En höftledsdislokation är ett tillstånd där huvudet (femurhuvudet) av lårbenet (femur) har skiljts ur sin normala plats i ledpannan (cotyloidkaviteten) i höftbenet (os coxa). Detta kan orsakas av en olycka, som exempelvis ett fall eller ett trauma under en trafikolycka. Symtomen på en höftledsdislokation kan inkludera stark smärta, svullnad och oförmåga att röra benet. Behandlingen av en höftledsdislokation kräver vanligtvis omedelbar medicinsk vård och reduktion (omplacering) av lårbenets huvud tillbaka till dess normala position i ledpannan. Efter reduction kan en behandlings- och rehabiliteringsplan behövas för att återställa rörligheten och styrkan i höftleden.

Medfött höftledsdislokation (acetabular dysplasia eller developmental dysplasia of the hip (DDH)) är ett tillstånd där barnets höftledskula (femurhuvud) inte sitter rätt i ledpannan (acetabulum) i bäckenet. Detta kan vara på grund av att bäckenet är underutvecklat eller att höftledskulan är överdimensionerad jämfört med ledpannan.

Detta tillstånd kan variera från milda fall där höftleden kan reduceras spontant, till allvarliga fall där höftleden inte kan reduceras utan kirurgisk behandling. I allvarliga fall kan det leda till onormal påverkan på bäckenet och ländryggen, som i sin tur kan orsaka smärta och rörelsebehinderande symptom under uppväxten och även senare i livet.

Medfött höftledsdislokation behandlas vanligen med en kombination av positionering, stödjande bandage eller splintar, fysisk terapi och i vissa fall kirurgi. Behandlingen bör ges så tidigt som möjligt för att undvika påtagliga skador på ledstrukturen och för att underlätta en normal utveckling av höftleden.

En dislokation är en skada på en led, där den ena benet i leden (eller ledens kula och dess f sockel) förskjuts från sin normala position i förhållande till det andra benet. Detta kan orsakas av trauma eller olyckor som skapar kraftfulla drag- eller tryckkrafter på leden. Dislokationer kan vara partiala, där endast en del av benet är förskjutet, eller kompletta, där hela benet är utanför sin normala position. Symptomen på en dislokation innefattar ofta smärta, svullnad, blåmärken och en förändrad ledfunktion. Behandlingen av en dislokation kan involvera reducering (manuell återplacering) av benet till dess normala position, efter vilket immobilisering och rehabilitering kan behövas för att underlätta läkningen och förebygga komplikationer som ledskada eller kronisk smärta.

Höftleden, även kallat coxofemoral led, är det största ledet i kroppen och sitter mellan höftbenet (os ilium) och lårbenet (femur). Det består av en kula (caput femoris) på lårbenets överarmsända som passar in i en skålformad grop (acetabulum) på höftbenet. Höftleden tillåter rörelser såsom flexion, extension, abduktion, adduktion, rotation och cirkumduktion av benet. Ledhuvudet är klätt i ett glatt brosk (cartilago articularis), som minskar friktionen och skyddar ledytan. Ledhålan (capsula articularis) omger höftleden och innehåller en synovialvätska som smörjer leden och reducerar friktionen.

Femoracetabular impingement (FAI) är en anatomisk tillstånd där det uppstår en påtvingad kontakt mellan bensaxen (femur) och höftledspannan (acetabulum). Detta orsakas vanligtvis av en extra benvävnad eller förändringar i formen hos antingen bensaxen, pannan eller båda. Det finns två huvudtyper av FAI: Kamform impingement och Pincer-typ impingement. I kamform impingementen är det en extra benvävnad (kammen) på bensaxens huvud som krockar med pannan när benet rörs. I Pincer-typ impingementen är det istället en övervuxen panna som orsakar problemet.

FAI kan leda till smärta, stelhet och ökad erosion i höftleden, vilket kan resultera i tidigare utveckling av artros i höftleden. Behandlingen kan innefatta fysisk terapi, smärtstillande läkemedel eller kirurgi beroende på svårighetsgraden och symtomen hos individen.

En skulderdislokation (latin: luxatio humeri) inträffar när huvudet på överarmsbenet (humerus) slutar ligga i skulderbladets (scapula) ledpanna, vilket resulterar i en fullständig eller delvis avskiljning av leden. Detta orsakas oftast av ett trauma eller olycka som utövar kraft på armens led, till exempel vid en fall på utsträckt arm eller en direkt träff på skuldern. Skulderdislokationer kan vara antingen framåtriktade (framskjutande) eller bakåtriktade (baksprång), beroende på vilket håll huvudet på överarmsbenet har rört sig. Vid en skulderdislokation kan det finnas skador på muskler, senor, nerver och blodkärl i området, och det är viktigt att söka omedelbar medicinsk vård för att undvika komplikationer och få rätt behandling så snart som möjligt.

Höftledsplastik, även känd som totala höftledsprotes, är en typ av elektiv (planerad) ortopedisk kirurgi där den skadade eller nedslitna höftleden ersätts med en konstgjord protes. Protesen består vanligtvis av en bäckenkomponent som fixeras till bäckenbenet och en kulformad komponent som sitter i låret, separerade av en smidig lager av material som minskar friktionen. Höftledsplastik utförs vanligtvis när andra behandlingsmetoder har misslyckats eller vid allvarlig artros i höftleden. Målet med operationen är att lindra smärta, förbättra rörligheten och återställa funktionen i höftleden.

Höftskada är ett samlingsbegrepp för skador eller sjukdomar som drabbar höftleden, den led som sitter mellan lårbenet och bäckenet. Det kan handla om såväl traumatiska skador, som orsakas av exempelvis ett fall eller en trafikolycka, som degenerativa sjukdomar, som artros (led Degenerativ ledsjukdom) eller osteoarthritis. Andra vanliga orsaker till höftskador innefattar bursit (inflammation i ledpåsen), tendinit (inflammation i senan) och muskelskador.

Symptomen på en höftskada kan variera beroende på vilken typ av skada eller sjukdom det rör sig om, men de vanligaste symptomen innefattar smärta, stelhet, svullnad och/eller nedsatt rörlighet i höften. I vissa fall kan även feber förekomma, särskilt vid infektioner i höftleden.

Om du tror att du har drabbats av en höftskada är det viktigt att du söker medicinsk vård så snart som möjligt. Ditt läkare kommer att kunna ställa en diagnos och ge dig behandlingsförslag, vilket kan innefatta vila, smärtstillande medel, fysioterapi eller i vissa fall operation.

Ortopedisk tekniker är en yrkestitel som i Sverige inte är skyddad. En ortopedisk tekniker kan vara en person som har kompetens och utbildning inom området ortopedi, det vill säga lärdomar kring prevention, diagnostisering, behandling och rehabilitering av skador och sjukdomar i rörelseorganen.

En ortopedisk tekniker kan till exempel arbeta med att tillverka, anpassa och reparera ortoser (stöd) och proteser (ersättningar) för personer med rörelsehinder eller skador. De kan också vara specialistutbildade inom områden som till exempel ortopedisk mekanik, where they can work with the adjustment and repair of assistive devices such as wheelchairs, walkers, and crutches.

It is important to note that the specific responsibilities and competencies of an orthopedic technician may vary depending on the country and the specific job setting. In some countries, there may be formal education and certification programs for orthopedic technicians, while in others, the role may be more informally defined.

Lårbenshuvud, på latin "caput femoris", är den del av lårbenet (femur) där det articulerar med höftleden. Det är en kulaformad ledyta som sitter uppåt och bakåt på lårbenet och passar in i höftledens skålformade ledpanna, acetabulum. Lårbenshuvudet är omgivet av brosk, så kallat ledbrosk ("cartilago articularis"), som dämpat slid mellan lårbenshuvudet och höftbenet (os ilium).

"Bone retroversion" is not a widely recognized medical term with a specific definition. The term "retroversion" is used in anatomy to describe the position of a body part when it is turned backward or inward. In the context of bones, retroversion might refer to an abnormal position or alignment of a bone where it is turned or rotated in such a way that its posterior aspect is facing anteriorly.

However, "bone retroversion" is not a term that is commonly used in medical literature or clinical practice. If you are referring to a specific context or body part, please provide more information so I can give a more accurate answer.

En knädislokation är ett tillstånd där knätskålbenet (patella) förskjuts från sin normala position i knäets ledyta. Det kan orsakas av en skada, överansträngning eller en underliggande medicinsk förutsättning som exempelvis laxitet i ligamenten runt knät. Symptomen på en knädislokation kan inkludera smärta, svullnad, instabilitet och oförmåga att röra knäet normalt. Behandlingen beror på typen och allvarlighetsgraden av dislokationen, men den kan omfatta omedelbar vård för att återplacera benpannan i dess normala position, efterföljande behandling som innefattar vila, is, kompression och höjning (RICE) samt eventuellt rehabilitering och kirurgi.

'Höftledspanna' (i medicinska sammanhang ofta benämnt som 'hipskada') är ett samlingsbegrepp för skador, sjukdomar eller andra tillstånd som påverkar höftleden och kan orsaka smärta, stelhet och/eller funktionsnedsättning. Det kan exempelvis bero på artrit, bursit, labrumskada, muskulära skador eller ledutslitning (coxartros). För att korrekt diagnostisera höftledspanna behövs ofta en kombination av klinisk undersökning, bilddiagnostik och ibland även laboratoriemässiga tester. Behandlingen kan bestå av mediciner, fysioterapi, livsstilsförändringar och i vissa fall operation.

En höftprotes, även kallat höftendoprotes eller konstgjord höft, är en medicinsk implantat som används för att ersätta en skadad eller artritisk höftled. Den består av tre delar: en kula (femurkomponenten) som fästes i lårbenet, en sockel (acetabulumkomponenten) som fästes i bäckenet och ett polyetentraspolymer (PE-liner) mellan kulan och sockeln som tillåter rörelse. Höftprotesen återställer funktionen och reducerar smärtan i höften genom att ersätta den skadade ledytan med en glidande yta. Det är en vanligartad operation för äldre patienter med svår artros eller andra sjukdomar som orsakar höftskada, och kan även användas för unga patienter med höftskador som inte kan botas på annat sätt.

I medicinska sammanhangen refererar begreppet "höft" vanligtvis till höftleden, som är den led som sitter mellan höftbenet (os ilium) och lårbenet (femur). Höftleden är en boll-och-glidled där huvudet på lårbenets längsgående benstång (trochanter major) mötter en cupliknande yta (acetabulum) på det breda höftbenet.

Höftleden är en viktig led i kroppen eftersom den möjliggör rörelser som går ut på att svinga benen fram och tillbaka, vilket är nödvändigt för att kunna gå, springa och stå stilla. Dessutom absorberar höftleden stora delar av kroppsvikten när vi står eller rör oss, så den är utsatt för en viss grad av slitage och skada över tiden.

Osteotomi är ett medicinskt begrepp som refererar till den kirurgiska proceduren där man skär benet i ett specifikt ställe för att korrigera en deformitet eller förändra benets axel. Detta kan användas för att rätta till exempelvis knä- eller höftdeformationer, återställa normal benlängd efter benfrakturer eller behandla artros. Osteotomin kan utföras med olika typer av kirurgiska verktyg, såsom sågar eller raspblad, och kan vara öppen eller minimalt invasiv beroende på operationsteknik. Efter operationen behöver benet ofta stabiliseras med exempelvis skruvar, plattor eller bandage för att underlätta läkningen och uppnå önskad korrektion.

En ledkapsel är en flexible, membranliknande struktur som omger och skyddar en led. Den består av två delar: den synoviala membranen och den fibrosa kapseln. Den synoviala membranen producerar synovialvätska, som smörjer leden och minskar friktionen när rörelser sker. Den fibrosa kapseln är en tunn, starkt sammanbindande hinna som ger stabilitet till leden och begränsar dess rörelseomfång. Ledkapslarna kan variera i storlek och komplexitet beroende på vilken typ av led de omsluter.

Rörelseomfång i led, även kallat ledartikulation eller ledrörlighet, är ett mått på hur mycket ett led kan röra sig inom sitt normativa område. Det mäts vanligtvis i grader (°) med hjälp av en goniometer och varierar beroende på vilket led som mäts.

För att bestämma rörelseomfånget i ett led placeras goniometern vid ledets axlar och mäter gradvis förflyttningen från den utgångsposition där benet eller armen är sträckt ut till maximal flexion (böjning). Andra rörelser som kan mätas inkluderar extension (utsträckning), abduktion (bortförande) och adduktion (införande).

Normala värden för rörelseomfång i led varierar beroende på individuella skillnader, ålder och kön. Vid en läkarexamination eller fysioterapeutisk undersökning jämförs den mätta rörelsen med normativa värden för att avgöra om det finns några begränsningar eller stelheter i leden.

Begränsad rörelseomfång kan bero på en rad olika orsaker, till exempel skador, sjukdomar, inflammationer eller åldersrelaterade förändringar. Om rörelseomfånget i leden är starkt begränsat eller saknas helt kan det vara ett tecken på allvarligare skada eller sjukdom och behöver undersökas vid en läkare.

Legg-Calvé-Perthes disease är en ovanlig sjukdom som drabbar barns höftled. Den orsakas av en avbrott i blodförsörjningen till huvudbenet (femurhuvudet) inne i ledkapseln, vilket leder till nekros (död) av benvävnaden. Detta följs av ett återbildningsstadium där ny benvävnad bildas och ledhuvudet försöker läka sig.

Under sjukdomsförloppet kan höftleden bli deformerad, vilket kan leda till smärtor, skräpjankande gång och nedsatt rörlighet i höften. Sjukdomen är vanligast hos barn i åldrarna 4-8 år och är fyra gånger mer vanlig hos pojkar än flickor.

Behandlingen för Legg-Calvé-Perthes disease kan innebära vila, fysioterapi, användning av kryckor eller korsett och i vissa fall operation. Prognosen är ofta god om barnet behandlas tidigt och fullständigt, men det kan finnas en risk för fortsatt ledskada och nedsatt rörlighet i höften.

Patellaluxation (eller patelladislokation) är ett tillstånd där knäskålens (patellae) position är förskjuten från den normalt stora trochleärtas ledyta på lårbensbenets (femur) framsida. Detta orsakar vanligtvis smärta och instabilitet i knät, och kan vara relaterat till olika anatomiska eller funktionella faktorer som exempelvis överpronation av foten, muskulära obalanser eller trauma. Patellaluxation kan vara partial (delvis) eller total (komplett), och kräver ofta professionell medicinsk vård för att korrigera orsaken och återställa normal funktion i knät.

Höftartros, även känd som coxartros, är en form av artros som drabbar höftleden. Det är en degenerativ ledsjukdom som orsakas av nötning och förslitning av den glatta ytan (kontakten) mellan lårbenet (femur) och bäckenet (os coxa). Denna nötning orsakar smärta, stelhet och ibland svullnad i höftleden.

Vid höftartros kan ledkapseln bli ont, inflammerad och ömm. Smärtan kan vara lokaliserad till höften eller stråla ned i benet. Den kan förvärras vid fysisk aktivitet och förbättras av vila. I vissa fall kan smärtan vara så intensiv att den stör sömnen.

I de flesta fallen beror höftartros på åldersrelaterad nötning, men det kan också orsakas av andra faktorer som övervikt, felställning, skador eller operationer i höftleden, släpp i ledbanden och ärftliga faktorer.

Behandlingen av höftartros inkluderar vila, viktminskning, fysisk terapi, smärtstillande läkemedel, intraartikulära injektioner med kortikosteroider eller hyaluronsyra och i vissa fall operation, till exempel en konstgjord höftled.

Höftfraktur är en benfraktur som involverar höftbenet, eller coxa, som är det stora, trekantiga benet i höften som hjälper till att bilda leden mellan lårbenet och bäckenet. Höftfrakturer kan vara komplexa på grund av närheten till viktiga blodkärl och nerver, samt det faktum att höftleden är en boll-och-sockel-led som måste återställas korrekt för att undvika livslånga funktionsproblem.

Höftfrakturer kan delas in i två huvudkategorier: intrakapsulära (inom ledkapseln) och extrakapsulära (utanför ledkapseln). Intrakapsulära frakturer är vanligare än extrakapsulära frakturer och kan delas upp i flera undergrupper beroende på frakturlinjen och skadan. Några exempel på intrakapsulära höftfrakturer inkluderar femurshalsfrakturer, subtrochanteriska frakturer och intertrochanteriska frakturer. Extrakapsulära frakturer involverar vanligtvis områdena utanför ledkapseln, såsom översta delen av lårbenet eller bäckenet.

Orsaker till höftfrakturer kan variera, men de flesta orsakas av trauma, som fall eller trafikolyckor. Äldre personer och patienter med osteoporos har en ökad risk för höftfrakturer eftersom deras ben är svagare och mer benägna att brytas. Andra faktorer som kan öka risken för höftfrakturer inkluderar alkoholmissbruk, tobaksrökning och vissa läkemedel, såsom kortikosteroider.

Behandlingen av höftfrakturer beror på typen och svårighetsgraden av frakturen, patientens ålder och hälsa samt andra faktorer. Konserverande behandlingar kan vara möjliga för mindre allvarliga frakturer, medan operation kan vara nödvändig för mer allvarliga eller komplexa frakturer. De vanligaste operationerna inkluderar intramedullära stavning och ömsesidig platt- och skruvfixering. Rehabilitering och fysisk terapi är också viktiga delar av behandlingen efter en höftfraktur för att hjälpa patienten att återhämta sig fullt ut och förebygga framtida frakturer.

"Cerebral palsy" er en samlebetegnelse for en rekke permanente størrelser og funksjonshemninger i muskelkontrollen, koordinasjonen og bevegelsene som følge av skade på hjernen under dens viktigste voksne- eller barnestadier. Ordet "cerebral" refererer til hjernen, mens "pares" betyr "svakhet" eller "lammhet". Cerebral pares kan variere i alvorlighetsgrad fra lett svakhet i enkelte muskler til veldig alvorlig lammhet og ustabilitet i hele kroppen.

Reoperation, även kallat "omopereration", är en term inom medicinen som refererar till att en patient behöver genomgå en ny operation för samma sjukdom eller skada efter att ha genomgått en tidigare operation. Det kan bero på att den första operationen inte löst problemet fullt ut, att komplikationer har uppstått eller att patientens tillstånd har försämrats. Orsaken och typen av reoperation varierar beroende på diagnosen och individuella faktorer hos patienten.

Lårben, på latin "femur", är ett ben i underkroppen hos däggdjur och fåglar. Det är det längsta och starkaste benet i kroppen och bildar en del av benskelettet. Lårbenet sträcker sig från höftleden till knäskålen (patella) och består av tre delar: översta delen som kallas femurhuvudet, mitten som kallas femurskaftet och den nedre delen som kallas femurknuten. Lårbenet är involverat i rörelser som går, står och sitter.

"Funktionell återhämtning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en persons fysiska, kognitiva och emotionella funktioner återgår till ett acceptabelt eller nära normalt stadium efter sjukdom, skada eller operation. Det innebär att individen kan utföra sina vardagliga aktiviteter och delta i sociala situationer på ett relativt normalt sätt. Funktionell återhämtning kan variera från person till person beroende på en rad faktorer, inklusive typen av sjukdom eller skada, allmän hälsostatus, ålder och psykologiska faktorer. Det är viktigt att notera att fullständig återhämtning kan vara orealistisk i vissa fall, men målet är ändå att uppnå den bästa möjliga funktionella kapacitet för den enskilde individen.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Sträckbehandling, även kallat manipulativ therapí, är en form av manuell behandlingsmetod där terapeuten använder sig av sina händer för att utöva kraft på en muskulatur, leder eller lederomgivande vävnader med syfte att öka rörligheten i en led.

Den vanligaste typen av sträckbehandling innebär att terapeuten använder sina händer för att sträcka ut en muskel som är kort eller spänd, vilket kan hjälpa att lindra smärta och öka rörligheten i den drabbade leden. Andra typer av sträckbehandling kan innebära att använda sig av speciella instrument som till exempel en mobiliseringsstav eller en så kallad activator för att behandla en led.

Sträckbehandling är vanligen smärtlindrande och kan hjälpa till att minska muskelspänning, öka blodflödet till området och underlätta läkningen av eventuella skador. Den kan användas för att behandla en rad olika problem som exempelvis smärta i nacke, rygg, armar eller ben, men är inte alltid lämplig för alla individer eller tillstånd. Därför bör den endast utföras av en licensierad terapeut som har fått speciell utbildning och erfarenhet inom området.

"Proteolysis" er en medisinsk betegnelse for nedbrydningen af proteiner i celler. Dette skjer ved hjelp av en reaksjon kalt hydrolyse, der involverer enzymet proteasen som bryter ned proteinet til mindre peptidfragment og frie aminosyrer. Proteolysis er en viktig biologisk prosess for cellene i kroppen, da det hjelper med å regulere aktiviteten av mange forskjellige proteiner, fjerne skadede eller feilfoldede proteiner og spille en rolle i cellens død (apoptose). Dessutertid kan ubalanse i proteolysen være involvert i flere sykdommer, inkludert kræft, neurodegenerative lidelser og infeksjonssjukdommer.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

'Linsluxation' betyder att linse, den genomskinliga strukturen i ögat som hjälper till att fokusera ljus, har flyttats ut från sin normala position inne i ögat. Detta kan inträffa till följd av skada eller sjukdom och kan orsaka synnedsättning eller blindhet om det inte behandlas.

Akromioklavikulart led är det ledarticulation som finns mellan den laterala änden av klavikeln (skulderbladet) och det akromionprocess som utgör en del av skuldervingen (scapula). Detta led fungerar som en säkerhetsmekanism för att mildra slag och stötar till överarmen. Ledhuvudet på klavikeln är beläget i en grop, akromionsutskottet, på skuldervingen. De två ytorna täcks av en synovialmembran och fylls med synovialvätska för att minska friktionen mellan ledytorna.

Akromioklavikulart led är ett potentiellt svagt led, eftersom det saknar stöd från muskler eller ligament lateralt och kan vara benäget för subluxation eller dislokation under vissa former av trauma eller överanvändning. Olika typer av skador på detta led kan orsaka smärta, instabilitet och funktionsnedsättning i axeln.

"Armbågsled" er en oversættelse af "wrist joint" på dansk. Det er den led, der forbinder hånden med underarmen. Armbågsleddet består af otte knogler: to slagsben (radius og ulna) i underarmen og syv små knogler (handrodens carpalia) i hånden. Disse knogler er forbundet med både ledbånd, muskler og senevner, der gør det muligt at bevæge armen og hånden på en varieret måde.

Medicinskt kan ledinstabilitet definieras som en situation där en eller flera strukturer runt en led, såsom ligament eller menisk, inte längre fungerar korrekt och inte längre kan stödja och kontrollera ledens rörelser på ett normalt sätt. Detta kan resultera i ökad rörlighet inom leden och en högre risk för skada eller artrit. Ledinstabilitet kan vara relaterat till en traumatisk skada, överanvändning eller en degenerativ sjukdom som åldrande. Symptomen på ledinstabilitet kan inkludera smärta, svullnad, känsla av instabilitet eller att leden går ur led. Behandlingen kan bestå av vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel och i vissa fall kirurgi.

Ortopedisk manipulation är en aktiv behandlingsmetod inom ortopedin där man använder sig av manuell kraft för att röra på eller justera en led. Metoden används ofta för att lindra smärta, återställa rörlighet och korrigera felställningar i leden. Manipulationen utförs vanligen med hjälp av snabba, kontrollerade rörelser som ska hjälpa till att lösa upp eventuella restrictioner i leden.

Det är viktigt att notera att ortopedisk manipulation bör utföras av en certifierad och erfaren specialist, såsom en ortopedisk kirurg eller en fysioterapeut med speciell utbildning inom området, för att undvika skador eller komplikationer.

'Stödskenor' är ett medicinskt begrepp som ofta används inom områdena ortopedi, rehabilitering och fysioterapi. Det refererar till en typ av assistanshjälpmedel som används för att ge extra stöd och stabilitet till benen eller fötterna.

Stödskenor är vanligtvis gjorda av ett elastiskt material, såsom silikon eller gummi, och har en bred, flatformad ände som vilar på marken. Den andra änden av stödskenan fästes vanligen runt underbenet med hjälp av en speciell strumpa, band eller kläpp.

Stödskenor används ofta för att förhindra vilaödem, förbättra blodflödet i benen, minska smärtor orsakade av svullnad eller skador och ge extra stöd under aktiviteter som går, stå eller träna. De kan vara speciellt användbara för personer med problem såsom diabetes, neuropati, åderbråck, kronisk venerös insufficiens eller efter operationer i benen eller foten.

Det är viktigt att använda stödskenor korrekt och under professionell guidance, för att säkerställa att de används på rätt sätt och ger den önskade effekten.

"Protective construction" i medicinsk kontext kan definieras som en struktur eller enhet som är designad för att skydda och stödja kroppen, specifikt en viss del eller organ, från skada eller yttre påverkan. Detta kan inkludera exempelvis en halsstöd (cervical collar) som används efter en halskada för att stabilisera halskotorna och förhindra ytterligare skada, eller ett benprotes som används efter en amputation för att ersätta den bortopererade extremiteten och ge stöd och funktionalitet till patienten. Protectiva konstruktioner kan vara tillfälliga eller permanenta beroende på behovet och typen av skada eller sjukdom.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Lårbenshuvudnekros (avser vanligen den vuxna populationen): Det mesta eller all av det benvävnad som utgör höjdpartiet (huvudet) av lårbenet dör orsakat av en interruption i blodförsörjningen. Detta kan inträffa till följd av olika orsaker, såsom trauma, infektion, sjukdomar som påverkar blodets koagulering eller långvarig press på blodkärlen till lårbenshuvudet. Symptomen kan inkludera smärta, stelhet och svårigheter att röra benet. I vissa fall kan det behövas genomgå en operation för att ersätta eller reparera den skadade leden.

"Ledband" er en fremdeles brukt betegnelse for en smertefølelse i halsen og nakken, oftest karakterisert ved et trykkende eller indespærret skipperi. I medicinsk sammenheng vil mange nå mer præcist beskrive dette som "cervicogen halspine smerte" eller "musculoskeletal nakkesmerte". Disse betegnelser understreger at smerten har sin opprinnelse i muskler, senevar og ledd i hals- og nakkeområdet.

Det er viktig å undersøke og behandle underliggende årsaker til smerten, som kan inkludere overbelastning, feilholdninger eller traumer. Behandlingen kan omfatte fysioterapi, smertestillende medisiner, relaksasjonsteknikker og endelig hvis nødvendig, intervensjonelle behandlingsformer som infiltrering av lokalbedøvelse eller steroider.

Lårbenshalsfraktur (femurhalssköldfraktur) är en benbrottsläktage vid den proximala delen (när benet möter höftleden) av lårbenet, som ofta orsakas av högkraftstrauma eller olyckor. Den kan delas in i intracapsulära och extracapsulära frakturer beroende på om brottet går igenom den kapsel som omsluter ledhuvudet (femurhuvudet) eller inte. Symptomen innefattar ofta smärta, svullnad, hematom och funktionsnedsättning i benet. Diagnosen ställs vanligtvis med hjälp av röntgenundersökning, men ibland kan CT-scan eller MRI vara aktuella för att klargöra skada på blodkärl och mjuk vävnad. Behandlingen kan bestå av operationell fixering med intramedullära stavar, plattor och skruvar eller icke-operativ behandling beroende på frakturtyp, patientens ålder och komorbiditeter.

Sternoklavikulärt led (latin: Articulatio sternoclavicularis) är det led som förenar nyckelbenet (clavicula) med bröstbenet (sternum). Det är det enda ledet som hänger samman över skuldergördeln och förbinder armarna till resten av skelettet. Sternoklavikulärledet består av två delar: en synovial joint mellan den konkava ytan på bröstbenets manubrium och den konvexa änden av nyckelbenet, samt en diskus av bindväv mellan dem som ger stöd och absorberar stötar. Ledhuvudet för nyckelbenet är också förbundet med första revbenets ledbrosk via en stark ligamentstruktur.

Atlantoaxiell är en anatomisk term som refererar till den articulationen mellan atlas, den första cervikala vertebran (halskotan), och axis, den andra cervikala vertebran. Den atlantoaxiella leden är viktig eftersom den tillåter huvudrörelserna i flexion, extension, lateralflexion och rotation.

En patologisk tilldragelse som kan drabba atlantoaxiell leden är atlantoaxiell subluxation eller luxation, vilket innebär att det onormalt stora utrymmet mellan atlas och axis orsakar en kompression av halskärlen och nervbanan. Detta kan leda till neurologiska skador och symtom som svaghet, känselbortfall, smärta eller andningssvårigheter.

Atlantoaxiell subluxation eller luxation kan orsakas av trauma, men kan också förekomma hos personer med vissa neurologiska eller muskuloskeletala tillstånd som exempelvis Downs syndrom, rheumatoid artrit eller ankyloserande spondylit.

'Handledsskador' er en samlebetegnelse for skader på hænder og fingre. Disse skader kan variere meget i alvorlighed, fra smallere sår og småfrakturer til alvorlige frakturer, tendonskader, nerveskader eller amputationer.

Handledsskader kan opstå som følge af mange forskellige typer ulykker, herunder arbejdsulykker, husholdningsulykker, sportsrelaterede ulykker og trafikulykker. Nogen gange kan handledsskader også være relateret til andre medicinske tilstande, såsom arthritis eller carpal tunnel syndrom.

Behandlingen af handledsskader varierer alt efter skadens art og alvorlighed. Lidt alvorlige skader kan ofte behandles med hvile, is, kompression og højde (RICE-behandling), mens mere alvorlige skader kan kræve kirurgisk indgreb, fysioterapi eller anden rehabilitering.

I alle tilfælde er det vigtigt at søge medicinsk behandling straks efter en handledsskade, da tidlig behandling kan hjælpe med at forbedre prognosen og forebygge komplikationer.

Atlanto-occipital joint (AOJ) refers to the articulation between the occiput (the bone forming the lower part of the skull) and the atlas (the first cervical vertebra). This joint is responsible for approximately 45-50 degrees of rotation during normal neck movement.

The term "atlanto-occipital" is derived from the names of these two bones:

* The atlas, which is named after the Greek god Atlas who was condemned to hold up the heavens, is the first cervical vertebra and supports the head.
* The occiput is the bone that forms the back and base of the skull, including the foramen magnum, a large hole through which the spinal cord connects to the brain.

Together, these two bones form an important joint that allows for movement and stability of the head and neck.

'Tarsaltunnel' eller 'tarsalled' är en tunnel-lik formad struktur i foten där senorna som kontrollerar stortån och de två intilliggande tårna passerar. Tunneln bildas av benbrosk, ligament och muskler.

Tarsaltunnelsyndrom är ett tillstånd där den nedre delen av den långa senan i foten (senan tibialis posterior) blir komprimerad eller krossad när den passerar genom tarsaltunneln, vilket kan orsaka smärta, stickningar, formskiftingar eller krypningar i foten och/eller underbenet. Det är jämförbart med karpaltunnelsyndrom i handen.

'Knäskål' (popliteus muscle bursitis) är en inflammation i en liten vätskesäck, en bursa, som ligger mellan knäskålsmuskeln (musculus popliteus) och underarmsbenet (ulna) i knät. Knäskålsmuskeln hjälper till att rotera lårbenet inåt när benet böjs. Bursan fungerar som en amortisering mellan muskeln och benet, för att underlätta rörelserna i knät.

Popliteus muscle bursitis kan uppstå till följd av en skada eller överansträngning på muskeln eller omkringliggande vävnad, vilket orsakar inflammation och smärta i knäskålen. Symptomen inkluderar smärta och ömhet i det baksida av knät, särskilt när man böjer eller sträcker benet. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar och bilddiagnostik som röntgen, ultraljud eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen innefattar ofta vila, isapplikationer, smärtstillande läkemedel och fysioterapi. I vissa fall kan operation behövas om inflammationen inte förbättras med konservativ behandling.

"Benbrott" er en norsk betegnelse som direkte kan oversattes til "broken bone" eller "fracture" på engelsk. I medisinsk sammenhenging refererer det til en skade på skelettet der en eller flere deler av et ben har blitt revnet eller knust.

Fracturer kan oppstå som følge av uhell, direkte trauma, overbelastning, sykdomme som svækkjer benstrukturen eller bruk av visse medisiner. Symptomer på en fractur inkluderer smerte, utsving i funksjonen av det berørte leddet, synlig deformitet, svelling og blåhet i området rundt skaden.

Det finnes forskjellige typer av benfracturer, som kan klassifiseres basert på stedet, retningen, artens grad og mekanismen til skaden. Behandlingen av en fractur kan innebære reduksjon (realigering), immobilisering ved hjelp av en slags støtte som en gips- eller splint, operasjon og rehabilitering for å fremme heling og å gi tilbake funksjonen.

'Skulderled' (i engelsk: 'shoulder joint') er den del af kroppen hvor overarmsknoglen (humerus) articulerer med det akromiale endestykke på skulderbladet (scapula) og koracoidprocessen. Skulderleddet er en kugle- og parringsled, der giver armen en stor rækkevidde af bevægelse i alle retninger. Ledhovedet (humerus' hoved) er ovalt og passer ind i en lav, bred skålformet fremspring på skulderbladet kaldet glenoidkrogen. For at mindske friktion mellem ledfladerne under bevægelse er de dækket af et lag af synovialmembran og bliver holdt sammen af en ring af stærkt, fibrosus væv kaldet ledkapslen. Derudover forstærkes ledhovedet yderligere med to bånd, det transverse ligament og det glenohumerale ligament.

"Developmental skeletal diseases" refer to a group of medical conditions that affect the development and growth of the bones and joints. These conditions are often present at birth or develop during childhood and adolescence, when the skeleton is still growing. They can be caused by genetic factors, environmental influences, or a combination of both.

Examples of developmental skeletal diseases include:

1. Skeletal dysplasias: These are genetic disorders that affect the development and growth of bones and cartilage. There are over 450 different types of skeletal dysplasias, each with its own specific symptoms and characteristics.
2. Osteogenesis imperfecta (OI): Also known as brittle bone disease, OI is a genetic disorder that affects the body's production of collagen, a protein that is essential for healthy bones. People with OI have fragile bones that break easily.
3. Achondroplasia: This is a genetic disorder that affects the growth of bones, particularly in the arms and legs. It is characterized by short stature, bowed legs, and a large head relative to the body.
4. Spinal muscular atrophy (SMA): SMA is a genetic disorder that affects the nerves that control muscle movement. It can lead to weakness and wasting of the muscles, including those in the skeleton.
5. Rickets: This is a condition caused by a lack of vitamin D, calcium, or phosphorus in the body. It can lead to soft, weak bones that are prone to fractures.

Developmental skeletal diseases can cause a range of symptoms, from mild to severe, and can affect mobility, growth, and quality of life. Treatment may include medication, physical therapy, surgery, or a combination of these approaches.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

I en medicinsk kontext refererar "armbågsben" (i anatomisk terminologi även känt som "ulna") till ett ben i underarmen hos människan. Armbågsbenet är det längre av de två benen i underarmen, medan det andra benet kallas handledsbens ("radius").

Armbågsbenet sträcker sig från armbågen till handloven och har två ändar: en proximal (nära kroppen) ände som artikulerar med överarmsbenet i armbågen, och en distal (långt ifrån kroppen) ände som artikulerar med handledsbenset i handleden.

Armbågsbenet har en rät, cylindrisk form och är på utsidan täckt av ett tjockt lager brosk, vilket gör det möjligt för armen att böja sig och rotera runt sin egen axel.

Ryggradsskada, eller ryggradsförlamning, är en allvarlig skada på ryggmärgen som orsakas av en skada på ryggraden. Skadan kan vara olika allvarlig beroende på vilken del av ryggmärgen som skadas och hur allvarligt skadan är. En ryggradsskada kan orsaka förlamning, smärta, känselbortfall, svårigheter med koordination och andra neurologiska symptom.

Ryggradsskador kan delas in i två kategorier: kompletta skador och ofullständiga skador. Vid en komplett skada fungerar inte ryggmärgen alls under skadan, medan vid en ofullständig skada finns det kvar någon form av funktion.

Orsakerna till ryggradsskador kan vara många, men de vanligaste orsakerna är trafikolyckor, fall, våld och idrottsskador. Andra orsaker kan vara tumörer, infektioner, skleros (MS) och andra sjukdomar som kan skada ryggmärgen.

Behandlingen av ryggradsskador beror på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är. Behandlingen kan innebära operation, läkemedel, fysisk terapi, rehabilitering och andra behandlingsformer. I vissa fall kan en ryggradsskada vara livshotande eller orsaka bestående funktionsnedsättningar.

"Intern frakturfixering" är en form av behandling för benbrott där benet stabiliseras från insidan utan att öppna huden. Detta kan uppnås genom användning av intramedullära nitar, skruvar eller plattor som placeras inuti den skadade benen. Syftet är att förhindra ytterligare skada och främja rätt benheling genom att hålla de skadade benbitarna på rätt plats under läkningstiden. Denna metod används ofta när det finns risk för infektion eller andra komplikationer som orsakas av öppen kirurgi.

Medicinskt kan ett stödförband definieras som ett förband som används för att ge extra stöd och stabilitet till en skadad eller opererad del av kroppen. Det kan exempelvis användas efter en fraktur, en muskelskada eller efter en operation för att hålla sönderdelar på plats medan de hårda vävnaderna läker. Stödförbandet kan vara ett elastiskt bandage, ett stödstrumpa, en knä- eller armstöd, en halskrage eller en gips. Det är viktigt att använda rätt typ och storlek av stödförband för att undvika onödiga besvär och komplikationer.

I medicinska sammanhang används begreppet "frakturtråd" för att beskriva smala, flexibla metallstavar som används under operationer för att stabilisera och hålla ben eller ledbrytningar (frakturer) på plats medan de läker. Frakturtrådar är ofta gjorda av bioabsorbabla material, såsom poly-L-laktid (PLLA), vilket innebär att de successivt bryts ned och absorberas av kroppen över tid. Detta undviker behovet av en separat operation för att ta bort trådarna efter läkningen är fullbordad.