Blodutgjutning i något organ, hålrum eller vävnad.
Ansamling av blod i skallens epiduralrum pga brott på den mellersta hjärnhinneartären, eller i sällsynta fall hjärnhinnevenen, ofta i samband med tinningsben- eller hjässbenfraktur. Hematomet ökar snabbt i volym och trycker på hjärnhinnan och underliggande hjärnvävnad. Kliniska tecken är akut eller subakut huvudvärk, kräkningar, ändrad tankeförmåga och hemipares. Tillståndet fortskrider naturligt till koma och så småningom till döden.
Utgjutning och efterhand ansamling av blod i utrymmet mellan den hårda hjärnhinnan och spindelvävshinnan. Blödningen inträffar främst ovanför storhjärnshalvorna, men kan även uppträda i bakre skallgropen och ryggmärgskanalen. Det finns egna termer för akut subduralhematom (subduralblödning, akut) och kroniskt subduralhematom (subduralblödning, kroniskt).
"Ryggmärgen är det del av centrala nervsystemet som löper genom ryggraden, innehåller nervceller och nerver som förmedlar sensoriska och motoriska signaler mellan hjärnan och resten av kroppen."
Kronisk ansamling av blod under den hårda hjärnhinnan, oftast på sidan av eller ovanför hjärnhalvorna. De kliniska tecknen kan fördröjas i dagar till veckor, då de drabbade kan uppvisa tecken på förvirring, trötthet, hemipares, ataxi, afasi och andra neurologiska störningar. Denna typ av hjärnblödning tycks oftast uppträda efter 50 års ålder. Den kan vara spontan, följa på skallskada, uppträda i samband med blödningssjukdomar eller medicinering med antikoagulanter, bero på lokal tumörinvasion och andra sjukdomstillstånd.
Blödning och ansamling av blod under den hårda hjärnhinnan, med plötsligt uppkomna neurologiska symtom, oftast till följd av skallskada. Hematomet bildas oftast på sidan av och ovanför hjärnhalvorna, men kan även förekomma i skallgropen och ryggmärgskanalen. De kliniska tecknen kan vara hemipares, krampanfall, förlamning av tredje hjärnnerven (se ögonmuskelsjukdomar), psykiska förändringar och koma.
Sällsynt epiduralblödning i ryggradens epiduralrum, oftast beroende på kärlmissbildning eller vävnadsskada. Spontan ryggmärgsblödning utgör ett neurologiskt akuttillstånd, pga snabbt inträdande, tryckutlöst myelopati.
Ryggmärgsskador är skador på den del av centralnervsystemet som löper genom ryggraden, och som är involverat i kroppens sensoriska, motoriska och autonoma funktioner, vilka kan orsaka diverse symptom som svarar mot skadans art och plats, inklusive förlorad känsel, muskelsvaghet, smärta, spasticitet eller nedsatt blåsbuckela och avföringskontroll.
Blödning under hjärnans hårda hinna och ovanför hjärnhalvan.
Blödning innanför ryggmärgskanalens hårda hinna.
Blödning i någon hjärnhalva, inklusive lobär blödning, blödning i den subkortikala vita substansen och de basala ganglierna. Vanligen associerade tillstånd är högt blodtryck, intrakraniell arterioskle ros, intrakraniella aneurysm, skallskada, intrakraniella kärlmissbildningar, cerebral amyloid angiopati och hjärninfarkt.
En "spinal injection" är en medicinsk procedur där en substans injiceras in i den lumbala ryggraden i närheten av den ryggmärgsvätska som omger ryggradsnervroten, även känd som subarachnoidalutrymmet. Detta görs vanligtvis med hjälp av en nål och fluoroskopi för att guida injektionen till den korrekta platsen. Spinal injektioner används ofta för smärtlindring eller diagnostisk syfte, såsom att avgöra om smärtan härstammar från en specifik nervrot.
Trepanation är ett medicinskt ingrepp där en hål boring, skärande eller stickande skapas i ett kranium för att lindra intrakraniell press, behandla infektioner eller för att få tillgång till intrakraniala strukturer. Detta är en av världens äldsta kända medicinska procedurer och har dokumenterats sedan neolitisk tid. I modern medicin används trepanation sällan, men tekniken kan fortfarande användas inom neurokirurgi under speciella omständigheter, till exempel för att behandla subdurala hematomer eller andra former av intrakraniala patologier. Även om detta är en invasiv procedur, kan den vara livräddande och förbättra patientens kvalitet på liv under vissa omständigheter.
Ryggmärgssjukdomar är en grupp sjukdomar som drabbar ryggmärgen och kan påverka dess struktur, funktion och hälsa, inklusive degenerativa tillstånd, inflammatoriska sjukdomar, infektioner, tumörer och trauma.
"Ryggmärgskompression" refererar till en tillstånd där strukturer runt ryggmärgen trycker på den, orsakande neurologiska symptom som svaghet, smärta, kvalitetssänkning eller sensorisk förlust i extremiteter.
Injektion av bedövningsmedel i subaraknoidal- eller epiduralrummet via lumbalpunktion.
'Ryggradsnerver' (spinal nerves) är de nervrötter som förbinder centralnervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) med kroppens muskler, hud och andra vävnader. De utgör en del av det perifera nervsystemet och löper i par ut från varje segment av ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina). Varje ryggradsnerver innehåller både sensoriska och motoriska nerver som tillsammans styr känsel, rörelse, reflexer och andra funktioner i specifika regioner av kroppen.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
"Ryggradssjukdomar" refererar till en grupp med medicinska tillstånd som drabbar ryggraden och den kringliggande muskulaturen, nervsystemet och lederna. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan vara relaterade till strukturella, degenerativa, inflammatoriska, infektionsrelaterade eller cancerartade orsaker. Exempel på ryggradssjukdomar inkluderar skleros, diskbråck, rytmisk celiakis, osteoporos, reumatoid artrit och cancer i ryggraden.
The spinal canal, also known as the vertebral canal, is a channel within the vertebral column that contains and protects the spinal cord. It is formed by the vertebral bodies and intervertebral discs anteriorly, and the laminae and spinous processes posteriorly. The spinal canal provides a stable and protective environment for the spinal cord, allowing for the transmission of nerve impulses between the brain and the rest of the body.
En ryggmärgstumör är en oskulderad eller malignt neoplastisk tillväxt i ryggmärgen, som kan störa nervfunktionen och leda till neurologiska symtom beroende på var tumören finns och hur snabbt den växer.
Spinala nervrötter, eller spinalnervrotorner, är de nerveslutna ledningar som utgår från ryggraden (spinal cord) och innerverar kroppens muskler, hud och andra vävnader med sensorisk och motorisk information.
Ryggradstumörer är onkologiska tillstånd som kännetecknas av abnorma, out cancerartade celler som växer och delar sig oregelbundet i strukturer som utgör ryggraden, inklusive benmärgen och de nervceller som bildar ryggmärgen.
Kirurgiskt ingrepp eller insnitt i skallen.
En ryggradsförträngning är ett tillstånd där en eller flera intervertebrala skivor i ryggraden degenererar, förtjockas eller skadas, vilket orsakar kompression och skada på de omkringliggande nervrötterna eller ryggmärgen.
Spinal fusion är en neurokirurgisk procedur där två eller flera vertebrala segment kirurgiskt förenas till ett kontinuerligt segment för att korrigera en deformitet, stabilisera en instabil region av ryggraden eller eliminera smärta orsakad av oartikulerade rörelser mellan vertebrala segment. Detta åstadkommes vanligen genom att placera bengraftmaterial och/eller hårdvara (skruvar, stänger, plattor) mellan de två segmenten för att främja benbildning och skapa en fast struktur.
Avlägsnande av den bakre bågen på en ryggkota (kotbågen).
Ett subduralrum är en abnorm accumulering av vätska i det potentiala utrymmet mellan hjärnbarken (pia mater) och den stela hinna som täcker hjärnan (dura mater), vanligtvis orsakad av trauma eller blödning.
Den hårda, fibrösa hinnan runt hjärnan och ryggmärgen.
Ryggradsskador, eller ryggmärgsskador, är skador på ryggmärgen som orsakas av olika typer av trauma, till exempel trafikolyckor, fall, våld och idrottsunfall. Skadan kan vara ofullständig eller total, beroende på om nervbanorna i ryggmärgen skadas delvis eller fullständigt. Skador på ryggmärgen kan leda till sensoriska och motoriska förluster, såsom känselbortfall, muskelsvaghet, spasticitet, smärta och sängliggande. Behandlingen av ryggradsskador kan innefatta kirurgi, mediciner, rehabilitering och assistiva enheter för att hjälpa den skadade personen att återhämta sig och leva så autonomt som möjligt.
En skallfraktur är ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns en brytning eller spricka i ett eller flera ben i skallbenen, ofta orsakat av trauma eller olyckshändelser.
Spinal muscular atrophy (SMA) is a genetic disorder that affects the motor neurons in the spinal cord, leading to muscle weakness and atrophy.
Icke-invasiv metod för undersökning av inre anatomistrukturer som bygger på principen att atomkärnor i ett starkt magnetfält absorberar strålningsenergipulser och avger dem som radiovågor, vilka med datateknik kan bearbetas till bilder. Till tekniken räknas även protonspinntomografi.
Neurokirurgiska tekniker är metoder och procedurer som används inom neurokirurgin för att behandla olika tillstånd och skador i centrala nervsystemet, däribland hjärnan och ryggraden. Dessa tekniker kan involvera öppen kirurgi eller minimalinvASIVA metoder och använder sig av specialiserad utrustning och instrument för att korrigera, reparera eller avlägsna skadade vävnader, tumörer, blodansamlingar eller andra patologiska tillstånd. Exempel på neurokirurgiska tekniker inkluderar mikrokirurgi, stereotaxisk radiosurgeri, endoskopisk kirurgi och neuromodulering.
Ryggmärgsischemi (transsection or transaction of the spinal cord) är en skada eller snitt som delar spinal corden i två delar, vilket kan leda till sensorisk och motorisk funktionsnedsättning under den nivå där skadan inträffat.
Blödning till hjärnbarken, hjärnbalken (corpus callosum), de basala ganglierna eller den subkortikala vita substansen efter skallskada. Diffus axonskada, hjärnödem och förhöjt intrakraniellt tryck för ekommer ofta i detta sammanhang. Relativt vanliga kliniska tecken är krampanfall, afasi, synrubbningar, rörelsestörningar, förlamning och koma.
Känselnervknutor på de bakre ryggmärgsrötterna inne i ryggkotpelaren. Ryggradens ganglieceller är pseudounipolära. En enda primär gren förgrenas i ett perifert utskott som förmedlar känselimpulser från omgivningen och en central gren som leder dessa impulser vidare till ryggmärgen eller hjärnan.
"Bröstkotor, eller mjölkkörtlar, är en del av det kvinnliga reproduktiva systemet som producerar och sekreterar moderkaka under graviditeten och modersmjölk efter förlossningen."
'Dubbelsidig förlamning' (eng. 'bilateral paralysis') är en medicinsk term som betecknar fullständig eller delvis muskelfunktionsförlust på båda sidor av kroppen, vanligtvis i extremiteter som armar och ben, men kan även drabba andra muskelgrupper.
Fysisk skada på skallen och skallens inre strukturer (som t ex hjärnan, hjärnnerverna, hjärnhinnorna osv). Skadorna kan klassificeras utifrån skadans omfattning (dvs om den är genomträngande eller icke genomträngande) eller uppträdande av åtföljande blödning. Syn. skallskada.
Syn. cervikalkotor; C1-C7.
Blödning ut i någon basalganglieknut (t ex svanskärnan, pallidum, mandelkärnan, putamen och claustrum). Kliniska manifestationer kan vara akut hemipares, rörelserubbningar, huvudvärk eller förändrat m edvetande. Vanliga orsaker är högt blodtryck och kärlmissbildningar. Denna typ av blödning är patologiskt förknippad med lipohyalinos i de små blodkärlen och uppkomsten av Charcot-Bouchard-mikroaneury sm.
Kirurgiskt ingrepp för att minska på trycket i en kroppshålighet eller kroppsdel.
I en enstaka medicinsk mening kan 'Längdkotor' (eller "Longitudinal ligaments" på engelska) definieras som en typ av bindvävsband som löper parallellt med ryggkotornas längdaxel i ryggraden. Dessa ligament är viktiga för att stödja och stabilisera ryggraden genom att hålla ryggkotorna på plats och begränsa deras rörelse. Det finns två huvudtyper av längdkotor i ryggraden: anterior (främre) och posterior (bakre) längdkotor. De anteriora längdkotorna hjälper till att stabilisera intervertebrala skivor, medan de posteriora längdkotorna stödjer baksidan av varje ryggkota.
"En ryggrad, även känd som ryggmärgs canalen eller vertebral column, är en stapel av benartade strukturer (vertebrala kotor) som ger mekanisk stöd, skyddar ryggmärgen och faciliterar rörelser i kroppen."
En subduralvätskeutgjutning, även känd som subduralhygrom eller subduralakumulering, är en abnormal ansamling av cerebrospinalvätska (CSF) i det subdurale utrymmet mellan hjärnbarken och den hårda hjärnhinnan (dura mater).
Nervceller som aktiverar muskelceller.
En skala för bedömning av stimulansreaktioner hos patienter med traumatisk hjärnskada. Parametrarna är öppning av ögonen, motorisk reaktion och verbal svarsförmåga.
"Behandlingsresultat" refererer til den ændring eller effekt, en given behandling har på en patients sygdom, symptomer, funktion, kvalitet af liv eller overlevelse.
En "rak bukmuskel" (rectus sheath hematoma) är en ovanlig komplikation som orsaks av blödning inom bukmuskeln (rectus abdominis), oftast som ett resultat av trauma eller skada på muskeln, såsom under eller efter en operation, eller orsakad av en bukhinnaförlängning. Blödningen kan vara liten eller omfattande och leda till smärta, tumörbildning och i vissa fall komplikationer som intraabdominal blodansamling (hemoperitoneum) eller nedsatt blodcirkulation (kompartment syndrom).
Spinal tuberculosis, also known as Pott's disease, is a form of extrapulmonary tuberculosis that affects the spine, specifically the vertebral bodies and intervertebral discs. It is characterized by destruction of the spinal bones, formation of granulomas, and potential compression of the spinal cord or nerves, leading to various neurological symptoms. Early diagnosis and treatment are crucial to prevent long-term disability.
Icke skallbens- eller hjärnhinnegenomträngande skador, vilka ofta leder till mekanisk påverkan på intrakraniella strukturer som ger upphov till traumatiska hjärnskador, blödningar eller hjärnnervskada.
De parvisa band av gul, elastisk vävnad som förbinder angränsande ryggradsskivor. Tillsammans med skivorna bildar de ryggradskanalens bakre vägg och bidrar till att hålla kroppen upprätt.
Blödning innanför skallbenet, omfattande blödningar i hjärnan och i utrymmena kring den hårda hjärnhinnan och spindelvävshinnan.
I en mening kan lumbosakralregionen definieras som den lägsta delen av ryggraden, som består av de fem ländryggskotorna (lumbarvertebrae) och den sakrale regionen, inklusive de fem sammanvuxna bäckenkotorna (sacral vertebrae). Denna region utgör en övergångszon mellan ryggraden och korsbenet och stöder vikt av kroppen samt tillåter rörelse i höft- och ländryggsregionen.
Utrymmet mellan den hårda hinnan (dura mater) och ryggkanalens väggar.
Myelografi är en invasiv diagnosmetod där kontrastvätska införs i ryggradskanalen för att undersöka struktur och funktion hos ryggmärgen och nervrötter på röntgenbilder.
Ryggradsdeformeringar är abnormaliteter eller avvikelser i formen och/eller funktionen av ryggraden, inklusive skolios (lateralt böjning av ryggraden), kyphos (överdrivet krökning av ryggen) och lordos (överdrivet krökning av nacken eller ländryggen), som kan vara relaterade till genetiska faktorer, olyckor, åldrande eller andra sjukdomar.
Den infratentoriella del av skallgropen som innehåller lillhjärnan och hjärnstammen. Den begränsas av bakre tredjedelen av kilbenets övre yta, av tinningsbenets bakre, klippbens- och klippbensutskottsdelar, och av den nedre vinkeln på bakre delen av hjässbenet.
I en enkel mening kan bakre hornceller (latin: cellulae cornuales) definieras som speciella celltyper som finns i bakrehornen, ett område i hypofysen, en körtel lokaliserad vid basen av hjärnan. Bakre horncellerna producerar och sekreterar två hormoner: oxytocin och vasopressin (även kallat antidiuretiskt hormon eller ADH). Oxytocin är involverat i fosterutlösning under förlossningen och styr moderskärleksbeteendet, medan vasopressin reglerar vattentrycket i kroppen genom att påverka mängden urin som produceras av njurarna.
Systematisk tömning av vätska eller var från sår, böld eller hålighet.
Spontan remission refererar till en situation där en persons sjukdom eller symptom förbättras eller helt försvinner utan någon tydlig orsak eller behandling. Detta fenomen är ovanligt och kan vara svårt att förutsäga eller förklara. I vissa fall kan det bero på att sjukdomen spontant går in i en remissionsfas, där symptomen avtar eller försvinner under en period av tid. Detta ses ofta i vissa autoimmuna sjukdomar och cancer. Emellertid bör man vara försiktig med att använda termen "spontan remission", eftersom det kan finnas obekanta eller outredda faktorer som bidrar till förbättringen av patientens tillstånd.
Parapares är en medicinsk term som betyder oförmåga att fullt ut kontrollera och röra benen, vanligen på grund av en skada eller sjukdom i ryggmärgen eller nerverna i ländryggraden. Parapares är ofta symmetrisk, vilket innebär att båda benen är drabbade i ungefär lika hög grad. Termen är relaterad till, men skiljer sig från, paraplegi, där det saknas all känsel och rörelseförmåga i benen.
Tetraplegi, också känt som quadriplegi, är en form av personskada orsakad av skada på ryggraden som resulterar i förlust av känsel och rörelseförmåga i alla fyra extremiteter (armarna och benen). Orsaken till tetraplegin kan vara på grund av traumatisk skada, som exempelvis en hög cervical skada efter ett fall eller en bilolycka, eller icke-traumatiska orsaker som tumörer, infektioner eller degenerativa sjukdomar som exempelvis ryggmärgsdegeneration.
"Postoperativa komplikationer" refererar till problem eller biverkningar som uppstår som en följd av en kirurgisk operation under eller efter ett operationsförlopp, och kan inkludera infektioner, blödning, emboli, lungsäteskomplikationer, reaktioner på anestesi, skador på nerver eller organ, trombos, ytlig eller djup venös trombos (DVT), och andra allvarliga hälsoproblem.
En spinalpunktion, även känd som lumbar punktion, är ett medicinskt ingrepp där en tunn nål införs i ryggmärgens ledningssystem (subarachnoidalrummet) i ländryggan för att insamla cerebrospinalvätska (CSF) eller för att införa läkemedel.
"Retrospective studies" are observational research designs that involve analyzing existing data or medical records to draw conclusions about prior events or exposures and their associated health outcomes.
Vätskefyllda blåsor mellan den mjuka hjärnhinnan (pia mater) och spindelvävshinnan. Dessa ansvällningar liknar tumörer och kan uppstå och påvisas kliniskt vid alla åldrar, med de är förmodligen av med fött ursprung.
"Spinal muscle atrophy in childhood" refers to a group of inherited neurodegenerative disorders that affect the motor neurons in the spinal cord, leading to progressive muscle weakness and atrophy. The most common form is Type 1 (Werdnig-Hoffmann disease), which presents in infancy and is often fatal due to respiratory failure. Other forms include Types 2 and 3 (Kugelberg-Welander disease), which have later onset and slower progression, allowing for a longer lifespan. The disorder is caused by mutations in the SMN1 gene, leading to reduced levels of survival motor neuron (SMN) protein necessary for motor neuron function and survival.
Ryggradsfraktur är ett medicinskt tillstånd som innebär att någon eller flera av de 33 benen i ryggraden, även kallade vertebrala kotor, är brutna eller skadade. Frakturer kan orsakas av olika faktorer såsom trafikolyckor, falls, våldsam behandling eller sjukdomar som försvagar benen, till exempel cancer eller osteoporos. Symptomen på en ryggradsfaktur kan inkludera smärta, stelhet, svullnad, skador på nerver och i allvarliga fall kan det orsaka problem med andning och blodtryck. Behandlingen beror på typen och svårighetsgraden av frakturen, men den kan omfatta vila, smärtstillande läkemedel, behandling för att hålla ryggraden i rätt position, operation eller rehabilitering.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Retroperitonealt rum är en anatomisk term som refererar till det område bakom bukhinnan (peritoneum) där också flera vitala organsystem finns placerade, såsom levern, magsäcken, nedre delen av tarmarna, urinblåsan och bägge njurarna. Det retroperitoneala rummet kan delas in i flera kompartment eller fascier, inklusive parietal fascia, visceral fascia och prevertebralt fascia, vilka hjälper till att hålla organen på plats och skydda dem.
"Sugning" är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där läkare eller sjuksköterska använder ett rör (sond) för att tömma magsäcken på maginnehåll, ofta när en patient inte kan svälja eller är medvetslös. Detta kallas också gastrisk sugning eller magtömning.
Blödning i hjärnan eller angränsande vävnader som resultat av högt systemiskt blodtryck (hypertoni), ofta i samband med intrakraniell arterioskleros. Hypertoniutlösta blödningar är vanligast i de basala ganglierna, lillhjärnan, hjärnbryggan och talamus, men kan även förekomma i hjärnbarken och den vita substansen därunder, samt i andra delar av hjärnvävnaden.
Spinal cord regeneration refers to the process of regrowth and repair of damaged nerve cells (neurons) and supportive tissue (glial cells) within the spinal cord, enabling functional recovery after injury or disease.
Sjukliga förändringar i matstrupen.
Spindelvävshinnan; den mittersta av de tre hjärn- och ryggmärgshinnorna.
Röntgenundersökning av hjärnans kärlsystem efter injektion av kontrastmedel.
"Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som uppstår som ett resultat av aktuell eller potentiell skada till tkrovet." (Definerad av International Association for the Study of Pain, IASP)
Preparat som förhindrar blodproppsbildning. Naturligt förekommande ämnen i blodet räknas hit endast om de används som läkemedel.
En "icke-penetrerande sår" definieras som en yttre skada på huden eller vävnader närmast under huden, utan att det genomtränger huden och når djupare vävnader eller organ. Det kan orsakas av mekanisk trauma, som exempelvis vid en slag, fall eller friktion, men även vara relaterat till vissa medicinska tillstånd, såsom diabetesrelaterade ulcerationer eller ischemiska sår.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Partiell eller fullständig återhämtning till normal eller egentlig fysiologisk aktivitet i ett organ eller en kroppsdel efter sjukdom eller skada.
Blödning i hjärnan till följd av genomträngande eller icke genomträngande skallskada. Blödning kan uppstå var som helst i hjärnan, inklusive hjärnhalvorna, mellanhjärnan, hjärnstammen och lillhjärnan.
Hastigt påkommen och relativt kortvarig sjukdom.
En trigeminuskärna på spinalnivå, även känd som trigeminocervikal komplex (TCC), är en anatomisk struktur i halsmärgen där sensora nervfibrer från den trigeminusnerven (ansiktets femte kranialnerv) och cervicalnerven (halsens nerver) kan sammanstråla, och som tros spela en roll i smärtprocesser i ansikts- och halsregionen.
Stegrad smärtupplevelse vid smärtpåverkan till följd av skador på vävnad innehållande nociceptorer eller skadad perifer nerv. Hyperalgesin kan uppträda såväl i skadeområdet (primär hyperalgesi) som i omgivande, oskadad vävnad (sekundär hyperalgesi).
Justering av ryggradspelaren.
En subaraknoidalblödning (SAB) är en medicinsk tillstånd där det har inträffat ett blodutflöde mellan hjärnbarken och den yttre hårda hjärnhinnan, i det subaraknoidala rummet, vanligtvis orsakad av en rupturerad cerebral aneurysma eller arterioventrikulär malformation.
"Spontanbristning, eller spontaneous rupture, refererar till ett oväntat och oförutsägt tarm- eller blodkärlsbrott som inträffar utan någon uppenbar orsak eller trauma."
Utsippring av diagnosmedel eller terapeutiska preparat från det kärl de tillförts till omgivande vävnader eller hålrum.
Hjärnödem är ett medicinskt tillstånd där det ansamlas överskottligt vätska i hjärnbarken, orsakat av olika patologiska processer som kan innefatta trauma, tumörer, infektioner eller störningar i blodflödet till hjärnan.
Rörelse eller förmåga att röra sig från en plats till en annan. Detta gäller såväl människor, ryggradsdjur eller ryggradslösa djur som mikroorganismer.
En skala för klassificering av behandlingsresultat efter svår, traumatisk hjärnskada, baserad på social funktionsnivå.
En neurologisk undersökning är en systematisk bedömning och utvärdering av en persons nervsystem, inklusive centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och perifera nervsystemet (nervrötter, nerver och muskler), för att diagnostisera, monitorera eller utesluta neurologiska sjukdomar eller skador.
En smärtanalys är en systematisk bedömning och dokumentation av smärta baserad på observationer, patientens självuppgifter och kliniska kriterier, för att fastställa smärtns typer, lokalisation, intensitet, varaktighet och påverkan på individens vardag, med syfte att utforma en effektiv smärtlindringsplan.
Orbital diseases refer to a group of conditions that affect the orbit, which is the bony cavity in the skull that contains the eye, muscles, nerves, fat, and blood vessels. These diseases can cause various symptoms such as protrusion or displacement of the eyeball, double vision, pain, swelling, or decreased vision. Some examples of orbital diseases include thyroid-associated orbitopathy, Graves' disease, tumors (both benign and malignant), inflammation, infections, and trauma. Proper diagnosis and management of orbital diseases require a multidisciplinary approach involving ophthalmologists, neurologists, radiologists, and other specialists as needed.
Motornervceller i ryggmärgens framhorn som står i förbindelse med skelettmuskler.
Det subaraknoidala rummet är ett potentialt utrymme mellan hjärnan och de inre hårda hinningarna (dura mater) som omsluter hjärnan. Detta rum innehåller cerebrospinalvätskan (CSF), en klar, vätska som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och amorterar stötar till huvudet. Subaraknoidalt rum förser också nervcellerna i hjärnan med näringsämnen och hjälper till att reglera hjärntemperatur och pH-värde. Skador eller sjukdomar i det subaraknoidala rummet kan leda till allvarliga neurologiska skador eller död.
En medicinsk CAT (Computed Axial Tomography) skanner, även känd som en datortomograf, är en radiologisk undersökningsmetod som använder roterande röntgenstrålar för att producera detaljerade tredimensionella bilder av kroppens inre strukturer, såsom organ, ben, muskler och blodkärl. Denna teknik möjliggör precisa diagnoser och planering av behandlingar för en rad medicinska tillstånd och skador.
Sjukdomar som påverkar lillhjärnans struktur och funktioner. De viktigaste symtomen på funktionsrubbning i lillhjärnan är dysmetri, ataktisk gång och muskelslapphet.
Aortasjukdomar är medicinska tillstånd som drabbar aortan, den stora blodkärlen som löper från hjärtat och förser kroppen med syresatt blod. Detta kan inkludera aortaaneurysm (en utbuktning eller förstoring av aortaväggen), aortadissektion (en rätt avskiljande skada på aortaväggens innersta lager) och aortit (inflammation i aortaväggen). Aortasjukdomar kan vara livshotande om de inte behandlas korrekt.
Blödningar i huden orsakade av tryck-, slag- eller klämskador.
"Nervsmärta, eller neuropatisk smärta, definieras som smärta orsakad av skada eller sjukdom i nervsystemet, vilket leder till abnorma signaltransmission och tolkning i centrala nervsystemet."
Förlamning är en total eller delvis kraftlöshet i muskler eller en grupp av muskler, ofta orsakad av skada på nerverna eller centrala nervsystemet.
Nervtrådar som snabbt förmedlar signaler från nervcellen.
Bristning eller bråck i den försvagade, utbuktande kärlväggen vid ett aneurysm.
"Stereotaktiska tekniker" är en grupp av precisa, mininvasiva metoder inom neurokirurgi och strålbehandling som använder sig av bildguidning för att lokalisera och behandla små, väldefinierade mål i hjärnan eller kroppen, ofta med syfte att förstöra skadlig tumörvävnad eller abnormt aktiva nervceller.
"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning där data insamlas prospektivt, det vill säga före ett visst utfall eller händelse har inträffat. Detta innebär att forskaren följer en grupp individer under en längre tidsperiod och samlar information om dem över tid. Syftet är ofta att undersöka samband mellan olika riskfaktorer och sjukdomar, eller behandlingens effekter på hälsoutgångar. Prospektiva studier anses vanligen ge starkare evidens än retrospektiva studier, eftersom de är mindre känsliga för minnesförvrängning och andra systematiska felkällor.
Kirurgiskt ingrepp i ryggmärgen.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Neurokirurgi är en specialitet inom kirurgin som fokuserar på diagnostisering och behandling av sjukdomar och skador på nervsystemet, inklusive hjärnan, ryggraden och de perifera nerverna. Behandlingarna kan omfatta både öppna kirurgiska ingrepp och minimalinvasiva tekniker som använder sig av små kameror och specialdesignade instrument. Syftet är att lindra symptom, förbättra funktionen och/eller förlänga patientens liv.
Minskat cerebrospinalvätsketryck, vilket kliniskt kännetecknas av huvudvärk som är starkast i upprätt kroppsställning, och ibland av
Smärta i huvudet som kan uppträda som ett enstaka godartat symtom, eller som ett tecken på en rad olika tillstånd, som hjärnblödning, skallskada, infektioner i det centrala nervsystemet, högt, intrakraniellt blodtryck eller andra sjukdomstillstånd.
Warfarin är ett blodtunnande medel som används för att förebygga blodproppar och stroke hos patienter med flera olika former av sjukdomar, till exempel förebyggande behandling efter djup venös trombos (DVT) eller lungemboli, samt för patienter med rytmrubbningar som atrier fibrillation. Warfarin verkar genom att hämma enzymet vitamin K-epoxidreduktas, vilket minskar nivåerna av aktiva former av vitamin K och därmed påverkar koagulationsfaktorernas syntes i levern. Det tar vanligtvis några dagar innan warfarin når full verkan, och effekten måste övervakas genom regelbundna INR-mätningar (international normalized ratio) för att undvika ökad blödningsrisk. Warfarindoseringen är individerell och kan variera beroende på patientens ålder, vikt, leverfun
Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.
Radikulopati är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där en eller flera nerver i ryggraden komprimeras eller skadas, ofta orsakat av en herniell disk eller annan form av spondylos (ryggskiva- eller ledbråck). Detta kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och/eller förlorad reflex i de områden som nerverna innerverar. Radikulopatin kan vara akut eller kronisk och kan påverka både översta (cervicala), mellersta (torakala) och nedre (lumbala) ryggraden, även om det är vanligast i nacken och ländryggen.
En nervfibrom är en typ av neurologisk tillstånd som kännetecknas av övervuxna och felet utvecklade celler i nerverna eller omkringliggande vävnader, vilket kan orsaka tumörer eller cystor. Dessa tillväxtler kan komprimera nervbanorna och leda till olika nervrelaterade symptom som smärta, känselbortfall, muskelstelhet eller svaghet. Nervfibromer kan vara sporadiska eller ärftliga och delas vanligtvis in i två typer: neurofibromatosis typ 1 (NF1) och neurofibromatosis typ 2 (NF2).
Hypoxi-ischemitillstånd och blödningstillstånd i ryggmärgen. Arterioskleros, embolism och kärlmissbildningar är tänkbara orsaker till dessa sjukdomstillstånd.
Avgränsade ansamlingar av varig materia i ryggradens eller skallens epiduralrum. De allra flesta epiduralabscesser förekommer i ryggradskanalen och är förknippade med osteomyelit i någon kota, epiduralanalgesi eller andra tillstånd. Kliniska manifestationer är lokal och radikulär smärta, svaghet, känselbortfall, urin- och avföringsinkontinens. Epiduralabscesser i skallen har oftast samband med osteomyelit i något skallben, bihåleinflammation (sinuit) eller öroninflammation (otitis media).
Smärtreceptorer, också kända som nociceptorer, är speciella nervceller som detekterar och svarar på smärtsignaler genom att skicka impulser till hjärnan och ryggmärgen.
Neuroendoskopi är en minimalinvasiv metod inom neurokirurgi där en flexibel eller stel scope (en slags rörlig kamera) används för att undersöka och behandla skallbottnen, hjärnventriklarna och andra delar av centrala nervsystemet. Det gör det möjligt för kirurgerna att se in i hjärnan utan att öppna upp skallen fullständigt, vilket minskar trauma och recovery time för patienten. Neuroendoskopi används ofta för att behandla patologier såsom hydrocefalus, arachnoidal kistor och andra former av intrakraniella tumörer.
Akuta eller kroniska hjärnskador, omfattande hjärnhalvorna, lillhjärnan eller hjärnstammen. De kliniska symtomen varierar med arten av skada. Diffus hjärnskada är ofta förknippad med diffus axonal ska da eller posttraumatisk koma. Avgränsade skador kan ha samband med kognitiva symtom, hemipares eller andra fokala, neurologiska störningar.
Ryggmärgsinflammation, eller meningit i ryggmärgen, är en entzündning av den membran som omsluter och skyddar ryggmärgen (den del av centrala nervsystemet som löper genom ryggraden), ofta orsakad av infektion med bakterier eller virus.
Den del av ryggraden som ingår i bäckengördeln.
Talamussjukdomar är en samlingsbeteckning för sjukdomar som primärt orsakas av skada eller avvikelse i talamus, ett delområde i hjärnan ansvarigt för sensomotorisk integration, kognitiv funktion och emotionell behandling. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan orsakas av en rad olika faktorer som trauma, infektion, tumörer, stroke eller neurodegenerativa tillstånd. Symptomen på talamussjukdomar kan variera beroende på vilken del av talamus som är drabbad och kan inkludera sensorisk förlust, motoriska störningar, kognitiva svårigheter, smärta, förändringar i sömn-vakena cykler och emotionella rubbningar.
Skolios är en lateral (sidlig) böjning och rotation av ryggkotor (vertebror) i ryggraden, vilket resulterar i en S- eller C-formad krökning av ryggen.
Spinal cord stimulation (SCS) is a medical procedure that involves the implantation of a small device that delivers electrical pulses to the spinal cord to interrupt pain signals from reaching the brain. The device, known as a neurostimulator, is typically placed under the skin in the lower back and connected to thin wires called leads that are positioned along the spinal cord. Once activated, the electrical impulses can be adjusted to provide relief for chronic pain conditions such as failed back surgery syndrome, complex regional pain syndrome (CRPS), and neuropathic pain. The goal of SCS is to reduce the need for pain medication and improve a patient's quality of life.
I en enkel medicinsk definition är en reflex en automatisk, snabb och involuntar reaktion på en stimuli, orsakad av en kedja av nervsignaler som reser från sensory neuroner till motor neuroner i centrala nervsystemet. Reflexer hjälper kroppen att snabbt återställa balans och integritet efter störningar eller skador, och är viktiga för att upprätthålla normal fysiologisk funktion.
Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod som innebär att man använder elektriska impulser för att stimulera muskler eller nerver. Genom att placera elektroder på huden nära den aktiva muskeln eller nerven skickas små elektriska signaler genom kroppen, vilket orsakar en kontraktion av muskeln eller en aktivering av nerven.
Särande av artärväggen pga blödning igenom kärlväggens inre hinnor och ut mellan kärlväggens olika skikt. Vanligast i aortan.
"Nervceller, eller neuroner, är de specialiserade cellerna som utgör det fundamentala building blocket i nervsystemet hos djur. De är ansvariga för bearbeta, överföra och lagra information genom elektriska och kemiska signaler."
'Postoperativ blödning' refererar till en komplikation efter en kirurgisk procedure, där det uppstår fortsatt eller excesivt blodflöde från operationsstället, vilket kan leda till sjuklighet och potential behov av ytterligare ingrepp för att kontrollera blödningen.
Onormalt utstående ögon, pga funktionsbrister i enokrina körtlar (t ex tyreotoxikos), maligniteter, skada eller förlamning av ögonmuskelnerverna. Syn. exoftalmi.
Nervstrukturer som leder impulser från en perifer del till en central.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Medfödd eller förvärvad utbuktning i kärlväggen av blodkärl i hjärnan. Säck- eller bärformade åderbråck är den vanligaste varianten och bildas oftast vid artärförgreningar nära hjärnbasen. Bristning leder till subaraknoidalblödning eller intrakraniella blödningar. Jätteaneurysm (>2,5 cm i tvärsnitt) kan trycka ihop intilliggande vävnadsstrukturer, inkl. okulomotoriska nerven (tredje hjärnnerven).
Sjukdomstillstånd med ett eller flera av följande kännetecken: de är permanenta, ger kvarstående handikapp, orsakas av irreversibla sjukliga förändringar, kräver speciell rehabiliteringsbehandling ell er kan förväntas fordra lång tids observation och vård.
Spinal dysraphism är en samlad benämning på en grupp med congenitala missbildningar orsakade av oregelbunden neurologisk utveckling under fostertiden, vilket leder till att ryggraden och ryggmärgen inte formas korrekt. Detta kan resultera i strukturella defekter i ryggkotorna, missbildningar av ryggmärgens hinna och uttrångsning eller exponering av ryggmärgen eller dess nerver. Spinal dysraphism kan vara associerad med neurologiska symptom som muskelsvaghet, känselbortfall, smärta, inkontinens och i vissa fall med anatomiska avvikelse som exempelvis en hudknöl eller ett fettpåse på ryggen. De två vanligaste formerna är spina bifida occulta och myelomeningocele.
Polyradikulopathy är en medicinsk term som refererar till en neurologisk sjukdom där flera (poly) rotsystem (radikuler) i ryggmärgen är drabbade. Detta leder till att nervrötterna i flera olika nivåer av ryggraden påverkas, vilket kan orsaka diverse neurologiska symtom som känselbortfall, muskelsvaghet och smärtor i extremiteterna. Polyradikulopati kan ha olika orsaker, till exempel infektioner, autoimmuna sjukdomar eller tumörer.
Mätning av förändringar i musklers elektriska potential med hjälp av yt- eller nålelektroder.
Läckage av blod från blodkärl.
Onormalt stor ansamling av cerebrospinalvätska i skallen, som kan vara förenad med utvidgning av hjärnventriklarna, intrakraniellt övertryck, huvudvärk, trötthet, urininkontinens och ataxi (koordinationsrubbningar). Hos barn kan makrocefali uppträda. Tillståndet kan bero på tilltäppning av cerebrospinalvätskans kanaler, pga neurologiska störningar, blödningar i skallen, infektioner i centrala nervsystemet, hjärntumörer, skallskada eller andra tillstånd. Försämrad resorption av vätska från araknoidalfransarna leder till en kommunicerande form av hydrocefalus. Hydrocephalus ex-vacuo avser ventrikelutvidgning till följd av reducerad hjärnvävnad efter hjärninfarkt.
Medel som lindrar smärta utan att orsaka medvetslöshet.

Hematom är en medicinsk term som betecknar en blödning under huden eller i ett organ, där blod samlas in och bildar en massa. Orsaken kan vara trauma eller skada som får blodkärlen att bursta och blod att läcka ut. Hematomet kan variera i storlek, från små punkter till stora knölar under huden, och de kan vara små och lokala eller mer omfattande och systemiska. Symptomen på hematom kan inkludera svullnad, smärta, blåmärken och värk i området där blödningen har inträffat. I allvarliga fall kan hematomet orsaka andra komplikationer, såsom tryck på nerver eller organ, och behandlingen kan vara från avvaktande till kirurgiskt ingrepp beroende på allvarlighetsgraden.

"Epidural hemorrhage, cranial" refererar till en ovanlig men allvarlig komplikation som kan uppstå efter skalltrauma eller neurokirurgisk behandling. Det innebär blödning mellan hårda och mjuka hjärnhinnorna (durahinnan och arachnoidea) i huvudet, vanligtvis orsakad av trauma som skadar de blodkärl som förser hjärnan med blod.

Blödningsvolymen kan variera, men även mindre mängder blod kan orsaka en snabb ökning av det intrakraniella trycket och leda till allvarliga neurologiska skador eller död om den inte behandlas omedelbart. Symptomen på en epidural hemorrhage kan inkludera huvudvärk, yrsel, synstörningar, förändrat medvetande, ökad pupillreaktion och i vissa fall hematom i pannan eller ögonbrynen.

Diagnosen ställs vanligtvis genom hjärnscanning (CT eller MRI) och behandlas ofta akut med neurokirurgisk intervention för att avlasta det intrakraniella trycket och kontrollera blödningen. Prognosen beror på flera faktorer, inklusive patientens ålder, allmänt hälsotillstånd, svårighetsgraden av skadan och tidpunkten för behandlingen.

En subduralblödning är en typ av hjärnblödning som sker mellan hjärnbarken (cortex) och den tunna membranen som omger hjärnan, kallat dura mater. Den kan orsakas av huvudtrauma eller skada på blodkärlen i detta område.

Subduralblödningar kan vara akuta eller subakuta beroende på hur snabbt de utvecklas. Akuta subduralblödningar kan uppstå omedelbart efter ett trauma och kan leda till plötsliga symtom som huvudvärk, yrsel, minnesförlust, förvirring eller medvetslöshet. Subakuta subduralblödningar utvecklas långsammare över en vecka eller månader och kan orsaka mildare symtom som minnesförlust, humörsvängningar eller problem med balansen.

Behandlingen för en subduralblödning kan innebära kirurgisk intervention för att avlägsna blodet och lindra trycket på hjärnan. I vissa fall kan konserverande behandling vara tillräcklig, beroende på storleken och svårighetsgraden av blödningen.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

En subduralblödning, kronisk, är en typ av blödning som sker mellan hjärnbarken (dura mater) och det underliggande subdurala utrymmet, vilket innehåller spinnkörteln och de stora venorna. Denna typ av blödning utvecklas gradvis över en period av veckor eller månader, till skillnad från en akut subduralblödning som kan uppstå plötsligt efter en trauma.

Kroniska subduralblödningar är ofta relaterade till äldre patienter med förtunnad hjärnhinna eller patienter som använder blodtunnande mediciner. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och inkluderar huvudvärk, yrsel, minnesförlust, förvirring, svaghet på ena sidan av kroppen eller en kombination av dessa. Behandlingen består ofta av neurokirurgisk intervention för att avlägsna den överskottliga blodansamlingen och lindra trycket på hjärnan.

Akut subduralblödning (ASB) är en medicinsk term som betecknar en omedelbart livshotande neurologisk tillstånd orsakat av en blödning i det subdurale utrymmet, som är det smala utrymmet mellan hjärnbarken och den stela hjärnhinnan (dura mater). Den akuta subduralblödningen kan vara resultatet av skalltrauma, såsom en allvarlig huvudskaka eller ett slag mot huvudet.

När ett trauma orsakar en skada på de blodkärlen i det subdurale utrymmet, kommer blod att ackumuleras och öka trycket inom det begränsade utrymmet. Detta höga intrakranielle tryck kan leda till ett snabbt och allvarligt avstannande av hjärnfunktionen, känd som hjärnödem (cerebral edema). Symptomen på ASB kan inkludera huvudvärk, yrsel, krampanfall, förvirring, synstörningar och medvetandeförlust. Behandlingen av ASB består ofta av kirurgisk intervention, såsom en kraniektomi, för att avlasta det ökade intrakranielle trycket och försöka begränsa skadan på hjärnan.

"Epidural hematoma, spinal" er en samling av blod i epiduralrummet rundt om rygraden. Epiduralrummet er et tynt mellemrom etter den ytre hjernehinnen og de bindevævsstrukturer som holder rygmarven på plass. I denne definisjonen refererer "spinal" til rygraden eller rygmarven.

Epiduralblødninger i ryggemerket er relativt sjeldne, men kan oppstå som en komplikasjon under kirurgiske ingrepner eller som et resultat av trauma til ryggen. Blødningene kan føre til trykking på rygmarven og nervesystemet, og dette kan resultere i vanskeligheter med svingende grader av neurologisk skade, inkludert lammelse og tap av sensorisk funksjon nederst i kroppen. Behandlingen for epiduralblødning innebærer ofte kirurgi for å stoppe blødningen og avlasting av trykket på nervesystemet.

Ryggmärgsskada (eng. "spinal cord injury", SCI) är en skada på den del av nervsystemet som löper genom ryggraden och styr kroppens sensoriska och motoriska funktioner. Skador på ryggmärgen kan orsakas av olyckor, sjukdomar eller andra trauma som skadar eller trycker på ryggmärgen. Symptomen på en ryggmärgsskada kan variera beroende på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är, men kan inkludera förlorad känsel eller rörelseförmåga under skadan eller nedanför, smärta, svälla, spasmer, svårigheter med balans och koordination, problem med tarm- och blåshantering samt i vissa fall andningssvårigheter. Behandlingen av ryggmärgsskador kan innebära akut vård, medicinsk behandling, rehabilitering och terapi för att hjälpa den skadade personen att återhämta sig så mycket som möjligt. I allvarliga fall kan en ryggmärgsskada leda till livslång funktionsnedsättning eller död.

En subduralblödning, intrakraniell, är en typ av blödning som sker mellan hjärnbarken (cortex) och den tunna membranen som omger hjärnan (subduralrummet). Det kan orsakas av huvudtrauma eller skada på de blodkärl som förser hjärnan med blod. Symptomen kan variera beroende på storleken på blödningen och kan inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, förvirring, svaghet på ena kroppshalvan eller i ansiktet, talrubbningar och medvetandeförlust. Behandlingen kan omfatta kirurgi för att avlägsna blodet och eventuellt reparera skadade blodkärl, samt intensivvård för att stödja andnings- och cirkulationsfunktioner.

"Spinal subdural bleeding" är ett sällsynt tillstånd där blod accumulerar mellan den spina dura mater (den yttre hårda hinna som omsluter ryggraden) och arachnoidea (den mjuka hinnan under den hårda hinnan). Detta kan orsakas av trauma, men kan även förekomma spontant, särskilt hos äldre individer med förtunnad blodkärlsvävnad eller koagulopati. Symptomen kan variera från smärta och stelhet i ryggen till neurologiska symptom som svaghet eller förlust av känsel i benen, beroende på omfattningen och platsen på blödningen. Diagnos ställs ofta med hjälp av kontrastmedierad ryggradsskanning (MRI eller CT-scan). Behandling kan innebära kirurgiskt avlopp av blodet och eventuellt behandling av underliggande orsaken.

En hjärnblödning, även känd som intracranial blödning, är när ett blodkärl i hjärnan spricker eller skadas, vilket orsakar blod att läcka in i hjärnvävnaden. Detta kan leda till tryckökning inne i skallen och skada hjärnceller. Hjärnblödningar kan vara livshotande och kräver akut medicinsk behandling.

Det finns olika typer av hjärnblödningar, beroende på var blodet samlas:

1. Subduralblödning: Detta sker när ett blodkärl mellan hjärnan och den yttre hårda hinna som omger hjärnan spricker. Blodet accumulerar under den hårda hinnan och kan komprimera hjärnan.
2. Subarachnoidalblödning: Detta sker när ett blodkärl mellan hjärnbarken och det spinnwebbartäck som täcker hjärnbarken spricker. Blodet accumulerar i den subarachnoidala rymden, vilket kan orsaka starka huvudvärkar, krampanfall och förändringar i medvetandegraden.
3. Intraparenchymal blödning: Detta sker när ett blodkärl inne i hjärnvävnaden spricker. Blodet accumulerar i hjärnvävnaden och kan orsaka tryckökning och skada hjärnceller.

Hjärnblödningar kan orsakas av olika faktorer, såsom högt blodtryck, äldre ålder, trauma, aneurysm (en svaghet i ett blodkärl), artieriell scleros (hårdnad av blodkärlen) och vissa sjukdomar som till exempel amyloidangiopati.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th revision), som används för att klassificera sjukdomar och andra hälsoproblem, definieras "Injektioner, spinala" som följande:

"Procedur där en injektion ges i den subarachnoidala rymden, vanligtvis genom att sticka in behandlingsmedlet i ryggmärgen via ländryggen. Detta kan användas för att ge smärtstillande medel, läkemedel eller andra substanser direkt till centrala nervsystemet."

I vardagligt tal kallas detta ofta för en ryggmärksbedövning eller en subarachnoidalpunktering. Det är en medicinsk procedur som används för att ge smärtstillande medel, läkemedel eller andra substanser direkt till den subarachnoidala rymden i ryggmärgen. Denna typ av injektion kan användas under operationer eller för att behandla olika sjukdomar och smärttillstånd.

Trepanation är ett medicinskt ingrepp där en hål boring, skärning eller skrapning görs i kraniet för att lindra tryck eller få ut blod eller andra vätskor. Det har använts sedan forntiden som ett behandlingsalternativ för olika medicinska tillstånd såsom hjärnskador, infektioner och psykiatriska störningar. Idag används den sällan, men kan fortfarande användas i vissa speciella fall, som när det behövs avlägsna en benfraktur eller korrigera ett kranialt trauma.

Ryggmärgssjukdomar är en beteckning för en grupp sjukdomar som drabbar ryggmärgen och kan orsaka neurologiska symptom som sängliggande svaghet, smärta, kvalster, känselbortfall eller störningar i koordinationen. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan vara degenerativa, inflammatoriska, orsakade av infektioner eller trauma. Exempel på ryggmärgssjukdomar inkluderar multipel skleros, ryggmärgsbråck, tumörer i ryggmärgen, neurodegenerativa sjukdomar som amyotrofisk lateralskleros och raka medfödda missbildningar som spina bifida.

Ryggmärgskompression (även känd som ryggmärgsförträngning) är ett tillstånd där det på grund av olika orsaker uppstår tryck eller kompression på ryggmärgen. Detta kan leda till neurologiska symtom såsom smärta, kvalster i extremiteterna, muskelsvaghet och känselbortfall. I vissa fall kan det även orsaka problem med tarm- och urinvägsfunktioner. Ryggmärgskompression kan vara akut eller kronisk och kan orsakas av en rad olika sjukdomar, till exempel tumörer, frakturer, infektioner, inflammationer eller degenerativa tillstånd som exempelvis spinal stenos.

En ryggbedövning, även känd som spinalanestesi eller subarachnoidalbedövning, är en form av lokalbedövning där smärtstillande läkemedel injiceras i det lågsta delarna av ryggraden (ryggmärgen) för att blockera smärta i underlivet och nedre extremiteterna. Det görs vanligtvis genom att en tunn nål placeras i den lilla utrymmet mellan ryggkotorna i nedre delen av ryggraden, vanligtvis på L4-L5-nivån.

Ryggbedövning används ofta under kirurgiska ingrepp som kräver stillasittande, till exempel vid operationer på buken, benen eller underlivet, såsom cesareansektion (kejsarsnitt). Det kan också användas för smärtlindring efter operationer och för vissa medicinska procedurer som kräver att patienten ligger stilla.

Vid en lyckad ryggbedövning känner patienten inga smärtor under den tiden läkemedlet är verksamt, men kan uppleva tryck eller vibrationer. Patienten kan också uppleva en varm känsla i benen och nedre extremiteterna efter att läkemedlet har injicerats. Efter bedövningen kan patienten få försämrad andning, blodtrycksfall eller feber, men dessa biverkningar är sällsynta.

Ryggradsnerver, också kända som spinalnerver, är nervrötter som utgår från ryggraden och förbinder centrala nervsystemet med resten av kroppen. Det finns 31 matched par ryggradsnerver (total 62) på båda sidor av ryggraden i människokroppen, och de är numrerade från C1 till S5, där C står för cervical, T för thoracic, L för lumbar, S för sacral och Co (coccygeal) för svansknochen. Varje ryggradsnerver innehåller sensomotoriska nervceller som tar emot sensorisk information från huden, musklerna och leder och skickar motorisk information till muskler och körtlar. Ryggradsnerverna är ansvariga för att överföra information mellan centrala nervsystemet och alla delar av kroppen utom huvudet och nacken, som istället förses med kranialnerver.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

Ryggradssjukdomar, även kända som muskuloskeletala sjukdomar, är en grupp av medicinska tillstånd som påverkar ryggraden och relaterade strukturer, inklusive ben, muskler, ligament, nerver och grå substans. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan variera i allvarlighet från milda till livshotande. Några exempel på ryggradssjukdomar inkluderar:

1. Osteoartrit: En degenerativ ledsjukdom som orsakas av slitage och åldrande, ofta drabbar stora leder som knä och höft, men kan också påverka ryggraden.
2. Skleros: En kronisk autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i hjärnan och ryggmärgen.
3. Interkostal neuralgi: Irriterande eller skadade nerver mellan revbenen kan orsaka smärta, särskilt vid djup andning eller hosta.
4. Ryggradsförstoring: En ökning i ryggradens höjd som orsakas av osteofyter (knölar) på vertebrala kropparna.
5. Skolios: En abnormal böjning eller krökning av ryggraden, ofta under uppväxten och kan vara associerad med muskuloskeletala tillstånd som cerebral pares eller muskeldystrofi.
6. Osteoporos: En benvävnads sjukdom karaktäriserad av låg benmassa och försämrad mikroarkitektur, vilket ökar risken för frakturer.
7. Ryggradsförlamning: Total eller partiell förlust av rörelseförmåga i kroppen på grund av skada till ryggmärgen.
8. Spinal stenos: En smalnad av ryggradens kanaler som orsakar tryck på nerverna och kan leda till smärta, svaghet eller känselbortfall i armar och ben.
9. Reklamsjuka: Små fragment av diskmaterial som pressas ut från en skadad intervertebral disk och orsakar irritation eller kompression av nerverna.
10. Cervikogen kronisk smärta: Kronisk smärta i nacken och halsen som orsakas av degenerativa förändringar i ryggraden.

Ryggradskanalen (Spinal canal) är den rymliga kanalen i ryggkotorna (vertebrala kolonnen) där ryggradsnervstrupen (spinal cord) löper. Den bildas av de bakre delarna av varje ryggkota och intervertebraldisk, som tillsammans skapar en tunnel som skyddar nervstrupen. Ryggradskanalen innehåller även cerebrospinalvätska (CSF), blodkärl och fettvävnad.

Ryggmärgstumörer är en allmän term för olika typer av cancertumörer som utvecklas i ryggmärgen. Ryggmärgen är det tunna, segelartade organ som löper genom ryggraden och spelar en central roll i kroppens nervsystem. Ryggmärgstumörer kan vara maligna (cancertumörer) eller benigna (godartade tumörer), men även de godartade tumörerna kan orsaka allvarliga symptom genom att de trycker på ryggmärgen eller nerverna som löper ut från den.

Det finns olika typer av ryggmärgstumörer, beroende på vilka celler de utvecklas ifrån. Några exempel är:

* Astrocytom: En tumör som utvecklas ifrån stödjande glialceller i ryggmärgen, kända som astrocyter. Astrocytomer kan vara av olika grader av malignitet, från låga grader som är relativa godartade till höga grader som är mycket aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.
* Ependymom: En tumör som utvecklas ifrån ependymceller, som hjälper till att producera ryggmärgens cerebrospinalvätska (CSF). De flesta ependymomer är låga grader av malignitet, men de kan fortfarande vara invasiva och orsaka problem.
* Neuroblastom: En tumör som utvecklas ifrån immature nervceller i ryggmärgen. Neuroblastom är en mycket aggressiv cancer som ofta sprider sig till andra delar av kroppen. Det är vanligare hos barn än vuxna.
* Meningeom: En tumör som utvecklas ifrån membranen som omger ryggmärgen, kända som meningerna. Meningeomer är oftast låga grader av malignitet och kan vara relativt godartade, men de kan fortfarande orsaka problem genom att växa in i andra strukturer i ryggmärgsregionen.

Behandling för ryggmärgscancer beror på typen och graden av cancer, samt patientens allmäntillstånd och andra faktorer. Behandling kan omfatta kirurgi, strålbehandning, kemoterapi eller en kombination av dessa. I vissa fall kan observation vara ett rimligt alternativ för låggradiga tumörer som inte orsakar några symtom.

Spinala nervrötter, även kända som spinalnervrotoroots eller simpelthen nervrötter, är de nerver som utgör den initiala delen av det perifera nervsystemet. De kommer direkt från ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina) och delar sig sedan i två delar: en motorisk gren som kontrollerar muskulaturen och en sensorisk gren som tar hand om känsel- och smärtreceptorer. Skador eller sjukdomar i de spinala nervrötterna kan orsaka smärta, kraftförlust och känselbortfall i olika delar av kroppen.

Ryggradstumörer, eller spinala tumörer, är abnorma tillväxtar av celler inom ryggraden och ryggmärgen. De kan vara either benigna (godartade) eller maligna (elakartade), och de kan uppstå i olika delar av ryggraden eller ryggmärgen.

Tumörer i ryggraden kan delas in i två kategorier: intradurala tumörer och extradurala tumörer. Intradurala tumörer finns inne i den hårda membran som omsluter ryggmärgen (dura mater), medan extradurala tumörer finns utanför den hårda membranen.

Intradurala tumörer kan delas upp i två underkategorier: intramedullära tumörer och extramedullära tumörer. Intramedullära tumörer växer inne i ryggmärgen självt, medan extramedullära tumörer växer utanför ryggmärgen men inne i den hårda membranen som omsluter det.

Extradurala tumörer är vanligare än intradurala tumörer och kan orsakas av metastaser från cancer i andra delar av kroppen. De kan också uppstå lokalt, till exempel som resultat av en skada eller infektion i ryggraden.

Symptomen på ryggradstumörer kan variera beroende på var tumören är belägen och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar smärta, kramper, svaghet eller förlust av känsel i armar eller ben, problem med blåsan eller tarmen, och i vissa fall kan det leda till att personen blir rörelsehindrad eller förlamad.

Behandlingen av ryggradstumörer beror på flera faktorer, inklusive typen av tumör, dess storlek och placering, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativen kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

En kraniotomi är ett neurokirurgiskt ingrepp där en del av skallbenet (kraniet) temporarily tas bort för att ge tillgång till hjärnan. Detta kan göras av olika anledningar, som exempelvis att behandla abscesser eller tumörer i hjärnan, att lindra ödem eller att korrigera blodansamlingar (hematomer) efter skalltrauma. Efter operationen kan delarna av skallbenet vanligtvis sättas tillbaka och fixeras på plats igen.

En ryggradsförträngning (även känd som ryggmärgskompression) är ett tillstånd där det structurella trycket från ben, discar eller andra bensjukdomar i ryggraden orsakar skada på ryggmärgen. Detta kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och i vissa fall till förlust av rörelseförmåga.

Det finns olika typer av ryggradsförträngningar, men de vanligaste orsakerna är degenerativa skador på discarna mellan varje ryggkotplatta (discogen slid) eller utväxter från benen (benutskott). Andra orsaker kan inkludera tumörer, infektioner och trauma.

Även om ryggradsförträngningar kan drabba vem som helst, är de vanligare hos äldre personer på grund av åldersrelaterad degeneration av ryggkotplattorna och discarna. Behandlingen för ryggradsförträngning beror på allvarlighetsgraden av tillståndet, men kan inkludera mediciner, fysisk terapi, injektioner eller i vissa fall kirurgi.

Spinal fusion är en kirurgisk procedur där två eller flera vertebrala segment i ryggraden förenas till ett kontinuerligt segment. Detta uppnås vanligtvis genom att placera en bit av benväv (bengraft) mellan de två segmenten, vilket sedan växer samman och skapar en fast länk mellan dem. Ibland används även metallimplantat som skruvar, stänger eller plattor för att hålla de fusionerade segmenten i rätt position medan benväven läker.

Den huvudsakliga orsaken till spinal fusion är att behandla smärta och instabilitet i ryggraden som orsakas av olika tillstånd, såsom degenerativa skador på diskarna (de gummartade kuddarna mellan varje ryggkotor), skleros (härdning) eller frakturer av ryggkotorna, skolios eller andra former av ryggradsförvridningar, tumörer eller infektioner.

Det är viktigt att notera att spinal fusion kan minska flexibiliteten i ryggraden och kan leda till ökad belastning på de omgivande segmenten, vilket kan orsaka nya problem över tiden. Därför bör alla andra behandlingsalternativ undersökas innan en spinal fusion rekommenderas, och den ska endast utföras av en erfaren kirurg specialiserad på ryggradskirurgi.

La laminectomía es un procedimiento quirúrgico de la columna vertebral que involucra la extracción de parte o la totalidad del ligamento amarillo y el hueso laminar de una o más vértebras. Estos tejidos se encuentran en la parte posterior de la columna vertebral y su eliminación puede ayudar a aliviar la presión sobre la médula espinal o las raíces nerviosas, lo que puede causar dolor, entumecimiento o debilidad en las extremidades. Esta cirugía se realiza comúnmente para tratar condiciones como estenosis espinal, hernias de disco y tumores espinales. Después de la laminectomía, es posible que sea necesario un período de rehabilitación y fisioterapia para ayudar a restaurar la fuerza y la movilidad en las áreas afectadas.

'Subduralrum' är ett medicinskt begrepp som refererar till den spårformade utrymme som finns mellan hjärnbarken (cerebral cortex) och den täckande membranen, som kallas hårda skallen (dura mater). Detta utrymme innehåller vanligtvis en liten mängd vätska, men kan expandera vid påverkan eller skada till hjärnan, vilket kan leda till ett subduralt hemorragiskt eller icke-hemorragiskt accumulering av vätska. Detta kan orsaka ökad tryck i skallen och potentiellt leda till allvarliga neurologiska komplikationer om det inte behandlas adekvat.

Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.

Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").

Ryggradsskada, eller ryggradsförlamning, är en allvarlig skada på ryggmärgen som orsakas av en skada på ryggraden. Skadan kan vara olika allvarlig beroende på vilken del av ryggmärgen som skadas och hur allvarligt skadan är. En ryggradsskada kan orsaka förlamning, smärta, känselbortfall, svårigheter med koordination och andra neurologiska symptom.

Ryggradsskador kan delas in i två kategorier: kompletta skador och ofullständiga skador. Vid en komplett skada fungerar inte ryggmärgen alls under skadan, medan vid en ofullständig skada finns det kvar någon form av funktion.

Orsakerna till ryggradsskador kan vara många, men de vanligaste orsakerna är trafikolyckor, fall, våld och idrottsskador. Andra orsaker kan vara tumörer, infektioner, skleros (MS) och andra sjukdomar som kan skada ryggmärgen.

Behandlingen av ryggradsskador beror på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är. Behandlingen kan innebära operation, läkemedel, fysisk terapi, rehabilitering och andra behandlingsformer. I vissa fall kan en ryggradsskada vara livshotande eller orsaka bestående funktionsnedsättningar.

En skallfraktur är ett medicinskt tillstånd där det finns en skada eller ett brott i ett eller flera ben av skallen. Detta orsakas vanligtvis av trauma, såsom en hård slag eller ett fall. Skallfrakturer kan vara öppna eller stängda, beroende på om det finns en direkt samband mellan det yttre miljön och det inre av skallen. Öppen skallfraktur innebär att det finns en klar anslutning mellan det yttre miljön och det inre av skallen, medan stängd skallfraktur inte har någon direkt anslutning.

Symptomen på en skallfraktur kan variera beroende på typen och svårheten av frakturen. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, kräkningar, hörsel- eller synproblem, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och ömmande eller svullna ställen på skallen. I vissa fall kan det även förekomma blödningar från örat eller näsan.

Behandlingen av en skallfraktur beror på typen och svårheten av frakturen, samt eventuella associerade skador. Vanliga behandlingsmetoder inkluderar smärtstillande medel, observation, vila och begränsning av fysisk aktivitet. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att reparera frakturen eller för att kontrollera blödningar.

Spinal muscular atrofi (SMA) är en genetisk neuromuskulär sjukdom som orsakas av defekter i genen SMN1 (survival motor neuron 1). Sjukdomen berör de nervceller i ryggraden som kontrollerar muskelaktiviteten och leder till en progressiv förlust av muskelmassa och svaghet, vilket kallas muskelatrofi.

Det finns olika typer av SMA, beroende på åldern då symtomen visar sig och sjukdomens allvarlighetsgrad. De vanligaste typerna är Werdnig-Hoffmanns sjukdom (typ 1), intermediär SMA (typ 2) och Kugelberg-Welanders sjukdom (typ 3).

Typ 1, eller Werdnig-Hoffmanns sjukdom, är den allvarligaste formen av SMA och visar sig ofta under det första levnadsåret. Barnen har svaga muskler redan från födseln och kan ha problem med att andas, suga, svälja och röra sig. De flesta barnen med denna typ av SMA får inte gå och de kan ha livslängd på några månader eller år.

Typ 2, intermediär SMA, visar sig vanligen mellan 6 och 18 månaders ålder. Barnen har svaghet i ben- och armmusklerna och kan ha problem med att sitta upp, stå och gå. De flesta barnen med denna typ av SMA behöver hjälpmedel för att röra sig och kan ha en kortare livslängd än normalt.

Typ 3, eller Kugelberg-Welanders sjukdom, visar sig vanligen mellan 18 månader och 15 års ålder. Barnen har svaghet i benmusklerna och kan ha problem med att stiga uppför trappor, springa och gå långa sträckor. De flesta barnen med denna typ av SMA behöver inga hjälpmedel för att röra sig och kan ha en normal livslängd.

Det finns ingen bot mot SMA, men det finns behandlingar som kan hjälpa till att lindra symtomen och förbättra livskvaliteten. Behandlingarna inkluderar fysioterapi, logopedi, mediciner och andningsstöd. I vissa fall kan barn med SMA få en operation för att stärka musklerna i halsen och öka andningsförmågan.

Det finns också forskning pågående om nya behandlingar som kan bota eller fördröja framskridandet av SMA. En av de mest lovande behandlingarna är en geneterapi där ett normalt gen kopplas till ett virus och injiceras i musklerna hos barn med SMA. Detta har visat sig vara säkert och effektivt i små studier, men det behövs mer forskning för att fastställa dess långsiktiga effekter.

I Sverige finns det en patientförening som arbetar för att stödja barn med SMA och deras familjer. Föreningen heter Spinal Muscular Atrofi Sweden (SMA Sweden) och har cirka 400 medlemmar. Föreningen erbjuder information, rådgivning och stöd till barn med SMA och deras familjer. Föreningen arbetar också för att öka kunskapen om SMA bland allmänheten och att främja forskningen om denna sjukdom.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Neurokirurgi är en gren inom kirurgin som fokuserar på behandling och operationer av sjukdomar och skador i centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Neurokirurgiska tekniker kan därför definieras som de metoder, verktyg och procedurer som används under neurokirurgiska operationer för att behandla eller reparera skador, avlägsna tumörer eller korrigera abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen.

Exempel på neurokirurgiska tekniker inkluderar:

1. Mikrokirurgi: Användning av mikroskop och specialdesignade instrument för att utföra mycket precisionella operationer i hjärnan eller ryggmärgen.
2. Stereotaxisk radiosurgeri: En icke-invasiv teknik som använder strålbehandling för att eliminera tumörer eller abnormiteter i hjärnan, utan att behöva öppna upp skallen.
3. Endoskopisk neurokirurgi: Användning av en flexibel, slank tub med en kamera och ljuskälla för att utföra operationer genom små inkisioner eller naturliga hål i kroppen.
4. Skallelektion: En metod där en del av skallen tas bort för att ge tillgång till hjärnan under operationen, och sedan återfår sin ursprungliga position efter operationen.
5. Deep Brain Stimulation (DBS): Implantering av en neurostimulator som levererar elektriska impulser till specifika områden i hjärnan för att behandla rörelsesjukdomar som Parkinson's sjukdom och essentiell tremor.
6. Spinal fusion: En teknik där två eller flera vertebrala segment kombineras med hjälp av skruvar, stänger och/eller benförstärkning för att korrigera en deformitet eller stabilisera ryggraden.

'Ryggmärgsischemi' är en medicinsk term som refererar till skada eller skador på ryggmärgen, vanligtvis orsakade av ett trauma eller en olycka. Det kan leda till sensorisk och motorisk funktionsnedsättning under skadan eller lägre ned. Orsaken är ofta en trubbig tryckkraft som krossar, klipper av eller skadar ryggmärgen. Symptomen på ryggmärgsischemi kan variera beroende på var på ryggmärgen skadan har inträffat och hur allvarlig den är. Det kan inkludera smärta, kramper, svaghet, känselbortfall, problem med blåsbubblan eller avföringen, och i vissa fall paralys. Behandlingen för ryggmärgsischemi kan omfatta medicinsk behandling, operation, rehabilitering och livslång vård.

En cerebral traumatisk hematom (CTH) är en inre blödning i hjärnan som orsakas av trauma, till exempel ett slag eller en fall. Blödningen sker vanligtvis mellan hjärnbarken och den hårda hjärnhinnan (dura mater), och bildar en blodansamling som trycker på hjärnan.

CTH kan vara av olika storlekar och allvarlighetsgrader, beroende på var i hjärnan skadan har inträffat och hur stor blödningen är. Symptomen kan variera från milda till allvarliga, och inkluderar huvudvärk, yrsel, illamående, krampanfall, förvirring, svårigheter att tala eller se, och i värsta fall medvetslöshet eller dödsfall. Behandlingen kan variera från observation och vila till kirurgisk ingrepp, beroende på allvarlighetsgraden av skadan.

Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.

Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.

"Bröstkotor" refererar till de lymfkörtlarna (lymph nodes) som finns i brösten hos människor. De är en del av det immunförsvar som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och sjukdomar. Bröstkotorna kan delas in i två grupper: de axillära (underarmen) och de mediastinala (i mitten av bröstet). De axillära bröstkotorna är de mest välkända och de som oftast undersöks under en mammografi eller när en läkare utför en kroppsundersökning.

'Dubbelsidig förlamning' kan definieras som en medicinsk tillstånd där individen har förlorat känsel och rörelseförmåga på båda sidor av kroppen. Detta orsakas vanligtvis av skada på den del av centrala nervsystemet som kontrollerar rörelse och känsel, till exempel hjärnan eller ryggmärgen. Dubbelsidig förlamning kan vara ett tecken på allvarliga sjukdomar som stroke, multipel skleros eller traumatisk skada. Symtomen kan variera beroende på typen och svårheten på skadan, men kan inkludera muskelsvaghet, spasticitet, sängliggande, smärta och förlust av känsel. Behandlingen beror på orsaken till förlamningen och kan omfatta mediciner, terapi, operation eller livslång vård.

'Kraniocerebralt trauma' (KCT) är en medicinsk term som refererar till skada på hjärnan och kraniet. Det kan orsakas av ett direkt slag, en kraftfull rörelse eller en plötslig acceleration eller decceleration av huvudet. KCT delas vanligtvis in i två kategorier:

1. Öppen skada (penetrerande trauma): Detta inträffar när ett objekt tränger igenom hjärnskålen och orsakar direkt skada på hjärnan.
2. Sluten skada (icke-penetrerande trauma): Detta är vanligare och kan inträffa när huvudet utsätts för en kraftfull stöt eller rörelse, vilket resulterar i att hjärnan skakas runt inne i skallen. Denna rörelse kan orsaka skador på hjärnvävnaden och blodkärlen.

Symptomen på KCT kan variera beroende på svårheten av skadan, men de kan inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, förvirring, humörsvängningar, talrubbningar, muskelsvaghet och i allvarliga fall koma eller död. Behandlingen av KCT beror på typen och svårheten av skadan, men kan inkludera kirurgi, läkemedel, rehabilitering och observation.

En halskota (latin: cricoid cartilage) är en ringformad broskstruktur i struphuvudet. Den utgör den mest nedre, och nästan cirkulära, delen av struphuvudet och ligger omedelbart under stämbanden. Halskotan har en viktig funktion vid andningen och under konstgjord andning (intubation) då den används som ett grepp för att hålla luftvägen öppen och förhindra att mat och slem tränger ner i lungorna.

Basalgangliablödning, eller "basal ganglia hemorrhage," är en form av intracerebral blödning (ICH), vilket innebär att det sker en blödning inuti hjärnan. Basalganglierna är en del av extrapyramidala systemet, som är involverat i kontrollen av rörelser och kognitiva funktioner.

En basalgangliablödning inträffar vanligtvis i den bakre delen av basalganglierna, nämligen putamen eller närliggande strukturer som thalamus eller internal capsule. Orsaken till en basalgangliablödning kan vara högt blodtryck, aneurysm, artärskada, eller andra sjukdomar som berör kärlvävnaden.

Symptomen på en basalgangliablödning kan inkludera plötslig och stark huvudvärk, krampanfall, förändringar i medvetandegraden, svårigheter att tala eller svälja, synförlust, och försämring av motoriska funktioner som rörelsekoordination och balans. Behandlingen kan innebära operation, medicinsk behandling för att kontrollera ökat intrakraniellt tryck eller andra komplikationer, rehabilitering och fysioterapi för att hjälpa till att återställa funktion. Prognosen för en basalgangliablödning kan variera beroende på storleken och platsen på blödningsområdet, allvarligheten av skadan, och patientens allmänna hälsotillstånd.

"Kirurgisk dekompression" refererar till ett medicinskt ingrepp där målet är att minska trycket på en del av kroppen, oftast inre organ eller nerver, för att lindra smärta eller förbättra funktionen. Detta kan uppnås genom att skapa ett artificiellt utrymme runt den drabbade strukturen, till exempel genom att ta bort en del av ett ben för att lindra tryck på en nerv, eller genom att göra en öppning i en kapsel runt ett organ för att minska trycket inuti.

Exempel på kirurgisk dekompression inkluderar:
- Nervdekompression, där en del av en nervrot är komprimerad och orsakar smärta eller kraftiga känsel- eller rörelseförluster. Genom att göra en liten inkision i huden och skapa ett utrymme runt nervern kan trycket minskas och symtomen förbättras.
- Dekompression av gallblåsan, där stenar eller andra abnormaliteter orsakar högt tryck inuti gallblåsan. Genom att göra en inkision i gallblåsan kan man minska trycket och förhindra komplikationer som inflammation eller infektion.
- Dekompression av lungan, där en del av lungan kollapsar och orsakar andningssvårigheter. Genom att göra en inkision i bröstkorgen kan man återställa lungans funktion och förbättra andningen.

Det är viktigt att notera att kirurgisk dekompression bör utföras av en kvalificerad läkare, ofta en specialist inom området som drabbats, efter en noggrann undersökning och bedömning av patientens tillstånd.

I medicska sammanhang kan "längdkotor" (engelska: "calluses") definieras som en typ av hudförändring orsakad av upprepad mekanisk påfrestning eller friktion. Detta leder till en ökad accumulering av döda hudceller och ett tjockare skikt av hornhud på den berörda ytan. Längdkotor är vanligt förekommande på händer, fötter eller andra kroppsdelar som utsätts för ständig mekanisk påfrestning, som exempelvis vid gång eller vid användning av vissa typer av verktyg. I allmänhet är längdkotor ofarliga, men de kan i vissa fall vara symptomatiska för underliggande hälsoförhållanden eller leda till besvär som klåda, smärta eller svullnad. I sådana fallen bör man söka medicinsk rådgivning.

Ryggraden, även känd som ryggkotpelaren eller vertebralpelaren, är den centrala strukturen i ryggradsdjurs (däggdjur, fåglar, reptiler och fiskar) axialskelett. Den består av en serie av benartade strukturer som kallas ryggkotor, som är sammanlänkade med diskar av broskvävnad. Ryggkotorna skyddar ryggradens nervtrådar och hjälper till att stödja huvudet och kroppen samt möjliggör rörelse i ryggraden. Den övre delen av ryggraden, kallad halsryggen, innehåller de sju översta ryggkotorna som är involverade i att stödja huvudet.

'Subduralvätskeutgjutning' refererar till en samling av vätska i subduralrummet, som är det smala utrymme mellan hjärnbarken (cerebral cortex) och den stela hinna som täcker hjärnan (dura mater). Denna tillstånd kan orsakas av en skada eller sjukdom som får vätska, oftast blod eller cerebrospinalvätska, att accumulera i det subdurala utrymmet.

Subduralvätskeutgjutningar kan vara akuta eller kroniska beroende på orsaken och hastigheten med vilken vätskan accumulerar. Akuta subduralvätskeutgjutningar uppstår ofta plötsligt till följd av en traumatisk händelse, som ett slag eller fall, och kan leda till snabbt ökande tryck inne i skallen med allvarliga konsekvenser om de inte behandlas omedelbart. Kroniska subduralvätskeutgjutningar utvecklas långsamt över tid, ofta på grund av en underliggande sjukdom eller förändring i hjärnan som gör att vätska lättare kan accumulera i det subdurala utrymmet.

Symptomen på en subduralvätskeutgjutning kan variera beroende på storleken och hur snabbt den utvecklas, men kan inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, svårigheter att tala eller svälja, förändringar i synen, ökad sömnighet, muskelsvaghet och i värsta fall koma eller död. Behandlingen kan innebära kirurgisk avloppstillförsel eller dränering av vätskan, samt behandling av underliggande orsaken om det finns någon.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

Glasgow Coma Scale (GCS) är ett system för att bedöma medvetandegraden hos en patient efter en trauma eller sjukdom. Det utvärderar tre aspekter av medvetandet: ögonöppning, motorisk respons och verbala respons. Varje aspekt ges poäng från 1 till 6, där 1 är sämst och 6 är bäst. Totalsumman av poängen ger en snabb och standardiserad indikation på patientens medvetandegrad.

Ögonöppning bedöms som följer:

* 1 poäng - Ögon inte öppna
* 2 poäng - Ögon öppnas till smärta
* 3 poäng - Ögon öppnar spontant eller till röst

Motorisk respons bedöms som följer:

* 1 poäng - Ingen motorisk respons
* 2 poäng - Extensorrespons (armen dras till sträck)
* 3 poäng - Abnormal flexion (armen böjs med hand sluten, "decortikbuckling")
* 4 poäng - Normalflexion (armen böjs med öppen hand)
* 5 poäng - Lokaliserar smärta
* 6 poäng - Orientering till kommando

Verbal respons bedöms som följer:

* 1 poäng - Ingen verbal respons
* 2 poäng - Incomprehensible sounds (ex. ljud utan mening)
* 3 poäng - Inappropriate words (ex. svarar med ett ord eller fras, men inte relevant)
* 4 poäng - Confused conversation (ex. kan prata, men sammanhangsfattningen är störd)
* 5 poäng - Oriented (ex. kan prata och är orienterad till person, plats och tid)

Den totala GCS-poängen är summan av poängen för ögonöppning, motorisk respons och verbala respons. En normal GCS-poäng ligger mellan 13 och 15. Lägre värden kan indikera en allvarlig hjärnskada eller koma.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Rak bukmuskel, också känd som rectus sheath hematom, är en samling av blod i bukmuskeln (rectus abdominis) eller i dess fascia (den tunna, starka membran som omger muskeln). Detta kan orsakas av trauma eller skada till buken, såsom vid en stöt eller vid användning av antikoagulantia. Symptomen på en rak bukmuskel kan inkludera plötslig smärta i magen, muskelsvaghet och blåmärken eller svullnad i området. I allvarliga fall kan det orsaka yttre tryck på andra organ i buken och kräva akut medicinskt ingripande.

Tuberkulose der Wirbelsäule, auch bekannt als spinale Tuberkulose, ist eine infektiöse Erkrankung, die durch Mycobacterium tuberculosis verursacht wird und hauptsächlich die Wirbelkörper befällt. Die Infektion führt allmählich zum Zerfall des Knochengewebes, was zu Schmerzen, Instabilität und Deformitäten der Wirbelsäule führen kann. Im fortgeschrittenen Stadium können Abszesse (eitrige Ansammlungen) entstehen, die sich auf die umgebenden Weichteile ausbreiten und Komplikationen wie Querschnittlähmung verursachen können.

Spinale Tuberkulose ist eine ernsthafte Erkrankung, die eine frühzeitige Diagnose und Behandlung erfordert, um Langzeitschäden zu vermeiden. Die Behandlung besteht in der Regel aus einer Kombination von mehreren Antibiotika zur Bekämpfung der Infektion und möglicherweise auch aus chirurgischen Eingriffen, um Instabilitäten oder Deformitäten zu korrigieren.

"Slutna huvudskador" är en medicinsk term som används för att beskriva skalltraumor där det inte finns några yttre sår eller frakturer på kraniet. Istället har hjärnan skadats på grund av en acceleration eller decceleration av huvudet, vilket kan orsaka skallbasbrockningar, diffusa axonskador och andra former av intrakraniella skador. Symptomen på slutna huvudskador kan variera från milda till allvarliga, inklusive huvudvärk, yrsel, minnesförlust, medvetandeförändringar och i värsta fall koma eller död. Behandlingen beror på skadans allvarlighetsgrad och kan omfatta observation, mediciner, operation eller rehabilitering.

'Ligamentum flavum' är ett gult, elastiskt ligament som finns i ryggraden (kolonnen). Det sträcker sig mellan de bakre delarna (posteriora) av varje ryggkotor (vertebra) och hjälper till att stabilisera ryggraden samt begränsa flexion i ryggraden. 'Ligamentum flavum' innehåller höga nivåer av elastin, vilket gör det mycket flexible under normala omständigheter. Det är vanligt att se en förtjockning av ligamentum flavum hos äldre individer, vilket kan leda till kompression av nervrötter och bäckengångssymtom som sciatica.

Intrakraniella blödningar (också kända som intracraniala blödningar) är en allmän term för olika typer av blödningar som kan inträffa inom skallen. Dessa blödningar kan vara livshotande och kräver ofta akut medicinsk behandling.

Det finns fyra huvudsakliga typer av intrakraniella blödningar:

1. Subduralblödning: Detta är en blödning mellan hjärnskalet (dura mater) och det tunna hinnet som täcker hjärnbarken (subduralrummet). Den kan orsakas av huvudtrauma och är vanligare hos äldre vuxna.
2. Epiduralblödning: Detta är en blödning mellan hjärnskalet och det yttre skallbenet (epiduralrummet). Den kan också orsakas av huvudtrauma, men är vanligare hos yngre vuxna.
3. Subarachnoidalblödning: Detta är en blödning mellan hjärnbarken och det innersta skiktet av hjärnskalet (subarachnoidrummet). Den kan orsakas av huvudtrauma, men oftast orsakas den av en rupturerad cerebral aneurysm eller arteriell vaskulit.
4. Intracerebral blödning: Detta är en blödning inuti hjärnbarken själv. Den kan vara orsakad av högt blodtryck, blodkärlsanomalier, tumörer eller trauma.

Varje typ av intrakraniell blödning har sina egna symtom och behandlingsmetoder, men allmänna symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, krampanfall, förvirring, svaghet på ena sidan av kroppen, dubbelseende eller synförlust. Om du tror att du eller någon annan har en intrakraniell blödning behöver du omedelbar medicinsk vård.

Lumbosacral regionen refererer til den del af ryggraden (columna vertebralis) som består af de fem nederste lænd i lændestammen (lumbalregionen) og den øverste del af korsbenet (sakrum). Dette er en overgangszone mellem rygens mobile segment og det relative fasta bækken, hvor mange vigtige musculøse, ledbåndslige og nervemæssige strukturer findes. Lumbosacral regionen er specielt vigtig, fordi den indeholder de fem nederste lænd, der bærer det meste af kroppens vægt og tillader bevægelse i ryggraden. Desuden udspringer store pyramidale nervesystemets store motoriske nervebaner til benene fra denne region.

Epiduralrum (epidural space) är en definierad anatomisk rumslighet i människans ryggrad. Det är beläget utanför den yttre hinna (dura mater) som omsluter ryggmärgen och innehåller fett, blodkärl och nervrötter.

Epiduralrummet är en vanlig plats för smärtlindring vid förlossning och andra operationer i buken och nedre extremiteterna. Smärtlindring ges genom att en kateter placeras i rummet och läkemedel som lokalbedövningsmedel eller opiater injiceras. Detta orsakar en temporär nervblockad och minskar smärtan i området.

Myelografi är en diagnostisk radiologisk undersökning där kontrastvätska införs i ryggradskanalen (spinalt kana) för att få klarare bilder på hjärnhinnan (dura mater), nervrötter och ryggmärgens struktur. Det görs vanligen med hjälp av en liten kateter som införs i ryggradskanalen via en smal tunnbindel, så kallad lumbarpunktion.

Under myelografi får patienten ofta ligga på en speciell undersökningsbord med ett sluttande plan för att hjälpa kontrastvätskan att sprida sig jämnt inom ryggradskanalen. Sedvanligen tas flera röntgenbilder efteråt i olika positioner för att studera rörelserelationerna mellan ryggmärgen och den omgivande strukturen.

Myelografi används ofta när andra icke-invasiva undersökningar inte gett tillräckligt mycket information eller är osäkra, för att hjälpa till att fastställa diagnoser på olika tillstånd som kan påverka ryggraden och nervsystemet, såsom diskbråck, tumörer, infektioner eller annan skada.

Ryggradsdeformeringar är en benämning på olika former av abnormiteter och avvikelser i ryggradens (kolonnens) struktur och form. Dessa deformationer kan vara medfödda eller aquired, och kan variera från milda till allvarliga. De kan påverka ryggradens funktion och leda till smärta, skador och andra hälsoproblem.

Exempel på olika typer av ryggradsdeformeringar inkluderar:

1. Skolios (Skoliose): En lateral böjning och rotation av ryggkotorna i ryggraden, vilket ger upphov till en S- eller C-formad krökning av ryggen.
2. Kyfos (Kyphose): En ökad rundning av ryggkotorna i övre delen av ryggraden, vilket orsakar en utbuktning bakåt i överkroppen, även känd som "buckla rygg".
3. Lordos (Lordose): En ökad krökning av ryggkotorna i nedre delen av ryggraden, vilket orsakar en utbuktning framåt i ländryggen.
4. Spondylolistesis: En förskjutning av en ryggkota framför den underliggande ryggkotan, vanligtvis i nedre delen av ryggraden.
5. Rektoscultios (Rektoscoliose): En kombination av skolios och kyfos, vilket ger upphov till en längre, böjd krökning av ryggen.
6. Morbus Scheuermann: En vanlig ryggradsdeformering som orsakas av en förändring i ryggkotornas form och struktur, vilket kan leda till smärta och skrumpleveran i ryggen.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker någon form av ryggradsdeformering, eftersom tidig behandling kan förhindra ytterligare komplikationer och skada.

Medicinsk definicion: "Skallgrop, bakre" refererar till en anatomisk struktur som kallas "occipitalgropen". Detta är en liten fossa (groove eller fördjupning) på baksidan av skallen, mer specifikt på den occipitale benet. Occipitalgropen kan kännas som en liten inbuktning precis ovanför nackens bas och lateralt från det externa occipitala protuberanset (ett utstickande område på baksidan av skallen). Den bakre skallgropen har inga specifika kliniska betydelser i sig själva, men kan vara viktiga för att identifiera olika anatomiska landmärken och hjälpa under utbildning av medicinska fackmän.

'Bakre hornceller' (latin: cellulae cornuales) är en del av hypofysen, en endokrin gland i hjärnan. Bakre horncellerna producerar och lagrar två hormoner: oxytocin och vasopressin (även känd som antidiuretiskt hormon, ADH).

Oxytocin är involverat i flera fysiologiska processer, men är mest känt för sin roll i fosterleverans (genom att stimulera kontraktioner av livmodern) och amning (genom att stimulera utsöndringen av modersmjölken).

Vasopressin reglerar vattnets balans i kroppen genom att påverka nivåerna av vätska i blodet. Det gör detta genom att kontrollera mängden urin som produceras av njurarna och hjälper till att hålla homeostasen i kroppen.

Bakre horncellerna är en viktig del av endokrina systemet och deras hormoner har en rad olika funktioner i kroppen.

'Dränering' är ett medicinskt begrepp som refererar till metoder för att avlägsna överskottsvätska eller vätska som ansamlas i kroppen. Detta kan ske genom olika tekniker, beroende på var i kroppen dräneringen behövs. Några exempel är:

1. **Lymfdränering:** En metod för att avlägsna överskottsvätska och cellavfall från lymfsystemet, ofta använd vid edem eller efter operationer.
2. **Paracentes:** En procedure där en nål eller tunn tarmrör inleds i bukhålan för att dränera överskottsvätska eller ascites (en ansamling av vätska i bukhålan).
3. **Thoracocentes:** En procedure där en nål eller tunn tarmrör inleds i brösthålan för att dränera överskottsvätska eller luft som ansamlats i brösthålan (pneumothorax eller pleuravätska).
4. **Hjärtdränering:** En procedure där överskottsvätska avlägsnas från hjärtkammare eller perikardvätska (vätska runt hjärtat) under kontrollerade förhållanden, ofta vid akut hjärtsvikt eller trauma.

Det är viktigt att notera att dränering bör utföras av kvalificerad medicinsk personal och under övervakning för att undvika komplikationer som infektioner, skador på omgivande vävnader eller organ, eller allvarliga elektrolyt- eller blodvolymrubbningar.

Spontan remission definieras inom medicinen som en situation där en sjukdom av naturliga eller okända skäl avtar eller försvinner utan någon specifik behandling. Detta fenomen är relativt sällsynt och kan variera beroende på vilken typ av sjukdom det rör sig om. I vissa fall kan patientens eget immunsystem ha haft en roll i att bekämpa sjukdomen, medan andra gånger kan orsaken vara okänd. Det är viktigt att notera att spontan remission inte är samma sak som en fullständig läkning, eftersom det finns risk för att sjukdomen kan återkomma i framtiden.

'Parapares' är ett medicinskt begrepp som betecknar ofullständig förlamning i båda benen. Det kan orsakas av olika sjukdomar eller skador på ryggmärgen, till exempel multipel skleros (MS), tumörer eller trauma. Parapares kan variera från mild till allvarlig och kan leda till svårigheter att gå, balansera och utföra vardagliga aktiviteter. Behandlingen beror på orsaken till parapares och kan innefatta mediciner, fysioterapi eller kirurgi.

Tetraplegi, också känt som quadriplegi, är en form av personskada orsakad av skada på ryggraden som resulterar i förlust av känsel och rörelseförmåga i alla fyra extremiteter – båda armarna och benen. Orsaken till tetraplegin kan vara en skada orsakad av trauma, som i fall av allvarliga bilolyckor eller falls skador, eller sjukdomar som cancer, ryggradscancer eller infektioner.

Nivån och svårighetsgraden av tetraplegi kan variera beroende på var skadan har inträffat i ryggmärgen. I allmänhet, ju högre upp på ryggraden skadan är placerad, desto mer omfattande blir symtomen och funktionsnedsättningen. Tetraplegi kan också orsaka andra komplikationer, såsom andningssvårigheter, sänkt blodtryck, sväljningssvårigheter och förhöjd risk för lunginfektioner.

Behandlingen av tetraplegi består ofta av kombinationen av medicinsk behandling, rehabilitering och livslånga vårdprogram, med syfte att underlätta aktiviteter i vardagslivet, förbättra kvaliteten på livet och förebygga komplikationer.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

En spinalpunktion, även känd som lumbar punktion, är en medicinsk procedur där en tunn nål införs i ryggraden (i den lumbala regionen) för att insamla cerebrospinalvätska (CSF). CSF är en klar, färglös fluid som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och hjälper till att skydda dem från skador.

Under en spinalpunktion kan läkaren mäta trycket på CSF, insamla prov för att undersöka eventuella infektioner eller andra sjukdomar som berör centrala nervsystemet, och ge mediciner direkt in i CSF. Proceduren utförs vanligen under lokalbedövning och kan orsaka lätt smärta eller obehag. Risken för komplikationer är låg, men de kan omfatta bl a infektion, blödning eller hjärnskador ifall proceduren utförs felaktigt.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

En arachnoidalcysta är en sackartad utbuktning av det spindelvävsliknande hinnan (arachnoidea) som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Cystorna innehåller cerebrospinalvätska och kan variera i storlek. De är oftast asymptomatiska, men i vissa fall kan de orsaka nervtryckssymptom om de expanderar tillräckligt mycket. Arachnoidalcystor är ovanliga och förekommer hos cirka 1-2% av populationen. De kan upptäckas vid rutinmässiga bilddiagnostiska undersökningar eller när de orsakar symptom.

Spinala muskelatrofier i barndomen (SMA) är en grupp genetiskt betingade neuromuskulära sjukdomar som orsakas av defekter i genen SMN1 (survival motor neuron 1). Detta leder till skada och degeneration av de nervceller i ryggraden som kontrollerar volontär muskelaktivitet, vilket i sin tur leder till progressiv svaghet och atrofi av muskler i kroppen.

SMA delas vanligtvis in i olika typer (typ 1-4) baserat på åldern då symtomen börjar visa sig och den grad av funktionsnedsättning de orsakar. Typ 1 är den allvarligaste formen och kännetecknas av att barnet aldrig kan sitta upp utan stöd, medan typ 2-4 är mildare former där barnet kan lära sig att sitta upp och i vissa fall även gå.

SMA är en arvsburen sjukdom som orsakas av autosomalt recessivt arvsmönster, vilket betyder att barnet måste ärva två kopior av den defekta genen (en från var och en av sina föräldrar) för att utveckla sjukdomen.

En ryggradsfraktur är en allvarlig skada där någon eller flera av de ben i ryggen (vertebrala) som bildar ryggraden är brustna eller skadade. Detta kan orsakas av olika skäl, till exempel trauma såsom bilolyckor, fall eller våld, men kan även vara relaterat till svaga ben på grund av osteoporos eller tumörer. Ryggradsfrakturer kan leda till smärta, förlust av rörelseförmåga och i allvarliga fall kan orsaka skador på nervsystemet.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

'Retroperitoneal' är ett begrepp inom anatomi och betyder 'bakom peritoneum'. Peritoneum är den tunnare membranartade vävnad som omsluter de flesta av bukhinnans inre organ.

En retroperitoneal plats eller struktur är en som befinner sig bakom detta membran, dvs. i bukens bakre del. Det innebär att dessa strukturer inte ligger inneslutna av peritoneum och därför kan röra sig fritt inom den retroperitoneala rummet.

Exempel på retroperitoneala strukturer är levern, njurarna, urinvägarna, bukspottkörteln och delar av tarmen som tarmsäckarna (cecum) och colon sigmoideum.

'Sugning' er en medisinsk behandlingsmetode hvor et vakuum skabes for å fjerne væsker eller luft fra et område i kroppen. Denne metoden brukes ofte i medisinske tilfeller som å lage dråner under operasjoner, å avvase edema (svulst) eller å fjerne infeksjonsmateriale fra sår og sår. Sugning kan også være en del av behandlingen for å hjelpe med å fjerne luft fra lungsrammen ved respiratorisk distress syndrom (RDS).

Intrakraniell blödning (ICB) med hypertoni refererar till en typ av intracranial sangning eller blödning som sker inuti kraniet. Hypertoni betyder högt blodtryck, så i detta sammanhang avser det att den drabbade personen har högre än normalt blodtryck i hjärnan.

ICB med hyperton kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skalltrauma, blödning från en cerebral aneurysma eller arterioventrikulär malformation (AVM), eller som komplikation till vissa medicinska behandlingar.

Vid ICB med hyperton kan det finnas en risk för ytterligare skada på hjärnan om blodtrycket inte kontrolleras effektivt. Behandlingen av ICB med hyperton inkluderar ofta mediciner som sänker blodtrycket, såsom antihypertensiva läkemedel, samt eventuellt kirurgiskt ingrepp för att lindra orsaken till blödningen.

Spinal cord regeneration refererar till processen där nervceller och deras förbindelser i ryggmärgen återbildas eller restaureras efter skada. Ryggmärgenskanaler är en del av centrala nervsystemet (CNS) som innehåller nervbanor och cellkroppar som leder sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från hjärnan. Skador på ryggmärgen orsakas ofta av trauma, sjukdom eller åldrande, vilket kan leda till permanent funktionsnedsättning eftersom CNS har en begränsad kapacitet för spontan regeneration.

Spinal cord regeneration innebär att skapa ett miljö som främjar tillväxten av nervceller och deras utskott (axoner), återansluta axoner till rätt mål, och återställa funktionella signaltransduktioner. Detta kan uppnås genom att modifiera den skadade miljön, tillhandahålla tillväxtfaktorer som stöder regenerationen, blockera inhibitorer av regeneration eller ersätta skadade nervceller med stamceller eller progenitorceller.

För närvarande är det mycket svårt att återställa funktionen fullständigt efter en skada på ryggmärgen, men forskning inom området spinal cord regeneration har visat lovande resultat och ger hopp för framtida behandlingsmetoder som kan hjälpa människor med ryggradsskador att återfå funktion.

Matstrupssjukdomar (gastrointestinala sjukdomar) är en samlande benämning på sjukdomar som drabbar mag-tarmkanalen, vilket inkluderar mun, tunga, matstrupe, magsäck, tolvfingertarm, tunntarm, tjocktarm, analöppning och tillhörande accessära organ som levern, bukspottkörteln och gallgångarna.

Exempel på vanliga matstrupssjukdomar är gastroesofageal reflux sjukdom (GERD), gastriter (inflammation i magsäcken), ulcerösa sjukdomar, irritabelt tarm syndrom (IBS), inflammatorisk tarmsjukdom (ITD) och cancer i mag-tarmkanalen.

Symptomen på matstrupssjukdomar kan variera beroende på vilken del av mag-tarmkanalen som är drabbad, men exempel på vanliga symtom är buksmärtor, illamående, kräkningar, diarré, förstoppning, besvär med sväljning och viktminskning.

Spindelvävhinna, även känd som plexus brachialis neurapraxia eller sönderslitning av nerven i axeln, är en skada på de nerver som kontrollerar rörelsen och känseln i armen. Denna typ av skada inträffar ofta när armen slits med stor kraft bakåt och uppåt, vilket kan sträcka eller till och med slicka sönder de nerver som löper genom axelns ledpanna. Skadan orsakar smärta, svaghet eller förlust av känsel i armen och handen på den skadade sidan. I vissa fall kan skadan vara tillfällig och läka sig själv över tid, medan andra fall kan kräva operation och/eller rehabilitering för att återställa funktionen i armen.

En "kärlröntgen av hjärna" (nuclear medicine brain scan) är en undersökning inom kärnmedicin där en liten mängd radioaktivt ämne, kallat radionuklid, injiceras i kroppen. Radionukliden accumulerar i specifika organ eller vävnader, i det här fallet hjärnan, och avger då små mängder gammastrålning som kan detekteras med en gammakamera.

Under en kärlröntgen av hjärna använder man ofta ett radionuklid som heter teknetium-99m eller jod-123, vilka är bundna till specifika molekyler som tas upp av hjärnans blodkärl eller hjärnvävnad. Gammakameran fångar sedan de gammastrålar som avges och skapar en bild som visar hur radionukliden fördelas i hjärnan.

Denna typ av undersökning kan användas för att diagnostisera olika sjukdomstillstånd, till exempel neurologiska störningar, demenssjukdomar, epilepsi och cancer.

Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.

"Blodförtunningsmedel" er en overordnet betegnelse for lægemidler, der anvendes til at reducere eller forhindre dannelse af blodpropper (thrombus) i kroppen. Disse lægemidler kaldes også antikoagulantia eller blodtætningsmidler. Der er forskellige typer af blodförtunningsmedel, herunder:

1. Antikoagulanter: De forhindrer dannelse af blodpropper ved at hæmme Gerinningsfaktorer som thrombin eller faktor Xa. Eksempler på antikoagulanter inkluderer warfarin (Coumadin), heparin og nye orale antikoagulanter (NOAK) som apixaban (Eliquis), rivaroxaban (Xarelto) og dabigatran (Pradaxa).

2. Antiplatelet Agent: De forhindrer aggregation af blodplader, hvilket reducerer risikoen for at blodpropper dannes. Eksempler på antiplatelet agenter inkluderer acetylsalicylsyre (Aspirin), clopidogrel (Plavix) og dipyridamole (Persantine).

3. Trombolytiske Agenter: Disse lægemidler opløser eksisterende blodpropper ved at hjælpe med at omdanne fibrin, et protein der er en vigtig komponent i blodproppens struktur. Eksempler på trombolytiske agenter inkluderer alteplase (Activase) og streptokinase.

Det er vigtigt at notere, at brug af blodförtunningsmedel indebærer en øget risiko for indre blødninger, så det er vigtigt at veje potentialet for fordelen mod risikoen for hver individuel patient. Lægevidenskaben og farmakologien udvikler sig støt, så der kan opstå nye behandlingsmuligheder og metoder for at administrere disse lægemidler.

"Icke-penetrerande sår" är en medicinsk term som används för att beskriva en typ av skada på huden eller vävnaden som inte involverar någon genomträngning eller öppning av skinnet. Detta skiljer sig från penetrerande sår, där ett objekt tränger igenom huden och orsakar en inre skada.

Icke-penetrerande sår kan vara olika slag, till exempel:

1. Abrasioner: Detta är ytor på huden där det har skrapats bort ett lager av död hud. De kan vara små och superficiala eller stora och djupare, beroende på orsaken till skadan.
2. Kontusioner: Detta är en typ av blåmärke som uppstår när det blir en kraftig påverkan på ett område utan att huden penetreras. Det kan vara små punkteringar i kapillärerna under huden som orsakar den blå färgen.
3. Skivsår: Detta är en typ av sår som uppstår när det finns ett för litet blodflöde till en del av kroppen, vilket gör att huden och vävnaden dör. Skivsår kan vara små eller stora och kan vara mycket smärtsamma.

Icke-penetrerande sår behandlas vanligen genom rengöring, desinfektion och vila för att ge huden möjlighet att läka sig själv. I vissa fall kan det behövas ytterligare behandlingar som bandage, kompression eller smärtstillande medel.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

"Funktionell återhämtning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en persons fysiska, kognitiva och emotionella funktioner återgår till ett acceptabelt eller nära normalt stadium efter sjukdom, skada eller operation. Det innebär att individen kan utföra sina vardagliga aktiviteter och delta i sociala situationer på ett relativt normalt sätt. Funktionell återhämtning kan variera från person till person beroende på en rad faktorer, inklusive typen av sjukdom eller skada, allmän hälsostatus, ålder och psykologiska faktorer. Det är viktigt att notera att fullständig återhämtning kan vara orealistisk i vissa fall, men målet är ändå att uppnå den bästa möjliga funktionella kapacitet för den enskilde individen.

Traumatisk hjärnblödning (eng. Traumatic brain injury, TBI) är en skada på hjärnan orsakad av yttre krafter, till exempel vid ett slag eller ett fall. Hjärnblödning (eng. Intracranial hemorrhage) kan vara en komplikation till traumatisk hjärnskada och innebär att det uppstår blod utanför blodkärlen inuti skallen. Detta kan orsaka tryck på hjärnan och leda till allvarliga skador på hjärnvävnaden.

Det finns olika typer av hjärnblödningar som kan uppstå efter en traumatisk hjärnskada, inklusive epidural hematom (blödning mellan hårda hjärnhinnan och skallbenet), subdural hematom (blödning mellan hårda och mjuka hjärnhinnan) och subarachnoidal blödning (blödning i det spena mellan de två yttre hjärnhinnorna). Symptomen på en hjärnblödning kan variera beroende på typen och storleken på blödningen, men kan inkludera huvudvärk, yrsel, krampanfall, förvirring, svaghet eller förlust av känsel i kroppen, och i allvarliga fall koma eller medvetandeförlust. Behandlingen av en traumatisk hjärnblödning kan innebära kirurgiskt ingrepp, läkemedelsbehandling och rehabilitering.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

"Trigeminospinala kärnan" är en del av det centrala nervsystemet som utgör en neural trasmissionsväg mellan ansiktsnerven (trigeminusnerven) och ryggmärgsmarorna. Den spinala trigeminuskärnan tar emot sensorisk information från ansiktet, huvudet och halsen, särskilt känselrelaterad information som touch, temperatur och smärta. Denna information kan sedan ledas till de högre centrala nervsystemet för bearbetning och respons. Trigeminospinala kärnan är involverad i diverse autonoma reflexer, såsom blinkreflexen och svalgreflexen. Dessutom har den en viktig roll i smärtperception och smärtmodulering. Skador eller störningar i trigeminospinala kärnan kan leda till olika neurologiska symtom, såsom sällsynta smärtsyndrom och autonoma dysfunktioner.

'Hyperalgesi' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet för smärta i samband med skada eller sjukdom. Det innebär att en person upplever en överdrivet stark smärtreaktion på en stimulus som normalt inte skulle vara speciellt smärtsam.

Det kan uppstå till följd av olika orsaker, såsom skador, sjukdomar eller läkemedelsbehandlingar. Exempelvis kan opioidbehandling leda till en ökad hyperalgesi som kan vara svår att hantera.

Hyperalgesin kan delas in i två typer: primär och sekundär. Primär hyperalgesi uppstår när smärtreceptorerna i det skadade området blir överaktiva, medan sekundär hyperalgesi uppstår när nervsystemet också blir känsligare för smärta i omgivande områden.

Behandlingen av hyperalgesi kan variera beroende på orsaken och kan innefatta smärtbehandling, fysisk terapi eller ändringar i läkemedelsbehandling.

Manipulation of the spine är en manuell teknik där leden i ryggraden (kolumnen) rörs till ett stort eller små omfång för att förbättra rörelsen och minska smärta. Denna teknik används vanligtvis av chiropractorer, osteopater, fysioterapeuter och vissa läkare som en del av behandlingen för ryggsmärtor, halsont, nervskador eller andra muskuloskeletala problem. Manipulation kan innebära snabba, skarpa rörelser eller långsammare, mer subtila rörelser beroende på behandlande persons preferens och patientens behov. Det är viktigt att en läkare konsulteras innan manuell manipulation av ryggraden utförs för att undvika allvarliga skador.

En subaraknoidalblödning (SAB) är en medicinsk term som betecknar en typ av blödning i hjärnan. Det sker när det blodfyllta rummet mellan hjärnhinnorna, den subaraknoida rymden, fylls med blod på grund av ett rupturat blodkärl.

Detta kan orsaka en plötslig och stark huvudvärk, ofta jämförd med att bli slagen i bakhuvudet, samt andra symtom som yrsel, kräkningar, förändrad medvetandenivå, synproblem och i värsta fall koma eller död. SAB är en allvarlig medicinsk nödsituation och behandlas vanligtvis på sjukhus, ofta på en neurointensiv vårdavdelning. Behandlingen kan innebära operation för att stoppa blödningen, läkarbehandling för att kontrollera ökat tryck i hjärnan och rehabilitering för att hantera eventuella varaktiga skador.

'Spontanbristning' är ett medicinskt begrepp som refererar till att en vävnad eller en organs mekaniska integritet plötsligt förloras utan någon uppenbar orsak. Detta kan inträffa på grund av en underliggande sjukdom eller störning i kroppens normala funktioner, såsom nedsatt kollagennivå, vaskulär skada eller infektion.

Ett exempel på spontanbristning är när huden eller slemhinnor bryts samman och bildar ett sår utan att det har varit någon yttre trauma. Spontanbristning kan också inträffa i hjärtklaffar, blodkärl eller andra organ, vilket kan leda till allvarliga komplikationer som blödning, infektion eller organskada.

Läckage av diagnostiska och terapeutiska medel refererar till ointentionala utsläpp eller spill av medicinska preparat som används för att ställa diagnoser, behandla sjukdomar eller lindra symtom. Detta kan inträffa under olika omständigheter, såsom felaktig administration, brister i utrustning eller dåligt lagring av mediciner.

Exempel på läckage av diagnostiska medel kan innefatta kontrastmedel som används under bilddiagnostiska tester, såsom datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). Om kontrastmedlet läcker ut kan det orsaka skada på huden, vävnaden eller andra organ.

Terapeutiska medel som kan läcka innefattar läkemedel som injiceras eller ges via en infusionslinje. Om en injektionsnål eller en infusionsslang är skadad eller om det finns en felaktig anslutning kan läkemedlet rinna ut och orsaka skada på patienten eller andra personer i omgivningen.

Läckage av diagnostiska och terapeutiska medel kan vara farligt och orsaka allvarliga skador, så det är viktigt att ha rutiner och procedurer i place för att förebygga, upptäcka och hantera läckage så snart som möjligt.

Hjärnödem definieras som en patologisk tillstånd där hjärnan infiltreras och swäljs upp av vätska eller andra fluidfyllda strukturer. Det kan orsakas av olika sjukdomar, skador eller störningar i kroppen, såsom förhöjt tryck i kranieventilationssystemet, hjärnblödning, infektion, tumörer eller metabola störningar.

Vid hjärnödem ökar volymen av hjärnbältet, vilket kan leda till ökat intrakraniellt tryck och skada hjärnan genom kompression av nervceller och blodkärl. Symptomen på hjärnödem kan variera beroende på orsaken och svårheten, men de kan inkludera huvudvärk, yrsel, synstörningar, minnesförlust, förvirring, medvetandeförlust och i allvarliga fall till och med koma eller död. Behandlingen av hjärnödem beror på underliggande orsak och kan innefatta medicinsk behandling, kirurgi eller andra terapeutiska metoder.

I medicinska sammanhang kan förflyttning avser man oftast rörelse eller förändring av läge hos ett organ, en kroppsdel eller en struktur inuti kroppen. Detta kan ske spontant på grund av sjukdom eller skada, eller så kan det vara en avsiktlig handling som utförs under en medicinsk procedur eller operation.

Exempel på medicinska tillstånd där förflyttning kan vara relevant inkluderar:

* Förskjutning av en benbit efter ett benbrott
* Organförflyttning under en transplantationsoperation
* Förflyttning av hjärtat under en hjärtkirurgisk procedure
* Förändringar i ryggmärgens position som kan leda till neurologiska symtom

I vissa fall kan förflyttning vara en normal och önskvärd process, som under läkemedelsverkan där ett läkemedel verkar på ett specifikt område i kroppen.

Glasgow Outcome Scale (GOS) är ett enkelt och väl etablerat sätt att bedöma funktionell utgång hos patienter som har drabbats av allvarliga skallskador eller andra neurologiska sjukdomar. Skalan består av fem kategorier som beskriver patientens funktionella nivå:

1. Död (Death, D)
2. Vegetativ tillstånd (Vegetative State, VS) - Patienten saknar medvetande och har mycket begränsad interaktion med sin omgivning.
3. Svårtänkt kommunikation (Severe Disability, SD) - Patienten har kvar någon form av medvetande men är beroende av kontinuerlig vård och stöd för grundläggande livsfunktioner. De kan ha begränsad förmåga att kommunicera och ta hand om sig själva.
4. Besvärande men måttlig funktionsnedsättning (Moderate Disability, MD) - Patienten har någon form av kognitiv eller fysisk funktionsnedsättning som påverkar deras vardagliga liv och arbetsförmåga. De kan ha behov av stöd för vissa aktiviteter men är i huvudsak självständiga.
5. Normal, icke-behinderad (Good Recovery, GR) - Patienten har återhämtat sig nästan fullt ut och har inga eller minimala begränsningar i sin vardagliga livsföring och arbetsförmåga.

GOS används ofta för att bedöma patienters framsteg över tiden efter en allvarlig händelse och för att utvärdera effekterna av olika behandlingsmetoder.

En neurologisk undersökning är en systematisk bedömning och utvärdering av en persons nervsystem och relaterade funktioner. Den inkluderar ofta en kombination av anamnes, observations- och fysiska undersökningsmetoder för att bedöma sensoriska, motoriska, kognitiva, språkliga och emotionella förmågor. Neurologiska undersökningar kan hjälpa till att fastställa diagnoser, övervaka sjukdomsprogression, planera behandlingar och utvärdera behandlingsresultat inom områden som stroke, traumat, neurodegenerativa sjukdomar, infektionssjukdomar, muskuloskeletala sjukdomar och andra neurologiska störningar.

Smärtanalys (pain assessment) är en systematisk bedömning och utvärdering av smärtan hos en patient. Den innefattar att insamla information om patientens subjektiva upplevelse av smärta, observera beteenden som kan vara relaterade till smärta samt granska eventuella faktorer som kan påverka smärtan, såsom sjukdomsförlopp och medicinsk behandling.

Smärtanalysen utförs vanligen med hjälp av en standardiserad skala eller en kvalitativ bedömning, beroende på patientens ålder, mentala status och förmåga att kommunicera. Syftet med smärtanalys är att fastställa smärtintensiteten, lokalisationen och karaktären av smärtan, samt att utvärdera effekterna av eventuell behandling.

Regelbundna smärtanalys kan hjälpa till att säkerställa att patienten får rätt behandling och att smärtan hanteras på ett optimalt sätt, vilket kan förbättra patientens kvalitet av liv och minska komplikationer som kan vara relaterade till obehandlad smärta.

'Orbital diseases' refer to a range of medical conditions that affect the orbit, which is the bony cavity in the skull that contains the eye and its associated muscles, nerves, fat, and blood vessels. These conditions can be caused by various factors such as inflammation, infection, trauma, tumors, or congenital abnormalities.

Orbital diseases can manifest as a variety of symptoms, including protrusion or displacement of the eye, double vision, pain, swelling, redness, and decreased vision. Some common examples of orbital diseases include:

1. Graves' orbitopathy: an autoimmune disorder that often affects people with Graves' disease, causing inflammation and enlargement of the tissues around the eye.
2. Orbital cellulitis: a bacterial or fungal infection of the orbital tissue, which can cause swelling, redness, and fever.
3. Orbital tumors: benign or malignant growths that develop in the orbit, such as optic nerve gliomas, lacrimal gland tumors, or lymphomas.
4. Thyroid eye disease: a condition characterized by inflammation of the orbital tissue due to an overactive thyroid gland.
5. Orbital fractures: breaks in the bones surrounding the orbit, often caused by trauma.
6. Orbital varix: a dilated vein in the orbit that can cause protrusion or displacement of the eye.
7. Congenital orbital anomalies: abnormalities present at birth, such as craniofacial syndromes or congenital glaucoma, which can affect the development and function of the orbit.

Proper diagnosis and treatment of orbital diseases require a thorough evaluation by an ophthalmologist or neuro-ophthalmologist, who may order imaging studies, blood tests, or biopsies to determine the underlying cause and develop an appropriate treatment plan.

Första horncellen, eller anteriorhorncellen, är en typ av nervcell som finns i vår ryggrad (centralnervsystemet). Dessa celler ligger främst i den anteriora (främre) delen av grå substance i varje segment av vårt ryggradsmärgelskelett. De hör till det som kallas för pyramidcellerna och är involverade i motorisk kontroll, det vill säga de hjälper till att styra vår muskulatur och rörelser. Skador på främre hornceller kan leda till olika neuromuskulära symtom som exempelvis förlamningar eller spasticitet.

Subaraknoidalt rum är det mellersta av de tre membran som omsluter hjärnan och ryggmärgen, känt som hjärnhinnorna (meningerna). Det subaraknoidala rummet ligger mellan den innersta hinna, pia mater, och den mittersta hinnan, arachnoidea.

Rummet innehåller cerebrospinalvätska (CSF), en klar, färglös vätska som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och agerar som ett skyddande kudd av vätska som amorterar stötar. Det subaraknoidala rummet sträcker sig över hela centrala nervsystemet, från storhjärnan till filum terminale i nedre delen av ryggraden.

Ett subaraknoidalt blödning är ett allvarligt medicinskt tillstånd som inträffar när det subaraknoidala rummet fylls med blod, ofta orsakat av enrupturad cerebral artär (aneurysm). Det kan leda till huvudvärk, krampanfall, förvirring och i värsta fall koma eller död.

A CAT scanner, also known as a computed tomography (CT) scanner, is a medical imaging device that uses X-ray technology and computer processing to create detailed cross-sectional images of the body. The term "CAT" stands for "computed axial tomography."

During a CT scan, the patient lies on a table that slides into the center of the scanner. An X-ray tube rotates around the patient, sending out thin beams of X-rays that pass through the body and are detected by sensors on the opposite side of the machine. The data collected by the sensors is then processed by a computer to generate detailed images of the internal structures of the body, such as organs, bones, and soft tissues.

CT scans can provide valuable diagnostic information for a wide range of medical conditions, including cancer, heart disease, stroke, and trauma. However, they do involve exposure to ionizing radiation, so the benefits of the scan must be weighed against the potential risks.

"Lillhjärnans sjukdomar" (eng. "Degenerative diseases of the cerebellum") är en grupp neurologiska tillstånd som kännetecknas av skada och degeneration i lillhjärnan, en del av hjärnan som har stor betydelse för koordineringen av rörelser och balans.

Här är några exempel på vanliga sjukdomar som kan drabba lillhjärnan:

1. Spinocebellära ataxi (SCA): Detta är en grupp arvsmassbaserade sjukdomar som orsakas av defekter i specifika gener. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, bland annat.
2. Friedreichs ataxi (FRDA): Detta är en arvsmassbaserad sjukdom som orsakas av defekter i FRATAXIN-genen. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, muskelsvaghet, hjärtproblem och annan skada på nervsystemet.
3. Multipel systematrofi (MSA): Detta är en neurologisk sjukdom som orsakas av degeneration i flera delar av det centrala nervsystemet, inklusive lillhjärnan. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, muskelsvaghet, autonoma symptom (som blodtrycks- och svettningsförändringar) och andra neurologiska symptom.
4. Progressiv supranukleär pares: Detta är en neurologisk sjukdom som orsakas av degeneration i specifika delar av hjärnan, inklusive lillhjärnan. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av muskelkontroll och koordination, bland annat svårigheter att röra ögonen och att svälja.
5. Creutzfeldt-Jakob sjukdom: Detta är en dödlig neurologisk sjukdom som orsakas av prioner (proteiner som har förvridit sig till en skadlig form). Sjukdomen kännetecknas av snabb progressiv demens, muskelsvaghet, koordinationssvårigheter och andra neurologiska symptom.

Det är viktigt att notera att det finns många andra sjukdomar som kan orsaka liknande symptom som ovan nämnta sjukdomar. Om du eller någon i din närhet upplever några av dessa symptom bör ni söka vård och få en korrekt diagnos från en läkare.

Aortasjukdomar är medicinska tillstånd som drabbar aortan, den största artärien i kroppen. Det finns olika slag av aortasjukdomar, men några vanliga exempel inkluderar:

1. Aortadiskinesi eller aortainsufficiens: Detta är en tillstånd där aortaklaffen i hjärtat inte stänger korrekt, vilket orsakar baksidan av blodet att flöda tillbaka in i aortan.
2. Aortaaneurysm: Detta är en utbuktning eller förstoring av aortaväggen som kan vara farlig eftersom den kan spricka eller börja läcka. Aortaaneurysmen kan drabba olika delar av aortan, inklusive thoraxaortaaneurysm (i bröstkorgen) och abdominalaortaaneurysm (i buken).
3. Aortadissektion: Detta är en allvarlig tillstånd där ett lager av aortaväggen skadas, vilket orsakar blod att samlas mellan de två lagren och dela upp aortan i två kanaler. Aortadissektion kan vara livshotande eftersom det kan leda till allvarliga komplikationer som stroke, hjärtinfarkt eller organsvikt.
4. Ateroskleros: Detta är en progressiv sjukdom där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas i aortaväggarna och bildar plack. Ateroskleros kan orsaka smalning av aortan och öka risken för hjärt-kärlsjukdomar som stroke och hjärtinfarkt.

Behandlingen av aortasjukdomar beror på typen, svårighetsgraden och platsen i kroppen där sjukdomen finns. Behandling kan inkludera mediciner, livsstilsförändringar, operationer eller kombinationer av dessa.

En "blåmärke" (petechia) är en liten, flat, röd eller blå fläck på huden eller slemhinnan som orsakas av att ett mindre blodkärl har brutits och blodet läcker ut under huden. Orsaken till blåmärken kan vara mekanisk trauma, som tryck eller piskralleryd, eller infektioner som meningokocker. Blåmärken skiljer sig från andra slags fläckar på huden genom att de inte försvinner när man trycker på dem med en glaspinne eller ett finger. De kan vara små, mindre än 2 millimeter i diameter, och kan uppstå i stora mängder vid vissa sjukdomar eller infektioner. I allmänhet är blåmärken ofarliga, men de kan ibland vara ett tecken på en allvarligare skada eller sjukdom. Om du upplever plötsliga och omfattande utbrott av blåmärken bör du söka vård hos en läkare så snart som möjligt.

'Nervsmärta' eller neuropatisk smärta är en typ av smärta som orsakas av skada eller sjukdom i nervsystemet. Det kan vara en kronisk, långvarig smärta som kan vara svår att behandla. Nervsmärta kan beskrivas som stickande, brännande, skarp, elektriskt, klåfingrigt eller smärtsamt kittlande. Den kan uppstå som en komplikation till diabetes, cancerbehandling, HIV/AIDS, amputationer, alkoholism och andra sjukdomar eller skador på nervsystemet. Vissa läkemedel och behandlingsmetoder kan hjälpa att lindra nervsmärta, men det kan vara svårt att hitta en effektiv behandling eftersom orsaken till smärtan kan vara komplex och variera mellan individer.

Förlamning (paralys) är ett medicinskt tillstånd där muskelaktiviteten eller rörelseförmågan i en kroppsdel eller kroppsdelar är påverkad eller saknas, ofta orsakat av skada på nervsystemet. Det kan bero på en skada på hjärnan, ryggmärgen eller nerverna som förhindrar kommunikationen mellan hjärnan och musklerna. Förlamningar kan vara tillfälliga eller permanenta och kan variera i svårighetsgrad från lindrig svaghet till total oförmåga att röra en kroppsdel.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

Aortaaneurisme er en utvidelse i den største hovedblodåren, aorta. Aneurismet oppstår som følge av svækkelse i arteriens vægge, og kan være inneboende (kongenital) eller aquired (f.eks. som følge av årsaker som høyt blodtrykk, emboli, infeksjoner eller traumer).

En ubrukt aortaaneurisme kan være asymptomatisk og oppdages ved tilfeldighet under en rutinemedisinsk undersøkelse. I noen tilfeller kan det være akutt, med pludselige, sterke buksensmerter som følge av en aneurysmabrutning (dissektion).

Hvis aortaaneurismet blir ikke behandlet, øker risikoen for at det brister og fører til innenblødning i bukhulen. Dette kan være livstruende og krever akutt medisinsk behandling. Behandlingsmuligheter inkluderer åpne kirurgiske operasjoner eller endovaskulær reparasjon, avhengig av størrelsen og lokaliseringen av aneurismet.

"Stereotaktiska tekniker" är en grupp metoder inom neurokirurgi och strålbehandling som används för att precist lokalisera och behandla skador eller abnormaliteter i hjärnan eller andra delar av kroppen. Dessa tekniker använder sig av avancerad bildhantering, matematik och datorstödd planering för att bestämma exakt vilka positioner och vinklar som behandlingsredskapen ska placeras i för att träffa målet med minimal skada på omgivande vävnad.

I neurokirurgi används stereotaktiska tekniker ofta för att framförallt behandla funktionella störningar, tumörer och vaskulära abnormaliteter i hjärnan. Det kan exempelvis handla om djupbråksstereotaxi, stereo-elektroencefalografi (SEEG) eller framskjuten framstötsstereotaxi (FRAS).

I strålbehandling används stereotaktiska tekniker för att leverera höga doser strålning till små, väldefinierade mål, ofta i hjärnan. Exempel på sådana tekniker är stereotaktisk radiosurgeri (SRS) och stereotaktisk strålbehandling (SBRT). Dessa metoder kan användas för att behandla både maligna och benigna tumörer, vaskulära malformationer och funktionella störningar.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Kordotomi är ett medicinskt begrepp som refererar till en procedure där man skär i ryggmärgens baksida (dorsalt) för att påverka smärta eller kramper. Proceduren innebär att man gör en inkision i huden och senare i den yttre och inre bindvävslagren runt ryggraden, varpå man skär igenom ligamentum flavum och annan vävnad för att komma åt dorsal hornet i ryggmärgen.

Denna typ av procedur används ofta som en sista utväg för patienter med obehandlad kronisk smärta, spasticitet eller vissa typer av epilepsi när andra behandlingsmetoder har visat sig vara otillräckliga. Genom att skära bort eller på annat sätt störa de nervceller i ryggmärgen som orsakar smärtan eller kramperna kan man uppnå en lindring av symtomen.

Det är viktigt att notera att cordotomi är en invasiv och potentiellt riskfylld procedur som bör utföras endast av erfarna neurokirurger och under strikta kontroller för att minimera komplikationerna.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Neurokirurgi (eller neurokirurgi) är en gren inom kirurgi som fokuserar på behandling av skador, sjukdomar och andra tillstånd som rör centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Det kan handla om att operera bort tumörer, reparera blodkärl eller korrigera missbildningar i hjärnan eller ryggmärgen. Neurokirurger är specialiserade läkare som har genomgått speciell utbildning för att kunna utföra dessa komplexa operationer.

'Intrakraniell hypotoni' är ett medicinskt begrepp som refererar till ett lägre än normalt tryck inne i skallbenet. Det intra Kraniala trycket (ICP) mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och det normala värdet varierar beroende på individen, men ligger vanligtvis mellan 5 och 15 mmHg.

Intrakraniell hypotoni kan orsaka en rad symtom, inklusive huvudvärk, yrsel, synproblem, förvirring och i allvarliga fall kan det leda till koma eller död. Det kan vara associerat med olika sjukdomar eller skador som påverkar hjärnan eller cerebrospinalvätskan (CSF), såsom subarachnoidalblödning, meningit, hydrocefalus och andra neurologiska störningar.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla intrakraniell hypotoni i tid för att förebygga skada på hjärnan och förbättra patientens prognos. Behandlingen kan innefatta läkemedel, operation eller andra terapeutiska metoder beroende på underliggande orsaken till sjukdomstillståndet.

Huvudvärk definieras inom medicinen som en obehaglig känsla eller smärta i huvudet eller halsen. Den kan variera i styrka, från mild till stark, och kan kännas utlöst av olika orsaker såsom spänningar i musklerna i halsen och huvudet, blodbrist i hjärnan, infektioner eller andra sjukdomar. Huvudvärkar kan vara akuta eller kroniska, beroende på om de varar under en kortare eller längre tidsperiod. Symtomen kan också variera, inklusive tryck eller smärta, stickningar, pulseringar eller brännande känslor i huvudet. I allvarliga fall kan huvudvärk vara ett tecken på en livshotande sjukdom och kräver då akut medicinskt ingripande.

Warfarin är ett blodtunnande läkemedel som tillhör gruppen vitamin K-antagonister. Det används vanligen för att förebygga blodproppar och stroke hos personer med oregelbunden hjärtrytm (fibrillation av förmaket), hjärtklaffoperationer eller andra riskfaktorer för blodproppar. Warfarin fungerar genom att hindra enzymet vitamin K-epoxidreduktas från att återbilda aktivt vitamin K, som behövs för syntesen av de blodproteiner som hjälper till att stötta blodets koaguleringsförmåga. Det tar vanligtvis några dagar innan warfarin når full effekt och under den tiden måste patienten kontrolleras regelbundet för att säkerställa rätt dosering och undvika ökad blödningsrisk. Warfarin varnar också för vissa livsmedel och läkemedel som kan interagera med det och påverka dess effektivitet eller öka risken för biverkningar.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Radikulopati är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där en eller flera nervrötter i ryggraden komprimeras, inflammeras eller skadas på något annat sätt. Detta kan orsaka smärta, krypning, domning och förlust av känsel och/eller muskelstyrka i armarna eller benen, beroende på vilka nervrötter som är drabbade. Radikulopati kan vara tillfällig eller permanent och kan orsakas av en rad olika sjukdomar och skador, till exempel hernierade intervertebrala diskar (skivskador), tumörer, infektioner, degenerativa skelettsjukdomar eller trauma.

'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).

Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.

Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)

Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.

"Kärlsjukdomar i ryggmärgen" (Cerebrovaskulära sjukdomar i ryggraden) är ett samlingsbegrepp för olika medicinska tillstånd som beror på skador eller avvikelsear i blodkärlen som försörjer ryggmärgen med syre och näringsämnen. Detta kan leda till celldöd, funktionsnedsättning eller stroke i ryggmärgen.

Exempel på kärlsjukdomar i ryggmärgen inkluderar:

* Ateroskleros: En progressiv process där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas på insidan av blodkärlen, vilket kan orsaka stenos (förträngning) eller emboli (blockering) i de blodkärl som förser ryggmärgen med syre.
* Arterit: En inflammation i de stora halsartärerna som kan leda till att dessa artärer förtränger, vilket kan orsaka svårigheter för blodflödet till ryggmärgen och därmed leda till stroke.
* Dissektion: En skada på den inre liningen av en artär som kan orsaka att blod tränger ut i vävnaden runt omkring, vilket kan leda till att artären förträngs eller att klaffar bildas och blockerar blodflödet.
* Malformationer: Anatomiska avvikelser som är närvarande vid födelsen och påverkar de blodkärl som förser ryggmärgen med syre. Dessa kan leda till att blodet flödar felaktigt genom kärlen, vilket kan orsaka skador på ryggmärgsvävnaden.

Symptomen på kärlsjukdomar i ryggmärgen kan variera beroende på vilka delar av ryggmärgen som drabbas och hur allvarlig skadan är. Symptomen kan inkludera svaghet, smärta, känselbortfall, koordinationssvårigheter och urinvägsproblem.

En epiduralabscess är en abscess, eller infektion, som bildas i det epidurala utrymmet, det vill säga det rum som finns mellan hjärnan eller ryggraden och den överliggande hårda hinna som kallas dura mater. Den kan orsakas av bakterier som sprider sig från en infektion någon annanstans i kroppen, till exempel från en infektion i en närbelägen vävnad eller från blodet. Symptomen på en epiduralabscess kan inkludera smärta, stelhet, svullnad och feber. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika och i vissa fall kirurgiskt avlägsnande av abscessen.

Smärtreceptorer, också kända som nociceptorer, är speciella nervceller (neuron) som reagerar på skadliga stimuli och sänder signaler till hjärnan för att uppfatta smärta. De finns i hela kroppen, inklusive huden, musklerna, organen och benen. Smärtreceptorer kan aktiveras av olika former av skada, som hetta, kyla, tryck, sträckning eller kemiska substanser relaterade till inflammation eller skada. När smärtreceptorerna aktiveras skickar de elektriska impulser genom det perifera nervsystemet till ryggraden och slutligen till hjärnan, där smärtan upplevs och tolkas.

Neuroendoskopi är en minimalinvasiv metod inom neurokirurgi där en flexibel eller stel scope (en slags tunn rör med en kamera och ljuskälla monterad på änden) används för att undersöka och behandla skador, tumörer och andra tillstånd i hjärnan och ryggmärgen. Metoden möjliggör direkt seende in i kroppens hålrum och kaniner, vilket underlättar precisionen och säkerheten under operationer. Neuroendoskopi används ofta för att behandla hydrocefalus, pituitärtumörer och andra intrakraniala tillstånd.

Hjärnskada (traumatisk hjärnskada) definieras som skada på hjärnan orsakad av ett yttre våld. Det kan vara olyckor, fall, trafikolyckor, våld eller sportrelaterade skador. Hjärnskador kan variera från milda, som en hjärnskakning, till allvarliga, som komatoskada eller dödsfall. Symptomen på en hjärnskada kan variera beroende på vilken del av hjärnan som skadats och hur allvarlig skadan är. Symptomen kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, yrsel, svårt att tala eller svälja, och i allvarliga fall kan det leda till förlamning, medvetandeförlust eller dödsfall.

'Ryggmärgsinflammation' (tidigare även kallat meningit i ryggmärgen) är en infektion i den del av centrala nervsystemet som kallas ryggmärgen. Ryggmärgen löper genom ryggraden och är ett tunna, men mycket viktigt, transmissionsledningssystem som svarar för kommunikation mellan hjärnan och resten av kroppen.

Ryggmärgsinflammation kan orsakas av bakterier, virus eller andra organismer. Bakteriell ryggmärgsinflammation är vanligare än viral ryggmärgsinflammation och tenderar att vara allvarligare. Sådana infektioner kan leda till svullnad i ryggmärgen, vilket kan skada eller förstöra de nervceller som finns där.

Symptomen på ryggmärgsinflammation kan inkludera:

* Hög feber
* Stel neck (nackstelhet)
* Kraftig huvudvärk
* Förvirring eller förändrat medvetande
* Kräkningar

I allvarliga fall kan det också uppstå muskelsvaghet, domningar, problem med balansen och koordinationen samt i värsta fall koma. Ryggmärgsinflammation är en medicinsk nödsituation som kräver omedelbar behandling. Behandlingen kan innebära antibiotika för bakteriell ryggmärgsinflammation och antivirala läkemedel för viral ryggmärgsinflammation, samt stödjande vård för att hantera symtomen.

'Korsben' er en betegnelse for en type skade på benet, hvor begge benes underarmsknogler (ofte kaldt 'skinneben') er brutt i et eller flere steder. Dette skaber ofte en formation som minder om et kors, derfor navnet 'korsben'. Denne type skade kan forekomme ved alvorlige ulykker, fx bil- eller arbejdsulykker, og kan medføre varierende grad af funktionsnedsættelse i benet. Behandlingen kan inkludere operation, stabilisering med ekstern fastsætning, fysio- og ergoterapi samt smertestillende behandling.

Talamussjukdomar är en samlingsbeteckning för sjukdomar som primärt orsakas av skada eller avvikelse i talamus, en del av hjärnan som är involverad i sensomotorisk och kognitiv funktion. Talamussjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan orsakas av flera olika faktorer, till exempel trauma, infektion, tumörer, stroke eller neurodegenerativa sjukdomar.

Exempel på talamussjukdomar inkluderar:

* Talamuskärlsbetydande stroke (CVA)
* Neurodegenerativa sjukdomar som parkinsonism och Huntingtons sjukdom
* Infektioner som hjärnhinneinflammation (meningit) eller encefalit
* Metaboliska sjukdomar som Wilson sjukdom
* Tumörer i talamus

Symptomen på talamussjukdomar kan variera beroende på vilken del av talamus som är drabbad, men de kan inkludera sensorisk förlust, motoriska störningar, kognitiva svårigheter, smärta, sömnstörningar och förändringar i perception och känsloliv.

'Skolios' er en medisinsk term som betyr en abnormal s-formet eller C-formet bøyning av rygraden. Denne tilstanden kan oppstå i barn og voksne, men den er oftest synlig under vekstfasen i barndommen. Skoliosen kan variere i alvorlighetsgrad, fra mildt sluttet halsrygg til en mer alvorlig bøyning som kan føre til åpninger mellom revner og forstyrre lungfunksjonen. Årsaken til skolios kan være ukjent (idiopatisk), men den kan også være forbundet med andre medisinske tilstander som neuromuskulære lidelser eller kongenitale feilutviklinger.

Spinal cord stimulation (SCS) är en behandlingsmetod inom smärtlindring som innebär att elektriska impulser genereras av en implanterad neurostimulator och leds via en eller flera ledare till ryggmärgens bakre yta. Dessa elektriska impulser stör nervsignalerna som leder till smärtan, vilket kan ge upplevelse av smärtlindring för patienten.

SCS används oftast som ett sista alternativ när andra behandlingsmetoder har misslyckats eller inte gett önskad effekt. Den är indikerad hos patienter med kronisk smärta i ryggen, extremiteterna eller båda, inklusive neuropatisk smärta, ischämisk smärta och visceral smärta.

Innan en permanent stimulator implanteras genomförs oftast en utvärderingsperiod där en temporär stimulator placeras under lokalbedövning eller med mild sedering. Om patienten upplever en tillfredsställande smärtlindring under denna tidsperiod kan en permanent stimulator implanteras i ett senare skede.

En reflex är en automatisk, snabb och involuntär muskulär respons eller reaktion på en stimulus, som orsakas av en kedja av nervsignaler i centrala och perifera nervsystemet. Reflexer hjälper till att skydda kroppen från skada genom att snabbt utlösa en muskulär kontraktion eller rörelse som motverkar den skadliga stimulen.

Ett exempel på en reflex är knäreflexen, även känd som patellarreflexen. Den utlösas när läkaren gently slår lätt på knäskålens undersida med en hammare, vilket får knäskålen att röra sig reflexmässigt. Detta sker eftersom den perifera nerverna i benet registrerar smärtan och skickar signaler till ryggmärgen, där de leds via en speciell bana av neuroner till den aktiverade muskeln (musculus quadriceps femoris), vilket orsakar en kontraktion och rörelse.

Reflexer är viktiga för att underhålla balans, koordinera rörelser och skydda kroppen från skada. De kan också användas som diagnostiska verktyg inom medicinen för att undersöka nervfunktionen och det neuromuskulära systemet.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

A dissection aneurysm, även känt som en "dissekerande aortaaneurysm", är ett medicinskt tillstånd där det uppstår en skada på den inre layern av aortan (den stora blodkärlen som löper från hjärtat). Skadan orsakar en rättslägen splittring i väggen på aortan, vilket gör att blodet kan tränga in och skilja de yttre lagren ifrån varandra. Detta kan leda till att aortan sväller upp och bildar ett aneurysm (en utbuktning i kärlen).

Dissekerande aortaaneurysmer är allvarliga tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling, ofta kirurgi. Om de inte behandlas kan de leda till livshotande komplikationer, såsom blodproppar eller inre blödningar. Faktorer som ökar risken för att utveckla en dissekering aneurysm inkluderar hög ålder, högt blodtryck, rökning och genetiska faktorer.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Postoperativ blödning är när en patient som har genomgått en operation får fortsatt eller nyutvecklad blödning från operationsstället efter att operationen är klar. Detta kan orsaka komplikationer såsom anemi, hypovolemi (volymbrist) och i värsta fall chock. Postoperativa blödningar kan vara omedelbart efter operationen eller upp till några dagar senare. Orsakerna kan variera från tekniska fel under operationen, blodproppar eller för högt tryck i blodkärlen. Behandlingen kan innefatta ytterligare kirurgi, transfusioner av röda blodkroppar och andra behandlingar för att stävja blödningen och hålla patientens vätske- och elektrolytbalans.

Medicinskt kan "glosögdhet" definieras som en försämring av förmågan att artikulera tala, det vill säga att forma och producera tal med hjälp av tungan, läpparna och andra munmuskler. Glosögdhet kan orsakas av olika medicinska tillstånd som neurologiska sjukdomar, skador på hjärnan eller nerverna, strukturella skador på munnen eller tungan, eller muskulära problem. Symptomen på glosögdhet kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera att personen har svårt att producera klara ljud, att talet blir sluddrigt eller nästan omöjligt att förstå. Behandlingen av glosögdhet beror på orsaken till problemet och kan innefatta logopedisk träning, medicinsk behandling eller kirurgi.

'Inåtledande nervbanor', även kända som efferenta nervbanor, är nerver eller delar av nervsystemet som transporterar signaler från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till muskler och kroppens effektororgan. Dessa signaler orsakar en fysisk respons eller handling, till exempel rörelse av en muskel eller sekretion av en hormon. Inåtledande nervbanor skiljer sig från sensoriska nervbanor, som transporterar känsel- och smärtreceptorer från kroppen till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

En hjärnaneurysm är en utbulning i en artär i hjärnan. Den uppstår när den del av artären som förser hjärnan med blod blir svag och expanderar, vilket kan leda till att väggen spricker eller att blodet läcker ut i omgivande vävnad. Detta kallas också ett subaraknoidblödning eller en blödning in i hjärnhinnorna. Hjärnaneurysmer kan vara asymptomatiska, men om de ökar i storlek eller spricker kan de orsaka allvarliga symptom som svår huvudvärk, yrsel, synstörningar och medvetandeförlust. Behandlingen av hjärnaneurysm beror på storleken, läge och symtomen, men den kan innebära kirurgi eller ändringar i blodflödet med hjälp av mindre invasiva tekniker.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Spinal dysrahism är ett samlingsbegrepp för en grupp med medfötta missbildningar av ryggmärgen och ryggraden. Det kan variera från milda till allvarliga fall, beroende på hur mycket strukturer kring ryggmärgen påverkas.

Vid spinal dysrahism är den skyddande vävnaden runt ryggmärgen ofullständigt formad eller saknas helt, vilket kan leda till att nervbanorna i ryggmärgen skadas eller exponeras. Detta kan orsaka en rad symtom, beroende på vilka nerver som är drabbade och hur allvarligt skadan är.

Symptomen på spinal dysrahism kan inkludera muskelsvaghet, förlamning, smärta, känselbortfall, problem med tarm- och urinvägsfunktioner samt skelettförändringar i ryggen. Behandlingen beror på symtomen och allvarlighetsgraden av tillståndet, men kan innefatta operation, fysioterapi, medicinsk behandling och rehabilitering.

Polyradikulopati är ett medicinskt tillstånd där flera nerver i ryggraden skadas på grund av en underliggande sjukdomsförlopp. Ordet poly radikulopati kommer från grekiskan och betyder "många rötter" (poly) och "nervrötter" (radiculopathy).

Detta tillstånd kan orsakas av en rad olika sjukdomar, inklusive degenerativa benskörden som cervikala eller ländryggssmärtor, diskbråck, tumörer, infektioner eller autoimmuna sjukdomar som Guillain-Barrés syndrom. Symptomen på polyradikulopati kan variera beroende på vilka nerver som är drabbade, men de kan inkludera smärta, krypningar, stickningar, svaghet och förlorad känsel i armar eller ben.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och bilddiagnostik som röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen beror på den underliggande orsaken till polyradikulopati och kan innefatta smärtbehandling, fysioterapi, operation eller immunoterapi.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

'Blödning' kan definieras som en oönskad utflöde av blod från kroppens blodkärl, till följd av skada eller sjukdom. Det kan vara inre blödningar, där blodet samlas inne i kroppen, eller yttre blödningar, där blodet kommer ut genom huden eller slemhinnor. Blödningsgraden kan variera från små punkteringar till livshotande blödningar beroende på orsaken och platsen för blödningen.

'Vattenskalle' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. Uttrycket används ibland informellt för att beskriva någon som är stur, envis eller oöm på huvudet, men det finns ingen direkt motsvarighet i den professionella medicinska terminologin. I vissa fall kan termen användas metaforiskt för att beskriva en persons beteende eller inställning, men det är inte en diagnos som ställs av en läkare eller annan medicinsk expert.

'Smärtstillande medel' (alternativt: 'smärtbehandlingsmedel') är ett samlingsbegrepp för läkemedel och andra substanser som används för att lindra, minska eller eliminera smärta. Smärtstillande medel kan vara av olika typer beroende på vilken typ av smärta de är tänkta att behandla. Några exempel på vanliga smärtstillande medel inkluderar:

1. Analgetika: Detta är en grupp av smärtstillande medel som verkar direkt på smärtsignalerna i kroppen och hjälper till att reducera smärtan utan att orsaka medvetslöshet eller sömn. Exempel på analgetika är paracetamol, acetylsalicylsyra och icke-opioid analgetikan (NAI) som diklofenak och ibuprofen.
2. Opioider: Detta är en grupp av starka smärtstillande medel som verkar på opioidreceptorerna i hjärnan och ryggmärgen för att minska smärtan. Exempel på opioider inkluderar morfin, oxycodon, fentanyl och hydromorfon.
3. Lokalbedövningmedel: Detta är en grupp av substanser som används för att lokalt blockera smärtsignaler i kroppen. De kan användas under operationer eller vid behandlingar som injektioner, där de orsakar en temporär förlust av känsel i området. Exempel på lokalbedövningmedel inkluderar lidokain och bupivacain.
4. Adjuvanta smärtstillande medel: Detta är en grupp av substanser som används tillsammans med andra smärtstillande medel för att öka deras effektivitet eller minska biverkningarna. Exempel på adjuvanta smärtstillande medel inkluderar kortikosteroider, antidepressiva läkemedel och antiepileptika.

Det är viktigt att använda rätt typ av smärtstillande medel beroende på typen och svårighetsgraden av smärtan. Läkare och sjuksköterskor kan hjälpa till att bestämma vilket läkemedel som är lämpligt för en viss patient.

Spinal stenos - ländrygg - Internetmedicin. Smärta i nacke och rygg, del 1 Ont i ländryggen? Del 8 Falsk ischias, ischias, ... Epiduralblödning postoperativt eller Sjukgymnast. En sjukgymnast kan hjälpa dig med stretchingövningar som gör att du får ...
Epiduralblödning, kraniell. * Epiduralblödning, spinal. * Subduralblödning. * Subduralblödning, akut. * Subduralblödning, ...