Gadolinium är ett kontrastmedel som används vid magnetresonanstomografi (MRI) eller magnetresonansangiografi (MRA). Det är ett sällsynt och icke-radioaktivt metallämnede som inte finns naturligt i människokroppen. När gadolinium injiceras intravenöst agerar det som en kontrastvätska, vilket kan hjälpa att förbättra bildkvaliteten och klargöra strukturer inuti kroppen så att läkare kan få en bättre förståelse av patientens tillstånd.

Det finns olika gadoliniumbaserade kontrastmedel som är godkända för användning, och de varierar i deras halveringstid och hur länge de stannar kvar i kroppen. I allmänhet tas de bort från kroppen genom njurarna, men hos personer med nedsatt njurfunktion kan det finnas en ökad risk för biverkningar.

I sällsynta fall kan patienter utveckla en sjukdom som kallas nefrogennsystemisk fibros (NSF) efter att ha fått kontrastmedel med gadolinium. NSF är en allvarlig och ofta livshotande sjukdom som orsakar hudförändringar, skleros och nedsatt rörlighet. Risken för NSF är mycket lägre med de senaste generationerna av gadoliniumbaserade kontrastmedel, men fortfarande finns det en viss risk, särskilt hos patienter med nedsatt njurfunktion.

Gadolinium-DTPA, också känt som gadopentetat dimeglumin, är ett kontrastmedel som används vid magnetresonanstomografi (MRI) eller magnetkameraundersökningar (MRA). Det består av joner av metallen gadolinium som är kemiskt bundna till en molekyl som kallas DTPA (diethylenetriaminpentaacetat).

Gadolinium-DTPA fungerar genom att absorbera och reflektera radiovågor, vilket gör det möjligt för läkaren att se strukturer i kroppen mer tydligt på en MRI- eller MRA-skanning. Det hjälper också att underlätta diagnostiseringen av sjukdomar och skador i hjärnan, ryggraden, levern, njurarna, lungorna, bröstet, buken, benen och armarna.

Det är viktigt att notera att användningen av gadolinium-baserade kontrastmedel kan vara kopplat till ett sällsynt, men allvarligt tillstånd som kallas nefrogennsystemisk fibros (NSF). NSF är en skada på hud och vävnader som kan uppstå hos patienter med nedsatt njurfunktion efter exponering för gadolinium-baserade kontrastmedel. Därför bör användning av dessa kontrastmedel begränsas till de lägsta möjliga doserna och endast när det är absolut nödvändigt för patienter med nedsatt njurfunktion.

Diethylentriaminepentaacetic acid (DTPA) is a synthetic, aminopolycarboxylic compound that is often used in medicine as a chelating agent. A chelating agent is a molecule that can bind to metal ions and form stable, water-soluble complexes, which can then be excreted from the body through the kidneys.

DTPA is particularly useful for binding to certain radioactive metals, such as plutonium, americium, and curium, that may accumulate in the body following exposure to nuclear accidents or weapons testing. By forming a stable complex with these metals, DTPA can help to reduce their toxicity and promote their excretion from the body.

DTPA is also used in some medical imaging procedures, such as positron emission tomography (PET) scans, to help remove unwanted radioactive substances from the body following the scan. It may also be used in the treatment of heavy metal poisoning, such as lead or mercury toxicity, by helping to remove these metals from the body.

In summary, DTPA is a synthetic chelating agent that can bind to certain metal ions and promote their excretion from the body. It has a variety of medical uses, including the treatment of heavy metal poisoning and the reduction of toxicity following exposure to radioactive materials.

'Kontrastmedel' är inom medicinen ett medel som används under bilddiagnostiska undersökningar, såsom röntgen, datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRT), för att förbättra kontrasterna mellan olika vävnader eller strukturer inne i kroppen. Detta gör det möjligt att klarare definiera och urskilja olika sjukdomar, skador eller avvikelser.

Kontrastmedlen kan vara baserade på olika substanser, beroende på vilken typ av undersökning som skall utföras. Vid röntgenundersökningar använts ofta jodbaserade kontrastmedel, medan gadoliniumbaserade kontrastmedel är vanliga under MRT-undersökningar.

Det är viktigt att notera att vissa individer kan ha allergiska reaktioner på vissa typer av kontrastmedel, och det är därför viktigt att informera personalen om eventuella allergihistorik eller andra hälsoproblem innan undersökningen genomförs.

Organometallföreningar är en kemisk term som definierar föreningar som innehåller en direkt bindning mellan kolatom (C) och ett metallatom (M). Dessa föreningar kan vara antingen organiska eller icke-organiska beroende på om de också innehåller kovalenta bindningar till väteatomer (H) eller inte. Exempel på vanliga organometallföreningar är grignardreagensen (RMgX), metallalkyler (R-M) och metallocener ([RM]2). Dessa föreningar har en rad användningsområden inom olika områden av kemin, såsom organisk syntes, katalys, materialvetenskap och farmakologi.

Nefrogenn fibroserande dermopati (NFD) är en mycket sällsynt hudsjukdom som karaktäriseras av påträngning och ansamling av bindväv i huden, framförallt i områden nära artärer och vener. Sjukdomen är vanligtvis relaterad till långvarig dialysbehandling eller njursjukdom, särskilt när det finns en störning i ämnesomsättningen av kalcium och fosfat.

Den primära orsaken till NFD tros bero på att föroreningar som bildas under dialysbehandling eller vid njursjukdom transporteras via blodet till huden, där de utlöser en fibrotisk reaktion. Detta leder till bildandet av gråvita, knöliga eller platta papeler eller noduler i huden, oftast på framsidan av benen och underarmarna.

NFD är svår att behandla och kan leda till allvarliga komplikationer som till exempel restriktiv lungfunktion eller problem med rörelseomfånget om det drabbar huden i närheten av leder. Även om det finns olika behandlingsalternativ, inklusive systemiska kortikosteroider, immunosuppressiva läkemedel och UV-strålning, är prognosen för denna sjukdom ofta dålig.

Teknetium (^{99m}Tc) är ett radionuclid, det vill säga en isotop med ostadig balans mellan antal protoner och neutroner, som används flitigt inom medicinsk diagnostik. Isotopen har en halveringstid på ungefär 6 timmar, vilket gör den lämplig för korttidssökningar.

I kliniska sammanhang används ^{99m}Tc ofta som ett radioträcelement i olika slag av scintigrafi, en typ av medicinsk undersökning där patienten exponeras för en liten mängd radioaktiv strålning. När teknetium-99m sönderfaller avger det gamma-strålning som kan detekteras utanför kroppen med hjälp av en gammakamera.

Teknetium-99m används ofta för att undersöka olika organ och system i kroppen, till exempel hjärtat, lungorna, skelettet, levern, gallgångarna och njurarna. Det kan även användas för att leta efter tumörer eller infektioner.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Indium är ett metalliskt grundämne som tillhör grupp 13 i det periodiska systemet. Inom medicinen används indium oftast i form av radioaktivt isotopindium-111, Indium-111 (^{111}In), för att markera och följa celler eller substanser in vivo genom så kallad scintigrafi. Det används exempelvis för att diagnostisera cancer, infektioner och inflammationer.

Indium-111 binds till specifika proteiner eller antikroppar som sedan injiceras i kroppen. Dessa markerade ämnen accumulerar i specifika vävnader eller celler beroende på vilket protein eller antikropp som använts. Genom att sedan scanna kroppen med en gammakamera kan man följa distributionen av indium-111 och därmed få information om var markerade celler eller substanser finns i kroppen.

Cine-magnetisk resonans (cine-MRI) är en typ av magnetresonanstomografi (MRT) som används för att studera rörelser i hjärtat. "Cine" refererar till den kontinuerliga upprepade bildsekvensen som skapas av MRT-maskinen under en hjärtslagscykel.

I en cine-MRI-undersökning placeras patienten in i en tunnelformad magnetresonansskanner och får instruktioner att hålla andan under korta perioder medan bilder tas. Kontrastmedel kan användas för att förbättra bildkvaliteten.

Cine-MRI ger läkaren detaljerade, stillbilder och videosekvenser av hjärtats strukturer och rörelser under olika faser av hjärtslagscykeln. Detta kan hjälpa till att diagnostisera och övervaka behandlingen av olika hjärtsjukdomar, inklusive hjärtfel, hjärtklaffproblem och kardiovaskulära sjukdomar.

Americium är ett artificiellt radioaktivt grundämne som tillhör aktinidaserien. Det upptäcktes 1944 av Glenn T. Seaborg, Ralph A. James och Albert Ghiorso vid University of California, Berkeley. Americium har det kemiska tecknet Am och atomnumret 95.

Det primära sättet att producera americium är genom neutronbestrålning av plutonium-239 i kärnreaktorer. Det vanligaste isotopen av americium som produceras på detta sätt är americium-241, som har en halveringstid på ungefär 432 år.

Americium används huvudsakligen i kommersiella tillämpningar, såsom rökdetektorer och elektroniska komponenter. Det kan också användas som en källa till alfastrålning i vissa medicinska tillämpningar, men det används mycket mindre än andra radioaktiva isotoper som krypton-85 och teknetium-99m.

I medicinsk kontext är americium inte lika välkänt eller använt som andra radioaktiva isotoper, så det finns inga etablerade medicinska definitioner av ämnet.

Indium-111 (^111In) är ett medicinskt använt radionuklid, det vill säga en radioaktiv isotop av grundämnet indium. Indium-111 har en halveringstid på 2,8 dagar och emitterar gamma-strålar med en energimaximum på 171 keV och 245 keV.

Indium-111 används ofta i diagnostiska syfte inom kärnmedicin, där det kopplas till olika molekyler eller proteiner för att skapa radionuklidmärkta läkemedel. Dessa kan sedan användas för att undersöka olika funktioner i kroppen, exempelvis blodflöde, inflammation eller tumöraktivitet. Ett vanligt användningsområde är att följa upp cancerbehandlingar och detektera eventuell metastasering.

Ett exempel på ett indium-111-baserat preparat är indium-111-oxine, som används för att märka vita blodkroppar (leukocyter) och därmed kunna diagnostisera infektioner eller inflammationer.

Medicinskt sett är meglyumin (förkortat MET) ett läkemedel som används som kontrastmedel under olika former av bilddiagnostiska undersökningar, såsom magnetresonanstomografi (MRT) och datortomografi (CT).

Meglyumin är en organisk förening som består av metylxantin och två sulfatgrupper. När det injiceras i kroppen fungerar meglyumin som en jontransportör, vilket möjliggör för kontrastmedlet att distribuera sig jämnt i olika vätskor i kroppen, såsom blod och urin. Detta ger klara och skarpa bilder av olika strukturer under en MRT eller CT-undersökning.

Meglyumin är vanligen säkert att använda, men det kan i sällsynta fall orsaka allvarliga biverkningar som allergiska reaktioner, hudutslag, andningssvårigheter eller njurskador. Dessa biverkningar är dock mycket ovanliga och behandlas vanligen effektivt om de uppstår.

Heterocykliska föreningar är en grupp av organiska föreningar som innehåller en eller flera heteroatomer (t.ex. syre, kväve, svavel eller fosfor) i sin ringstruktur. Dessa föreningar utgör en stor andel av alla naturligt förekommande och syntetiska organiska föreningar, inklusive många viktiga läkemedel, toxiner, vitaminer och pigment.

Den heterocykliska ringstrukturen kan variera i storlek från små tre- eller fyratomringar till stora polyatomringar med upp till 60 atomer. Exempel på vanliga heterocykliska föreningar inkluderar pyridin, pyrrol, furan, thiophen, indol och oxazol.

Heterocykliska föreningar kan ha en rad olika biologiska aktiviteter och användningsområden, beroende på deras specifika strukturella och elektroniska egenskaper. De kan fungera som enzymer, receptorantagonister eller agonister, och kan användas som läkemedel för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive cancer, infektioner, neurologiska störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

Iodlaktatsyra är en organisk syra som innehåller en bensenring med en hydroxylgrupp (–OH) och en kolsyrederivatgrupp (–COOH), samt en sidokedja med en tiolgrupp (–SH) som är bundet till en jodatom. Den kemiska formeln för iodlaktatsyra är C6H4IH3O3S. Det är ett relativt sällsynt förekommande ämne som kan användas inom organisk syntes, men det har inga kända medicinska användningsområden.

Metalloporfyriner är komplexer mellan metalljoner och porfyrinringar, en typ av organisk heterocyclisk aromatisk komponent. Porfyriner innehåller normalt en central magnesium- eller järnion som är kovalent bundet till de fyra kväveatomerna i den centrala ringen. Metalloporfyriner förekommer naturligt i vår kropp, där de utgör en viktig del av vissa enzymer såsom hemoglobin och cytochrom. Dessa enzymer är involverade i processer som syretransport, andningskedjan och fotosyntes.

Ibland kan metalloporfyriner också bildas vid förhöjda nivåer av metalljoner i kroppen, vilket kan orsaka skada på celler och vävnader. Exempel på sådana patologiska metalloporfyriner inkluderar de som förekommer vid leddegifts sjukdom (hemochromatosis) där järnansamling i levern leder till bildning av järnporfyriner, och även hos rökare där nickelporfyriner kan bildas orsakade av nickelexponering från cigarettrök.

En Kelatkomplexbildare är ett läkemedel eller en biokemisk substans som kan bilda stabila komplex med vissa metallioner, vilket underlättar deras utschelningsprocess från kroppen. Detta är särskilt användbart vid förgiftningar orsakade av tungmetaller som bly, kvicksilver och kadmium, där kelatkomplexbildarna hjälper till att minska absorptionen och öka elimineringen av dessa toxiner. Exempel på kelatkomplexbildare inkluderar dimerkaprol (BAL), edetat (CaNa2EDTA) och pennicillamin.

Radioisotoprentgenografi, eller nukleär medicin, är en typ av undersökning där man använder små mängder radioaktiva ämnen (radioisotoper) för att producera bilder som visar hur olika kroppsfunktioner och organ fungerar. Denna typ av undersökning kallas också för scintigrafi.

Under en radioisotoprentgenografi får patienten injicera, inandas eller svälja ett radioaktivt ämne som samlas upp av de specifika celler eller organ som ska undersökas. Detta ämne ger ifrån sig små mängder gammastrålning, som kan detekteras av en gammakamera. Kameraresulaten visas sedan som tvådimensionella bilder på en datorskärm eller som en tredimensionell modell av kroppen.

Radioisotoprentgenografi används ofta för att undersöka olika sjukdomar och skador, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, skelettskador, endokrina störningar och cancer. Den är en icke-invasiv metod, vilket betyder att den inte kräver några snitt eller ingrepp i kroppen.

'Hjärtödem' är ett medicinskt tillstånd där hjärtat inte pumpar blod effektivt, vilket leder till att kroppen inte får tillräckligt med syre och näringsämnen. Detta kan orsaka trötthet, andfåddhet, ödem (vätskeansamlingar) i benen, anklarna eller fötterna, samt i allvarliga fall även lungor och lever. Hjärtödem kan ha många olika orsaker, till exempel hjärtsjukdomar som hjärtinfarkt, kardiomyopati eller klaffmissbildningar. Andra orsaker kan vara högt blodtryck, diabetes eller övervikt. Behandlingen av hjärtödem beror på dess orsak och kan innefatta mediciner, operationer eller livsstilsförändringar.

Ytterbium (Yb) er ein selteare jordart som tilhører lanthanoid-gruppen i periodesystemet. Det har atomnummer 70 og er ein grå, bløtt, metallisk grundstoff som i ren form reagerer veldig langsomt med lufta. Ytterbium er ei av de sjeldnare jordarrene som forekommer i naturen i sporene sammen med andre lanthanoider. Det brukes primært i spektroskopiske applikasjoner, inkludert lasere og optisk glass.

"Bildförstärkning" är ett medicinskt begrepp som refererar till tekniker som används för att öka kontrasten och detaljrikedomen i en bild, ofta inom områden som radiologi och ultraljud. Det gör det möjligt att urskilja strukturer och detaljer som annars kan vara svåra att se.

Det finns olika typer av bildförstärkningsmetoder, beroende på vilket slags medicinsk bild man arbetar med. Några exempel är:

* Kontrastförstärkning: Används ofta inom radiologi och ultraljud för att öka kontrasten mellan olika vävnader i en bild. Det kan göras genom att använda kontrastmedel som absorberar eller reflekterar strålning eller ljud på ett sätt som skiljer sig från omgivande vävnader.
* Digital bildförstärkning: Används ofta inom digital radiografi och datortomografi (CT) för att öka kontrasten och detaljrikedomen i en digital bild. Det kan göras genom att använda olika algoritmer som exponerar eller dämpar vissa delar av bilden för att framhäva vissa strukturer eller detaljer.
* Rekonstruktion: Används ofta inom datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRT) för att skapa en tredimensionell bild av ett objekt genom att kombinera flera tvådimensionella skivor. Det kan göras genom att använda olika algoritmer som sammanfogar de tvådimensionella skivorna på ett sätt som ger en tydligare och mer detaljerad bild av objektet.

Samtliga dessa tekniker har som syfte att förbättra kvaliteten på bilderna så att de blir lättare att tolka och analysera, vilket i sin tur underlättar diagnos och behandling av sjukdomar och skador.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Magnetisk Resonansangiografi (MRA) är en typ av bilddiagnostisk undersökning som använder kraftiga magnetfält och radiovågor för att producera detaljerade bilder på blodkärl i kroppen. Undersökningsmetoden bygger på principen om magnetisk resonans, där protoner i kroppens vätskor sätts i rörelse av radiovågor inom ett starkt magnetfält. När protonerna återvänder till sin ursprungliga position avger de energi som kan tolkas och omvandlas till bilder av blodkärlen. MRA används ofta för att undersöka potentiala problem med hjärnan, ryggraden, lungorna, levern, buken och extremiteterna.

Heterocykliska föreningar med en ring refererar till organiska föreningar som innehåller minst en atom som inte är kol i sin ringstruktur. Ringen kan bestå av kolatomer samt en eller flera heteroatomar, som till exempel kväve, syre, svavel eller fosfor. Dessa föreningar är viktiga inom många områden inom kemin och biologin, eftersom de ofta förekommer i naturen och har potential att användas som läkemedel, pesticider och katalysatorer. Exempel på heterocykliska en-ringsföreningar är pyridin (C5H5N), furan (C4H4O) och thiophen (C4H4S).

Aerosoler definieras inom medicinsk kontext som en suspension av mycket små luftburen partiklar, ofta mindre än 5 mikrometer i diameter. Dessa partiklar kan innehålla bland annat virus, bakterier eller allergeni och kan hos människor orsaka andningssjukdomar när de inhaleras. Aerosoler kan genereras från olika källor såsom hostning, tal, exersiserande aktiviteter eller mekaniska processer som sprayar eller nebuliserar vätskor.

Radiofarmaka är en term som används inom medicinen och kärntekniken. Det refererar till preparat som innehåller radioaktiva isotoper, som används i diagnostiska eller terapeutiska syften. I en medicinsk kontext kan radiofarmaka definieras som:

"Preparat av kemiska substance som innehåller en eller flera radioaktiva isotoper, antingen naturligt förekommande eller skapade i en kärnreaktor eller accelerator. De används primärt inom medicinen för att undersöka, diagnostisera och behandla sjukdomar, genom att utnyttja de radioaktiva strålarnas förmåga att interagera med levande vävnad."

Radiofarmaka kan användas på olika sätt inom medicinen. I diagnostiska syften injiceras de till patienten för att följa deras distribution och interaktion med kroppen, ofta med hjälp av bilddiagnostik som SPECT eller PET-scanning. I terapeutiska syften används radiofarmaka för att behandla olika former av cancer genom att rikta in sig på tumörceller och utnyttja strålningens förmåga att skada eller döda dem.

Isotopmärkning är en teknik inom kemin och fysiken där ett visst grundämne ersätts med en isotop av samma grundämne. Isotoper är varianter av ett grundämne som har samma antal protoner, men skiljer sig åt i antalet neutroner och därmed också i massa.

I medicinsk kontext används isotopmärkning ofta för att studera olika biologiska processer in vivo, till exempel genom att märka läkemedel eller andra substanser med en radioaktiv isotop. Dessa kan sedan följas upp med hjälp av olika tekniker som gammakameror eller PET-skanning för att få information om hur de distribueras och metaboliseras i kroppen. Isotopmärkning används också inom diagnostiska och terapeutiska syften, till exempel genom att märka celler eller proteiner med en radioaktiv isotop för att kunna på så sätt följa deras aktivitet och interaktioner i kroppen.

Tenn (symbol: Ag) är ett grundämne med atomnummer 47 i periodiska systemet. Tennradioisotoper är isotoper av grundämnet tenn. Isotop är en form av ett grundämne som har samma antal protoner i sin kärna, men skiljer sig åt när det gäller antalet neutroner.

Det vanligaste stabila isotopen av tenn är Ag-107 med 47 protoner och 60 neutroner i sin kärna. Det finns dock också en rad olika radioisotoper av tenn, som alla är instabila och sönderfaller naturligt över tid. Exempel på tennradioisotoper inkluderar Ag-105, Ag-106, Ag-108, Ag-109, Ag-110, Ag-111, Ag-112 och Ag-115. Dessa radioisotoper har olika halveringstider och sönderfallsprocesser, inklusive beta-plus-sönderfall, beta-minus-sönderfall och elektroninfångning.

Tennradioisotoper används i vissa medicinska tillämpningar, såsom diagnostiska procedurer och behandlingar av sjukdomar. Exempelvis kan Ag-110 användas som en radioträcesubstans för att undersöka njurfunktionen hos patienter. Dessutom har forskare visat intresse för möjligheten att använda tennradioisotoper i behandlingar av cancer, eftersom de kan vara effektiva i att döda cancerceller och minska skadan på omgivande vävnader.

Perilymfa är ett begrepp inom öron-näs- och halssjukvården och hänvisar till det vätskelager som omger innerörat. Det består av två delar: en yttre perilymfa, även känd som Scarpas säck, och en inre perilymfa, även känd som Reissners membran.

Den yttre perilymfan innehåller endolymfan, en tunn vätska som består av natriumklorid och är i direkt kontakt med innerörats hörselorgan, den så kallade Cortis organ. Den inre perilymfan innehåller perilymfan, en vätska som liknar cerebrospinalvätskan i hjärnan och ryggmärgen.

Perilymfa har en viktig funktion för att underlätta hörseln och balansen genom att överföra ljudvibrationer från det yttre örat till innerörats hörselorgan. Skador eller sjukdomar i perilymfan kan leda till hörselförluster, vertigosymptom och andra typer av öronproblem.

Kupfferceller är en typ av immuncell som finns i levern. De är en del av monocyt-makrofagesystemet och utgör cirka 80-90% av alla makrofager i den mänskliga kroppen. Kupfferceller är belägna på insidan av kapillärväggarna i leverns senblinda vävnad, så kallade sinusoider. Deras huvudsakliga funktion är att fagocytera (ta upp och bryta ner) främmande partiklar, bakterier och apoptotiska celler som kommer in i levern via blodomloppet. Dessutom har Kupfferceller en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och producera cytokiner, vilket hjälper till att koordinera immunsvar.

'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.

En medicinsk definition är en cicatrix (eller cicatrice) ett permanent ärr som bildas när huden eller andra vävnader läker efter en skada, såsom en sår, operationssår eller brännskada. Cicatrices uppstår när kroppen producerar kollagen för att stänga och reparera sårvävnan. När cicatrices bildas kan de variera i storlek, form, färg och höjd beroende på individuella faktorer som ärftlighet, ålder, belastning, plats på kroppen och djupet av skadan. I vissa fall kan cicatrices vara estetiskt störande eller orsaka funktionella problem, till exempel när de begränsar rörelser eller orsakar smärta.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

En hjärtmuskel (eller miokard) är ett speciellt slag av muskelvävnad som utgör väggarna till hjärtat. Det består av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera koordinerat och pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskeln har förmågan att kontrahera oavbrutet under hela livet, och den drivs av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem. Denna koordinerade kontraktion är viktig för att hjärtat ska fungera effektivt och pumpa blod till alla delar av kroppen.

Radiokemi är ett ämnesområde inom kemin som handlar om studiet av de processer och principer som styr interaktionerna mellan joniserande strålning och materia, särskilt med avseende på radioaktiva isotoper. Det inkluderar bland annat studiet av radioaktivt sönderfall, absorption, diffusion, och migration av radionuklider i biologiska system. Radiokemi har viktiga tillämpningar inom områden som medicinsk diagnostik och terapi, miljömonitoring, och kärnenergi.

'Breath holding' är när en person intentionellt eller oavsiktligt stoppar andningen under en viss period. Det kan ske som ett svar på starka känslor, fysiskt ansträngning, eller som en reflex vid yttre stimuli som till exempel näsplog eller isvätska.

En medicinsk definition av 'breath holding' är:

"Den vilja eller reflexmässiga aktiviteten att stoppa andningen under en viss tidsperiod, vanligtvis associerad med hypoxi och hyperkapni som kan leda till sänkt hjärtslag och i värsta fall medvetandaledsättning."

'Galliumradioisotoper' refererar till olika isotoper av grundämnet gallium som har radioaktiva egenskaper. Gallium är ett metalliskt grundämne med atomnummer 31 i periodiska systemet och förekommer naturligt i spårmängder i naturen.

En vanlig galliumradioisotop är gallium-67, som används inom medicinen som ett radioträkningsmedel vid diagnostik av olika sjukdomar, till exempel inflammationer och cancer. Gallium-67 kan kapslas in i olika molekyler för att skapa radiomärkta läkemedel som sedan injiceras i patienten. Dessa läkemedel accumulerar i specifika vävnader eller organ beroende på vilken typ av sjukdom som ska diagnostiseras.

Eftersom galliumradioisotoper är radioaktiva avger de strålning, vilket gör att de kan detekteras med hjälp av olika typer av bildbehandlingsutrustningar, till exempel en gammakamera. Genom att analysera hur galliumradioisotoperna fördelas i patientens kropp kan läkaren få information om var sjukdomen finns och hur den utvecklas.

Cisterna magna är en anatomisk struktur i människans centrala nervsystem. Det är en utbuktning av subarachnoidalrummet, den spårformade rumsmellan hjärnhinnorna, och innehåller cerebrospinalvätska (CSF). Cisterna magna ligger bakom hjärnbalken och under pons, en del av hjärnbryggan. Den har formen av en stor säck och är en plats där flera stora nerver passerar, inklusive glossopharyngeal nerve, vagus nerve och accessory nerve.

Kardiomyopati er en betegnelse for sygdomme der primært påvirker hjertets muskulatur (miokard) og kan føre til forringet hjertefunktion. Det kan skyldes genetiske, infektionsrelaterede eller andre skader på hjertets muskelceller.

Der findes flere typer kardiomyopati, herunder:

1. Dilatative kardiomyopati (DCM): Her er hjertet forstørret og pumpfunktionen nedsat, så det ikke kan pumpe blod effektivt rundt i kroppen. DCM kan være genetisk betinget eller opstå sekundært til andre sygdomme eller livsstilsfaktorer.
2. Hypertrofiske kardiomyopati (HCM): Ved denne type er hjertets muskelvæv forstærket, hvilket gør det sværere at fylde og pumpe blodet korrekt. HCM kan være genetisk betinget eller opstå i forbindelse med andre sygdomme.
3. Restriktive kardiomyopati (RCM): Ved denne type er hjertets muskelvæv stivnet, hvilket gør det sværere at udvide sig og fylde sig med blod. RCM kan være genetisk betinget eller opstå i forbindelse med andre sygdomme.
4. Arvelige kardiomyopatier: Nogle typer kardiomyopati skyldes arvemæssigt overførte genetiske mutationer, herunder DCM, HCM og RCM. Disse former for kardiomyopati kan have forskellige mønstre af arvelighed og forekomst.
5. Infektionsrelaterede kardiomyopatier: Nogle infektioner, såsom virusinfektioner, kan føre til kardiomyopati. I disse tilfælde er hjertet direkte påvirket af infektionen og kan resultere i en midlertidig eller permanent skade på hjertets muskelvæv.

Kardiomyopatier kan have forskellige symptomer, herunder træthed, åndenød, svimmelhed, hjertebanken og vandophold. Diagnosen af kardiomyopati stilles oftest ved hjælp af en kombination af fysiske undersøgelser, blodprøver, elektrokardiogram (EKG), echokardiografi og magnetisk resonans (MRI). Behandlingen af kardiomyopati kan omfatte medicinsk behandling, livsstilsændringer, operation eller transplantation.

I'm sorry for any confusion, but "Eels" is not a medical term. It refers to a group of long, snake-like fish that belong to the order Anguilliformes. If you have any questions about a medical condition or topic, I would be happy to help if you could provide more information.

Radioaktivitet definieras som ett fenomen där instabila atomkärnor sönderfaller spontant och emitterar hö energetiska partiklar och/eller vågor, såsom alfa-partikel (heliumkärnor), beta-partikel (elektroner eller positroner) och gamma-strålning (elektromagnetisk strålning av hög frekvens). Denna process resulterar i att atomkärnan blir mindre laddad och/eller har en annan kemisk identitet, vilket kan leda till ytterligare sönderfall tills en stabil atomkärna uppnås. Radioaktiva isotoper, också kända som radionuklider, är atomer med instabila kärnor och kan hittas naturligt eller skapas syntetiskt. Exponering för höga nivåer av radioaktivitet kan vara farlig för levande organismer, eftersom den kan orsaka skada på DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan leda till cancer och andra hälsoproblem.

Renovasculär hypertoni är ett tillstånd där det uppstår högt blodtryck som orsakas av skada eller sjukdom i de blodkärlen som förser njurarna med blod (renala arterierna). Detta kan leda till en förträngning eller blockering av de små blodkärlen inne i njurarna, vilket kan påverka njurarnas förmåga att reglera salt- och vattenbalansen i kroppen. Detta kan i sin tur leda till ett ökat tryck i det renala kapillärsystemet och därmed höjd blodtryck i hela kroppen. Renovasculär hypertoni är en av de vanligare orsakerna till sekundärt eller andraffektat högt blodtryck.

Radioimmuntherapie (RIT) är en form av behandling som kombinerar radioaktivitet och immunterapi. Den innebär att man använder monoklonala antikroppar, som är designade för att binda specifikt till cancerceller, som sedan läses upp med små mängder radioaktiva isotoper. När dessa preparat ges till patienten kommer de att specifically binde till och avge radiation direkt till cancercellerna, vilket kan leda till deras död.

Denna typ av behandling är speciellt användbar för cancersjukdomar där cancercellerna har en specifik markör på sin yta som kan bindas av monoklonal antikropp. Exempel på sådana cancersjukdomar innefattar lymfom och neuroendokrina tumörer.

Kardiomyopati, hypertrofisk (HCM) är en genetisk hjärtsjukdom som orsakas av en abnormalitet i proteinstrukturen hos hjärtmuskeln. Denna abnormalitet leder till att hjärtkammaren (ventrikelns) muskelväggar blir förtjockade och kärlet kan bli trångare, vilket kan störa blodflödet genom hjärtat.

Hos de flesta personer med HCM är det ventrikelns vänstra kammare som är drabbad, men ibland kan även höger kammare vara påverkad. Sjukdomen kan leda till olika symptom som andfåddhet, bröstsmärta, trötthet och i vissa fall hjärtarytmier eller plötslig hjärtdöd.

Det är viktigt att notera att HCM kan variera mycket i allvarlighetsgrad mellan olika individer, och att det finns effektiva behandlingsalternativ som kan underlätta symptomen och förbättra livskvaliteten.

I medicinen refererer konvektion till den process där varmt blod cirkulerar från hjärtat och pumpas ut genom artärerna till kroppens vävnader. Värmen transporteras sedan tillbaka till hjärtat genom venorna, vilket leder till en jämn temperaturfördelning i kroppen. Konvektion är en viktig mekanism för att upprätthålla en normal kroppstemperatur och för att reglera värmeförluster eller värmegainer.

Subaraknoidalt rum är det mellersta av de tre membran som omsluter hjärnan och ryggmärgen, känt som hjärnhinnorna (meningerna). Det subaraknoidala rummet ligger mellan den innersta hinna, pia mater, och den mittersta hinnan, arachnoidea.

Rummet innehåller cerebrospinalvätska (CSF), en klar, färglös vätska som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och agerar som ett skyddande kudd av vätska som amorterar stötar. Det subaraknoidala rummet sträcker sig över hela centrala nervsystemet, från storhjärnan till filum terminale i nedre delen av ryggraden.

Ett subaraknoidalt blödning är ett allvarligt medicinskt tillstånd som inträffar när det subaraknoidala rummet fylls med blod, ofta orsakat av enrupturad cerebral artär (aneurysm). Det kan leda till huvudvärk, krampanfall, förvirring och i värsta fall koma eller död.

Medicinskt sett kan Magnetit definieras som ett mineral som innehåller järn (III) oksid med kemisk formel Fe3O4. Det har fått sitt namn på grund av sin magnetiska egenskap. I en medicinsk kontext är användningen av Magnetit mycket begränsad, men det har visats att det kan användas i vissa biomedicinska tillämpningar, såsom cellseparering och läkemedelsdelavering.

Computer-aided diagnosis (CAD) or computer-aided detection (CAD) är termer som används för att beskriva användandet av datorbaserade verktyg och algoritmer för att stödja läkare och andra medicinska experter i tolkningen av medicinska bilder, såsom röntgen, CT, MRI och ultraljud. CAD-system använder sig av avancerad signalbehandling, maskininlärning och image processing tekniker för att identifiera, markera och klassificera skuggor, formationer eller avvikelser i medicinska bilder som kan vara kliniskt relevanta, såsom tumörer, cystor, skador eller andra patologiska tillstånd.

CAD-system är tänkta att fungera som ett komplement till, inte en ersättning för, den kliniska bedömningen av en läkare. CAD-system kan hjälpa läkare att upptäcka skador eller sjukdomar som de annars kan ha missat, reducera tolkningsvariationer mellan olika läkare och underlätta kommunikationen av resultaten till andra medicinska experter och patienter.

"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.

En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.

I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.

'Metabol Clearance Rate' (metabolisk klaringhastighet) är ett begrepp inom farmakologi och klinisk farmakologi som refererar till hastigheten i vilken en given substans (t.ex. en läkemedelssubstans) metaboliseras, eller bryts ned, i kroppen. Det är ett viktigt begrepp när man beräknar farmakokinetiska parametrar och försöker förutse effekter och biverkningar av läkemedel.

Metabol clearance-hastigheten uttrycks vanligen i volymen vätska per tidenhet (till exempel liter per timme) som behövs för att rensa kroppen från substansen. Den kan beräknas genom att dividera dosen av substansen med dess koncentration i blodet under en given tid, och är beroende av flera faktorer, inklusive leverfunktion, ålder, kön, genetiska faktorer och andra sjukdomstillstånd.

Det är värt att notera att metabol clearance-hastigheten inte ska förväxlas med total clearance-hastigheten, som inkluderar både metabolism och elimination via andra vägar, såsom urin eller lungor.

Injektioner, intravenösa (IV) är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller en fluid direkt införs in i en ven med hjälp av en injektionsnål. Detta görs vanligtvis med en injektionsspruta eller en infusionsset, som till exempel en intravenös kateter.

Intravenösa injektioner används ofta när det behövs snabb påverkan av läkemedlet i kroppen, då absorptionen via magsäcken undviks och läkemedlet istället kommer direkt in i blodomloppet. Det kan vara speciellt användbart vid akuta tillstånd, smärtlindring, eller när patienten har svårigheter att svälja.

Säkerheten är viktigt vid intravenösa injektioner, och rutinmässiga procedurer bör följas för att minimera komplikationer som infektioner eller skador på venerna.

En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

'Intrakraniell hypotoni' är ett medicinskt begrepp som refererar till ett lägre än normalt tryck inne i skallbenet. Det intra Kraniala trycket (ICP) mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och det normala värdet varierar beroende på individen, men ligger vanligtvis mellan 5 och 15 mmHg.

Intrakraniell hypotoni kan orsaka en rad symtom, inklusive huvudvärk, yrsel, synproblem, förvirring och i allvarliga fall kan det leda till koma eller död. Det kan vara associerat med olika sjukdomar eller skador som påverkar hjärnan eller cerebrospinalvätskan (CSF), såsom subarachnoidalblödning, meningit, hydrocefalus och andra neurologiska störningar.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla intrakraniell hypotoni i tid för att förebygga skada på hjärnan och förbättra patientens prognos. Behandlingen kan innefatta läkemedel, operation eller andra terapeutiska metoder beroende på underliggande orsaken till sjukdomstillståndet.

Myokardskintigrafi är en non-invasiv diagnosmetod inom kardiologi som använder radioaktiva isotoper för att undersöka hjärtats blodförsörjning och funktion. Metoden bygger på att en patient får injicera en liten mängd radioaktivt ämne, vanligtvis thallium-201 eller teknetium-99m, som absorberas av hjärtmuskulaturen i förhållande till blodflödet.

Därefter används en gammakamera för att ta bilder av hjärtat under stress (exempelvis efter fysisk träning eller med hjälp av mediciner som ökar hjärtats arbetsbelastning) och i vila. Detta möjliggör en jämförelse mellan hjärtats blodförsörjning under belastning och viloläge, och kan hjälpa till att identifiera områden med nedsatt blodflöde som kan tyda på ischemisk hjärtsjukdom eller skada efter ett tidigare hjärtinfarkt.

Myokardskintigrafi är en värdefull metod för att bedöma riskerna för allvarliga komplikationer, som exempelvis hjärtattacker, och kan användas för att planera behandlingar och övervaka effekterna av terapier.

Johexol är ett kontrastmedel som används vid olika slags bilddiagnostiska undersökningar, till exempel datortomografi (CT) och angiografi. Det består av en lösning med jod som absorberas av kroppen och gör blodet synligt på röntgenbilder, vilket underlättar att urskilja olika strukturer i kroppen. Johexol är ett icke-ioniskt kontrastmedel, vilket innebär att det inte deltar i kemiska reaktioner i kroppen och därför anses vara mindre irriterande för blodkärlen än vissa andra typer av kontrastmedel.

Calcium ionophores are chemical compounds that can transport calcium ions across cell membranes. They are often used in research to investigate the role of calcium in various cellular processes, as they allow for the controlled increase of intracellular calcium concentrations. A common example is A23187, which is frequently used in experiments to study calcium signaling in cells. It is important to note that calcium ionophores can be toxic to cells at high concentrations and should be used with caution.

'Njurartärhinder' (renal artery stenosis) är ett medicinskt tillstånd där det finns en förträngning eller blockering i den artäriella blodflödet till en eller båda njurarna. Detta orsakas oftast av åderförkalkning (ateroskleros) eller fibromuskulär dysplasi, en bindvävsväxt som kan påverka det glatta muskelvävnätet i artären.

Njurartärhinder kan leda till högt blodtryck (hypertension), njursvikt och underlivsinfarkt. Symptomen kan variera, men inkluderar ofta svårigheter att kontrollera blodtrycket, återkommande besvär med huvudvärk, yrsel eller andningssvårigheter samt edem i benen och annan vätskaansamling i kroppen.

Diagnosen ställs vanligen genom ultraljud, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT), och kan bekräftas med en angiografisk undersökning av njurartären. Behandlingen kan bestå av mediciner för att kontrollera blodtrycket och kolesterolet, men i vissa fall kan en operation eller en mindre invasiv procedur som ballongdilatation eller stentplacering behövas för att öppna upp den förträngda artären.

Hudsjukdomar är sjukdomar som primärt påverkar huden och dess tillhörande strukturer, såsom hår, naglar och slemhinnor. Det kan vara både akuta och kroniska tillstånd, som orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna störningar, genetiska faktorer, miljöfaktorer och cancer. Exempel på hudsjukdomar är eksem, psoriasis, akne, svampinfektioner, herpes simplex, hudcancer och vitiligo. Behandlingen av hudsjukdomar kan vara symtomatisk eller riktad mot orsaken, beroende på typen av sjukdom och dess allvarlighetsgrad.

'EDTA' står för Etiylendiamintetraessigsyran och är en organisk syras salt som används inom medicinen, bland annat som ett kärlvidgande medel vid behandling av hyperkalcemi (förhöjda värden av kalcium i blodet) samt för att binde tungmetaller och andra toxiska substanser i blodomloppet. EDTA används också som konserveringsmedel inom laboratoriemedicinen för att förhindra oxidation av blodprover.

Organoteknetsiumföreningar är en typ av radiofarmaceutiska preparat som innehåller teknetsium-99m (^99m^Tc) kopplat till en organisk molekyl. Denna koppling gör det möjligt för ^99m^Tc att bibehålla sin radiotillstånd och ändå uppföra sig som en del av den organiska molekylen, vilket gör att det kan användas för att undersöka olika funktioner i kroppen med hjälp av bilddiagnostik, till exempel SPECT-scanning.

Organoteknetsiumföreningar är vanligen lätta att framställa och har en relativt kort halveringstid på 6 timmar, vilket gör dem säkra och effektiva för klinisk användning. De kan användas för att undersöka olika organ och system i kroppen, till exempel hjärtat, lungorna, levern, benmärgen och skelettet.

Exempel på vanliga organoteknetsiumföreningar inkluderar MIBI (Sestamibi), DTPA (Technetium (IX) tetrofosmin) och HMPAO (Hexamethylpropyleneamine oxime).

Mukociliär rening är ett naturligt försvarssystem i luftvägarna, inklusive näsa, svalg och bronker (andningsvägar i lungorna). Detta system består av små hår, kallade cilier, som täcker insidan av luftvägarnas slemhinnor. Cilierna rör sig konstant i en vågrät rörelse, vilket hjälper till att transportera smuts, bakterier och andra främmande partiklar uppåt och ut ur luftvägarna.

Slemmet som produceras av slemhinnan fångar också upp dessa partiklar, och ciliernas rörelse driver sedan samman smält och främmande partiklar till svalget, där de kan sväljas ner eller hostas upp. Detta system hjälper till att skydda lungorna från skador, infektioner och andra skadliga effekter av inandade partiklar. Mukociliär rening är en viktig del av kroppens immunförsvar och håller luftvägarna renare och friskare.

'Lantanider' är ett samlingsnamn inom kemin för gruppen ädelmetaller som tillhör lanthanoidserien i periodiska systemet. De 15 grundämnena i denna serie, med atomnummer 57 till 71 (lanthan, cerium, praseodym, neodym, prometium, samarium, europium, gadolinium, terbium, dysprosium, holmium, erbium, thulium, ytterbium och lutetium), kallas tillsammans för lantanider.

Lantaniderna är en grupp sällsynta jordartsmetaller som karaktäriseras av att de alla har två elektroner i den yttre 6s-orbitalen och delvis fyllt 4f-subshell. Dessa metaller är mycket reaktiva och används ofta inom elektronik-, magnet- och energisektorn, till exempel som katalysatorer eller i batterier.

'Slagvolym' er en begrep i medisinen som refererer til mengden blod som pumpes ut fra hjertet og gjennom kroppen per slag. Det beregnes ved å multiplisere slagfrekvensen (antall slag hjertet pumper per minut) med slagvolumet, som er volumet av blod som pumpes ut fra venstre hjertekammer per slag. Et gjennomsnittlig slagvolym for en voksen person er omkring 70 milliliter per slag. Dette kan variere alt etter individets alder, kjønn, fysisk form og helsetilstand.

Mekanoreceptorer är en typ av sensorreceptor som reagerar på mekaniska stimuli, såsom tryck, vibrationer och rörelse. De finns i olika delar av kroppen, till exempel huden, musklerna och lederna. Mekanoreceptorerna transducerar mekaniska signaler till elektriska impulser, som sedan kan tolkas av centrala nervsystemet. Exempel på mekanoreceptorer inkluderar Pacini-kroppar, Ruffini-ändarna och Merkel-celler.

Iodradioisotoper är radioaktiva isotoper av grundämnet jod. Jod är ett essentialt spårämne för människan och ingår i till exempel sköldkörtelhormonerna. I medicinskt syfte används ofta jodradioisotopen I-131 som terapi vid behandling av sjukdomar som påverkar sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer.

I-131 har en halveringstid på ungefär 8 dagar och emitterar betastrålning som kan förstöra cancerceller i sköldkörteln. Behandlingen med I-131 är vanligtvis smärtfritt och utförs ambulant, men efter behandlingen kan det uppstå biverkningar såsom trötthet, hosta och förändrad smakuppfattning under en tid.

Triacetoneamine-N-Oxyl, ofta förkortat TANOO, är en organisk förening som tillhör klassen nitronoxider. Det är ett stabil nitroxfritt radikal som används som en katalysator i kontrollerad polymerisation och som spinlabel i elektronresonansspektroskopi (ESR).

Den har den molekylära formeln C9H15NO2 och är en färglös, luktfri kristallin substans som är löslig i organiska lösningsmedel. TANOO framställs vanligtvis genom oxidation av triacetontriperoxid med baser såsom bariums hydroxid eller kaliumhydroxid.

I biomedicinsk forskning har TANOO använts som en spinlabel för att studera molekylära rörelser och dynamik i biologiska system, såsom proteiner och cellmembraner.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

Succimer är ett aktivt läkemedel som används för att behandla blyförgiftning. Det är en kemisk förening med formeln (C4H6O4S)2Zn och går även under handelsnamnet Chemet. Succimer fungerar genom att binda sig till blymolekyler i kroppen, vilket underlättar dess utsöndring via urinen. Det ges vanligtvis som en tablett eller en sakral lösning och behandlingen pågår vanligtvis under tre till fem dagar. Vid behandling av blyförgiftning är det viktigt att snabbt söka medicinsk hjälp, eftersom allvarlig blyförgiftning kan orsaka skada på nervsystemet och andra organ.

"Röntgenfantom" är ett begrepp inom radiologi och refererar till den skugga eller silhuetten av ett objekt som visas på en röntgenbild. Detta fenomen uppstår när röntgenstrålning passerar genom ett objekt och delvis absorberas av olika delar av det, beroende på deras densitet och tjocklek. De mer täta och tjockare delarna av objektet absorberar mer strålning och visas därför som ljusare partier på bilden, medan de mindre täta och tunnare delarna ger ifrån sig mindre absorption och därmed syns som mörkare partier. På så sätt skapas en kontrast mellan olika delar av objektet, vilket gör att det blir möjligt att urskilja strukturer och detaljer på röntgenbilden.

Röntgenfantomen är därför ett viktigt verktyg för diagnostik inom radiologi, eftersom den kan användas för att upptäcka och undersöka skador, sjukdomar eller avvikelser i olika kroppsdelar.