Den medicinska termen "Helblodskoagulationstid" (engelska: "Prothrombin time", förkortat "PT") används för att mäta hur lång tid det tar för ett blodprov att koagulera, alltså omvandlas från flytande till fast form. PT är ett vanligt laboratorietest som mäter aktiviteten hos de enzymer som är involverade i koagulationsprocessen i kroppen.

Testet utförs genom att blodplasmatan blandas med en substans som saknas naturligt i blodet, tillsats av tromboplastin och calciumjoner. Tromboplastinet aktiverar protrombinkinasen, vilket leder till omvandlingen av protrombin till thrombin och bildandet av en koagel (blodkoagulering). PT mäts i sekunder och jämförs med ett standardvärde.

Ett förlängt PT kan indikera en koagulationsrubbning, som kan orsakas av leverfunktionsstörningar, vitamin K-brist, användning av antikoagulantia eller andra sjukdomstillstånd. PT används också för att övervaka effekten av behandling med oral antikoagulantia som warfarin.

Polygalactin er ikke direkte en medisinsk definisjon, men det er en type polymeR som brukes i medisinen. Polygalaktin er ofte brukt som ett hjelpemiddel i kirurgi for å redusere blødning og forbedre sårheling. Det er også vært i anvendelse som en del av produkter for å behandle sår og sår. Polygalaktin er en biokompatibel, ikke-resorbable polymeR som kan bidra til å støtte kroppens egen helingsprosess.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av "kymentin" (alternativ stavning: "kymosin"), som är ett proteinhormon som utsöndras från magsäcken och tolvfingertarmen hos djur. Det har visat sig stimulera immunresponsen, speciellt vad gäller produktionen av antikroppar och aktiveringen av vita blodkroppar (leukocyter). Kymentin används också inom forskning för att studera immunologiska processer.

Trombelastografi är en laboratorieundersökning som mäter koagulering och lysis (när blodet blir till blodpropp och när proppen upplöses) av hela blodet, istället för att bara mäta koagulationsfaktorer i blodplasmа. Denna metod ger information om hur snabbt en blodpropp bildas, dess styrka och hur länge den kan hålla, samt hur snabbt proppen löses upp. Trombelastografi används ofta för att diagnostisera koagulationsrubbningar och välja rätt behandling vid operationer, för gravida kvinnor som riskerar att drabbas av blodproppar, samt för patienter med kardiologiska sjukdomar eller trauma.

Partiell tromboplastintid (PTT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter tiden det tar för en patientens plasma att koagulera när en reagent som innehåller partiklar av tromboplastin och en aktiverad delen av faktor XII (Hageman-faktorn) tillsätts.

PTT används ofta för att screena patienter för koagulationsstörningar, såsom nedsatt funktion hos de intrinsiska eller gemensamma koagulationsvägarna, nedsatt faktor-XIII-aktivitet eller när man vill upptäcka eventuell heparinbehandling. Vidare kan PTT användas för att monitorera effekten av behandling med läkemedel som påverkar koagulationssystemet, till exempel låga molekylära hepariner och direkt orala antikoagulantia (DOAK).

Det är viktigt att notera att PTT inte mäter aktiviteten hos vitamin K-beroende faktorer II, VII, IX och X, som istället mäts med protrombintid (PT).

Protrombin tid (PT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter koagulationsstatus i blodet. PT mäter tiden det tar för en prover av blodplasm att koagulera efter att ha tillsatts med tillsatsen exogen (utvärtes) thromboplastin. Thromboplastinet initierar den sista steget i koagulationskaskaden, aktivering av faktor X till Xa, vilket resulterar i bildandet av en klot av fibrin.

PT används ofta för att övervaka effekten av antikoagulerande behandling med vitamin K-antagonister som warfarin, och för att screena för koagulationsstörningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, vitamin K-brist eller faktor VII-deficit. Resultatet av PT uttrycks som International Normalized Ratio (INR), vilket är ett standardiserat mått på förhållandet mellan patientens koagulationsstatus och en referenspopulation.

Blood coagulation disorders, eller koagulopati, är medicinska tillstånd där blodets förmåga att koagulera (bilda blodproppar) är rubbad. Det kan bero på en för långsam, för snabb eller felaktig koagulationsprocess. Det finns två huvudsakliga typer av koagulopati: hemofili och trombofili.

Hemofili är ett genetiskt tillstånd där blodet saknar eller har för lite av vissa koagulationsfaktorer, vilket gör att blödningar kan vara svåra att stoppa. Det finns tre olika typer av hemofili: A, B och C.

Trombofili är ett tillstånd där blodet har en förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar bildas lättare än normalt. Detta kan öka risken för komplikationer som stroke, lungemboli och hjärtinfarkt. Trombofili kan orsakas av genetiska faktorer eller vissa mediciner, sjukdomar eller livsstilsfaktorer.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla koagulopati så snart som möjligt för att förebygga komplikationer och skada. Behandlingen kan innebära mediciner som ersätter koagulationsfaktorer, minskar blodets tendens att koagulera eller skyddar mot blodproppar.

I medically, a thrombin time (TT) is a laboratory test used to measure the time it takes for blood to clot. Thrombin is a protein that plays a crucial role in the coagulation cascade, which is a series of chemical reactions that lead to the formation of a blood clot.

The TT test measures the activity of thrombin in a sample of plasma (the liquid portion of blood). The test involves adding a known amount of thrombin to a sample of plasma and measuring the time it takes for a clot to form. A prolonged thrombin time may indicate the presence of an inhibitor or deficiency of one or more factors involved in the coagulation cascade, such as fibrinogen or thrombin itself.

Abnormal TT results can be seen in various medical conditions, including disseminated intravascular coagulation (DIC), liver disease, and the use of certain medications that affect blood clotting, such as heparin. It is important to note that the TT test should not be used as a standalone test to diagnose these conditions, but rather as part of a comprehensive evaluation of a patient's coagulation status.

Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.

Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:

* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.

Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.

För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.

Disseminerad intravasal koagulation (DIK) är en blodsjukdom där koagulationskaskaden aktiveras systemiskt, vilket leder till att blodet koagulerar och bildar blodproppar i små kapillärer över hela kroppen. Detta kan orsaka ischemisk skada (dvs. syrebrist) i olika organ, såsom lungor, njurar, hjärta och hjärnvävnad. Samtidigt som koagulationen pågår, tar aktiveringen av koagulationskaskaden också bort de faktorer som förhindrar normal blodkoagulering, vilket leder till att det bildas blödningar i andra delar av kroppen.

DIK kan orsakas av en rad olika sjukdomstillstånd, inklusive svår infektion, trauma, cancer och komplikationer under graviditet. Behandlingen av DIK består ofta av att behandla den underliggande orsaken samt att ge antikoagulanter för att förhindra fortsatt koagulation och blodproppsbildning, samtidigt som man ger substitutionsbehandling med blodprodukter för att ersätta de faktorer som förlorats under den systemiska koagulationsprocessen.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

"Blodförtunningsmedel" er en overordnet betegnelse for lægemidler, der anvendes til at reducere eller forhindre dannelse af blodpropper (thrombus) i kroppen. Disse lægemidler kaldes også antikoagulantia eller blodtætningsmidler. Der er forskellige typer af blodförtunningsmedel, herunder:

1. Antikoagulanter: De forhindrer dannelse af blodpropper ved at hæmme Gerinningsfaktorer som thrombin eller faktor Xa. Eksempler på antikoagulanter inkluderer warfarin (Coumadin), heparin og nye orale antikoagulanter (NOAK) som apixaban (Eliquis), rivaroxaban (Xarelto) og dabigatran (Pradaxa).

2. Antiplatelet Agent: De forhindrer aggregation af blodplader, hvilket reducerer risikoen for at blodpropper dannes. Eksempler på antiplatelet agenter inkluderer acetylsalicylsyre (Aspirin), clopidogrel (Plavix) og dipyridamole (Persantine).

3. Trombolytiske Agenter: Disse lægemidler opløser eksisterende blodpropper ved at hjælpe med at omdanne fibrin, et protein der er en vigtig komponent i blodproppens struktur. Eksempler på trombolytiske agenter inkluderer alteplase (Activase) og streptokinase.

Det er vigtigt at notere, at brug af blodförtunningsmedel indebærer en øget risiko for indre blødninger, så det er vigtigt at veje potentialet for fordelen mod risikoen for hver individuel patient. Lægevidenskaben og farmakologien udvikler sig støt, så der kan opstå nye behandlingsmuligheder og metoder for at administrere disse lægemidler.

Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.

Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).

Faktor Xa är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning. Faktor Xa är den aktiverade formen av protrombinasframtrivaren (Faktor X) och är direkt involverad i konverteringen av protrombin till thrombin, ett ytterligare enzym som är ännu mer centralt för blodkoagulationen. Faktor Xa verkar också positivt på den negativa feedback-loopen som reglerar koagulationskaskaden och hjälper till att begränsa överdrivna koagulationssvar.

Faktor Xa aktiveras av både den intrinseka (inre) och den extrinseka (yttre) koagulationsvägen, vilket gör det till ett viktigt sammanbindningspunkt mellan de två vägarna. Faktor Xa kan också direkt aktiveras av stillasubstanser, såsom tissue factor (en transmembranprotein som utsöndras från skadade celler och aktiverar den extrinseka koagulationsvägen).

Abnormaliteter i Faktor Xa-aktivitet kan leda till blödningsrubbningar eller tromboser beroende på om aktiviteten är för låg eller för hög. Faktor Xa är också ett viktigt mål för flera antikoagulationsmediciner, inklusive nya orala antikoagulanter (NOAK) som apixaban, rivaroxaban och edoxaban. Dessa läkemedel designades för att hämma Faktor Xa-aktiviteten specifikt och ge en effektiv antikoagulation med mindre blödningsrisken jämfört med traditionella antikoagulationsmediciner som warfarin.

Faktor VII, också känd som protrombinkonvertas, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till bildandet av blodproppar och stoppar blödningar. Faktor VII aktiveras av vävnadstromboplastin när ett sår eller en skada uppstår, och aktiverad Faktor VII konverterar i sin tur faktor X till dess aktiva form, faktor Xa. Detta är en kritisk reaktion som initierar bildandet av en blodpropp och stoppar blödningen. Faktor VII produceras naturligt i levern och kräver vitamin K för sin syntes.