"Epiphysiolysis" eller "epifysglidning" är en ortopedisk term som refererar till en skada där skiftet (epifysen) mellan lårbenets långa benstam (diaphysen) och det yttre ledstycket (epifysen) lossnar. Detta sker vanligtvis på grund av en sublima eller total separation av epifysen från diaphysen, oftast i området kring höftleden. Epifysglidning är vanligare hos barn och ungdomar under puberteten, särskilt hos överviktiga barn och flickor. Det kan orsakas av trauma eller vara idiopatisk (utan en uppenbar orsak). Symptomen inkluderar plötslig smärta i höften, skräck vid rörelse och oftast ett kraftigt gånghinder. Behandlingen kan omfatta operation för att fästa tillbaka epifysen på diaphysen, vilket vanligtvis är framgångsrikt om det upptäcks tidigt.

"Epifysen" er en del av langbenet eller andre lange ben i kroppen hos barn og unge. Det er den del av skelettet som ligger overst i de lengre benene, og det er der leddet finnes mellom epifysen og metafysen (den neste del nedover). Epifysen består av søttveitsknuttene og er viktig for vekst og utvikling av benet. Under voksenalderen blir epifyser og metafysen sammenvokset, noe som kalleres slutting av de voksne grensene.

"Slipped Capital Femoral Epiphyses" (SCFE) är en ortopedisk diagnos som primärt drabbar barn och ungdomar. Det handlar om en skada på det växande skelettet i höftleden, där huvudbenets (capital femoral epiphysis) överkant (slipar) glider ifrån dess normala position i förhållande till lårbenet (femur). Denna skada inträffar vanligtvis vid en tidpunkt då skelettet växer fortast, under puberteten.

SCFE kan vara associerad med övervikt och har också visat sig vara mer frekvent hos vissa etniska grupper, såsom afroamerikaner och polynesier. Symptomen på SCFE kan inkludera smärta i höften, lårbenet eller knäna, speciellt under fysisk aktivitet, samt att barnet går med en typisk skuggliknande gång. Diagnosen ställs vanligtvis genom röntgen av höftleden och behandlas ofta kirurgiskt genom att stabilisera huvudbenets överkant i dess normala position med hjälp av skruvar eller spikar.

Det är viktigt att SCFE diagnostiseras tidigt och behandlas korrekt, eftersom obehandlad SCFE kan leda till fortsatt slidning och på sikt till komplikationer som artros och rörelsebegränsningar i höftleden.

Lårbenshuvud, på latin "caput femoris", är den del av lårbenet (femur) där det articulerar med höftleden. Det är en kulaformad ledyta som sitter uppåt och bakåt på lårbenet och passar in i höftledens skålformade ledpanna, acetabulum. Lårbenshuvudet är omgivet av brosk, så kallat ledbrosk ("cartilago articularis"), som dämpat slid mellan lårbenshuvudet och höftbenet (os ilium).

Lårben, på latin "femur", är ett ben i underkroppen hos däggdjur och fåglar. Det är det längsta och starkaste benet i kroppen och bildar en del av benskelettet. Lårbenet sträcker sig från höftleden till knäskålen (patella) och består av tre delar: översta delen som kallas femurhuvudet, mitten som kallas femurskaftet och den nedre delen som kallas femurknuten. Lårbenet är involverat i rörelser som går, står och sitter.

Legg-Calvé-Perthes disease är en ovanlig sjukdom som drabbar barns höftled. Den orsakas av en avbrott i blodförsörjningen till huvudbenet (femurhuvudet) inne i ledkapseln, vilket leder till nekros (död) av benvävnaden. Detta följs av ett återbildningsstadium där ny benvävnad bildas och ledhuvudet försöker läka sig.

Under sjukdomsförloppet kan höftleden bli deformerad, vilket kan leda till smärtor, skräpjankande gång och nedsatt rörlighet i höften. Sjukdomen är vanligast hos barn i åldrarna 4-8 år och är fyra gånger mer vanlig hos pojkar än flickor.

Behandlingen för Legg-Calvé-Perthes disease kan innebära vila, fysioterapi, användning av kryckor eller korsett och i vissa fall operation. Prognosen är ofta god om barnet behandlas tidigt och fullständigt, men det kan finnas en risk för fortsatt ledskada och nedsatt rörlighet i höften.

Lårbenshuvudnekros (avser vanligen den vuxna populationen): Det mesta eller all av det benvävnad som utgör höjdpartiet (huvudet) av lårbenet dör orsakat av en interruption i blodförsörjningen. Detta kan inträffa till följd av olika orsaker, såsom trauma, infektion, sjukdomar som påverkar blodets koagulering eller långvarig press på blodkärlen till lårbenshuvudet. Symptomen kan inkludera smärta, stelhet och svårigheter att röra benet. I vissa fall kan det behövas genomgå en operation för att ersätta eller reparera den skadade leden.

"Tillväxtplatta" är ett medicinskt begrepp som refererar till ett tillstånd där tillväxten hos en individ inte fortsätter att öka, trots att individen fortfarande växer och utvecklas. Detta kan inträffa vid olika tidpunkter under barndomen och adolescensen beroende på individens genetiska och miljömässiga faktorer.

Den mest kända tillväxtplattan är den som inträffar efter att en person har nått sitt slutgiltiga längdväxt, vilket normalt sker under senare tonåren eller tidiga 20-talet. Vid detta stadium avlivas de växande benmärgscellerna i lårbenen och armbågarna, vilket förhindrar att benen fortsätter att växa.

Det är viktigt att notera att tillväxtplattor också kan påverkas av andra faktorer som hälsoproblem, näringsbrist eller stress. Dessa faktorer kan leda till en försening eller avstannande i tillväxten, vilket kan ha långsiktiga konsekvenser för individens utveckling och hälsa.

Höftleden, även kallat coxofemoral led, är det största ledet i kroppen och sitter mellan höftbenet (os ilium) och lårbenet (femur). Det består av en kula (caput femoris) på lårbenets överarmsända som passar in i en skålformad grop (acetabulum) på höftbenet. Höftleden tillåter rörelser såsom flexion, extension, abduktion, adduktion, rotation och cirkumduktion av benet. Ledhuvudet är klätt i ett glatt brosk (cartilago articularis), som minskar friktionen och skyddar ledytan. Ledhålan (capsula articularis) omger höftleden och innehåller en synovialvätska som smörjer leden och reducerar friktionen.

'Skenben' er en medisinsk betegnelse for en type fraktur (knøskebrud) i underarmsknoglen (ulna), der sker nær leddet til armen. Det vil si at bruddet sker i den del av underarmsknoglen som ligger nærmest skulderen og håndleddet. Skenbenet er en vigtig del av bærekraftsystemet i underarmen, og et knøskebrud her kan føre til smerter, svelling, blåmærker og/eller begrænset rørelseevne i armen. Behandlingen af skenben kan inkludere opplasting, sleng, behandling med splint eller gips, fysioterapi og i vissa tilfeller kirurgi.

'Age Determination by Skeleton' is a medical and forensic anthropology term used to describe the process of estimating an individual's age at the time of death based on the analysis of their skeletal remains. This method takes into consideration various factors such as the degree of skeletal maturity, degenerative changes, and other skeletal markers of aging.

The analysis of the skeleton for age estimation can be divided into two main categories: developmental age assessment and degenerative age assessment. Developmental age assessment involves evaluating the degree of skeletal maturity in subadult individuals (those who have not yet reached full adult size) by analyzing various skeletal elements, such as the epiphyses (growth plates) and dental development.

Degenerative age assessment, on the other hand, focuses on assessing aging changes in adults, including the evaluation of public symphyseal face shape and texture, auricular surface changes, cranial suture closure, and degenerative changes in joints. These methods provide an estimate of the individual's age at death within a certain range, rather than providing a specific age.

It is important to note that age determination by skeleton is not always precise and can have a significant degree of error. The accuracy of age estimation depends on various factors, including the quality of the remains, the completeness of the skeleton, and the individual's health status during life. Additionally, environmental and genetic factors can also influence the rate of aging, further complicating the process of age determination by skeleton.

Den humerus är, i medicinsk terminologi, den översta benen i överarmsbenet (armens längre del) som artikulerar med skulderbladet och underarmsbenet. Humerus är ett av de längre rörbenen i kroppen och har en kropp (corpus humeri), två ändar (extremiteter) och tre tuberkler. Den proximala extremiteten artikulerar med skulderbladet och bildar axelleden, medan den distala extremiteten artikulerar med underarmsbenet och bildar armbågsleden tillsammans med två andra ben, ulna och radium.

Osteotomi är ett medicinskt begrepp som refererar till den kirurgiska proceduren där man skär benet i ett specifikt ställe för att korrigera en deformitet eller förändra benets axel. Detta kan användas för att rätta till exempelvis knä- eller höftdeformationer, återställa normal benlängd efter benfrakturer eller behandla artros. Osteotomin kan utföras med olika typer av kirurgiska verktyg, såsom sågar eller raspblad, och kan vara öppen eller minimalt invasiv beroende på operationsteknik. Efter operationen behöver benet ofta stabiliseras med exempelvis skruvar, plattor eller bandage för att underlätta läkningen och uppnå önskad korrektion.

Den medicinska termen "diafyse" används för att referera till den centrala, långa och tunnare delen av en tubulär benstruktur, som mellanhandsbenen eller lårbenet. Det är den del av benet som ligger mellan epifysen (de yttre ändarna) och metafysen (området nära ledytan). Diafyse innehåller huvudsakligen benmärg, som producerar röda och vita blodkroppar.

Femoracetabular impingement (FAI) är en anatomisk tillstånd där det uppstår en påtvingad kontakt mellan bensaxen (femur) och höftledspannan (acetabulum). Detta orsakas vanligtvis av en extra benvävnad eller förändringar i formen hos antingen bensaxen, pannan eller båda. Det finns två huvudtyper av FAI: Kamform impingement och Pincer-typ impingement. I kamform impingementen är det en extra benvävnad (kammen) på bensaxens huvud som krockar med pannan när benet rörs. I Pincer-typ impingementen är det istället en övervuxen panna som orsakar problemet.

FAI kan leda till smärta, stelhet och ökad erosion i höftleden, vilket kan resultera i tidigare utveckling av artros i höftleden. Behandlingen kan innefatta fysisk terapi, smärtstillande läkemedel eller kirurgi beroende på svårighetsgraden och symtomen hos individen.

Lårbenshalsen (femur capitulum) är den del av lårbenet (femur) som articulerar med höftleden (articulatio coxae). Det är en knölig yta på den proximala änden av lårbenet och bildar en del av ledhuvudet tillsammans med överarmsbenets (humerus) skulderkula (caput humeri) i höften. Lårbenshalsen är en vanlig plats för benbrott, särskilt hos äldre vuxna, på grund av att den är belastad under vardagliga aktiviteter som stå, gå och stiga upp från en stol.

Osteokondrodysplasier är en grupp med genetiska sjukdomar som primärt påverkar benens och broskets utveckling. Dessa sjukdomar kännetecknas av abnormiteter i benstrukturen, längd, form och funktion, samt förändringar i broskets vävnad. Osteokondrodysplasier kan orsakas av mutationer i olika gener som påverkar cellernas förmåga att reglera ben- och broskväxten. Symptomen kan variera från milda till allvarliga, beroende på vilken gen som är muterad och hur allvarlig mutationen är. Exempel på osteokondrodysplasier inkluderar achondroplasi, diastrofisk dysplasi och multiple epifyseraldysplasier. Behandlingen kan omfatta operationer, fysioterapi och medicinsk behandling för att lindra symtomen och underlätta funktionen.

“Human development” i medicinsk kontext refererer til den proces hvor et menneske vokser og udvikler sig fra et fertiliseret æg (zygote) til en voksen. Denne proces inkluderer fysisk, kognitiv og social udvikling.

Fysisk udvikling omfatter vækst i størrelse og vægt, organudvikling og muskel- og skeletudvikling. Kognitiv udvikling refererer til den måde hvorpå barnet udvikler sine tanker, sprog, minde og læringsferdigheder. Social udvikling omfatter barnets evne til at etablere og opretholde forhold, samarbejde med andre og udvikle empati.

Human development er en kompleks proces, der påvirkes af mange forskellige faktorer, herunder genetiske faktorer, ernæring, miljø, oplevelser og sundhedsforhold. Læger og andre sundhedsfaglige professionelle kan overvåge barnets udvikling gennem regulære undersøgelser og tage skridt for at støtte en normal og sund udvikling, hvis behovet opstår.

'Brosk' er en type væv som findes i dyreorganismers krops, herunder mennesker. Det består af et stort antal tynde og fjedrende fibre, der er ophobet i en geléagtig substans. Brosk er ikke så hårdt som knogler, men er mere stiv end muskler og slimhinder.

Broskvævet findes oftest i bevægelige dele af kroppen, hvor det fungerer som en slags amortisering mellem knoglerne og dermed mindsker slid og skader under bevægelse. Et eksempel på et sted, hvor brosk findes, er i knæet, hvor der er et lag brosk bag knæskånen (patella) kaldet det bagre knæbrosk (posterior cruciate ligament).

Brosk har også en vigtig rolle i at absorbere stød og fordele trykket jævnt over et areal. Dette gør det muligt for leddene at bevæge sig glidende og smidigt, uden at blive beskadiget af gentagne slitage.

I takt med alderen kan brosket blive mindre elastisk og forløsere sig, hvilket kan føre til ledbesvær og smerter. Desuden kan skader på brosket være smertefulde og svære at helbrede, da det har en begrænset evne til at regenerere sig selv.

"Benspikar" er en norsk betegnelse for en type lægemiddel, som kaldes "benzodiazepiner" på engelsk. Benzodiazepiner er et stort og varieret stofklasse av sedativa/hypnotiska midler, som har en rango av terapeutiske bruksområder, inkludert behandling av angstanfeller, søvnforstyrrelser, muskelspasmer, epilepsi og alkoholentoksikasyon.

De mest vanlige benzodiazepiner inkluderer:

* Diazepam (Valium)
* Lorazepam (Ativan)
* Clonazepam (Klonopin)
* Alprazolam (Xanax)
* Temazepam (Restoril)

Benzodiazepiner virker ved å binde til GABA-A receptorane i hjernen, forstærkende den inhiberende effekten av gamma-aminobutyrsyre (GABA), som er en neurotransmitter som har en calming og relaxant effekt på nervesystemet.

Dette medfører at de har en rango av sideeffekter, inkludert sløse, forvirring, minnesefterlysninger, og i høye doser, respirasjonsdepression. Lengevarige bruk kan også føre til toleranse, fysisk avhengighet og abstinenssykdom når bruken av midlet stoppes. Derfor bør benzodiazepiner bare brukes under kortvarig behandling og under steng overvaking av en lege.

Osteokondrit är en medicinsk term som används för att beskriva ett tillstånd där det uppstår skada eller nekros (död) i benvävnaden under brosken inom en led. Detta kan orsaka smärta, svullnad och nedsatt rörlighet i den drabbade leden. Osteokondrit är vanligtvis relaterat till repetitiv mekanisk belastning eller skada, men kan också vara relaterat till andra sjukdomar som exempelvis sickle cell anemia och Kawasakis sjukdom. I vissa fall kan lesionen spontant läka ut, medan andra behöver kirurgisk behandling för att återställa normal funktion i leden.

"Developmental skeletal diseases" refer to a group of medical conditions that affect the development and growth of the bones and joints. These conditions are often present at birth or develop during childhood and adolescence, when the skeleton is still growing. They can be caused by genetic factors, environmental influences, or a combination of both.

Examples of developmental skeletal diseases include:

1. Skeletal dysplasias: These are genetic disorders that affect the development and growth of bones and cartilage. There are over 450 different types of skeletal dysplasias, each with its own specific symptoms and characteristics.
2. Osteogenesis imperfecta (OI): Also known as brittle bone disease, OI is a genetic disorder that affects the body's production of collagen, a protein that is essential for healthy bones. People with OI have fragile bones that break easily.
3. Achondroplasia: This is a genetic disorder that affects the growth of bones, particularly in the arms and legs. It is characterized by short stature, bowed legs, and a large head relative to the body.
4. Spinal muscular atrophy (SMA): SMA is a genetic disorder that affects the nerves that control muscle movement. It can lead to weakness and wasting of the muscles, including those in the skeleton.
5. Rickets: This is a condition caused by a lack of vitamin D, calcium, or phosphorus in the body. It can lead to soft, weak bones that are prone to fractures.

Developmental skeletal diseases can cause a range of symptoms, from mild to severe, and can affect mobility, growth, and quality of life. Treatment may include medication, physical therapy, surgery, or a combination of these approaches.

"Benskruv" är en benämning på en typ av ortopedisk implantat som används under operationer för att stabilisera och fixera frakturer eller lösa ledband i benet. De består vanligtvis av metall, ofta titan, och har trådliknande utformning med skruvar på ändarna för att fästa dem fast i benet.

Det finns olika typer av benskruvar, inklusive intramedullära (placeras inuti benmärgskanalen) och extramedullära (placeras utanpå benmärgskanalen). Intramedullära skruvar är vanligare vid behandling av längre benfrakturer, medan extramedullära skruvar används oftare för kortare frakturer eller för att stabilisera ledband.

Benskruvarna hjälper till att hålla benbitarna på plats under helandeprocessen och kan vara permanenta eller temporära, beroende på typen av skada och patientens behov. Efter operationen och läkning kan benskruven eventuellt tas bort genom en ytterligare operation om den inte behövs längre.

"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.

En höftledsdislokation är ett tillstånd där huvudet (femurhuvudet) av lårbenet (femur) har skiljts ur sin normala plats i ledpannan (cotyloidkaviteten) i höftbenet (os coxa). Detta kan orsakas av en olycka, som exempelvis ett fall eller ett trauma under en trafikolycka. Symtomen på en höftledsdislokation kan inkludera stark smärta, svullnad och oförmåga att röra benet. Behandlingen av en höftledsdislokation kräver vanligtvis omedelbar medicinsk vård och reduktion (omplacering) av lårbenets huvud tillbaka till dess normala position i ledpannan. Efter reduction kan en behandlings- och rehabiliteringsplan behövas för att återställa rörligheten och styrkan i höftleden.

"Benskörrelsebrist" eller "benbildningsdefekter" är medicinska termer som refererar till abnormaliteter eller brister i utvecklingen och formationen av benvävnad. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive genetiska mutationer, fetalexponering för teratogeni (substanser som kan skada fostret under dess utveckling), infektioner eller trauma.

Det finns två huvudtyper av benbildningsdefekter: kongenitala och acquired. Kongenitala benbildningsdefekter förekommer vid födseln eller uppstår under den tidiga barndomen, medan acquired benbildningsdefekter utvecklas senare i livet som ett resultat av sjukdom, skada eller strålning.

Exempel på kongenitala benbildningsdefekter inkluderar osteogenesis imperfecta (småbenämning), achondroplasi (dvärgväxt) och fibula aplasi (absens av skenbenet). Exempel på acquired benbildningsdefekter inkluderar Pagets sjukdom, osteomyelit (beninfektion) och bencancer.

Behandlingen av benbildningsdefekter kan variera beroende på typen och svårighetsgraden av defekten. Behandlingen kan omfatta operation, mediciner, ortoser eller proteser för att hjälpa till att korrigera anatomiska avvikelser och förbättra funktionen. I vissa fall kan terapi och rehabilitering också vara aktuella för att hjälpa individen att hantera eventuella relaterade funktionshinder.

Felställningsfraktur (malpositioned fracture) är en benfraktur där benbitarna inte befinner sig i normal anatomisk position efter skadan. Det kan bero på att benbitarna har roterats, vridits eller förskjutits ur sin ursprungliga position. Felställningsfrakturer kan vara slutna (med intakt hud) eller öppna (med sönderslitet vävnad och utsatt ben). Behandlingen av en felställningsfraktur kan innebära reduktion, det vill säga att rätta till benbitarnas position följt av immobilisering med ett splint eller en gips. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att korrigera frakturen och återställa normal funktion.

I'm sorry for the confusion, but "Benutväxter" doesn't seem to be a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain language or field. Could you please provide more context or check the spelling? I would be happy to help further if I can.

Medicinskt kan ett stödförband definieras som ett förband som används för att ge extra stöd och stabilitet till en skadad eller opererad del av kroppen. Det kan exempelvis användas efter en fraktur, en muskelskada eller efter en operation för att hålla sönderdelar på plats medan de hårda vävnaderna läker. Stödförbandet kan vara ett elastiskt bandage, ett stödstrumpa, en knä- eller armstöd, en halskrage eller en gips. Det är viktigt att använda rätt typ och storlek av stödförband för att undvika onödiga besvär och komplikationer.

Ortopedisk manipulation är en aktiv behandlingsmetod inom ortopedin där man använder sig av manuell kraft för att röra på eller justera en led. Metoden används ofta för att lindra smärta, återställa rörlighet och korrigera felställningar i leden. Manipulationen utförs vanligen med hjälp av snabba, kontrollerade rörelser som ska hjälpa till att lösa upp eventuella restrictioner i leden.

Det är viktigt att notera att ortopedisk manipulation bör utföras av en certifierad och erfaren specialist, såsom en ortopedisk kirurg eller en fysioterapeut med speciell utbildning inom området, för att undvika skador eller komplikationer.

Förolämningsskador, även kända som obstetriska trauma eller underlivsskador, är skador som kan uppstå under förlossningen. Dessa skador kan drabba bäckenbotten, underlivsmuskulatur, ligament och nerver.

Exempel på vanliga förolämningsskador inkluderar:

1. Skador på perineum (den muskulära regionen mellan slidan och anus): Detta kan vara en lättare skada, såsom en sårbildning eller ett sönderslitande av perinealvävnaden, eller en allvarligare skada som innebär att muskler, ligament och nerver skadas.
2. Analincontinens: Detta är en oförmåga att kontrollera avföringen eller flatulensen. Den kan orsakas av skador på anus- och slidmusklerna eller på de nerver som styr dessa muskler.
3. Slidskador: Förlossningen kan leda till sårbildning, sönderslitande eller avslitande av slidan. I vissa fall kan en episiotomi behövas, vilket är ett intentionalt snitt i perineum för att underlätta förlossningen. Även efter en episiotomi kan skador uppstå om den inte läks korrekt.
4. Uterusprolaps: Detta innebär att livmodern sjunker ner från sin normala position i bäckenet och kan sticka ut genom slidan. Detta orsakas ofta av svaghet hos de muskler och ligament som håller livmodern på plats.
5. Blåsa prolaps: Detta innebär att blåsan sjunker ner från sin normala position i bäckenet och kan sticka ut genom slidan. Detta orsakas ofta av svaghet hos de muskler och ligament som håller blåsan på plats.

Förolämpningar är vanligare efter förlossningar där det har varit behov av instrumentell assistans, såsom vakuuminläsning eller kraftig sugning. Även högre ålder, övervikt och tidigare barnafödanden kan öka risken för förolämpningar.

Medicinskt kan handmissbildningar, medfödda, definieras som strukturella avvikelser eller anomalier i händernas utformning och utveckling som är tilldelade vid födseln. Dessa missbildningar kan variera från milda till allvarliga former och kan påverka enstaka eller flera led, ben, muskler och nerver i handen.

Exempel på medfödda handmissbildningar inkluderar:

1. Polydaktyli: extra fingrar eller tår
2. Syndaktyli: sammanvuxna fingrar eller tår
3. Brachydaktyli: kortfingrade eller korttåiga
4. Klubbhand (Klumpfot): en missbildning där handen är inviket och kan ha extra finger
5. Radiusknota: när armbågen saknar radiusbenet
6. Överensstämmelse av fingrarna: när fingrarna är ovanligt lika varandra i längd och form
7. Aplasi/Hypoplasia: delvis eller fullständigt frånvaro av en eller flera ben, muskler eller nerver i handen

Det är viktigt att notera att många medfödda handmissbildningar kan behandlas effektivt med hjälp av kirurgi, proteser och/eller terapi.

Metacarpalben er de fem benene som forbinder handens fingermarker (falanger) med handleden. Hver finger, bortsett fra peken og storefingeren som hver har en liten knokelike struktur kalt sesamoidben, har en metacarpalben. Disse benene består av en lang, cylindrisk del (den shaft) og to ender; et proximalt end (nærme ende) der artikerer med carpala i handleden, og et distalt end (fjernere ende) der artikerer med fingermarkerne. Metacarpalbenene er viktige for å gi styrke og form til hånden, og de er også involvert i bevegelsen av fingrene.

'Vadben' är ett medicinskt begrepp som refererar till smärta eller obehag i lårbensfogens område, där lårets två ben (femur och tibia) möts. Detta kan bero på olika orsaker, till exempel trauma, artrit, infektion eller inflammation. Vadban kan också vara relaterat till problem med muskler, senor eller nerver i området. I vissa fall kan vadben vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, så det är viktigt att undersöka orsaken till smärtan och behandla den tillräckligt. Behandlingen av vadben kan innebära vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel eller i vissa fall operation.

Ortopedisk tekniker är en yrkestitel som i Sverige inte är skyddad. En ortopedisk tekniker kan vara en person som har kompetens och utbildning inom området ortopedi, det vill säga lärdomar kring prevention, diagnostisering, behandling och rehabilitering av skador och sjukdomar i rörelseorganen.

En ortopedisk tekniker kan till exempel arbeta med att tillverka, anpassa och reparera ortoser (stöd) och proteser (ersättningar) för personer med rörelsehinder eller skador. De kan också vara specialistutbildade inom områden som till exempel ortopedisk mekanik, where they can work with the adjustment and repair of assistive devices such as wheelchairs, walkers, and crutches.

It is important to note that the specific responsibilities and competencies of an orthopedic technician may vary depending on the country and the specific job setting. In some countries, there may be formal education and certification programs for orthopedic technicians, while in others, the role may be more informally defined.

Intraossär infusion (IO) är en medicinsk procedur där läkemedel eller vätska ges direkt in i benmärgen genom en speciell nål. Detta görs vanligtvis när intravenös tillgång inte kan uppnås på ett säkert eller praktiskt sätt, till exempel vid chock, allvarlig blodförlust eller i akuta livshotande situationer.

IO-infusionen skapar en direkt vätske- och läkemedelsväg in i den cirkulerande blodvolymen genom benmärgen. Denna metod används ofta hos barn, men kan också användas hos vuxna när snabb behandling är nödvändig och intravenös tillgång inte kan uppnås.

IO-nålen placeras vanligtvis i lårbenet eller skenbenet, beroende på patientens ålder och storlek. Efter att nålen är insatt kontrolleras korrektheten av läckage av benmärgsvätska eller genom röntgenundersökning för att säkerställa att nålen sitter i rätt position. Sedan kan läkemedel och vätskor ges under kontinuerlig infusion, likt en intravenös behandling.

Rörelseomfång i led, även kallat ledartikulation eller ledrörlighet, är ett mått på hur mycket ett led kan röra sig inom sitt normativa område. Det mäts vanligtvis i grader (°) med hjälp av en goniometer och varierar beroende på vilket led som mäts.

För att bestämma rörelseomfånget i ett led placeras goniometern vid ledets axlar och mäter gradvis förflyttningen från den utgångsposition där benet eller armen är sträckt ut till maximal flexion (böjning). Andra rörelser som kan mätas inkluderar extension (utsträckning), abduktion (bortförande) och adduktion (införande).

Normala värden för rörelseomfång i led varierar beroende på individuella skillnader, ålder och kön. Vid en läkarexamination eller fysioterapeutisk undersökning jämförs den mätta rörelsen med normativa värden för att avgöra om det finns några begränsningar eller stelheter i leden.

Begränsad rörelseomfång kan bero på en rad olika orsaker, till exempel skador, sjukdomar, inflammationer eller åldersrelaterade förändringar. Om rörelseomfånget i leden är starkt begränsat eller saknas helt kan det vara ett tecken på allvarligare skada eller sjukdom och behöver undersökas vid en läkare.

I en medicinsk kontext refererar "armbågsben" (i anatomisk terminologi även känt som "ulna") till ett ben i underarmen hos människan. Armbågsbenet är det längre av de två benen i underarmen, medan det andra benet kallas handledsbens ("radius").

Armbågsbenet sträcker sig från armbågen till handloven och har två ändar: en proximal (nära kroppen) ände som artikulerar med överarmsbenet i armbågen, och en distal (långt ifrån kroppen) ände som artikulerar med handledsbenset i handleden.

Armbågsbenet har en rät, cylindrisk form och är på utsidan täckt av ett tjockt lager brosk, vilket gör det möjligt för armen att böja sig och rotera runt sin egen axel.

I medicinska sammanhang används begreppet "frakturtråd" för att beskriva smala, flexibla metallstavar som används under operationer för att stabilisera och hålla ben eller ledbrytningar (frakturer) på plats medan de läker. Frakturtrådar är ofta gjorda av bioabsorbabla material, såsom poly-L-laktid (PLLA), vilket innebär att de successivt bryts ned och absorberas av kroppen över tid. Detta undviker behovet av en separat operation för att ta bort trådarna efter läkningen är fullbordad.

Sträckbehandling, även kallat manipulativ therapí, är en form av manuell behandlingsmetod där terapeuten använder sig av sina händer för att utöva kraft på en muskulatur, leder eller lederomgivande vävnader med syfte att öka rörligheten i en led.

Den vanligaste typen av sträckbehandling innebär att terapeuten använder sina händer för att sträcka ut en muskel som är kort eller spänd, vilket kan hjälpa att lindra smärta och öka rörligheten i den drabbade leden. Andra typer av sträckbehandling kan innebära att använda sig av speciella instrument som till exempel en mobiliseringsstav eller en så kallad activator för att behandla en led.

Sträckbehandling är vanligen smärtlindrande och kan hjälpa till att minska muskelspänning, öka blodflödet till området och underlätta läkningen av eventuella skador. Den kan användas för att behandla en rad olika problem som exempelvis smärta i nacke, rygg, armar eller ben, men är inte alltid lämplig för alla individer eller tillstånd. Därför bör den endast utföras av en licensierad terapeut som har fått speciell utbildning och erfarenhet inom området.

Kondroblastom är en sällsynt, godartad benknöl som vanligtvis uppstår hos barn och unga vuxna. Den utvecklas ofta i de långa rörbenen, men kan även förekomma i andra delar av skelettet. Kondroblastom kännetecknas av att det bildas av kondrocyter eller deras föregångare, kondroblaster. Dessa celler producerar en substans som kallas kondroitinsulfat, som är en del av broskvävnaden.

Kondroblastom kan vara asymptomatiskt och upptäckas tillfälligt på röntgenbilder eller magnetresonanstomografi (MRT) som tas för andra skäl. I vissa fall kan den orsaka smärta, tumörväxt eller svullnad i området runt knölens läge. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av röntgenundersökningar, MRT, biopsi och histopatologisk analys av vävnaden.

Behandlingen för kondroblastom innebär ofta kirurgiskt avlägsnande av knölen, och prognosen är vanligtvis god efter behandling. Emellertid kan det i sällsynta fall inträffa att knölar återvänder efter behandlingen (rekurrens). I dessa fall kan ytterligare kirurgi eller strålbehandling vara nödvändiga.

'Höftledspanna' (i medicinska sammanhang ofta benämnt som 'hipskada') är ett samlingsbegrepp för skador, sjukdomar eller andra tillstånd som påverkar höftleden och kan orsaka smärta, stelhet och/eller funktionsnedsättning. Det kan exempelvis bero på artrit, bursit, labrumskada, muskulära skador eller ledutslitning (coxartros). För att korrekt diagnostisera höftledspanna behövs ofta en kombination av klinisk undersökning, bilddiagnostik och ibland även laboratoriemässiga tester. Behandlingen kan bestå av mediciner, fysioterapi, livsstilsförändringar och i vissa fall operation.

Hormonsjukdomar är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som orsakas av felaktig funktion i endokrina systemet, det vill säga kroppens hormonproducerande körtlar och deras regleringssystem. Hormoner är signalsubstanser som frisätts av en endokrin körtel och transporteras via blodomloppet till målceller i kroppen, där de påverkar cellens funktion.

Hormonsjukdomar kan delas in i två kategorier: överaktiva hormonkörtlar som orsakar för höga hormonnivåer och underaktiva hormonkörtlar som orsakar för låga hormonnivåer.

Exempel på hormonsjukdomar inkluderar:

* Diabetes mellitus, en sjukdom där betacellerna i bukspottkörteln inte producerar tillräckligt med insulin eller närkroppens celler inte reagerar normalt på insulin.
* Hyperthyreoidism, en överaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för höga nivåer thyroxin (T4) och trijodtyronin (T3).
* Hypothyreoidism, en underaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för låga nivåer T4 och T3.
* Cushings syndrom, en sjukdom där kroppen utsätts för för höga nivåer kortisol över en längre tidsperiod.
* Addisons sjukdom, en sjukdom där binjuremärgen inte producerar tillräckligt med hormoner som kortisol och aldosteron.
* Diabetes insipidus, en sjukdom där njurarna inte kan koncentrera urinen på grund av brist på antidiuretiskt hormon (ADH).

Symptomen på hormonsjukdomar varierar beroende på vilket hormon som är störd och hur mycket det är påverkat. Vissa symptom kan vara trötthet, viktmässiga förändringar, hudförändringar, sömnsvårigheter, förändrade kognitiva funktioner och förändrad humör.

"Benvävsbildning" är en medicinsk term som refererar till att kroppen bildar ett överflödigt eller oönskat vävnadsmassa som består av benvävnad. Detta kan ske på flera ställen i kroppen, men är vanligast i leder och ledhinnor. Benvävsbildning kallas även för "osteofytoser" eller "osteoartrit".

Det finns olika orsaker till benvävsbildning, men den vanligaste orsaken är åldrande och slitage på leder och ledhinnor. Andra orsaker kan vara skador, infektioner, tumörer eller sjukdomar som exempelvis reumatoid artrit.

Benvävsbildning kan orsaka smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörelseförmåga i de berörda områdena. Behandlingen av benvävsbildning kan innebära mediciner som lindrar smärtan och inflammationen, fysisk terapi för att öka rörligheten och styrkan, eller i vissa fall kirurgi för att avlägsna överflödiga benvävnadsmassor.

Kraniofaryngiom är en sällsynt typ av godartad (benign) hjärntumör som utgår från rester av hypofysens embryonala utveckling. Tumören växer långsamt och sitter vanligtvis fast mellan hypofysen och hypothalamus, två strukturer som ligger i hjärnbasen.

Kraniofaryngiomer kan variera i storlek och kan orsaka olika symtom beroende på var de är belägna och hur stora de är. Några vanliga symtom inkluderar synförändringar, huvudvärk, förhöjd trötthet, problem med hormonbalansen och ökat tryck i hjärnan.

Dessa tumörer behandlas ofta med kirurgi för att avlägsna så mycket som möjligt av tumören, och ibland kan strålbehandling användas efter operationen för att minska risken för återfalls cancer. Prognosen för personer med kraniofaryngiom varierar beroende på flera faktorer, inklusive tumörstorlek, placering och behandlingsrespons.

Osteomyelitis är en infektion i ben- eller broskvävnaden, ofta orsakad av bakterier som når benet via blodomloppet eller direkt via ett sår eller skada på benet. Infektionen kan leda till att benvävnaden slås sönder och att benet till slut kan behöva amputeras ifall den inte behandlas tillräckligt snart och effektivt. Symptomen på osteomyelit kan inkludera smärta, rodnad, svullnad och varmtemperatur i det drabbade området, samt feber och allmän sjukdomskänsla. Behandlingen av osteomyelit består vanligen av antibiotika och ibland kirurgiskt avlägsnande av död vävnad.

"Bone retroversion" is not a widely recognized medical term with a specific definition. The term "retroversion" is used in anatomy to describe the position of a body part when it is turned backward or inward. In the context of bones, retroversion might refer to an abnormal position or alignment of a bone where it is turned or rotated in such a way that its posterior aspect is facing anteriorly.

However, "bone retroversion" is not a term that is commonly used in medical literature or clinical practice. If you are referring to a specific context or body part, please provide more information so I can give a more accurate answer.

"Benlängdsskillnad" refererar till skillnaden i längd mellan två ben hos en individ. Den medicinska termen för detta är "leg length discrepancy" (LLD). LLD kan vara antingen strukturell eller funktionell.

En strukturell LLD orsakas av en permanent skillnad i längden mellan benen, vanligtvis på grund av olikheter i benens längd under tillväxtperioden. Det kan bero på olika orsaker, såsom skador, infektioner, tumörer eller genetiska störningar.

En funktionell LLD orsakas istället av skillnader i hur benen används och rör sig, snarare än en fysisk skillnad i längden. Det kan bero på muskelsammalning eller skada i leder, fotleder eller muskler som orsakar en förändring i gångmönstret.

LLD kan leda till symptom såsom smärta, obalans och problem med gångmönstret. Behandlingen beror på orsaken till LLD och kan innefatta ortopediska skor, ortoser eller i vissa fall kirurgi.

'Hyalinbrosk' är ett medicinskt begrepp som refererar till en förändring i vävnad där cellerna och extracellulära matrisen ersätts av en glatt, homogen, färglös substans som kallas hyalin. Hyalin är ett proteinrikt material som ofta består av kolagen och proteoglykaner.

Denna förändring kan ses i olika typer av vävnader, inklusive bindväv, muskulatur och blodkärl. Hyalinbrosk kan vara ett tecken på en patologisk process, såsom en sjukdom eller skada, som orsakar cellödema, nekros eller fibros. I vissa fall kan hyalinbrosk vara en normalt förekommande struktur, till exempel i glomerulus i njuren.

Det är värt att notera att alltför mycket hyalin kan leda till en försämring av vävnadens funktion och möjligen till organpåverkan.

Medfött höftledsdislokation (acetabular dysplasia eller developmental dysplasia of the hip (DDH)) är ett tillstånd där barnets höftledskula (femurhuvud) inte sitter rätt i ledpannan (acetabulum) i bäckenet. Detta kan vara på grund av att bäckenet är underutvecklat eller att höftledskulan är överdimensionerad jämfört med ledpannan.

Detta tillstånd kan variera från milda fall där höftleden kan reduceras spontant, till allvarliga fall där höftleden inte kan reduceras utan kirurgisk behandling. I allvarliga fall kan det leda till onormal påverkan på bäckenet och ländryggen, som i sin tur kan orsaka smärta och rörelsebehinderande symptom under uppväxten och även senare i livet.

Medfött höftledsdislokation behandlas vanligen med en kombination av positionering, stödjande bandage eller splintar, fysisk terapi och i vissa fall kirurgi. Behandlingen bör ges så tidigt som möjligt för att undvika påtagliga skador på ledstrukturen och för att underlätta en normal utveckling av höftleden.

En skulderfraktur är en benägenhet på ett eller flera ben i skuldergördeln, som orsakas av mekanisk kraft som överstiger den normalt förekommande styrkan hos benen. Skuldergördeln består av tre ben: klavicula (skenbenet), scapula (skuldraplatserna) och humerus (overarmen). Frakturer på dessa ben kan vara slutna (där huden inte är skadad) eller öppna (där benbitar sticker ut genom huden). Symptomen på en skulderfraktur innefattar ofta smärta, svullnad, blåmärken, deformitet och begränsad rörlighet i axelleden. Behandlingen kan omfatta vila, is, kompression, höjning, immobilisering med en slunga eller skena, smärtstillande läkemedel, fysisk terapi och i vissa fall kirurgi.

'Brosksjukdomar' (engelska: *Musculoskeletal diseases*) är en samlande beteckning för sjukdomar som drabbar muskuloskelettal systemet, vilket innefattar ben, muskler, senor, ligament, brosk, tarmband och lederna. Detta omfattar en bred varierad grupp av tillstånd, från artriter och reumatiska sjukdomar till skador och trauma. Andra exempel på brosksjukdomar inkluderar osteoporos, tumörer och infektioner i muskuloskelettal systemet. Symptomen på brosksjukdomar kan variera mycket beroende på vilket tillstånd det rör sig om, men kan innefatta smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörlighet. Behandlingen beror också på vilket tillstånd det är fråga om, men kan innefatta mediciner, terapi, operation eller livsstilsförändringar.

Skelettförlängning, även känt som benlängdesförlängning, är ett medicinskt ingrepp där man förlänger ett eller flera ben i kroppen. Detta görs vanligtvis för att korrigera en benlängdsdefekt hos personer med korta ben, oftast orsakad av en genetisk avvikelse eller som en komplikation efter en skada.

Det vanligaste sättet att förlänga ett ben är genom ett metod kallad distraction osteogenesis (DO). Denna procedur innebär att benet delas i två delar och separeras långsamt med hjälp av en extern fixator, som är en apparat fastsatt till benet med metallstavar och skruvar. Separationen sker med mycket små steg, vanligtvis 1 millimeter per dag, under en period av flera månader. Under denna tiden bildas ny benvävnad i gapet mellan de två benhalvorna, vilket leder till en gradvis förlängning av benet.

Efter att benet har förlängts till önskad längd, så behandlas den nya benvävnaden med kirurgisk intervention och rehabilitering för att stärka och forma det nya benet korrekt. Skelettförlängning är en komplex procedur som kräver mycket erfarenhet och skicklighet från den opererande läkaren, samt en lång rehab-period för patienten.