Två små peptidkedjor som frigörs från N-ändsegmentet av fibrinogenets alfakedjor genom trombinets verkan vid blodkoaguleringsprocessen. Varje peptidkedja innehåller 18 aminosyrarester. In vivo utnyttjas fibrinopeptid A som markör för bestämning av omvandlingshastigheten av fibrinogen till fibrin medelst trombin.
Två små peptidkedjor som frigörs från N-ändsegmentet av fibrinogenets betakedjor genom verkan av trombin. Varje peptidkedja innehåller 20 aminosyrarester. Fibrinopeptid B behöver inte tas bort för att koagulation skall äga rum.
Fibrinogener med funktionsbrister till följd av en eller fler aminosyrasubstitutioner i det normala fibrinogenets aminosyrasekvens. Avvikelser i fibrinogenmolekylen kan störa något av de viktigare stegen i omvandlingen av fibrinogen till stabiliserat fibrin, som t ex trombinspjälkning av fibrinopeptiderna, polymerisering och korsbindning av fibrin. De dysfibrinogenemier som uppstår kan vara kliniskt dolda, eller förenade med blödning, proppbildning eller dålig sårläkning.
Plasmaglykoprotein som koagulerar av trombin och som består av en dimer av tre icke identiska par av polypeptidkedjor (alfa, beta och gamma), hoplänkade med disulfidbindningar. Fibrinogenlevring är en sol-gelförändring som utgörs av en komplex molekylär process. Medan fibrinogen spjälkas av trombin och bildar polypeptid A och B, ger andra enzymers proteolytiska verkan olika nedbrytningsprodukter av fibrinogen.
Ett proteolytiskt enzym i giftet från ormen Bothrops atrox, vanlig i Central- och Sydamerika. Det används som koagulationsmedel för fibrinogen och för påvisande av fibrinogenets nedbrytningsprodukter. EC 3.4.21.-.
Ett protein som erhålls från fibrinogen i närvaro av trombin och som utgör en del av blodproppen.
Beta-thromboglobulin är ett protein som frisätts från thrombocyter (blodplättar) under blodkoagulering och trombusbildning. Det används som ett laboratoriemedicinskt mått på aktivering av blodplättar.
Trombin är ett enzym som spjälkar fibrinogent till fibrin, vilket är en viktig process i blodets koaguleringskaskad och bildandet av blodproppar (tromber).
Lösliga proteinfragment som bildas genom plasmins proteolytiska verkan på fibrin eller fibrinogen. FDP och dess komplexbildningar är till stor skada i den hemostatiska processen och en betydande orsak till blödning i samband med intravaskulär koagulation och fibrinolys.
Ett enzym från giftet av giftormen Agkistrodon rhodostoma. Det katalyserar hydrolys av ett antal aminosyraestrar och viss proteolys av fibrinogen. Det används kliniskt i antikoagulansterapi. EC 3.4.21 .-.
Den serie av processer som äger rum när blodets många koagulationsfaktorer samverkar och slutligen leder till bildandet av en olöslig fibrintromb. Förloppet kan indelas i tre steg: 1) aktivering av de n inre och yttre protrombinkonverteringsprocessen; 2) bildande av trombin; 3) bildande av stabila fibrinpolymerer.
Thrombin är ett protein (enzym) som spelar en viktig roll i blodets koagulationssystem. Det konverterar fibrinogen till fibrin, vilket leder till bildandet av blodproppar (tromber). Sålunda kan en medicinsk definition av 'trombintid' vara: "Tiden det tar för ett prov av plasma att koagulera efter tillsats av en standardiserad mängd thrombin".
(+-)-N-(4-((aminoiminometyl)amino)-1-(((4-nitrofenyl)amino)karbonyl)butyl)bensamid. Ett kromogent (färgalstrande) substrat som medger direkt mätning av peptidhydrolasaktivitet, t ex papain och trypsin , genom kolorimetri. Substratet frigör p-nitroanilin som kromogen produkt.
Ett alfa-2-glykoprotein som står för huvuddelen av antitrombinverkan i normal plasma och som även hämmar flera andra enzym. Det kallades tidigare antitrombin II (AT II), vilket visat sig vara identisk t med AT III. Antitrombin III-defekt leder till tromboemboli. Det ingår i serpinfamiljen.
Tosylarginine Methyl Ester (TAME) är ett kemiskt substance som används som en inhibitor av enzymer, särskilt proteas. Det är en syntetisk förening av amino aciden arginin och toluenesulfonsyra, med en ester-grupp på den yttre kolatomens syreatom. TAME används ofta i forskning för att studera proteasens roll i cellulär regleringsprocesser.
Den process som spontant stoppar blodflödet från kärl som leder blod under tryck. Till den bidrar sammandragning av kärlen, hopklumpning av blodkroppar (t ex erytrocytaggregation) och blodkoagulering.
Prothrombin, också känt som faktor II, är ett protein involverat i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är enzymatisk aktivt när det omvandlas till sin aktiva form, trombin, av en annan koagulationsfaktor (Faktor Xa). Trombin spelar en central roll i koagulationskaskaden genom att konvertera fibrinogen till fibrin, vilket leder till bildningen av blodproppar och stoppar blödning.
Det viktigaste aktiva ämnet i blodiglars spottkörtelsekret. Det har koagulationshämmande effekt.
'Trombocytfaktor 4' (TF4 eller CXCL4) är ett protein som huvudsakligen produceras och utsöndras av trombocyter (blodplättar) under aktivering, och fungerar som en kemotaxisk attraktant för granulocytyper, monocytyter och T-celler till skadeområdet. TF4 har också förmåga att påverka blodkoagulationen genom att interagera med fibrinogen och hämma fibrinolysen.
En nonapeptid som finns i nervceller, perifera organ och plasma. Denna neruropeptid framkallar huvudsakligen deltasömn hos däggdjur. Förutom sömn påverkar peptiden elektrofysiologisk aktivitet, signalsubstansnivåer i hjärnan, dygns- och rörelsemönster, hormonnivåer, mental prestation, samt verkan av neurofarmakologiska medel, inklusive verkan under utsättandefasen.
Endogena ämnen, vanligen proteiner, som ingår i blodkoagulationsprocessen.
Blödnings- och trombostillstånd till följd av onormala blodkoagulationsförhållanden, vilka i sin tur kan bero på koagulationsproteinrubbningar, trombocytrubbningar, blodproteinrubbningar eller närings brister.
Den naturliga, enzymatiska upplösningen av fibrin.
Prothrombin time (PT) är ett laboratoriemedicinskt test som mäter hur lång tid det tar för en blodpropp (trombus) att bildas i ett prov av blodplasma. Testet används för att utvärdera blodets koagulationsstatus, särskilt när man misstänker att en patient har en koagulopati orsakad av något som hämmar den naturliga koagulationsprocessen. PT mäter tiden (i sekunder) för en specifik reaktionskedja som leds av protrombin, ett protein som omvandlas till det aktiva koagulationsfaktorn thrombin under processen. Längre PT-tider kan indikera förlängd blödningsrisk och kan vara associerade med leverfunktionsstörningar, vissa läkemedel (såsom warfarin) eller koagulationsfaktorbrist.
I medicinsk kontext, refererar "ormar" vanligtvis till ormar som kan vara giftiga och utgör ett hälsorisk för människor. Exempel på sådana ormar inkluderar kobror, huggtandssnokar och korallormar. Ormarnas gift kan orsaka en rad symtom, från lokal svullnad och smärta till allvarligare symptom som andningssvårigheter, muskellättnad och i värsta fall död.
Brist på eller avsaknad av fibrinogen i blodet.
Ett sjukdomstillstånd som kännetecknas av ett reducerat antal element som ingår i blodkoagulationen, beroende på att de brukas i utbredd trombbildning i blodkärlen. Blodproppsbildningen kan uppstå till följd av en rad störningar. I ett framskridet stadium förekommer omfattande blödningar.
Laboratoriemetoder för utvärdering av blodlevringsmekanismen hos en person.
Vattenlösning av fluorväte. Det är en färglös, ångande vätska som kan orsaka svåra brännskador.
Serumglobuliner med en elektroforetisk mobilitet mellan alfaglobuliner och gammaglobuliner i neutral eller alkalisk lösning.
Ett fibrinstabiliserande plasmaenzym (i gruppen transglutaminaser) som aktiveras av trombin och kalcium till att bilda faktor XIIIa. Det har en viktig, stabiliserande roll vid bildandet av den fibrinpolymer (blodkrusta) som utgör ändledet i hela koagulationsprocessen.
En blodpropp (okklusjon) er en tilstand der et bloddeler forsterkes og forhindrer fritt blodgjennomstrømming i et blodkar. Dette kan føre til sirkulasjonsproblemer og skade vitale organer, beroende på hvor i kroppen proppen forekommer.
En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.
Fibrinolysin är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Detta process kallas fibrinolys och är viktig för att bryta ner blodproppar och förebygga överdrivet blodkoagulering.
Radioimmunanalys (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att bestämma koncentrationen av ett specifikt protein eller substans i en biologisk provbildning. Detta görs genom att blanda tillsammans provet med en känd mängd av den radioaktivt märkta substansen och en antikropp som binder till samma proteinet eller substansen. Genom att mäta hur mycket av den radioaktiva substansen som binds kan man bestämma koncentrationen av det ursprungliga proteinets eller substansens koncentration i provet. RIA används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka och mäta små mängder av specifika molekyler i blod, urin och andra biologiska vätskor.
Streptokinas är ett enzym som produceras av beta-hemolytiska streptokocker och bryter ned fibrinogen till fibrin, vilket kan leda till störningar i blodkoaguleringen och bildandet av blodproppar.
"Partiell tromboplastinidtid" (PTT) är ett laboratoriemedicinskt mått på blodets tendens att koagulera, eller blöda. Det mäts genom en coagulationsprovet som mäter tiden det tar för en del av blodet att koagulera efter att en reagent som kallas partiell tromboplastin (tillsammans med calciumjoner) har lagts till.
Ett kliniskt syndrom karakteriserat av anfall av bröstsmärta i vila med samtidigt övergående höjning av ST-segmentet i elektrokardiogrammet, men med bevarad arbetskapacitet.
Trombocyter. Kärnfria, små och skivformiga celler som bildas i megakaryocyterna och finns i blodet hos alla däggdjur. De är av betydelse för blodets koagulation.
Gifter från ormar av underfamiljen Crotalinae (familjen Viperidae), som huvudsakligen lever på den amerikanska kontinenten. De omfattar skallerormar, mockasiner, lansormar, buskmästare och amerikanska kopparhuvudormar. Deras gifter innehåller ogiftiga proteiner, hjärt-, blod-, cell- och nervgifter, samt många enzymer, särskilt av gruppen fosfolipas A. Många av toxinerna har bestämts.
Prekordial smärta i vila som kan föregå en hjärtinfarkt.
Tromboplastin, även känt som tissue factor (TF), är ett protein som utlöser blodets koagulationskaskad och orsakar bildning av blodproppar (tvärt stopp i blodflödet). Tromboplastin finns naturligt i celler som ligger utanför blodomloppet, såsom fibroblaster och endotelceller. När kroppen skadas och dessa celler skadas, kommer tromboplastinet frisläppas och aktivera koagulationskaskaden, vilket leder till bildning av blodproppar för att stoppa blödningen. Tromboplastin kan också användas i laboratoriet för att diagnostisera koagulationsrubbningar och påskynda koagulationen under vissa medicinska procedurer.
Stabila jodatomer med samma atomnummer som grundämnet jod, men med avvikande atomvikt. Den enda naturligt förekommande jodisotopen är I-127.

Fibrinopeptid A är ett proteolytiskt fragment som generas när fibrinogen omvandlas till fibrin under blodkoaguleringen. Det är en peptid bestående av 18 aminosyror och utgör en markör för aktiv coagulation. När fibrinogentrombin bildas fibrin, spjälkas två fibrinopeptider, A och B, bort från fibrinogens N-terminala delar av enzymet trombin. Detta leder till att fibrin monomerer polymeriseras och bildar ett nätverk av fibrinfibrer som stänger av blödningen. Fibrinopeptid A kan mätas i serum för att utvärdera koagulationsaktiviteten.

Fibrinopeptid B är ett proteolytiskt fragment som generas när fibrinogen omvandlas till fibrin under blodkoaguleringen. Detta enzymatiska steg katalyseras av enzymet thrombin, som klipper bort fibrinopeptid B och fibrinopeptid A från fibrinogens Aα-kedja, vilket leder till att fibrinogenomvandlas till fibrinmonomer. Fibrinmonomererna kan sedan polymerisera för att bilda ett nätverk av fibrin som är en viktig komponent i blodkoagulationen.

Fibrinopeptid B har historiskt använts som en indikator på aktivt thrombin och koagulationsaktivitet, men det används inte lika ofta idag som tidigare på grund av att andra mer specifika markörer för koagulation har blivit tillgängliga.

Fibrinogener är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koaguleringsprocess. "Abnorma fibrinogener" refererar till när fibrinogenet förekommer i avvikande form eller funktion, vilket kan bero på genetiska mutationer eller andra sjukdomsförlopp. Detta kan leda till störningar i blodets koaguleringsförmåga och öka risken för både blödningar och tromboser. Exempel på abnorma fibrinogener inkluderar sådana med förändrad molekylär struktur, förhöjd eller sänkt koncentration, eller felaktig funktion.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

Batroxobin är ett protein som utvinns från ormar av släktet Bothrops, såsom Bothrops atrox (banaanorm). Det har en blodkoagulerande verkan och används inom medicinen för att behandla vissa former av blödningar. Batroxobin är en serinproteas som klipper av fibrinogena molekyler i plasma till fibrin, vilket initierar blodkoagulationen. Det används också inom forskningen för att studera koagulationsprocessen.

Fibrin är ett protein som bildas i kroppen under blodkoaguleringen. När blodet koagulerar aktiveras proteinet fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att långa trådar av fibrin bildas och hjälper till att stänga av blödningar genom att forma ett blodst opt. Fibrinen spelar också en viktig roll i wound healing (sårbot) eftersom den hjälper till att bilda en provisorisk matrix för celler att växa in och reparera skadan.

Beta-thromboglobulin, också känt som Beta-TG eller PF-4 (Plättfrisättningsfaktor 4), är ett protein som frisätts från aktiverade trombocyter (blodplättar) under blodets koagulationsprocess. Det fungerar som en kemotaxis för neutrofila granulocyter, vilket bidrar till inflammation och den akuta fasen av sårhealing. Förhöjda nivåer av beta-thromboglobulin kan hittas i patienter med tromboemboliska sjukdomar, blodproppar eller andra tillstånd som involverar aktivering av blodplättar.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

Fibrinfibrinognedbrytningsprodukter (FFP) är en sammanfattande benämning på de fragment som bildas när proteinet fibrin och dess föregångare fibrinogens molekylära struktur bryts ned. Detta sker naturligt i kroppen under blodkoaguleringen, då fibrinogen omvandlas till fibrin som bildar blodets klumpar eller koagulum.

Under vissa patologiska tillstånd, såsom akut inflammation, skada på vävnad eller cancer, kan nedbrytningen av fibrinfibrinogen öka kraftigt. Detta leder till en högre koncentration av FFP i blodet. Många av dessa fragment har proinflammatoriska egenskaper och bidrar därför till ett förhöjt inflammationssvar.

FFP används också som en labormässig indikator på koagulationsaktiviteten i blodet. Höga nivåer av FFP kan vara tecken på ökad koagulation, medan låga nivåer kan vara relaterade till en försämrad koagulationsförmåga.

Ancrod är ett enzym som utvinns från ormarserum hos tempertempelormen (Tropidolaemus wagleri). Det är en serinprotease som specifikt klyver fibrinogen till fibrinomonomerer, vilket resulterar i en nedbrytning av blodets klottsystem. Ancrod har studerats för potentialen att användas som ett trombolytiskt medel (ett medel som bryter ner blodproppar) vid behandling av akut stroke, men det har inte visat sig vara överlägset andra tillgängliga behandlingsalternativ.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

I medically, a thrombin time (TT) is a laboratory test used to measure the time it takes for blood to clot. Thrombin is a protein that plays a crucial role in the coagulation cascade, which is a series of chemical reactions that lead to the formation of a blood clot.

The TT test measures the activity of thrombin in a sample of plasma (the liquid portion of blood). The test involves adding a known amount of thrombin to a sample of plasma and measuring the time it takes for a clot to form. A prolonged thrombin time may indicate the presence of an inhibitor or deficiency of one or more factors involved in the coagulation cascade, such as fibrinogen or thrombin itself.

Abnormal TT results can be seen in various medical conditions, including disseminated intravascular coagulation (DIC), liver disease, and the use of certain medications that affect blood clotting, such as heparin. It is important to note that the TT test should not be used as a standalone test to diagnose these conditions, but rather as part of a comprehensive evaluation of a patient's coagulation status.

Bensoylarginin nitroanilid (BAN) er en kunstig, syntetisk forbindelse som ofte brukes i forskning og undervisning. Det er ikke et stoff som normalt vil være involvert i medisinsk behandling eller praksis.

Bensoylarginin nitroanilid er en substrat for enzymet tyrosinas, som spiller en viktig rolle i cellers livssyklus og død (apoptose). Når tyrosinas bryter ned BAN, frigjores der en gul-brun farve, nitroanilin, som kan måles spektrofotometrisk. Dette gjør at BAN ofte brukes som et enzymaktivitetsassay for tyrosinas i forskning og undervisning.

Så selv om det ikke er en medisinsk definisjon av Bensoylarginin nitroanilid, kan jeg si at det er en viktig forbindelse innen biokjemisk forskning.

Antithrombin III (ATIII) är ett protein som finns naturligt i blodplasmatan och har en viktig roll i blodets koagulationssystem. Proteinet neutraliserar olika proteaser, till exempel serinproteasen thrombin och faktor Xa, vilka annars skulle leda till en överdrivet aktiverad koagulationskaskad och därmed ökat risk för blodproppar (tromboser). ATIII fungerar genom att binda till och inaktivera dessa proteaser. Hämmande av ATIII-funktionen kan leda till ett ökat thrombosriskt tillstånd.

Tosylarginine Methyl Ester, ofta förkortat till TAME, är ett syntetiskt substrat som används inom biokemi och molekylärbiologi. Det består av den naturligt förekommande aminosyran arginin, som är modifierad med två olika kemiska grupper: en tosylgrupp (tosylat) och en metylestergrupp.

Tosylgruppen är en skyddsgrupp som gör att den reaktiva aminosyragruppen på argininet inte kan delta i kemiska reaktioner, medan metylestergruppen kan avlägsnas genom hydrolys under milda basiska förhållanden. När metylestergruppen har avlägsnats, blir den reaktiva aminosyragruppen åter tillgänglig och kan användas i olika biokemiska processer.

TAME är ett vanligt substrat som används inom forskning för att studera enzymer som katalyserar reaktioner involverande arginin, eftersom det lätt kan modifieras och kontrolleras när det kommer till dess användning som substrat.

"Blodstillning" eller "Hemostasis" är ett medicinskt begrepp som refererar till den process som får blödningen att upphöra när ett kärl skadas. Denna process består av två huvudsakliga faser:

1. Vaskulär fas: Konstriktion (trångning) av de skadade blodkärlen och aggregation (sammanlagring) av blodplättar (trombocyter) vid skadan för att bilda en provisorisk blodstillningsbar platta.
2. Koaguleringsfas: Aktivering av hemostas-systemet som orsakar omvandlingen av fibrinogent till fibrin, vilket leder till skapandet av ett nätverk av insolubila trådar som hjälper till att stabilisera blodstillningsbar plattan och bilda en blodpropp.

Den slutliga produkten av denna process är en blodpropp som består av aggregerade blodplättar, fibrin och andra koaguleringsfaktorer som hjälper till att stänga av blödningen och börja reparationsprocessen.

Protrombin, även känt som faktor II, är ett protein i blodplasmavätskan som spelar en viktig roll i den koagulationsprocess som orsakar blodets stelning vid skada. Protrombinet aktiveras till thrombin när det kommer i kontakt med aktiverad faktor X och kalciumjoner på cellmembranet hos trombocyter (blodplättar). Thrombin är ett enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar nätverk av insolubila fiber som stelnar och hjälper till att stänga av blödningar.

Protrombintiden (PT) är ett laboratoriemässigt mått på koagulationsförmågan i blodet, som mäter tiden det tar för protrombinet att omvandlas till thrombin. PT används ofta för att screena och diagnostisera koagulationsstörningar eller för att övervaka effekten av antikoagulantbehandling.

Hirudin är ett naturligt förekommande antikoagulant protein som utvinns från blodlöss (Hirudo medicinalis). Det har stark inhibitorisk verkan på den aktiverade proteasen thrombin och förhindrar därmed blodets tendency att koagulera. Hirudin används inom medicinen för att behandla olika former av tromboemboliska tillstånd, såsom djup venös trombos och lungemboli.

Trombocytfaktor 4 (TF4) är ett protein som utsöndras från trombocyter (blodplättar) under blodkoagulation och har en viktig roll i hemostasprocessen. TF4 fungerar som en negativ feedbackregulator av koagulationskaskaden genom att binda till och neutralisera det aktiverade proteinet FXa, vilket hjälper att begränsa ytterligare koagulation och undvika överdrivna blodproppar. TF4 är också känt som trombocytfrisättningsfaktor och kan orsaka inflammation när det frisätts i större mängder, till exempel vid skada på endotelceller eller under sjukdomstillstånd.

Delta sleep peptide (DSIP) är ett neuropeptid som först upptäcktes 1977. Det har visat sig vara involverat i regleringen av sömnen och vakenheten hos djur, inklusive människor. DSIP påträffas naturligt i cerebrospinalvätskan och hjärnan, och dess koncentrationer varierar under olika stadier av sömn och vakenhet.

DSIP har visat sig ha en bromsande effekt på REM-sömnen (drömmen) och en uppfriskande effekt på icke-REM-sömnen (djup sömn). Det kan också ha en smärtstillande effekt och ha potential som terapeutisk behandling för vissa typer av smärta.

DSIP verkar fungera genom att interagera med specifika receptorer i hjärnan, men det exakta mekanismen för dess verkningssätt är inte fullständigt klarlagd. Vissa studier har föreslagit att DSIP kan ha en roll i regleringen av stressaxeln och hypothalamus-hypofys-binjureaxelns funktion, men ytterligare forskning behövs för att bekräfta dessa effekter.

Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.

Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:

* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.

Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.

För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.

Blood coagulation disorders, eller koagulopati, är medicinska tillstånd där blodets förmåga att koagulera (bilda blodproppar) är rubbad. Det kan bero på en för långsam, för snabb eller felaktig koagulationsprocess. Det finns två huvudsakliga typer av koagulopati: hemofili och trombofili.

Hemofili är ett genetiskt tillstånd där blodet saknar eller har för lite av vissa koagulationsfaktorer, vilket gör att blödningar kan vara svåra att stoppa. Det finns tre olika typer av hemofili: A, B och C.

Trombofili är ett tillstånd där blodet har en förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar bildas lättare än normalt. Detta kan öka risken för komplikationer som stroke, lungemboli och hjärtinfarkt. Trombofili kan orsakas av genetiska faktorer eller vissa mediciner, sjukdomar eller livsstilsfaktorer.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla koagulopati så snart som möjligt för att förebygga komplikationer och skada. Behandlingen kan innebära mediciner som ersätter koagulationsfaktorer, minskar blodets tendens att koagulera eller skyddar mot blodproppar.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

Protrombin tid (PT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter koagulationsstatus i blodet. PT mäter tiden det tar för en prover av blodplasm att koagulera efter att ha tillsatts med tillsatsen exogen (utvärtes) thromboplastin. Thromboplastinet initierar den sista steget i koagulationskaskaden, aktivering av faktor X till Xa, vilket resulterar i bildandet av en klot av fibrin.

PT används ofta för att övervaka effekten av antikoagulerande behandling med vitamin K-antagonister som warfarin, och för att screena för koagulationsstörningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, vitamin K-brist eller faktor VII-deficit. Resultatet av PT uttrycks som International Normalized Ratio (INR), vilket är ett standardiserat mått på förhållandet mellan patientens koagulationsstatus och en referenspopulation.

'Ormar' är ett samlingsnamn för en grupp ryggradsdjur som tillhör klassen Reptilia och underklassen Lepidosauria. De kännetecknas av sin långa, smala kroppsform och att de saknar lemmar. Ormar är nära släkt med ödlor och deras gemensamma förfäder hade ben, men ormarna har under evolutionen förlorat användbarheten av benen.

Ormar finns över hela världen, utom i polarregionerna, och det finns cirka 3 400 kända arter. De lever på land och i vatten och har en mycket varierad levnadsstil och föda. Några ormar är giftiga och använder sitt gift för att döda eller immobilisera bytet, medan andra ormar sväljer bytet helt, eftersom de inte kan tugga.

Det finns också ormar som lever i symbios med andra djur, till exempel sköldpaddor och krokodiler, där de hjälper till att rengöra värddjurens hud från parasiter.

Fibrinogen är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationssystem. Det konverteras till fibrin under den sista steget av koagulationen, vilket leder till bildandet av blodproppar och stelning av sår.

Fibrinogenbrist definieras som ett lägre än normalt nivå av fibrinogennivåer i blodet. Det kan orsakas av genetiska defekter, leverförsörtningssjukdomar, vitamin K-brist eller förlorande av stora mängder blod. Fibrinogenbrist kan leda till en ökad risk för blödningar och kan vara ett allvarligt tillstånd om det inte behandlas korrekt.

Disseminerad intravasal koagulation (DIK) är en blodsjukdom där koagulationskaskaden aktiveras systemiskt, vilket leder till att blodet koagulerar och bildar blodproppar i små kapillärer över hela kroppen. Detta kan orsaka ischemisk skada (dvs. syrebrist) i olika organ, såsom lungor, njurar, hjärta och hjärnvävnad. Samtidigt som koagulationen pågår, tar aktiveringen av koagulationskaskaden också bort de faktorer som förhindrar normal blodkoagulering, vilket leder till att det bildas blödningar i andra delar av kroppen.

DIK kan orsakas av en rad olika sjukdomstillstånd, inklusive svår infektion, trauma, cancer och komplikationer under graviditet. Behandlingen av DIK består ofta av att behandla den underliggande orsaken samt att ge antikoagulanter för att förhindra fortsatt koagulation och blodproppsbildning, samtidigt som man ger substitutionsbehandling med blodprodukter för att ersätta de faktorer som förlorats under den systemiska koagulationsprocessen.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

Fluorvätesyra, eller systematiskt betecknat HF, är en starkt frätande, giftig och korrosiv syra. Den är den enklaste fluoriden och består av väte och fluor. Fluorvätesyra är mycket reaktions villig och kan angripa de flesta material, inklusive glas och metaller. Den används inom industrin för att producera fluorerade kemikalier och som rengöringsmedel.

Fluorvätesyra är mycket farlig om den kommer i kontakt med huden, slemhinnor eller ögon, och kan orsaka allvarliga brännskador. Den är också skadlig om den andas in eller sväljs. Om du tror att du har kommit i kontakt med fluorvätesyra behöver du få medicinsk hjälp omedelbart.

Beta-globuliner är ett samlingsbegrepp för olika globuliner (proteiner) i blodplasma som tillhör den beta-fraktionen när man separerar proteiner baserat på deras elektroforesläten. Detta innefattar bland annat immunoglobulin D (IgD) och immunoglobulin A (IgA), två typer av antikroppar som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

IgD är den minst vanliga typen av immunoglobulin i serum och har en viktig roll som en del av B-cellernas aktiveringsprocess. IgA däremot finns i högre koncentrationer och är speciellt viktigt för att ge lokal immunitet i slemhinnor, såsom i lungorna, mag-tarmkanalen och genitalierna.

Abnormaliteter i beta-globulinfraktionen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel immunbristsyndrom, inflammatoriska sjukdomar eller multipel myelom (en typ av blodcancer).

Faktor XIII, også kjent som fibrin stabiliserende faktor, er ein enzym i koagulasjonskjedsenet som hjelper til å styrke blodklottene. Det aktiverte Faktoret XIII katalyserer reaksjonen mellom fibrin og fibrinogens alpha-strenger, der fibrinnet dannes til ein mer stabil struktur. Dette hjelper å forhindre blødning og styrker blodklottene slik at de ikke opløses for raskt. Defekter i Faktor XIII kan føre til forlenget blødningstid og økt risiko for uforklarlige blødninger.

En "blodpropp" eller blodbrist (engelska: blood clot) är en koagulering av blod som bildar en fast massa. Det kan ske naturligt i samband med skador på kroppens vävnader, för att stänga av blödningar. Men när ett blodpropp bildas inuti ett blodkärl, kan det orsaka allvarliga hälsoeffekter beroende på var proppen bildas. Till exempel, om en blodpropp bildas i lungorna (pulmonem emboli), hjärtat (hjärtinfarkt) eller i hjärnan (cerebral trombos), kan det leda till allvarliga hälsoproblem och potentiellt livshotande situationer.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

Fibrinolysin, även känt som plasmin, är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Fibrinolysin produceras av celler i blodkärlen (endotelceller) och hjälper till att förhindra att blodet koagulerar inuti kärlen genom att bryta ner de fibrinfibrer som bildats under koagulationsprocessen.

Fibrinolysin är en viktig del av den naturliga balansen mellan koagulering och fibrinolys, vilket hjälper till att förhindra blodproppar och andra komplikationer relaterade till koagulering. Dessutom används fibrinolytika, som är läkemedel som verkar genom att öka aktiviteten av fibrinolysin, vid behandling av akuta blodproppar och andra tillstånd relaterade till koagulering.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

Streptokinase är ett enzym som produceras av beta-hemolytiska streptokocker, särskilt Streptococcus pyogenes. Det fungerar som ett trombolytiskt medel, vilket betyder att det bryter ner blodproppar genom aktivering av plasminogen till plasmin. Plasmin är ett enzym som normalt finns i kroppen och bryter ner fibrin, ett protein som ingår i blodproppar.

Streptokinas används inom medicinen för att behandla akut lungemboli, djup venös trombos och myocardieinfarkt (hjärtattack). Behandlingen med streptokinas ska ske under övervakning i en sjukhusmiljö på grund av potentiala biverkningar som blödning.

Partiell tromboplastintid (PTT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter tiden det tar för en patientens plasma att koagulera när en reagent som innehåller partiklar av tromboplastin och en aktiverad delen av faktor XII (Hageman-faktorn) tillsätts.

PTT används ofta för att screena patienter för koagulationsstörningar, såsom nedsatt funktion hos de intrinsiska eller gemensamma koagulationsvägarna, nedsatt faktor-XIII-aktivitet eller när man vill upptäcka eventuell heparinbehandling. Vidare kan PTT användas för att monitorera effekten av behandling med läkemedel som påverkar koagulationssystemet, till exempel låga molekylära hepariner och direkt orala antikoagulantia (DOAK).

Det är viktigt att notera att PTT inte mäter aktiviteten hos vitamin K-beroende faktorer II, VII, IX och X, som istället mäts med protrombintid (PT).

'Variantangina' är ett medicinskt begrepp som refererar till en form av instabil angina pectoris, även känd som obeståndsmässig bröstsmärta. Denna typ av smärta orsakas vanligtvis av en temporär nedsättning av blodflödet till hjärtmuskulaturen på grund av spasmer i koronarartärerna, de artärer som förser hjärtat med syre- och näringsriktigt blod.

Vid variantangina är smärtorna ofta relaterade till specifika aktiviteter eller situationer, såsom exponering för kyla, emotionell stress eller efter ansträngning. Smärtan kan också uppstå i vila och tenderar att vara mer intensiv än vid stabil angina pectoris.

Det är viktigt att notera att variantangina ofta orsakas av en speciell typ av koronarspasm, som kallas prinzmetalangina eller vasospastisk angina. Denna tillstånd kan behandlas med läkemedel som dilaterar (vidgar) artärerna och förhindrar spasmer, såsom kalciumantagonister och nitroglycerin. I vissa fall kan invasiva procedurer, såsom koronarangiografi och ballongdilatation, vara nödvändiga för att behandla den underliggande orsaken till spasmerna.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.

'Skallerormsgifter' refererer til de giftstoffer som findes i slanger af skillerorms-familien (Elapidae), der inkluderer kendte arter som cobra, mamba og koraldjævle. Disse gifte er overvejende neurotoxiner, hvilket betyder at de specifikt påvirker nervesystemet. De kan forårsage symptomer som svimmelhed, synsforstyrrelser, muskelsvaghed og i værste fald lammelse, indtrængen i åndedrætsmusklerne og død. Symptomerne og alvorligheden af en skallerormsbidt depends på flere faktorer, herunder type af slange, mængden af gift som blev injiceret og stedet for bidtet.

Instabilt angina, även känd som crescendo angina eller preinfarktionell angina, är en typ av angina (bröstsmärta orsakad av hjärtsjukdom) som karaktäriseras av ökande frekvens, varaktighet och/eller svårighetsgrad av smärtor under en period på några veckor. Detta kan vara ett tecken på att en person är i hög risk för att drabbas av ett hjärtinfarkt (hjärtattack).

Instabil angina uppstår ofta som en följd av en plötslig försämring av blodflödet till hjärtat, till exempel på grund av en ny blodpropp eller en spasmer i kärlväggen. Den kan också orsakas av en ökad efterfrågan på syre i hjärtmuskulaturen, till exempel vid fysisk aktivitet eller psykisk stress.

Personer med instabil angina behöver ofta vård på sjukhus och kan behöva mediciner som lindrar smärtan och/eller förbättrar blodflödet till hjärtat, såsom nitroglycerin, betablockare eller kalciumantagonister. I vissa fall kan ytterligare behandling vara nödvändig, som koronarangioplasti eller hjärtkirurgi.

Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.

Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).

Iodisotoper är varianter eller versioner av grundämnet jod, som har olika antal neutroner i kärnan. Detta gör att de har olika massa och halveringstid, vilket kan användas inom medicinen för diagnos och behandling av sjukdomar.

Exempel på jodisotoper som används inom medicinen är:

* Jod-123: Används vid scintigrafi, en typ av medicinsk undersökning där man följer fördelningen av ett radioaktivt ämne i kroppen. Jod-123 används exempelvis för att undersöka funktionen hos sköldkörteln.
* Jod-131: Används vid behandling av sjukdomar i sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer. Jod-131 samlas i sköldkörteln och strålar ut joniserande strålning som förstör delar av sköldkörteln.

Det är viktigt att notera att användningen av radioaktiva isotoper inom medicinen ska ske under kontrollerade förhållanden och under ledning av utbildad personal, för att minimera risker för patienten och personalen.

Markörer tromb (D-dimer, lösliga fibrin monomer komplexen, trombin-antitrombin-komplex, fibrinopeptid A) tillåter inte för att ...