Fibrinfibrinognedbrytningsprodukter (FFP) är en sammanfattande benämning på de fragment som bildas när proteinet fibrin och dess föregångare fibrinogens molekylära struktur bryts ned. Detta sker naturligt i kroppen under blodkoaguleringen, då fibrinogen omvandlas till fibrin som bildar blodets klumpar eller koagulum.

Under vissa patologiska tillstånd, såsom akut inflammation, skada på vävnad eller cancer, kan nedbrytningen av fibrinfibrinogen öka kraftigt. Detta leder till en högre koncentration av FFP i blodet. Många av dessa fragment har proinflammatoriska egenskaper och bidrar därför till ett förhöjt inflammationssvar.

FFP används också som en labormässig indikator på koagulationsaktiviteten i blodet. Höga nivåer av FFP kan vara tecken på ökad koagulation, medan låga nivåer kan vara relaterade till en försämrad koagulationsförmåga.

Fibrin är ett protein som bildas i kroppen under blodkoaguleringen. När blodet koagulerar aktiveras proteinet fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att långa trådar av fibrin bildas och hjälper till att stänga av blödningar genom att forma ett blodst opt. Fibrinen spelar också en viktig roll i wound healing (sårbot) eftersom den hjälper till att bilda en provisorisk matrix för celler att växa in och reparera skadan.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

Disseminerad intravasal koagulation (DIK) är en blodsjukdom där koagulationskaskaden aktiveras systemiskt, vilket leder till att blodet koagulerar och bildar blodproppar i små kapillärer över hela kroppen. Detta kan orsaka ischemisk skada (dvs. syrebrist) i olika organ, såsom lungor, njurar, hjärta och hjärnvävnad. Samtidigt som koagulationen pågår, tar aktiveringen av koagulationskaskaden också bort de faktorer som förhindrar normal blodkoagulering, vilket leder till att det bildas blödningar i andra delar av kroppen.

DIK kan orsakas av en rad olika sjukdomstillstånd, inklusive svår infektion, trauma, cancer och komplikationer under graviditet. Behandlingen av DIK består ofta av att behandla den underliggande orsaken samt att ge antikoagulanter för att förhindra fortsatt koagulation och blodproppsbildning, samtidigt som man ger substitutionsbehandling med blodprodukter för att ersätta de faktorer som förlorats under den systemiska koagulationsprocessen.

Plasminogen är ett protein som förekommer naturligt i människokroppen. Det produceras i levern och cirkulerar därefter i blodomloppet. Plasminogens huvudsakliga funktion är att bidra till nedbrytningen och omvandlingen av fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering (blodstillning).

När plasminogen aktiveras till plasmin börjar det bryta ner fibrinet till små fragment, en process som kallas fibrinolys. Denna process är viktig för att blodet ska kunna flöda fritt igen efter att koagulering har skett vid en skada eller ett sår. Plasminogen kan också spela en roll i nedbrytningen av andra proteiner och celler i kroppen, men dess främsta funktion är fibrinolys.

Fibrinolysin, även känt som plasmin, är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Fibrinolysin produceras av celler i blodkärlen (endotelceller) och hjälper till att förhindra att blodet koagulerar inuti kärlen genom att bryta ner de fibrinfibrer som bildats under koagulationsprocessen.

Fibrinolysin är en viktig del av den naturliga balansen mellan koagulering och fibrinolys, vilket hjälper till att förhindra blodproppar och andra komplikationer relaterade till koagulering. Dessutom används fibrinolytika, som är läkemedel som verkar genom att öka aktiviteten av fibrinolysin, vid behandling av akuta blodproppar och andra tillstånd relaterade till koagulering.

'Veninflammation' er en medisk betegnelse for inflammation i en vene, dvs. en blodåre. Det kan skyldes forskellige faktorer, herunder infektion, skade eller tilstande som forstørrede vener (varikoser). Symptomerne på veninflammation kan inkludere rødme, smerte, varme og/eller svelling i det berørte området. Hvis veninflammationen ikke behandles, kan det føre til alvorlige komplikationer som blodprop (trombose) eller infektion i dybere vener (phlebitis).

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

Urinary Plasminogen Activator (uPA) är ett enzym som omvandlar plasminogent till plasmin, vilket är en serinprotease som bryter ner fibrinskleroser och fibrinansamlingar i kroppen. Detta gör att uPA har en viktig roll i processer som blodkoagulering, embryonal utveckling, cellinvasion och tumörspridning. uPA produceras huvudsakligen av endotelceller och aktiveras av en specifik bindning till sin receptor, uPAR. I medicinsk kontext kan uPA-nivåer användas som markör för cancerprognos och progression.

'Fibrinplåster' är ett begrepp inom medicinen som refererar till en blodpropp (trombus) som bildas i ett sår eller ett blodkärl. Det består av fibrin, ett protein som hjälper till att stänga av blödningar och reparera skador på kärlen. När ett blodkärl skadas kommer plättarna (trombocyter) i blodet att aktiveras och frisätta substanser som ledde till omvandlingen av fibrinogent till fibrin, vilket resulterar i att en nätverksstruktur bildas. Denna struktur fångar in andra blodbeståndsdelar såsom röda och vita blodkroppar, samt koagulerat plasma, vilket i sin tur bildar ett fast 'plåster' som stänger av blödningen och underlättar läkningen. I vissa fall kan dock fibrinplåstret lossna från kärlet och orsaka en emboli, det vill säga en del som transporteras med blodflödet och fastnar i en mindre artär eller kapillär, vilket kan leda till ischemisk skada på den drabbade vävnaden.