Hematoxylin
Eosin Y
Färgning och märkning
Färger
Dientamoeba
Blastocystis hominis
HIV-enteropati
Metylgrönt
Sjukdomsmodeller, djur
Histocytokemi
Metenamin
Sentinel node-biopsi
Subkutan vävnad
Vävnadsfixering
Histologiska tekniker
Råttor, Sprague-Dawley
Råttor, Wistar
Plastinbäddning
Periapikal vävnad
Slumpmässig fördelning
Hundsjukdomar
Enzymimmunologiska metoder
Cytologisk prepareringsteknik
Rosanilinfärger
TUNEL
Främmandekroppsreaktion
Tidsfaktorer
Neoplasm Micrometastasis
Hundar
Mikroskopi
Alanintransaminas
Sårläkning
Lymfmetastas
Vävnadsdöd
Apoptos
Hornämnen
Dissektion
Fixermedel
Silverfärgning
Kaniner
Apsjukdomar
Naturläkemedel, kinesiska
Djurmodeller
Korneal stroma
Bindväv
Möss, inavlade C57BL
Prolifererande cellkärneantigen
Ki-67-antigen
Root Canal Irrigants
Cytodiagnostik
Hud
Sus scrofa
Armhåla
Aspartataminotransferaser
Sensitivitet och specificitet
Paraffininbäddning
Tumörmarkörer, biologiska
Kollagen
Karcinoma in situ
Råttor, inavlade F344
Koltetraklorid
Hjärna
Formaldehyd
Cancerförstadier
Falskt negativa reaktioner
Fibros
Svin
Nålbiopsi
Transmissionselektronmikroskopi
Elektronmikroskopi
Biologiska markörer
Reperfusionsskada
Hyperplasi
Möss, inavlade BALB C
Tissue Scaffolds
Omvänt transkriptaspolymeraskedjereaktion
Retrospektiva studier
Tumörstadieindelning
Hornhinna
Cellproliferation
Drug-Induced Liver Injury
Vävnadsvänliga material
Bildbehandling, datorstödd
Laser
Materialprovning
Vävnadsteknik
Epitel
Hjärnischemi
Resultats reproducerbarhet
Fluorescensmikroskopi
Duktal karcinom, bröst
Prognos
Karcinom
Nervskyddande medel
Skrumplever
Leverceller
Hematoxylin är ett naturligt förekommande pigment som utvinns från växten hetoxylin, även känd som blåbärsträdet. Det används vanligen i kombination med en oxidationsmedel, exempelvis ferrisyran, för att bilda hematoxylin-fosfat som är ett viktigt histologiskt färgmedel.
I denna form används hematoxylin ofta för att färga cellkärnor i vävnadsprover, eftersom det har en stark affinitet till basiska proteiner som till exempel histoner och DNA. När hematoxylin-fosfat reduceras av reduktionsmedel i cellen, bildas ett blått färgkomplex med järnjoner (Fe3+) som kallas hematein. Detta ger en distinkt blå färg åt cellkärnan och gör det möjligt att observera strukturen hos cellkärnan under mikroskopi.
Hematoxylin är ett mycket använt färgmedel inom patologi och histologi, eftersom det ger mycket skarpa och distinkta avgränsningar av cellkärnor och kan hjälpa till att identifiera olika typer av vävnader och celler.
Eosin Y, även känt som Eosin Yellowish (C.I. 45380), är ett fluorescerande, röd-orange till brunt pigment som används inom histologi och mikroskopi som en akvous färglösning för att färga celler och vävnader. Det binder huvudsakligen till basiska proteiner i cellkärnan och cytoplasman, vilket ger upphov till en intensiv rödaktig färg vid mikroskopi. Eosin Y används ofta tillsammans med hematoxylin för att skapa en kontrastrik färgning av vävnader och hjälper till att framhäva strukturella detaljer under mikroskopisk observation.
I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.
Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.
Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.
Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
I medicinskt sammanhang kan "färger" (engelska: "colors" eller "colours") referera till användning av färgkoder för att kommunicera viktig information, särskilt inom områden som laboratoriediagnostik och medicinsk bild.
I laboratoriediagnostiken kan olika färger användas för att indikera olika resultatnivåer av en analys. Till exempel kan ett blodprovet som testats för glukosnivåer kanske ha olika färger på resultatet beroende på om glukosnivån är normal, låg eller hög.
Inom medicinsk bild används ofta färger för att kontrastera olika strukturer och hjälpa till att tolka bilderna korrekt. Till exempel kan en MRI-skanning av hjärnan visas i olika färger för att skilja grå substans från vit substans, eller för att markera områden med skada eller sjukdom.
Det är viktigt att notera att användningen av färger kan variera mellan olika laboratorier och kliniker, så det är alltid viktigt att tolka resultaten korrekt och i sammanhang med patientens symptom och andra tester.
'Dientamoeba' är ett släkte inom protozoerna, som inkluderar en endemisk parasit som infekterar människans tjocktarm. Den vanligaste arten inom släktet är 'Dientamoeba fragilis', vilken orsakar diarré och mag-tarmsymtom hos människor. Infektionen sker vanligtvis genom kontaminering av mat eller vatten med avföring från en infekterad individ. Det är värt att notera att 'Dientamoeba fragilis' saknar cyststadium, vilket gör den unik bland de flesta andra protozoiska parasiter som infekterar människan.
'Blastocystis hominis' är en enkelcellig protozoisk parasit som lever i tarmen hos människor och djur. Den kan orsaka mag-tarmsymtom, såsom diarré, buksmärtor och flatulens, men det finns också många asymptomatiska bärare. Organismen förekommer globalt och sprids främst genom fekal-oral route, ofta via kontaminierad mat eller vatten.
Det är värt att notera att det fortfarande råder delade meningar om 'Blastocystis hominis' roll som patogen, och det behövs mer forskning för att fullständigt förstå dess sjukdoms potential och behandlingsmetoder.
HIV-enteropati definieras som en kronisk diarrésjukdom orsakad av HIV-infektion, som orsakar skada på tarmens slemhinna. Detta leder till att näringsämnen inte kan absorberas ordentligt och kan leda till viktminskning och immunbrist. Symptomen inkluderar ofta diarré, buksmärtor, viktminskning och näringsbrist. HIV-enteropati är vanligare hos personer med avancerad HIV-infektion eller AIDS. Behandlingen av HIV-enteropati består ofta av antiretrovirala läkemedel för att behandla själva HIV-infektionen, samt symtomatisk behandling av diarrén och näringsbristen.
"Metylgrönt" är ett begrepp inom kemi och refererar till en specifik typ av organisk förening, nämligen metyl-3-metoxypyrollidin-2-yliodid. Detta är en färgad kemisk substans som används som ett reagens inom organisk syntes och har en distinkt grönaktig färg.
Ibland kan "metylgrönt" även användas som en förkortad benämning på en specifik typ av fluorescensfärg, nämligen metylgrönt 6B (C.I. 42590), som är en triarylmetanfärg som används inom mikroskopi och histologi för att färga celler och vävnader.
Det är viktigt att notera att dessa två begrepp inte är identiska, men de delar en gemensam grön färg och kan ibland förväxlas.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
Dientamoebiasis är en infektionssjukdom orsakad av protozoen Dientamoeba fragilis. Infektionen uppstår vanligtvis genom oral kontaminering med cystor från avföring och är vanligast i områden med dålig sanitet och hygien. Symptomen på dientamoebiasis kan variera från asymptomatiska till diarré, buksmärtor, flatulens och illamående. Diagnos ställs genom mikroskopi av avföring eller PCR-testning. Behandling sker vanligtvis med antibiotika som tetrazykliner eller metronidazol.
Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.
Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.
Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.
Metenamin är ett äldre antibiotikum som tillhör gruppen nitrofuranter. Det används främst för behandling av urinvägsinfektioner orsakade av känsliga bakterier, då det har god verkan i nedre urin tractus. Metenamin är baktericid och fungerar genom att störa bakteriens DNA-syntes. Det tas vanligen upp via njurarna och koncentreras i urinen, där det kan nå höga koncentrationer. På grund av sitt begränsade verkningsområde och potentialen för biverkningar används metenamin numera sällan som förstahandsval i behandlingen av urinvägsinfektioner.
'Sentinel node-biopsi' är en metod för att undersöka spridningen av cancer i lymfkörtlarna. Den innebär att man identifierar den (eller de) sentinellnode(r), det vill säga den (de) första lymfkörtlorna som cancerceller normalt sett sprider sig till, och tar biopsi på dem för further histologisk analys. Om sentinelnoden är cancerfri kan det vara ett tecken på att cancern ännu inte spridit sig till andra lymfkörtlor eller kroppsdelar. Metoden används ofta inom bröstcancer- och melanombehandling, men kan också användas vid andra typer av cancer.
Subkutant vävnad, även känd som hypodermis, är den ytligaste lagret av djupt liggande bindväv under huden hos däggdjur. Den består av lös bindväv med inlagrade fettdepåer och små blodkärl samt lymfkärl. Subkutana injektioner är en vanlig medicinsk procedur där läkemedel eller andra substanser administreras genom att sticka in en nål under huden och in i subkutan vävnad. Detta metod är oftast mindre smärtsam än intramuskulära injektioner och ger vanligtvis en långsammare absorption av substansen jämfört med intravenösa injektioner.
'Vävnadsfixering' är ett medicinskt begrepp som refererar till metoder för att stabilisera och bevara vävnader eller organ så att de kan undersökas noggrannare efter att ha tas bort från kroppen. Detta görs ofta genom att behandla vävnaden med olika lösningar som fryser, fixerar och konserverar cellstrukturen. Ett vanligt exempel är att använda formeldio, en formaldehydlösning, för att fixera vävnaden så att den kan behandlas och undersökas senare, till exempel vid mikroskopi.
Histologi är läran om strukturen hos biologiskt vävnad på cellular- och subcellulär nivå, och histologiska tekniker är de metoder och procedurer som används för att studera dessa strukturer. Dessa tekniker inkluderar vanligtvis följande steg:
1. Fixering: Vävnaden behandlas med en kemisk lösning, till exempel formaldehyd eller glutaraldehyd, för att stabilisera cellerna och proteiner genom att förhindra nedbrytning och förändringar i deras struktur.
2. Dehydrering: Vävnaden torkas sedan ut med en serie alkohollösningar av stigande koncentrationer, vilket förbereder den för inkludering i paraffin eller plast.
3. Inkludering: Vävnaden innesluts i ett fast material, till exempel paraffin eller plast, som hjälper att bevara strukturen och underlättar skärning.
4. Skärning: Skärning av vävnadssnitt görs med en mikrotom, vilket är ett instrument som används för att skära mycket tunna skivor (typ 3-5 µm tjocka) av vävnaden.
5. Färgning: För att underlätta observationen av olika strukturer i vävnaden behandlas de skurna skivorna med färgämnen som binder till specifika molekyler eller strukturer i vävnaden, vilket ger upphov till kontrasterande färger.
6. Beräkning: Slutligen observeras och analyseras de färgade skivorna under ett mikroskop för att studera deras struktur och sammansättning.
Det finns också andra histologiska tekniker som inte involverar skärning av vävnadssnitt, till exempel immunhistokemi (IHC) och in situ hybridisering (ISH), vilka används för att detektera specifika proteiner eller DNA-sekvenser i vävnan.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.
Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.
Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.
Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.
'Frysta vävnadssnitt' refererar till en histopatologisk preparationsmetod där ett vävnadsprov tas och omedelbart placeras i ett lösningsmedel som fryser ner vävnaden. Det vanligaste lösningsmedlet är Tissue-Tek eller liknande, som innehåller vatten och en freeze-protective kemikalie. När vävnaden är fryst kan den skivas till tunna skivor med en kyla cryostat och placeras på ett glasslid för further staining and examination under a microscope.
Denna metod används ofta när det behövs snabba resultat, till exempel vid onkologiska diagnostiseringar där det är viktigt att snabbt fastställa om en tumör är malign eller benign. Den kan också användas för immunhistokemisk färgning och andra specialfärgningsmetoder som inte går att utföra på formellinfixerad, paraffinembedd vävnad.
Plastinbäddning är ett histologiskt preparationssätt där vävnad eller hela preparat konserveras genom att ersätta vatten i cellerna med ett plastmaterial, till exempel polymerer som metylmetakrylat. Detta gör preparaten hårdare och längre hållbara än traditionella histologiska färgningsmetoder. Plastinering används ofta för att konservera tresidiga vävnader eller hela embryon/foster, eftersom de kan behålla sin form och struktur bättre än med andra metoder. Det är också möjligt att klippa tjockare avsnitt av preparatet efter plastineringen för att undersöka det mer i detalj under mikroskop.
Periapikalt vävnad är ett medicinskt begrepp som används inom tandläkarvetenskapen och odontologin. Det refererar till det tandrot-anslutande vävnadsområdet i munhålan, inklusive apikala (rot-)delen av tanden och den omgivande benvävnaden, som kan bli inflammerad eller infekterad.
Periapikal betyder "runt apiken", där apik är rotspetsen på en tand. Periapikala vävnad inkluderar apikala cement, apikala odontal, periodontal ligament (PDL), alveolär ben och tandsäckskörtel (ganglion). Dessa strukturer kan bli inflammerade på grund av en infektion som har spritt sig från den pulpa (nerven) i tanden.
Periapikal inflammation kallas ofta periapikal pulpit, och när det uppstår en abscess i det periapikala området kallas det periapikal abscess. Behandlingen för dessa tillstånd kan innebära rotbehandling eller extraktion av tanden beroende på allvarlighetsgraden och eventuella komplikationer.
Inom medicinen refererar "slumpmässig fördelning" eller "randomisering" till ett sätt att tilldela deltagare till olika behandlingsgrupper i en klinisk studie på ett slumpmässigt och oförutsägbart sätt. Detta metod är viktigt för att minimera systematiska fel, så kallade bias, som kan påverka studiens resultat.
Slumpmässig fördelning innebär att varje deltagare har lika stor chans att bli tilldelad till en viss behandlingsgrupp som någon annan deltagare. Detta gör det möjligt att jämföra effekterna av olika behandlingar på liknande grupper av deltagare, och därmed öka sannolikheten för att studiens resultat är representativa för den population som studien undersöker.
Det finns olika metoder för slumpmässig fördelning, till exempel slumptalstabeller, slumpmässiga nummergeneratorer eller blockrandomisering. Slumpmässig fördelning bör utföras av en person som är oberoende av studien och inte känner till deltagarnas identitet eller karaktäristika.
"Hundsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar och tillstånd som kan drabba hundar. Det finns många olika slags hundsjukdomar, och de kan vara genetiska, infektionsrelaterade, åldersrelaterade eller orsakas av trauma eller miljöfaktorer. Några exempel på vanliga hundsjukdomar är hjärtproblem, cancer, diabetes, epilepsi, allergier, ledbesvär och njursjukdomar.
Det är viktigt att notera att denna beskrivning inte är en fullständig eller officiell medicinsk definition, utan snarare ett allmänt sammanfattande begrepp för sjukdomar som kan drabba hundar.
Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.
ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.
Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.
These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.
Cytologisk prepareringsteknik (cytological preparation technique) refererar till de metoder och tekniker som används för att förbereda celler från ett levande vävnadsprov för mikroskopisk undersökning. Detta inkluderar ofta steg som innebär att skapa en monolayer av celler på ett glasobjekt, färga cellerna så att de blir synliga under mikroskop och fixera cellerna för att bevara deras struktur.
En vanlig metod för cytologisk preparering är exfoliativ teknik, där celler samlas från ytan av ett slags sekret eller vätska, till exempel sputum, urin eller vaskalvätska. Andra metoder innebär att tar en finnålsbiopsi (FNB) eller en grovnålsbiopsi (GNB) av vävnaden för att direkt placera cellerna på ett glasobjekt.
Efter att cellerna har placerats på objektet, torkas de ofta i rumstemperatur eller genom att använda en varm luftfläkt. Sedan färgas cellerna med en färglösning som färgar DNA och protein i cellerna så att de blir synliga under mikroskop. De vanligaste färgmetoderna är Papanicolaou (Pap) och Hematoxylin-Eosin (HE). Slutligen fixeras cellerna permanent på objektet med hjälp av en lösning som förhindrar att cellstrukturen förändras över tiden.
Rosanilinfärger är en grupp av triarylmethanfärgämnen som används inom histologi och cytologi för att färga vävnader och celler. Dessa färgämnen har stark affinitet till basiska proteiner, såsom kollagen och keratin. Rosanilinfärger är ofta använda som en del av en färgkombination, tillsammans med andra färgämnen, för att skapa kontrast mellan olika vävnadskomponenter och underlätta strukturell analys. Ett exempel på en sådan kombination är hematoxylin och eosin (H&E), där hematoxylin färgar DNA blå och eosin färgar basiska proteiner röda eller rosa. Rosanilinfärger ger ett karakteristiskt rosa till purpurfärgat utseende till de strukturer de färgar in.
En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.
TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.
En främmandekroppsreaktion (FKR) är ett immunologiskt svar som utlöses när ett främmande ämne, till exempel en bakterie eller ett protein från ett annat väsen, introduceras i kroppen. Denna reaktion orsakas av att kroppens immunsystem identifierar det främmande ämnet som en hot och svarar med att producera antikroppar och aktivera andra immunceller för att bekämpa och eliminera det. Främmandekroppsreaktioner kan vara antingen akuta eller kroniska, beroende på om de är tillfälliga eller fortsätter över en längre tidsperiod. I vissa fall kan FKR leda till allvarliga komplikationer och sjukdomar, som exempelvis autoimmuna sjukdomar.
'Azulfärg' är ett begrepp inom medicinen som ofta används för att beskriva en speciell blå färg som kan ses i kroppen under vissa omständigheter. Den blå färgen orsakas av en kopparhaltig protein-komplex, kallad ceruloplasmin, som är löslig i kroppens vätskor och har en stark blå färg.
Azulfärg kan ses vid vissa sjukdomstillstånd, till exempel i huden eller slemhinnorna hos personer med Wilson's sjukdom, en ärftlig störning som orsakas av en förhöjd kopparhalt i kroppen. Vid denna sjukdom kan ceruloplasmin-nivåerna bli för höga, vilket orsakar att kroppsvätskorna får en blåaktig färg.
Azulfärg kan också ses i urinen hos personer som tar certaina läkemedel, till exempel methenamin-mandelsyra (Mands), ett antibiotikum som används för att behandla urinvägsinfektioner. När Mands bryts ned i kroppen bildas en blå färgämne som kan ses i urinen.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
Neoplasm micrometastasis refers to the presence of small clusters or single cancer cells in a part of the body beyond the primary tumor site. These cancer cells are too small to be detected by standard diagnostic methods, such as imaging scans or routine histological examination of biopsy or surgical specimens.
Micrometastases are typically found using more sensitive techniques, such as immunohistochemistry or molecular analysis, which can detect the presence of tumor-specific antigens or genetic alterations. The presence of micrometastases may indicate a higher risk of recurrence or metastasis in some types of cancer, and their detection may help guide treatment decisions. However, more research is needed to fully understand the clinical significance of micrometastases and how best to manage them.
Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.
Mikroskopi är en teknik som tillåter observering och analysering av strukturer som är för små att ses med blotta ögat. Detta görs genom användning av ett mikroskop, ett instrument som består av en linsystem som zoomer in på objektet.
Det finns olika typer av mikroskopi, men de två vanligaste är ljusmikroskopi och elektronmikroskopi. I ljusmikroskopi används ljus för att belysa preparatet och i elektronmikroskopi används elektroner. Elektronmikroskopi ger mycket högre upplösning än ljusmikroskopi, men är också dyrare och kräver mer komplicerad preparering av proverna.
Mikroskopi används inom många områden inom medicinen, till exempel för att diagnostisera sjukdomar, studera celler och vävnader, undersöka bakterier och virus, och för forskning.
Alanintransaminas, även känt som Alanin aminotransferas (ALT), är ett enzym som normalt förekommer i lever, hjärta, skelettmuskler och leverceller (hepatocyter). Nivåerna av ALT kan mätas i blodet genom en laboratorietest.
ALT-nivåer ökar vanligtvis som ett resultat av skada eller sjukdom i leverceller, såsom vid leverinflammation, levercirros eller levercancer. Andra orsaker till höga ALT-värden kan vara hjärtsjukdomar, muskelskador och vissa mediciner.
Det är viktigt att tolka ett ökat ALT-värde i kombination med andra laboratorie- och kliniska data samt patientens symptom och sjukhistoria.
'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.
Sårläkning kan delas in i tre faser:
1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.
2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.
3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.
4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.
Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.
Lymfmetastas är när cancerceller sprider sig från sin ursprungliga plats i kroppen till lymfkörtlar. När cancerceller växer och delar de sig kan de ibland bryta loss från den ursprungliga tumören och färdas via blod- eller lymfsystemet till andra delar av kroppen. Om cancercellerna fastnar i en lymfkörtel och börjar växa där bildas ett nytt cancerförekomende, ett så kallat lymfmetastas.
Lymfkörtlarna är små, bönformade strukturer som finns över hela kroppen, främst i halsen, armhålorna och ljumskarna. Deras huvudsakliga funktion är att filtrera smittämnen och avfall från kroppen och producera vita blodkroppar, som hjälper till att bekämpa infektioner. När cancerceller sprider sig till lymfkörtlarna kan de störa denna funktion och leda till komplikationer såsom svullnad och smärta i de drabbade områdena.
Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.
"Mikrodissektion" är en metod inom patologi och histologi (studiet av vävnors struktur) där mycket små bitar av vävnad isoleras och tas bort med hjälp av mikroskopisk kontroll. Detta görs ofta för att kunna analysera eller undersöka den specifika vävnaden på molekylär nivå, till exempel för att studera genuttryck eller proteinexpression i en viss celltyp eller struktur inom vävnaden.
Det finns olika typer av mikrodissektionsmetoder, men de flesta involverar att skapa en mycket tunn snittbild av vävnaden med hjälp av ett mikrotom, varefter speciella mikroskopiska verktyg används för att plocka ut den önskade vävnaden. Mikrodissektion kan användas för att studera allt ifrån enstaka celler till små vävnadsstrukturer, och är en viktig metod inom forskning och klinisk diagnostik.
Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.
I medicinsk kontext, avses "hornämne" ofta ett ämne som kan ansamlas i kroppen och bilda stenar eller avlagringar. Exempel på hornämnen inkluderar kalciumoxalat och kalciumphosphat, som kan leda till nedsatta njurfunktioner om de ansamlas i njurtarmarna och bildar kidneysten (nyckelbarnssten). Andra exempel på hornämnen är kolesterol och kolinhaltiga föreningar, som kan ansamlas i blodkärlen och leda till atherosclerotis (kranskärlssjukdom).
"Dissection" är en medicinsk term som vanligtvis refererar till att kroppens vävnader separeras från varandra. Detta kan ske naturligt, som vid uppdelningen av celler under celldelning, eller patologiskt, som vid skada eller sjukdom.
I samband med kärl, såsom artärer och vener, betyder "dissection" att det finns en rymd eller ett gap mellan de två lager av den media (den mittre muskelartären) som normalt hålls samman av elastiska fibrer. Denna patologiska dissection kan orsakas av högt blodtryck, ateroskleros eller andra sjukdomar som skadar kärlväggen. Dissektion i en artär kan leda till ischemisk (syrebrist) skada i de organ som den försörjer med blod. I vissa fall kan det vara livshotande.
I en medicinsk kontext refererar "fixermedel" vanligtvis till ett medel som används för att fixera, stabilisera eller fästa ett medicintekniskt produkt, en kateter eller ett trauma. Det kan också vara en term för ett läkemedel som används för att behandla opioidberoende, även kallat substitutionsbehandling, där metadon eller buprenorfin är exempel på vanligt använda fixermedel. Dessa mediciner hjälper till att reducera illegal droganvändning och relaterade hälsoproblem hos personer med opioidberoende.
'Silverfärgning' är ett begrepp inom histologi och cytologi, som refererar till en metod för att färga celler eller vävnader med silverreaktiv substans, vilket kan framhäva strukturer som är svåra att se med vanliga färgningstechniker. Detta används ofta för att visualisera myelina i nervceller (särskilt axoner) eller bakterier.
Processen innebär att vävnaden först behandlas med en reducerande lösning, vilket gör silverjonerna reaktiva och sedan exponeras de för silverjoner som reduceras till metalliskt silver när de kommer i kontakt med de reaktiva strukturerna. Detta resulterar i att de strukturerna blir synliga som mörka partiklar eller linjer under mikroskopi.
Det är värt att notera att det finns olika typer av silverfärgningsmetoder, som används beroende på vilken typ av struktur som ska visualiseras.
I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.
Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.
"Autoimmune diseases" är ett samlingsbegrepp för en grupp medicinska tillstånd där kroppens immunförsvar felaktigt angriper och skadar friska celler, vävnader eller organ i kroppen. Detta orsakas av att immunsystemet producerar autoantikroter som attackerar egna celler istället för främmande ämnen som virus eller bakterier.
Exempel på autoimmuna sjukdomar inkluderar reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE), multipel skleros (MS), Hashimotos thyroiditis, typ 1 diabetes och celiaki. Symptomen varierar beroende på vilken del av kroppen som drabbas, men kan inkludera inflammation, smärta, trötthet, svullnad och skada på de berörda organen. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar består ofta av immunosuppressiva läkemedel som hjälper att minska aktiviteten i det överaktiva immunsvaret, samt symptomatisk behandling för att lindra smärta och andra symtom.
"Naturläkemedel" (traditionell kinesisk medicin, TCM) definieras som en helhetssystematisk medicinsk tradition som har utvecklats i Kina under tusentals år. Den bygger på principen om att upprätthålla och återställa balansen i kroppen genom att använda olika behandlingsmetoder, såsom akupunktur, medicinska örter, diettillvägagångssätt, motion och andningstekniker.
TCM:s filosofi är starkt influerad av konfucianismen, taoismen och buddhismen och betonar att människan och naturen är en och samma sak. Sjukdom anses bero på oregelbundenheter i kroppens energi (Qi) eller obalance mellan de fem elementen (trä, eld, jord, metall och vatten). Behandlingen inriktar sig därför på att korrigera dessa oregelbundenheter och återställa balansen i kroppen.
TCM använder ofta naturliga substanser som extrakter från växter, djur och mineraler för att behandla sjukdomar. Varje substans har en unik egenskap och funktion och används i kombination med andra substanser för att skapa en individuell behandling för varje patient.
Det är värt att notera att TCM inte är en ersättning för konventionell medicin, utan kan användas som komplement till den. Det rekommenderas alltid att konsultera en läkare eller tandläkare innan man börjar använda någon form av alternativ medicin.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.
Korneal stroma, även känd som corneal stromatus eller substantia propria, är den centrala och tjockaste delen av koroiden i ögat hos däggdjur. Det utgör ungefär 90% av koroidens tjocklek och består av regelbundet ordnade kollagena fibriller som är placerade parallellt med varandra och är omgivna av ett extracellulärt matrix. Korneal stroma ger koroiden sin transparens och styrka, vilket gör att den kan fungera effektivt som en optisk yta för att bryta upp ljus till det inre lagret av ögat.
Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.
Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.
Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.
I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.
"Bindväv" (i medicinsk kontext) refererar till den typ av vävnad som hjälper till att hålla kroppens olika strukturer på plats och stödja dem. Den består av ett nätverk av proteiner, bland annat kollagen och elastin, som sitter fast i en grund substance som kallas extracellulär matrix. Bindväv hjälper också till att transportera näringsämnen, syre och avfallsprodukter mellan blodomloppet och cellerna i kroppen.
Det finns tre huvudsakliga typer av bindväv: lös bindväv, fast bindväv och speciell bindväv. Lös bindväv består av ett tunnare nätverk av proteiner och har en mer flytande grundsubstans, vilket gör den mer flexibel och anpassningsbar. Fast bindväv har ett tjockare proteinnätverk och mindre grundsubstans, vilket gör den styvare och mer strukturellt stödjande. Speciell bindväv inkluderar typer som är specifika för vissa organ eller vävnader, såsom federvävnad i öronen och brosk i lederna.
Bindväv kan skadas på olika sätt, till exempel genom inflammation, infektion, trauma eller degenerativa sjukdomar. Sådana skador kan leda till symptom som smärta, svullnad, rörelsebegränsning och försämrad funktion i den drabbade strukturen. Behandlingen av bindvävsrelaterade problem beror på orsaken och kan innefatta vila, behandling med läkemedel, fysisk terapi eller kirurgi.
Intraoperativt är ett medicinskt begrepp som refererar till den period under en operation då kirurgen är i färd med att operera på patienten. Den intraoperativa perioden börjar när patienten ges bedövning och förbereds för operationen och slutar när patienten vaknar upp efter operationen. Under den intraoperativa perioden kan kirurgen använda olika metoder och verktyg för att behandla eller diagnostisera medicinska tillstånd hos patienten. Det är en mycket viktig fas av operationen då läkaren måste vara mycket noggrann och uppmärksam för att undvika komplikationer och säkerställa en lyckad operation.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.
C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.
Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.
"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.
Ki-67 är ett antigen som förekommer i cellkärnan hos prolifererande celler, det vill säga celler som delar sig och växer. Det används som en markör för celldelning och kan hittas i alla aktiva delningsfaserna under celldelningen (G1, S, G2 och M-fasen).
Ki-67-antigenet är ett proteinkomplex som består av flera olika underenheter. Det förekommer inte alls eller i mycket liten mängd i cellkärnan hos vilaande celler (i G0-fasen). Därför används det ofta som en indikator för celldelning och tillväxt i forskning och klinisk diagnostik, särskilt inom patologin.
I kliniska sammanhang kan immunhistokemisk färgning med antiboder mot Ki-67 användas för att bedöma proliferationsaktiviteten i olika typer av tumörer, vilket kan vara viktigt för att fastställa prognos och välja behandlingsmetoder.
'Root canal irrigants' refer to the solutions used during root canal treatment (endodontic therapy) to clean, disinfect and rinse the root canal system of a tooth. The main goal is to remove tissue remnants, bacteria, and debris from the complex anatomy of the root canals, ensuring optimal conditions for healing and reducing the risk of reinfection. Commonly used irrigants include:
1. Sodium hypochlorite (NaOCl): A widely used irrigant due to its excellent antimicrobial properties and ability to dissolve necrotic tissue and organic debris. Its concentration typically ranges from 0.5% to 5.25%.
2. Ethylenediaminetetraacetic acid (EDTA): A chelating agent that removes the inorganic component of the smear layer, facilitating better penetration of irrigants and intracanal medicaments into the dentinal tubules. Its concentration is usually 15-17%.
3. Chlorhexidine gluconate (CHX): An antimicrobial agent with substantivity, meaning it can adhere to dental surfaces and provide prolonged antimicrobial effects. It is often used as a final rinse before obturation. Its concentration ranges from 0.12% to 2%.
4. MTAD (Mixture of Tween 80, acid, and detergent): A combination of doxycycline, citric acid, and a surfactant (Tween 80) that has both antimicrobial and tissue-dissolving properties. It is an alternative to sodium hypochlorite for patients with allergies or sensitivities.
5. Sterile saline or water: Used as a final rinse to remove any remaining irrigant from the root canal system before obturation.
The choice of irrigant, its concentration, and application method depend on various factors, including the specific clinical situation, patient's medical history, and personal preference of the dental professional.
Cytodiagnose, på svenska även känt som cellvägdiagnostik, är en metod inom patologi där celler från ett vävnadsprov undersöks för att ställa en diagnos. Metoden bygger på att man tittar på de enskilda cellernas utseende och beteende, istället för att studera hela vävnaden som i traditionell histopatologi.
Cytodiagnoser görs ofta från provtagningar av kroppsvätskor såsom urin, sputum eller effusioner (t.ex. ascites eller pleuravätska), men kan även göras från små vävnadsprover tagna med en finnål under en fine-needle aspiration biopsy (FNAB).
Cytodiagnos har flera fördelar jämfört med traditionell histopatologi, bland annat är den ofta snabbare och billigare. Metoden kan också vara mindre invasiv eftersom det ofta inte behövs lika stora vävnadsprover som vid traditionell biopsi. Dock kan cytodiagnos i vissa fall vara mindre specifik än histopatologi, och det kan ibland vara svårare att bedöma om cellerna är cancerösa eller inte. I dessa fall kan det vara nödvändigt att göra en kompletterande biopsi för att ställa en säker diagnos.
'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.
'Sus scrofa' er en latinuttrykkelse som betegner den wildsvin-art, også kendt som vildsvin eller eurasisk vildsvin. Det er en art af selvstændige svin, der lever i store dele av Eurasia og Nordafrika. De er kendt for deres størrelse, stærke bygning og intelligens.
Vildsvinet er et allesøgende dyr som spiser alt fra planter til mindre dyr, inklusive mus, rotter og reptiler. De lever typisk i skove, fugtige enge og andre områder med tæt vegetation.
I noen regioner er vildsvinet blevet en invasiv art som konkurrerer med lokal fauna og forårsager skader på landbrugsarealer. I andre områder, såsom Storbritannien, er de blevet en del af den naturlige fauna etter at vært udsatt i flere hundre år siden.
'Armhåla' (latin: Axilla) är en anatomisk term för den region som befinner sig under överarmsen och ovanför mellankroppen. Den inkluderar pannikulus carnosus, axillarlakarna, axillärlymfkörtlar, nervändar, blodkärl och det subkutana fettet. Armhålan är en kritisk region för medicinsk diagnostik eftersom den innehåller ett stort antal lymfkörtlar som kan drabbas av inflammation eller cancer, särskilt i samband med bröstcancer hos kvinnor.
Aspartataminotransferase (AST) er einzym i leveren og hjertet som spiller en rolle i metabolismen av aminosyrer. AST er en del av en gruppe enzymer kalt transaminaser eller aminotransferaser. Denne enzymet er særlig viktig for metabolismen av essensielle aminosyrer som aspartat og glutamat.
Høye nivåer av AST i blodet kan indikere skade på leveren eller hjertet, fordi dette enzym friset fra disse organisene når de er skadet. Lesninger av AST-nivåer sammen med andre laboratorietester og kliniske data kan hjelpe legear til å diagnostisere og overvåke forskjellige medisinske tilstander, som leverinflamasjon, levercirrhose, hjerteanfall og andre.
Det er viktig å understreke at en enkelt test for AST-nivå ikke kan diagnostisere en sykdom alene; det bør sammenlignes med andre tester og kliniske data for å gi en mer nøyaktig bildet av pasientens tilstand.
'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.
- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.
- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.
Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.
"Paraffininbäddning" är en metod inom medicinen som används för att lindra smärta och styva upp ledband eller muskler. Den innebär att man doppar den drabbade kroppsdelen i varmt, flytande paraffin (vaselin) ett antal gånger, varefter den svalnar något och sedan tas bort. Paraffinet skapar en isolerande barriär som hjälper till att hålla kroppsdelen varm och minskar smärtan. Behandlingen upprepas ofta flera gånger i samband med massage eller andra former av fysisk terapi för att få maximal effekt.
Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.
Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.
Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.
Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.
'Karcinom i situ' (CIS) är en term inom patologi och onkologi som betecknar en tidig form av cancer, där cancercellerna ännu inte har spritt sig utan begränsar sig till det ursprungliga vävnadsområdet. CIS innebär att cellerna har förändringar som är karakteristiska för cancer, men de har inte penetrerat basalmembranet och spridit sig till omgivande vävnad eller till andra delar av kroppen.
CIS kan ses som en precancerös tillstånd, eftersom det finns en risk att den kommer att utvecklas till en invasiv cancer om den inte behandlas. Det är viktigt att notera att CIS inte alltid kommer att leda till cancer, men det är ett tecken på att cellerna har förändrats och kan vara ett indikation på ökad risk.
Exempel på platser där karcinom i situ kan uppstå inkluderar:
* Bröstcancer (DCIS - duktal carcinoma in situ)
* Skvamös cellcancer i lungorna (SCCIS - squamous cell carcinoma in situ)
* Högt gradig cellytisk skivepitelcancer i cervix (CGIN - cervical glandular intraepithelial neoplasia, grade 3)
Behandlingen av CIS kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på typen och placeringen av tillståndet samt andra faktorer som ålder, allmäntillstånd och personliga preferenser.
F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.
Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.
I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.
Koltetraklorid är ett samlingsnamn för kolsubstanser som består av kolatomer bundna till fyra kloratomer, med formeln KCl4. Det vanligaste isotopiska komplexet är tetrafenylkol-tetraklorid (C6H5)4CCl4, men det finns också andra varianter som inkluderar kolklatrater och fullerener bundna till klor.
Det är värt att notera att koltetraklorid inte är en medicinsk term i sig själv, utan snarare en kemisk beteckning för en specifik typ av kol-klor-förening. Det kan dock användas inom medicinen som ett reagens eller lösningsmedel vid vissa typer av kemiska analyser eller tillämpningar, men det är inte någon substans som normalt används direkt i mänsklig medicin.
Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.
Formaldehid är ett organisk förening med den kemiska formeln CH2O. Det är en färglös, illaluktande gas vid rumstemperatur, men den kan också finnas i flytande form under vissa förhållanden. Formaldehid används inom många industrier, bland annat inom produktionen av konserveringsmedel, lim och harts. Den är även känt för sin bakteriedödande effekt och används därför som desinfektionsmedel inom vården. Långvarig eller upprepad exponering för formaldehid kan dock vara skadlig för människors hälsa och orsaka symptom som irritation av ögon, näsa och svalg samt astmaartade besvär.
Cancerförstadier, eller "precancerous changes", är cellförändringar som kan utvecklas till cancer om de inte behandlas. Dessa förändringar sker gradvis över tid och kan vara reversibla under vissa omständigheter. Det finns olika typer av cancerförstadier beroende på vilken typ av cancer de kan leda till. Exempel på vanliga former av cancerförstadier inkluderar dysplasi, metaplasia och atypisk hyperplasi. Dysplasi är en förändring där cellerna i ett vävnadslager börjar se annorlunda ut än normalt och kan vara onormala i storlek, form eller antal. Metaplasia är en förändring där en typ av cell konverterar till en annan typ av cell som inte vanligtvis finns på den platsen. Atypiska hyperplasier är en ökning av cellantalet tillsammans med onormala cellförändringar.
Det är viktigt att notera att cancerförstadier inte alltid kommer att leda till cancer, men det finns en ökad risk för att de utvecklas till cancer jämfört med normala vävnader. Om cancerförstadier upptäcks kan läkare ofta behandla dem genom att avlägsna den onormala vävnaden eller använda andra metoder som kirurgi, strålbehandling eller mediciner för att minska risken för cancerutveckling.
En falskt negativ reaktion inträffar när en persons testsvar är negativt, men deras verkliga hälsotillstånd är positivt. Detta kan hända när ett test saknar tillräcklig känslighet och missar att upptäcka en faktisk sjukdom eller tillstånd hos en person. Falskt negativa reaktioner kan leda till försenad diagnos och behandling, vilket kan ha allvarliga konsekvenser beroende på vilken typ av sjukdom eller tillstånd det rör sig om.
'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.
'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.
En nålbiopsi är en medicinsk undersökningsmetod där en tunn, hålformad behandlingsnål används för att ta ett vävnadsprov från ett organ eller en lymfkörtel. Provet används sedan för att diagnostisera olika sjukdomar, som till exempel cancer. Under proceduren guidas nålen med hjälp av ultraljud, röntgenstrålar eller datorstyrning till den specifika platsen där vävnaden ska tas ut. Nålbiopsin är en relativt smärtfri procedur och kräver ofta endast lokalbedövning.
Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.
I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.
Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).
Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.
I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.
Reperfusionsskada är skador eller skadegörande processer som uppstår när blodflödet till en organism, ett organ eller vävnad återställs efter en period av ischemi eller minskat blodflöde. Denna skada kan inträffa på grund av en atherosklerotisk händelse, som en hjärtinfarkt eller stroke, där ett område har varit utan syre för en längre tid och sedan får tillbaka syretillförseln genom återetablering av blodflödet.
Reperfusionsskadan orsakas av en kombination av olika mekanismer, bland annat oxidativ stress, inflammation, calciumöverbelastning och excitotoxicitet. Dessa processer kan leda till celldöd, celldamage och funktionell nedsättning i det drabbade området.
För att förhindra eller mildra reperfusionsskador används ofta terapeutiska strategier som ischemiaprotektion, exempelvis genom att ge läkemedel som skyddar cellmembranen eller reducerar oxidativ stress, samt genom mekanisk återöppning av kärl med hjälp av tekniker som trombolys eller angioplasti.
'Hyperplasi' är inom medicinen ett tillstånd där det förekommer ökat celltal i en viss vävnad eller organ. Detta orsakas vanligtvis av en förhöjd stimulans på celldelning, ofta som svar på en patologisk process eller en endokrin störning. Hyperplasi kan vara reversibel om orsaken till den tar borts, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnads- eller organsväxt och öka risken för cancerutveckling.
"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.
Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.
Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.
'Tissue scaffolds' refererar till tredimensionella konstruktioner som används inom regenerativ medicin för att stödja tillväxten och differentieringen av celler, vilket i slutändan kan leda till formationen av nytt vävnadstissematerial. Dessa skaffolds är ofta gjorda av biokompatibla material som kan brytas ned och absorberas av kroppen över tiden.
Scaffolds designas för att efterlikna de naturliga strukturerna och egenskaperna hos det vävnadstissematerial som ska regenereras. De kan vara porösa för att underlätta cellinvasion, näringsupptagande och avfallsutflöde, och ha specifika ytor och strukturer för att påverka celladhesion, differentiering och funktion.
Scaffolds kan användas för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, inklusive ledskador, hjärt-kärlsjukdomar, lever- och lungsjukdomar, diabetes och neurologiska skador. De kan också användas i kombination med stamceller, tillväxtfaktorer och andra terapeutiska agenter för att öka deras effektivitet och specificitet.
Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.
Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.
PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.
RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.
Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.
Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.
Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.
Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:
1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.
'Hornhinna' (latin: *cornua conjunctiva*) är ett par benformade strukturer i ögats främre del, vid gränsen mellan konjunktivan och bindehinnan. Dessa hornformade utskott har till uppgift att skydda ögat från skada när vi blinkar eller torkar bort något från ögonlocken. De är vanligtvis vita eller transparenta, men kan bli röda eller inflammerade vid irritation eller infektion.
Det är värt att notera att begreppet 'hornhinna' inte används i den medicinska diagnosen *keratokonjunktivitisk sarkoidos*, som kan vara orsaken till eventuella förväxlingsrisker.
Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:
* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad
Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:
* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.
Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.
The process of cell proliferation involves several stages, including:
1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)
These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.
In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.
"Drug-Induced Liver Injury" (DILI) refers to liver damage or dysfunction that is caused by the use of medication. This can include both prescription and over-the-counter drugs, as well as herbal and dietary supplements. The injury can range from mild abnormalities in liver function tests to severe liver failure, which may require a liver transplant. DILI is considered a significant medical problem because it is a common cause of acute liver failure and is responsible for a substantial number of cases of liver injury each year.
The exact mechanism by which drugs induce liver injury is not fully understood, but it is thought to involve a combination of factors such as the drug's chemical structure, dose, duration of use, and individual patient characteristics. Some drugs are more likely to cause liver injury than others, and certain populations, such as those with underlying liver disease or who are taking multiple medications, may be at increased risk.
Symptoms of DILI can include jaundice (yellowing of the skin and eyes), fatigue, abdominal pain, nausea, vomiting, and dark urine. Diagnosis is typically made based on a combination of clinical symptoms, laboratory test results, and imaging studies. In some cases, a liver biopsy may be necessary to confirm the diagnosis.
Treatment for DILI generally involves discontinuing the offending medication and providing supportive care, such as addressing any underlying medical conditions and managing symptoms. In severe cases, hospitalization and intensive care may be required. Recovery from DILI is often complete, but in some cases, liver damage may be permanent or lead to chronic liver disease.
'Vävnadsvänliga material' (i engelska 'biocompatible materials') är material som är designeda för att användas i kontakt med levande vävnad utan att orsaka skada, irritation eller en immunreaktion. Dessa material har egenskaper som gör dem säkra, uthålliga och förmådna att integreras med kroppen på ett så pass naturligt sätt att de blir tolererade av kroppens immunsystem. De används ofta inom områden som medicinsk implantatteknik, tandvårdsprodukter och läkemedelsutveckling.
"Computer-assisted image processing" refererar till användandet av datorbaserade verktyg och algoritmer för att manipulera, analysera och tolka digitala bilder inom medicinskt sammanhang. Detta kan involvera olika tekniker som filtrering, normalisering, segmentering, och registring av bilder från olika modaliteter såsom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) och datortomografi (CT). Syftet kan vara att förbättra bildkvaliteten, extrahera specifika regioner eller detaljer av intresse, eller kvantitativt mäta olika aspekter av en bild. Detta används ofta inom områden som radiodiagnostiskt stöd, planering och guidediagnosticering av behandlingar, forskning och utbildning.
Laer er en forkortelse for "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation". Det betyr at laser er en type lys som genereres ved hjelp av en proces kalt stimulert emisjon. Lasereffekten oppnås ved å sende elektromagnetisk stråling gjennom et medium, som kan være en gas, en væske eller en fast stoff. Når strålingen passerer igjennom mediet, absorberes noen av fotonene i mediet og fører til at andre elektroner blir opphevet til et høyere energinivå. Disse opphevede elektroner vil så returnere tilbake til det lavere energienivået ved å sende ut en foton med samme bølgelengde og fase som den innkommende strålingen. Dette resulterer i at et stort antall fotoner produseres samtidig, og disse vil alle have samme bølgelengde, fase og retning, noe som gir en laserstråle sine unike egenskaper.
I medisinen brukes lasere blant annet til å behandle øyensykdommer, å foreta hudbehandlinger, å utføre kirurgiske ingrep og å sterilisere medisinsk utstyr. Lasere kan også brukes til å analysere biologiske prøver i forskning og diagnose.
"Materialprövning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till processen att undersöka och testa fysiska material, vanligtvis biologiskt material såsom vävnader eller kroppsfluider, för att få information om deras egenskaper, struktur och funktion. Detta kan göras med hjälp av olika tekniker och metoder, till exempel mikroskopi, kemiell analys, genetisk testning eller immunologiska tester.
Materialprövning är viktig inom medicinen för att ställa diagnoser, planera behandlingar, övervaka sjukdomsutveckling och bedöma effekterna av behandlingar. Det kan också användas för forskningsändamål, till exempel för att utveckla nya terapier eller förstå sjukdomsprocesser bättre.
Malondialdehyd (MDA) är ett slags aldehyd som är ett sekundärt produkt vid lipidperoxidation, vilket är en typ av oxidativ skada på cellmembranen. MDA bildas när polyungesatta fettsyror i cellmembranet bryts ned under påverkan av fria radikaler.
MDA används som en biomarkör för oxidativ stress och lipidperoxidation i kroppen, och kan mätas i blodprover eller andra biologiska vätskor för att bedöma omgivande nivåer av fria radikaler och cellskada. Höga nivåer av MDA har associerats med en rad sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar, cancer, diabetes och neurodegenerativa sjukdomar.
'Vävnadsteknik' (i engelska 'Tissue Engineering') är ett multidisciplinärt forskningsområde som kombinerar principer från cellbiologi, bioengineering och medicinsk vetenskap för att utveckla metoder för att ersätta, reparera eller förbättra funktionen hos skadade eller sjukliga vävnader och organ. Detta uppnås genom att kultivera celler på speciellt designade biomaterialskaffoldar (scaffolds) som ger stöd och guidance under cellernas differentiering och vävnadsformation. Syftet är att skapa funktionella substitut för mänskliga vävnader och organ som kan användas inom regenerativ medicin och transplantationsmedicin.
Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.
Hjärnischemi (cerebral infarction) är en form av stroke som orsakas av ett blodflödesbrist i hjärnan, vilket leder till att hjärnvävnaden inte får tillräckligt med syre och näringsämnen. Detta kan resultera i cellskador eller död i den drabbade hjärnregionen.
Hjärnischemi kan delas in i två kategorier:
1. Trombotisk ischemisk stroke: Orsakas av en blodpropp (tromb) som bildats i ett av hjärnans artärer eller dess grenar.
2. Embolisk ischemisk stroke: Orsakas av en blodpropp (embolus) som har lossnat från ett annat ställe i kroppen, till exempel hjärtat eller karotisartären, och transporterats med blodflödet till hjärnan där den blockerar en artär.
Riskfaktorer för hjärnischemi inkluderar hög ålder, högt blodtryck, diabetes, rökning, hög kolesterol, övervikt och fysisk inaktivitet. Symptomen på hjärnischemi kan variera beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad, men de kan inkludera plötslig svaghet eller förlamning på ena kroppshalvan, problem med talsättet eller förståelsen av språk, synförlust, yrsel, samt plötsliga och starka huvudvärkar.
I den medicinska kontexten kan "lik" tolkas som en person som är identisk eller mycket lik en annan person vad gäller genetiska, fysiska eller mentala drag. Det vanligaste exemplet på detta är en tvilling, där två individer delar samma uppsättning genetisk information och kan vara mycket lika fysiskt och beteendemässigt.
Det finns två typer av tvillingar: enoyota (identiska) tvillingar och tvåoyota (oidentifierbara) tvillingar. Enoyota-tvillingar utvecklas från samma befruktade ägg (zygote) och delar därför samma DNA-sekvens, medan tvåoyota-tvillingar utvecklas från skilda befruktade ägg och har separata DNA-sekvenser.
Även om tvillingar är det vanligaste exemplet på "lik", kan begreppet också användas för att beskriva andra släktingar som delar en stor andel genetisk information, såsom syskon, kusiner och syskonbarn.
"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.
En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.
I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.
Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.
I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.
Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.
Duktal carcinoma i bröstet (DCIS) är en typ av bröstcancer som utgår från det glandulära vävnadslaget i brösten, kallat bröstductus. DCIS betecknar cancerceller som är begränsade till duktusvävnaden och inte har spritt sig till omgivande vävnad eller lymfkörtlar. Detta är en icke-invasiv form av bröstcancer, men den kan i vissa fall utvecklas till en invasiv form av bröstcancer om den inte behandlas. Symptomen på DCIS kan vara ospecificerade och upptäckas ofta vid mammografi som en klump eller densitet i brösten, eller kalciumavlagringar som ses som vita prickar på mammografibilden. Behandlingen för DCIS innefattar vanligtvis operation, radioterapi och möjligen hormonbehandling.
"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.
Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).
Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.
Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.
'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.
Karcinom är en typ av cancer som utgår från epitelceller, det vill säga celler som bildar ytskiktet hos olika typer av vävnader i kroppen. Exempel på sådana vävnader är huden och de slemhinnor som tappar in organ i andnings- och matspjälkningssystemen.
Karcinomer kan vara mycket olika när det gäller deras utseende, beteende och svar på behandling. De kan vara långsamt växande eller snabbt växande, de kan sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser) eller inte.
Exempel på olika typer av karcinom inkluderar lungcancer (bronkialcancer), bröstcancer, prostata cancer, tarmsjukdom (kolorektal cancer) och hudcancer (basalcellscancer och plattcellscancer).
'Nervskyddande medel' är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används för att skydda nervsystemet från skada. Dessa kan användas för att behandla eller förebygga olika tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar (till exempel Parkinson eller Alzheimers sjukdom), skador på nervsystemet orsakade av kemikalier, infektioner eller trauma.
Exempel på nervskyddande medel inkluderar:
1. Antioxidanter: Dessa är substanser som skyddar celler, inklusive nervceller, från skada orsakad av fria radikaler. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E, vitamin C och selen.
2. Neurotrofiska faktorer: Dessa är proteiner som främjar tillväxten, underhållet och överlevnaden av nervceller. Exempel på neurotrofiska faktorer som används som nervskyddande medel är glial cell linjära neurotrofin-3 (GDNF) och brain-derived neurotrophic factor (BDNF).
3. Kalciumkanalblockare: Dessa är läkemedel som blockerar inträdandet av kalcium i nervceller, vilket kan hjälpa att skydda nervceller från excesiv aktivering och skada. Exempel på kalciumkanalblockare som används som nervskyddande medel är nimodipin och flunarizin.
4. Anti-inflammatoriska medel: Dessa kan hjälpa att reducera inflammation i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på anti-inflammatoriska medel som används som nervskyddande medel är kortikosteroider och minocyklin.
5. Antioxidanter: Dessa kan hjälpa att reducera oxidativ stress i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E och N-acetyl-L-cystein (NAC).
Det är värt att notera att många av dessa läkemedel fortfarande befinner sig i tidiga stadier av utveckling och behöver ytterligare studier för att fastställa deras säkerhet och effektivitet som nervskyddande medel.
'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.
Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.
Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:
1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.
Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.
'Experimentella levertumörer' refererer til forskningsrelaterede modelleringssystemer, der bruges i studier af leverpatologi og cancerforskning. Disse modeller inkluderer ofte genetisk modificerede mus eller cellulær cultivation, hvor forskellige genetiske ændringer implementeres for at udnytte mekanistiske processer i levercancerens udvikling og progression.
Experimentelle levertumørmodeller kan opdeles i to store kategorier: in vitro-modeller (cellulær cultivation) og in vivo-modeller (dyr). In vitro-modeller omfatter todimensionelle monokulturer, co-kulturer, spheroider og organoider, der giver mulighed for at undersøge cellemekanismer på molekylært niveau. I modsætning hertil tillader in vivo-modeller observationen af levertumørs udvikling i et levende system med potentiale for at efterligne den spredning og invasivitet, der ses hos kliniske levercancere.
Det er vigtigt at notere, at selvom disse modeller bidrager betydeligt til vores forståelse af leverpatologi og cancerbiologi, kan de ikke efterligne alle aspekter af den menneskelige sygdom. Derfor bør resultater fra disse studier bekræftes i yderligere forskning, herunder kliniske prøver, før de kan anvendes til at udvikle nye diagnostiske eller terapeutiske strategier.