Onormala, intracellulära inneslutningar, bestående av denaturerat hemoglobin, på de röda blodkropparnas hinnor. De förekommer i samband med talassemier, enzymsjukdomar, hemoglobinsjukdomar och efter splenektomi (avlägsnande av mjälten).
Sammanfattande benämning på alla avgränsade inneslutningar av främmande (t ex bly eller virus) eller metaboliskt inaktiva ämnen (t ex ceroid- eller Mallorykroppar) i cellers cytoplasma eller kärnor. Inklusionskroppar i ffa nerv-, epitel- och endotelceller kan vara infekterade med vissa filtrerbara virus.
Fortskridande myopatier som kännetecknas av förekomst av inklusionskroppar i muskelbiopsier. Såväl sporadiska som ärftliga former har beskrivits. Den sporadiska typen är en förvärvad, inflammatorisk vakuolmyopati som inträder i vuxen ålder och drabbar proximala och distala muskler.
Områden med avvikande färgning i kärnan eller cytoplasman hos en virusinfekterad cell. En del inklusionskroppar utgör "virusfabriker", där virusnukleinsyra eller virusprotein syntetiseras. Andra är enbart artefakter till följd av fixering och färgning. En typ av inklusionskroppar, Negrikroppar, påträffas i nervcellers cytoplasma eller utskott hos djur som dött av rabies.
Diazoderivat av anilin som används som reaktionsmedel för sockerarter, ketoner och aldehyder.
Anemi orsakad av förkortad livslängd hos erytrocyter.
Hemolytisk anemi till följd av vissa inbyggda erytrocytdefekter.
Hemoglobiner som kännetecknas av strukturella förändringar inom molekylen. Förändringen kan bestå i frånvaro av, tillägg av eller substitution av en eller fler aminosyror vid vissa positioner på polypeptidkedjorna i molekylens globindel.
Protein refolding refererer til procesen hvor en ufoldet eller misfolded proteinmolekyle ændrer sin tertiære struktur for at genoprette sin naturlige, funktionelle konformation efter at have været udsat for stresorfaktorer som f.eks. varme, syrere, baser eller kemiske stoffer. Dette kan opnås ved at justere den biologiske miljø, temperatur og pH således at de naturlige interaktioner mellem aminosyrerne i proteinet igen kan forekomme korrekt, hvilket får proteinet til at refolde sig tilbage til sin originale 3D-struktur. Protein refolding er en vigtig proces inden for biokemi og molekylærbiologi, da mange proteiners funktioner direkte afhænger af deres specifikke tertiære strukturer.
Protein renaturation refererar till processen där ett protein som har blivit denaturerat, det vill säga förlorat sin naturliga tertiär- och sekundärstruktur, återfår sin ursprungliga konformation och funktion. Denna process kan ske spontant under specifika fysikaliska och kemiska betingelser, såsom temperatur, pH och saltkoncentration. Proteinrenaturation kan också uppnås genom kontrollerade in vitro-förfaranden, där proteinet gradvis exponeras för mildare miljöförhållanden för att successivt återfå sin ursprungliga struktur och funktion.
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
Röda blodkroppars förmåga att ändra form i trånga passager, som i mikrokärlsystemet.
Metod för separation av blodproteiner i ett elektriskt fält.
Proteinveckning, eller proteinfoldning, är den process där ett proteinmolekyl plattar ut sig självt och bildar en tredimensionell struktur, som är nödvändig för dess funktion. Denna process sker spontant och är styrd av interaktionerna mellan de aminosyror som proteinets sekvens består av. Fel i proteinveckningen kan leda till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan orsaka sjukdomar.
Methemoglobin (MetHb) är en form av hemoglobin, det protein i röda blodkroppar som transporterar syre i kroppen. I sin normala form binder hemoglobin syre vid en aktivt centrum med järn (II)-jon. När hemoglobinet oxideras till MetHb, ändras järnet i det aktiva centret till järn (III)-jon, vilket gör att det inte kan längre binda syre effektivt. Detta orsakar methemoglobinemi, ett tillstånd där syrets förmåga att transporteras i kroppen minskar, vilket kan leda till hypoxi (syrebrist) och cyanos (blåfärgning av huden och slemhinnor). MetHb kan orsakas av exponering för vissa läkemedel, kemikalier eller kannibalism av blod. Det behandlas vanligtvis med methemoglobinreducerande lä
Mätning av antalet röda blodkroppar per enhetsvolym i ett venblodprov.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Närvaro av methemoglobin i blodet, vilket leder til cyanos. Normalt finns det små mängder methemoglobin i blodet, men skada eller giftiga ämnen omvandlar en större andel hemoglobin till methemoglobin, som inte fortsätter att fungera som syrebärare. Methemoglobinemi kan bero på en defekt i enzymet NADH-methemoglobinreduktas (ett autosomalt recessivt drag) eller en avvikelse i hemoglobin M (ett autosomalt dominant drag).
Isolerade massor av främmande eller metaboliskt inaktivt material inuti cellkärnan. Några kan vara virala inklusionskroppar.
En muskelinflammation, också känd som myositis, är en medicinsk tillstånd där det uppstår inflammation i en eller flera musklerna. Detta kan orsakas av infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma eller okända orsaker. Symptomen på muskelinflammation kan inkludera smärta, svullnad och stelhet i musklerna, trötthet och ibland feber. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen men kan innefatta vila, fysioterapi, mediciner som dämpar inflammationen och behandling av underliggande orsak.
"Osteitis deformans", mer känt som Pagets sjukdom, är en benrelaterad sjukdom som karaktäriseras av abnormt och excesivt benvävnadsremodelering. Detta leder till oregelbunden benstruktur, förstoring och deformation av ett eller flera ben, samt ökad benfrakturrisk. I allmänhet är sjukdomen asymptomatisk under tidiga stadier, men kan med tiden orsaka symptom som smärta, stelhet, kraftig nedsatt rörlighet och i vissa fall neurologiska komplikationer om det berörda området inkluderar skallbenet.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Ett släkte av Adenoviridae som infekterar fåglar. Typarten är hönsadenovirus 1, även kallat CELO-virus (chick embryo lethal orphan virus).
Löslighet är ett mått på hur mycket av ett ämne som kan lösas i ett visst medium, ofta en vätska som vatten. Det specificerar den maximala mängden av ett ämne som kan fördelas i ett givet volym av medium under specifika betingelser, vanligtvis vid en given temperatur. Lösligheten uttrycks ofta kvantitativt som en koncentration, till exempel i enheter som gram per liter (g/L) eller mol per liter (M). Det är värt att notera att löslighet kan variera beroende på faktorer som temperaturen och påverkan från andra ämnen.
En heterogen grupp genetiska sjukdomar som kännetecknas av fortskridande muskelatrofi och muskelsvaghet, med början i händerna, benen eller fötterna. De flesta är autosomalt dominanta former som debuterar vid vuxen ålder. Andra är autosomalt recessiva.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
Propylenglycol är ett syntetiskt, färglöst och luktfri vätska som ofta används som lösningsmedel och konserveringsmedel inom medicinsk sammanhang. Det är bland annat en viktig komponent i vissa läkemedelsformuleringar, inklusive injektionsvätskor och inhalationslösningar, på grund av dess förmåga att blanda sig väl med andra substanser och dess låga toxicitet hos människor i de koncentrationer som används i medicinska tillämpningar.
Stabila kromatomer med samma atomnummer som krom, men med annan atomvikt. Cr-50, Cr-53 och Cr-54 är stabila kromisotoper.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Stabila järnatomer med samma atomnummer som grundämnet järn (Fe), men med avvikande atomvikter. Fe-54, 57 och 58 är stabila järnisotoper.
Ormfamilj omfattande boa-, anaconda- och pytonormar. De finns i tropiska eller subtropiska områden och lever i träd, i vatten eller i marken. Genom att slingra sig hårt runt sina byten kväver de dem. Det finns fem underfamiljer: Boinae, Bolyerinae, Erycinae, Pythoninae och Tropidophiinae.
Virussjukdomar orsakade av Adenoviridae.

Heinz's inklation bodies, även kända som inclusion bodies of Heinz, är små intracellulära (cellens) inklusioner som kan ses i röda blodkroppar under mikroskopi. De bildas som ett resultat av den skada på cellmembranet som orsakas av vissa former av hemolysin, en typ av toxin som förstör röda blodkroppar.

Specifikt är Heinz's inklusioner aggregationer av hemoglobinproteinet som har skadats eller förändrats på grund av exponering för vissa kemikalier, läkemedel eller toxiner. Dessa inklusioner kan ses i röda blodkroppar hos personer som har drabbats av vissa former av hemolytisk anemi, en sjukdom där röda blodkroppar förstörs snabbare än de kan ersättas.

Det är värt att notera att Heinz's inklusioner inte ska förväxlas med andra typer av intracellulära inklusioner, som till exempel kroppar av Cowdry eller Mallorykroppar, som kan ses i andra celltyper och är associerade med andra sjukdomar.

'Inklusionskroppar' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva strukturer i hjärnan som bildas när axoner (nervtrådar) från en neuron (hjärtcell) växer och integreras med andra nervceller under embryonal utveckling. Detta process skapar en kontinuerlig nervbana mellan två områden i hjärnan, vilket möjliggör kommunikation och signalering mellan dem. Inklusionskroppar kan ses som ett tecken på att nervceller har etablerat funktionella förbindelser med varandra, och de är viktiga för normal hjärnfunktion och utveckling.

Inklusionskroppsmyosit (IBM) är en sällsynt, kronisk inflammatorisk muskulär sjukdom som främst drabbar äldre vuxna och karaktäriseras av progressiv svaghet och atrofi i proximala muskelgrupper, vilket innebär att musklerna nära kroppens mitt delvis eller helt förlorar sin funktion. IBM är en undergrupp till idiopatiska inflammatoriska myopatier (IIM), även kända som autoimmuna muskelsjukdomar.

Den typiska histologiska funnen hos IBM-patienter är närvaron av inklusionskroppar, som är cytoplasmatiska inklusioner i muskelcellerna som består av aggregat av abnormt hopfoldade proteiner. Dessa proteinaggregat innehåller ofta missfaltade former av det proteinet TDP-43 (TAR DNA-bindande protein 43).

IBM kännetecknas också av en lokal inflammation i musklerna, med infiltration av CD8+ T-lymfocyter och macrofager. Trots denna inflammatoriska komponent är IBM-sjukdomen inte responsiv på behandling med immunosuppressiva läkemedel som används för andra typer av autoimmuna muskelsjukdomar, såsom dermatomyosit (DM) och polymyosit (PM).

Det finns två huvudtyper av IBM: den klassiska IBM (cIBM) och den sporadiska kognitiva IBM (sIBM), även känd som IBM associerad med frontotemporal neurodegeneration (FTD-IBM). cIBM är den vanligaste formen, och den drabbar främst äldre vuxna över 50 år. sIBM är en sällsyntare form av sjukdomen som associeras med frontotemporal neurodegeneration (FTD) och kännetecknas av tidigare påbörjad kognitiv nedgång och beteendestörningar.

Trots att IBM är en progressiv sjukdom finns det idag ingen kurativ behandling för denna sjukdom. Behandlingen fokuserar på att lindra symtomen, förbättra funktionen och förhindra komplikationer. Fysisk terapi och träning kan hjälpa till att upprätthålla muskelstyrka och rörlighet. Medicinsk behandling kan inkludera antiinflammatoriska läkemedel, immunmodulerande terapier eller antioxidanter för att minska inflammationen och skydda musklerna från skada.

Inklusionskroppar, eller integrated virus-like particles (iVLPS), är en typ av viruspartikel som innehåller både värdcellens DNA och virusets genetiska material. I motsats till fullständigt infektiösa viruspartiklar saknar iVLPs den kapsidprotein som behövs för att infektionscykeln ska kunna påbörjas. Istället kan de inkluderas i värdcellens kromosomer och replikeras tillsammans med dem under celldelningen.

I vissa fall kan inklusionskroppar vara ett tecken på en aktiv viral infektion, men de kan också förekomma i värdceller som är latent infekterade, det vill säga celler som bär på virusets genetiska material utan att producera några fullständiga viruspartiklar. I vissa fall kan inklusionskroppar också ha en skyddande effekt på värdcellen genom att minska viruset förmåga att producera infektiösa partiklar.

Exempel på virus som är kända för att bilda inklusionskroppar är herpesvirus, adenovirus och pockenvirus.

'Fenylhydraziner' är en organisk kemisk förening med formeln C6H5NHNH2. Det är en hydrazin derivat av bensen, bestående av en fenylgrupp (C6H5) och en hydrazin (NH2-NH2) grupp. Fenylhydraziner är ofta använda som reagens i kemiska analysmetoder för att identifiera kolhydrater och aldehyder genom bildandet av fenylhydrazoner eller osazoner.

I medicinsk kontext kan fenylhydraziner vara av intresse på grund av deras potential att agera som neurotoxiner, men de används inte vanligtvis som läkemedel. Ett exempel är 2,4-diaminofenylhydrazin (DAPH), som har visat sig vara skadligt för dopaminnervsystemet i djurmodeller.

Hemolytisk anemi är ett medicinskt tillstånd där röda blodkroppar (erytrocyter) i kroppen bryts ned i för hög takt. Detta orsakas av att cellmembranen på de röda blodkropparna skadas och de därmed inte kan fungera korrekt under den normala livslängden på ungefär 120 dagar.

Hemolys är ett grekiskt ord som betyder "bryt ned", och anemi betyder "brist på röd blodkroppar". Således innebär hemolytisk anemi att det finns en förhöjd nivå av hemolys, eller brytning ned, av röda blodkroppar.

Detta kan orsakas av olika faktorer, till exempel genetiska defekter, autoimmuna sjukdomar, infektioner, vissa läkemedel eller toxiner, eller som en komplikation efter en transfusion. Symptomen på hemolytisk anemi kan inkludera trötthet, hosta, bröstsmärta, gulsot (gulaktig nyans i huden och ögonvitor), mörk urin och svaghet. Behandlingen beror på orsaken till tillståndet men kan innefatta blodtransfusioner, läkemedel eller ibland operation.

Hemolytisk anemi med födsel är en typ av anemi (nedsatt antal röda blodkroppar) som orsakas av en förhöjd nedbrytning av röda blodkroppar. Detta kan bero på genetiska defekter som gör att röda blodkroppar är särskilt känsliga för nedbrytning. I vissa fall kan det orsakas av en överaktiv immunrespons där den egna kroppen attackerar och förstör de röda blodkropparna.

Symptomen på hemolytisk anemi med födsel kan inkludera gulsot (icterus), bleka hud, trötthet, andfåddhet och svaghet. Behandlingen beror på orsaken till sjukdomen och kan innebära blodtransfusioner, mediciner eller eventuellt benäringsterapi. I vissa fall kan en operation vara aktuell för att korrigera underliggande problem.

"Hemoglobinabnormalities" refer to conditions where the structure or function of hemoglobin, the oxygen-carrying protein in red blood cells, is altered due to genetic mutations. These abnormalities can result in various health issues, such as anemia, decreased oxygen delivery to tissues, and increased risk of certain diseases.

There are several types of hemoglobin abnormalities, including:

1. Hemoglobinopathies: These are genetic disorders that affect the structure of the hemoglobin molecule. The two most common hemoglobinopathies are sickle cell anemia and thalassemia.
* Sickle cell anemia is caused by a mutation in the gene for the beta-globin chain, resulting in abnormal hemoglobin (HbS) that can cause red blood cells to become sickle-shaped, leading to blockages in blood vessels and various complications.
* Thalassemias are a group of genetic disorders caused by mutations in the genes for alpha- or beta-globin chains, leading to reduced production or structurally abnormal hemoglobin. This can result in anemia, bone deformities, and other health problems.
2. Hemoglobin variants: These are genetic variations in the structure of hemoglobin that may not necessarily cause disease but can influence susceptibility to certain conditions or serve as markers for ancestry. An example is the HbC variant, which can occur in individuals with African ancestry and typically does not cause significant health issues unless it co-occurs with other hemoglobin abnormalities like sickle cell anemia (HbSC disease).
3. Methemoglobinemias: These are conditions characterized by the presence of methemoglobin, a form of hemoglobin that cannot effectively transport oxygen. This can be caused by genetic mutations affecting enzymes responsible for maintaining hemoglobin in its normal state or exposure to certain chemicals and drugs that oxidize hemoglobin.

In summary, 'hemoglobin abnormalities' refer to various genetic disorders and structural variations in hemoglobin that can impact oxygen transport, cause anemia, or influence susceptibility to specific health conditions.

Protein refolding refererer til den proces, hvor et protein foldes korrekt ind i sin native, funktionelle 3D-struktur efter at have været udsat for en form for denaturering. Denaturering kan f.eks. ske som følge af eksponering for høje temperaturer, højt saltindhold eller kemiske stoffer, der ændrer proteinets konformation og gør det funktionsløst. Ved at bringe proteinet tilbage til rette betingelser (f.eks. fysiologiske temperaturer og saltindhold) kan det i mange tilfælde refoldes korrekt og genvinde sin native struktur og dermed funktion. Protein refolding er en vigtig proces inden for biokemi og molekylærbiologi, da mange proteiner skal have den rigtige 3D-struktur for at kunne udføre deres funktioner korrekt.

Protein renaturation refererar till processen där ett protein som har blivit denaturerat (dvs fått sin naturliga tredimensionella struktur förlorad orsakat av exempelvis höga temperaturer, förändrade pH-värden eller kemiska ämnen) återfår sin ursprungliga konformation och funktion. Denna process kan ske spontant under specifika villkor, till exempel genom att gradvis sänka temperaturen och/eller återställa den ursprungliga pH-balansen. Proteinrenaturation är en viktig aspekt inom biokemi och molekylärbiologi, eftersom proteiner måste ha rätt konformation för att kunna utföra sina funktioner korrekt.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

Erytrocytdeformerbarhet, även känt som Erythrocyte deformability, är ett mått på hur väl röda blodkroppar (erytrocyter) kan deformeras under olika förhållanden. Röda blodkroppar är mycket flexibla och kan ändra form kontinuerligt, vilket gör det möjligt för dem att passera genom smala kapillärer i kroppen. Erytrocytdeformerbarhet mäts vanligtvis som den relativa deformationsindex (RDI) eller elastansmodulen (EI). RDI är ett mått på hur mycket en röd blodkropp kan deformeras under en given tryckskillnad, medan EI mäter den kraft som krävs för att deformera en röd blodkropp.

Ett sänkt värde på erytrocytdeformerbarhet kan vara associerat med sjukdomar som diabetes, blodcancer och andra sjukdomar som påverkar hjärtat, levern eller njurarna. Det kan också vara ett tecken på åldrande, rökning eller exponering för luftföroreningar.

'Blodproteinelektrofores' är en laboratorietest som används för att separera och identifiera de olika proteiner som finns i blodplasma, det vill säga den flytande delen av blodet. Testen utförs genom elektrofores, ett laboratoriemetod som skiljer proteiner baserat på deras laddning och storlek.

I en typisk blodproteinelektrofores test placeras en blodprovplasma prov taken på en gel som innehåller ett elektriskt fält. Proteinerna i plasman migrerar då genom gelen under inflytande av det elektriska fältet. De olika typerna av proteiner migrerar med olika hastigheter, beroende på deras laddning och storlek. När migrationen är klar kan man se olika proteinband på gelen som representerar de olika typerna av proteiner i blodplasma.

De viktigaste proteiner som identifieras i en blodproteinelektrofores test inkluderar albumin, alpha 1-globuliner, alpha 2-globuliner, beta-globuliner och gamma-globuliner. Albuminet är det vanligaste protein som finns i blodplasma och har en viktig funktion för att hålla vätskan inne i blodkärlen. Globulinerna är ett samlingsnamn för en grupp av proteiner som deltar i immunförsvaret och inflammationen.

Abnormaliteter i de olika proteinbanden kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller tillstånd, såsom lever- eller njursjukdomar, multipel skleros, makroglobulinemi, monoklonala gammopatier och andra immunrelaterade sjukdomar.

Proteinveckning, eller proteinföldning, är ett biokemiskt fenomen där en proteinmolekyl får en naturlig, tresidig struktur genom att vecka sig i en specifik konformation. Detta sker genom att de olika delarna av proteinmolekylen, som består av aminosyror, interagerar med varandra och bildar sekundär-, terciär- och kvartärstruktur. Proteinveckning är en nödvändig process för att proteiner ska kunna utföra sina funktioner korrekt inuti eller utanför cellen. Felet i proteinveckningsprocessen kan leda till sjukdomar som exempelvis Alzheimers, Parkinsons och kreft.

Methemoglobin (MetHb) är en form av hemoglobin, det protein i röda blodkroppar som transporterar syre i kroppen. Normalt sett innehåller hemoglobin fyra syreatomer och ett järnatom i sin aktiva centrum. Vid bildandet av MetHb oxideras järnatomet från Fe2+ till Fe3+, vilket gör att det inte kan längre binda syre effektivt.

MetHb förekommer naturligt i mycket låga nivåer (1-2%) i blodet, men högre nivåer kan orsaka methemoglobinemi, en tillstånd där syretransporten i kroppen påverkas negativt. Nivåer över 10-15% av totala hemoglobinet kan leda till hypoxi (syrebrist) och cyanos (blåfärgad hud och slemhinnor).

MetHb kan orsakas av exponering för vissa läkemedel, kemikalier eller födoämnen som nitriter, anilin, benzendioxid, chlorater och methenamin. Det kan också uppstå hos personer med ärftliga sjukdomar som methemoglobinreduktasbrist. Behandlingen av methemoglobinemi innefattar ofta administration av reducerande medel, till exempel metylblått eller ascorbinsyra (vitamin C), för att konvertera MetHb tillbaka till normalt hemoglobin.

Erytrocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till den absoluta antalet röda blodkroppar (erytrocyter) i en viss volym blod. Det uttrycks vanligtvis som celler per mikroliter (celler/µL) eller per kubikmillimeter (celler/mm3).

Ett normalt erytrocytantal hos en vuxen person ligger ungefär mellan 4,5 och 6 miljoner celler per mikroliter blod. Vid en ökning av det absoluta antalet röda blodkroppar talar man om erytrocytos, och vid minskat antal talar man om anemi.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Methemoglobinemia är ett medicinskt tillstånd där nivån av methemoglobin i blodet ökar. Methemoglobin är en form av hemoglobin, det protein som transporterar syre i röda blodkroppar, som inte kan transportera syre effektivt. Normalt sett utgör methemoglobinet mindre än 1% av allt hemoglobin i blodet. Vid methemoglobinemi kan andelen methemoglobin stiga till 10% eller högre, vilket kan orsaka hypoxi (syrebrist) och cyanos (blåfärgning av huden och slemhinnor).

Methemoglobinemia kan vara medfödd eller förvärvad. Medfödd methemoglobinemi beror på genetiska defekter som gör att kroppen har svårt att bryta ned methemoglobinet tillbaka till normal hemoglobin. Förvärvad methemoglobinemi orsakas av exponering för vissa läkemedel, kemikalier eller andra substanser som kan öka nivåerna av methemoglobin i blodet.

Symptomen på methemoglobinemi kan variera från milda till allvarliga och inkluderar andfåddhet, huvudvärk, yrsel, trötthet, svag puls, blåfärgad hud och slemhinnor, och i värsta fall medvetslöshet eller död. Behandlingen av methemoglobinemi kan innebära administration av läkemedel som hjälper till att bryta ned methemoglobinet tillbaka till normal hemoglobin, såsom metylentetrahydrofolat reduktas och blodtransfusion.

Intranucleäre inklusionskroppar är strukturer som kan ses inne i kärnan (nukleus) hos celler. De är vanligtvis relaterade till infektioner med vissa virus, där viruset använder sig av cellens mekanismer för att replikera sig självt. Inklusionskropparna innehåller ofta virala proteiner och genetiskt material (DNA eller RNA). Exempel på virus som kan bilda intranukleära inklusionskroppar är Adenovirus, Herpes simplex-virus och Vacciniavirus. Det är viktigt att notera att inte alla inklusionskroppar är skadliga eller orsakade av infektioner; de kan också förekomma i celler under normala förhållanden, men detta är mer sällsynt.

Muskelinflammation, också känd som myositis, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i en eller flera musklers vävnader. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma och vissa mediciner.

Vid muskelinflammation upplever personen ofta symtom som smärta, stelhet, svullnad och rodnad i den drabbade muskeln. Andra symtom kan inkludera trötthet, feber och minskad rörlighet. För att diagnostisera muskelinflammation kan läkare använda sig av olika metoder, såsom blodprover, magnetresonanstomografi (MRT) och muskelbiopsi.

Behandlingen av muskelinflammation beror på orsaken till tillståndet. I allmänhet kan antiinflammatoriska läkemedel, som icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID) eller kortikosteroider, användas för att lindra smärta och inflammation. Om muskelinflammation orsakas av en infektion behandlas ofta själva infektionen med antibiotika eller antivirala läkemedel. I vissa fall kan fysisk terapi och vila också vara användbar för att lindra symtom och främja återhämtning.

'Osteitis deformans', även känt som Pagets sjukdom, är en benrelaterad metabolisk skelettsjukdom som karaktäriseras av ovanligt stor benomvandling och omdaning. Den vanligaste typen av osteitis deformans är den som drabbar vuxna, även om det finns en sällsyntare form som kan drabba barn (juvenil osteitis deformans).

Vid osteitis deformans blir benstrukturen förändrad på grund av onormalt stor benbildning och benresorption. Detta leder till att benen blir mer tjocka, men samtidigt svagare och mer sårbara för skador. Även om sjukdomen kan drabba vilka ben som helst, tenderar den oftast att påverka benen i bäckenet, ryggen, armar och ben.

Symptomen på osteitis deformans kan variera mycket från person till person, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta och stelhet i berörda områden, kraftig trötthet, sköldkörtelrubbningar, hörselnedsättning och förändringar i utseendet på benen. I vissa fall kan sjukdomen också leda till komplikationer som frakturer (skador), njursten, hjärt-kärlsjukdomar och neurologiska problem.

Det finns inget botemedel för osteitis deformans, men vissa behandlingar kan hjälpa att lindra symtomen och förhindra komplikationer. Behandlingen bestäms vanligtvis av sjukdomens svårighetsgrad och hur mycket den påverkar patientens livskvalitet. Vanliga behandlingsalternativ inkluderar smärtstillande medel, kalcium- och vitamin D-preparat, bisfosfonater (läkemedel som hjälper till att stärka benen) och operation.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Aviadenovirus är ett släkte inom familjen virus som kallas Adnoviridae. Aviadenovirus-släktet innefattar virus som infekterar fåglar, främst hönsfåglar (Gallus gallus) och änder (Anatidae). Dessa virus är kända för att orsaka respiratoriska sjukdomar hos fågelungar, men kan också orsaka systemiska infektioner. Aviadenovirus-infektioner kan leda till en minskad tillväxt och ökade dödligheter bland fåglar, vilket kan ha stora konsekvenser för den kommersiella fågelhållningen.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

"Distal myopathies" är en grupp sjukdomar som karaktäriseras av progressiv svaghet och atrofi (muskelavsmalning) i de muskler som befinner sig längst bort från kroppens mitt (distala muskler). Dessa sjukdomar beror på genetiska defekter som orsakar skada på proteiner som är viktiga för muskelns funktion och integritet.

Det finns olika typer av distala myopathier, beroende på vilket protein som är drabbat. Några exempel är:

* Nonaka distal myopathy (NDM), orsakad av en defekt i det genetiska materialet som kodar för ett protein som heter gamma-sarcoglykan.
* Miyoshi distal myopathy (MMD), orsakad av en defekt i det genetiska materialet som kodar för ett protein som heter dysferlin.
* Welander distal myopathy, orsakad av en defekt i det genetiska materialet som kodar för ett protein som heter myotilin.

Distala myopathier tenderar att vara långsamt progredienta och kan leda till svårigheter med rörelser som går, står och använder händer. Diagnosen ställs vanligen genom klinisk undersökning, genetisk testning och muskelbiopsi. Behandlingen är stödjande och inriktad på att lindra symtomen och förbättra funktionen.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Propyleen glycol (PG) är ett syntetiskt, färglöst, klart och lättflytande vätskemedel som har en svag söt smak och doft. Det används inom en mängd olika industrier, inklusive livsmedels-, farmaceutisk- och kosmetiskindustrin, på grund av sin förmåga att behålla moisture, fungera som konserveringsmedel och agera som en bärare för andra ämnen.

I medicinsk kontext används propyleen glycol ofta som ett excipient, det vill säga ett hjälpämne i läkemedelsformuleringar. Det kan användas som en bas för flytande läkemedel, injektionsvätskor och inandningsmedel. Propyleen glycol är godkänt av FDA (Food and Drug Administration) som ett generellt erkänt som säkert (GRAS) ämne för användning i livsmedel och läkemedel i vissa koncentrationer.

Även om propyleen glycol normalt anses vara säker i de flesta tillämpningar, kan det orsaka irritation hos vissa individer vid kontakt med hud eller slemhinnor. I mycket höga doser kan det ha toxicologiska effekter, men sådana doser är osannolika att uppnås genom normal användning av produkter som innehåller propyleen glycol.

Kromosomer är strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. En kromosom består av två kromatider, som är hopfästade vid varandra i en central punkt, centromeren. Vid celldelning separeras de två kromatiderna och förs apart till varsin dottercell.

En kromisotop är en variant av en kromosom som har ett annat antal neutroner än den normala, icke-radioaktiva formen. Kromisotoper uppstår naturligt genom processer som exponering för naturlig bakgrundsstrålning eller när radioaktiv strålning träffar celler i kroppen.

Det finns två typer av kromisotoper: stabila och instabila. Stabila kromisotoper har en liten skillnad i antal neutroner jämfört med den normala formen och tenderar att vara ofarliga för cellen. Instabila kromisotoper har en större skillnad i antal neutroner och tenderar att sönderfalla, vilket kan leda till skada på cellens DNA och öka risken för cancer.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

"Järnisotoper" refererar till isotoper (varianter) av grundämnet järn (Fe). Det finns totalt 27 kända isotoper av järn, men endast två av dem är stabila och förekommer naturligt: Fe-56 och Fe-54. De andra isotoperna är instabila och sönderfaller spontant till andra grundämnen. Järnisotoper används inom medicinen för olika syften, exempelvis som kontrastmedel inom magnetresonanstomografi (MRT) eller i behandlingen av vissa cancerformer med hjälp av strålterapi.

Boidae is a family of snakes commonly known as boas. According to medical and biological definitions, boas are non-venomous constrictors found primarily in North, Central, and South America, as well as parts of Africa and some islands in the Atlantic and Pacific oceans. They vary in size, with some species reaching lengths of over 10 feet (3 meters). Boas are known for their unique reproductive process, which involves internal fertilization and the development of eggs inside the mother's body, a process called ovoviviparity. Some boa species can be kept as pets, but others are threatened or endangered due to habitat loss and hunting.

Boas can pose a risk to human health in certain circumstances, such as when they are kept as exotic pets and escape or are released into the wild. They may also carry various bacterial and parasitic diseases that can be transmitted to humans through contact with their skin, saliva, or feces. However, boas are not considered a significant public health concern compared to venomous snakes.

It's worth noting that while some species of boa constrictors can cause injury or even death to humans by constriction, they do not intentionally seek out humans as prey and attacks on humans are rare. Proper handling and care of these animals is essential to prevent accidents and ensure the safety of both the snake and its owner.

Adenovirusinfektioner är en infektionssjukdom orsakad av adenovirus, ett DNA- virus som kan infektera människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika sjukdomar, beroende på vilken serotyp som orsakar infektionen och värdens immunstatus.

Adenovirusinfektioner är vanligast hos barn, men kan drabba personer av alla åldrar. Infektionen sprids ofta via droppborna från sjukt persons andning eller via kontaminert vatten eller ytor.

De flesta adenovirusinfektionerna ger milda symptom som förkylningsliknande, hosta, halsont och feber. Vissa serotyper kan dock orsaka allvarligare sjukdomar som lunginflammation, ögoninflammation (konjunktivit), diarré och hjärtinflammation (myokardit). I sällsynta fall kan adenovirusinfektioner leda till livshotande komplikationer, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar.

Det finns inget specifikt behandlingssätt mot adenovirusinfektioner, men symptomen kan behandlas med vanliga smittskyddsmedel som sömn, vila, vätskeintag och febernedsättande medel. I allvarligare fall kan antivirala läkemedel ges, men de är ofta ineffektiva mot adenovirusinfektioner.

Röda blodkropparErytrocytmembranHeinz inklusionskropparErytrocyter, abnorma. Organismer6. FårRickettsia prowazekiiBrown ...