiska läkemedelsutslag beror på en direkt skada på kroppens celler eller organ.

Symptomen på läkemedelsutslag kan variera beroende på vilket läkemedel som orsakar reaktionen och hur känslig individen är för det aktiva ämnet i läkemedlet. Några vanliga symtom inkluderar hudutslag, andningssvårigheter, yrsel, illamående, kräkningar, diarré, svullnad, hosta och feber. I allvarligare fall kan läkemedelsutslag leda till livshotande komplikationer som organfailure eller chock.

Om en individ tror att de upplever en läkemedelsreaktion bör de omedelbart söka vård och informera läkaren om alla läkemedel de tar, inklusive över-den- counters (OTC) läkemedel och naturläkemedel. Läkaren kommer att bedöma om det behövs ytterligare behandling eller om patienten bör sluta ta läkemedlet som orsakar reaktionen. I allvarliga fall kan patienten behöva vård på intensivvårdsavdelningen för att övervaka och behandla komplikationer.

"Experimentell brösttumör" är inte en etablerad medicinsk diagnos. Begreppet kan dock avse forskning relaterad till att skapa eller manipulera tumörer i brösten för att undersöka deras beteende, svar på behandling och andra aspekter av cancerbiologin. Detta görs ofta genom att använda djurmodeller, cellkulturer eller andra prekliniska modeller.

Experimentell forskning inom området bröstcancer kan handla om att undersöka olika typer av behandlingar, såsom cellterapi, immunterapi, targeted therapies och andra innovativa behandlingsmetoder. Forskningen kan även fokusera på att försöka förstå cancerutvecklingen, tillväxten och spridningen av tumörer i brösten, samt på att undersöka riskfaktorer och skyddsfaktorer för bröstcancer.

Det är viktigt att notera att experimentell forskning inte direkt appliceras på människor och att det krävs ytterligare studier och kliniska prövningar innan nya behandlingsmetoder kan användas i klinisk praxis.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Cyclin D1 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln, särskilt under G1-fasen. Det reglerar progressionen genom cellcykeln genom att aktivera kinaset CDK4/6, vilket leder till fosforylering av retinoblastomproteinet (pRb) och frigörning av transkriptionsfaktorer som E2F, vilka aktiverar uttrycket av gener som behövs för cellcykelns fortsatta framskridande. Cyclin D1 kan också påverka celldelningen genom att interagera med andra signaltransduktionsvägar, till exempel Wnt- och MAPK-signalering. Överaktivering av cyclin D1 har visats korrelera med onkogenes och cancerutveckling i olika typer av tumörer.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of "SRC gene," here it is:

The SRC gene, also known as the proto-oncogene c-src, encodes a protein tyrosine kinase that plays a crucial role in signal transduction pathways involved in cell growth, differentiation, and survival. The SRC protein is normally found in an inactive state in healthy cells, but when it becomes activated through various mechanisms such as mutations or overexpression, it can contribute to the development of cancer and other diseases.

I hope this information is helpful! If you have any further questions, please don't hesitate to ask.

Medicinskt sett är moderkakan (placentan) ett organ som bildas under graviditeten hos däggdjur, inklusive människor. Den utvecklas från den äggcell som befruktats och implanterar sig i livmoderns slemhinna. Moderkakan har en yta på ungefär 0,15–0,20 kvadratmeter hos människor och är till formen platt och rund med en diameter på cirka 15–20 cm vid full term.

Moderkakans huvudsakliga funktioner inkluderar:

1. Att förse fostret med näring: Moderkakan tar upp näringsämnen från moderns blod och omvandlar dem till en form som fostret kan ta upp och använda.
2. Att avlägsna avfallsprodukter från fostret: Moderkakan tar emot avfallsprodukter från fostret och transporterar bort dem i moderns blodomlopp.
3. Att producera hormoner: Moderkakan producerar flera hormoner som hjälper till att underhålla graviditeten, inklusive gestagen, östrogen och humant klorioniskt gonadotropin (hCG).
4. Att skydda fostret mot infektioner: Moderkakan har en immunförsvarsmekanism som hjälper till att förhindra att infektioner når fostret.

Moderkakan är ett mycket viktigt organ under graviditeten och utvecklas kontinuerligt tillsammans med fostret. Efter födseln separeras moderkakan från livmodern och avlägsnas, ofta genom en process som kallas efterbörd.

Ribosomprotein-S6-kinas är ett enzym som aktiverar proteintranslationsprocessen inom celler. Det fosforylerar, det vill säga tillfogar en fosfatgrupp till, ribosomproteinet S6 i den lilla 40S-subenheten av ribosomen. Denna fosforylering leder till att ribosomen ökar sin kapacitet att syntetisera proteiner, vilket kan leda till ökad cellymnghälsa och celltillväxt. Ribosomprotein-S6-kinas aktiveras av olika signalsubstanser som exempelvis insulin och tillväxthormon, och dess aktivitet är kopplad till celldifferentiering, celldelning och celldöd.

'Mucin' är ett proteinet som produceras av slemkörtlar i kroppen och har en huvudsaklig funktion att hjälpa till med smörjning och skydd av olika ytor, såsom slemhinnor. Muciner består av en proteinbärare och en kolhydratdel som ger dem deras geléartade konsistens. De kan variera i sin sammansättning beroende på var de produceras i kroppen och kan ha olika funktioner, till exempel att hjälpa till med fångande av bakterier eller andra främmande partiklar.

Insulin-like growth factor binding protein 2 (IGFBP-2) är ett proteín som binder till och transporterar insulin-like growth factor (IGF) peptider i kroppen. IGF är involverat i celldelning, celldifferentiering och cellväxtprocesser. IGFBP-2 reglerar aktiviteten hos IGF genom att kontrollera dess tillgänglighet för målceller. Det kan också ha egna biologiska effekter som är oberoende av IGF-bindningen. IGFBP-2 produceras i höga nivåer under fostertiden, men nivåerna minskar efter birth och under vuxen ålder. Ökade nivåer av IGFBP-2 har påträffats hos patienter med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer, diabetes, neurodegenerativa sjukdomar och infektioner.

"Drosophila proteins" refer to the proteins that are expressed by the genes found in the genome of Drosophila melanogaster, also known as the fruit fly. Drosophila is a widely used model organism in various fields of biological research, including genetics, developmental biology, and neurobiology. The study of Drosophila proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes, such as gene regulation, cell signaling, and protein function.

Drosophila proteins are encoded by genes that are transcribed into messenger RNA (mRNA) molecules, which are then translated into proteins through a process called translation. The Drosophila genome contains approximately 15,000 genes, many of which encode for proteins with diverse functions. These proteins range in size from small peptides to large complex structures and play critical roles in various cellular processes, such as enzyme catalysis, DNA replication and repair, signal transduction, and cytoskeleton organization.

The study of Drosophila proteins has led to the discovery of many important biological concepts, including the mechanisms of gene regulation, the role of microRNAs in post-transcriptional gene silencing, and the function of protein domains in mediating protein-protein interactions. Additionally, Drosophila proteins have been used as models to study human diseases, such as cancer, neurodegenerative disorders, and developmental abnormalities. The insights gained from studying Drosophila proteins have provided valuable information for understanding the molecular basis of these diseases and developing new therapeutic strategies.

Maytansine är ett starkt kemoterapeutikum som utvinns från växten Maytenus serrata. Det är en typ av ämne som kallas en "antimikrotubulin" eftersom det stör cellers förmåga att bilda mitotiska spindlar under celldelningen.

Maytansine har visat sig vara effektivt i behandlingen av vissa typer av cancer, särskilt i kombination med andra läkemedel. Det används ofta för att behandla äggstockscancer och bröstcancer som har spridit sig till andra delar av kroppen.

Som alla kemoterapeutika kan maytansine orsaka allvarliga biverkningar, såsom neuropati, illamående, kräkningar, diarré och minskad röda blodkroppar. Dessa biverkningar behandlas ofta med andra läkemedel eller genom att justera dosen maytansine.

'Foregående bolus' eller 'forbolus' er en medisinsk term som refererer til en forhånds dosis av et lægemiddel som gives før en yderligere dosis, ofte for å forbedre virkningen av den andre dosen.

Forebolusen øker koncentrasjonen av lægemidlet i kroppen og kan forstærke eller forlengelse dets virkning. Denne praksis brukes oftest ved intravenøse infusjoner, hvor en liten dosis av lægemidlet gives før den større dosen for å sikre at kroppen absorberer maksimalt med lægemidlet og reduserer muligheten for bivirkninger.

Forebolusen er en viktig strategi i mange medisinske behandlinger, og den må planlegges og overvåkes nøye av helsepersonell for å sikre at den gir ønsket effekt uten å føre til unødvendige risikoer.

Endosomal Sorting Complexes Required for Transport (ESCRT) är en grupp av proteinkomplex som spelar en viktig roll i transporten och sorteringen av membranproteiner inom cellen. De är involverade i processer såsom autofagi, multivesikulära kroppars bildning (MVB) och celdelning.

ESCRT-komplexen kan delas in i fyra huvudgrupper: ESCRT-0, ESCRT-I, ESCRT-II och ESCRT-III. Varje komplex har en specifik funktion i sorteringen av membranproteiner och interagerar med varandra för att fullborda processen.

ESCRT-0 är det första komplexet som rekryteras till membranet och är involverat i initial sortering av ubiquitinerade proteiner. ESCRT-I och ESCRT-II hjälper till att deformera membranet och bilda membrantuberler, medan ESCRT-III är involverat i skärning av tuberlerna för att bilda små vesiklar som innehåller de ubiquitinerade proteiner som ska transporteras eller degraderas.

I allmänhet är ESCRT-komplexen viktiga för cellens homeostas och felfunktioner i dessa komplex kan leda till sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

Insulin-like growth factor binding protein 1 (IGFBP-1) är ett proteïn som binder till och transporterar insulin-like growth factor 1 (IGF-1) i blodet. IGF-1 är ett hormon som stimulerar celldelning, cellväxt och differentiering. IGFBP-1 kan regulera aktiviteten hos IGF-1 genom att kontrollera dess tillgänglighet för målceller. Nivåerna av IGFBP-1 i blodet kan variera beroende på fetma, diabetes, ålder och kön.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

GTPase-aktiverande proteiner (GAPs) är en typ av regulatoriska proteinmolekyler som ökar den inbyggda GTPasaktiviteten hos GTPaser, en grupp enzymer som binder och hydrolyserar guanosintrifosfat (GTP) till guanosindifosfat (GDP). Genom att höja hastigheten på GTP-hydrolysen fungerar GAPs som negativa regulatorer av GTPaser och hjälper till att avsluta signaltransduktionsvägar som involverar GTPaser.

I människor finns det flera olika GAP-proteiner, var och en med specifika funktioner och subcellulära lokaliseringsställen. Ett exempel är p120GAP, som är involverat i kontrollen av cellcykeln och celldifferentiering. Andra exempel är neurofibromin, som är associerad med neurofibromatos, och IQGAP1, som är involverat i cytoskelettreorganisering.

Treonin (Thr eller T) er en essensiel aminosyre, betydning at det ikke kan produseres i kroppen og må tas inn gjennom kosten. Det er viktig for produksjonen av proteiner og har også en viktig rolle som et donor av energirik molekyler i celene. Treonin inneholder en sidekjede med en hydroxylgruppe (-OH), som kan bli fosforylert, noe som er viktig for reguleringen av mange cellulære prosesser.

Dinoprostone är ett syntetiskt prostaglandin E2-analog, som används inom obstetrik för att inducera förlossning eller stimulera cervixreiferat inför kejsarsnitt. Det verkar genom att utvidga cervix och utlösa kontraktioner hos livmodern. Dinoprostone kan administreras via gel, tablett eller intravaginalt medikamentsformulär.

Klatrin är ett protein som spelar en viktig roll i cellens transportprocesser, särskilt vid formationen av transportvesiklar som transporterar proteiner och andra molekyler mellan olika kompartment inne i cellen. Klatrin bildar en tresdimensionell struktur som kallas klatrin-kooperativt komplex (KCC), vilken fungerar som ett skal runt transportvesikeln. Detta skal hjälper till att ge form åt vesikeln och underlättar samtidigt specificiteten i valet av membranproteiner som ska transporteras. Efter att transportvesikeln har nått sitt målkompartment, så bryts klatrin-skalet ner och membranproteinerna kan sedan transporteras in i det nya kompartmentet.

Son of Sevenless (SOS) proteins are a family of dual-function guanine nucleotide exchange factors (GEFs) that play a crucial role in intracellular signaling pathways, particularly the Ras/MAPK signal transduction cascade. These proteins are named after the Drosophila melanogaster mutant "Son of Sevenless," which has a defective SOS protein and exhibits abnormal eye development.

In humans, there are two isoforms of SOS proteins: SOS1 and SOS2. They consist of several functional domains, including the Dbl homology (DH) domain, pleckstrin homology (PH) domain, and a C-terminal region containing a proline-rich domain (PRD). The DH domain is responsible for GEF activity, which facilitates the exchange of GDP to GTP on Ras family proteins, thereby activating them.

SOS proteins are involved in various cellular processes, such as cell growth, differentiation, and survival, by mediating signals from receptor tyrosine kinases (RTKs) and other membrane receptors. Upon activation of RTKs, SOS proteins are recruited to the plasma membrane through interactions between their PH domains and phosphatidylinositol lipids or via adaptor proteins containing SH2/SH3 domains. Once localized to the membrane, SOS proteins activate Ras GTPases, which in turn initiate downstream signaling cascades, including the Raf-MEK-ERK pathway.

Dysregulation of SOS protein function has been implicated in various diseases, such as cancer and developmental disorders. For example, mutations leading to increased SOS activity or constitutive activation have been found in several types of tumors, contributing to uncontrolled cell growth and proliferation.

'Kemisk stimulering' refererer til anvendelsen af kemiske stoffer eller preparater for at øge aktiviteten i biologiske systemer, typisk i hjernen eller nervesystemet. Disse stoffer, også kendt som stimulantia, påvirker neurotransmitterne i hjernen, herunder dopamin og noradrenalin, for at forbedre opmærksomhed, koncentration, energilevel og humør. Eksempler på kemiske stimuleringsmidler inkluderer medicin som Ritalin og Adderall, der anvendes til behandling af ADHD (deficit/hyperaktivitetsstørrelse), samt ulovlige stoffer som kokain og amfetamin. Overdreven brug eller misbrug af disse stoffer kan have alvorlige negative virkninger på helbredet, inklusive abstinenssymptomer, psykose, hjertesvigt og endda død.

'Serin' är ett slags aminosyra, och en byggsten i proteiner. Det är en neutrala, polara aminosyra som innehåller en hydroxylgrupp (-OH) och en sidkedja som serin kännetecknas av. Serin spelar en viktig roll i många cellulära processer, såsom metabolismen, signaltransduktionen och cellytanens integritet. Det kan också fungera som en donator av en väteatom under vissa enzymatiska reaktioner. Serin förekommer ofta i proteiner som är involverade i cellsignalering och reglering av andra cellulära processer.

TOR (Target of Rapamycin) Serine-Threonine Kinases are a group of conserved protein kinases that play a crucial role in regulating cell growth, proliferation, and metabolism in response to various environmental cues such as nutrient availability, energy status, and growth factor signaling. They are named after the drug Rapamycin, which inhibits their activity by forming a complex with FKBP12 (FK506-binding protein 12).

Mammalian cells express two distinct TOR kinases, mTORC1 and mTORC2, which differ in their composition, regulation, and functions. mTORC1 is a rapamycin-sensitive complex that contains mTOR, Raptor (Regulatory associated protein of mTOR), and mLST8 (mammalian lethal with SEC thirteen). It primarily responds to growth factor signaling and nutrient availability to regulate protein synthesis, lipid metabolism, autophagy, and lysosome biogenesis.

mTORC2 is a rapamycin-insensitive complex that contains mTOR, Rictor (Rapamycin-insensitive companion of mTOR), mLST8, and Sin1 (Stress-activated map kinase-interacting protein 1). It primarily responds to growth factor signaling to regulate cytoskeletal organization, cell survival, and metabolism.

Both mTORC1 and mTORC2 are activated by the small GTPases Rheb (Ras homolog enriched in brain) and Rag (Ras-related GTP-binding protein), respectively, which sense nutrient availability and energy status to regulate TOR kinase activity. Dysregulation of TOR kinases has been implicated in various diseases, including cancer, diabetes, and neurodegenerative disorders.

'Hyperplasi' är inom medicinen ett tillstånd där det förekommer ökat celltal i en viss vävnad eller organ. Detta orsakas vanligtvis av en förhöjd stimulans på celldelning, ofta som svar på en patologisk process eller en endokrin störning. Hyperplasi kan vara reversibel om orsaken till den tar borts, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnads- eller organsväxt och öka risken för cancerutveckling.

Lymfmetastas är när cancerceller sprider sig från sin ursprungliga plats i kroppen till lymfkörtlar. När cancerceller växer och delar de sig kan de ibland bryta loss från den ursprungliga tumören och färdas via blod- eller lymfsystemet till andra delar av kroppen. Om cancercellerna fastnar i en lymfkörtel och börjar växa där bildas ett nytt cancerförekomende, ett så kallat lymfmetastas.

Lymfkörtlarna är små, bönformade strukturer som finns över hela kroppen, främst i halsen, armhålorna och ljumskarna. Deras huvudsakliga funktion är att filtrera smittämnen och avfall från kroppen och producera vita blodkroppar, som hjälper till att bekämpa infektioner. När cancerceller sprider sig till lymfkörtlarna kan de störa denna funktion och leda till komplikationer såsom svullnad och smärta i de drabbade områdena.

Fibroblast Growth Factor Receptor 4 (FGFR4) er en type reseptorer som påtrøffes av fibroblast voksthormoner (FGF). Disse reseptorene spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differentiering og overlevnad. FGFR4 inneholder et extracellulært ligebindingsdomene, en transmembranøs domene og et intracellulært tyrosinkinasedomene. Når FGF binder seg til FGFR4, aktiveres det intracellulære kinasedomene, som fører til en kaskad av signalering som påvirker cellers vekst og differentiering. Mutasjoner i FGFR4-genera har vore identifisert i forskjellige typer cancer, inkludert brystkreft, livkreft og lunnekreft, og det antas at disse mutasjonene kan påvirke cellers vekst og overlevnad på en abnormal måte.

"c-Jun" er ein proteinkjempe i gruppen for båndsliknende protein (BP) som deltar i reguleringa av cellevekst, celldifferentiering og apoptose. Det er ein komponent i transskripsjonsfaktorkomplekset AP-1, som dannes ved sammenslåinga mellom båndsliknande proteiner og jun-proteiner. c-Jun aktiveres av diverse intracellulære signaler og kan enten stimulere eller hibbe forskjellige gener alt etter om det er fosforylert eller ikke. Protonkogenproteinet c-jun deltar i reguleringa av celler i vesentleg grad, og mutasjoner i GENET for c-JUN kan føre til uregulering av cellevekst og kan medføre kreft.

"Peptidkartläggning" är ett samlingsbegrepp för metoder och tekniker som används för att identifiera, karakterisera och kartlägga peptider, d.v.s. korta aminosyrasekvenser. Detta kan innefatta att fastställa en peptids exakta aminosyrasekvens, dess struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler. Peptidkartläggning är viktigt inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att undersöka proteiner och deras roll i cellulära processer, sjukdomar och terapeutiska mål. Metoderna för peptidkartläggning kan vara experimentella, såsom masspektrometri och kromatografi, eller datorbaserade, såsom bioinformatik och databasmining.

Ribosomal Protein S6 Kinase, 90 kDa (RSK90) är ett enzym som tillhör serin/treonin-proteinkinasfamiljen. Det fosforylerar, det vill säga adderar en fosfatgrupp till, flera olika proteiner och reglerar därmed olika cellulära processer såsom celldelning, celldifferentiering och celldöd. RSK90 är specifikt inblandat i signaltransduktionsvägar som aktiveras av tillväxtfaktorer och andra signalsubstanser utanför cellen.

RSK90 består av två domäner: en N-terminal kinasedomän och en C-terminal kinasedomän. Den N-terminala kinasedomen är aktiv när den fosforyleras, medan den C-terminala kinasedomen har en regulatorisk funktion och aktiverar den N-terminala kinasedomen genom att fosforyleras.

RSK90 är ett viktigt mål för forskning inom områden som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammation, eftersom det har visat sig vara överaktiverat i olika patologiska tillstånd.

Medicinskt kan 'screening av antitumörmedel' definieras som ett systematisk och standardiserat sätt att undersöka verkan av olika läkemedel eller kombinationer av läkemedel mot cancer. Syftet är att hitta de mest effektiva behandlingarna med minsta möjliga biverkningar för en viss typ av cancer eller en specifik patientgrupp.

I ett screeningprogram för antitumörmedel kan olika metoder användas, till exempel:

1. In vitro-tester: Dessa är laboratorietester som utförs på celler i provrör. De kan användas för att undersöka hur väl cancerceller tål olika läkemedel och vilka doser som behövs för att döda dem.
2. Djurmodeller: Dessa är studier där man ger djur med cancer olika läkemedel för att se effekten på tumörväxten och överlevnaden.
3. Kliniska prövningar: Detta är studier som utförs hos människor. De kan vara fas I, II eller III-prövningar där man testar läkemedlets säkerhet, verkan och biverkningar hos allt fler patienter.

Screening av antitumörmedel är en viktig del i cancerforskningen och utvecklingen av nya behandlingsalternativ för cancerpatienter.

Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).

Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.

HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.

Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.

I'm sorry for any confusion, but the term "Pyrroler" is not a widely recognized medical or scientific term with a specific definition in the field of medicine. Pyrrole is a term used in chemistry and biochemistry to refer to a heterocyclic organic compound containing a five-membered ring made up of four carbon atoms and one nitrogen atom.

However, "pyrrole" can also appear in medical contexts as part of the term "pyrrole disorder" or "mauve factor," which refers to a proposed biochemical imbalance involving an excess of pyrroles in the body. This condition is sometimes associated with various psychiatric and neurological symptoms, but its existence and clinical significance are still subjects of ongoing debate and research.

If you have any further questions or need clarification on a specific medical topic, please don't hesitate to ask!

"Cricetulus" er en slags gnaeger (rodent) som tilhører familien Cricetidae. Denne gruppen inkluderer forskjellige arter som lever i Asien, herunder den mongolske gnaegeren ("Cricetulus griseus") og den kinesiske hamster ("Cricetulus barabensis"). Disse gnaegerne er generelt små, med en kroppslengde på 8-12 cm og et vekt på 20-50 gram. De lever i underjordiske boner og har en diett som består av frø, urter og insekter.

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

Piperidiner är en typ av organiska föreningar som innehåller en sex-ledad kolring, där varje kolatom har två väteatomer bundna till sig. Denna struktur kallas även hexahydropyridin, eftersom den kan ses som en cyklisk amin med formeln (CH2)5NH.

Piperidiner är vanliga i naturen och förekommer i många naturliga produkter, såsom alkaloider. De har också ett stort antal användningsområden inom medicinen, där de exempelvis kan användas som läkemedelsbas till att öka lösligheten och absorptionen av vissa substanser i kroppen.

Många läkemedel som innehåller piperidinringar har sedativ, muskelavslappnande, smärtstillande eller antiinflammatoriska effekter. Exempel på sådana läkemedel är hydrokodon, oxykodon och fenylbutazon.

Autoradiografi är en teknik som används inom forskning och medicin för att visualisera och studera distributionen och koncentrationen av specifika substanser, såsom hormoner eller nukleotider, i biologiska preparat. Tekniken bygger på användandet av radiomärkta ämnen, det vill säga ämnen som innehåller radioaktiva isotoper, som införs i preparatet och som sedan kan detekteras med hjälp av en skanner eller film.

I en medicinsk kontext kan autoradiografi användas för att studera olika aspekter av cellulär funktion och interaktion, till exempel proteinexpression, receptorbindning och signalsubstratinteraktioner. Tekniken kan även användas för att undersöka läkemedelsverkan och farmakokinetik, det vill säga hur läkemedel metaboliseras och utsöndras i kroppen.

Autoradiografi är en mycket känslig teknik som kan ge mycket detaljerade informationer om distributionen av radiomärkta ämnen inom ett preparat, men den kan också vara associerad med vissa risker på grund av användningen av radioaktiva isotoper. Därför måste tekniken hanteras med försiktighet och i enlighet med relevanta säkerhetsföreskrifter.

Cyclic AMP, eller cAMP (cyclisk adenosinmonofosfat), är ett second messenger-molekyl som spelar en viktig roll i cellsignalering inom organismen. Det bildas inifrån cellen när en hormonreceptor på cellmembranet aktiveras av ett hormon, till exempel glukagon eller adrenalin. Aktiveringen av receptorn leder till att en G-proteinkomplex kopplad till receptorn aktiveras, vilket i sin tur aktiverar en enzymkomplex kallad adenylatcyklas. Adenylatcyklasen konverterar ATP till cAMP, som sedan fungerar som en signalsubstans inom cellen och aktiverar olika proteinkinas-enzymkomplex. Dessa komplex kan leda till olika fysiologiska respons, beroende på vilket hormon som initialt aktiverade receptorn. När signalsubstanserna cAMP har utfört sin funktion bryts de ned av fosfodiesteras-enzymkomplex, varpå signalsystemet återgår till det ursprungliga tillståndet.

Substratspecificitet betegner i farmakologi og enzyms biokemi, hvilken type af substrat (den molekyle, der binder til enzymet) et specifikt enzym er i stand til at binde sig til og katalyse en reaktion med. Enzymer er biologiske katalysatorer, der accelererer kemiske reaktioner inden for levende organismer, og hver enzym har typisk en specifik substratspecificitet, der bestemmer, hvilken type af molekyler, den kan arbejde på.

Substratspecificiteten for et enzym kan være meget snæver, så det kun kan binde sig til én specifik molekyletype, eller den kan være bredere, så det kan binde sig til flere relaterede molekyler. Substratspecificiteten af et enzym kan blive fastlagt ved at undersøge, hvilke substrater det kan binde sig til og katalysere en reaktion med under specifikke betingelser.

Det er vigtigt at notere, at substratspecificiteten for et enzym ikke altid er absolut. I nogle tilfælde kan et enzym have en vis grad af fleksibilitet og være i stand til at binde sig til og katalysere reaktioner med substrater, der ikke er helt identiske med dets normale substrat. Dette kaldes undertiden for "promiskuitet" eller "krydsreaktivitet".

'Graviditetsproteiner' (eller 'pregnancy-specific glycoproteins', PSG) är en grupp av protein som produceras av placentan under graviditet hos däggdjur, inklusive människor. Dessa proteiner har en viktig roll i att underhålla och reglera fostrets utveckling genom att påverka immunresponsen, celltillväxten och angiogenesen (kärlvävnadens tillväxt) i moderkakan. Graviditetsproteinerna börjar produceras tidigt under graviditeten och når sina högsta nivåer under den senare delen av graviditeten. De kan mätas i blodet som ett sätt att övervaka graviditetens framskridande och hälsa, samt för att diagnostisera vissa komplikationer under graviditeten, såsom preeklampsi.

Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln och DNA-reparationer. Det kallas även "vaktmannen" eftersom det hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning och cancertillväxt. När p53 detekterar skada på DNA eller andra cellskador aktiveras det och styr cellcykeln in i en fas där cellen kan reparera skadan. Om skadan inte kan repareras, inducerar p53 apoptos, en form av programmerad celldöd, för att undvika cancertillväxt. Mutationer i TP53-genen som kodar för p53-proteinet är vanliga i många olika cancertyper och leder till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan leda till obegränsad celldelning och cancertillväxt.

Matrix metalloproteinase 9 (MMP-9) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan celler. MMP-9 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ IV collagen, ett protein som utgör en viktig del av basalmembranet, en tunn yttre skikt av extracellulär matrix som fungerar som en barriär och stödjeväv runt blodkärl och andra strukturer. MMP-9 produceras främst av celler i det immunsystemet, såsom neutrofila granulocyter (en typ av vit blodcell), men kan också produceras av andra celltyper som till exempel cancerceller. Enzymets aktivitet är nödvändig för normal fetal utveckling och vuxen homeostas, men ökad aktivitet av MMP-9 har associerats med flera sjukdomstillstånd, till exempel cancer, autoimmuna sjukdomar och neurologiska sjukdomar.

Paklitaxel är ett preparat som används inom medicinen, mer specifikt inom onkologin. Det är en typ av kemoterapi som tillhör gruppen taxaner och verkar genom att störa cellcykeln i cancerceller och på så sätt förhindra deras vidare delning och växt.

Paklitaxel används vanligen för behandling av olika typer av cancer, till exempel bröstcancer, äggstockscancer och lungcancer. Preparatet ges ofta i kombination med andra läkemedel och kan administreras via intravenös infusion.

Sidan påverkar även normala celler i kroppen, men dessa har vanligen en bättre förmåga att reparera sig själva efter behandlingen än cancercellerna. Vid användning av paklitaxel kan det uppstå biverkningar som diarré, illamående, kräkningar och försämrad blodbild. Dessa biverkningar behandlas vanligen med andra läkemedel eller genom att justera dosen paklitaxel.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

Onkogenproteiner är proteiner som bildas från onkogener, vilka är gener som har potentialen att orsaka cancer. Onkogener kan utvecklas genom mutationer i normalt fungerande cellulära gener, kallade protoonkogener. När en protoonkogen muteras och blir onkogen, kan det leda till oreglerad celldelning och cancer. Onkogenproteinerna kan vara aktiverade kontinuerligt eller ha ökad aktivitet jämfört med deras normala motsvarigheter, vilket leder till onormal celltillväxt och cancer. Exempel på onkogenproteiner inkluderar HER2/neu, EGFR och BCR-ABL.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

KB-celler är en typ av cancerceller som kommer från en carcinom i munhålan. Namnet "KB" är en akronym för "känslig för King's College-beskedet", eftersom dessa celler ursprungligen var känsliga för ett specifikt läkemedel som utvecklats vid King's College i London. KB-celler används ofta inom forskning, särskilt inom cancerforskning, för att studera cellernas beteende och svar på olika behandlingsmetoder.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Trofoblast är en typ av cell som finns i ett tidigt stadium av graviditeten hos däggdjur, inklusive människan. Det är en del av den yttre lagren av embryots blastocyst, och efter att blastocysten har fastnat i livmoderns slemhinna (något som kallas nidation) börjar trofoblastcellerna sekretera enzymer och växa till att omge sig med blodkärl från modern.

Trofoblasten kan delas in i två huvudgrupper av celler: cytotrofoblast och syncytiotrofoblast. Cytotrofoblasten är en lagring av celler som ligger under syncytiotrofoblasten, som är ett multinukleärt skikt av sammansmälta celler som bildar kontakt med moderns blodkärl.

Trofoblasten har flera viktiga funktioner under graviditeten, bland annat att sekretera hormoner som hjälper till att upprätthålla graviditeten och underhålla fostret, att bryta ner och absorbera näringsämnen från moderns livmoderslemhinna, och att skydda fostret mot moderns immunförsvar.

Ett patologiskt tillstånd som kallas trofoblastpatologi kan uppstå när trofoblastcellerna börjar växa oregelbundet eller invaderar omgivande vävnader, vilket kan leda till allvarliga komplikationer under graviditeten.

Urinblåstumörer är abnorma tillväxtor i vävnaden i urinblåsan. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och de senare kallas blas cancer. De flesta urinblåstumörerna är elakartade. Symptomen på urinblåstumörer kan inkludera blod i urinen, smärta under urinerand och frekventa behov att gå på toaletten. Riskfaktorer för att utveckla urinblåstumörer innefattar rökning, exponering för kemikalier och vissa typer av infektioner i urinvägarna. Behandlingen beror på typen, storleken och placeringen av tumören, men kan omfatta operation, strålbehandling, kemoterapi eller immunterapi.

The cytoskeleton is a complex network of various protein filaments that provides structural support, shape, and stability to the cell. It plays a crucial role in several cellular processes, including cell division, intracellular transport, and maintenance of cell shape. The cytoskeleton is composed of three major types of protein filaments: microfilaments, intermediate filaments, and microtubules.

1. Microfilaments: These are thin, flexible filaments made up of actin proteins. They are involved in muscle contraction, cell motility, and maintenance of cell shape.
2. Intermediate Filaments: These are thicker than microfilaments and less rigid than microtubules. They provide structural support and stability to the cell and are composed of various proteins such as keratin, vimentin, and neurofilaments.
3. Microtubules: These are hollow, tube-like structures made up of tubulin proteins. They play a crucial role in intracellular transport, maintenance of cell shape, and cell division (mitosis).

The cytoskeleton is dynamic and constantly undergoes reorganization to adapt to changing cellular needs. It interacts with various organelles and structures within the cell, such as the plasma membrane, nucleus, and centrosomes, to maintain proper cell function and organization.

Sulfonamider är en grupp av syntetiska antibiotika som verkar bakteriostatiskt, det vill säga de hämmar bakteriers tillväxt och förökning. De gör detta genom att hindra bakteriens förmåga att producera den essentiella aminosyran folsyra, vilket leder till att bakterien inte kan växa eller föröka sig.

Sulfonamiderna är effektiva mot en mängd olika bakterier, inklusive stafylokocker, streptokocker och E. coli. De används vanligen för att behandla olika typer av infektioner, till exempel urinvägsinfektioner, hudinfektioner och öroninfektioner.

Sulfonamiderna är i allmänhet väl tolererade, men kan i sällsynta fall orsaka allvarliga biverkningar som blodbrist, lever- eller njurskada. De bör inte användas hos gravida kvinnor under det första trimesteret på grund av risk för missbildningar hos fostret.

Rapportörgener (engelska: *reporting genes*) är inom genetiken benämning på gener som kodar för proteiner eller RNA-molekyler som har en funktion att rapportera information från cellen till omgivningen. Detta kan ske genom att de aktiverar olika signaltransduktionsvägar, exkretion av signalsubstanser eller andra mekanismer. Exempel på sådana gener inkluderar generna för cytokiner, interferoner och neuropeptider. Rapportörgener spelar en viktig roll i cellkommunikationen och koordineringen av olika fysiologiska processer i kroppen.

Stenochirurgisk definition:

En magtarmtumör (gastric tumor) är en abnormell tillväxt i slemhinnan eller äventyret i magsäcken. Magsäckstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenom och de elakartade tumörerna kallas adenocarcinom. Andra typer av elakartade tumörer som kan förekomma i magsäcken är neuroendokrina tumörer, lymfomer och sarkomer.

Adenocarcinom är den vanligaste typen av magsäckscancer och utgår ofta ifrån magsäckens slemhinna. Riskfaktorer för att utveckla magsäckscancer innefattar bland annat infektion med Helicobacter pylori, magitillstånd som kräver långvarig behandling med protonpumpshämmare, levercirros, matvanor (t.ex. saltrik mat och rökning), ålder och ärftlighet. Symtom på magsäckscancer kan vara illamående, kräkningar, buksmärtor, viktminskning och blod i avföringen. Diagnosen ställs vanligen genom endoskopi och biopsi, och behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor C (VEGF-C) är ett protein som fungerar som en cytokin och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga skapandet av nya blodkärl. Proteinet produceras av olika celltyper, inklusive vissa cancerceller, och verkar genom att binde till receptorer på endotelcellerna i blodkärlen. Detta leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som stimulerar celldelning, migration och ombildning av endotelceller, vilket i sin tur kan leda till att nya blodkärl bildas. VEGF-C har också visat sig spela en roll i lymfangiogenes, det vill säga skapandet av nya lymfkärl. Dessutom har forskning visat att VEGF-C kan ha en immunmodulerande effekt och påverka cellernas förmåga att migrera genom lymfan.

Fosfatidylinositol (PI) är en typ av fosfolipid som är vanligt förekommande i cellmembranet hos eukaryota celler. PI-molekyler består av två fettsyresyrad glycerolmolekyler, där en av fettsyrorna är satt på snabbkopplingsstället (sn-1) och den andra fettsyran är satt på långsamt kopplingsställe (sn-2). På tredje kolatomen (sn-3) sitter en fosfatgrupp som i sin tur är bundet till en inositolring.

Inositolringen kan modifieras genom att den fosforyleras på olika positioner, vilket ger upphov till olika former av fosfatidylinositolderivat. Dessa derivat har viktiga funktioner inom cellen, bland annat som signalmolekyler i intracellulära signalsystem. Exempel på sådana signalsystem är de som reglerar celldelning, cellyta, celldifferentiering och celldöd.

Förkortningen PI kan även stå för fosfoinositider, vilket är en övergripande term för alla fosfatidylinositolderivat.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

Prolaktin är ett hormon som produceras i hypofysens framlob (adenohypofysen). Det spelar en viktig roll för kvinnors bröstutveckling och mjölkkörtels funktion, särskilt under amningsperioden då det stimulerar produktionen av bröstmjölk. Prolaktinet påverkar även ägglossningen hos kvinnor. Hos män har prolaktinet en viss roll för reproduktiv systemet och kan ha en effekt på deras sexuella drift.

Överskott av prolaktin eller onormalt höga nivåer kallas hyperprolaktinemi och kan orsaka symptom som menstruationsstörningar, bröstutveckling hos män, impotens och ovulationstopp. Hyperprolaktinemi kan bero på olika sjukdomstillstånd eller på medicinsk behandling med vissa läkemedel.

Laminin är ett protein som spelar en viktig roll i cellstrukturen och fungerar som en "klejande" substans mellan celler inom flera olika vävnader i kroppen. Det är en central komponent i den extracellulära matrisen (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolagener som ger struktur och stöd till cellerna.

Laminin består av tre långa, sammanlänkade polypeptidkedjor och bildar en korsformad struktur. Det hjälper till att stabilisera basalmembranet, en tunn, skyddande skikt som omger celler i epitelvävnader (som huden och slemhinnor) samt i blodkärl och nerver. Laminin binder också till andra proteiner i ECM och hjälper till att reglera celldelning, celldifferentiering, cellmotilitet och andra cellulära processer.

Abnormiteter i laminin kan leda till flera sjukdomar, inklusive vissa typer av muskeldystrofi, nefropati och cancer.

"Dominant gene" er en terminologi brukt innen genetikk for å beskrive et gener som påvirker individets fenotyp i mer markant grad enn dets allel. Hvert individ har to kopier av hvert gen, en arvet fra moren og en arvet fra faren. En dominant gen er noe som vil vise seg i individet selv om den bare er tilstede i én av de to kopiene.

For eksempel, har individet blå øyene hvis det har to kopier av blå øye-gener (homozygous), men hvis individet har en kopi av blå øye-gen og én kopi av brun øye-gen, vil den ha brune øyer på grunn av at brun øye-gener er dominante over blå øye-gener. I denne situasjonen sier man at individet er heterozygous for øye-fargen.

Det er viktig å nevne at det ikke alltid er like enkelt å si om et gen er dominert eller recessivt, og noen gener kan ha komplekse mønstre av arvelighet som inkluderer både dominans og kodominans.

Keratin-6 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och är huvudsakligen beläget i vår hud och naglar. Det finns i flera varianter, bland annat Keratin-6a, Keratin-6b och Keratin-6c. Dessa proteiner produceras av olika sorters keratinocyter i huden och spelar en viktig roll vid till exempel sårvävning och ämnesomsättningen i huden.

Keratin-6a och Keratin-6b produceras huvudsakligen av keratinocyter i basalcellskiktet, det vill säga den innersta celllagen i epidermis (hudens yttre lag). Dessa varianter är involverade i att stödja celldelningen och tillväxten hos keratinocyterna.

Keratin-6c produceras istället av keratinocyter i spinnskiktet, det vill säga den yttre celllagen i epidermis. Detta protein är involverat i att stödja ämnesomsättningen och försvara huden mot skada.

I allmänhet bidrar keratin-6 till att ge mekanisk styrka, elasticitet och integritet till huden och naglarna.

Tumörbörda (tumor burden) refererar till den totala mängden eller storleken på cancer som påträffats hos en individ. Det kan användas för att beskriva både lokal tumörväxt och spridning av cancern till andra delar av kroppen (metastaser). Tumörbördan kan mätas med olika metoder, exempelvis genom att räkna antalet tumörer eller deras volymer, eller genom att mäta mängden cancerceller i blodet eller andra kroppsvätskor.

En hög tumörbörda kan leda till allvarliga komplikationer och försämrad livskvalitet, samt öka risken för dödlig utgång av sjukdomen. Behandlingen av cancer kan också påverkas av tumörbördan, eftersom högre tumörbörda ofta kräver aggressivare behandlingsmetoder.

Fibroblast Growth Factor 9 (FGF-9) är ett protein som tillhör fibroblastväxtfaktorfamiljen och spelar en viktig roll i celltillväxt, celldelning och differentiering under embryonal utveckling och även i vuxna djur. FGF-9 har identifierats som ett viktigt regulatoriskt protein involverat i skelettutveckling, njurfunktion och hjärnutsprångsdifferentiering. Dessutom har FGF-9 visat sig vara involverat i patofysiologiska processer såsom cancer, där det kan bidra till cancerns tumörbildande förmåga och metastasering.

Repressorproteiner är proteiner som binds till specifika DNA-sekvenser och på så sätt förhindrar transkriptionen av angränsande gener. De fungerar som del av regulatoriska system i celler, där de kan stänga av genuttrycket när det inte behövs. Repressorproteinens aktivitet kan moduleras av olika signalmolekyler, till exempel sekundära meddelandeämnen (secoeder), för att möjliggöra precisely kontrollerad genuttryck. I prokaryota celler är repressorprotein ofta en del av operonregulatoriska system, medan de i eukaryota celler oftare är involverade i regleringen av enskilda gener.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Dexametason är ett starkt syntetiskt kortikosteroid, som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammatoriska sjukdomar, autoimmuna störningar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och påverkar därmed kroppens inflammatoriska svar.

Dexametason har en stark verkan och används ofta i lägre doser än andra kortikosteroider, eftersom det behövs mindre för att uppnå den önskade effekten. Det kan ges oralt, intravenöst eller som topisk behandling beroende på tillståndet och patientens individuella behov.

Liksom med andra kortikosteroider kan långvarig användning av dexametason leda till biverkningar, såsom ökad risk för infektioner, ökad svaghet i musklerna och benen, försämrad ämnesomsättning, höjd blodtryck och förhöjda blodsockernivåer. Därför bör användningen av dexametason övervakas noga och avbrytas så snart som möjligt för att undvika långvariga komplikationer.

Bröstkörtlarna, eller mammakörtlarna, hos människan är ett par glandulära organ som primärt utvecklas hos kvinnor för att producera och sekretera modersmjölk till spädbarn. De består av körtelvävnad innesluten i fett- och bindväv, omgiven av bröstmuskulatur. Hos män kan bröstkörtlarna vara underutvecklade eller saknas helt, men de innehåller fortfarande körtelvävnad som kan reagera på hormonella förändringar och orsaka till exempel ömmhet eller utslag.

I'm happy to help! In the context of medicine, "vanadates" typically refer to compounds that contain vanadium in the +5 oxidation state, combined with oxygen to form vanadate salts. These can include minerals like sodium metavanadate (NaVO3) and calcium vanadate (CaV4O9).

Vanadates have been studied for their potential medicinal properties, particularly in the context of diabetes and insulin resistance. Some research suggests that certain vanadate compounds may act as insulin mimetic agents, helping to regulate blood sugar levels by enhancing the activity of insulin receptors and increasing glucose uptake in cells. However, more research is needed to fully understand the potential benefits and risks of using vanadates as therapeutic agents.

It's worth noting that while some vanadate compounds have been studied for their medicinal properties, they are not currently used as mainstream treatments for any medical conditions. As with any potential treatment, it's important to consult with a healthcare provider before taking any vanadate-containing supplements or medications.

I medical terms, 'mitos' refererar till den process som celler genomgår för att dela sig och reproducera sin DNA. Mitosen är en typ av celldelning där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Under mitosen separeras kromosomerna, replikeras och distribueras jämnt till varsin dottercell. Denna process är väsentlig för tillväxt, healing, och cellulär repair i levande organismer.

Angiotensin II är en peptidhormon som orsakar blodkärl att kontrahera och utvidgas, vilket ökar blodtrycket. Det produceras i renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAAS) som ett svar på minskat blodvolym eller nedsatt hjärtfunktion. Angiotensin II är en aktiv metabolit av angiotensin I, som bildas när angiotensinogen cliveras av renin.

Angiotensin II binder till angiotensin II typ 1-receptorer (AT1) på blodkärlsmuskler och andra vävnader, vilket orsakar en ökning av intracellulärt calcium och kontraktion av muskelceller. Det stimulerar också aldosteronutsöndring från binjuremärgen, vilket leder till ökat salt- och vattenupptag i njurarna och ytterligare en ökning av blodvolymen och blodtrycket.

Angiotensin II har också proinflammatoriska och profibrotiska effekter, vilket kan leda till skada på hjärta, njurar och andra vävnader vid långvarig exponering.

"Astrocytoma" er en type av hjerneb tumor som utvikles fra støttecellene i hjernen kjent som astroglia. Astrocytomer kan være av ulike grader av malignitet, fra relativt langsomt voksende, lavere grader til høygradert, invasive typer. De høygradert astrocytomene, også kjent som glioblastomer, har en tendens til å vokse raskt og strekke seg over store områder i hjernen. Symptomene på astrocytomer kan variere, men inkluderer ofte hodesmerter, epilepsi, svakhetsgefølelse på en side av kroppen, forvirring og minnesproblemer. Behandlingen kan omhandle kirurgi, strålebehandling og/eller kjemoterapi, beroende på typen og graden av tumoren.

Leverregeneration (eller hepatisk regenerering) är den förmåga som levern har att återställa sig själv efter skada eller delvis bortoperation. Denna process innebär att leverceller, framförallt levercellerna kända som hepatocyter, delar sig och bildar nya celler för att ersätta de skadade eller borttagna cellerna. Denna förmåga är mycket stark hos levern jämfört med andra organ i kroppen. Leverregeneration kan ske så länge som det finns livskraftiga leverceller kvar efter skadan, och den kan vara fullbordad inom några veckor eller månader beroende på omfattningen av skadan.

"Taxoid" er ein klasse av kjemisk compounder som fungerar som anti-kreftmidler. De fleste taxoids kommer fra barken eller nådene av trær i slikken som Stefanskt jerntrær (*Taxus baccata*) og japansk yew (*Taxus cuspidata*). Taxoids virker ved å støyte med tubulin-proteinet i kreftcellane, forstyrrende deres deling og voksten. Det mest kjente taxoidet er paklitaxel (handelsnavn: Taxol), som brukes i behandlinga av flere typer av kreft, inkludert livmoderhalskreft, lungkreft og brystkreft.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

Ras GTPas-aktiverande proteiner (Ras GEFs) är en typ av protein som aktiverar Ras-proteinet genom att underlätta utbytet av GDP (guanosindifosfat) till GTP (guanosintrifosfat). Ras-proteinet är en viktig regulerande komponent i intracellulära signaltransduktionsvägar som styr cellens tillväxt, differentiering och överlevnad. När Ras är aktiverat genom att binde till GTP, interagerar det med effektorproteiner och initierar en kaskad av händelser som leder till specifika cellulära svar. Ras GEFs spelar därför en viktig roll i cellsignaleringen och har visat sig vara involverade i patologiska processer som cancerutveckling.

Neurit är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva de utskott (processer) som sträcker sig från nervcellens (neurons) cellkropp och ger upphov till det nervfibrösystem som bildar vårt nervsystem. Dessa neuriter kan vara antingen axoner eller dendriter, beroende på deras funktion och utseende.

Axonen är den långa, utskjutande process som svarar för att överföra signaler (impulser) bort från cellkroppen till andra nervceller, muskler eller körtlar. Dendriterna däremot är kortare och mer greniga utskott som tar emot signaler från andra nervceller och ledar dem till cellkroppen.

Neuriter kan vara drabbade av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till neurologiska symtom såsom sängvägran (paralys), känselbortfall, smärta eller förlorad muskelkontroll. Exempel på sådana sjukdomar är neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, samt infektionssjukdomar som polio och vissa former av hjärninflammation (encefalit).

Transferrin är ett protein som transporterar järn i blodet hos däggdjur. Det binder till järn i tarmen och lever, för att sedan frisläppa det när det behövs i kroppen, till exempel vid bildandet av hemoglobin i röda blodkroppar. Transferrin är en viktig del av kroppens järnreglering och hjälper till att förhindra överskott av fri järn, som kan vara skadligt. Ett nedsatt transferrinspel kan leda till järnbrist eller järnexcess i kroppen.

I medicska sammanhang är en "korsbindningsreagens" (eller cross-linking reagent) ett ämne som reagerar med två eller flera molekyler och skapar en kemisk länk mellan dem, vilket resulterar i en korsbunden struktur. Detta kan användas för att studera eller manipulera biologiska strukturer, till exempel proteiner, DNA eller cellmembraner.

Ett vanligt exempel på ett korsbindningsreagens är glutaraldehyd, som reagerar med aminogrupper (-NH2) i proteiner och skapar en kovalent länk mellan dem. Andra exempel på korsbindningsreagenter inkluderar formaldehyd, difosfener och disulfigyer.

Det är värt att notera att användningen av korsbindningsreagens kan ha biverkningar och artifakta, så det är viktigt att kontrollera för specificitet och specifikitet i experimenten.

'Ubiquitin-protein ligaser' (UBE's or E3 ligases) är en typ av enzymer som spelar en viktig roll i proteinnedbrytningen och regleringen av cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och DNA-skador. De gör detta genom att katalysera överföringen av ubiquitin, ett litet protein, till specifika målproteiner.

Ubiquitinering av proteiner kan leda till olika konsekvenser beroende på hur många ubiquitinmolekyler som adderas och var de adderas. Monoubiquitinering (enbart en ubiquitinmolekyl) kan fungera som en signal för att ändra proteins interaktioner eller lokalisering, medan polyubiquitinering (flera ubiquitinmolekyler) oftast är associerat med proteinnedbrytning.

UBE's kan kategoriseras i tre huvudgrupper baserat på deras struktur och mekanism: Really Interesting New Gene (RING)-finger, Homologous to E6-AP C-terminus (HECT) och RING Between RING (RBR). Varje grupp har sina unika egenskaper och roller i ubiquitinering av olika målproteiner.

I allmänhet är UBE's viktiga regulatörer av cellulära processer, och deras felreglering kan leda till patologiska tillstånd såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska tillstånd.

"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.

Raf-kinasen är en typ av enzymer som tillhör familjen protein kinaser. De aktiverar andra proteiner genom att fosforylera dem, vilket innebär att de adderar en fosfatgrupp till proteinmolekylen. Raf-kinaserna är specifika för att fosforylera tyrosinrester i proteinerna. De aktiveras i sin tur av signalsubstanser som binder till cellmembranet och aktiverar receptorproteinkinaser, vilka fosforylerar och aktiverar raf-kinaserna. Aktiverade raf-kinaser startar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning och cellytning. Dysreglering av raf-kinasen har visats vara involverat i cancerutveckling, och raf-kinasinhibitorer används idag som cancerterapi.

Hypoxia-Inducible Factor 1 (HIF-1) is a transcription factor that plays a crucial role in the body's response to low oxygen levels, also known as hypoxia. HIF-1 is a heterodimeric protein composed of two subunits: alpha and beta. The alpha subunit (HIF-1α) is responsible for the oxygen-sensing function of the complex.

Under normal oxygen conditions (normoxia), HIF-1α is constantly produced in the cell, but it is also rapidly degraded by a process involving oxygen-dependent hydroxylation and interaction with the von Hippel-Lindau (VHL) tumor suppressor protein, which targets HIF-1α for proteasomal degradation.

However, under hypoxic conditions, the hydroxylation and degradation of HIF-1α are inhibited, allowing it to accumulate, dimerize with the beta subunit (HIF-1β), and translocate to the nucleus. In the nucleus, the HIF-1 complex binds to hypoxia-responsive elements (HREs) in the promoter regions of target genes, leading to their transcriptional activation.

These target genes are involved in various cellular processes that help the body adapt to low oxygen levels, such as angiogenesis, erythropoiesis, glucose metabolism, and pH regulation. Dysregulation of HIF-1α has been implicated in several diseases, including cancer, cardiovascular disease, and neurological disorders.

Hematopoetiska tillväxtfaktorer (HGF) är en grupp av proteiner som reglerar blodcellers produktion och differentiering i benmärgen. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och stimulera cellernas tillväxt, överlevnad och differentiering. HGF delas in i flera olika familjer baserat på deras struktur och funktion, inklusive:

1. Kolonystimulerande faktorer (CSF): CSF stymularar produktionen av vita blodceller, som neutrofiler, monocyter och lymfocyter. Exempel på CSF är granulocyt-koloniestimulerande faktor (G-CSF), granulocyt-macrofag-koloniestimulerande faktor (GM-CSF) och multipotenta koloniestimulerande faktor (M-CSF).
2. Erytropoetin (EPO): EPO stymularar produktionen av röda blodceller i benmärgen.
3. Trombopoetin (TPO): TPO stymularar produktionen av trombocyter eller blodplättar.
4. Interleukiner: Interleukiner är en grupp cytokiner som produceras av vita blodceller och har en rad olika funktioner, inklusive reglering av immunresponsen och hematopoes. Några exempel på interleukiner som även har hematopoetiska effekter är IL-3, IL-6 och IL-11.

HGF används ofta i klinisk praktik för att behandla olika former av blodcellsanemi, till exempel cancerbehandlingsrelaterad neutropeni, aplastisk anemi och kronisk myeloisk leukemi.

Pyridin är ett heterocykliskt aromatiskt organisk ämne som består av en sex-ledad ring med fem kolatomer och en kväveatom. Pyridin har kemisk formel C5H5N och är strukturellt relaterat till bensen, men med en kväveatom istället för en kolatom i ringen.

Pyridin och dess derivat förekommer naturligt i vissa livsmedel, som fiskolja och svart tea, och det kan även produceras syntetiskt. Pyridinderivat har en rad medicinska användningsområden, till exempel som läkemedel mot astma, depression och schizofreni, samt som lokalbedövningsmedel. Pyridin självt används inte som läkemedel, men det är en viktig building block inom organisk syntes och förekommer i många olika läkemedelsmolekyler.

Clinical trials are research studies that involve human participants and are designed to answer specific questions about new or existing interventions, such as drugs, vaccines, devices, or procedures. The main principles of clinical trials include:

1. Voluntary Informed Consent: Participants must be informed about the purpose, risks, benefits, and alternatives of the trial before giving their consent to participate. They should also have the right to withdraw from the study at any time without penalty.
2. Scientific Design: Clinical trials should be designed based on sound scientific principles and should address specific research questions or hypotheses. The design should include appropriate controls, randomization, and blinding to minimize bias and ensure valid results.
3. Ethical Conduct: Clinical trials must be conducted in accordance with ethical principles, such as those outlined in the Declaration of Helsinki and the Belmont Report. This includes respecting participants' autonomy, protecting their privacy and confidentiality, and ensuring that they are not exposed to undue risks or harms.
4. Independent Review: Clinical trials should be reviewed and approved by independent ethics committees or institutional review boards to ensure that they meet ethical and scientific standards.
5. Transparency and Data Sharing: The results of clinical trials should be reported transparently, regardless of whether the findings are positive, negative, or inconclusive. This includes publishing trial protocols, methods, and results in peer-reviewed journals and sharing data with other researchers.
6. Risk Management: Clinical trials should have a risk management plan to identify and mitigate potential risks to participants, including adverse events, serious adverse events, and unexpected serious adverse reactions.
7. Monitoring and Oversight: Clinical trials should be monitored and overseen by qualified personnel to ensure that they are conducted in accordance with the protocol, regulatory requirements, and ethical principles. This includes conducting regular audits and inspections of trial sites and data.
8. Post-Trial Follow-Up: Clinical trials should include a plan for post-trial follow-up to monitor the long-term safety and efficacy of interventions and to provide participants with relevant information about their health status.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

En punktmutation är en typ av genetisk mutation där endast en enskild nukleotid (en building block av DNA) byts ut, infrias eller tas bort i ett DNA-molekyl. Denna förändring kan leda till att aminosyrasekvensen i det resulterande protein som kodas för av genen ändras, vilket kan ha olika konsekvenser beroende på var mutationen finns och hur viktig den är för proteinet. Punktmutationer kan delas in i tre kategorier: missense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i en annan aminosyra), nonsense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i ett stopp-kodon) och kuddmutationer (en nukleotid tas bort eller infrias, vilket förskjuter läsramen för genkodningen).

Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:

1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.

Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.

'Munhåletumörer' refererar till alla typer av tumörer eller abnorma växtor som utvecklas i munhålan. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) typer av tumörer.

Godartade munhåletumörer är oftast icke-cancerösa och växer långsamt. De kan dock orsaka obehagliga symptom som svullnad, smärta eller svårigheter med att tugga, svälja eller tala.

Elakartade munhåletumörer däremot är cancerösa och kan metastasera (sprida sig) till andra delar av kroppen. De vanligaste elakartade munhåletumörerna inkluderar squamous cell carcinoma, adenocarcinoma och melanoma. Dessa typer av tumörer kan orsaka symptom som sår eller ulcerationer i munhålan, svullnad, smärta, röd-vit prickar eller ljusfläckar på munhålans slemhinna.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever några av dessa symptom för att få en korrekt diagnos och behandling så snart som möjligt.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

'Livmoderslemhinna' (endometrium) är den inre, slimsäckiga layern av livmodern (uetrum) hos däggdjur. Den består av glandulära celler som producerar en vätska rik på näringsämnen för att möjliggöra befruktning och embryots tidiga utveckling. Under menstruationscykeln genomgår livmoderslemhinnan regelbundna förändringar under inflytande av hormoner som östrogen och progesteron. Om en befruktning inte sker kommer den att avfallas, vilket orsakar menstruationen.

"Acneform eruption" är en medicinsk term som används för att beskriva ett utseende på huden som liknar akne. Detta innebär vanligtvis små, inflammerade prickar eller knölar, ofta fyllda med vit pus eller med en svart "svartpunkt" i mitten. Dessa utslag kan förekomma var som helst på kroppen, men de är vanligast på ansikte, hals, rygg och bröst.

Det är viktigt att notera att en "acneform eruption" inte är samma sak som akne självt, utan snarare ett tecken på någon form av hudirritation eller inflammation som liknar aknesymptom. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive vissa läkemedel, kosmetika, kemikalier och sjukdomar. Om du upplever några acneforma utslag rekommenderar vi att du söker medicinsk rådgivning för att fastställa orsaken och få rätt behandling.

'Blod' er ein kjemisk-fysiologisk vesentlig del av kroppa hos mennesker og flere dyr. Det er ein heterogen fluida som består av to hovedkomponenter: cellulara elementene og det flytande plasmat.

Cellulara elementene inneheldar røde blodcellar (erythrocyter), hvita blodcellar (leukosyter) og trombocytar (trombocyter). Rauda blodcellar innehar hemoglobin, ein protein som er viktig for å transportere ilt og kARBONOXID i kroppen. Hvita blodcellar er del av kroppens immunsystem og hjelper med å beskytte mot infeksjoner og andre skadegjørere. Trombocytar spiller en viktig rolle i blodets koagulasjonsprosess og hjelper med å stoppe blødning etter skade eller sår.

Plasmat er ein gulk/vit fluida som innehelder ein variert samling av oppslørte proteiner, elektrolyter, kjemikalier, hormoner og andre stoffer. Det er viktig for transporten av næringsstoffer, hormoner og avfall til og fra kroppens cellar.

I alt er blodet ein viktig bestanddel av kroppen som hjelper med å transportere ilt og næringsstoffer til alle cellene i kroppen, fjerne avfalle og forsvare mot infeksjoner.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

Cellhyponxi definieras som ett tillstånd där celler i en organism inte får tillräckligt med syre för att kunna producera den energi de behöver för att fungera normalt. Detta kan orsakas av ett flertal faktorer, inklusive syrebrist, skada på blodkärlen eller störningar i cellernas energiproduktion. Cellhyponxi kan leda till celldöd och skador på vävnader och organ, och är därför ett allvarligt tillstånd som kan hota livet om det inte behandlas akut.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Keratin-5 är ett protein som tillhör typ I keratinfamiljen och är en huvudbeståndsdel i de intermediära filamenten hos epitelceller. Keratin-5 bildar komplex tillsammans med keratin-14 och de två proteinkomplexen utgör basalmembranet i flera typer av epitel, till exempel hudens yttre lagret och slemhinnor. Keratin-5 är viktigt för cellernas mekaniska styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och skada. Vid defekter i keratin-5 kan sjukdomar som exempelvis epidermolysis bullosa simplex uppstå.

GTP (Guanosintrifosfat) är ett nukleotid som deltar i cellers energimetabolism och signaltransduktion. GTP-bindande proteiner är proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP till GDP (Guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp.

Denna process används ofta som ett on/off-switchn för att reglera proteinaktiviteten inom celler. När GTP är bundet till proteinet är det aktiverat, medan när GTP hydrolyseras till GDP så inaktiveras proteinet igen.

Exempel på viktiga GTP-bindande proteiner inkluderar Ras-proteiner, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i cancer, samt G-proteiner, som är involverade i signalsystemet för många hormoner och neurotransmittorer.

'Ubiquitin' är ett litet protein som spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas. Det kovalent binder till andra proteiner, vilket kan leda till att de transporteras till olika cellytor för nedbrytning eller förändras på annat sätt för att reglera deras funktioner. Ubiquitinering är en reversibel process som involverar flera enzymer och kan ha olika konsekvenser beroende på hur många ubiquitiner som adderas till proteinet och var de adderas.

Denna mekanism används av cellen för att reglera en rad olika processer, inklusive proteintransport, signalering, DNA-reparation och proteinförstörelse. Dysfunktionella ubiquitinering kan leda till flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska tillstånd.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

Integriner är en typ av proteiner som finns på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive vita blodkroppar och endotelceller i blodkärlen. De spelar en viktig roll för cellernas förmåga att koppla samman med varandra och med extracellulära matrixproteiner i omgivningen. Integrinerna består av två delar, α- och β-subenheter, som tillsammans bildar en heterodimer.

Integrinerna kan aktiveras genom att binda till specifika ligander, vilket orsakar en konformationsförändring i integrinmolekylen som möjliggör interaktion med cytoskelettet inne i cellen. Detta leder till signaltransduktion och regulering av cellfunktioner såsom adhesion, migration, proliferation och differentiering. Integriner spelar också en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta leukocyternas migrationskapacitet till inflammationsområden.

I medicinsk kontext kan defekter i integrinfunktion orsaka olika sjukdomar, såsom blödningsrubbningar, immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

Glatt muskelceller, også kendt som glatte muskulaturceller, er en type muskelceller som kontrolleres involuntarily og har en vislende (ikoniske) udseende under mikroskopi. De består af en enkel cellekerne og et stort antal myofibriller, der er mindre organeller som hjælper med at generere muskelkontraktioner.

Glatte muskulaturceller findes i visse typer af væv i kroppen, herunder blodkarre, lunger, fordøjelsessystemet og reproduktive organer. De hjælper med at kontrollere en række fysiologiske processer, såsom blodtryksregulering, søvn, madoptagelse og reproduktion.

Contractions i glatte muskulaturceller reguleres af nervesignaler fra det autonome nervesystem og hormonelle signaler fra kroppen. De kan også kontrahere uafhængigt af nervesignaler, hvilket gør dem egnet til at kontrollere passive processer som blodcirkulation og fordøjelse.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

I medicsk sammanhang kan 'Hornhinneepitel' (latin: Epithelium corneum) definieras som den yttre lagern av hudens och slemhinnors skivformiga celler, som är platta och döda. Den består av döda celler med tätt packade keratinproteiner och har en viktig funktion i att skydda underliggande vävnader från mekanisk skada, bakterier, svampar och andra skadliga substanser. Hornhinneepitel är också motståndskraftigt mot vatten och fuktighet, vilket gör att det kan hjälpa till att bevara kroppens vätskor i behåll.

SOS1-proteinet er ein Ras-GEF (guaninnukleotidbytesskapingsfaktor) som spiller en viktig rolle i intracellulære signalveier, bl.a. cellvoksisjon og cellegrovlekst. SOS1-proteinet hjelper med å aktivere Ras-proteinet ved å bytte ut guanosindifosfat (GDP) med guanosintrifosfat (GTP). Dette fører til at Ras-proteinet blir aktivert og kan overføre signalen videre i cellen. SOS1-proteinet er også involvert i reguleringen av cytoskelettet og endocytosen.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Tamoxifen är ett selektivt estrogenreceptormodulator (SERM) som används inom medicinen för behandling och prevention av bröstcancer hos kvinnor och män. Preparatet fungerar genom att binda till estrogenreceptorer i cancerceller, vilket förhindrar att estrogenet självt binder till receptorerna och stimulerar celldelning och tillväxt. På så sätt minskar Tamoxifen risken för cancerspridning och nyskapande av tumörer. Preparatet kan användas som adjuvant behandling efter kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi, samt som preventiv behandling hos kvinnor med högt risk för att utveckla bröstcancer.

Notch-receptorer är en typ av transmembranproteiner som spelar en viktig roll i cellernas signalsystem och utveckling. De består av ett extracellulärt domän, en transmembrandomän och ett intracellulärt domän. Notch-receptorerna interagerar med ligander på andra celler, vilket leder till att den intracellulära delen klipps loss från membranen och transporteras in i nucleus där det fungerar som en transkriptionsfaktor och reglerar genuttrycket hos målgener. Notch-signalsystemet är involverat i en rad biologiska processer, såsom celltillväxt, celldifferentiering, apoptos och angiogenes.

Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.

Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.

Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).

I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.

"Blodfysiologi" refererer til studiet av de funksjonelle aspektene av blodet, inkludert blodets sammensetning, oppbygning og hvordan det forander seg under forskjellige fysiologiske tilstande. Dette omfatter studiet av blodceller (som røde blodceller, hvite blodceller og trombocitter), blodplasma, koagulasjon, osmotisk trykk og andre relaterte faktorer. Blodfysiologi er en viktig del av fysiologien og medicinen, fordi blodet spiller en sentral rolle i mange kroppsfunksjoner som transport av næringsstoffer, ilt og avfall, samt i immunforsvaret og blodets koagulasjonsmekanisme.

Daktinomycin, även känt som aktinomycin D, är ett antibiotikum och ett typiskt medel i en grupp av substanser kallade cytotoxiska antibiotika. Det används vanligtvis som en cancerbehandling, särskilt för behandling av sarcom, vissa typer av karciном och germ cell tumörer.

Daktinomycin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och stoppa celldelningen, vilket orsakar celldöd. Det kan också ha en negativ effekt på normala celler, men dessa celler tenderar att ha en högre förmåga att reparera sig själva än cancerceller.

Sidan på är ett medicinskt lexikon där du kan hitta mer information om Daktinomycin:

Progesteron är ett steroidhormon som produceras naturligt i kroppen, framförallt under graviditeten. Det produceras huvudsakligen i glandulae suprarenalis (binjurarna) och corpus luteum (en struktur i äggstockarna efter ägghalten lossnat). Progesteron spelar en viktig roll i regleringen av menstruationscykeln, underhåll av graviditeten och utvecklingen av fostret.

Under menstruationscykeln hjälper progesteron till att förbereda livmodern för möjlig befruktning genom att öka dess sekretion och minska muskelaktiviteten i livmoderslemhinnan. Om ett ägg blir befruktat och implanteras i livmodern, fortsätter corpus luteum att producera progesteron för att underhålla graviditeten. Progesteron hjälper till att hålla livmoderslemhinnan intakt och minskar risken för missfall.

Om en graviditet inte uppstår, kommer nivåerna av progesteron att sjunka, vilket leder till menstruationen. Progesteron kan också användas som ett läkemedel för att behandla vissa hormonella störningar och för preventivmedel.

Bensokinoner är en grupp kemiska föreningar som innehåller en bensoksring, det vill säga en ringstruktur bestående av en bensenring och en kinonring. Bensokinoner är vanligen gula till bruna kristallina fasta ämnen med stark lukt. De är illaluktande och irriterande för huden och slemhinnorna.

Bensokinoner har starkt oxiderande egenskaper och används kommersiellt som desinfektionsmedel, blekmedel och avfettningsmedel. De är också naturligt förekommande i vissa växter och djur, till exempel i kryddan kaniholt (Cannabis sativa) och i böcklingar (Euphausia superba).

I medicinsk kontext kan bensokinoner användas som läkemedel för behandling av olika hudsjukdomar, till exempel eksem och psoriasis. De fungerar genom att minska inflammationen och öka näringsomsättningen i huden. Exempel på bensokinonderivat som används som läkemedel är tretinoin och adapalen.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktorreceptor-3 (VEGFR-3) är en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler, framförallt endoteliella celler i blodkärl och lymfkärl. Den aktiveras av specifika proteiner som kallas vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), särskilt VEGF-C och VEGF-D. När VEGFR-3 aktiveras, ledde det till en uppsättning signaler inne i cellen som påverkar cellens tillväxt, rörelse och överlevnad. I det kardiovaskulära systemet, är VEGFR-3 involverat i angiogenes (bildande av nya blodkärl) och lymfangiogenes (bildande av nya lymfkärl). Dysfunktion i VEGFR-3 har visats vara relaterad till flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, lymfödem och autoimmuna sjukdomar.

Urinary Plasminogen Activator (uPA) är ett enzym som omvandlar plasminogent till plasmin, vilket är en serinprotease som bryter ner fibrinskleroser och fibrinansamlingar i kroppen. Detta gör att uPA har en viktig roll i processer som blodkoagulering, embryonal utveckling, cellinvasion och tumörspridning. uPA produceras huvudsakligen av endotelceller och aktiveras av en specifik bindning till sin receptor, uPAR. I medicinsk kontext kan uPA-nivåer användas som markör för cancerprognos och progression.

Duktal carcinoma i bröstet (DCIS) är en typ av bröstcancer som utgår från det glandulära vävnadslaget i brösten, kallat bröstductus. DCIS betecknar cancerceller som är begränsade till duktusvävnaden och inte har spritt sig till omgivande vävnad eller lymfkörtlar. Detta är en icke-invasiv form av bröstcancer, men den kan i vissa fall utvecklas till en invasiv form av bröstcancer om den inte behandlas. Symptomen på DCIS kan vara ospecificerade och upptäckas ofta vid mammografi som en klump eller densitet i brösten, eller kalciumavlagringar som ses som vita prickar på mammografibilden. Behandlingen för DCIS innefattar vanligtvis operation, radioterapi och möjligen hormonbehandling.

En ovariell folikel är en liten struktur i äggstocken (ovarium) hos däggdjur, inklusive människan. Den består av ett enda äggcell (oocyten) omgivet av ett lagringsskikt av celler som kallas granulosa cells och en yttre membran som kallas teka.

Under en kvinnas fertila år finns det många ovariala foliklar i ovarierna, men bara en eller ett fåtal utvecklas till mogna äggvarv (Graafs folliklar) varje månad under hennes menstruationscykel. Den mogna follikeln släpper sedan ett ägg som kan bli befruktat om det möter en spermie. Om inte befruktning sker, kommer follikeln att degenerera och menstruationen kommer att inträffa.

Ovariala foliklar är viktiga för kvinnors reproduktiva hälsa och kan påverkas av ålder, hormonella störningar och andra faktorer som kan leda till infertilitet eller andra reproduktiva problem.

I medically related context, a "genetic transfer technician" is not a commonly used job title or well-defined role. However, based on the individual terms, one could infer that this position might involve working with techniques to transfer genetic material between organisms or cells. This could include methods such as gene cloning, transfection, or transformation.

A more common job title in this field is "Molecular Biologist" or "Genetic Engineer," which typically involves conducting research and experiments that require knowledge of genetics, molecular biology, and biochemistry to manipulate the genetic material of cells or organisms.

It's important to note that specific job duties and requirements may vary depending on the organization and the particular role.

"50% hämningar koncentration" (IC50) är en typ av koncentrationsvärde som används inom farmakologi och toxikologi för att beskriva effekten av ett ämne, till exempel ett läkemedel eller en toxin, på en given biologisk process.

IC50-värdet representerar koncentrationen av ämnet som behövs för att reducera den aktiviteten hos den biologiska processen till 50% jämfört med kontrollgruppen, som inte har utsatts för ämnet. IC50-värdet är ett sätt att kvantifiera effekten av ett ämne och används ofta när man undersöker huruvida ett läkemedel binder till en given receptor eller enzym, eller när man studerar toxiciteten hos olika kemikalier.

Det är värt att notera att IC50-värdet kan variera beroende på experimentella förhållanden, såsom pH, temperatur och saltkoncentration, och därför bör jämföras med försiktighet mellan olika studier.

'Binjuretumörer' refererar till abnorma vävnadsodlingar (tumörer) i körteln binjuven. Binjuven, även känd som bisköldkörteln, är en endokrin körtel som producerar flera hormoner som reglerar olika kroppsfunktioner, till exempel vätskebalans och blodtryck.

Binjuretumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade binjuretumörer är vanligtvis ofarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade tumörer kan vara aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det finns olika typer av binjuretumörer, beroende på vilken typ av cell som odlas abnormalt. Några exempel är:

* Adrenocortical adenom: En godartad tumör i barken (yttre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar ofta överskott av kortisol eller aldosteron, hormoner som reglerar blodtrycket och vätskebalansen.
* Phaeochromocytom: En elakartad tumör i märgen (inre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar överskott av katekolaminer, hormoner som orsakar högt blodtryck och snabba hjärtslag.
* Neuroblastom: En elakartad tumör som utvecklas från rester av nervceller i binjuven. Denna typ av tumör är vanligare bland barn än vuxna.

Symptomen på binjuretumörer kan variera beroende på vilken hormon eller substans som tumören producerar. Vissa symptom kan inkludera högt blodtryck, svettningar, trötthet, muskelsvaghet och förändringar i vikt. Om en binjuretumör misstänks behandlas den ofta med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på tumörens storlek, placering och aggressivitet.

'Smad2' är ett protein som spelar en viktig roll i signalsubbet i TGF-β (transforming growth factor beta)-signalslinga, vilket är involverat i cellers tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). När TGF-β binder till sin receptor aktiveras Smad2 genom fosforylering. Därefter bildar det komplex med andra Smad-proteiner och transporteras in i cellkärnan där de fungerar som transkriptionsfaktorer och regulerar genuttrycket hos målgener.

'Bioanalyse' er en overordnet betegnelse for metoder, som anvendes til at undersøge og måle biologiske prøver, herunder bl.a. prøver fra levende organismer, celler eller molekyler. Dette kan omfatte en række forskellige teknikker, herunder:

1. Biokemi: Metoder, der anvendes til at analysere biologiske prøver på molekylært niveau, herunder bl.a. metoder til at bestemme koncentrationen af forskellige biomolekyler som proteiner, lipider og nukleinsyrer.
2. Cytometri: Metoder, der anvendes til at tælle og klassificere celler i en prøve, herunder bl.a. flow cytometri, hvor celler passerer gennem et lysfelt, så de kan identificeres på grundlag af deres optiske egenskaber.
3. Genetisk analyse: Metoder, der anvendes til at analysere DNA og RNA, herunder bl.a. PCR (polymerase chain reaction), som anvendes til at kopiere specifikke sektioner af DNA, og DNA-sekvensanalyse, som anvendes til at bestemme den præcise sekvens af nukleotider i en given DNA- eller RNA-prøve.
4. Proteomik: Metoder, der anvendes til at analysere proteiner og deres interaktioner i levende organismer, herunder bl.a. 2D-elektroforese, masspektrometri og proteinmicroarray.
5. Immunologi: Metoder, der anvendes til at undersøge immunforsvaret og dets respons på forskellige antigener, herunder bl.a. ELISA (enzyme-linked immunosorbent assay) og Western blotting.

Bioanalyse er en vigtig del af mange forskningsområder, herunder medicin, biologi, farmakologi, miljøvidenskab og nanoteknologi.

In medical terms, "gener" är inte en etablerad term. Det kan ha varit meningen att stava "genetisk", som refererar till arvsanlag eller egenskaper som är ärftliga och bestäms av gener, de grundläggande enheterna i arvsmassan.

En gen är en sekvens av DNA-nukleotider som innehåller information om hur att bygga ett protein eller reglera en biokemisk process. Genetisk information kan påverka många aspekter av individens hälsa och sjukdom, inklusive risken för ärftliga sjukdomar, svar på miljöfaktorer och läkemedelsrespons.

Läkemedelskombinationer är when two or more active pharmaceutical ingredients (APIs) are combined into a single dosage form. This means that ett endast en enda tablet, kapsel eller annan typ av läkemedelsform innehåller mer än en aktiv substans. Detta görs ofta för att öka effektiviteten, minska biverkningarna eller förenkla behandlingen av sjukdomar som kräver kombinerad terapi med flera läkemedel.

Exempel på läkemedelskombinationer inkluderar kombinationsantibiotika, som innehåller två eller flera antibiotika i samma dosageform, och kombinationspreparat för behandling av blodtryckshöjning, som ofta innehåller en ACE-hämmare och en kalciumkanalblockerare.

Det är viktigt att vara medveten om läkemedelskombinationer och deras potentiala biverkningar, eftersom de kan påverka patientens respons på behandlingen och öka risken för interaktioner mellan läkemedlen.

Di-glycerider är en typ av lipidmolekyler som består av två molekyler glycerol (glycerin) som är esterifierade med fettsyror. Det betyder att fettsyrornas karboxylgrupp (COOH) har reagerat med varsin av glycerols hydroxylgrupper (-OH), vilket resulterar i en triglyceridmolekyl. Triglycerider är den vanligaste formen av fett som lagras i kroppen och hittas i matvaror som mjölkprodukter, nötter och frön.

Di-glycerider bildas när en triglycerid delvis hydrolyseras (bryts ner) under digestionen eller i livsmedelsförädlingen. De kan också syntetiseras i laboratoriet för användning som emulgeringsmedel, skummiddel och andra industriella tillämpningar.

I medicinsk kontext är di-glycerider inte särskilt väl studerade, men det finns vissa bevis på att höga nivåer av di-acylglycerider i blodet kan vara förknippade med insulinresistens och metabolisk syndrom.

TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.

"Genomslutande genavstängning" eller "komplett genomsluten genavstängning" (engelska: "complete genetic isolation") är ett medicinskt och genetiskt begrepp som avser en situation där två populationer av en art inte kan para sig och reproducera sig med varandra alls, på grund av genetiska skillnader. Detta innebär att det saknas genflöde mellan de två populationerna, vilket leder till att de utvecklas olika över tiden och eventuellt blir skilda arter.

Det kan exempelvis bero på geografiska barriärer som bergen, floder eller havsområden som förhindrar att populationerna kommer i kontakt med varandra, men det kan också bero på beteendemässiga eller fysiologiska skillnader som gör att de inte attraheras till varandra eller inte kan para sig när de möts.

I vissa fall kan genavstängning ske artificiellt, genom mänsklig inblandning i form av avelsprogram eller selektiv reproduktion som syftar till att skapa populationer med specifika egenskaper eller förhindra vissa gener från att spridas.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

ICR (Imprinting Control Region) är ett speciellt område på en musens kromosom som styr hur vissa gener uttrycks genom ett process som kallas genimprinting. Inavlade ICR-möss är en specifik stam av möss där dessa kontrollregioner har blivit fasta, så att forskare kan använda dem i studier av genetik och development. Genom att använda inavlade ICR-möss kan forskare få konsekventa resultat och jämföra dem mellan olika experiment.

8-Bromo cyclic adenosine monophosphate (8-bromo cAMP) är en syntetisk analog av den naturliga signalsubstansen cyklisk adenosinmonofosfat (cAMP). Det används som forskningsverktyg inom molekylärbiologi och cellfysiologi för att studera cAMP-beroende signaltransduktionsvägar.

8-Bromo cAMP är ett stabilare derivat av cAMP, eftersom bromatomet skyddar mot dehydrogenasreaktioner som kan ske på den 8-positionen hos cAMP. Detta gör att 8-bromo cAMP har en längre halveringstid i celler jämfört med cAMP, vilket underlättar studier av långsiktiga effekter av cAMP-aktivering.

I kroppen spelar cAMP en viktig roll som second messenger i många cellulära processer, såsom celldelning, differentiering och metabolism. När cAMP binder till sina målproteiner, aktiveras en kaskad av intracellulära händelser som leder till specifika biologiska responsen. Genom att använda 8-bromo cAMP som analog kan forskare påskynda och underlätta denna process i sina experiment.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

'Vulvatumör' är ett samlingsbegrepp för olika typer av god- och elakartade tumörer (cancer) som kan uppstå i vulvan, det yttre könsorganet hos kvinnan. Det kan exempelvis röra sig om basalcellskarcinom, squamoscelld cancer, melanom, Pagets sjukdom och diverse sarkomer. Symtom som kan vara tecken på en vulvatumör innefattar rodnad, svullnad, irritation, smärta, blödning eller utflöde från slidan samt förändringar i huden eller slemhinnan, exempelvis knölar, vårtor eller ulcerationer. Det är viktigt att uppsöka läkare om någon av dessa tecken och symptom uppstår, eftersom tidig behandling kan förbättra prognosen betydligt.

Rac1 (Ras-related C3 botulinum toxin substrate 1) är ett GTP-bindande protein som tillhör Rho-GTPasfamiljen. Dessa proteiner fungerar som molekylära switche och cyclerar mellan en aktiverad, GTP-bundet form och en inaktiverad, GDP-bundet form. Rac1 aktiveras av olika signalsubstanser och är involverat i cellulär processer som cytoskelettreorganisation, celldelning, migration och differentiering. När Rac1 är aktiverat kan det binde till effektorproteiner och initiera en kaskad av händelser som leder till dessa cellulära processer. Dysfunktion i Rac1-signalering har visats vara involverad i olika sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

I'm sorry for any confusion, but the term "makrocykliska laktamer" is not a standard medical term that is widely recognized in English-language medical literature. It seems that this term may be a combination of two concepts: "macrocyclic" and "lactams."

A "lactam" is a cyclic amide, which is a common structural feature in many medications, including antibiotics such as penicillin. A "macrocycle," on the other hand, refers to a large ring structure containing at least 12 atoms.

Therefore, it's possible that "makrocykliska laktamer" may refer to lactam-based compounds that contain large macrocyclic rings. However, without more context or information about the source of this term, it is difficult to provide a precise medical definition. It is always best to consult with a healthcare professional or trusted source for accurate and reliable medical information.

Den atmingsorganens slimhinnan (engelska: respiratory mucous membrane) är den del av andningssystemet som är direkt exponerad för luft och innehåller cilierade epitelceller och slemkörtlar. Dess huvudsakliga funktion är att skydda lungorna från skador, infektioner och främmande partiklar genom att producera slem som fångar upp dessa ämnen och transporterar bort dem via ciliernas rörelser. Den atmingsorganens slimhinnan finns i näsa, näsrör, svalg, luftrör, bronker och lungornas mindre luftvägar (bronkioler och alveoler).

“Buklades” är ett medicinskt begrepp som refererar till en metod där två eller flera läkemedel kombineras i samma formulering eller doseringsenhet, så att de kan tas samtidigt med ett enda intag. Detta görs ofta för att öka patientens kompliancsnivå (dvs att följa behandlingsplanen), förbättra farmakokinetiska egenskaper eller minska potentiala biverkningar genom att reducera doseringsfrekvensen.

Ett exempel på en buklad läkemedelsform är kombinationstabletter mot högt blodtryck, där två olika blodtrycksmediciner är innehållna i samma tablet. På så sätt behöver patienten bara ta en tablett istället för två skilda tabletter vid varje dosering.

G-protein-kopplade receptorer (GPCR) är en typ av proteiner i cellmembranet hos eukaryota celler som spelar en viktig roll i signalsignaltransduktion. De tillhör den största familjerna transmembrana receptorer och utgör målet för uppemot 30-50% av alla läkemedel på marknaden idag.

GPCR består av en enkel polypeptidkedja som sträcker sig genom cellmembranet sju gånger, med ett extracellulärt bindningsområde för ligander (signalerande molekyler) och ett intracellulärt område som interagerar med G-proteiner. När en ligand binder till det extracellulära bindningsområdet induceras en konformationsförändring i receptorn, vilket aktiverar dess förmåga att interagera med G-proteinet.

G-proteinet består av tre underenheter: α, β och γ. När G-proteinet är inaktivt är guanosindifosfat (GDP) bundet till α-underenheten. När GPCR aktiveras fungerar den som en GTP-växel, vilket leder till att GDP ersätts av guanosintrifosfat (GTP) på α-underenheten och att underenheterna skiljs från varandra. Den aktiverade α-underenheten interagerar sedan med effektorproteiner som utlöser en intracellulär signalsignal, medan β- och γ-underenheterna stannar kvar i membranet och kan aktivera andra signaltransduktionsvägar.

Efter att signalsignalen har utlöst returnerar α-underenheten till sin inaktiva form genom hydrolys av GTP till GDP, vilket leder till att den återförenas med β- och γ-underenheterna och signaltransduktionsvägen avslutas.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

Mjölkproteiner är de proteiner som naturligt förekommer i mjölk. De två huvudsakliga typerna av mjölkproteiner är:

1. Kasein (cirka 80% av den totala proteinhalten): Detta är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som är kända för att ha en hög halt av aminosyran prolin. Kaseinet koagulerar när mjölken syras upp, vilket gör det möjligt att tillverka olika mejeriprodukter som ost.

2. Whey-protein (cirka 20% av den totala proteinhalten): Detta är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som inkluderar både globulära proteiner och albumin. Whey-proteinet löses upp när mjölken syras upp, och det är känt för att ha en hög halt av essentiella aminosyror.

Mjölkproteiner används ofta som ett protein supplement efter träning på grund av deras snabba absorption och höga halt av essentiella aminosyror.

Enligt medicinskt perspektiv är embryots och fostrets utveckling en process som sträcker sig från befruktningen av ägget till födelsen. Denna process kan delas in i olika faser:

1. Fertilisation (befruktning): Den första steget i embryots och fostrets utveckling är fertilisationen, då en spermie tränger in i ägget och deras arvsmassor kombineras. Det resulterande äggcellen kallas zygot.
2. Cell division and blastulation: Zygoten börjar dela sig genom mitos och bildar en klump av celler som kallas morula. Morulan fortsätter att expandera och differensiera, vilket resulterar i en hålighet i mitten av cellklumpen som kallas blastocyst.
3. Implantation: Blastocysten fäster sig till livmoderhalsens slemhinna och börjar ta upp näring från moderns kropp. Detta är den första kontakten mellan embryot och modern, och inträffar ungefär 6-10 dagar efter befruktningen.
4. Organogenes: Embryots celler differensieras till olika typer av celler som bildar de grundläggande organen i kroppen, såsom hjärtat, lungorna och levern. Denna fas varar från ungefär vecka 3 till vecka 8 efter befruktningen.
5. Fetal development: Efter att de grundläggande organen har bildats fortsätter fostret att växa och utvecklas. Under denna fas blir fostret allt mer likt ett spädbarn, med hud, hår och fungerande sensoriska system.
6. Birth: När fostret är tillräckligt stor och utvecklad för att överleva utanför moderns kropp, börjar den gå in i arbetsfasen och födas.

Under hela graviditeten genomgår embryot och sedan fostret en rad olika faser av utveckling och tillväxt. Varje fas är viktig för att säkerställa ett friskt och normalt foster vid födseln.

Interleukin-8 (IL-8) är ett cytokin, som är ett signalsubstans som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt vita blodkroppar. IL-8 är involverat i inflammatoriska processer och har en starkt attraktiv effekt på neutrofiler (en typ av vit blodcell) till området där det utsöndras. Detta gör att IL-8 spelar en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner genom att rekrytering av neutrofiler till infektionsområdet och hjälper till att eliminera patogener. Dessutom har IL-8 också visat sig vara involverad i cancer, där det kan bidra till cancerns tumörväxt och spridning genom att attrahera blodkroppar som underlättar cancerns växt och spridning.

Cytoskelettproteiner är proteiner som utgör cytoskelettet, det inre schelet, i celler. Cytoskelettet ger cellen form och struktur samt möjliggör cellens rörelse och transportprocesser. Det består av tre huvudsakliga komponenter: aktinfilament, intermediär filament och mikrotubuli. Var och en av dessa komponenter har sin egen uppsättning unika proteiner som ger dem deras specifika egenskaper och funktioner. Aktinfilamentet är flexibelt och starkt, och spelar en viktig roll i cellens form och rörelse. Intermediär filament är starka och stabila, och hjälper till att ge cellen struktur och integritet. Mikrotubuli är hårdare än aktinfilament och intermediär filament, och är viktiga för celldelning, intracellulär transport och cellytorers rörelse.

Neoadjuvant behandling är en form av medicinsk behandling som ges före (pre) en kirurgisk behandling, med syfte att minska tumörstorleken och underlätta den kirurgiska operationen. Den kan bestå av olika typer av terapi beroende på diagnosen, till exempel neoadjuvant kemoterapi eller neoadjuvant strålbehandling. Syftet är ofta att öka chansen för full tumörframgång (komplett tumörborttagning) och förbättra prognosen för patienten.

Follikelstimulerande hormon (FSH) är ett hormon som produceras och secreteras av gonadotropinfceller i adenohypofysen, en del av hypofysen i hjärnan. Hormonet spelar en viktig roll i reproduktiv systemet genom att stimulera tillväxten och utvecklingen av könscellerna (gameter).

Hos kvinnor är FSH involverat i regleringen av menstruationscykeln. Det styr tillväxten och mognaden av äggstockarnas folliklar, som innehåller äggceller eller oocyter. När follikelstimulerande hormonet når en viss nivå i kroppen, börjar en grupp av folliklar att växa och utvecklas under en period på ungefär 2 veckor. Den dominerande follikeln fortsätter att moga och producera estradiol, ett östrogenhormon, medan de andra folliklarna degenererar. När follikeln är redo för befruktning, frisätts ägget (ovulation) och den resterande vätskan i follikeln bildar corpus luteum, en struktur som producerar progesteron för att underhålla graviditeten om befruktning sker.

Hos män är FSH involverat i produktionen av spermier i testiklarna. Det stimulerar spermatogonierna, de stamceller som producerar spermier, att dela och differensiera till spermatocyter, vilka sedan utvecklas till fullt utbildade spermier.

I klinisk kontext kan FSH-nivåer mätas för att undersöka könshormonstatus och fertilitet hos både kvinnor och män. Överdrivet höga nivåer av FSH kan indikera en brist på könsceller eller äggreserv, vilket kan vara ett tecken på äldre ålder eller en specifik medicinsk tillstånd som exempelvis polycystiskt ovariesyndrom (PCOS) hos kvinnor eller testikulär dysfunktion hos män.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

Tillväxthormon, även känt som somatotrop hormon (STH) eller Growth Hormone (GH), är ett hormon som produceras och sekreteras av hypofysens framlob (adenohypofysen) i hypotalamus. Det spelar en viktig roll i kroppens tillväxt, cellernas differentiering och ämnesomsättning. Tillväxthormonet stimulerar bland annat produktionen av protein, som är nödvändigt för att bygga upp muskelmassa, och påverkar även kroppens användning av fett som energikälla. Dessutom har tillväxthormonet en betydande roll i regleringen av kroppens kolhydrat-, lipid- och mineralomsättning.

Inositol fosfater, även kända som inositolphospholipider (IPL), är en grupp av lipider som innehåller en inositolring som är fosforylerad på ett eller flera kolatompositioner. De är viktiga komponenter i cellytan och är involverade i cellsignalering, membrantrafik och homeostas. Inositol fosfater delas vanligtvis upp i sju huvudgrupper baserat på hur många fosfatgrupper de innehåller: monofosfater (IP1), bisfosfater (IP2), trifosfater (IP3), tetrafosfater (IP4), pentafosfater (IP5) och hexafosfater (IP6), även känd som inositolhexakisfosfat (IHP). IP3 är välkänt för sin roll i intracellulär signalering, där den frisätts från fosfolipider i cellytan vid aktivering av receptorer som kopplas till G-proteiner och fungerar sedan som sekundär budbärare för att utlösa ökad cytoplasmatisk calciumkoncentration.

MITOHOCHONDRIELL MAP KINAS 2 (MAPK2) är ett enzym som tillhör gruppen serin/treoninproteinkinaser och är involverat i signaltransduktion inom cellen. Det aktiveras av uppströmsliggande kinaser och fosphorylerar specifika serin- eller treoninresidyer på sina substrat, vilket leder till att de ändrar sin funktion. MAPK2 är involverad i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammatoriska svar. Det har också visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.

Cancerframkallande ämnen, eller cancerogena substanser, är enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och International Agency for Research on Cancer (IARC) substance som har förmågan att orsaka cancer hos människor. De kategoriseras baserat på den vetenskapliga bevisningen för deras cancerframkallande potential, från Grupp 1 (bevisat cancerogena) till Grupp 4 (troligen icke-cancerogena).

Exempel på cancerframkallande ämnen inkluderar vissa kemiska föreningar som asbest, bensen, benzidin och tjära, men även vissa virus som humant papillomavirus (HPV) och hepatit B-virus. Även tobaksrök är en starkt cancerframkallande faktor.

Det är viktigt att notera att exponering för höga nivåer av dessa ämnen under lång tid kan öka risken för cancer, men det finns ofta andra faktor som också kan spela in i cancerutvecklingen, såsom genetiska faktorer och livsstilsval.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Quinazolinones är en klass av organiska föreningar som innehåller en heterocyklisk ringstruktur bestående av två kolatomer och en kväveatom, vilken är fusionsad med en bensenring och en läkring. Denna struktur bildar en sex-ledad ringsystem med fyra kolatomer och två kväveatomer. Quinazolinoner är derivat av quinazolin, som i sin tur är en förening av bensen och två läkaringsfragment.

Quinazolinoner har ett antal farmakologiska egenskaper och används ofta inom läkemedelsutveckling. De kan ha verkan som kinasehämmare, kalciumkanalblockare, och antiinflammatoriska medel. Exempel på läkemedel som innehåller quinazolinonstruktur är vissa typer av antiepileptika, blodtrycksmedel och cancerbehandlingar.

Radioligandanalys är en typ av bioanalytisk metod som används inom molekylär biologi, farmakologi och neurologi för att undersöka interaktioner mellan små molekyler (som läkemedel eller neurotransmittorer) och specifika receptorer eller transporter i levande vävnad.

I en radioligandanalys etiketteras en liten molekyl, som är av intresse för forskningen, med en radioaktiv isotop, vilket skapar en radiomärkt ligand. Denna radiomärkta substans kan sedan användas för att binda till specifika receptorer eller transporter i ett preparat av levande vävnad, exempelvis en cellkultur eller ett djurligt preparat som hjärnbrott. Genom att mäta den radiaktiva signalen från den bundna liganden kan forskaren få information om antalet och egenskaperna hos de målade receptorerna eller transporterna.

Radioligandanalys är en mycket känslig metod som kan användas för att upptäcka och karakterisera små mängder receptorer eller transporter, och den är därför värdefull inom forskning och utveckling av nya läkemedel.

MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINASE (MAPK) PATHWAYS er en serie relaterede enzymer i cellen som er involvert i overføringen av signaler fra receptorer på cellemembranen til DNA i kjernen. Disse stiene er involvert i reguleringen av en rekke cellulære prosesser, inkludert cellecyklus, apoptose (programmert celledød), inflammasjon og differentiering.

MAPK-stiene består av tre hovedkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) og MAP kinase (MAPK). Signalet overføres fra receptorer til MAP3K, som aktiverer MAP2K, som deretter aktiverer MAPK. Aktiverte MAPK kan så føre til endelige responser ved å fosforylere andre proteiner i cellen.

Det finnes flere forskjellige typer av MAPK-stier, inkludert ERK (ekstracellulær signalregulerte kinase), JNK (c-Jun N-terminal kinase) og p38 MAPK. Disse stiene kan aktiveres av ulike stimuli, som f.eks. vækstfaktorer, cytokiner, stressorer og infeksjoner.

'Foster' är inget medicinskt begrepp, utan istället ett socialt eller beteendemässigt fenomen. Ordet refererar till att ta hand om och uppfostra någon annans barn som om det vore ditt eget. Det kan ske formellt genom en fosterföräldraprogram varvid barnet placeras i ett hem av sociala myndigheter, eller informellt genom familjemedlemmar eller vänner.

I medicinskt hänseende kan man tala om fostran i samband med att en fosterdiagnos ställs under graviditeten, vilket innebär att det förekommer en abnormal utveckling hos fostret. Men själva termen 'foster' används inte som ett medicinskt begrepp för att beskriva en persons tillstånd eller diagnos.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

Bromdeoxiuridin (BrdU) er en slags syntetisk nukleosid som erstattes med thymidin i DNA-strømmen under celldeling. Det blir ofte brukt som en markør for cellulær proliferasjon og kan detekteres gjennom immunfluorescens eller immunhistokimisk metode. BrdU er også vært i kliniske prøver for å behandle visse typer av kraftig cancer, men det har ikke vist noen betydelige forbedringer i overlevelsesratene og kan ha alvorlige bivirkninger.

Decorin är ett proteoglykan som tillhör lillfamiljen av slankskaftade proteoglykaner. Det kodas för av genen DCN på kromosom 12q23 och består av en kärna av ett centralt protein, omkring vilket små kloriderbundna sockermolekyler (glykosaminglykaner) är fogade. Decorin har en viktig roll i bindväv och brosk, där det hjälper till att reglera celltillväxt, differentiering och extracellulär matrisstruktur. Det binder också till olika typer av strukturella proteiner som kollagen och elastin, vilket styr deras organisation och stabilitet i extracellulära matrix. Dessutom har decorin potentialen att interagera med diverse vävnadsfaktorer och cytokiner, vilket gör det till en viktig komponent i inflammatoriska processer och sjukdomar som fibros, cancer och åldrande.

Interleukin-3 (IL-3) är ett protein som fungerar som en signalkemokrin i kroppen. Det produceras främst av aktiverade T-celler och fungerar som en hematopoietisk tillväxthormon som stimulerar vävnadens stamceller att dela sig och utvecklas till olika blodceller, inklusive vita blodkroppar som neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter, basofila granulocyter och monocyter, samt röda blodkroppar och trombocyter. IL-3 har också visat sig ha en viktig roll i immunförsvaret genom att reglera aktiviteten hos andra celler som är involverade i immuniteten, såsom mastceller och naturliga killer (NK)-celler.

HEK (Human Embryonic Kidney) 293 cells är en immortaliserad celllinje som isolerades från humana embryonala njurceller under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess blivit ett vanligt verktyg inom molekylärbiologi och genetisk manipulation, eftersom de är lätta att kultivera och har en hög transfektionsgrad. HEK293 celler används ofta för att producera rekombinanta protein och virus-like partiklar (VLPs) i forskning och utveckling av biologiska läkemedel. Det är viktigt att notera att dessa celler inte längre bär samma karaktäristika som de ursprungliga njurcellerna, eftersom de har genomgått en genetisk förändring under kultiveringen.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

Insulin-like growth factor binding protein 5 (IGFBP5) är ett proteín som binder till och transporterar insulin-like growth factors (IGF), vilka är hormoner involverade i celltillväxt och celldelning. IGFBP5 hör till en grupp av proteiner som kallas IGF-bindande protein (IGFBP) som reglerar aktiviteten hos IGF genom att kontrollera deras transport, stabilitet och tillgänglighet för cellreceptorer. IGFBP5 har också visat sig ha en roll i celldifferentiering, apoptos och cancerutveckling.

Forbol 12,13-dibutyrat är ett syntetiskt derivat av teleocidin B, som är ett toxin producerat av en typ av grampositiva bakterier kallade Nocardia mediteranei. Det används vanligtvis i forskning som en tumörpromotor, vilket innebär att det stimulerar celldelning och kan leda till cancerslagsidor när det exponeras för celler under lång tid.

Specifikt är Forbol 12,13-dibutyrat en ester av teleocidin B med butyrisyra vid kolatomerna 12 och 13. Det aktiverar proteinkinas C (PKC), ett enzym som spelar en viktig roll i cellsignalering och reglering av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

I medicinsk kontext används Forbol 12,13-dibutyrat inte som läkemedel, men det är ett viktigt verktyg inom forskning för att studera cellsignalering och cancerbiologi.

Cyklinberoendekinashämmare, eller CKI-hämmare, är en grupp protein som reglerar cellcykeln genom att hämma aktiviteten hos cyklinberoende kinaser (CDK). P27 är ett specifikt medlem av denna grupp.

P27, eller CDKN1B, är ett tumörsuppressorprotein som hämmar cellcykelns progression från G1-fasen till S-fasen genom att binda till och hämma aktiviteten hos olika cyklinberoende kinaser. När p27 binder till en CDK-komplex förhindrar det fosforyleringen av substrat som behövs för cellcykelns progression.

P27-nivåerna i cellen är noga reglerade, och minskade nivåer av p27 har visats korrelera med onkogenisk transformation och cancerutveckling.

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

"Antikroppar med dubbel specificitet" refererar till antikroppar som har kapaciteten att binda till två olika epitoper eller antigenstrukturer. Detta kan inträffa på naturlig väg, då vissa B-celler kan utvecklas till att producera sådana antikroppar, eller konstgjord väg i laboratoriemiljö genom tekniker som till exempel phage display. Dubbel specificitet hos antikroppar kan vara användbart inom diagnostiska och terapeutiska tillämpningar, då de kan binda till två olika mål samtidigt och på så sätt öka specificiteten och effektiviteten av behandlingen.

'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.

Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.

IE-proteiner, eller "Immediate-Early"-proteiner, är en typ av proteiner som syntetiseras tidigt under en virusinfektion. De aktiveras direkt eller nästan direkt efter att viruset har infekterat värden och beforefter följer de två andra faser av genuttryck, tidiga (early) och sent (late) proteiner. IE-proteinerna spelar ofta en viktig roll i regleringen av virusets eget genuttryck samt i modifieringen av värdcellens miljö för att främja virusreplikationen.

'Ovarier' är en anatomisk term som refererar till de två äggstockarna hos däggdjur, inklusive människan. De är ungefär lika stora som mandlar och sitter i buken, nära slutet av äggledarna. Ovarierna har flera funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att producera äggceller (ägg) och de hormoner som kontrollerar kvinnors menstruationscykel och reproduktiva system. Varje månad mognar ett antal äggceller i ovarierna, och den mogna ägget lämnar sedan ena av ovarierna under ägglossningen (ovulationen) för att möjliggöra befruktning. Ovarierna producerar även de kvinnliga könshormonerna östrogen och progesteron, som spelar en viktig roll i att reglera menstruationscykeln, underhålla graviditeten och utveckla sekundära könskaraktärer hos kvinnor.

'Vävnadsnybildning' (engelska: 'tissue regeneration') är en naturlig process där skadat eller skört vävnader i kroppen repareras eller ersätts med nytt, friskt vävnadsmaterial. Denna process involverar celler som delar sig och differenseras för att bilda nya typer av vävnad, till exempel ben-, muskel- eller hudvävnad. Vävnadsnybildning kan också stimuleras konstlutligen med hjälp av medicinska behandlingar och terapier, såsom celltransplantation, vävnadstransplantation och användning av tillväxtfaktorer.

Luciferase är ett enzym som katalyserar bioluminescens, det vill säga ljusproduktion, i vissa levande organismer. Det mest kända exemplet är den blå-gröna lysglansen hos eldflugor och djuphavsdjur som till exempel Kalanmarctis planktonica.

Luciferasreaktionen involverar en substratmolekyl, vanligtvis benämnd luciferin, som oxideras av luciferas i ett tvåstegsprocess där ATP och syre också är nödvändiga reaktanter. Det resulterande ljuskvantumet har en våglängd på omkring 470-560 nanometer, beroende på vilken typ av luciferas som används.

I medicinsk kontext kan luciferas användas som ett reportergen i molekylärbiologiska studier för att mäta och visualisera biologisk aktivitet, till exempel celldelning eller genuttryck, genom att koppla en luciferase-genererande sekvens till en promotor av intresse. När denna promotor aktiveras kommer luciferas att produceras och kan detekteras som ljus med hjälp av ett luminometer eller en CCD-kamera.

I'm sorry for the confusion, but "myc-gener" is not a recognized medical term in English. It seems like there might be a typo or a misunderstanding of the terminology. If you meant to ask about "Myc" in the context of oncology, it typically refers to the Myc gene or protein, which can play a role in the development and progression of certain types of cancer when it is overexpressed or mutated.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to help further!

Adenovirus är en typ av virus som orsakar infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken typ det är som orsakar infektionen. Några vanliga sjukdomar som orsakas av adenovirus inkluderar förkylning, hosta, halsont, konjunktivit (ögoninflammation), diarré och mag-tarmloppssjuka. Vid allvarligare fall kan även lunginflammation eller hjärtsvikt uppstå. Adenovirus sprids vanligen via droppborna från sjukt persons andning, men kan också spridas via direktkontakt med infekterade personer eller via kontaminierade ytor och födoämnen.

Kikhostetoxin är ett exotoxin som produceras av bakterien Streptococcus pyogenes, också känd som grupp A-streptokocker. Detta toxin orsakar den inflammatoriska reaktionen och symptomen som är associerade med kikhosta, såsom feber, halsont, svullnad i halsen och lymfknutor samt små, roda prickar på huden (petechier). Kikhostetoxinet kan också vara involverat i komplikationer till kikhosta som rheumatisk fever och glomerulonefrit.

"Antisense RNA" er en type RNA-molekyler som er komplementære til andre typer RNA-molekyler, typisk messenger RNA (mRNA). Antisens-RNA binder spesifikt til den komplementære mRNA-sekvens og forhindrer dermed oversættelsen af denne sekvens til protein. Dette skjer ved at antisens-RNA enten degraderer mRNA-molekylet eller hindrer ribosomernes translatoriske aktivitet på mRNA-molekylet. Antisens-RNA er en viktig regulerende mekanisme i cellen og spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og proteinsyntese.

Cyclic AMP (cAMP)-dependent protein kinases, även kända som PKA (Protein Kinase A), är en typ av enzymer som katalyserar fosforylering av serin- och/eller threoninresidyer på proteiner. Dessa kinaser aktiveras av cyklisk AMP, ett signalsubstrat som bildas inom cellen i respons till hormoner som exempelvis glukagon och adrenalin. När cAMP binder till regulatoriska underenheterna hos PKA leder detta till en konformationsförändring som frigör katalytiska underenheter, vilka kan fosforylera och på så sätt aktivera eller inaktivera målproteiner. Dessa proteinkinaser spelar därmed en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer som exempelvis glukosmetabolism, lipidmetabolism och celldelning.

Estrogen Receptor Alpha (ERα) är en typ av estrogenreceptor, som är en typ av protein som binder till kvävebasen estradiol, en form av östrogen, i cellkärnan. När ERα binder till estradiol aktiveras det och fungerar som en transkriptionsfaktor, vilket innebär att det reglerar genuttrycket av specifika gener i cellen. ERα spelar en viktig roll i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd) i bland annat bröst- och reproduktionssystemet hos däggdjur.

Abnormala nivåer eller funktioner av ERα har visats vara relaterade till flera patologiska tillstånd, inklusive bröstcancer. Många behandlingar och läkemedel för bröstcancer riktas mot ERα, inklusive aromatashämmare som blockerar produktionen av estradiol och selektiva östrogenreceptormodulatorer (SERMs) som binder till ERα och förhindrar att det aktiveras av estradiol.

I'm sorry for the confusion, but "Fosfoserin" doesn't seem to be a recognized term in medical or biochemical nomenclature in English. It is possible that there might be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain language. If you meant "Phosphoserine," I can provide a definition for that.

Phosphoserine is a type of post-translationally modified amino acid, formed when a serine residue in a protein gets chemically linked to a phosphate group. This process is called phosphorylation and it plays a crucial role in various cellular signaling pathways and regulatory mechanisms within the body. Phosphoserine is essential for many biological functions, including enzyme activation, ion channel regulation, and cell cycle progression.

Prostaglandin-endoperoxid-syntase (PTGS), også kjent som ciklooxygenase (COX), er et enzym som spiller en viktig rolle i prosessen med å produsere prostaglandiner og tromboxaner, som er typer av lipidmedierede signalkjemikalier involverte i inflammasjon, smerte, feber, immunrespons og andre fysiologiske funksjoner.

Det finnes to hovedformer av PTGS-enzymet: COX-1 og COX-2. COX-1 er konstitutivt uttrykt i mange typer celler og involvert i homeostasis, mens COX-2 primært er inducerbar under inflammatoriske forhold og bidrar til prosessen med å produsere prostaglandiner som driver inflammasjon.

PTGS katalyserer omdanningen av arakidonsyre, en fedtsyre, til prostaglandin-endoperoxider, som er forløpper i syntesen av prosstaglandiner og tromboxaner. Disse signalkjemikaliene har mange viktige fysiologiske funksjoner, men kan også være involvert i patofysiologiske tilstander som inflammasjon og smerte.

I klinisk praksis er PTGS-inhibitorer, også kjent som ikke-steroidale antiinflammatoriske medisiner (NSAID), ofte brukt for å reducere inflammasjon og smerte ved å blokkere aktiviteten til COX-enzymet.

Colforsin är ett medel som används inom medicinen, framförallt inom området kardiologi. Det är en typ av läkemedel som kallas för en fosfodiesteras-4-hämmare (PDE4-hämmare).

Colforsin verkar genom att öka mängden cAMP (cykliskt AMP) i celler, särskilt i hjärtmuskelceller. Detta leder till en relaxering av glatt muskulatur och en ökad blodflödesvolym till hjärtat.

Colforsin används ofta som ett diagnostiskt verktyg för att undersöka hjärtfunktionen, men kan även användas som behandling vid vissa former av hjärtsjukdomar, såsom kardiomyopati och hjärtfel hos spädbarn.

Det är viktigt att notera att colforsin ska endast användas under läkarövervakning och enligt dennes rekommendationer, på grund av potentialen för allvarliga biverkningar vid felanvändning.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Sp1-transkriptionsfaktoren är en typ av proteiner som binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att kontrollera uttrycket av gener. Sp1 står för "specifikt bindningsprotein 1" och är ett av de tidigast identifierade transkriptionsfaktorerna. Det binder till GC-boxar, en speciell sekvens av baser i DNA:t, och hjälper till att aktivera eller stänga av transkriptionen av närliggande gener. Sp1-transkriptionsfaktorer spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och respons på stress. Dysfunktion i Sp1-systemet har associerats med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Glutathion-S-transfereaser (GST) er en type enzym, som hjælper med at afbrydegiftene i kroppen. De gør dette ved at forbinde giftstofferne med et tripeptid kaldet glutation, der er dannet af aminosyrerne cystein, glutaminsyre og glycin. Dette dannes en mindre toksisk forbindelse, som kan fjernes fra kroppen mere let. GSTs findes i mange forskellige arter, herunder mennesker, og de er især koncentreret i leveren, lungerne og nyrerne. Der findes flere forskellige typer af GSTs, hver med en specifik rolle i at neutralisere bestemte slags gifte.

Beta-catenin er en protein som spiller en viktig rolle i cellers vekst, deling og signalveivsystem. Det er ein komponent i Wnt-signalsystemet, der det kan påvirkes av mutasjoner i gener relatert til kreft. I uaktiverte tilstand har beta-catenin en kort halveringstid og blir bortskaffet av destruksjonskomplekset. Men når Wnt-signalet aktiveres, blir destruksjonskomplekset inhibert, og beta-catenin akkumulerer i cellen. Dette fører til at det kan overføre signalet videre til cellkernen og påvirke transskripsjon av gener relatert til cellevanndannelse og vekst.

"Kroppspulsåder" (koronarartärer) är de blodkärl som förser hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen. Det finns två huvudsakliga koronarartärer: den vänstra och den högra. Den vänstra koronarartären delar sig vanligtvis i en framgående gren, som förser blod till framsidan av vänster ventrikel (den kraftigaste pumpande kamrarna i hjärtat), och en bakre gren, som förser blod till baksidan av både höger och vänster ventrikel. Den högra koronarartären förser blod till höger ventrikel och delar sig ofta i två grenar: en som förser hjärtspetsen (apex) och en annan som förser det bakre delen av höger atrium.

Kroppspulsåder kan drabbas av åderförkalkning (ateroskleros), vilket kan leda till ischemisk hjärtsjukdom, såsom angina pectoris eller hjärtinfarkt.

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

I'm sorry for any confusion, but the term "female shame" or "kvinnlig blygd" in Swedish does not have a specific medical definition. Shame is an emotional response to negative self-evaluation or behavior, and it can affect anyone regardless of gender. If you are looking for information about shame related to female anatomy, sexual health, or menstruation, those topics might have specific medical terms associated with them. Could you please provide more context so I can give you a more accurate answer?

Fosfatidylserin (tidigare felaktigt kallad "fosfotreonin") är ett fosfolipid som är en viktig del av cellmembranen hos eukaryota celler. Det bildas när en serinaminosyra esterifieras till en diacylglycerol, och därefter adderas en tredje fettsyra och ett fosfatgrupp. Fosfatidylserin spelar en viktig roll i celldelning, signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd). Det kan också fungera som en "eat me"-signal under apoptos, vilket gör att cellen blir mer attraktiv för fagocytoser av andra celler.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Hormonberoende tumörer är en typ av cancer som växer och sprider sig snabbare i närvaro av specifika hormoner i kroppen. De flesta hormonberoende tumörerna är godartade, men vissa kan bli elakartade över tid.

Hormonberoende tumörer kan påverkas av hormoner som produceras naturligt i kroppen, såsom östrogen, progesteron och testosteron. Dessa hormoner binder till receptorer på cancercellerna och stimulerar celldelning och tillväxt.

Exempel på hormonberoende tumörer inkluderar bröstcancer hos kvinnor (i synnerhet äkta hereditära cancerformen kallad BRCA1/2-relaterad cancer), prostatacancer hos män och sköldkörtelcancer.

Behandlingen för hormonberoende tumörer innebär ofta att blockera produktionen av de hormoner som driver tillväxten eller hindra dem från att binda till receptorerna på cancercellerna. Exempel på behandlingsmetoder är mediciner som blockerar östrogenproduktionen hos kvinnor med bröstcancer, såsom aromatashämmare och tamoxifen, samt antiandrogener som blockerar testosteronverkan hos män med prostatacancer.

G1-fas, även känt som G1-fase eller bara G1, är den första fasen i cellcykeln hos eukaryota celler. Under denna fas sker celldelningens förberedelse och cellytan ökar eftersom cellen tillverkar nya organeller och andra strukturer som behövs för att bilda två identiska dotterceller under den kommande mitosfasen.

För att en cell ska kunna gå från G1-fasen till den nästa fasen, S-fasen, måste ett antal kontroller ske för att säkerställa att cellen är redo för celldelning och att alla nödvändiga villkor är uppfyllda. Dessa kontroller kallas cellcykelkontroller och de regleras av en grupp proteiner som kallas cyklin-dependenta kinaser (CDK).

Om cellen inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att gå vidare till den nästa fasen kommer den istället att stanna upp i G1-fasen, ett tillstånd som kallas G1-arrest. Detta är en naturlig process som hjälper till att säkerställa att cellen inte delar sig förrän alla villkor är uppfyllda. Om cellen inte kan gå vidare från G1-fasen kommer den istället att dö genom apoptos eller programmerad celldöd.

'Glomerulärt mesangium' är ett begrepp inom histopatologi och renales patologi. Det refererar till den del av nefronet (den grundläggande enheten i en nyckelorgan) som innehåller mesangialceller och mesangiextracellulär matrix, båda belägna mellan kapillärkärlens endotel och podocyternas fotprocesser (en typ av epitelcell) i glomerulus.

Mesangium har en viktig funktion vid filtreringen i njurarna genom att stödja kapillärkärlen, hjälpa till med regleringen av blodflödet och underhålla strukturen hos glomerulus. Patologiska förändringar i mesangiet kan leda till olika former av glomerulära sjukdomar, såsom glomerulonefrit eller nefrotiskt syndrom.

Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.

Fosfolipase D är ett enzym som bryter ned fosfolipider till glycerofosfat och en fettsyra, samtidigt som det frigör en fosfoetanolamin-grupp. Det finns två huvudsakliga typer av fosfolipas D: neutrala fosfolipaser D och akida fosfolipaser D. Neutrala fosfolipaser D är kalciumberoende, medan akida fosfolipaser D är kaliumberoende. Fosfolipas D har visat sig ha en viktig roll i celldelning, signaltransduktion och immunförsvar.

Fosfatidylinositolfosfater (PIPs) är en typ av fosfolipider som innehåller en fosfoinostitol-huvudgrupp och två fettsyra-sidokedjor. De är viktiga komponenter i cellytorna och är involverade i cellsignalering, celldelning och membrantrafik. PIPs kan fosforyleras och dephosphorylas av olika enzymer, vilket ger upphov till en dynamisk reglering av deras funktioner. De kan även fungera som substrat för viktiga signalsubstanser såsom diacylglycerol (DAG) och inositoltrisfosfat (IP3), som är involverade i calciumsignaleringsvägar.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

"Cell division" refers to the process by which a single eukaryotic cell divides into two daughter cells, each with its own nucleus and cytoplasm. This is a fundamental process that allows organisms to grow, maintain their tissues, and repair damaged ones. There are two main types of cell division: mitosis and meiosis.

During mitosis, the genetic material in the form of chromosomes is replicated and then equally divided between the two daughter cells. This type of cell division occurs in somatic cells (cells other than sex cells) and results in two identical daughter cells.

Meiosis, on the other hand, is a type of cell division that occurs only in sex cells (gametes). It involves two rounds of division, resulting in four haploid daughter cells, each with half the number of chromosomes as the original diploid cell. This process ensures genetic diversity by shuffling and randomly assorting the genetic material from both parents during fertilization.

In summary, 'cellavdelning' refers to the biological process by which a single cell divides into two or more daughter cells, either through mitosis or meiosis.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

'Luftrör' är ett medicinskt begrepp som refererar till de rörformiga strukturerna i kroppen som andningsluften passerar genom. Det finns två typer av luftrör: det övre och det nedre.

Det övre luftröret, också känt som näsa och svalg, börjar vid näsborrarna och fortsätter ner till struphuvudet. Det består av tre delar: näshålan, svalget och näsöppningarna i svalget (choanae).

Det nedre luftröret är en fortsättning på det övre luftröret och börjar vid struphuvudet och fortsätter ner till lungorna. Det består av två delar: luftstrupen (trachea) och de två bronkerna som delar sig och leder in i vardera lunga.

Luftrörens främsta funktion är att transportera luft till och från lungorna under andningen, så att syre kan tas upp av kroppen och koldioxid kan avges som en biprodukt.

Caco-2 cells are a type of human epithelial colorectal adenocarcinoma cell line that is commonly used in scientific research, particularly in the field of drug development and toxicology. These cells have the ability to differentiate and form a monolayer with tight junctions, making them an excellent model for studying intestinal absorption, transport, and metabolism of drugs and other xenobiotic compounds.

Caco-2 cells are also known for their expression of various transporters, enzymes, and receptors that are found in the human intestine, which further enhances their utility as a model system. They have been widely used to study drug permeability, absorption mechanisms, efflux transport, metabolism, and toxicity.

In addition to their use in drug development, Caco-2 cells have also been used to investigate various aspects of intestinal biology, including the study of bacterial pathogenesis, inflammation, and cancer. Overall, Caco-2 cells are a valuable tool in both basic and applied research, providing insights into intestinal physiology and contributing to the development of safer and more effective therapeutic strategies.

Medicinsk definition:

"Läkemedelsterapi, understödjande" refererar till användandet av läkemedel som komplement till andra behandlingsformer, med syfte att stödja den övergripande behandlingsplanen och förbättra patientens kvalitet på livet. Detta kan innebära användning av läkemedel som lindrar symtom, förhindrar komplikationer eller minskar biverkningar av andra behandlingar. Ofta är syftet med understödjande läkemedelsterapi att förbättra patientens livskvalitet och funktionsnivå, istället för att direkt påverka sjukdomens progression.

'Drosophila' är ett släkte inom flugordningen, och det mest kända arten inom släktet är bananflugan (*Drosophila melanogaster*). Denna art är en vanlig modellorganism inom genetisk forskning på grund av sin enkla uppbyggnad, kort livscykel och lätta odling. Genomet hos bananflugan är väl studerat och den har blivit ett viktigt verktyg för att förstå grundläggande principer inom genetik och developmental biology.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

Caveolin-1 är ett protein som är involverat i cellmembranets struktur och funktion. Det är ett huvudprotein hos caveolae, små inbuktningar av cellmembranet, och spelar en viktig roll i cellytans signaltransduktion, endocytos och trafficking av lipider och proteiner. Caveolin-1 fungerar också som en negativ regulator av signaltransduktionsvägar som är involverade i cellproliferation och överleve. Mutationer i caveolin-1 har associerats med vissa sjukdomstillstånd, såsom lipodystrofi, cancer och kardiovaskulära sjukdomar.

'Vimentin' er ein proteín som forekommer i det mekaniske kjøttet (cytoskelettet) hos alle typer av celler i dyr, med undtagelse av røde blodceller og plattceller. Det er ein typ av intermediært filament som hjelper til å gi støtte og form på cellen. Vimentin er ofte brukt som en markør for mesenkymale stamceller og kan også forekomme i visse typer av kreftceller.

Benmorfoegenesproteiner, också kända som bensklerotiserande proteiner eller benbildande proteiner, är en typ av protein som hjälper till att bilda och underhålla benvävnad. Dessa proteiner inkluderar bland annat kolagen, osteokalcin och alkalisk fosfatas. De aktiverar också celler som kallas osteoblaster för att producera mer benvävnad. Benmorfogenesproteiner spelar en viktig roll i benreparation och regeneration efter skada, samt i underhåll och hälsa av skelettet överlag.

Insulin-like growth factor binding protein 4 (IGFBP4) är ett proteín som binder till och transporterar insulin-like growth factors (IGF), vilka är hormoner som har en viktig roll i celltillväxt och celldifferentiering. IGFBP4 reglerar aktiviteten hos IGF genom att kontrollera deras transport, stabilitet och tillgänglighet för receptorer på cellmembranet. Det insulin-like growth factor binding protein 4 produceras främst i levern men kan också uttryckas i andra vävnader som ben, hjärta och hjärna. Ändringar i IGFBP4-nivåer har associerats med olika sjukdomstillstånd, till exempel kardiovaskulära sjukdomar, diabetes och cancer.

"Antisense DNA" refers to a segment of DNA that is complementary to a specific RNA molecule. Unlike the sense strand, which contains the code for protein synthesis, the antisense strand does not directly code for proteins. Instead, it can bind to and regulate the function of complementary RNA transcripts through various mechanisms, such as preventing translation or promoting degradation of the target RNA. This regulatory function is important in many biological processes, including gene expression control and defense against viral infections.

"c-Myc" er ein protoonkogent protein som regulerer celles growth, differentiering, and apoptosis. Det er kodet av c-MYC-genet, et av de mest studierte onkogenene. Overaktivitet eller overekspressjon av c-Myc-proteinet kan føre til u kontrollert celldeling og kreftutvikling. Dette skjer ofte som en konsekvens av genetiske endringer, slik som transloaksjoner eller amplifikasjoner, i hematopoetiske og solidcancer. c-Myc-proteinet fungerer som en transkripsjonsfaktor og interagerer med andre proteiner for å regulere uttrykkiet av tallrike gener involvert i celles vekst og deling. Dessutom kan overaktivitet av c-Myc føre til økt angiogennese, invasivt vokst og resistans mot kreftbehandling.

'Mink' är ett slags djur som tillhör familjen mårddjur (Mustelidae). De är kända för sin päls, som är mycket eftertraktad inom pälshandeln. Mink är vanligtvis aggressiva och territoriella djur som lever nära vatten, ofta i närheten av sjöar, floder eller havskuster. De har en långsträckt kropp, små öron och en lång, buskig svans. Mink kan bli upp till 70 cm långa och väga mellan 0,5 och 3 kg beroende på art. Det finns två huvudsakliga arter av mink: amerikansk mink (Neovison vison) och europeisk mink (Mustela lutreola).

Dihydrotestosteron (DHT) är ett starkt manligt könshormon som bildas från testosteron i kroppen med hjälp av enzymet 5-alfa-reduktas. Det är huvudsakligen ansvarigt för utvecklingen av manliga sekundära könsdrag, såsom röstförändringar, ökad muskelmassa och skäggväxt. DHT binder starkare till androgenreceptorer än testosteron gör, vilket gör att det har en starkare verkan på kroppens celler.

DHT har också en viktig roll i håravfallsprocessen hos både män och kvinnor. När DHT binder till receptorerna i hårsäckarna kan det orsaka en förkortning av den aktiva tillväxtfasen (anagenfasen) och en förlängning av den inaktiva fasen (telogenfasen), vilket leder till att håret blir tunnare och slutar växa. Detta kan leda till det typiska mönsterhåravfallet som kallas androgenetiskt alopeci.

DHT har också visats påverka prostatakörtelns tillväxt och funktion, och förändringar i DHT-nivåer kan vara relaterade till prostatacancer.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

Pyrazoler är en klass av organiska föreningar som innehåller en pyrazolring, vilket är en fem-ledad aromatisk heterocyklisk ring bestående av två kolatomer och tre kväveatomer. Pyrazoler kan vara fria, neutrala molekyler eller kondenserade med andra cykloalken- eller aromatiska ringar för att bilda heterocykloalkener eller heteroaromatiska föreningar.

De medicinska användningsområdena för pyrazoler är relativt begränsade, men de har visat potential som antiinflammatoriska, antivirala och antitumörmedel i olika forskningsstudier. Exempel på läkemedel som innehåller en pyrazolring är celecoxib (en COX-2-hämmare som används för smärtlindring och inflammationsbekämpning) och rimantadin (en antiviral substans som används för behandling av influensa).

'Magslemhinna' (gastric mucosa) refererar till den slimhinneseparation som tapetserar insidan av magen. Den består av ett flertal celltyper och är ansvarig för att producera syror, enzymer och andra substanser som hjälper till att bryta ned föda och skydda magens vävnad från den sura miljön. Magslemhinnan har också en viktig roll i immunförsvaret genom att producera och transportera antikroppar för att bekämpa infektioner.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Matstrups tumörer, eller gastrointestinala stromals tumörer (GIST), är sällsyna cancerartade tillstånd som utgår från mag-tarmkanalen. De uppstår vanligtvis i muskelceller i magsäcken eller tjocktarmen, men kan även förekomma i matstrupen, tunntarmen, gallgångarna, levern och andra delar av kroppen.

GIST karaktäriseras av abnorma celldelningar och växt hos speciella typer av celler som kallas pacemakerceller eller intersticiella cells of Cajal (ICC). Dessa celler reglerar muskelrörelserna i mag-tarmkanalen.

GIST kan vara godartade eller elakartade, beroende på graden av celldelning och aggressivitet. Elakartade GIST kan metastasera till andra delar av kroppen, vanligtvis till levern och lymfkörtlarna.

Symptomen på GIST kan variera beroende på tumörens storlek och plats. Vid tidigare stadier kan symptomen saknas eller vara obefintliga, medan större tumörer kan orsaka buksmärtor, blod i avföringen, illamående och kräkningar.

Behandlingen för GIST innefattar ofta kirurgi för att ta bort tumören, samt strålbehandling och/eller medicinsk behandling med tyrosinkinashämmare som imatinib eller sunitinib. Prognosen varierar beroende på graden av cancer och om det har spridits till andra delar av kroppen.

Immunotoxiner är en typ av immunterapeutika som kombinerar ett monoklonalt antikropp (mAb) med en toxiskt protein. Målet med användning av immunotoxiner är att specifikt leverera toxinet till celler som uttrycker ett visst antigen, vilket resulterar i dödandet av målcellen.

Monoklonala antikroppar är proteiner som produceras av en specifik klon av B-celler och binder till specifika epitoper på antigener. Genom att koppla samman ett monoklonalt antikropp med ett toxiskt protein kan man skapa en immunotoxin som binder till målcellen via antikroppen och dödar cellen via toxinet.

Immunotoxiner har visat sig vara effektiva i behandling av cancer och andra sjukdomar där specifik celldöd är önskvärd. Dock kan de också orsaka biverkningar som relateras till deras toxicitet, så det är viktigt att balansera effektiviteten mot säkerheten när man använder immunotoxiner i klinisk praktik.

'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer de humane immundefektsyket (HIV)-virusene. Disse virusene har en unik manneter å replisere sin genetisk informasjon, som skjer ved å bruke en revers transkriptase-enzym for å oversette viral RNA til DNA. Dette DNA blir deretter integrert i værtsorganismens genom ved hjelp av en integrase-enzym. Retrovirusene inneholder et einfelt, positivt strands RNA-genom som er omgitt av en kapsidproteinkappe og en lipidmembran med viruspecifiske glykoproteiner. Disse virusene kan forårsake en rekke sykdommer, både hos mennesker og dyr, og de kan overfreses via forskjellige veier, blant annet igjennom kjønnssambo, blodoverføring og fra mor til barn under graviditeten.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

Människokromosomer, par 7, även kända som kapset 7, är en del av de 23 par av homologa kromosomer som finns i varje cell i den mänskliga kroppen. Varje individ har två kopior av varje autosomal kromosom, en från vardera förälder. Kapset 7 består alltså av två identiska kromosomer, och tillsammans innehåller de genetisk information som är unik för denna kromosombildning.

Varje kromosom i kapset 7 är en lång, trådliknande struktur som består av DNA, proteiner och andra molekyler. DNA-molekylerna innehåller de genetiska instruktionerna som styr cellens funktion och utveckling. Varje kromosom i kapset 7 är ungefär lika lång och har en centromer, en smal region där kromosomen är fastsatt till den mitotiska spindeln under celldelning.

Abnormaliteter i antalet eller strukturen av människokromosomer, inklusive kapset 7, kan leda till genetiska störningar och sjukdomar. Till exempel, att ha tre kopior av kapset 7 istället för två (trisomi 7) är associerat med vissa former av cancer.

Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.

Strålningstolerans (radiation tolerance) är ett begrepp inom strålbehandling och strålsäkerhet som refererar till den maximala dosen joniserande strålning som en levande vävnad eller organ kan tolerera utan att uppnå en kliniskt signifikant skada. Toleransdosen varierar beroende på vilken typ av vävnad eller organskada som diskuteras, och den är också beroende av en rad faktorer såsom strålningens typ, dosens hastighet och om patienten har några förhandenvarande sjukdomstillstånd.

För att illustrera detta kan nämnas att hjärnan har en relativt låg tolerans för joniserande strålning, medan huden är mer tolerant. En typisk toleransdos för hjärnvävnad ligger i närheten av 10-15 Gy (gray), medan huden kan tåla upp till 45 Gy eller mer beroende på strålningens typ och doshastighet.

Det är viktigt att notera att strålningstolerans inte är en absolut gräns, utan snarare en statistisk gräns som baseras på forskningsstudier av populationer med liknande karaktäristika. Varje individ kan ha en unik tolerans för joniserande strålning, och det finns inga garantier för att en given patient inte kommer att uppleva skador ovanför den angivna toleransdosen.

CD31, också känt som Platelet Endothelial Cell Adhesion Molecule 1 (PECAM-1), är ett transmembranprotein som uttrycks på endotelceller, plateletter och vissa typer av vita blodceller, inklusive monocyter, granulocytter och aktiverade T-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och är involverat i cell-till-cellinteraktioner, signaltransduktion och leukocyttrafik. CD31-antigenet är ett mål för immunologisk detektion och undersökning inom forskning och klinisk diagnostik.

Genetic therapy, också känt som genteknikell behandling eller genmodifiering, är en typ av terapi där gener (DNA-sekvenser) introduceras i eller tas bort från en persons celler för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom att ersätta defekta gener med friska kopior, stänga av överaktiva gener eller införa nya gener som ger cellerna ny funktionalitet.

Genetisk terapi har potentialen att behandla en rad olika genetiskt betingade sjukdomar, till exempel genetiska sjukdomar som cystisk fibros och muskeldystrofi, men även cancer och vissa infektionssjukdomar. Genom att korrigera de underliggande orsakerna till dessa sjukdomar kan genetisk terapi möjligen leda till varaktiga eller till och med permanenta förbättringar i patienternas hälsotillstånd.

Det är värt att notera att det fortfarande finns tekniska, etiska och säkerhetsrelaterade utmaningar kopplade till genetisk terapi, och att den fortfarande befinner sig i en relativt tidig fas av utveckling och forskning.

'Smad3' er ein proteinkomponent i TGF-β (Transforming Growth Factor-beta) signalveien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differensiering og apoptose. Når TGF-β binder til sin reseptor på cellevægga, aktiveres Smad3-proteinet ved fosforylasjon. Dette resulterer i at Smad3-proteinet dimeriserer med andre Smad-proteiner og transporteres inn i cellekjernen for å regulere uttrykk av gener relatert til cellulær vekst, differensiering og apoptose. Smad3-proteinet kan også interagere med andre transskripsjonsfaktorer for å modulerer deres aktivitet og på denne måten bidra til reguleringen av cellulær funksjon.

Matrix metalloproteinaser (MMP)er är en grupp av enzymer som bryter ner proteiner i den extracellulära matrisen, det vill säga det stödjeväv som omger cellerna. De spelar därför en viktig roll i cellers förmåga att migrera och växa, och är involverade i en rad fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, värvning av immunceller, ämnesomsättning och ägglossning. Dessa enzymer kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, autoimmuna sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och neurologiska sjukdomar. MMPer är zinkberoende endopeptidaser och kategoriseras efter deras substratspecifitet. De aktiveras ofta genom att proteolytiskt klippa bort en propeptid som håller dem i en inaktiv form inuti cellen, och de regleras på transkriptionell nivå av olika signalsubstanser och tillväxtfaktorer. Deras aktivitet kan också moduleras av endogen inhibitorer kallade TIMPer (tissue inhibitors of metalloproteinases).

B-Raf är ett enzym som tillhör serin/treoninkinasfamiljen och är inblandat i cellsignalering relaterad till celldelning och cellytogeti (celltillväxt och överlevnad). Protoonkopproteinet B-raf är den normala, icke-muterade formen av B-Raf. När B-Raf protoonkopproteinet muteras kan det leda till oreglerad celldelning och cancerutveckling, särskilt i melanom (hudcancer).

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

"Täckta cellmembrangropar" (engelska: "coated pits") är en del av cellytan som består av inbuktningar i cellmembranet som är täckta med ett cloag av proteiner, främst klathrin. Dessa strukturer spelar en viktig roll i cellens endocytosprocess, det vill säga när cellen tar upp molekyler från omgivningen genom att omsluta dem med membran och sedan innesluta dem i vesiklar som transporteras in i cellen.

När en molekyl binder till sin receptor på cellytan kan det leda till formationen av en täckt cellmembrangrop runt komplexet. Detta gör att cellen kan effektivt ta upp den specifika molekylen genom endocytos, istället för att slumpmässigt ta upp allt som finns i närheten. Efter att vesikeln har bildats och innehåller den önskade molekylen transporteras den till särskilda kompartment inne i cellen där molekylen kan bearbetas på olika sätt, beroende på cellens behov.

'v-cbl' er ein onkogenprotein som stammar fra retroviruset av slikartet som kan foråka kreft. Proteinet v-cbl er en mutert versjon av det normale proteinet c-CBL, som spiller en normal roll i reguleringen av cellers vekst og deling. V-cbl har blitt endret på ein måte som gjør at det kan føre til u kontrollert vekst og deling av celler, og kan derfor være involvert i utviklinga av kreft.

I medicinen refererar "odlingsmetoder" till de tekniker och praktiker som används för att odla eller växa celler, vävnader eller organismer under kontrollerade förhållanden i ett laboratorium. Detta görs ofta med avsikt att studera deras egenskaper, funktioner och interaktioner, utveckla nya terapier eller läkemedel, testa toxicitet eller effekter av potentiala behandlingar, eller producera celler eller proteiner för transplantation.

Exempel på odlingsmetoder inkluderar:

1. Cellodling: En teknik där enskilda celler tas från ett vävnadsmaterial och placeras i en kulturlåda med en näringsrik vätska som tillåter cellerna att föröka sig och bilda en monolager av celler på lådans botten.

2. Vävnadsodling: En teknik där celler eller små bitar av vävnad placeras i ett matrixmaterial, såsom en hydrogel, som mimer livsfunktionen och underhåller cellernas överlevnad och tillväxt.

3. Mikrobiell odling: En teknik där bakterier, svampar eller andra encelliga organismer odlas i en näringsrik medium för att studera deras tillväxt, metabolism och interaktioner.

4. Organoidodling: En teknik där tre-dimensionella strukturer skapas från stamceller eller differensierade celler som mimer organens funktion och struktur. Dessa används ofta för att studera development, sjukdom och läkemedelseffekter.

5. Tissue engineering: En interdisciplinär teknik där man kombinerar cellodling, biomaterialvetenskap och ingenjörsvetenskap för att skapa funktionella vävnader som kan användas för regenerativ medicin eller transplantation.

Kirsten-mussarkomvirus (Kirsten rat sarcoma virus, KRSV) är ett retrovirus som kan orsaka cancer hos gnagare. Viruset upptäcktes ursprungligen i en laboratorieförsöksmus med sarkom, en typ av cancer. Kirsten-mussarkomvirus har potentialen att integrera sin genetisk kod in i värdcellens DNA och orsaka onkogena förändringar som kan leda till oreglerad celldelning och cancertillväxt. Detta virus används ofta i forskningssyfte för att studera mekanismerna bakom cancerutveckling.

En proteasomhämmare är ett läkemedel som hämmar funktionen hos proteasomen, ett proteincomplex som bryter ner andra proteiner inuti celler. Proteasomer spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas, det vill säga balansen mellan syntes och nedbrytning av proteiner. Genom att hämma proteasomernas funktion kan man påverka nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, vilket gör att proteasomhämmare används som en typ av cancerläkemedel. Proteasomhämmare används bland annat vid behandling av multipelt myelom, mantlecellslymfom och andra typer av cancer. Exempel på godkända proteasomhämmare är bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis) och ixazomib (Ninlaro).

Protein Kinase C-δ (PKC-δ) er en type av proteinkinase, som er en klasse av intracellulære enzymer som kan fosforylere andre proteiner. Proteinkinaser spiller en viktig rolle i signaltransduksjon og regulerer mange cellulære prosesser, såsom celldeling, apoptose (programmatisk celldød) og metabolisme.

PKC-δ er specifikt involvert i reguleringen av apoptose og cellecyklus. Det aktiveres som svar på forskjellige intracellulære signaler, herunder calcium- og diacylglycerol (DAG)-signaler. Når aktivert, fosforylerer PKC-δ andre proteiner, noe som kan føre til endringer i deres funksjon og aktivitet.

Anotering: Denne svaret er basert på medisinsk og biologisk kunnskap og kan være for simplifisert for å oppfylle dine behov.

Deoxycytidine är en nucleosid som består av det pentosa sockret deoxyribose och basen cytosin. Det förekommer naturligt i DNA och är en viktig building block vid replikation och reparation av DNA. Deoxycytidin skiljer sig från cytidin genom att den saknar en hydroxylgrupp (-OH) på den 2'-kolv som finns hos cytidin.

Tretinoin är ett retinoidpreparat som används i behandlingen av akne och för att mjukna och förmjuka grova hudöverflikar, till exempel i samband med åldersprickar. Det verkar genom att påverka celltillväxten och differensieringen i huden. Tretinoin är tillgängligt som receptbelagd läkemedelskrems eller gel.

"Cell migration analysis" er en betegnelse for den biologiske disciplin, der undersøger og måler cellers bevægelser. Dette kan involvere studier af individuelle cells bevægelser eller kollektivt cellemigrering i flercellsniveauer. Metoder til cell migration analysis omfatter tidslupstagning, mikroskopi og forskellige image-analyseringsværktøjer for at måle cellers hastighed, retning, form og andre relevante parametre under forskellige fysiologiske eller patofysiologiske tilstande.

Mikrofilamentproteiner är en typ av cytoskelettproteiner som bildar trådlika strukturer i celler. De är smala fibriller med en diameter på omkring 3-7 nanometer och är huvudsakligen uppbyggda av aktin, ett globulärt protein. Mikrofilamentproteiner spelar en viktig roll i celldelning, cellrörelser, celladhesion och cellmekanik. De kan också interagera med andra proteiner för att bilda komplexa strukturer som lamellipodier och filopodier.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

P125FAK, också känt som Focal Adhesion Kinase (FAK), är ett cytoplasmiskt protein som spelar en viktig roll i cellsignalering och regulerar celldelning, migration, adhesion och överlevnad. Det aktiveras av extracellulära signalsubstanser som ger upphov till en kaskad av intracellulära signaltransduktion via tyrosinkinaser och adapterproteiner. P125FAK är involverat i cellulär processer som är viktiga för cancerutveckling, såsom angiogenes, celldelning och metastasbildning.

Kapillärer är mycket små blodkärl med en diameter på omkring 5-10 mikrometer. De återfinns i alla vävnader och organ i kroppen, förutom i hjärtat självt. Kapillärernas främsta funktion är att möjliggöra utbyte av syre, näringsämnen, kolsyra och andra ämnen mellan blodet och de omkringliggande vävnaderna.

Kapillärerna bildar ett nätverk av små kärl som är sammanlänkade med större blodkärl, såsom arterieller och venösa kärl. Arteriell kapillärblod flödar från hjärtat och innehåller syresatt blod. När blodet passerar genom de smala kapillärerna diffunderar syret ut genom kapillärväggarna till de omkringliggande vävnadscellerna, medan kolsyra och andra ämnen diffunderar in i kapillärerna. Venös kapillärblod flödar sedan tillbaka till hjärtat och innehåller nu syrefattigt blod.

Kapillärernas väggar består av endotelceller, som är mycket tunna och platta. Detta gör att det är lätt för ämnen att diffundera genom kapillärväggarna. Kapillärerna har också en mycket stor yta till volym-förhållande, vilket underlättar utbytet av ämnen mellan blodet och vävnaderna.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

HT-29 är en typ av cancerceller som initiallyt isolerades från ett humant kolorektalt adenocarcinom, ett slags tjocktarmscancer. Dessa celler används vanligen inom forskning för att studera olika aspekter av cancern, såsom cellcykeln, celldelningen och apoptosen (programmerad celldöd). HT-29-cellinjen är också känd för sin förmåga att differentiera sig till kolumner av slagskiktade epitelceller som liknar de normala cellerna i tarmen. Dessa celler kan användas för att studera hur cancerceller interagerar med andra celler och med den extracellulära matrisen i sin omgivning.

Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.

Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.

A dipeptide är en peptid som består av två aminosyror som är kemiskt bundna till varandra via en peptidbindning. En peptidbindning bildas när den karboxylgrupp (-COOH) hos en aminosyra reagerar med den aminogrupp (-NH2) hos en annan aminosyra, vilket resulterar i en kort kedja av två aminosyror. Exempel på dipeptider inkluderar karnosin (beta-alanyl-L-histidin) och anserin (L-asparaginyl-L-arginin). Dipeptider har en rad biologiska funktioner, till exempel som neurotransmittorer, hormoner och enzymer.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

Fokal adhesionsprotein-tyrosinkinaser (FTK) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktion och regulering av cellens cytoskelett. De aktiveras genom att fosforylera tyrosiner i proteiner, vilket orsakar en kaskad av händelser som leder till cellulär signalering. FTK finns ofta lokaliserade till fokal adhesionskomplex, strukturer där cellen är fäst vid extracellulär matrix via integrinreceptorer. Dessa proteinkinasers aktivitet är kopplad till cellens rörelse, form och tillväxt, och felaktig regulering av FTK har visats vara involverat i flera olika sjukdomar, inklusive cancer.

Medicinskt sett betecknar en mutantprotein ett protein som har en genetisk variant eller förändring i sin sekvens jämfört med det normalt förekommande proteinet. Denna förändring kan orsaka att proteinet får en abnormal struktur eller funktion, vilket kan leda till olika hälsoproblem beroende på var proteinet är beläget och vad det normalt utför i kroppen. Mutantproteiner kan uppstå som ett resultat av arv (genetisk mutation) eller som en följd av skada på DNA:t (till exempel orsakad av strålning eller kemikalier). I vissa fall kan mutantproteiner vara inaktiva, överaktiva eller ha en förändrad interaktion med andra proteiner, vilket kan störa cellens homeostas och leda till sjukdom.

Kumulusceller, även kända som cumulus oophorus celler, är en typ av stödjeceller som omger och hjälper till att närings- och syreförsörja äggcellen (oocyten) i äggstocken hos däggdjur. Dessa celler bildar en molnliknande struktur runt ägget under dess utveckling, därav namnet "kumulus".

Kumuluscellerna har en viktig funktion under den process som kallas för oogenes, det vill säga äggcellens utveckling och mognad. De producerar och sekreterar proteiner och andra substanser som hjälper till att mata och skydda ägget. När ägget är moget och redo för befruktning lossnar det från kumuluscellerna, men de kan fortfarande spela en roll i att underlätta befruktningen genom att attrahera spermier till sig.

I medicinsk kontext kan kumulusceller användas som ett indikator på äggcellens kvalitet vid fertilitetsbehandlingar, såsom in vitro-fertilisering (IVF). Genom att analysera kumuluscellerna kan forskare och läkare få information om äggets utveckling och mognad, vilket kan hjälpa till att förutsäga dess förmåga att bli befruktat och utvecklas till en embryo.

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

Immunosorptionstechniken är metoder för att separera och koncentrera specifika proteiner, antikroppar eller andra molekyler genom att utnyttja deras förmåga att binda till antikroppar. Detta görs vanligtvis med hjälp av en kolonn fylld med immobiliserade antikroppar som är specifika för det målproteinet eller molekylen.

I ett typiskt immunosorptionsförlopp passeras en lösning av den biologiska provkällan (t.ex. plasma, serum eller cellkultursupernatant) genom kolonnen. Målproteinet binds till de immobiliserade antikropparna medan andra proteiner och icke-relaterade molekyler fortsätter att flöda igenom kolonnen. Efter detta tvättas kolonnen för att avlägsna icke-bindande substanser, varefter målproteinet kan elueras (frisättas) från kolonnen med en lämplig bufferlösning.

Immunosorptionstechniker används inom flera områden, till exempel för att renodla antikroppar eller andra proteiner för forskningsändamål, för att behandla patienter med specifika sjukdomstillstånd (t.ex. immunadsorption vid autoimmuna sjukdomar) och för att detektera spår av specifika molekyler i komplexa biologiska prov.

Alkaloider är en grupp naturligt förekommande, organiska föreningar som innehåller kväve i sin kemiska struktur. De flesta alkaloider har basiska egenskaper, det vill säga de reagerar genom att ta upp protoner och bilda positivt laddade joner. Alkaloider produceras av en rad olika levande organismer, inklusive växter, svampar och bakterier.

Många alkaloider har medicinska egenskaper och används som läkemedel. Till exempel är morfin, kokain och nicotin alla alkaloider. Morfin används som smärtstillande medel, kokain är ett starkt lokalbedövningsmedel och nicotin är en stimulans som ofta hittas i tobak. Andra alkaloider har använts inom traditionell medicin för att behandla allt från smärta till infektioner.

Även om många alkaloider har medicinska egenskaper, kan de också vara toxiska eller psykoaktiva i högre koncentrationer. Det är viktigt att hantera och använda alkaloider korrekt för att undvika skadliga effekter.

Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.

Faktor IX, också känd som Christmas faktor, är ett enzym som spelar en viktig roll i blodets koagulationskaskad. Det produceras i levern och är ett protein som aktiveras när blodet koagulerar för att stänga av blödningar. Faktor IX-defekter orsakar den sjukdomen hemofili B.

Onkogenproteiner av viralt ursprung är proteiner som kodas av onkogener som initialt kommer från virus. Onkogener är gener som har förmågan att orsaka cancer genom att störa normal cellcykelkontroll och leda till oregelbunden celldelning och cellexpansion. När ett virus infekterar en värdcell kan det integrera sitt eget genmaterial med värdcellens DNA, inklusive onkogenerna. När dessa onkogena gener aktiveras producerar de onkogenproteiner som kan störa den normala cellfunktionen och leda till cancerutveckling. Ett exempel på ett sådant oncovirus är humant papillomavirus (HPV), vilket är känt för att orsaka livmoderhalscancer.

Kontakthämmning (eller kontaktallergi) är en immunologisk reaktion som orsaks av direkt kontakt med ett allergen. Detta skiljer sig från andra typer av allergier, som exempelvis respiratoriska eller gastrointestinala allergier, där allergisvaret inandas eller intas. Vid kontakthämmning utvecklar individen en ökad känslighet för ett visst allergen efter att ha haft kontakt med detta vid ett tillfälle. Nästa gång personen exponeras för samma allergen uppstår en immunologisk reaktion, vilket leder till att huden blir röd, öm och svullen. Exempel på vanliga allergener som kan orsaka kontakthämmning innefattar nickel (som förekommer i smycken), klor, latex och kosmetika.

Vaskulär endotelcellsfaktor B (VEGF-B) är ett protein som spelar en viktig roll i angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. Det produceras främst av vascular endothelial cells, eller vaskulära endotelceller, som liningar på insidan av blodkärlen.

VEGF-B binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar angiogenes genom att främja celltillväxt, migration och proliferation. Det har också visat sig ha en roll i lipidmetabolism och kan bidra till patogenesen av sjukdomar som atherosclerosis.

I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av VEGF-B vara associerade med olika patologiska tillstånd, såsom cancer och ögoninflammation. Därför kan inhibition av VEGF-B vara en potential behandlingsstrategi för dessa sjukdomar.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

Variansanalys (ANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka om det finns några signifikanta skillnader mellan grupper i ett experiment. Den jämför medelvärdena hos två eller fler grupper och beräknar variansen inom varje grupp samt totalvariansen över alla grupper. Sedan använder den en F-test för att avgöra om det finns någon signifikant skillnad mellan grupperna. Metoden bygger på jämförelser av gruppers standardavvikelser och är därför särskilt användbar när man vill undersöka effekter hos flera grupper samtidigt.

Angiopoietin-1 (ANG-1) er en væskestoff i kroppen som spiller en vigtig rolle for blodkarvæsnernes vækst, udvikling og opretholdelse. Det binder sig til receptoren Tie2 på endotelcellerne (de indvendige celler i blodkarrene) og aktiverer signalveje, der fremmer overlevelsen, integriteten og funktionen af disse celler. ANG-1 hjælper også med at stabilisere blodkarrene under forskellige fysiologiske tilstande og patologiske tilstande, såsom angiogenese (dannelse af nye blodkar) under vækst og healing, og ved forstyrrelser i blodkarvæggene som følge af inflammation eller iskemi.

Maleimider är en organisk förening som tillhör klassen av komplexa diketonder. Den karakteriseras av två läkringar (cyklohexadionringar) som är sammanbundna genom en gemensam kolatom, vilket ger upphov till en karaktäristisk struktur med två ketoner och en konjugerad system bestående av dubbelbindningar.

I biokemi och medicin används maleimider ofta som reagenser för att skapa kovalenta bindningar mellan två molekyler, typiskt mellan en sulfhydrylgrupp (-SH) i ett protein och den elektronfattiga maleimidgruppen. Denna reaktion är specifik och sker under milda förhållanden, vilket gör maleimider till användbara verktyg inom biokemi och molekylärbiologi för att modifiera, märka eller koppla samman proteiner.

Aminosyresubstitution (eller amino acid substitution) är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en specifik aminosyra i ett protein byts ut med en annan. Detta kan ske på grund av genetiska mutationer eller artificiellt genom proteindesign. Aminosyrorsubstitutionen kan ha olika konsekvenser beroende på vilken aminosyra som substitueras och var i proteinets struktur den sker. I vissa fall kan det leda till förändringar i proteinet som kan påverka dess funktion, stabilitet eller interaktion med andra molekyler.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

1-Carboxyglutamic acid, även känt som γ-carboxyglutamic acid, är en icke-proteinogen aminosyra som förekommer i vissa proteiner hos djur. Den bildas genom posttranslationell modifikation av glutaminsyrares sidokedja, där en karboxylgrupp adderas till den γ-positionen av glutaminsyrans sidokedja med hjälp av ett enzym komplex bestående av gamma-glutamylkarboxylase och vitamin K som kofaktor.

Proteiner som innehåller 1-carboxyglutaminsyra har en viktig roll i blodkoagulering, benmetabolism och andra fysiologiska processer. Exempel på sådana proteiner är protrombin, factor VII, factor IX, factor X och protein C, som alla är involverade i koagulationskaskaden.

Kikhostetoxiner är ett exotoxin som produceras av bakterien Streptococcus pyogenes, också känd som grupp A-streptokocker. Detta toxin orsakar de systemiska symptomen som kan uppstå vid en kikhostinfektion, såsom feber, muskelvärk och illamående. Kikhostetoxiner har också visat sig ha en negativ effekt på hjärtfunktionen och kan orsaka skador på hjärtmuskulaturen. Dessutom kan det leda till ett sällsynt, men allvarligt tillstånd som kallas rheumatisk fever.

En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.

Matrix metalloproteinase 2 (MMP-2), även känd som gelatinas A, är ett enzym som tillhör familjen matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, det vill säga det stödjande skiktet av proteiner och andra molekyler som omger celler.

MMP-2 har specifika substrat, till exempel typ IV collagen, som är en huvudkomponent i basalmembranet, och gelatin, ett nedbrytningsprodukt av kollagen. Dess funktion är att bryta ner extracellulär matris, vilket möjliggör cellytorers migration och invasion under normala fysiologiska förhållanden, såsom embryonal utveckling, vaskulär remodelering och reproduktiv biologi.

Dessutom har forskning visat att överaktivering av MMP-2 kan vara associerad med patologiska tillstånd som cancer, ateroskleros och neurodegenerativa sjukdomar. Kontrollen av MMP-2-aktiviteten är därför en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Luminiscenerande proteiner är proteiner som kan producera ljus genom ett biokemiskt process. Det mest välkända exemplet på ett luminiscenerande protein är gröna fluorescerande protein (GFP) som originallyt hittades i en marin svampart, Aequorea victoria. När GFP exponeras för blått eller ultraviolett ljus kommer det att emittera grön ljus. Luminiscenerande proteiner används ofta som markörer inom biologisk forskning för att studera olika cellulära processer och interaktioner.

Tumörstamcellsanalys (TSCA) är en typ av laboratoriediagnostisk test som används för att hjälpa läkare att ta beslut om behandling av cancer. Testet undersöker specifika gener och proteiner i tumörstammceller, vilka är sällsynta celler inom en tumör med potential att sprida cancern och orsaka återfalls sjukdom.

Genom att analysera tumörstammceller kan läkare få information om cancercellens biologi och beteende, inklusive dess sårbarheter mot olika behandlingsalternativ. Detta kan hjälpa till att förutsäga patientens prognos och välja den mest effektiva behandlingen, som exempelvis målgeringerad terapi eller immunterapi.

TSCA kan också användas för att övervaka cancerpatienters respons på behandling och tidigt upptäcka eventuella återfallsjukdomar. Genom att jämföra resultaten från flera test kan läkare se om tumörstammcellerna minskar i antal eller förändras under behandlingen, vilket kan vara ett tecken på att behandlingen är effektiv.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor D (VEGF-D) är ett protein som fungerar som en cytokin och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av aktiverade monocyter/makrofager och stromaceller i närheten av tumörer eller under läkning av sår.

VEGF-D binder till receptorer på endotelcellernas yta, vilket leder till att cellerna delar sig och bildar nya blodkärl. Detta är viktigt för att försörja tumörer med näringsämnen och syre, men kan även vara nyttigt vid läkning av sår och andra processer där det behövs skapa nya blodkärl.

Överaktivering av VEGF-D har dock visat sig korrelera med onkologiska tillstånd, såsom cancer, eftersom det kan leda till onormalt stark angiogenes och tumörväxt.

'Tarmar' er en begrep som oftest refererer til tarmen i det menneskelige eller dyrede digestive system. Tarmen er en del av fordøjelseskanalen, der starter i mavesækken og ender i endetarmen (anus). Der er flere dele af tarmen, herunder tyndtarm, tyktarm og endeligt endetarmen.

Tyndtarmen er den længste del af tarmen og er hvor det meste af næringsupptagelsen sker. Tyktarmen er kortere, men har en større diameter end tyndtarmen og er hvor vand og salt absorberes, og hvor afføringen dannes. Endeligt er endetarmen hvor afføringen udskilles fra kroppen.

Det er viktig å ha en god tarmfunksjon for å sikre en god helse. En ubalansert tarmflora kan føre til fordøjelsesproblemer, inflammatoriske tarmsygdommer og andre helsesvikt. Derfor er det viktig med en balanset kosthold og livsstil for å sikre en god tarmhelse.

Guaninnukleotidutbytesfaktorer (G-protein-coupled receptors, GPCR) är en typ av transmembranreceptor som spelar en viktig roll i cellsignalering. När en ligand binder till den extracellulära domänen av receptorn induceras en konformationsförändring som får proteinet ras att byta ut ett guanosindifosfat (GDP) mot ett guanosintrifosfat (GTP). Detta resulterar i att G-proteinet delas upp i två delar, och båda dessa kan sedan interagera med andra proteiner och enzymer för att påverka cellens signaltransduktionsvägar.

GPCR är involverade i en rad olika fysiologiska processer, såsom seende, lukt, smak, smärta, blodtryck, immunförsvar och hormonell signalering. De är också mål för många läkemedel, eftersom de kan påverka cellers respons på signalsubstanser som kan vara involverade i sjukdomar.

Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.

Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.

I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.

I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.

Protein Kinase C-alpha (PKC-α) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin kinase, som spiller en viktig rolle i cellers signalering og regulering. PKC-α er lokaliseret i celleplasmasmembranen og aktiveres ved hjelp av sekundære meldinger som diacylglycerol (DAG) og calciumjoner (Ca2+). Når aktivert, fosforylerer PKC-α andre proteiner, som kan påvirke deres funksjon og aktivitet. Dette kan føre til endringer i cellens vekst, differentiering, apoptose og sekretorisk aktivitet. PKC-α er involvert i en rekke fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon, cellecyklusregulering og neurotransmission. Dessutert kan abnorme nivåer eller aktivitet av PKC-α være forbundet med ulike patofisiologiske tilstander, inkludert kreft, diabetes, kardiovaskulære sykdommer og neurodegenerative lidelser.

Protein array analysis är en teknik inom proteomik som används för att simultant undersöka interaktioner och aktivitet mellan ett stort antal proteinmolekyler i biologiska system. Denna metod bygger på att ett stort antal kopior av olika proteiner immobiliseras på en solid yta, till exempel en glasslid eller en mikroarraychip. Dessa proteiner kan vara specifika antikroppar, receptorer, kinaser, fosfataser eller andra proteinmolekyler av intresse.

I en protein array-analys tillsätts en biologisk provblandning, till exempel en celllysat, serum eller plasma, på arrayen. Provblandningen innehåller olika proteiner som kommer att binda till de immobiliserade proteinerna om det finns en specifik interaktion mellan dem. Efter inkubation och tvättning av arrayen kan de bundna proteinerna detekteras och identifieras med hjälp av fluorescens- eller radioaktivmarkeringar, kamerabaserad bildanalys och datorsoftvara.

Protein array-analys används för att studera olika aspekter av proteomiken, till exempel protein-proteininteraktioner, posttranslatoriska modifikationer, aktivitetsnivåer och uttryckmönster hos tusentals proteiner samtidigt. Denna teknik är användbar inom forskning och diagnostik inom områden som cancer, autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och neurovetenskap.

Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.

Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.

'Retrovirusproteiner, onkogen' refererer til proteiner dannet af et onkogen (cancer-sussegen gen) som er integreret i et retrovirus' genom. Retrovirus er RNA-baserede virus, der inficerer celler hos dyr og mennesker ved at overføre deres genomer til værtscellens DNA, hvor de kan blive en del af cellens normale genetiske apparat. Nogle retrovirus inkluderer onkogene i deres genom, som kan transformere værtscellen og føre til u kontrolleret cellevækst og dermed cancer.

Onkogena retrovirusproteiner er kodet af de onkogene gener og har en vigtig rolle i at regulere cellens vækst, differentiering og overlevelse. Imidlertid, når disse proteiner bliver overaktive eller muterer, kan de føre til ureguleret cellevækst og dermed cancer.

Et eksempel på et onkogen i et retrovirus er v-src i Rous sarcoma virus (RSV). V-src er en muteret version af c-src, et normalt gen i cellen, der koder for en protein kinase, der regulerer cellens signalveje. Når v-src aktiveres, kan det føre til ureguleret cellevækst og dermed cancer.

'Smad-proteiner' är en grupp signalproteiner som spelar en viktig roll i den signalsignaltransduktion som sker när cellen aktiveras av TGF-β (transforming growth factor beta) superfamiljen av tillväxtfaktorer. Dessa proteiner är serin/treoninkinaser och transkriptionsfaktorer, vilket betyder att de hjälper till att överföra signalsignaler in i cellen och påverka genuttrycket.

När TGF-β binder till sin receptor på cellytan aktiveras den intracellulära signalkaskaden, vilket leder till fosforylering av Smad-proteiner som sedan bildar komplex med andra proteiner och transporteras in i cellkärnan. I kärnan fungerar Smad-komplexen som transkriptionsfaktorer och binder till DNA, vilket leder till att specifika gener aktiveras eller inaktiveras.

Smad-proteiner delas vanligtvis upp i tre grupper: R-Smader (receptor-reglerande Smader), Co-Smader (gemensamma mediatorer av Smad) och I-Smader (inhibitoriska Smader). Var och en av dessa grupper har specifika funktioner i TGF-β-signalslingan och hjälper till att reglera cellproliferation, differentiering, apoptos och andra cellulära processer.

I medicinska sammanhang är "aktiv transport i cellkärna" inte en etablerad term, eftersom aktiv transport vanligtvis hänvisar till transporter över cellytlemembranet med hjälp av transportproteiner som använder energi för att pumpa molekyler mot koncentrationsgradienten.

Cellkärnan har en egen uppsättning mekanismer för att reglera transporten av molekyler, men det kallas vanligtvis inte "aktiv transport". I stället kan det kallas "transport i cellkärna" eller "nukleär transport".

Nukleär transport involverar ofta specifika proteinkomplex som binder till transportreceptorer på molekyler som ska transporteras in eller ut från cellkärnan. Dessa komplex transporteras sedan genom porer i kärnmembranet med hjälp av ATP-driven mekanismer.

Så, för att svara på din fråga medicinskt sett finns det ingen etablerad term "aktiv transport i cellkärna", men om du vill tala om transporter som sker in eller ut från cellkärnan med hjälp av specifika proteinkomplex och ATP-driven energi, kan du använda termer som "nukleär transport" eller "transport i cellkärna".

Väteperoxid, även kallat Wasserstoffperoxid, är ett blekmedel och desinfektionsmedel som består av vatten (H2O) där syret (O) har lagts till i form av en extra syreatom, vilket gör att det istället består av H2O2. Det används inom medicinen, bland annat för desinfektion av sår och som utvärtes behandling vid akne.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

Fibroblast Growth Factor 8 (FGF-8) är ett protein som tillhör fibroblastväxtfaktorfamiljen och spelar en viktig roll i embryonal utveckling, särskilt i hjärnans development. Det fungerar som en signalsubstans mellan celler och binder till specifika receptorer på cellmembranet för att aktivera olika signaltransduktionsvägar inne i cellen. FGF-8 är involverat i flera biologiska processer, såsom celldelning, cellmigration, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Dessutom har forskning visat att FGF-8 kan vara involverat i patologiska tillstånd som cancer, då det kan påverka cellers förmåga att växa, dela sig och sprida sig inom kroppen.

Protein multimerization refererar till processen där ett protein eller ett subunit av ett protein interagerar med identiska proteiner eller subenheter för att bilda en multiproteinkomplex struktur, även kallad multimer. Detta kan ske genom olika mekanismer såsom icke-kovalenta interaktioner som vätebindningar, elektrostatiska krafter och vattenuppspännande krafter, eller kovalenta bindningar som disulfidbindningar. Multimerization kan vara en reversibel process och är ofta involverad i regleringen av proteinfunktioner, inklusive signaltransduktion, transport, katabolism och strukturell stabilitet.

Kliniska prövningar fas II är kliniska studier som utförs på mellan 10 och 100 volontärer, vanligtvis patienter med en specifik sjukdom eller tillstånd. De syftar till att testa säkerheten, doseringen, biverkningarna och initial effekten av en ny behandlingsform eller läkemedel som har visat lovande resultat i fas I-prövningar.

I fas II-prövningar används kontrollerade studieprotokoll för att jämföra den nya behandlingen med en etablerad behandlingsform eller placebo. Dessa prövningar ger värdefull information om huruvida behandlingen är verksam, vilka biverkningar som kan uppstå och i vilken dos den ska ges för att vara effektiv och säker.

Fas II-prövningar utformas ofta som randomiserade kontrollerade dubbelblinda studier (RCT), där både forskaren och deltagaren är ovetande om vilken behandling deltagaren får tillfälligt under prövningen. Detta hjälper till att minska risken för observeringsbias och subjektivitet i bedömningarna av effekterna av den nya behandlingen.

Resultaten från kliniska prövningar fas II används för att avgöra om det finns tillräckligt med stöd för att gå vidare till större och längre studier i fas III, där effekterna och säkerheten av den nya behandlingen jämförs med standardbehandlingar hos en större patientpopulation.

Nukleinsyrahybridisering (eller genetisk hybridisering) är en biokemisk process där två enskilda ensträngade nukleotidsekvenser, ofta en komplementär DNA- (cDNA) och RNA-sekvens, kombineras till en dubbelsträngad hybrid. Denna process bygger på basparning mellan kompletterande nukleotider (AT och GC) i de två enskilda sekvenserna. Nukleinsyrahybridisering används ofta inom molekylärbiologi för att upptäcka, undersöka och bestämma särskilda DNA- eller RNA-sekvenser i ett genetiskt material. Det kan exempelvis användas för att fastställa om en viss gen finns på ett visst ställe i genomet eller för att upptäcka specifika RNA-transkript under olika cellulära tillstånd.

En läkemedelsinteraktion är ett samspel mellan två eller flera läkemedel som kan påverka deras farmakologiska effekter när de används tillsammans. Detta kan resultera i ökad eller minskad verkan av något eller alla preparaten, förändrad tidsrymd för verkan, eller uppstående biverkningar. Interaktioner kan ske när läkemedel ges samtidigt, eller när ett läkemedel ges inom en viss tid efter att ett annat har tagits. Interaktioner kan också inträffa mellan läkemedel och mat, drycker, närings- eller illiknande substanser. Kroppens egna enzymer och proteiner som påverkar läkemedlets farmakokinetik (till exempel leverns leverans, distribution, metabolism och utsöndring) kan också ingå i interaktioner med läkemedlen.

Läkemedelsinteraktioner kan vara kliniskt betydelsefulla och orsaka allvarliga hälsoproblem, särskilt hos äldre patienter som ofta använder flera läkemedel samtidigt. Därför är det viktigt att identifiera potentiella interaktioner och hantera dem genom att justera doser, ändra behandlingsschema eller välja alternativa läkemedel när det behövs.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

A two-hybrid system technique is a genetic assay used to identify and study protein-protein interactions (PPIs) within an organism, typically in yeast cells. It is based on the modular nature of transcription factors, which consist of separate DNA-binding and activation domains. The technique involves fusing the two proteins of interest to these domains, creating hybrid proteins. One protein is fused to the DNA-binding domain (BD), while the other is fused to the activation domain (AD). When both fusion proteins interact within the cell, they bring the DNA-binding and activation domains together, leading to the transcription of a reporter gene. The activity of this reporter gene serves as an indicator of the interaction between the two proteins.

There are several variations of the two-hybrid system technique, but the most common one is the "yeast two-hybrid" (Y2H) assay. In addition to Y2H, other variants include bacterial two-hybrid systems and mammalian two-hybrid systems. These techniques have been instrumental in discovering and characterizing numerous PPIs, contributing significantly to our understanding of protein function and cellular processes.

Sonen of Sevenless (Sos) er ein proteine som i Drosophila melanogaster spiller en viktig rolle i den intrasellulære signalingen i den såkalte Ras/MAPK-signalveien. Disse signalveiene er involvert i reguleringa av cellvoksing, celldifferentiering og cellcyklusregulering.

Sos-proteinet fungerer som en GEF (Guaninnucleotideutskifter) for Ras-proteinet, det vil si at det hjelper til å aktivere Ras ved å bytte ut en inaktiv form av Ras med en aktiv form. Dette skjer når Sos interagerer med Drk (Drosophila-ekvivalenten til Grb2 i pattedyr), som blir aktivert av RTKs (reaktorfaktor tyrosinkinasere) som er bundet til en ligand.

I sum, er Son of Sevenless Protein i Drosophila ein viktig del av Ras/MAPK-signalveien og hjelper til å aktivere Ras for å regulere cellvoksing, celldifferentiering og cellcyklusregulering.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.

Transferrinreceptorer är en typ av proteiner som finns på cellytan hos däggdjur. Deras huvudsakliga funktion är att binda och transportera transferrin, ett järntransportprotein, in i cellen. Transferrin binder till järn i kroppen och transporterar det till celler som behöver järn för sin överlevnad och funktion, såsom röda blodkroppar och vävnader som utför celldelning. När transferrin binds till transferrinreceptorn på cellytan aktiveras en signalväg som leder till att celldelningen ökar, vilket gör att transferrinreceptorerna spelar en viktig roll i celltillväxt och celldelning. Dessa receptorer förekommer naturligt i höga nivåer under tillväxt- och utvecklingsfasen hos foster och barn, medan de är lägre hos vuxna. Transferrinreceptorerna kan också användas som markör för att diagnostisera järnbrist och andra sjukdomar relaterade till järnstörningar.

Raft-proteiner (engelska: "Raft proteins") är ett samlingsbegrepp för proteinmolekyler som är belägna i eller associerade med lipidmikrodomäner, även kända som lipidrågar ("lipid rafts"), i celldelar. Lipidmikrodonämer är membrandomänen där sfingolipider och kolsterolliktaner är koncentrerade och bildar en flytande, men relativt stabil, fas inom den yttre cellmembranen.

Raft-proteiner deltar i en rad celldynamiska processer som signaltransduktion, cellytorganisation, intracellulär trafficking och cellytupprott. Dessa proteiner kan vara integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner som interagerar med lipiderna i raft-strukturen genom sina lipofila aminosyrasekvenser. Exempel på välkända Raft-proteiner inkluderar flotillin, caveolin och GPI-ankrade proteiner (Glycosylphosphatidylinositol-anslutna proteiner).

En brösttumör hos djur är en abnorm odling av celler i eller runt det kvinnliga däggdjursorganet, mjölken, även känt som bröstkörteln. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga tumörer kan infiltrera och invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem och död.

Det är viktigt att notera att bröstcancer hos djur är ovanligare än hos människor, men det kan fortfarande förekomma, särskilt hos äldre djur eller hos vissa raser. De vanligaste tecknen på en brösttumör hos djur innefattar en palpabla massa i bröstet, förändringar i beteende eller aptit, och sårbarhet eller smärta i bröstet. Om du upptäcker några av dessa tecken hos ditt djur bör du genast kontakta din veterinär för att utvärdera tumören och diskutera behandlingsalternativ.

ELK-1 är ett transkriptionsfaktorprotein som tillhör ETS-domänen. Det binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att reglera genuttrycket för olika gener. ELK-1 aktiveras av mitogenaktiverade protein kinaser (MAPK) och spelar en viktig roll i cellcykeln, differentiering och responsen på skada eller stress. Mutationer i ELK-1 kan vara associerade med olika sjukdomar, inklusive cancer.

Läkemedelstillförsel, även kallat medicineringsschema eller medicinsk behandling, är en individuell plan för intaget av läkemedel. Det inkluderar information om vilka läkemedel som ska tas, doseringen, taktdelningen (hur ofta per dag), varaktigheten och eventuella speciella instruktioner eller varningar.

Läkemedelstillförselscheman är viktiga för att säkerställa att patienten får rätt läkemedel i rätt dos och till rätt tid, för att uppnå den terapeutiska effekten och undvika biverkningar eller komplikationer. De kan vara skrivna av läkare, apotekare eller sjuksköterskor och delas ut till patienten tillsammans med ett recept eller vid en kontrollbesök.

Det är viktigt att följa läkemedelstillförselschemat noga och inte avvika från instruktionerna utan att först diskutera det med vården, eftersom det kan ha allvarliga konsekvenser för patientens hälsa.

Oogenese (føroduttion) er den biologiskeprosess hvor ægceller, oocyter, dannes og udvikles i kvindens æggeleder (ovarium). Dette er en del af den kvindelige reproduktive cyklus.

Processen starter, når en primær oocyte undergår celledeling og bliver til en primær follikel med to celler: en større sekundær oocyte og en mindre celle, kaldet et granulosacellet. Granulosa cellerne producerer østrogen, som er vigtigt for at underholde graviditeten.

Sekundær oocyten stopper sin celldeling i den fase, der kaldes metafase II, og bliver til en sekundær oocyte I, hvilket er den modne ægcelle. Denne proces kaldes reduktionel celledeling, da antallet af kromosomer halveres fra 46 til 23, således at der er det normale antal kromosomer i den befrugtede ægcelle (46).

Når en kvinde oplever ovulation, frigives sekundær oocyten fra folliklen og bevæger sig ned gennem æggelederen mod livmoderen. Hvis den befrugtes af en sædcelle undervejs, vil den blive til et zygote og fortsætte med at udvikle sig til et foster. Ellers vil den ikke befrugtede ægcelle blive opløst i kroppen.

I alt er oogenesen en kompleks proces, der involverer mange forskellige cellulære og hormonelle processer, som er nødvendige for at producere modne ægceller hos kvinder.

Det saknas en etablerad och allmänt accepterad medicinsk definition av begreppet "jun-gener". Termen verkar inte ha någon direkt koppling till medicin eller hälsa. Det är möjligt att det kan vara en term som används inom en specifik subkultur eller sammanhang, men eftersom jag inte har tillräcklig information om dess kontext kan jag inte ge en mer precis svar.

Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.

Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:

* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.

Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Cisplatin är ett läkemedel som används för att behandla cancer. Det är en platinakomplex, vilket betyder att det innehåller en atom av metallen platinum. Cisplatin fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och dödar cellerna.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion (dropp) och används ofta tillsammans med andra cancerläkemedel som del av en kombinerad behandling. Cisplatin kan användas för att behandla flera olika typer av cancer, till exempel testikelcancer, livmoderhalscancer, äggstockscancer och huvud- och halscancer.

Samtliga läkemedel har biverkningar och cisplatin är inget undantag. Några vanliga biverkningar av cisplatin inkluderar illamående, kräkningar, hörselförlust, nefropati (skada på njurarna) och nervskador. Dessa biverkningar kan vara allvarliga och behöver i allmänhet hanteras aktivt under behandlingen.

Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 1 (PTPN1) er ein type av enzymer som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellular signalveier. Disse enzymene er responsible for removing phosphate grupper fra tyrosylresidiene på proteiner, hvilket kan reversere den aktiveringsprosessen som blir startet ved tilføyelse av en fosfatgruppe av Protein Tyrosine Kinaser. PTPN1, også kjent som PTP1B, er beliggenhet i cellemembranen og er involvert i reguleringen av mange forskjellige cellulære funksjoner, inkludert celleproliferasjon, celldifferentiering, apoptose og metabolisme. Variasjoner i PTPN1-aktivitet har vore relatert til ulike sykdommer, blant annet diabetes og kreft.

"Alternativ splitsning" (alternative splicing) är ett biologiskt fenomen där flera olika proteiner kan produceras från en och samma gen genom att olika delar av den genetiska informationen i RNA-molekylen exciseras och de kvarvarande delarna (exonerna) sedan sammanfogas på olika sätt. Detta medför att ett stort antal olika proteiner kan produceras från en enda gen, vilket ökar den genetiska variationsmöjligheten och komplexiteten hos levande organismer.

I medicsk kontext refererar "ytplasmonresonans" till fenomenet då ljus interagerar med elektronmoln på ytan av ett metalliskt material, vilket orsakar en resonans i dess plasmonskvantum. Detta kan ske när våglängden på det inkommande ljuset matchar plasmonsfrekvensen hos metallytan.

Ytplasmonresonans har flera tillämpningar inom biomedicinsk forskning, bland annat för att detaljerat studera struktur och egenskaper hos biologiska molekyler som interagerar med metallytan. Det kan också användas för att öka sensitiviteten i diagnostiska tester och för att utveckla nya typer av sensor- och detektionssystem.

"Cell cycle proteins" are a group of proteins that play crucial roles in regulating and controlling the cell cycle - the series of events that take place in a cell leading to its division and duplication. These proteins are involved in various checkpoints during the cell cycle, ensuring that each phase is completed accurately before progressing to the next one. They also help to coordinate the complex biochemical processes that occur during cell division, including DNA replication, chromosome separation, and cytokinesis. Examples of cell cycle proteins include cyclins, cyclin-dependent kinases (CDKs), and various checkpoint proteins.

'Blodkärl' är ett medicinskt begrepp som direkt översätts till 'blodkärl' på svenska. Blodkärl är en allmän term för de rörformiga strukturerna i kroppen som transporterar blod. Detta inkluderar både artärer, vener och kapillärer.

Artärer är muskel- och elastinfyllda blodkärl som transporterar syresatt blod från hjärtat till kroppens vävnader. De har tjocka väggar för att klara av det höga trycket som genereras av hjärtats slag.

Vener är tunnväggiga, mer flexible blodkärl som transporterar syrefattigt blod tillbaka till hjärtat. De har valvulae som förhindrar att blod rinner tillbaka när hjärtat inte pumpar.

Kapillärer är mycket små, extremt tunna blodkärl som bildar ett nätverk mellan artärerna och venerna. De är så små att röda blodkroppar måste passera genom dem en i taget. Kapillärernas tunna väggar möjliggör utbyte av syre, näringsämnen och avfall mellan blodet och omgivande vävnader.

Estrogen är ett samlingsnamn för en grupp steroidhormoner som är vitala för reproduktivt hälsa och homeostas hos kvinnor. De produceras naturligt i kroppen, främst i äggstockarna, men även i mindre utsträckning i fettvävnad, bröstkörtlar och binjurarna. Estrogen har en rad betydelsefulla funktioner i kroppen, däribland att reglera menstruationscykeln, underhålla skelettet, påverka kardiovaskulärt systemet och stödja reproduktiv hälsa.

Det finns tre huvudsakliga typer av estrogen som förekommer naturligt i människokroppen:

1. Estradiol (E2): Det dominerande estrogenet under kvinnors fertila år och produceras huvudsakligen i äggstockarna.
2. Estron (E1): Produceras i både äggstockar och fettvävnad, och är det huvudsakliga estrogenet hos postmenopausala kvinnor.
3. Estriol (E3): Produceras främst under graviditeten av placentan.

Estrogenets roll inkluderar att:

* Reglera menstruationscykeln och underhålla reproduktiv hälsa
* Stimulera tillväxten och utvecklingen av kvinnliga sekundära könsdrag
* Skydda skelettet genom att förhindra benmassans nedbrytning och främja benneuuppbyggnaden
* Verka som antiinflammatoriskt medel
* Skydda hjärtat och kärlen genom att öka HDL-kolestrol (det "goda" kolestrol) och minska LDL-kolestrol (det "dåliga" kolestrol)
* Stödja kognitiv funktion och minneskapacitet

I medicinsk kontext kan syntetiska former av estrogen användas för att behandla symtom relaterade till menopaus, hormonbrist, osteoporos och vissa typer av cancer.

Läkemedelstillförsel genom munnen, också känd som oral läkemedelstillförsel, är en metod för att ge patienter mediciner genom att svälja dem i form av tabletter, kapslar, vätskor eller smältbara lozenges. Detta är en vanlig och praktisk administrationsväg eftersom den är lätt handhavbar och oftast väl tolererad av patienterna.

Exempel på olika former av oral läkemedelstillförsel inkluderar:

1. Tabletter: De flesta läkemedel finns tillgängliga som tablettform, som är lätt att hantera och svälja.
2. Kapslar: Läkemedel kan också ges i kapslar, vilket kan vara användbart när patienten har svårt att svälja en stor tablettrundning.
3. Vätskor: Vissa läkemedel finns som vätska och kan tas med hjälp av en sked eller direkt ur en flaska. Detta kan vara användbart för patienter som har svårt att svälja fasta former av medicin.
4. Smältbara lozenges: Smältbara lozenges är en form av läkemedel som smälter sakta i munnen och kan ge en mildare smak än vissa tablett- eller vätskeformer.

Det är viktigt att alltid följa din läkares instruktioner när du tar dina mediciner, oavsett administrationsväg. Om du har frågor om hur du ska ta dina mediciner eller om du upplever några biverkningar, bör du kontakta din läkare eller apotekare för råd och vägledning.

I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.

Storcelligt karcinom (Large Cell Carcinoma) är en typ av lungcancer som karaktäriseras av onormala och oregelbundet formade celler som har ett stort, väldefinierat cellkärnhus i lungens vävnad. Dessa celler tenderar att vara snabbt växande och sprida sig lätt till andra kroppsdelar. Storcelligt karcinom är en undergrupp av icke-småcellig lungcancer (NSCLC), som är den vanligaste typen av lungcancer. För att diagnostisera storcelligt karcinom används ofta biopsi och mikroskopisk analys av vävnaden för att undersöka celltypens morfologi och struktur. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och patientens allmänna hälsotillstånd.

'Livmoder' (latin: Uterus) är en muskelartad, hallow organ hos däggdjur där fostret utvecklas under graviditet. Den består av tre delar: kroppen (corpus), cervix ( cervikalis) och livmoderhalsen (portio). Livmodern har ett rikt blodkärlsnätverk och en viktig funktion är att producera hormonet prostaglandin under förlossningen.

Sirolimus, också känt som Rapamune, är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra avstötning efter organtransplantationer. Det verkar genom att hämta ned T-cellernas aktivitet och på så sätt minska risken för immunreaktioner mot det transplanterade organet. Sirolimus är ett makrolidderivat som hämmar kinashämban A mTOR (mammalian target of rapamycin), vilket i sin tur styr cellcykeln, celldifferentiering och celldöd. Läkemedlet kan också användas för att behandla vissa typer av cancer, såsom njurcancer och sarcom, på grund av dess förmåga att hämma celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl).

"Farmakologiska biomarkörer" är en term som används inom medicinen och forskningen för att beskriva mätbara indikatorer på ett kroppsligt svar eller effekt av en viss farmakologisk behandling. Det kan till exempel vara en genexpression, ett protein, ett metabolit eller en cellart som ändras i samband med medicineringen och som kan användas för att spåra effekterna av läkemedlet, för att övervaka dess säkerhet och verkan, samt för att individualisera behandlingen för varje patient.

Exempel på farmakologiska biomarkörer inkluderar:

* Genexpressionsnivåer som ändras i samband med medicineringen
* Proteiner som binder till läkemedlet eller som aktiveras/inhibiteras av det
* Metaboliter som bildas när kroppen bryter ned läkemedlet
* Cellart som påverkas av läkemedlet, exempelvis vitamin D receptor (VDR) expressionsnivåer som kan förutsäga responsen på glukokortikoidbehandling vid kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD).

Farmakologiska biomarkörer är viktiga verktyg inom translational medicin och personligat läkemedelsutveckling, då de kan hjälpa till att förutsäga effekt och biverkningar hos en viss patient, vilket i sin tur kan leda till en mer anpassad och effektiv behandling.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Antisense oligodeoxynucleotides (ASOs) are short, synthetic single strands of DNA that are designed to bind to specific RNA sequences in a process called hybridization. This binding prevents the translation of the targeted RNA into protein, effectively "silencing" the gene. ASOs have shown promise as potential therapeutic agents for various genetic diseases and cancers. They work by triggering RNase H-mediated degradation of the RNA:ASO hybrid or by inhibiting the splicing or transport of the targeted RNA.

In summary, Antisense oligodeoxynucleotides (ASOs) are small synthetic DNA molecules that bind to specific RNA sequences through complementary base pairing, leading to the degradation or inhibition of the target RNA and thus reducing the production of the corresponding protein.

Bensadinon, även känt som bensamid, är ett centralstimulerande medel som tillhör gruppen amfetaminliknande substanser. Det används huvudsakligen för behandling av ADHD (Uppåtmodstörning) och nässelfeber (urtikaria).

I medicinsk kontext refererar 'bensamider' till bensadinon, men det är värt att notera att termen kan vara missvisande eftersom den låter som en pluralform. Det korrekta sättet att referera till substansen i medicinsk kontext är "bensadinon".

Fluorouracil är ett cancerläkemedel som tillhör gruppen antimetaboliter. Det används vanligen för att behandla carcinom, en typ av cancer som bildas i skinn- eller slemhinnesceller. Fluorouracil fungerar genom att hämta cellernas förmåga att dela och växa, vilket stoppar cancerns tillväxt.

Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som en salva som appliceras direkt på huden. Några av de vanliga biverkningarna av fluorouracil inkluderar illamående, kräkningar, diarré, hudirritation och munulcerationer.

Det är viktigt att notera att fluorouracil kan vara toxiskt i höga doser och bör endast användas under en läkares övervakning.

Sphingosine är ett lipidmolekyl som är en viktig komponent i cellmembranet hos djurceller. Det är en typ av sphingolipid och har en sphinformad struktur, därav namnet. Sphingosin består av en lång, opolär kolvätekedja med en aminogrupp (-NH2) och en hydroxylgrupp (-OH) på varsin ända.

Sphingosin är involverat i flera cellulära processer, bland annat som en prekursor för andra sphingolipider såsom ceramid och sfingosinfosfat. Dessa lipider har viktiga signalfunktioner inom cellen och är involverade i regleringen av celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponser. Sphingosin kan också ha en direkt roll som signalmolekyl genom att interagera med specifika receptorer på cellmembranet.

Abnormala nivåer av sphingosin och dess derivat har visats vara relaterade till flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Ubiquitination är en posttranslationell modifikation av protein, vilket innebär att ett ubiquitinmolekyl (ett litet protein) adderas till en aminosyrasekvens hos ett målprotein. Detta process katalyseras av en serie enzymer, inklusive ubiquitinaktiverande enzym (E1), ubiquitinkonjugerande enzym (E2) och ubiquitinligaser (E3). Genom att addera polyubiquitin chains till målproteinet kan det leda till proteasomdegradering, vesikulär transport eller signaltransduktion. Ubiquitination är involverad i en rad cellulära processer som celldelning, apoptos och immunresponser.

Subcellulära fraktioner refererar till de olika delarna eller kompartmenten inom en cell som kan separeras från varandra baserat på deras biokemiska och fysikaliska egenskaper. Exempel på subcellulära fraktioner inkluderar cellytan, kärnan, mitokondrier, endoplasmisk retikulum, Golgiapparaten, lysosomer, peroxisomer, cytoskelettet och cytosolen. Genom att separera dessa subcellulära fraktioner kan forskare studera deras unika egenskaper och funktioner i isolation, vilket kan ge insikter om cellulär processer som reglerar cellers tillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och sjukdomar som påverkar cellfunktionen.

Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.

"Hormone-secreting cell tumor" er en medisinsk betegnelse for en type godartet (godartet) eller ondartet (ongodartet) tumor som utvikler seg i endokrine kirteler eller celler, og som produserer og sekreterer hormoner. Disse typer av tumorer kan forstyrre normal hormonbalanse og føre til ulike symptomer etterhvert som de uønskede hormonene akkumulerer seg i kroppen.

Et eksempel på en hormon-producerende godartet tumor er en insulinom, som produserer for meget insulin og kan føre til lavt blodsukker (hypoglykemi). Et eksempel på en hormon-producerende ondartet tumor er en skjevmetabol fermion, som kan produsere og sekretere forskjellige typer hormoner som gastrin, serotonin og cortisol, og føre til mange ulike symptomer som mage-tarmbetingede klagesyndromer, diaré, hjerteflimmer og Cushings syndrom.

1-Methyl-3-isobutylxanthine (MIX) er en type purinalkaloid som naturlig forekommer i visse planter, og det er også en syntetisk kjemisk forbindelse. MIX er en stimulerende substans som hører til gruppen av metylxantiner, der også inkluderer koffein og teobromin.

MIX har blitt brukt i medisinsk forskning for å undersøke hvordan det påvirker kroppens fysiologi og patofysiologi, spesielt med hensyn til å regulere lipidmetabolisme og adipocytodifferensiasjon. Det har også vist potentiale som en mulig behandling for overvikt og type 2 diabetes mellitus.

I tillegg kan MIX bli brukt som et forskningsverktoy i studier av signalveier involverte i reguleringen av cellulær homeostasisme og apoptose.

Proteinsyntesehæmmere (eller proteinbiosynteseinhibitorer) er lægemidler, der modvirker bakteriers evne til at syntetisere proteiner og dermed forhindrer deres vækst og formering. Disse lægemidler virker ved at blokere for enten transkriptionen (overførslen af genetisk information fra DNA til mRNA) eller translationen (overførslen af information fra mRNA til proteiner). Proteinsyntesehæmmere kan inddeles i flere kategorier, alt efter hvilken del af proteinsyntesen de forstyrrer. Nogle eksempler på proteinsyntesehæmmere er:

1. Antibiotika: Disse lægemidler virker mod bakterielle infektioner ved at forstyrre proteinsyntesen i bakterierne, hvilket resulterer i deres død. Eksempler på antibiotika, der er proteinsyntesehæmmere, inkluderer tetracykliner, aminoglykosider og macrolider.
2. Antifungale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af svampeinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende svampeceller. Eksempler på antifungale proteinsyntesehæmmere inkluderer azoler, allylaminer og echinocandiner.
3. Antivirale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af virusinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende virusceller. Eksempler på antivirale proteinsyntesehæmmere inkluderer proteaseinhibitorer, neuraminidaseinhibitorer og reverse transkriptasehæmmere.

Proteinsyntesehæmmere er en vigtig klasse af lægemidler, der anvendes til behandling af mange forskellige infektioner. Deres effektivitet skyldes deres evne til at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende celler, hvilket resulterer i deres død eller nedsatte funktion.

Epithelial-Mesenchymal Transition (EMT) är en biologisk process där epitelceller, som normalt har en fast förankring till ett basalmembran och en polär cellstruktur, transformeras till en mer rörlig mesenchymal celltyp. Denna process innebär att epitelcellerna förlorar sina intercellulära kontakter, nedbryter basalmembranet och uttrycker nya proteiner som gör dem mer motståndskraftiga mot apoptos (programmerad celldöd). EMT är en viktig mekanism i embryonal utveckling, men den kan även inträffa under sjukliga tillstånd såsom cancer, där tumörceller kan använda sig av EMT för att invadera omgivande vävnader och bilda metastaser.

Glycogen synthase kinase 3 (GSK3) er ein enzym som fungerer som kinase, det betyr at det kan fosforylere andre proteiner for å regulere deres aktivitet. GSK3 spiller en viktig rolle i mange cellulære prosesser, blant annet signalering og metabolisme.

Glykogensyntaskinas 3 (GSK3) er en av de to homologene isoformene av GSK3-enzymet, og det andre er GSK3β. Både GSK3α og GSK3β deler om lag 90% identisk aminosyresekvens, men de har ulik regulering og subcellulære lokasjoner.

GSK3α er involvert i reguleringen av glykogenstoffskifte, en metabolisk prosess der glukosen lagres som glykogen i leveren og musklene. GSK3α fosforylerer og inaktiverer glykogensyntasen, et enzym som katalyserer den siste steget i glykogenstoffskiftet. Når GSK3α er inaktivert ved fosforylasjon av andre kinaser, aktiveres glykogensyntasen og glykogen lagring øker.

I tillegg til sin rolle i glykogenstoffskiftet, er GSK3α involvert i reguleringen av en rekke andre cellulære prosesser, blant annet cellecyklus, apoptose og inflammasjon.

"c-kit" er ein gen som koder for en reseptor for et protein som heter stem cell growth factor (SCF). Dette genet og proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differentiering og overlevn. Protonkogenproteinet c-kit er aktivert ved at det binder seg til SCF, og denne aktiveringen fører til en rekke intracellulære signalveier som regulerer cellers adferd. Mutasjoner i c-kit-genet kan føre til uregulering av disse signalveiene og kan være involvert i uviklingen av mange typer av kreft, særskilt hos hunden (hvor det er kjent som mast cell tumorer) og hos mennesker (hvor det er kjent som gastrointestinal stromal tumorer eller GIST).

Heparinsulfat är ett sugarsyrederivat som utgör en naturlig beståndsdel i människokroppen, framförallt i levern och lungorna. Det har starkt antikoagulerande effekt, vilket innebär att det förhindrar blodets tendency att koagulera eller bilda blodproppar.

Heparinsulfat består av en lång kedja av sockermolekyler som är kopplade till varandra och har negativt laddning. Dessa molekyler binder till proteiner i blodet, särskilt till antitrombin III, och ökar dess förmåga att neutralisera enzymer som orsakar koagulation.

I medicinsk kontext används heparinsulfat ofta som ett läkemedel för att förhindra blodproppar efter operationer eller vid behandling av djup ventrombos, lungemboli och andra tillstånd där risken för koagulation är hög. Läkemedlet ges vanligen som injektion eller infusion.

CD29, også kjent som integrin β1, er ein type av celloverflateprotein som spiller en viktig rolle i cellevinterasjoner og signaloverføring. CD29-antigenet er en del av en klasse av proteiner kalt integriner, som hjelper til med å regulere celleadherens, migrasjon, proliferasjon og differentiering. CD29 forekommer i mange forskjellige celltyper, inkludert hvite blodceller, endotelceller og fibroblaster. Det er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, som inflammasjon, immunrespons og vaskular utvikling. CD29-antigenet kan også spille en rolle i ondskapelige prosesser, som tumorvoksen og metastase.

Osteoblast är en typ av cell som är involverad i benets formation och hälsa. De är mesenchymala celler, vilket betyder att de utvecklas från den sorts stamceller som bildar bindväv, muskler och kärl. När osteoblastcellerna mognar, producerar de ett proteinrikt matrix, som kallas ostéoid, som sedan mineraliseras för att forma benvävnad. Osteoblastcellerna sitter fast i den nya benvävnaden och fortsätter att producera substans som hjälper till att stärka benen. När benvävnaden är fullständigt mineraliserad, kan osteoblastcellerna omvandlas till stillasittande benceller, kända som osteocyty.

Sorting nexins (SNXs) are a family of proteins that are involved in intracellular trafficking and membrane dynamics. They are characterized by the presence of a phox (PX) domain, which binds to phosphatidylinositol 3-phosphate (PI3P) and other phosphoinositides on membranes. SNXs can be further divided into subfamilies based on the presence of additional domains, such as the Bin/Amphiphysin/Rvs (BAR) domain or the PDZ domain.

SNXs play a role in various cellular processes, including endocytosis, receptor recycling, and autophagy. They can act as adaptors that link cargo proteins to the membrane trafficking machinery, or they can remodel membranes by inducing curvature or clustering of lipids.

Some well-studied sorting nexins include SNX1, which is involved in endosomal sorting and trafficking; SNX2, which plays a role in the regulation of actin dynamics; and SNX5 and SNX6, which are involved in retromer-mediated recycling of membrane proteins.

Mutations in sorting nexin genes have been implicated in various human diseases, including neurological disorders, cancer, and infectious diseases.

Hypertrofi är ett tillstånd där en cell eller ett organ växer i storlek som svar på ett stimuli, såsom ökat arbete eller ökad hormonell påverkan. I det medicinska sammanhanget används termen ofta för att beskriva en ökad storlek hos hjärtmuskulaturen (ventrikelhypertrofi) som orsakas av högt blodtryck eller annan typ av belastning på hjärtat. Denna ökade muskelmassa kan leda till komplikationer såsom sämre hjärtfunktion och ökat riskt för hjärtattacker. Andra exempel på hypertrofi inkluderar skelettmuskelhypertrofi som uppstår vid kraftutveckling och läderhudshypertrofi vid långvarig irritation eller inflammation.

Tie-2 (teknetikos integrations veze 2) er en reseptortyp tyrosinkinase som spesifikt binder til angiogenese stimulerende faktorer, slik som angiopoietin-1 og -2. Dette systemet er involvert i reguleringen av angiogenese, endotelial cellers migrasjon, proliferasjon og overlevelse. Tie-2-receptorer finnes hovedsakelig på endotelceller i blod- og lymfefag, og deres aktivering kan føre til stabilisering av blodkar og modulering av inflammatoriske responsar.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

"Antikarcinogena medel" refererar till substanser eller behandlingsmetoder som har förmågan att hindra, fördröja eller skydda mot utvecklingen av cancer. De kan verka genom att minska exponeringen för cancerframkallande ämnen, stödja cellers återställning och reparation, reducera inflammation eller modifiera signaltransduktionsvägar som är involverade i cancerns uppkomst och utveckling. Exempel på antikarcinogena medel inkluderar vissa näringsämnen, kosttillskrivningar, läkemedel och livsstilsförändringar som har visat sig minska risken för cancer eller förhindra cancersjukdomars progression.

Mitogen-activated protein kinase 7 (MAPK7), också känd som extracellulär signalreglerad kinase 5 (ERK5), är ett enzym som tillhör MAPK-familjen av serin-/treonin-kinaser. Det aktiveras av uppströms mitogener och stressorer, vilket leder till fosforylering och reglering av olika cellulära processer, inklusive cellytiska svar, differentiering, apoptos och överlevnad. MAPK7 är unikt bland MAPK-medlemmarna eftersom det består av en längre kinasedomän och en transkriptionsfaktoraktiv C-terminal. Det fosforylerar och aktiverar flera transkriptionsfaktorer, vilket resulterar i ändringar i genuttryck relaterade till cellcykeln, inflammation och överlevnad.

Suramin är ett medically-approved, syntetiskt kolhydratpreparat som har använts i behandlingen av flera parasitiska sjukdomar, såsom trypanosomiases (schistosomiasis och human African trypanosomiasis). Det fungerar som en inhibitor av reversa transkriptas och har också visat sig ha potential som en behandling för cancer.

Suramin är vanligtvis administrerat intravenöst och kan ha vissa biverkningar, såsom illamående, kräkningar, hudutslag och neurologiska symptom. Det används inte allmänt i dagens medicinska praxis på grund av sina begränsade indicationsområden och möjliga biverkningar.

Stat5 (Signal Transducer and Activator of Transcription 5) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i cellers signalsamtal och reglering av genuttryck. Det existerar två varianter av Stat5, Stat5a och Stat5b, som delar en hög strukturell likhet men har också unika funktioner.

Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).

UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.

UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.

Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.

Isoflavoner är en typ av flavonoider, som är en grupp naturligt förekommande organiska föreningar med starka antioxidanta egenskaper. Isoflavoner finns främst i sojabönor och andra members of the legume family. De är kända för sin förmåga att binda till östrogenreceptorer i kroppen, vilket gör dem aktiva i hormonsystemet.

Isoflavoner har blivit ett intresseområde inom forskningen på grund av deras potentiala hälsoeffekter. De kan ha en skyddande effekt mot vissa former av cancer, hjärt-kärlsjukdomar och osteoporos. Dessutom kan isoflavoner ha en lindrande effekt på symtomen vid klimakteriet, eftersom de kan minska svettningar, sömnsvårigheter och humörsvängningar.

Exempel på vanliga isoflavoner är genistein, daidzein och glycitein.

"Kortaktin" er en medisinsk term som refererer til en abnormal nærhet eller kontakt mellom to strukturer i kroppen, oftest brukt for å beskrive situasjoner der det ikke er noen mobilitet mellom de berørte strukturane. Dette kan føre til funksjonelle problemer eller være en slags bivirkning etter en operasjon. For eksempel, kortaktin mellom hjertet og lungene kan forhindre lungsens normal funksjon.

Androgenreceptorer (AR) är en typ av steroidhormonreceptor som binder androgener, som till exempel testosteron och dihydrotestosteron. När androgenen binder till receptorn bildas en komplex som kan transkribera DNA och på så sätt reglera genuttrycket i cellen. Androgenreceptorer finns i många olika typer av celler, bland annat i muskelceller, leverceller och könsceller. De spelar en viktig roll för den normala mänskliga utvecklingen och funktionen, men kan även vara involverade i patologiska tillstånd som cancer.

Epidermal tillväxtfaktor-receptorn (EGFR) kontrollerar cellproliferation, apoptos, angigenes och tumörinvasion. Mutation som ... "Epidermal growth factor receptor (EGFR) in lung cancer: an overview and update". Journal of Thoracic Disease 2 (1): sid. 48-51 ...
... insulinliknande tillväxtfaktor 1 (IGF-1), trombocythärledd epidermal tillväxtfaktor och vaskulär endoteltillväxtfaktor (VEGF). ... Blodplättar frigör en mängd tillväxtfaktorer, inklusive trombocythärledd tillväxtfaktor (PDGF) - ett potent kemotaktiskt medel ...
De gastrointestinala hormonerna är: Kolecystokinin (Sinkalid) Epidermal tillväxtfaktor Gastriskt hämmande hormon ...
... receptorerna för epidermal tillväxtfaktor) och IGF-receptorer (receptorer för somatomediner). Receptorerna och östrogenet är ...
Epidermal tillväxtfaktor-receptorn (EGFR) kontrollerar cellproliferation, apoptos, angigenes och tumörinvasion. Mutation som ... "Epidermal growth factor receptor (EGFR) in lung cancer: an overview and update". Journal of Thoracic Disease 2 (1): sid. 48-51 ...
Epidermal tillväxtfaktor-receptorn (EGFR) kontrollerar cellproliferation, apoptos, angigenes och tumörinvasion. Mutation som ... "Epidermal growth factor receptor (EGFR) in lung cancer: an overview and update". Journal of Thoracic Disease 2 (1): sid. 48-51 ...
... cytokiner epidermal tillväxtfaktor (EGF), insulinliknande tillväxtfaktor (IGF), proto-onkogener (c-fos, c-jun, c-myc), TGFp och ... Transformerande tillväxtfaktor ß (TGFβ) är en viktig regulator för cellhäftning och rörlighet i ett brett spektrum av celltyper ...
Epidermal Growth Factor (EGF)-receptorer: EGF och dess receptorer kan också vara inblandade i regleringen av kollagensyntes. ... Transforming Growth Factor-beta (TGF-β)-receptorer: TGF-β är ett viktigt tillväxtfaktor som är involverad i regleringen av ... Platelet-Derived Growth Factor (PDGF)-receptorer: PDGF är en annan tillväxtfaktor som kan påverka kollagensyntesen genom sina ...
... är hormonreceptorpositiv och negativ avseende human epidermal tillväxtfaktor 2 (HR+/HER2-). ... human epidermal growth factor receptor 2 (HER2)-negative early breast cancer. ... epidermal+growth+factor+receptor+2+%28HER2%29-negative+ea ...
... samt hämmar trombocytfrisättningsreaktionen av trombocythärledd tillväxtfaktor och PF-4 i humana trombocyter. ... Eksem, huderuptioner, Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys, urtikaria Muskuloskeletala systemet och bindväv ...
... men i senare skede ses mindre inflammation och i stället en epidermal atrofi och/eller sklerodermi-liknande förändringar ... granulocyte colony-stimulating factor (tillväxtfaktor för neutrofila granulocyter). GFR. glomerular filtration rate (mått på ...
Har du hört talas om superingrediensen EGF? Epidermal growth factor eller epidermal tillväxtfaktor på svenska. Epidermis är ...