'Framben' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva den främre (ventrala) sidan av kroppen, särskilt i samband med beskrivningar av positioner och rörelser hos djur, inklusive människor. På motsvarande sätt kan 'bakben' användas för att referera till den bakre (dorsala) sidan av kroppen.

Exempel: När en person går på alla fyrar, stöder de frambenen framför sig och bakbenen bakom sig.

'Bakben' er en uformell betegnelse for det underste ledbensparti i mennesket, der består af flere små ben og knogler. Den medicinske term for bakken er 'tarsus', og den inkluderer knogler som hælen og arkelen. Problemer med bakbenet kan føre til smerter, skader eller funktionelle bevægelsesproblemer.

I medicinska sammanhang kan förflyttning avser man oftast rörelse eller förändring av läge hos ett organ, en kroppsdel eller en struktur inuti kroppen. Detta kan ske spontant på grund av sjukdom eller skada, eller så kan det vara en avsiktlig handling som utförs under en medicinsk procedur eller operation.

Exempel på medicinska tillstånd där förflyttning kan vara relevant inkluderar:

* Förskjutning av en benbit efter ett benbrott
* Organförflyttning under en transplantationsoperation
* Förflyttning av hjärtat under en hjärtkirurgisk procedure
* Förändringar i ryggmärgens position som kan leda till neurologiska symtom

I vissa fall kan förflyttning vara en normal och önskvärd process, som under läkemedelsverkan där ett läkemedel verkar på ett specifikt område i kroppen.

"Extremiteter" er en medicinsk terminologi som refererer til de yderste lemmene på kroppen, inklusive arme og ben. Disse lemmene er forbundet til kroppen via skuldre og hofter og består af flere led, muskler, sener og knogler, der gør det muligt for individet at bevæge sig og udføre daglige aktiviteter.

"Comparative anatomy" is a branch of anatomy that compares the structures of different species to understand their evolutionary relationships and adaptations. It involves studying the similarities and differences in the anatomy of various organisms, from simple to complex, to make inferences about their common ancestry and how they have adapted to their specific environments over time.

By comparing the anatomical structures of different species, researchers can identify homologous structures, which are features that are similar because they were inherited from a common ancestor, and analogous structures, which are features that are similar because they evolved independently as a result of similar environmental pressures or functions.

Comparative anatomy has played a crucial role in the development of modern evolutionary theory and continues to be an important tool for understanding the diversity of life on Earth.

'Motorbark' är ett informellt medicinskt begrepp som används för att beskriva en abnormt hård, stötvis eller explosiv andning. Det kan vara ett tecken på underliggande lung- eller hjärtsjukdom, till exempel astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) eller hjärtfel. I vissa fall kan det även indikera en allvarlig allergisk reaktion, såsom anafylaxi.

Det är viktigt att notera att 'motorbark' inte är en officiell medicinsk diagnos, utan snarare ett symtom som behöver utvärderas i sammanhang av en fullständig klinisk bedömning för att fastställa en underliggande orsak och behandling.

"Extremitetsanlag" er en uoffisiell betegnelse som ikke brukes innenfor medisinsk sammenheng. Jeg antar at du søker etter "extremitet", som refererer til armer og ben. I så fall vil den medisinske definisjonen av "anlag" være noe i retning av "et biologisk system som har potentialet for å utvikle seg til en bestemt struktur eller funksjon".

Derfor kan en mulig medisinsk betegnelse være "extremitetsutvikling", som refererer til den biologiske prosessen hvor armer og ben utvikler seg fra de embryonale struktura i et tidlig stadium av fostertet.

I en medicinsk kontext refererar "armbågsben" (i anatomisk terminologi även känt som "ulna") till ett ben i underarmen hos människan. Armbågsbenet är det längre av de två benen i underarmen, medan det andra benet kallas handledsbens ("radius").

Armbågsbenet sträcker sig från armbågen till handloven och har två ändar: en proximal (nära kroppen) ände som artikulerar med överarmsbenet i armbågen, och en distal (långt ifrån kroppen) ände som artikulerar med handledsbenset i handleden.

Armbågsbenet har en rät, cylindrisk form och är på utsidan täckt av ett tjockt lager brosk, vilket gör det möjligt för armen att böja sig och rotera runt sin egen axel.

'Pyramidbanor' är ett begrepp som inte används inom medicinen. Det är istället ett begrepp som används inom idrott och träning, där det refererar till en typ av styrketräning där man ökar vikten successivt under en serie övningar med samma antal repetitioner. Denna metod kan användas för att bygga muskelstyrka och uthållighet.

Lameness hos djur kan definieras som en förändring i djurets gångmönster eller rörelseförmåga som orsakas av smärta, skada eller sjukdom i muskuloskelettal systemet (ben, ledband och muskler). Det kan vara ett tecken på en underliggande skada, infektion, degenerativ sjukdom eller medfödd defekt. Lameness kan variera från mild till allvarlig och kan påverka djurets välbefinnande, prestanda och kvalitet på livet. En veterinär bör kontaktas om man misstänker lameness hos sitt djur för att fastställa orsaken och få rätt behandling.

'Nucleus ruber' er en del av hjernen som heter thalamus og er beliggende i midten av hjernen. Det er en del av det som kallas den rosa kjernen (latin: 'corpus rubber') på grunn av sin røde/rosa farge. 'Nucleus ruber' består av rike neuroner og har en viktig rolle i bevegelseskoordinasjon, smertesansing og temperaturregulering.

Karpus, även känt som carpus eller handlovsbenet, är en benformation hos djur, inklusive människor. Det består av ett antal små ben, vanligtvis sju stycken hos djur, som formar en del av främre extremiteten och fungerar som en led mellan underarmen och handen eller foten.

Hos djur kan karpus vara beläget i olika positioner beroende på deras anatomi. Hos fyrfotade djur, såsom hundar och kor, är karpus en del av frambenen och sitter mellan underarmen (radius och ulna) och mellanhanden (metacarpus). Hos hästar är det beläget ovanför mellanhanden och kallas ofta för "kneskena".

Karpus har en viktig funktion i rörelserna hos djur, eftersom det möjliggör flexion, extension, abduktion och adduktion av handen eller foten. Skador på karpus kan därför ha en negativ effekt på djurens rörelseförmåga och välbefinnande.

'Kroppsrörelse' är ett samlingsbegrepp för alla de rörelser och movement som kroppen kan utföra. Det inkluderar allt från små, precisa rörelser som att röra en finger till större rörelser som att gå, springa eller dansa. Kroppsrörelse kan också innefatta subtilare aspekter av kroppsspråk och nonverbala kommunikation.

I en medicinsk kontext kan 'kroppsrörelse' också användas för att beskriva en persons förmåga att kontrollera och koordinera sina muskler och leder för att utföra vardagliga aktiviteter, som att klä sig själv eller hala sig upp på en stol. Besvären med kroppsrörelse kan vara temporärt eller permanent och orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive neurologiska skador, muskuloskeletala sjukdomar eller åldrande.

'Notophthalmus viridescens' är den vetenskapliga beteckningen för en groddjursart som tillhör familjen salamandrar (Salamandridae). Den kallas även vanligen för östlig tigergroda eller östlig vårgroda. Denna art förekommer naturligt i östra Nordamerika och kan leva både i vatten och på land.

Östlig tigergroda har en distinkt utseende med sin gröna till bruna grundfärg, vita eller gula fläckar och svarta markeringar som liknar tigrstreck. Den kan genomgå tre olika livsfaser: ägg, larv (kallad vårgroda) och adult grodform. I sin vuxna form kan den bli upp till 20 centimeter lång.

Östlig tigergroda är ett viktigt studieobjekt inom biologi och medicin, bland annat på grund av dess förmåga att regenerera sina lemmar efter skador. Den har också använts i forskning om hudgifter och läkemedelsverkan.

Scandentia är ett taxonomiskt djurordning som också kallas "trecklöshjon" eller "asiatiska muslemurer". Detta grupp innehåller ungefär 20 arter, de flesta av dem lever i sydostasien. Scandentias stora karaktäristika är deras klättrande livsstil och deras kroppsform som påminner om både gnagare och primater. De har en tvåfärgad päls, stora ögon och en lång svans. Scandentias storlek varierar mellan 10 och 30 cm och de väger ungefär 50-600 gram. Deras diet består av insekter, frukt och små ryggradsdjur.

Scandentia har en särskild betydelse i evolutionära studier eftersom de är nära besläktade med primaterna och kan ge oss information om hur primaterna utvecklats över tiden.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

Medicinskt kan "extremitetsmissbildningar, medfödda" definieras som abnormaliteter eller avvikelser i utformningen och/eller funktionen hos en persons armar eller ben som är tillställd vid födelsen. Dessa missbildningar kan variera från milda till allvarliga, och kan påverka enskilda delar av extremiteten eller hela extremiteten.

Exempel på medfödda extremitetsmissbildningar inkluderar:

1. Polydactyli: extra fingrar eller tår
2. Syndactyli: sammanvuxna fingrar eller tår
3. Aplasi/Hypoplasia: delvis eller fullständigt saknas en extremitet eller en del av den
4. Amelia: fullständig saknad av en extremitet
5. Phocomelia: korta, missformade armar och/eller ben
6. Spina bifida: en neurologisk missbildning som kan påverka rörelseförmågan i benen
7. Klumpfot: en deformitet av foten där tån pekar nedåt istället för framåt

Orsakerna till medfödda extremitetsmissbildningar kan variera, inklusive genetiska faktorer, infektioner under graviditeten, exponering för vissa läkemedel eller kemikalier och andra miljöfaktorer. Behandlingen beror på typen och svårighetsgraden av missbildningen och kan inkludera operationer, proteser, terapi och rehabilitering.

Somatosensorisk område refererer til en del af hjernen, der er ansvarlig for behandlingen og integrationen af sensoriske input fra hele kroppen undtaget ørene og øjnene. Det inkluderer den primære somatosensoriske bark (S1, S2, S3), der findes i hjernebarken (cortex cerebri) og modtager input fra muskler, led, hud og indre organer via det somatosensoriske nervesystem.

I den primære somatosensoriske bark er der en kortikal repræsentation af hele kroppen, hvor forskellige dele af kroppen er repræsenteret i forskellig grad alt efter størrelsen og kompleksiteten af det sensoriske apparat. For eksempel tager håndens og ansigtets repræsentationer op en relativt stor del af arealet, mens rygmarvens og benene tager op et mindre areal.

Somatosensorisk information fra kroppen behandles i denne hjernebarken for at give os følelser som berøring, temperatur, smerte, vibrazion og proprioception (position og bevægelse af led og muskler). Dette område er også involveret i visuel-taktisk integration, hvor information fra øjne og hud kombineres for at skabe en bedre forståelse af objekter og deres egenskaber.

'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:

1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.

2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.

3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.

4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.

5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.

I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.

"Sengångare" är ett begrepp inom neurologi och fysioterapi som används för att beskriva en person som har svårigheter med att röra sig i sängen eller från sitt sittande till stående läge utan assistans. Detta kan bero på svaghet i muskulatur, balansproblem, sensoreringsstörningar eller andra neurologiska symtom. Sengångare har ofta behov av hjälpmedel som exempelvis rullstol, hiss eller annan teknik för att kunna förflytta sig säkert och oberoende.

Salamandridae är en familj i ordningen stjärtlösa groddjur (Caudata eller Urodela). Den innehåller omkring 150 arter, företrädesvis i Europa och Asien, men även i Nordafrika och Nordamerika. Familjen kännetecknas av att ha en långsträckt kropp med fyra extremiteter, ett stjärtliknande svansparti och ofta hudkörtlar som producerar giftiga sekreter. Många arter i familjen har en delvis aquatisk livsstil och kan andas både genom lungor och hud. Salamandridae innehåller bland annat släktena salamander, trollsländor och vattensalamandrar.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

Den humerus är, i medicinsk terminologi, den översta benen i överarmsbenet (armens längre del) som artikulerar med skulderbladet och underarmsbenet. Humerus är ett av de längre rörbenen i kroppen och har en kropp (corpus humeri), två ändar (extremiteter) och tre tuberkler. Den proximala extremiteten artikulerar med skulderbladet och bildar axelleden, medan den distala extremiteten artikulerar med underarmsbenet och bildar armbågsleden tillsammans med två andra ben, ulna och radium.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

'Sidodominans' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva ett tillstånd där två eller flera genetiskt skilda sjukdomar eller tillstånd förekommer hos samma individ, men var och en av dem påverkar olika kroppsdelar eller system. Det innebär att varje tillstånd har sin egen specifika uppsättning symtom och kan ha olika orsaker, men de förekommer samtidigt hos samma person.

Ett exempel på sidodominans är när en person har neurofibromatosis typ 1 (NF1) i en kroppshalva och tuberös skleros komplex (TSC) i den andra kroppshalvan. I detta fallet kan NF1 orsaka tumörer i huden och nervsystemet på ena sidan av kroppen, medan TSC kan leda till epilepsi och hjärntumörer på den andra sidan.

Det är viktigt att notera att sidodominans inte ska förväxlas med mosaicism, där en enda genetisk mutation orsakar två eller flera fenotypiskt distinkta tillstånd hos samma individ.

Enligt biologin är "dinosaurie" (av grekiskans *deinos*, "fruktansvärd" och *sauros*, "ödla") ett samlingsnamn på en grupp utdöda kräldjur som dominerade jordens landlevande fauna under större delen av Mesozoikum, det vill säga för cirka 160 miljoner år sedan. Dinosaurierna var mycket mångfaldiga och spände över en rad olika storlekar, former och livsstilar. De flesta av dem var tvåbenta växtätare eller köttätare, men det fanns även fyrbenta exemplar och några som levde i vattnet.

Trots att de ofta förknippas med stora, grova reptiler var många dinosaurier relativt små och lättbyggda. De flesta av dem hade en upprätt hållning och rörde sig på två ben, men det fanns också arter som gick på alla fyra. Dinosauriernas storlek var mycket varierande, från små köttätare som kunde jaga insekter till gigantiska växtätare som kunde bli upp till 30 meter långa och väga över 100 ton.

Dinosauriernas utdöende förknippas ofta med ett stort asteroidnedslag för cirka 65 miljoner år sedan, men det är fortfarande en öppen fråga hur stor roll asteroidnedslaget spelade i deras undergång. Andra teorier pekar på att de gradvis dog ut till följd av klimatförändringar och konkurrens med andra djurgrupper, som fåglarna, som är dinosauriernas närmaste nu levande släktingar.

Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.

'Muskuloskeletal development' refererar till den process där muskler, skelett och relaterade system i kroppen växer, formas och blir funktionella under individens livstid. Den muskuloskeletala utvecklingen börjar under fostertiden och fortsätter fram till vuxen ålder.

Under fostertiden är muskuloskeletal development en aktiv process där celler, vävnader och organ i muskuloskelettal systemet bildas, differensieras och mognar för att utveckla rörelseförmåga och stöd till kroppen. Efter födelsen fortsätter den muskuloskeletala developmenten med tillväxt och styrka i skelettet och musklerna, samt förbättrad koordination och kontroll över rörelser.

I vuxen ålder kan den muskuloskeletala developmenten involvera återhämtning och rehabilitering av skador eller sjukdomar i muskler, skelett eller relaterade system. Den muskuloskeletala developmenten kan också påverkas av åldrande, som kan leda till sämre rörelseförmåga och styrka.

"Funktionell återhämtning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en persons fysiska, kognitiva och emotionella funktioner återgår till ett acceptabelt eller nära normalt stadium efter sjukdom, skada eller operation. Det innebär att individen kan utföra sina vardagliga aktiviteter och delta i sociala situationer på ett relativt normalt sätt. Funktionell återhämtning kan variera från person till person beroende på en rad faktorer, inklusive typen av sjukdom eller skada, allmän hälsostatus, ålder och psykologiska faktorer. Det är viktigt att notera att fullständig återhämtning kan vara orealistisk i vissa fall, men målet är ändå att uppnå den bästa möjliga funktionella kapacitet för den enskilde individen.

'Utåtledande nervbanor', eller 'efferent neurons' på engelska, är en typ av nervbanor som leder impulser från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till effektororganen, såsom muskler och exokrina glander. Dessa nerver orsakar en fysisk respons eller reaktion i kroppen, till exempel rörelse eller sekretion av hormoner. Detta skiljer sig från inåtledande nervbanor (afferent neurons), som leder sensoriska impulser från kroppens yttre och inre sensoriska receptorer tillbaka till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.

'Saimiri' är ett släkte i primatfamiljen kapucinerapor (Cebidae) och innehåller fyra arter, inklusive den vanligaste arten, Saimiri sciureus, som kallas även brun näsbrokat kapucin. Dessa apor är ursprungligen hemmahörande i Central- och Sydamerika och kännetecknas av sina distinkta ansiktsmönster och deras energiska och akrobatiska beteende. De lever i stora grupper och har en diet som består av frukt, frön, insekter och små ryggradsdjur.

'Animal behavior' er en gren av biologi som undersøker hvordan dyr oppfør seg og hvorfor de gjør det. Dette inkluderer studier av dyrs kommunikasjon, sosiale strukturer, rutiner, instinkter og adaptive strategier i forhold til deres miljø.

En mer medisinsk definisjon av 'djurs beteende' kan være relatert til dyreetisk avvik, som er abnorme, kompulsive eller skadelige handlinger som utføres av dyr. Disse handlingene kan være satt i sammenheng med fysiologiske lidelser, psykiske lidelser eller både de to. Forskere og dyrlæger kan analysere dyrs beteende for å diagnosticere og behandle sykdommer, stressrelaterte problemer eller adferdsproblemer hos dyr i fangenskap eller i vilt tilstand.

'Fossil' er en medicinsk term som primært brukes innenom palynologi, et grensefag mellom geologi og biologi. Fossile betegner rester eller spor etfer organismer som har levd i fortid og som er bevart i jordens skal eller i andre geologiske lag over en periode på millioner av år. Disse fossile restene kan inneholde informasjon om slagsen til den utdøde organismen, dens fysiologi, og dens plassert i det tidlige livets historie.

I palynologi brukes termen 'fossil' spesielt til å referere til mikroskopiske rester av planter som pollen, sporer og kutikuler (et ytre lag på planters celler). Disse fossile partiklene kan være vitale for å forstå historien om planetens klima og økosystemer over tid.

The upper extremity, also known as the upper limb, consists of the structures that extend from the shoulder to the hand. The bones of the upper extremity include:

1. Clavicle (collarbone) - This bone connects the trunk of the body to the arm and helps to form the shoulder joint.
2. Scapula (shoulder blade) - This flat, triangular bone is located on the back of the shoulder and provides attachment for various muscles that help to move the arm.
3. Humerus - This long bone runs from the shoulder to the elbow and forms the upper arm.
4. Radius and Ulna - These two bones make up the forearm, with the radius running along the thumb side of the arm and the ulna on the pinky side.
5. Carpals - These eight small bones form the wrist joint and connect the forearm to the hand.
6. Metacarpals - These five long bones form the palm of the hand.
7. Phalanges - These 14 bones make up the fingers and thumb of the hand.

Together, these bones provide structure, support, and mobility to the upper extremity, allowing for a wide range of movements such as reaching, grasping, and manipulating objects.

Motorisk aktivitet är en term inom medicinen och hälsa som refererar till rörelser och fysisk aktivitet i kroppen, driven av muskelkontraktioner. Det kan omfatta allt ifrån små rörelser som att blinka eller röra pekfingret, till större rörelser som gång, springa eller cykla. Motorisk aktivitet är viktig för att underhålla fysisk hälsa, stärka muskler och ben, förbättra balans och koordination samt minska risken för ohälsa som övervikt och sjukdomar relaterade till rörelseapparaten.

Motoriska färdigheter är en medicinsk term som refererar till förmågan att planera, kontrollera och utför rörelser med hjälp av muskelaktivitet. Dessa färdigheter kan vara finmotoriska (användning av små muskler, t.ex. i händer och fingrar) eller grovmotoriska (användning av stora muskler, t.ex. i benen och kroppskärnan). Motoriska färdigheter utvecklas ofta under barndomen genom erfarenhet, övning och tillväxt, men de kan också försämras eller förloras på grund av sjukdom, skada eller åldrande. Exempel på motoriska färdigheter inkluderar att gå, springa, hitta balans, klättra, hoppa, skriva, rita och manipulera föremål med händer och fingrar.

Felidae är en familj i däggdjursordningen kattartade rovdjur (Carnivora). Den innehåller de flesta nu levande arter som vanligen kallas katter, till exempel tamkatten (*Felis catus*), leoparden (*Panthera pardus*) och tigerarten (*Panthera tigris*). Flera utdöda släkten är också kända från fossila fynd. Familjen karaktäriseras av en rad anatomiska drag, såsom robusta käkar med hörntandsliknande hörntänder och ett högt antal tänder i underkäken. De flesta arterna är skickliga jägare som lever på kött, men deras föda kan variera mellan olika populationer och arter. Felidae har en nära evolutionär relation med de två familjerna Nandiniidae (afrikansk guldkatt) och Prionodontidae (asiatisk guldkatt), som ibland inkluderas i familjen Felidae.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Spinal cord stimulation (SCS) är en behandlingsmetod inom smärtlindring som innebär att elektriska impulser genereras av en implanterad neurostimulator och leds via en eller flera ledare till ryggmärgens bakre yta. Dessa elektriska impulser stör nervsignalerna som leder till smärtan, vilket kan ge upplevelse av smärtlindring för patienten.

SCS används oftast som ett sista alternativ när andra behandlingsmetoder har misslyckats eller inte gett önskad effekt. Den är indikerad hos patienter med kronisk smärta i ryggen, extremiteterna eller båda, inklusive neuropatisk smärta, ischämisk smärta och visceral smärta.

Innan en permanent stimulator implanteras genomförs oftast en utvärderingsperiod där en temporär stimulator placeras under lokalbedövning eller med mild sedering. Om patienten upplever en tillfredsställande smärtlindring under denna tidsperiod kan en permanent stimulator implanteras i ett senare skede.

Long-Evans råttor är en specifik stam (stain) av laboratorieråtta som används i forskning. Denna stam har sitt ursprung från en korsning mellan en Han:ALBino Hannoveraner hane och en Norwaysvarta hona under tidigt 1900-tal. Long-Evans råttor är genetiskt sett relativt konsekventa, med en distinkt fenotyp som inkluderar en gråbrun päls på ryggen och vita fläckar på magen.

Dessa råttor är populära inom forskningen på grund av deras relativt långa livslängd (upp till tre år), goda hälsostatus, sociala beteende och lätta hanteringsegenskaper. De används ofta i studier som rör neurovetenskap, psykologi, toxicologi, farmakologi och genetik.

Strålbehandling, eller radiation therapy, är en typ av behandling som använder joniserande strålning för att döda cancerceller och hämma deras förmåga att dela sig och växa. Strålben innebär användning av högenergiska strålar, vanligtvis röntgenstrålar eller elektronstrålar, för att förstöra cancercellernas DNA och på så sätt hindra dem från att föröka sig.

Strålbehandling kan användas som enbart behandling eller tillsammans med andra typer av cancerbehandlingar, till exempel kirurgi, kemoterapi eller immunterapi. Den kan ges både externt (från utsidan av kroppen) och internanter (från insidan av kroppen). Extern strålbehandling är den vanligaste formen och innebär att en strålkälla riktas mot tumören. Intern strålbehandling, även kallat brachyterapi, innebär att en radioaktiv källa placeras direkt i eller nära tumören.

Strålbehandling kan vara effektivt för att minska tumörstorleken, lindra symtom och förlänga livet hos cancerpatienter. Dock kan strålbehandling också orsaka biverkningar som är relaterade till behandlingsområdet, såsom hudirritation, trötthet, illamående och diarré. Långsiktiga biverkningar kan också uppstå, beroende på vilken del av kroppen som behandlas och hur hög stråldosen är. Dessa biverkningar kan inkludera förändringar i huden, ökad risk för andra cancerformer och skador på organ.

T-box domain proteins are a family of transcription factors that play crucial roles in the development and differentiation of various organisms, including humans. The name "T-box" refers to the highly conserved DNA-binding domain of these proteins, which is characterized by a specific three-dimensional structure and binds to T-box recognition elements in the DNA.

These transcription factors are involved in regulating gene expression during embryonic development, particularly in the formation of tissues derived from the mesoderm and endoderm germ layers. They have been implicated in several critical developmental processes, such as heart morphogenesis, limb development, and neural tube formation.

Mutations in T-box domain proteins can lead to various genetic disorders and congenital abnormalities. For example, mutations in the human TBX1 gene are associated with DiGeorge syndrome, a disorder characterized by cardiovascular defects, palatal abnormalities, and learning disabilities. Similarly, mutations in the TBX5 gene can cause Holt-Oram syndrome, which is characterized by upper limb malformations and heart defects.

In summary, T-box domain proteins are a family of transcription factors that play essential roles in embryonic development and organogenesis through their regulation of gene expression. Defects in these genes can lead to various genetic disorders and congenital abnormalities.