Hemangioendoteliom
Hemangioendoteliom, epitelioid
Kasabach-Merritt Syndrome
Hemangiosarkom
Kärltumörer
Hemangiom
Nedre extremitetens ben
Endotel, lymfatiskt
Sarkom, Kaposis
Blå tåsyndrom
Ryggradstumörer
Dödlig utgång
Hemangioendoteliom (HE) är en sällsynt typ av kärlgrowth som kan uppstå i blodkärlen eller lymfkärlen. HE karaktäriseras av abnormalt växande celler, kallade hemangioendotelceller, som bildar nya blodkärl eller lymfkärl. Detta kan leda till att olika kroppsdelar får otillräcklig blod- och syresupplynning, vilket i sin tur kan orsaka symtom som svullnad, smärta, blödning eller ulcerationer (sår).
HE delas vanligen in i olika kategorier baserat på histopatologiska (cell- och vävnads) egenskaper, beteende och potential till att metastaserara. Dessa kategorier inkluderar bland annat benigna hemangioendoteliomer, låggradiga maligna hemangioendoteliomer och höggradiga maligna hemangiosarkomer.
Behandlingen för HE kan variera beroende på typ, storlek, läge och omfattning av tillväxten, samt patientens allmänt tillstånd. Behandlingsalternativ inkluderar kirurgi, strålbehandling, embolisation (försättning med klaffar eller andra föremål för att blockera blodflödet), och systemisk behandling som kemoterapi eller målinriktad terapi.
Epitelioid hemangioendothelioma (EHE) är en sällsynt typ av cancer som utgår från blodkärlens vävnad (endotelceller). Ordet "epitelioid" refererar till cellernas utseende, som liknar epitelceller i sin form och struktur. EHE tenderar att vara långsamt växande och kan uppvisa både godartad (benign) och elakartad (malign) beteende.
Dessa tumörer kan förekomma i många olika organ, men de är vanligast i lungor, lever, ben, leder och hud. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är drabbat, men kan inkludera smärta, svullnad eller funktionsnedsättning i det berörda området. I vissa fall kan EHE metastasera (sprida sig) till andra delar av kroppen.
Diagnosen ställs vanligtvis genom biopsi och histopatologisk undersökning, där cellprover analyseras för att fastställa tumörtyp och malignitet. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller målinriktad behandling beroende på tumörgradering, storlek, läge och omfattning samt patientens allmänt tillstånd.
Kasabach-Merritt syndrome (KMS) är ett mycket sällsynt tillstånd som kännetecknas av en storartad blodansamling (hematom) i huden eller mjuktissarna, tillsammans med en abnormalt ökad blodkoagulabilitet (tendensen att koagulera) och ett tillstånd som kallas för trombocytopeni (lågt antal blodplättar).
KMS förekommer vanligtvis hos spädbarn under ett år gammalt, ofta i samband med en typ av blodkärls tumör som kallas för hemangioendoteliom. Tumören är vanligen inne i huden eller under den, men kan också förekomma inuti kroppen.
Tillståndet orsakas av en abnormalt ökad blodkoagulabilitet som beror på ett tillstånd som kallas för disseminerad intravaskulär koagulation (DIC). DIC är en allvarlig störning i blodets koaguleringssystem som kan orsaka blodproppar och skador på olika organ.
KMS kan vara livshotande om det inte behandlas tillfälligt med blodtransfusioner, läkemedel som hjälper till att förhindra ytterligare koagulation och kirurgi för att avlägsna tumören. Även efter lyckad behandling kan KMS leda till varaktiga skador på huden eller andra organ.
Hemangiosarkom är en sällsynt, aggressiv och oftast elakartad cancertumör som utgår från blodkärlens endotelceller. Den kan uppstå i vilket organ som helst i kroppen, men är vanligast i huden, levern, hjärtat och mjukdelarna under huden. Hemangiosarkom tenderar att sprida sig snabbt till andra delar av kroppen och kan vara svår att behandla. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är drabbadt, men kan inkludera blödningar, svullnad, smärta och allmän sjukdom. Behandlingen består oftast av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.
Kärlvävnadstumörer, även kända som sarcom, är en samlingsbeteckning på olika typer av cancersjukdomar som utgår från kärlvävnaden i kroppen. Kärlvävnad innefattar blodkärl och lymfkärl. Sarcom kan drabba mjukvävnad, ben eller andra vävnader i kroppen som innehåller kärl. Det finns över 70 olika subtyper av sarcom, vilka kan variera mycket i deras beteende, prognos och behandling. De två huvudgrupperna av sarcom är mjukvävnadssarcom och ben- och ledsarcom. Mjukvävnadssarcom drabbar vanligtvis mjukare vävnader som muskler, fettvävnad, bindväv och nerver, medan ben- och ledsarcom drabbar ben eller leder.
Kärltumörer, även kända som gonadala tumörer, är abnorma tillväxtar i äggstockarna (ovarium) hos kvinnor eller testiklarna (testis) hos män. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och deras orsaker kan variera.
Godartade kärltumörer växer långsamt och är mindre benägna att sprida sig till andra delar av kroppen jämfört med elakartade kärltumörer. De flesta kärltumörerna hos kvinnor är godartade, medan de flesta hos män är elakartade.
Elakartade kärltumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer om de inte behandlas i tid. Risken för att utveckla en elakartad kärltumör är lägre hos kvinnor än hos män, men det är viktigt att upptäcka och behandla både godartade och elakartade kärltumörer så tidigt som möjligt för att minimera komplikationerna.
Symptomen på kärltumörer kan variera beroende på typ, storlek och plats på tumören. Vissa vanliga symtom inkluderar smärta eller en klump i testikeln eller äggstocken, smärta i magen eller bäckenet, svullnad eller ömhet i bröstet hos män, och oregelbunden menstruation eller blödning hos kvinnor. Om du upplever några av dessa symtom rekommenderar vi dig att söka medicinsk vård så snart som möjligt för en fullständig undersökning och behandling.
Hemangiomi är benägna att utvecklas hos spädbarn och är de vanligaste blodkärls tumörerna hos barn. De karaktäriseras av överdriven tillväxt av blodkärl i ett område under de första levnadsåren.
Hemangiomi kan delas in i två typer:
1. Platt hemangiom (kapillärt hemangiom): Detta består av små, platta blodkärl och tenderar att vara lokaliserade till huden eller slemhinnor. De flesta platta hemangiomi förblir små och försvinner spontant under de två första levnadsåren.
2. Djupt hemangiom (kavernos hemangiom): Detta består av större blodkärl och tenderar att vara belägna djupare i huden eller inre organ. De kan växa kraftigt under de första levnadsåren, men de flesta minskar sedan i storlek och försvinner gradvis över tid.
I vissa fall kan hemangiomi orsaka komplikationer som blödningar, infektioner eller andra skador på omgivande vävnader. I dessa fallen kan behandling vara aktuell, till exempel med läkemedel, laserbehandling eller kirurgi.
I medicinsk terminologi refererer 'nedre extremitetsben' til den del af benet, der er beliggende i den nedre extremitet, dvs. under hoften. Det består af lårbenet (femur), skinnebenet (tibia) og fibula (smalbenet), samt forskellige led og leddele som knæet, hælen og tæerne. Lårbenet er det stærkeste ben i kroppen og bærer hovedparten af kroppens vægt. Skinnebenet og fibulaen løber parallelt ned ad benet og forbinder til hælen og foden.
'Endotel, lymfatiskt' refererer til det endoteliale cells skikt som tapiser innersiden av lymfebærene vener og kapillærer. Endotelcellerne i lymfebærende kar formerer en kontinuerlig non-vaskulær barrieren mellom lymfen og det interstitielle vævssystemet, og de spiller en viktig rolle i regulering av immunrespons og homeostasisk balanse. Disse cellene har også unike strukturelle og funksjonelle egenskaper som adskiller dem fra endotelcellene i blodkar, for eksempel er de mindre flate og har mikrovilli og lukket tilslutninger mellom seg.
"Labyrinth diseases" refer to a group of disorders that affect the inner ear, specifically the labyrinth or vestibular system, which is responsible for maintaining balance and spatial orientation. These conditions can cause symptoms such as vertigo, dizziness, imbalance, and hearing loss. Examples of labyrinth diseases include:
1. Benign Paroxysmal Positional Vertigo (BPPV): A condition characterized by the presence of otoconia (calcium carbonate crystals) in the semicircular canals of the inner ear, causing brief episodes of vertigo triggered by changes in head position.
2. Meniere's disease: An inner ear disorder that causes episodes of vertigo, tinnitus (ringing in the ears), hearing loss, and a feeling of fullness in the affected ear.
3. Labyrinthitis: Inflammation of the inner ear caused by a viral or bacterial infection, resulting in symptoms such as vertigo, dizziness, nausea, and hearing loss.
4. Vestibular neuronitis: A condition characterized by inflammation of the vestibular nerve, causing severe vertigo, nausea, and imbalance without hearing loss.
5. Superior canal dehiscence syndrome: A rare inner ear disorder caused by a thinning or absence of the bone overlying the superior semicircular canal, leading to symptoms such as vertigo, sound- or pressure-induced dizziness, and conductive hearing loss.
6. Perilymph fistula: An abnormal connection between the inner ear and middle ear, allowing perilymph (fluid inside the inner ear) to leak into the middle ear, causing symptoms such as vertigo, unsteadiness, and hearing loss.
7. Ototoxicity: Damage to the inner ear caused by certain medications or chemicals, resulting in hearing loss, tinnitus, and balance problems.
'Ear Neoplasms' refer to abnormal growths or tumors that occur in the ear. These growths can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous) and can develop in any part of the ear, including the outer ear, middle ear, inner ear, or the ear canal.
Benign neoplasms are typically slow-growing and do not spread to other parts of the body. Examples of benign ear neoplasms include exostoses (bony growths in the ear canal), osteomas (benign bone tumors), and papillomas (warts or benign skin growths).
Malignant neoplasms, on the other hand, are cancerous and can invade nearby tissues and spread to other parts of the body. Examples of malignant ear neoplasms include squamous cell carcinoma, basal cell carcinoma, adenoid cystic carcinoma, and melanoma.
Symptoms of ear neoplasms may include hearing loss, tinnitus (ringing in the ears), ear pain or discomfort, vertigo (dizziness), facial nerve weakness, or a mass or growth in the ear. Treatment options for ear neoplasms depend on the type and location of the tumor, as well as the patient's overall health. Treatment may include surgery, radiation therapy, chemotherapy, or a combination of these approaches.
Kaposi's sarkom är en sjukdom som orsakas av ett virus kallat humant herpesvirus 8 (HHV-8). Sjukdomen påverkar vanligtvis huden och/eller slimhinnor, men kan även spridas till andra delar av kroppen, inklusive lymfkörtlar, ben, lever, lungor och hjärta. Kaposi's sarkom visar sig oftast som röda, blå eller purpurfärgade knölar eller läsa på huden, men kan också vara symptomlöst.
Det finns fyra huvudtyper av Kaposi's sarkom:
1. Klassisk Kaposi's sarkom: Den vanligaste formen av sjukdomen som främst drabbar äldre män av medelhavsländsk, judisk eller östeuropeisk härkomst.
2. Endemic Kaposi's sarkom: Den aggressivaste formen av sjukdomen som förekommer i subsahariska Afrika och främst drabbar barn och unga vuxna.
3. Immunsuppressiv Kaposi's sarkom: En form av sjukdomen som förekommer hos personer med nedsatt immunförsvar, till exempel organtransplantationsmottagare eller HIV-infekterade personer.
4. AIDS-relaterad Kaposi's sarkom: Den vanligaste formen av Kaposi's sarkom hos personer med HIV/AIDS.
Behandlingen för Kaposi's sarkom beror på typen och svårighetsgraden av sjukdomen, men kan innefatta kemoterapi, strålbehandling, operation eller immunmodulerande behandlingar.
'Blåtåsyndrom' er en dansk betegnelse for et medicinsk tilstand kendt som **Mond- og halsbetændelse med blå farve af fingrene og tæerne (Cyanotic fingers and toes in a patient with pharyngitis)**.
Det er en meget sjælden komplikation forbundet med infektioner i munden og svalget, hvor patientens finger- og tåled blev blåfarvet på grund af manglende iltforsyning (cyanose). Dette skyldes ofte en kombination af abnorme blodgennemstrømninger og forstyrret iltdiffusion over lungevæsken.
Det er vigtigt at notere, at denne tilstand er meget sjælden, og at der findes andre medicinske tilstande med lignende symptomer. Derfor bør en person altid søge professionel medicinsk vejledning, hvis de oplever uforklarlige forandringer i finger- eller tåfarven.
En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.
Ryggradstumörer, eller spinala tumörer, är abnorma tillväxtar av celler inom ryggraden och ryggmärgen. De kan vara either benigna (godartade) eller maligna (elakartade), och de kan uppstå i olika delar av ryggraden eller ryggmärgen.
Tumörer i ryggraden kan delas in i två kategorier: intradurala tumörer och extradurala tumörer. Intradurala tumörer finns inne i den hårda membran som omsluter ryggmärgen (dura mater), medan extradurala tumörer finns utanför den hårda membranen.
Intradurala tumörer kan delas upp i två underkategorier: intramedullära tumörer och extramedullära tumörer. Intramedullära tumörer växer inne i ryggmärgen självt, medan extramedullära tumörer växer utanför ryggmärgen men inne i den hårda membranen som omsluter det.
Extradurala tumörer är vanligare än intradurala tumörer och kan orsakas av metastaser från cancer i andra delar av kroppen. De kan också uppstå lokalt, till exempel som resultat av en skada eller infektion i ryggraden.
Symptomen på ryggradstumörer kan variera beroende på var tumören är belägen och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar smärta, kramper, svaghet eller förlust av känsel i armar eller ben, problem med blåsan eller tarmen, och i vissa fall kan det leda till att personen blir rörelsehindrad eller förlamad.
Behandlingen av ryggradstumörer beror på flera faktorer, inklusive typen av tumör, dess storlek och placering, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativen kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.
Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.
"Bröstkotor" refererar till de lymfkörtlarna (lymph nodes) som finns i brösten hos människor. De är en del av det immunförsvar som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och sjukdomar. Bröstkotorna kan delas in i två grupper: de axillära (underarmen) och de mediastinala (i mitten av bröstet). De axillära bröstkotorna är de mest välkända och de som oftast undersöks under en mammografi eller när en läkare utför en kroppsundersökning.