'Hasardspel' definieras inom medicinen som ett beteende där en person ofta och med hög intensitet deltar i spel med osäker utgång, som exempelvis casino-spel, sportspel eller hasardspel på internet. Det kännetecknas av att den drabbade personen fortsätter spela trots att de har förlorat pengar, har ekonomiska problem orsakade av spelet och/eller har nekats sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga aktiviteter på grund av spelet. Hasardspel kan vara ett tecken på en beroendesjukdom och kan leda till allvarliga konsekvenser för den drabbades ekonomi, sociala liv och mentala hälsa.

En impulskontrollstörning (ICD-10: F63) är ett mentalt tillstånd där en person har svårigheter att motstå impulser, drifter eller kortsiktiga begär som är potentiellt skadliga för sig själv eller andra. Personer med impulskontrollstörningar upplever ofta en ökad spänning eller affekt just innan de agerar på ett impulsivt sätt, och efteråt kan känna lättnad, nöje eller tillfredsställelse.

Exempel på impulskontrollstörningar inkluderar:

1. Kleptomaní: en svårighet att motstå stöldimpulser, trots att det inte behövs och/eller det finns inga ekonomiska fördelar med att stjäla.
2. Pyromani: en svårighet att motstå impulsen att tända eld eller orsaka brand.
3. Sexuella impulskontrollstörningar, inklusive exhibitionism och sexuell tvångsmissbruk.
4. Trichotillomani: en svårighet att motstå impulsen att rycka ut hårstrån eller övriga kroppsbehåringar.
5. Patologiskt spelande (spelberoende): en svårighet att kontrollera impulserna att spela och satsa pengar, trots negativa konsekvenser.
6. Intermittent explosiv disorder: upprepade episoder av aggression eller våld som inte är föregånget av provocerande handlingar från andra, och som inte kan förklaras av annan psykiatrisk eller neurologisk störning.

Det är värt att notera att impulskontrollstörningar skiljer sig från tvångssyndrom (ICD-10: F42), där en person upplever tvångsmässiga tankar och handlingar som de inte kan motstå, men som de inte heller njuter av. I impulskontrollstörningarna däremot, upplever personen ofta en viss tillfredsställelse eller lättnad under eller omedelbart efter att ha genomfört handlingen.

'Missbruksbeteende' refererar till den systematiska eller repetitiva användningen av ett ämne eller beteende på ett sätt som är skadligt för ens hälsa, säkerhet eller välbefinnande, ofta trots insikt om de negativa konsekvenserna. Missbruksbeteenden kan vara relaterade till en rad olika substanser eller aktiviteter, inklusive alkohol, droger, mediciner, tobak, mat, sex och spel.

Exempel på missbruksbeteende kan innefatta:

* Använda en substans i större mängder eller under längre tidsperiod än avsiktligt
* Misslyckas att uppfylla viktiga skyldigheter på grund av substansanvändning
* Utveckla ett toleransnivå som kräver ökade mängder av en substans för att uppnå samma effekt
* Upprepa användandet av en substans trots erfarenheter av skada eller olägenhet
* Försumma andra intressen eller aktiviteter på grund av substansanvändning
* Fortsätta använda en substans i situationer där det är farligt att göra det, till exempel när man kör bil

Missbruksbeteenden kan leda till allvarliga konsekvenser för både den enskilda individen och deras omgivning, inklusive skador på hälsa, sociala problem, ekonomiska svårigheter och juridiska problem.

Impulsivt beteende kan definieras som handlingar eller beslut som tas hastigt och ofta utan full påtanke om konsekvenserna. Det innebär att en individ agerar på en impuls snarare än efter en välvägd övervägande. Impulsivt beteende kan vara ett tecken på vissa psykiska störningar, som till exempel ADHD (Uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet), personlighetsstörningar eller affektiva störningar. Det kan också vara en del av normalt beteende, särskilt hos barn och ungdomar, men i högre grad än vad som är normalt kan det orsaka problem i sociala sammanhang, skola eller arbete.

'Tvångsbeteende' (eng. compulsive behavior) är inom psykiatrin och psykologin ett beteendemönster som kännetecknas av upprepade, ofta obesvarliga handlingar eller tankar som en person känner sig tvungen att utföra på grund av rädsla eller ångest. Dessa beteenden orsakar ofta betydande besvär och kan ha negativ påverkan på individens vardagliga liv, relationer och arbete.

Exempel på tvångsbeteenden inkluderar:

1. TVångstankar (obsessions): upprepade, störande och ofta orelaterade tankar eller idéer som en person inte kan få bort.
2. TVångshandlingar (compulsions): upprepade handlingar eller rutiner som en person känner sig tvungen att utföra för att reducera ångesten eller undvika en föreställd katastrof. Exempel på tvångshandlingar är handskrubbning, låsning och upprepade kontroller.
3. Renhållnings-tvång: överdrivet renhållande, rengöring eller ordning, som kan leda till betydande tidssquanderi och funktionsnedsättning.
4. Kontrolltvång: upprepad behov av att kontrollera saker och ting, exempelvis genom att ständigt kontrollera dörrar och fönster för att försäkra sig om att de är stängda.
5. Samlingstvång: en överdriven tendens att samla på objekt utan någon specifik anledning eller funktion, vilket kan leda till onödigt klumpande och besvär.

Tvångsbeteenden kan vara ett tecken på olika psykiatriska störningar, såsom tvångssyndrom, OCD (Obsessive-Compulsive Disorder), TOC (Tourettes syndrom) och autismspektrumstörningar. Det är viktigt att söka professionell hjälp om man upplever tecken på tvångsbeteenden för att få en korrekt diagnos och behandling.

In a medical context, "belöning" kan översättas till "reward" eller "incentive". Det är något som ges till en person för att uppmuntra till ett önskvärt beteende eller prestation. Exempel på belöningar inom medicinen kan vara lovord, uppmuntran, privilegier eller materiella ting som presenter. Belöningar används ofta i kombination med andra metoder för att stödja beteendemönster som leder till bättre hälsa och välbefinnande.

"Beslutsfattande" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en läkare eller ett healthcare-team samlar information, värderar alternativ och väljer en kurs av handling för att hantera en patients problem eller situation. Denna process involverar ofta att väga upp potentiala risker och fördelar, ta hänsyn till den enskilda patientens preferenser och värderingar, och fatta ett beslut som är baserat på bästa tillgängliga evidens.

Processen kan involvera flera steg, inklusive:

1. Identifiering av problemet eller situationen
2. Samlande av relevant information
3. Utvärdering av alternativ och möjliga utfall
4. Viktning av olika faktorer som påverkar beslutet, inklusive patientens preferenser och värderingar, behandlingsmål, risker och fördelar, kostnader och tillgänglighet
5. Fattande av ett slutligt beslut om en kurs av handling
6. Genomförande och efterbehandling av beslutet

Beslutsfattandet kan vara en komplex process, särskilt i situationer där det finns osäkerhet eller oenighet angående den bästa kursen av handling. I dessa fall kan deltagande av patienten och/eller deras vårdgivare i beslutsfattandeprocessen vara särskilt viktigt för att säkerställa att beslutet är välgrundat, transparent och i enlighet med patientens preferenser.

I medicinsk kontext är "konkurs" inte en term som används. Det är istället ett begrepp som hör hemma inom ekonomi och handel, där det betyder att en företagare eller en juridisk person har förlorat sin förmåga att betala sina skulder till fordringsägare.

'Valbeteende' är ett begrepp inom psykiatrin och beteendevetenskapen som refererar till att en individ upprepade gånger deltar i aktiviteter eller handlingar som är skadliga för deras eget välbefinnande, trots att de är medvetna om de negativa konsekvenserna. Detta kan inkludera beteenden såsom missbruk av droger eller alkohol, överätning, spelberoende, impulsivt köpbetende och andra former av självskada.

Valbeteende kan vara ett tecken på underliggande mentala problem som depression, ångest, traumatisk stress eller personlighetsstörningar. I vissa fall kan det även vara relaterat till neurologiska skador eller sjukdomar. Behandlingen av valbeteende kan innefatta kognitiv beteendeterapi, medicinsk behandling och stödgrupper.

I den medicinska kontexten kan "drivkraft" översättas till "motivation". Det är en subjektiv känsla eller impuls som driver en person att handla eller uppnå vissa mål. Motivationen kan komma från inre (intern) orsaker, såsom individens egna behov, önskemål och målsättningar, eller yttre (extern) orsaker, som belöning, social påverkan eller tvång.

Exempel: En persons drivkraft att sluta röka kan bero på en intern motivation att förbättra sin hälsa och leva längre, samt en extern motivation att undvika negativa hälsokonsekvenser som rökning kan medföra.

Den Diagnostiska och statistiska manualen för psykiatriska störningar (DSM) är en utförlig handbok publicerad av Amerikanska psykiatriska föreningen (APA). Den används globalt som ett referensverk för att diagnostisera och klassificera olika mentala störningar.

DSM innehåller en systematisk presentation av kriterier och symptom som behövs uppfylla för att ställa en diagnos på olika psykiatriska tillstånd, från neuropsykiatriska störningar till affektiva och personlighetsstörningar. Den innehåller också information om prevalens, incidens, riskfaktorer, komorbiditet och relaterade medicinska eller psykosociala problem för varje diagnos.

DSM har gått igenom flera uppdateringar sedan den publicerades första gången 1952, med senaste utgåvan DSM-5 som publicerades 2013. Det är värt att notera att DSM inte är det enda systemet för klassificering av mentala störningar; Världshälsoorganisationen (WHO) har också sitt eget klassifikationssystem, ICD-10 Kapitel V: Mentala och beteendestörningar.

"Risktagande" är inget etablerat medicinskt begrepp, men det används ibland för att beskriva processen där en person eller en grupp bedöms ha en högre risk än genomsnittet att utveckla en viss sjukdom eller komplikation. Detta kan ske genom att analysera olika faktorer, såsom medicinsk historia, livsförhållanden, arvsanlag och andra relevanta data.

Exempelvis när en person som röker cigaretter betraktas ha ett högre risktagande för lungcancer än en icke-rygare. Det är viktigt att poängtera att risktagningen inte är en säker företeelse utan snarare en statistisk bedömning som kan hjälpa till att identifiera de som kan ha större nytta av preventiva åtgärder eller mer intensiv medicinsk övervakning.

"Psykologisk desensibilisering" er en betegnelse for en type behandling som primært anvendes i forbindelse med angstlidelser og fobier. Målet med behandlingen er at reducere en persons negative reaktioner overfor en bestemt stimulus, ved at gradvis udsætte dem for dette stimuli i en kontrolleret og tryg kontekst.

Den mest almindelige form for psykologisk desensibilisering er kaldt Systematisk Desensibilisering (SD), som blev udviklet af psykiateren Joseph Wolpe i 1950'erne. Ved denne metode lærer personen en relaxations teknik, fx progressive muskelrelaxation, og derefter bliver de gradvis udsat for det angstprovokerende stimuli, mens de holder sig til denne relaxede tilstand.

I begyndelsen kan stimuli som bare tænke på at være ude i en åben plads være nok til at udløse angsten, men efterhånden som personen bliver mere komfortabel med dette, kan større og større stimuli introduceres. Dette fortsætter indtil personen ikke længere oplever angst overfor det pågældende stimulus.

Det er vigtigt at understrege at psykologisk desensibilisering bør udføres af en autoriseret behandler, som kan vejlede og støtte den enkelte person gennem processen. Desuden kan andre former for terapi, fx kognitiv adfærdsterapi (CBT), være nyttige i kombination med desensibilisering.