Hepatit B-antigener (HBsAg) är ett protein som finns på ytan av hepatit B-viruspartiklarna. Det kan upptäckas i blodet hos en person som är infekterad med hepatit B-virus.

Det finns tre typer av Hepatit B-antigener:

1. Duk (Dane)-partikel-HBsAg: Detta är det fullständiga virushöljet och innehåller både ytantigen (HBsAg) och kärnantigen (HBcAg).
2. S-HBsAg: Detta är en mindre form av HBsAg som saknar det fullständiga virushöljet men fortfarande innehåller ytantigenet.
3. Grundprotein (preS1 och preS2): Dessa är två typer av grundproteiner som finns i hepatit B-viruset och kan också upptäckas som antigener i blodet hos en infekterad person.

Upptäckten av HBsAg i blodet används vanligen för att diagnostisera en aktiv hepatit B-infektion och för att screena donatorer av blod och organ på hepatit B-infektion.

Hepatit B definieras som en infektion orsakad av hepatit B-virus (HBV), som kan leda till inflammation och skada på levern. Sjukdomen kan vara akut eller kronisk, beroende på om den förblir under sex månader eller inte.

Akut hepatit B visar sig ofta utan symtom, men kan i vissa fall orsaka trötthet, magsmärtor, illamående, kräkningar, muskel- och ledvärk samt gulaktig hud och ögonvitor (ikterus). Kronisk hepatit B kan leda till allvarliga komplikationer som levercirros och levercancer.

Hepatit B sprids främst via sexuell kontakt, blod eller andra kroppsfluidor från en infekterad person. Det finns vaccin mot hepatit B, vilket rekommenderas för alla barn och vuxna som tillhör riskgrupper eller bor i områden med hög prevalens av sjukdomen.

Hepatit B-viruset (HBV) är ett DNA- virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter). Viruset är omslutet av ett lipidhaltigt membran och innehåller en central kapsidproteinkärna. HBV kan orsaka akut och kronisk hepatit, levercirros och levercancer. Det överförs främst via blod eller sexuella kontakter, men kan även överföras från mor till barn under förlossningen. Vaccin finns tillgängligt för att förebygga infektion med HBV.

Hepatit B-ytantigener (HBsAg) är ett proteinkomplex som utgör ytstrukturen på hepatit B-virusets yta. Det kan detekteras i blodet hos en individ som är infekterad med hepatit B-virus, och dess närvaro används som en diagnosmarkör för aktiv infektion. HBsAg kan upptäckas cirka 1–10 veckor efter att en person har blivit smittad av viruset och kan vara detekterbar i upp till sex månader efter akut infektion, även om individen har blivit botad. Om HBsAg kan påvisas mer än sex månader efter akuta symtomen kallas detta en kronisk hepatit B-infektion.

Hepatitis A är en akut inflammation i levern som orsakas av hepatit A-virus (HAV). Sjukdomen sprids vanligen via förorenad mat eller dryck, ofta från en smittad persons avföring. Symptomen på hepatit A kan vara trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, diarré, smärtor i magen och gulsot. De flesta drabbade mottappar sig väl efter några veckor eller månader, men i sällsynta fall kan sjukdomen vara allvarligare och leda till komplikationer som leverförsämring och död. Ett effektivt vaccin finns tillgängligt för att förebygga hepatit A-infektion.

Hepatit B-antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet i samband med en Hepatit B-infektion eller efter vaccination mot Hepatit B. Det finns olika typer av Hepatit B-antikroppar, inklusive HBsAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B surface antigen), HBcAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B core antigen) och HBeAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B e antigen).

HBsAg-antikroppar visar på en tidigare infektion eller immunitet efter vaccination. HBcAg-antikroppar kan indikera en aktiv eller tidigare Hepatit B-infektion, medan HBeAg-antikroppar kan vara ett tecken på att viruset inte är infektiöst längre.

Det är värt att notera att nivåerna av olika typer av Hepatit B-antikroppar kan variera över tid och kan ha olika kliniska betydelser beroende på individuella faktorer och infektionshistorik.

En leverinflammation, också känd som hepatit, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i levern. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner (till exempel virala hepatit A, B, C, D och E), autoimmuna sjukdomar, alkoholmissbruk, läkemedelsbiverkningar och toxicitet från kemiska ämnen.

Vid leverinflammation kan levern bli svullen, ömmad och skadad, vilket kan leda till funktionsnedsättning eller permanent skada ifall det inte behandlas. Symptomen på leverinflammation kan variera från milda till allvarliga och inkluderar trötthet, mörk urin, ljusstolle, aptitförlust, viktminskning, illamående, kräkningar, smärta i magen (övre högra delen) och gulsot (icke-alkoholisk fettsjukdom eller gallgångsförstoppning). I allvarliga fall kan leverinflammation leda till leversvikt, levercancer eller död.

Kronisk hepatit B definieras som en infektion med Hepatit B-virus (HBV) som varar i sex månader eller längre. Den kan orsaka skada på levern och leda till komplikationer som levercirros och levercancer. Symptomen på kronisk hepatit B kan variera från att inte orsaka några besvär alls, till att orsaka trötthet, mjällbildning, buksmärtor och gulsot. Behandlingen av kronisk hepatit B kan innebära antivirala läkemedel som kan hjälpa att kontrollera virusets replikation och förhindra skada på levern. Vaccinering mot hepatit B finns tillgänglig och rekommenderas för alla barn och vuxna som inte redan har immunitet mot viruset.

Immunelektrofores (IEF) är en laboratorieteknik inom proteindelning där ett proteinblandat med ett laddat bufferämne appliceras i en gel med en konstant pH-gradient. När ett elektriskt fält appliceras kommer de olika proteinerna att röra sig genom gelen med olika hastigheter beroende på deras laddning, storlek och form. Proteinerna separerar sig i band som kan ses när gelen framkallas med en färgningsteknik såsom Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

IEF är en mycket kraftfull metod för att separera och identifiera olika proteiner, eftersom den kan skilja på proteiner som har mycket lika molekylvikter men skilda laddningar. Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka proteiner i blod, vävnader och andra biologiska fluider.

Hepatitis B-vaccinet är ett preventivt vaccin som ger immunitet mot Hepatit B-virus, ett virus som kan orsaka leverinflammation (hepatit) och leda till kronisk leverinfektion, levercirros och levercancer. Vaccinet fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera antikroppar mot Hepatit B-virusets yttre skalprotein, HBsAg (hepatitis B surface antigen). Dessa antikroppar ger skydd mot infektion om individen utsätts för virus i framtiden.

Hepatitis B-vaccinet ges vanligen i tre doser som ges med ungefär en månads mellanrum. Den fullständiga kursen av vaccination erbjuds vanligtvis till nyfödda barn, men det kan också ges till äldre barn, ungdomar och vuxna som behöver immunförsvar mot Hepatit B-virus. Vaccinet är säkert och ger effektivt skydd mot Hepatit B-infektion hos de flesta mottagare.

Immunelektroosmofores (IEF) är en laboratorieteknik inom immunologi och proteinforskning. Det är en metod för att separera och identifiera olika proteiner baserat på deras elektriska laddning och molekylär vikt.

Tekniken bygger på att ett proteinprov placeras i ett gel med en pH-gradient, vilket gör att proteinerna migrerar mot den katodiska eller anodiska polen baserat på deras laddning vid den specifika pH-värdet. Proteinerna separeras sedan beroende på deras molekylära vikt och laddning, vilket resulterar i en skiljbar profil av proteiner i gelen.

IEF är en känslig metod som används för att identifiera och karakterisera olika proteiner, inklusive varianter och modifieringar. Den kan också användas för att undersöka protein-proteininteraktioner och för att utveckla diagnostiska tester och terapeutiska behandlingar.

Hepatit B-kärnanitgener (HBcAg) är proteiner från det virala kapsidskalet hos Hepatit B-virus. Det kan ses som ett tecken på en aktiv infektion med Hepatit B-virus och kan detekteras i serum under den akuta infektionsfasen. I vissa fall kan HBcAg också detekteras i leverbiopsier hos personer med kronisk Hepatit B-infektion. Det finns två former av HBcAg: (1) en icke-sekretorisk form som är inneboende i infekterade celler och (2) en sekretorisk form som ingår i det virala kapsidskalet och kan påträffas i serum under en aktiv infektion.

Hepatit B e-antigen (HBeAg) är ett protein som produceras av hepatit B-virus (HBV) under sin replikationscykel. Det kan detekteras i serumet hos en individ som är infekterad med HBV och indikerar aktiv replikation av viruset.

HBeAg anses vara en markör för hög nivå av infektionskraft och kan användas för att bedöma prognosen och behandlingsstrategin hos en individ med hepatit B. Dessutom kan förlusten av HBeAg ses som ett tecken på respons på antivirala behandlingar.

Det är värt att notera att närvaro av HBeAg inte alltid korrelerar med skada på levern, och det finns fall där individuer med HBeAg har inga tecken på leverinflammation eller skada. Därför bör HBeAg-tester tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska data.

Hepatit C definieras som en infektion orsakad av hepatit C-virus (HCV), som angriper levern och kan leda till leverinflammation, skada leverceller och orsaka leverförändringar. Det är en av de vanligaste blodsburna infektionerna i världen och sprids främst genom kontakt med smittat blod, som kan ske vid injicerande drogbruk, oskyddad sexuell aktivitet, transfusioner av smittat blod eller från moder till barn under fostertiden. Många personer med hepatit C visar inga symtom under de tidiga stadierna av sjukdomen, men kan fortfarande sprida viruset till andra. I senare stadier kan symptomen inkludera trötthet, mjällbildning, gulsot, leverinflammation och i vissa fall levercirros eller levercancer. Hepatit C behandlas vanligen med antivirala läkemedel som kan bota sjukdomen hos en del patienter och fördröja eller stoppa leverförändringarna hos andra.

En blodgivare (voluntary blood donor) är en person som fritt och frivilligt väljer att donera sin blod till en bloddonationscentral eller ett sjukhus, för att hjälpa till att rädda livet på andra människor som behöver blodtransfusioner. Blodgivare måste vara minst 17 år (i vissa länder 18) och fysiskt och hälsotekniskt kompetent för att kunna donera blod. Efter varje donation kontrolleras individens blod också för att säkerställa att det är säkert att använda.

En smittbärare definieras som en individ som har en infektion eller en kolonisering av en patogen (smitta) och kan överföra den till en annan individ, även om personen inte visar några symtom själv. Detta kallas också att vara en asymptomatisk bärare. Smittbärare kan vara speciellt viktiga att identifiera och isolera i samband med smittsamma sjukdomar eftersom de kan sprida smittan utan att veta om det.

Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) sammanlänkas till klumpar på grund av interaktion med en substans, ofta ett protein eller polysackarid på ytan av en virus eller bakterie.

En hemagglutinationstest (HAT) är ett laboratorietest som utnyttjar denna egenskap för att detektera antikroppar i serumprover från patienter. I testet blandas serumprovet med röda blodkroppar och den specifika mikroorganismen (antigen) som man vill undersöka. Om patientserumet innehåller antikroppar mot den aktuella mikroorganismen kommer de att binda till antigenet, vilket orsakar hemagglutination och bildandet av blodkroppsklumpar. Om det inte finns några antikroppar i serumprovet kommer röda blodkroppar och antigen att förbli separerade.

Hemagglutinationstester används ofta inom diagnostiken av olika infektionssjukdomar, till exempel influensavirusinfektioner och malariaparasiter. Dessa tester är relativt enkla att utföra och ger snabba resultat, men de har blivit allt mindre vanliga på grund av utvecklingen av mer känsliga och specifika serologiska testmetoder, såsom ELISA-tester (Enzyme-linked Immunosorbent Assay).

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

Immunodiffusion är en laboratorietest som används för att upptäcka och identifiera antikroppar eller antigener i ett prov. Det är en typ av immunologisk test som bygger på principen att antigen och antikropp binder specifikt till varandra, bildande en immunkomplex.

I en typ av immundiffusionstest, kallas diffusion i gelé (ODG), består provet av en vätska som innehåller antigen eller antikropp som placeras i ett hål i en gelé, ofta gjord av agaros. En annan vätska med känt antigen eller antikropp placeras i ett angränsande hål. Sedan diffunderar båda vätskorna genom gelén och när de möts bildas en immunkomplex som kan ses som en synlig linje eller ett band i gelén.

Denna metod är användbar för att identifiera olika typer av antigener eller antikroppar, till exempel vid diagnostisering av infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

Komplementfixerings test (CFT) är en typ av immunologisk tester som används för att diagnostisera infektioner orsakade av encapsulerade bakterier, såsom Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae type b.

Testet fungerar genom att kombinera ett prov som tros innehålla antikroppar mot en specifik patogen med ett komplementsystem bestående av proteiner som normalt finns i serum. Om antikroppar är närvarande i provet, kommer de binda till den specifika bakterien och aktivera komplementsystemet, vilket orsakar en kedja av reaktioner som slutligen leder till att ett komplementprotein klyvs och bildar en membranattackkomplex (MAC).

MAC-komplexet skapar en por i cellmembranet hos bakterien, vilket orsakar dess död. I CFT mäts den mängd komplement som konsumerats under testets gång, och detta kan användas för att indirekt bestämma antikropparnas koncentration i provet.

Testet är användbart eftersom det kan ge en indikation på om en individ har utvecklat en immunrespons mot en specifik patogen, och kan hjälpa till att fastställa om en aktiv infektion finns eller inte. Det är också användbart för att övervaka effekterna av vaccinationer som ger skydd mot encapsulerade bakterier.

Virushepatit (viral hepatitis) hos människor är en infektionssjukdom orsakad av olika typer av virus som angriper levern och kan leda till skada på leverceller. Det finns fem huvudtyper av viral hepatit, A, B, C, D och E, var och en med sina unika karaktäristika, överföringsvägar och sjukdomsförlopp.

1. Hepatit A (HAV): Detta är en vanlig orsak till akut hepatit och sprids främst via kontaminerad mat eller vatten som har smittats av avföring från en smittad person. Det tenderar att vara mildare hos barn men kan leda till allvarliga sjukdomsförlopp hos vuxna.

2. Hepatit B (HBV): Denna typ orsakas av hepatit B-virus och sprids främst via sexuell kontakt, droganvändning med gemensamma behållare eller från moder till barn under förlossningen. Det kan leda till både akut och kroniskt sjukdomsförlopp, där den senare kan resultera i levercirros och levercancer.

3. Hepatit C (HCV): Denna typ orsakas av hepatit C-virus och sprids främst via blod-till-blodskontakt, ofta genom droganvändning med gemensamma behållare eller oskyddad sexuell kontakt. Det tenderar att leda till kroniskt sjukdomsförlopp i mer än hälften av fallen och kan resultera i levercirros och levercancer.

4. Hepatit D (HDV): Denna typ orsakas av hepatit D-virus och sprids via blod-till-blodskontakt, ofta genom droganvändning med gemensamma behållare eller oskyddad sexuell kontakt. Det kan bara infektera individer som redan är infekterade av hepatit B-virus och kan leda till både akut och kroniskt sjukdomsförlopp.

5. Hepatit E (HEV): Denna typ orsakas av hepatit E-virus och sprids främst via kontaminerad mat eller vatten. Det är vanligare i länder med dålig sanitet och kan leda till både akut och kroniskt sjukdomsförlopp, särskilt hos gravida kvinnor.

Förebyggande åtgärder som vaccinering, användning av skydd under sexuell kontakt och undvikande av droganvändning med gemensamma behållare kan minska risken för infektion med hepatit-virus.

Kronisk hepatit C definieras som en infektion med Hepatit C-virus (HCV) som varar i sex månader eller längre. Många personer med akut HCV-infektion kommer aldrig att utveckla kronisk hepatit C. Men om din akuta infektion inte behandlas, finns det en hög risk att den blir kronisk. Cirka 75-85% av de som blir smittade med HCV kommer att utveckla kronisk hepatit C.

Kronisk hepatit C kan orsaka inflammation och skada levervävnaden under en lång tid, vilket kan leda till leverfibros (scarring) och eventuellt levercirros (allvarlig leverfibros). I vissa fall kan kronisk hepatit C också leda till levercancer. Symptomen på kronisk hepatit C kan variera från att inte ha några symtom alls till att ha trötthet, smärta i magen (buken), matta hud och gul färg på hud och ögon (ikterus).

En blodtransfusion är en medicinsk procedure där blod eller blodprodukter transfunderas från en donator till en mottagare via en injektion. Det kan användas för att behandla blodbrist (anemi), blödningar, sjukdomar som påverkar blodet och vissa arvsdefekter. Transfusionen måste matchas med mottagarens blodtyp för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsreaktioner.

Liversjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar som drabbar levern, en av kroppens vitala organ. Levern har många viktiga funktioner, såsom att filtrera blodet, producera gallan, bryta ned ämnen och ta hand om näringsintaget.

Exempel på leverrelaterade sjukdomar inkluderar:

1. Hepatit - en inflammation av levern som kan orsakas av virusinfektion, alkoholmissbruk eller giftigt exponering.
2. Steatos - ovanligt fettavlagringar i levercellerna, ofta associerad med fetma, diabetes och högt kolesterolvärde.
3. Skrumplever - en sjukdom där levern blir skrumpnat och ärrbildat, vanligen orsakad av alkoholmissbruk eller virala hepatitinfektioner.
4. Levercancer - olika typer av cancer som kan drabba levern, till exempel primär levercellscancer (hepatocellulär carcinom) och metastaserad cancer från andra delar av kroppen.
5. Gallsten - små stenar som bildas i gallgångarna och kan orsaka smärta, inflammation och infektion i levern.
6. Genetiska leveranomalier - till exempel Wilson sjukdom (kopparansamling i levern) och hemokromatos (järnöverskott i kroppen).
7. Autoimmuna lever sjukdomar - där kroppens immunförsvar attackerar levercellerna, till exempel autoimmun hepatit och primär biliär cirros.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker leverproblem, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska komplikationerna.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

ABO-blodgruppsystemet är ett genetiskt system för blodtypindelning hos människor, som grundar sig på förekomsten eller saknaden av två olika sockerstrukturer (antigener) på ytan av de röda blodkropparna. Dessa antigener kallas A och B. Det finns fyra huvudsakliga blodgrupper inom ABO-systemet: A, B, AB och O.

1. Blodgrupp A: Personer med denna blodgrupp har A-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot B-antigen.
2. Blodgrupp B: Personer med denna blodgrupp har B-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot A-antigen.
3. Blodgrupp AB: Personer med denna blodgrupp har både A- och B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar och producerar inga antikroppar mot antingen A- eller B-antigen.
4. Blodgrupp O: Personer med denna blodgrupp har inga A- eller B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar, men de producerar både antikroppar mot A- och B-antigen.

Det är viktigt att matcha blodtransfusioner och organtransplantationer korrekt enligt ABO-blodgruppssystemet för att undvika allvarliga komplikationer som immunreaktioner eller transplantatförkastning.

Hepatit A-virus (HAV) är ett enkelsträngat RNA-virus som tillhör picornavirusfamiljen och är orsaken till hepatit A, en infektionssjukdom som primärt angriper levern. Viruset sprids vanligtvis via förorenad mat eller dryck, eller genom direkt kontakt med en smittad persons avföring. Efter en inkubationstid på ungefär 2-6 veckor kan infektionen leda till symtom som trötthet, magsmärtor, diarré, gulsot och mörk urin. Många personer som smittas av HAV utvecklar inga eller endast milda symtom, men i vissa fall kan sjukdomen vara allvarligare och leda till komplikationer såsom leverinflammation och leverskada.

Det finns effektiva vacciner mot hepatit A-virus som ger livslång immunitet och rekommenderas för personer i riskgrupper eller för alla barn i vissa länder. God hygien och tillräcklig kokning av matvaror är också viktiga åtgärder för att förebygga smittspridningen av HAV.

Hepatitis B virus (HBV) är ett DNA-baserat virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter). Det kan orsaka akut och kronisk hepatit, levercirros och levercancer. HBV sprids främst via kontakt med infekterad kroppsvätska, exempelvis via blod, sperma och vaginalsekret. Vaccin finns tillgängligt för att förebygga HBV-infektion.

Anka (Duck) i medicinskt sammanhang refererar inte till en specifik medicinsk term eller diagnos relaterad till Hepatitis B-virus. Det kan ha någon koppling till forskning eller studier där ankor har använts som djurmodell för att undersöka virusets biologi och patogenes.

Kronisk hepatit är en beteckning för en inflammation i levern som varar i sex månader eller längre. Den kan orsakas av olika faktorer, till exempel virusinfektioner (t.ex. Hepatit B eller C), alkoholmissbruk, fetma, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. Symptomen kan variera från att inte orsaka några besvär alls till att orsaka trötthet, mjäll i huden, smärta i leverområdet, illamående och gulsot. Kronisk hepatit kan med tiden leda till skrumplever, levercirros och levercancer om den inte behandlas.

"Hepatitantikroppar" är en typ av antikropp som kan upptäckas i blodet hos en person som har smittats med hepatit B-virus. Antikroppen kallas också "hepatitis B core antibody (anti-HBc)". Denna antikropp bildas som svar på infektion och visar att en individ har utvecklat immunitet mot hepatit B-viruset, antingen genom att ha haft en aktiv infektion eller genom vaccination. Det är värt att notera att anti-HBc kan vara av två typer: IgM och IgG. IgM-antikroppen visar på en akut infektion, medan IgG-antikroppen visar på en tidigare infektion eller vaccination.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

Antivirala medel är en typ av läkemedel som används för att behandla eller föventionellt förhindra infektioner orsakade av virus. De fungerar genom att hindra viruses reproduktion och spridning inne i kroppen. Exempel på antivirala medel inkluderar läkemedel som används för att behandla HIV/AIDS, herpes, influensa (vanlig hosta och mag-tarmlopp), hepatit B och C samt vissa former av cancer. Det är viktigt att notera att antivirala medel inte bör användas för att behandla infektioner orsakade av bakterier, svamp eller parasiter, eftersom de inte kommer att vara effektiva mot dessa typer av patogener.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

Hepacivirus är ett släkte inom familjen Flaviviridae och omfattar virus som kan orsaka leverinfektioner hos människor och djur. Det mest kända viruset inom släktet är hepatit C-virus (HCV), som orsakar den allvarliga infektionssjukdomen hepatit C hos människor. Hepacivirus har en enkel, icke-segmenterad, positivt polariserad RNA-sträng som genomet. Andra djurarter som kan drabbas av hepacivirus inkluderar hästar, apor och fåglar.

Hepatitis A-vaccinet är ett immunologiskt preparat som ges som aktiv immunisering för att förhindra infektion med hepatit A-virus. Vaccinet innehåller vanligtvis en dödad virusstam eller en del av viruset som har modifierats så att det inte kan orsaka sjukdom, men som fortfarande stimulerar immunsystemet att producera antikroppar mot hepatit A-virus.

Genom att ges hepatitis A-vaccinet får individen en skyddande immunitet mot viruset och minskar risken för infektion och sjukdom. Vaccinet ger typiskt sett skydd under flera år, möjligen livet ut, men det rekommenderas att man diskuterar behovet av ytterligare doser med en läkare eller vaccinationsspecialist.

Hepatitis A-vaccinet ges vanligtvis i form av två doser som administreras med några veckor till månader emellan, beroende på typen av vaccin. Det är särskilt viktigt för personer som reser till områden där hepatit A-viruset är vanligt förekommande eller för dem som har en ökad risk för exponering, såsom hiv-positiva individer, drogmissbrukare och personer med leverfunktionsnedsättning.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

Hepatit C-antikroppar är proteiner som produceras av den immuna systemet i svar på en infektion med Hepatit C-virus (HCV). Deras främsta funktion är att hjälpa kroppen att bekämpa och eliminera virusinfektionen.

När en person blir smittad av HCV, börjar dennes immunförsvar att producera specifika antikroppar för att bekämpa viruset. Dessa antikroppar kvarstår i kroppen även efter att viruset har eliminerats och ger därför en livslång immunitet mot det specifika HCV-stammen.

Det är värt att notera att det finns flera olika stammar av HCV, så om en person tidigare har haft en infektion med en viss stam och sedan blir smittad av en annan stam, kan de fortfarande bli sjuka eftersom deras immunförsvar inte är skyddat mot den nya stammen.

Det finns också fall där personer som har HCV-antikroppar i sin blodstream ändå kan ha en aktiv infektion, så det är viktigt att testa för både antikroppar och virala ribonukleinsyra (RNA) när man undersöker en person för HCV-infektion.

Iodradioisotoper är radioaktiva isotoper av grundämnet jod. Jod är ett essentialt spårämne för människan och ingår i till exempel sköldkörtelhormonerna. I medicinskt syfte används ofta jodradioisotopen I-131 som terapi vid behandling av sjukdomar som påverkar sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer.

I-131 har en halveringstid på ungefär 8 dagar och emitterar betastrålning som kan förstöra cancerceller i sköldkörteln. Behandlingen med I-131 är vanligtvis smärtfritt och utförs ambulant, men efter behandlingen kan det uppstå biverkningar såsom trötthet, hosta och förändrad smakuppfattning under en tid.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Medicinskt kan viral djurhepatit definieras som en infektion orsakad av virus som angriper levern hos djur. Det finns olika typer av virala djurhepatiter, beroende på vilket virus som orsakar sjukdomen. Ett exempel är virushepatit typ Canine Viral Hepatitis (CVH), även känt som Infectious Canine Hepatitis (ICH), som orsakas av adenovirus typ 1 och drabbar hundar. Andra djurarter kan också drabbas av sina egna unika typer av viral hepatit.

Viral djurhepatit kan ge upphov till en rad symtom, såsom trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, gulsot (ikterus) och leverförstoring. I allvarliga fall kan viral hepatit leda till leversvikt och död.

Det är viktigt att notera att många av de virus som orsakar viral djurhepatit inte är relaterade till de virus som orsakar viral hepatit hos människor, så det finns begränsad risk för smitta mellan djur och människa.

Hepatitis D (Delta hepatitis) definieras som en viral infektion som orsakas av Hepatit D-virus (HDV). HDV är unikt bland de virus som orsakar hepatit eftersom det behöver en koinfektion med Hepatit B-virus (HBV) för att orsaka sjukdom. HDV kan också etablera en superinfektion hos en individ som redan är infekterad av HBV.

HDV infektion kan orsaka akut hepatit, med symtom som trötthet, matsmältningsproblem, smärta i levern och gulaktig hud (icterus), men den kan också leda till kronisk hepatit, cirros eller levercancer om den inte behandlas. HDV-infektionen är sällsynt i jämförelse med HBV och Hepatit C-virus (HCV) infektioner, men den kan vara mycket allvarligare än de andra typerna av viral hepatit.

För att diagnosticeras använder man sig vanligen av serologiska tester som letar efter antikroppar mot HDV i blodet, men ibland kan molekylärbiologiska metoder användas för att detektera virusets genetiska material. Behandlingen av HDV-infektion är svår och innefattar vanligen behandling med interferon, men effekten av denna behandling varierar beroende på individen. Preventiva åtgärder som HBV-vaccinering är viktiga för att förebygga HDV-infektioner.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Blood group antigens are proteins or carbohydrates found on the surface of red blood cells that can stimulate an immune response when introduced into the body of a person who does not have those same antigens on their own red blood cells. These antigens are also known as "blood group antigen systems" and include well-known examples such as the ABO and Rh systems.

The ABO system includes two antigens, A and B, and four corresponding blood types (A, B, AB, and O). The presence or absence of these antigens determines a person's blood type. If a person has Type A blood, for example, their red blood cells will have the A antigen on their surface.

The Rh system includes several antigens, with the most important being the D antigen. People who have this antigen are considered Rh-positive, while those who do not are considered Rh-negative.

Blood group antigens can cause an immune response when they are introduced into the body of a person who does not have them because the immune system recognizes them as foreign and mounts a defense against them. This is why it's important to match blood types in transfusions and transplants, to avoid triggering an immune response that can cause serious complications or even be life-threatening.

Hepatitviruses är en grupp av virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter) och orsakar inflammation i levern, känd som hepatit. Det finns fem huvudtyper av hepatitvirus, betecknade A, B, C, D och E, var och en med sina unika egenskaper och sätt att sprida sig.

Hepatitviruset A (HAV) och hepatitviruset E (HEV) sprids vanligtvis via kontaminerad mat eller vatten och orsakar akut hepatit, vilket oftast är självläkande men kan i sällsynta fall leda till allvarliga komplikationer.

Hepatitviruset B (HBV) och hepatitviruset C (HCV) sprids vanligtvis via kontakt med infekterad kroppsvätska, som blod, sperma eller vaginalsekret, och kan orsaka både akut och kroniskt hepatit. Kronisk hepatit B och C kan leda till skrumplever (cirros) och levercancer.

Hepatitviruset D (HDV) är ett så kallat satellitvirus, vilket betyder att det behöver en koinfektion med HBV för att orsaka sjukdom. HDV kan orsaka både akut och kroniskt hepatit, och den kroniska infektionen kan accelerera skrumplevernsprocessen hos dem som redan har HBV-infektion.

Hepatitisvaccin är ett preventivt medicinskt preparat som används för att immunisera mot hepatit A- och/eller hepatit B-virusinfektioner. Vaccinet stimulerar kroppens immunsvar så att den producerar specifika antikroppar och T-celler som ger skydd mot virusen om en individ exponeras för det senare.

Hepatitis A-vaccinet är vanligtvis ett död vaccin, vilket betyder att det innehåller inga levande viruspartiklar. Det ges ofta i två doser med minst sex månaders mellanrum och ger skydd under upp till 25 år.

Hepatitis B-vaccinet är också ett död vaccin som vanligtvis ges i tre doser över en sexmånadersperiod. Det ger livslångt skydd mot hepatit B-viruset hos de flesta mottagare.

Det finns också kombinerade hepatitis A och B-vaccin som ges i tre doser över sex månader. Dessa vaccin erbjuder skydd mot båda virusen.

Hepatitivaccin rekommenderas vanligen för barn, ungdomar och vuxna som är i riskzonen för att utveckla hepatit A eller B-infektion, inklusive resenärer till områden med hög prevalens av virusen, personer som använder intravenös droger, personer med kronisk lever sjukdom och hiv-positiva individer.

Lamivudine är ett antivirusmedel som används för att behandla HIV-infektion och hepatit B. Det tillhör en grupp av läkemedel som kallas omvänt transkriptas inhibitorer (NRTI). Lamivudine fungerar genom att stoppa virusets förmåga att replikera sig, vilket saktar ned sjukdomens framskridande.

Vid HIV-infektion används lamivudine ofta i kombination med andra antivirala läkemedel för att minska virusets mängd i kroppen och fördröja utvecklingen av AIDS. Vid hepatit B-infektion kan lamivudine användas för att behandla akut eller kronisk infektion och för att förebygga skador på levern.

Läkemedlet ges vanligen som tablett eller i läkemedelsform som kan tas upp genom munnen, två gånger dagligen. Biverkningar av lamivudine kan inkludera illamående, kräkningar, diarré och huvudvärk. Allvarliga biverkningar är ovanliga, men kan förekomma och omfattar bland annat leverproblem och försämring av njurfunktionen.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

Hepatitis Delta-viruset (HDV) är ett smittsamt virus som orsakar hepatit, inflammation i levern. HDV är unikt bland de vírusesorser som orsakar hepatit eftersom det kan infektera en individ endast om den redan är infekterad av hepatit B-virus (HBV). Detta beror på att HDV behöver HBV:s ytprotein för att kunna infektionsförmåga. HDV kan orsaka allvarliga leverkomplikationer, inklusive levercirros och levercancer, särskilt hos individer med kronisk HBV-infektion.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Hepatitis E definieras som en akut inflammation i levern (akut viralt leverinflammation) orsakad av Hepatitis E-virus. Det är ett RNA- virus som vanligtvis sprids via kontaminerade vattenkällor och livsmedel i områden med dålig sanitet och hygien. Symptomen på hepatit E kan vara trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, smärta i magen och mörk urin. I allvarliga fall kan det orsaka lever failure, men det är ovanligt. Hepatitis E tenderar att vara självläkande och ger oftast livslång immunitet mot viruset efter genomgången infektion.

Hepatit A-antikroppar är antikroppar som bildas i kroppen som svar på en Hepatit A-infektion eller efter vaccinering mot Hepatit A. Det finns två typer av Hepatit A-antikroppar: IgM-antikroppar och IgG-antikroppar.

IgM-antikroppen är den första typen av antikropp som bildas efter en infektion, och kan upptäckas cirka 2-3 veckor efter att man har blivit smittad. Dessa antikroppar kan vara detekterbara i kroppen under upp till sex månader efter en infektion.

IgG-antikroppen är den andra typen av antikropp som bildas, och börjar upptäckas ungefär 3-4 veckor efter en infektion. Dessa antikroppar stannar kvar i kroppen under lång tid, möjligen livet ut, och ger immunitet mot framtida Hepatit A-infektioner.

Det är värt att notera att det finns också en blodtest som kan mäta nivåerna av Hepatit A-antikroppar i kroppen, och denna test används ofta för att diagnostisera en aktiv infektion eller för att verifiera immunitet efter vaccinering.

Hepatit E-virus (HEV) är ett enkelsträngat RNA-virus som orsakar hepatit E, en infektionssjukdom som primärt angriper levern. Det finns fyra huvudsakliga genotyper av HEV: 1, 2, 3 och 4. Genotyp 1 och 2 är vanligast i utvecklingsländer och sprids främst via kontaminerat vatten, medan genotyp 3 och 4 förekommer i både utvecklade och utvecklingsländer och kan spridas via kontaminera livsmedel, såsom griskött. HEV-infektion kan orsaka symptom som leverinflammation, trötthet, illamående, kräkningar och gulsot. I allvarliga fall kan det leda till leverskada och i sällsynta fall död hos vissa riskgrupper, såsom gravida kvinnor och personer med nedsatt immunförsvar.

Autoimmun hepatit är en sjukdom där kroppens immunsvar riktas felaktigt mot leverceller, orsakar inflammation och skada på levervävnaden. Detta leder till levercellskador, abnorma leverenzymer och eventuellt levercirros. Den kan drabba personer av båda könen och alla åldrar, men är vanligare hos kvinnor och mellan 40-60 års ålder. Orsaken till autoimmun hepatit är inte fullständigt känd, men det anses vara en kombination av genetiska och miljöfaktorer som utlöser sjukdomen hos mottagliga individer. Behandlingen innebär vanligtvis immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera inflammationen och förhindra ytterligare skada på levern.

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

Hepatitis A-virus, humant (HAV) är ett encapsulerat RNA-virus som tillhör Picornaviridae familj. Det är den orsaken till hepatit A, en akut infektionssjukdom som primärt angriper levern och kan leda till symtom som trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, diarré, smärta i överkroppen, feber och gulaktighet eller icke-icke gulaktig hepatit.

HAV sprids främst genom oral kontaminering med fäkalier från en infekterad person, ofta via föda eller vatten som är smittat. Det kan också spridas genom direkt personlig kontakt med en infekterad persons blod, slem eller annan kroppsvätska.

Förebyggande åtgärder inkluderar god handhygien, speciellt efter toalettbesök, och vaccinering mot hepatit A.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.

Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.

Den motsvarande medicinska termen på svenska för "hepatitis, djur" är "djurhepatit". Djurhepatit är en inflammation eller iritation i levern hos djur, som orsakas av en infektion med olika typer av virus. Det finns olika serotyper och varianter av viruset som kan orsaka djurhepatit, beroende på vilken typ av djur som är värd.

Exempelvis kan hundar drabbas av djurhepatit orsakad av canin adenovirus 1 (CAV-1), medan katter kan drabbas av feline viral hepatit (FVH) orsakad av feline adenovirus (FAV). Det är viktigt att notera att dessa virus inte kan överföras till människor och orsaka sjukdom hos oss.

Typiska symtom på djurhepatit inkluderar trötthet, aptitlöshet, illamående, kräkningar, diarré, gulaktiga ögon och/eller svullnad i magen. Om du misstänker att din djur har hepatit bör du kontakta en veterinär omedelbart för att få en korrekt diagnos och behandling.

Alanintransaminas, även känt som Alanin aminotransferas (ALT), är ett enzym som normalt förekommer i lever, hjärta, skelettmuskler och leverceller (hepatocyter). Nivåerna av ALT kan mätas i blodet genom en laboratorietest.

ALT-nivåer ökar vanligtvis som ett resultat av skada eller sjukdom i leverceller, såsom vid leverinflammation, levercirros eller levercancer. Andra orsaker till höga ALT-värden kan vara hjärtsjukdomar, muskelskador och vissa mediciner.

Det är viktigt att tolka ett ökat ALT-värde i kombination med andra laboratorie- och kliniska data samt patientens symptom och sjukhistoria.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.

HLA-B är ett antigen som tillhör gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet hos alla kroppens celler, förutom de röda blodkropparna. HLA-B är en del av det system som hjälper kroppen att skilja egen vävnad från främmande och spelar därför en viktig roll i immunförsvaret.

HLA-B-antigenet är ett proteinkomplex som består av två polypeptidkedjor, en lätt och en tung. Detta komplex binder till och presenterar små peptider från intracellulära proteiner för T-celler, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av virus eller andra patogener.

Varje individ har två kopior av HLA-B-antigenet, en ärvt från varje förälder. Det finns många olika varianter av HLA-B-antigenet, och dessa varianter kan påverka risken för att utveckla vissa sjukdomar eller reagera på vissa läkemedel.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av hepatit B-virus hos pungråttor (murmeldjur). Det finns inga specifika stammar eller varianter av hepatit B-virus som är unika för pungråttor. Hepatit B-virus (HBV) är en virusinfektion som primärt drabbar levern och kan orsaka akut och kronisk inflammation, eventuellt ledande till levercirros och levercancer.

HBV sprids främst via kontakt med infekterat blod eller andra kroppsvätskor, men det kan också överföras från mor till barn under fostertiden eller vid förlossning. Infektionen är inte särskilt vanlig hos pungråttor, men de kan drabbas av HBV på samma sätt som människor och andra djurarter.

Det är viktigt att notera att det finns ett annat virus som kallas groundwater djurephepatitis-virus (GWEDV), som kan infektera pungråttor och orsaka leverinfektion. Detta virus är inte relaterat till hepatit B-virus och kräver en separat medicinsk bedömning.

Hepatit Delta-antigen (HDAg) är ett protein som produceras av hepatit delta-viruset (HDV), också känt som delta-agens. HDV är en defekt RNA- virus som behöver koinkidera med hepatitis B-viruset (HBV) för att infektera leverceller och orsaka skada.

Det finns två isoformer av HDAg: den lilla HDAg (24 kDa) och den stora HDAg (27 kDa). Den lilla HDAg-varianten är nödvändig för HDV:s replikation, medan den stora HDAg-varianten reglerar packningen av viruset. Båda isoformerna kan detekteras i serum och levervävnad hos infekterade individer.

Upptäckten av HDAg har varit viktig för att förstå HDV:s livscykel och patogenes, och det är ett viktigt mål för diagnostiska tester och möjliga terapeutiska strategier.

Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.

Hepatit C-antigen (HCV-antigen) är ett protein som produceras av hepatit C-virus (HCV), som orsakar viral hepatit. Detta protein kan detekteras i blodet hos en person som är infekterad med HCV, och används som ett diagnostiskt verktyg för att upptäcka en aktiv HCV-infektion.

Det existerar olika typer av HCV-antigenassayer, men de flesta av dem utnyttjar tekniken ELISA (Enzyme-Linked Immunosorbent Assay) för att detektera HCV-antigenet i serumprover. Dessa assayer kan vara antingen baserade på att detektera hela viruspartiklar eller icke-strukturella proteiner som kapsidproteinet (Core-antigen).

Det är värt att notera att HCV-RNA-testning (vilket mäter virala genomer) är mer känsligt än HCV-antigentestning och rekommenderas därför vanligtvis som det första steget i diagnostiken av en HCV-infektion. HCV-antigentestning kan dock vara användbart som ett komplement till HCV-RNA-testning, särskilt när man vill följa upp effekten av en antiviral behandling.

"Hepatitantigen" är ett samlingsbegrepp för olika proteiner eller antigen som finns i levern och som kan orsaka en immunreaktion som leder till inflammation och skada på leverceller, vilket kan leda till sjukdomen hepatit. Det finns olika typer av hepatitantigen som är specifika för de olika typerna av viral hepatit, till exempel hepatitis A-, B- och C-virus. Dessa antigen kan användas i diagnostiska tester för att upptäcka och identifiera olika typer av hepatit.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

HLA-A-antigener är ett sorts proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvar. De tillhör gruppen HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen), vilka är molekyler som presenterar fragment av proteiner från både vårt eget kroppsmaterial och från främmande ämnen, såsom virus, bakterier och cancerceller, för vår immunförsvarssystem.

HLA-A-antigener är ett slags MHC (Major Histocompatibility Complex) klass I-molekyler som binder till små fragment av proteiner, kända som peptider, och presenterar dem på cellens yta. Detta gör att vår immunförsvar kan identifiera och attackera celler som är infekterade eller cancerceller.

Varje individ har en unik uppsättning HLA-antigener, vilket gör det möjligt för vårt immunsystem att skilja på vårt eget material och främmande ämnen. Vissa sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer, kan uppstå när det finns en missmatch mellan en persons HLA-antigener och de av en annan person.

Hepatovirus är ett samlingsnamn för virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter) och orsakar inflammation i levern, känd som hepatit. Det mest välkända hepatoviruset hos människor är hepatit A-virus (HAV), som tillhör Picornaviridae familjen. HAV orsakar akut hepatit och sprids vanligtvis via fäkal-oral route, ofta genom kontaminerat vatten eller mat. Andra exempel på hepatovirus inkluderar hepatit B-virus (HBV) och hepatit C-virus (HCV), men dessa tillhör inte Picornaviridae familjen utan ingår i Hepadnaviridae respektive Flaviviridae familjerna.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Protozoiska antigener är proteiner eller andra molekyler som produceras av protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer. Dessa antigener kan vara specifika för en viss art eller gemensamma för en större grupp protozoer. De kan utlösa en immunreaktion hos ett värddjur när en protozoisk infektion uppstår, vilket leder till produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet. Protozoiska antigener kan användas inom forskning och diagnostik för att identifiera och undersöka protozoiska infektioner.

I'm assuming you are asking for a medical definition of the term "anchor." In a medical context, an anchor can have several meanings:

1. A device used to hold something in place, such as a surgical anchor used to fix a tendon or ligament to bone during reconstructive surgery.
2. A point of reference or starting point for measuring changes in a medical condition over time, such as a baseline measurement or a stable value that can be compared to subsequent measurements.
3. In the context of mental health, an anchor can refer to a coping mechanism or source of support that helps a person stay grounded and maintain emotional stability during stressful situations.

I hope this information is helpful! Let me know if you have any other questions.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Mushepatitvirus är ett släkte virus inom familjen Arenaviridae. Dessa virus orsakar ofta allvarliga sjukdomar hos däggdjur, framförallt hos gnagare, men kan även infektera och orsaka sjukdom hos människor. Mushepatitvirus innehåller enkelsträngat RNA som genetiskt material. De är kända för att orsaka olika typer av hemorragiska feberinfektioner, såsom Lassafebersjukan och Argentinsk hemorragisk febersjukan. Dessa virus överförs vanligtvis till människor genom kontakt med urin, avföring eller spillning från infekterade gnagare eller genom bett av infekterade fladdermöss.

Seroepidemiologi är ett område inom epidemiologi som undersöker förekomsten och spridningen av specifika antikroppar i en population. Seroepidemiologiska studier är en typ av studier inom detta område, där syftet är att undersöka prevalensen av antikroppar mot ett visst patogen (t.ex. virus eller bakterie) i en population vid en given tidpunkt.

I seroepidemiologiska studier analyseras ofta blodprover från en representativ stikprova av individer i en population för att fastställa om de har utvecklat antikroppar mot ett specifikt patogen. Antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet som en respons på infektion, och deras närvaro i blodet kan vara ett tecken på att individen har haft en tidigare infektion med patogenen, även om personen kan ha varit asymptomatisk eller har haft en mild form av sjukdomen.

Seroepidemiologiska studier kan ge värdefull information om hur vanligt ett visst patogen är i en population, hur immuniteten i populationen ser ut och hur effektiva vaccinationsprogram har varit. Dessa studier kan också användas för att undersöka samband mellan exponering för patogener och olika hälsoutfall, samt för att planera och utvärdera folkhälsoinsatser och vaccinationsprogram.

Organofosfonater är en grupp kemiska föreningar som innehåller en organisk grupp bundet till en fosfonatgrupp. De flesta organofosfonater är starkt giftiga för levande väsen, eftersom de inhibiterar enzymet acetylkolinesteras, vilket leder till en accumulering av neurotransmittorn acetylkolin i synapser och därmed oönskade effekter på nervsystemet. Några exempel på organofosfonater är sönderfallsprodukterna av nervegasen sarin och insekticiden paration.

Hepatit A-antigen är ett proteinet som förekommer på ytan av hepatit A-virus. Det kan detekteras i blodet hos en person som är infekterad med hepatit A-virus och används för att diagnostisera akut hepatit A-infektion. Hepatit A-antigen förekommer också i avföringen hos en infekterad person, och det kan användas för att påvisa smitta i populationer eller i miljöprover. Det finns två typer av hepatit A-antigen:

1. Hepatit A-viruskapsidantigen (HAA): Detta är strukturellt proteinet som bildar viruskapsiden och kan detekteras i serum under den akuta fasen av infektionen.
2. IgM-hepatit A-antikroppar: Dessa är antikroppar som produceras av immunsystemet i respons på hepatit A-infektion och kan detekteras i serum under den akuta fasen av infektionen.

Det är värt att notera att när en person har blivit immun mot hepatit A-virus (genom vaccinering eller genom att ha haft sjukdomen) kommer de inte att ha aktiva HAA i sin kropp, men de kommer fortfarande att ha IgG-hepatit A-antikroppar som visar på deras immunitet.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Transformeringsantigen hos polyomavirus är proteiner som produceras av vissa stammar av polyomavirus och som har förmågan att transformera (omvandla) normala celler till cancerceller under vissa förhållanden. De två viktigaste transformeringsantigenen hos polyomavirus är large T-antigen (LTA) och small t-antigen (STA). Dessa protein kodas av två olika gener på viruset och har förmågan att störa cellcykeln, inaktivera tumörsuppressorgener och orsaka genetisk instabilitet i värdcellen. Transformeringsantigen hos polyomavirus är kända för att vara involverade i patogenesen av vissa typer av cancer, särskilt hos immunosupprimereda individer där virusinfektionen inte kan kontrolleras effektivt av det immunsystemet.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Herpesvirus 2 hos hönsfåglar, även känt som Gallid alphaherpesvirus 2 (GaHV-2), är ett DNA-virus som orsakar en infektionssjukdom hos tamhöns och vissa andra hönsfåglar. Viruset tillhör familjen Herpesviridae och släktet Iltovirus. GaHV-2 är nära besläktat med Herpesvirus 1 hos hönsfåglar (GaHV-1), som orsakar infektionssjukdomen Mareks sjukdom.

GaHV-2 orsakar en sjukdom som kallas laryngotracheit (LT) eller hönsinfluenza, vilket är en respiratorisk sjukdom som kan leda till andnöd och död hos drabbade fåglar. Sjukdomen sprids främst via direkt kontakt mellan infekterade och icke-infekterade fåglar eller via kontaminerad utrustning och föda.

Infektionen med GaHV-2 ger ofta upphov till immunitet mot sjukdomen, men vissa stammar av viruset kan orsaka subkliniska infektioner eller återfall hos vissa fåglar. Det finns vacciner tillgängliga för att förebygga laryngotracheit hos hönsfåglar, men det är viktigt att använda dessa korrekt och att följa goda biosecurityprinciper för att minimera risken för spridning av sjukdomen.

Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.

Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.

Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.

'Viral core proteins' refer to the protein components that make up the structural framework of a viral particle, or virion. These proteins play a crucial role in the packaging and protection of the viral genome, which is the genetic material contained within the virion. The viral core proteins provide a scaffold for the self-assembly of the virion and help to protect the viral genome from degradation by host cell enzymes.

The specific composition of viral core proteins varies among different types of viruses, but they typically include one or more proteins that encapsidate the viral genome and provide structural support for the virion. In some viruses, the core proteins may also play a role in the regulation of viral gene expression or replication.

For example, in retroviruses such as HIV, the core proteins are called matrix (MA), capsid (CA), and nucleocapsid (NC) proteins. The MA protein forms a layer just inside the viral membrane, while the CA and NC proteins form the inner core of the virion that encapsidates the viral RNA genome. In contrast, in DNA viruses such as herpesviruses, the core proteins may include several different proteins that help to package the viral DNA into the virion and protect it from degradation.

Overall, the viral core proteins are essential components of the virion that play a critical role in the structure, function, and replication of many different types of viruses.

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

'Marmota' är ett släkte i familjen ekorrar (Sciuridae) och innehåller arter som ofta kallas murmeldjur. Dessa djur lever främst i bergsregioner i Eurasien och Nordamerika. De är kända för sin långa vinterdvala, under vilken de kan sova i flera månader.

Det medicinska intresset för murmeldjur har framför allt varit riktat mot deras dvala, då den påminner om mänsklig sömn och är en form av kontrollerad hypotermi. Studier av murmeldjurs dvala har gett insikter om reglering av kroppstemperatur, ämnesomsättning och immunförsvar under sömn.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

'Svampantigener' refererer til de genetiske materialer, såsom DNA og RNA, som findes i svampe (svampeslægten). Svampeslægten er en af de ældste og mest diversificerede grupper af levende organismer på jorden, med en skønnet antal arter på over 300.000.

Svampantigener inkluderer gener, der koder for proteiner involveret i cellulære processer som næringsupptagelse, cellevækst og celldeling, samt gener, der koder for unikke enzymer og andre biomolekyler, som svampene producerer for at overleve i deres specifikke økologiske nicher.

Svampeantigener har været anvendt til mange formål, herunder identificering og klassificering af svampeslægten, undersøgelse af evolutionæ forhold indenfor svampeslægten, og udvikling af nye farmakologiske behandlinger mod sygdomme, der skyldes infektioner med patogene svampe.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

H-2-antigener är ett samlingsbegrepp för en grupp av molekyler som finns hos musmus och andra gnagare. De är belägna på cellmembranet och fungerar som markörer för cellens identitet. H-2-antigenera delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-antigener består av tre komponenter: en transmembrana proteinkomplex med tre polypeptider, och två lätta kedjor. De klasse II-antigenerna består av två transmembrana polypeptider.

H-2-antigenera är viktiga i immunförsvaret eftersom de presenterar peptidfragment från intracellulära proteiner för T-celler, vilket aktiverar cellmedierad immunitet. De är också involverade i den så kallade histokompatibiliteten, det vill säga förmågan att skilja egen vävnad från främmande. Mellanindividuella skillnader i H-2-antigener kan leda till avstötning av transplanterat vävnad och organ.

Hepadnaviridae är en familj av små, dubbelsträngade DNA-virus som orsakar leverinflammation och i vissa fall leda till levercirros och levercancer. De två huvudsakliga arterna som infekterar människor är hepatit B-virus (HBV) och woodchuck hepatitisvirus (WHV). Andra arter av Hepadnaviridae kan påträffas hos fåglar, gnagare och primater.

Infektion med HBV är en global hälsoproblem och orsakar allvarliga sjukdomar som akut hepatit, kronisk hepatit, levercirros och hepatocellulär carcinom (HCC). Infektionen sprids ofta via sexuell kontakt, blod eller från mor till barn under förlossningen. Vaccin finns tillgängligt för att förebygga HBV-infektion.

WHV infekterar främst pungråttor och orsakar en sjukdom som liknar mänsklig hepatit B. Det används ofta i forskning för att studera virusmedierad leverinflammation och cancer.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

'Maskantigener' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan vara att ni förväxlar det med 'maskerade antigener', som är ett begrepp inom immunologin. Maskerade antigener är molekyler som har förmågan att undgå upptäckt och attack av det immuna systemet, genom att bära en sorts "mask" av andra molekyler som döljer dem från den immunologiska responsen. Detta sker ofta när ett virus eller en bakterie infekterar en värdcell, där de kan modifiera cellens yta så att det immuna systemet inte känner igen cellen som främmande och attackerar den.

Alkoholbetingad hepatit är en form av leverinflammation orsakad av överdriven användning av alkohol. Detta kan leda till skada på leverceller och i vissa fall kan den utvecklas till levercirros eller levercancer om det inte behandlas. Symptomen på alkoholbetingad hepatit kan variera, men de vanligaste inkluderar trötthet, minskad aptit, illamående, levervärk, och gulsot i ögon och hud. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blodprover, leverbiopsi och patientens alkoholanvändningshistorik. Behandlingen innefattar ofta att sluta dricka alkohol, livsstilsförändringar och i vissa fall mediciner för att behandla leverinflammationen och underlätta läketiden.

Adenine is a nucleobase, which is a type of molecule that is a key component of nucleic acids, which are the building blocks of DNA and RNA. Adenine is one of the four nitrogenous bases found in DNA, where it pairs with thymine via two hydrogen bonds. In RNA, adenine pairs with uracil via two hydrogen bonds.

Adenine has a purine ring structure, which consists of a six-membered imidazole ring fused to a five-membered pyrimidine ring. It is an important component of many biomolecules and plays a critical role in various cellular processes, including energy transfer and signaling.

In addition to its role as a nucleobase, adenine also functions as a neurotransmitter and neuromodulator in some organisms, where it is involved in the regulation of various physiological processes such as learning, memory, and behavior.

'Viral load' eller 'virusbelastning' refererer til mængden af virus i en given biological prøve, typisk blod, svimmelhed, spyt eller væv. Det er et mål for den aktive replikation og spredning af en infektion med en given type virus.

I klinisk sammenhæng kan 'viral load' være vigtig at overvåge hos patienter med HIV-infektion, da en høj viral load øger risikoen for overførsel af infektionen og er associeret med en hurtigere progression til AIDS. Samme princip kan også gælde for andre virusinfektioner som hepatitis B og C, hvor en høj viral load kan være relateret til mere alvorlige sygdomsforløb.

Det er vigtigt at bemærke, at 'viral load' måles med specifikke teknikker som PCR (polymerase chain reaction) eller andre molekylære metoder, og resultatet angives ofte som en kopi per milliliter (cp/ml) eller internationale enheder (IU/mL).

En levertransplantation är en medicinsk procedure där en sjuk eller skadad lever delvis eller helt ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta är vanligtvis ett sista resort när all annan behandling har misslyckats för att behandla leverrelaterade sjukdomar som levercirros, levercancer och akut leverfailure.

Under en levertransplantation tas den skadade levern bort och ersätts med den nya levern, som kopplas till blodkärlen och biodlar i kroppen. Efter operationen behöver patienten ta immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning av den nya levern.

Levertransplantation är en komplex procedur som kräver hög kompetens och erfarenhet från både kirurger och sjukvårdspersonal. Även om det finns risker relaterade till operationen, kan levertransplantation vara livsförlängande eller rentav livräddande för många patienter med allvarliga leverproblem.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

Ribavirin är ett antiviralt läkemedel som används för att behandla vissa virusinfektioner, till exempel hepatit C och respiratorisk syncytialvirus (RSV). Det fungerar genom att störa replikationen av viruset. Ribavirin kan ges oralt (tabletter), intravenöst (dropp) eller inhalativt (inandas via en inhalationsapparat).

Det är viktigt att notera att ribavirin inte bör användas ensamt för behandling av hepatit C, utan vanligtvis ges tillsammans med andra antivirala läkemedel. Dessutom kan det ha allvarliga biverkningar och ska endast användas under nära medicinsk övervakning.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

'Genom' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i et organisme. Det består af DNA-molekyler, der har kodet for alle de gener, proteiner og regulerende sekvenser, der er nødvendige for at danne og opretholde livet hos det pågældende organisme.

'Viralt genom' refererer til den totale genetiske information, der findes i et virus. Et viralt genom kan være lavet af DNA eller RNA og kan variere meget i størrelse alt efter hvilken type virus vi taler om. Virus' genom indeholder instruktionerne for at producere nye viruspartikler, så de kan inficere andre celler og fortsætte med at sprede sig.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.