Hepatit C-antikroppar är proteiner som produceras av den immuna systemet i svar på en infektion med Hepatit C-virus (HCV). Deras främsta funktion är att hjälpa kroppen att bekämpa och eliminera virusinfektionen.

När en person blir smittad av HCV, börjar dennes immunförsvar att producera specifika antikroppar för att bekämpa viruset. Dessa antikroppar kvarstår i kroppen även efter att viruset har eliminerats och ger därför en livslång immunitet mot det specifika HCV-stammen.

Det är värt att notera att det finns flera olika stammar av HCV, så om en person tidigare har haft en infektion med en viss stam och sedan blir smittad av en annan stam, kan de fortfarande bli sjuka eftersom deras immunförsvar inte är skyddat mot den nya stammen.

Det finns också fall där personer som har HCV-antikroppar i sin blodstream ändå kan ha en aktiv infektion, så det är viktigt att testa för både antikroppar och virala ribonukleinsyra (RNA) när man undersöker en person för HCV-infektion.

Hepatit C definieras som en infektion orsakad av hepatit C-virus (HCV), som angriper levern och kan leda till leverinflammation, skada leverceller och orsaka leverförändringar. Det är en av de vanligaste blodsburna infektionerna i världen och sprids främst genom kontakt med smittat blod, som kan ske vid injicerande drogbruk, oskyddad sexuell aktivitet, transfusioner av smittat blod eller från moder till barn under fostertiden. Många personer med hepatit C visar inga symtom under de tidiga stadierna av sjukdomen, men kan fortfarande sprida viruset till andra. I senare stadier kan symptomen inkludera trötthet, mjällbildning, gulsot, leverinflammation och i vissa fall levercirros eller levercancer. Hepatit C behandlas vanligen med antivirala läkemedel som kan bota sjukdomen hos en del patienter och fördröja eller stoppa leverförändringarna hos andra.

"Hepatitantikroppar" är en typ av antikropp som kan upptäckas i blodet hos en person som har smittats med hepatit B-virus. Antikroppen kallas också "hepatitis B core antibody (anti-HBc)". Denna antikropp bildas som svar på infektion och visar att en individ har utvecklat immunitet mot hepatit B-viruset, antingen genom att ha haft en aktiv infektion eller genom vaccination. Det är värt att notera att anti-HBc kan vara av två typer: IgM och IgG. IgM-antikroppen visar på en akut infektion, medan IgG-antikroppen visar på en tidigare infektion eller vaccination.

Hepacivirus är ett släkte inom familjen Flaviviridae och omfattar virus som kan orsaka leverinfektioner hos människor och djur. Det mest kända viruset inom släktet är hepatit C-virus (HCV), som orsakar den allvarliga infektionssjukdomen hepatit C hos människor. Hepacivirus har en enkel, icke-segmenterad, positivt polariserad RNA-sträng som genomet. Andra djurarter som kan drabbas av hepacivirus inkluderar hästar, apor och fåglar.

Kronisk hepatit C definieras som en infektion med Hepatit C-virus (HCV) som varar i sex månader eller längre. Många personer med akut HCV-infektion kommer aldrig att utveckla kronisk hepatit C. Men om din akuta infektion inte behandlas, finns det en hög risk att den blir kronisk. Cirka 75-85% av de som blir smittade med HCV kommer att utveckla kronisk hepatit C.

Kronisk hepatit C kan orsaka inflammation och skada levervävnaden under en lång tid, vilket kan leda till leverfibros (scarring) och eventuellt levercirros (allvarlig leverfibros). I vissa fall kan kronisk hepatit C också leda till levercancer. Symptomen på kronisk hepatit C kan variera från att inte ha några symtom alls till att ha trötthet, smärta i magen (buken), matta hud och gul färg på hud och ögon (ikterus).

Hepatit B definieras som en infektion orsakad av hepatit B-virus (HBV), som kan leda till inflammation och skada på levern. Sjukdomen kan vara akut eller kronisk, beroende på om den förblir under sex månader eller inte.

Akut hepatit B visar sig ofta utan symtom, men kan i vissa fall orsaka trötthet, magsmärtor, illamående, kräkningar, muskel- och ledvärk samt gulaktig hud och ögonvitor (ikterus). Kronisk hepatit B kan leda till allvarliga komplikationer som levercirros och levercancer.

Hepatit B sprids främst via sexuell kontakt, blod eller andra kroppsfluidor från en infekterad person. Det finns vaccin mot hepatit B, vilket rekommenderas för alla barn och vuxna som tillhör riskgrupper eller bor i områden med hög prevalens av sjukdomen.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

Hepatitis A är en akut inflammation i levern som orsakas av hepatit A-virus (HAV). Sjukdomen sprids vanligen via förorenad mat eller dryck, ofta från en smittad persons avföring. Symptomen på hepatit A kan vara trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, diarré, smärtor i magen och gulsot. De flesta drabbade mottappar sig väl efter några veckor eller månader, men i sällsynta fall kan sjukdomen vara allvarligare och leda till komplikationer som leverförsämring och död. Ett effektivt vaccin finns tillgängligt för att förebygga hepatit A-infektion.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Hepatit B-viruset (HBV) är ett DNA- virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter). Viruset är omslutet av ett lipidhaltigt membran och innehåller en central kapsidproteinkärna. HBV kan orsaka akut och kronisk hepatit, levercirros och levercancer. Det överförs främst via blod eller sexuella kontakter, men kan även överföras från mor till barn under förlossningen. Vaccin finns tillgängligt för att förebygga infektion med HBV.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Hepatit B-ytantigener (HBsAg) är ett proteinkomplex som utgör ytstrukturen på hepatit B-virusets yta. Det kan detekteras i blodet hos en individ som är infekterad med hepatit B-virus, och dess närvaro används som en diagnosmarkör för aktiv infektion. HBsAg kan upptäckas cirka 1–10 veckor efter att en person har blivit smittad av viruset och kan vara detekterbar i upp till sex månader efter akut infektion, även om individen har blivit botad. Om HBsAg kan påvisas mer än sex månader efter akuta symtomen kallas detta en kronisk hepatit B-infektion.

Antivirala medel är en typ av läkemedel som används för att behandla eller föventionellt förhindra infektioner orsakade av virus. De fungerar genom att hindra viruses reproduktion och spridning inne i kroppen. Exempel på antivirala medel inkluderar läkemedel som används för att behandla HIV/AIDS, herpes, influensa (vanlig hosta och mag-tarmlopp), hepatit B och C samt vissa former av cancer. Det är viktigt att notera att antivirala medel inte bör användas för att behandla infektioner orsakade av bakterier, svamp eller parasiter, eftersom de inte kommer att vara effektiva mot dessa typer av patogener.

En leverinflammation, också känd som hepatit, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i levern. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner (till exempel virala hepatit A, B, C, D och E), autoimmuna sjukdomar, alkoholmissbruk, läkemedelsbiverkningar och toxicitet från kemiska ämnen.

Vid leverinflammation kan levern bli svullen, ömmad och skadad, vilket kan leda till funktionsnedsättning eller permanent skada ifall det inte behandlas. Symptomen på leverinflammation kan variera från milda till allvarliga och inkluderar trötthet, mörk urin, ljusstolle, aptitförlust, viktminskning, illamående, kräkningar, smärta i magen (övre högra delen) och gulsot (icke-alkoholisk fettsjukdom eller gallgångsförstoppning). I allvarliga fall kan leverinflammation leda till leversvikt, levercancer eller död.

Hepatit C-antigen (HCV-antigen) är ett protein som produceras av hepatit C-virus (HCV), som orsakar viral hepatit. Detta protein kan detekteras i blodet hos en person som är infekterad med HCV, och används som ett diagnostiskt verktyg för att upptäcka en aktiv HCV-infektion.

Det existerar olika typer av HCV-antigenassayer, men de flesta av dem utnyttjar tekniken ELISA (Enzyme-Linked Immunosorbent Assay) för att detektera HCV-antigenet i serumprover. Dessa assayer kan vara antingen baserade på att detektera hela viruspartiklar eller icke-strukturella proteiner som kapsidproteinet (Core-antigen).

Det är värt att notera att HCV-RNA-testning (vilket mäter virala genomer) är mer känsligt än HCV-antigentestning och rekommenderas därför vanligtvis som det första steget i diagnostiken av en HCV-infektion. HCV-antigentestning kan dock vara användbart som ett komplement till HCV-RNA-testning, särskilt när man vill följa upp effekten av en antiviral behandling.

Virushepatit (viral hepatitis) hos människor är en infektionssjukdom orsakad av olika typer av virus som angriper levern och kan leda till skada på leverceller. Det finns fem huvudtyper av viral hepatit, A, B, C, D och E, var och en med sina unika karaktäristika, överföringsvägar och sjukdomsförlopp.

1. Hepatit A (HAV): Detta är en vanlig orsak till akut hepatit och sprids främst via kontaminerad mat eller vatten som har smittats av avföring från en smittad person. Det tenderar att vara mildare hos barn men kan leda till allvarliga sjukdomsförlopp hos vuxna.

2. Hepatit B (HBV): Denna typ orsakas av hepatit B-virus och sprids främst via sexuell kontakt, droganvändning med gemensamma behållare eller från moder till barn under förlossningen. Det kan leda till både akut och kroniskt sjukdomsförlopp, där den senare kan resultera i levercirros och levercancer.

3. Hepatit C (HCV): Denna typ orsakas av hepatit C-virus och sprids främst via blod-till-blodskontakt, ofta genom droganvändning med gemensamma behållare eller oskyddad sexuell kontakt. Det tenderar att leda till kroniskt sjukdomsförlopp i mer än hälften av fallen och kan resultera i levercirros och levercancer.

4. Hepatit D (HDV): Denna typ orsakas av hepatit D-virus och sprids via blod-till-blodskontakt, ofta genom droganvändning med gemensamma behållare eller oskyddad sexuell kontakt. Det kan bara infektera individer som redan är infekterade av hepatit B-virus och kan leda till både akut och kroniskt sjukdomsförlopp.

5. Hepatit E (HEV): Denna typ orsakas av hepatit E-virus och sprids främst via kontaminerad mat eller vatten. Det är vanligare i länder med dålig sanitet och kan leda till både akut och kroniskt sjukdomsförlopp, särskilt hos gravida kvinnor.

Förebyggande åtgärder som vaccinering, användning av skydd under sexuell kontakt och undvikande av droganvändning med gemensamma behållare kan minska risken för infektion med hepatit-virus.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

Kronisk hepatit B definieras som en infektion med Hepatit B-virus (HBV) som varar i sex månader eller längre. Den kan orsaka skada på levern och leda till komplikationer som levercirros och levercancer. Symptomen på kronisk hepatit B kan variera från att inte orsaka några besvär alls, till att orsaka trötthet, mjällbildning, buksmärtor och gulsot. Behandlingen av kronisk hepatit B kan innebära antivirala läkemedel som kan hjälpa att kontrollera virusets replikation och förhindra skada på levern. Vaccinering mot hepatit B finns tillgänglig och rekommenderas för alla barn och vuxna som inte redan har immunitet mot viruset.

Hepatit B-antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet i samband med en Hepatit B-infektion eller efter vaccination mot Hepatit B. Det finns olika typer av Hepatit B-antikroppar, inklusive HBsAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B surface antigen), HBcAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B core antigen) och HBeAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B e antigen).

HBsAg-antikroppar visar på en tidigare infektion eller immunitet efter vaccination. HBcAg-antikroppar kan indikera en aktiv eller tidigare Hepatit B-infektion, medan HBeAg-antikroppar kan vara ett tecken på att viruset inte är infektiöst längre.

Det är värt att notera att nivåerna av olika typer av Hepatit B-antikroppar kan variera över tid och kan ha olika kliniska betydelser beroende på individuella faktorer och infektionshistorik.

Hepatit A-virus (HAV) är ett enkelsträngat RNA-virus som tillhör picornavirusfamiljen och är orsaken till hepatit A, en infektionssjukdom som primärt angriper levern. Viruset sprids vanligtvis via förorenad mat eller dryck, eller genom direkt kontakt med en smittad persons avföring. Efter en inkubationstid på ungefär 2-6 veckor kan infektionen leda till symtom som trötthet, magsmärtor, diarré, gulsot och mörk urin. Många personer som smittas av HAV utvecklar inga eller endast milda symtom, men i vissa fall kan sjukdomen vara allvarligare och leda till komplikationer såsom leverinflammation och leverskada.

Det finns effektiva vacciner mot hepatit A-virus som ger livslång immunitet och rekommenderas för personer i riskgrupper eller för alla barn i vissa länder. God hygien och tillräcklig kokning av matvaror är också viktiga åtgärder för att förebygga smittspridningen av HAV.

Ribavirin är ett antiviralt läkemedel som används för att behandla vissa virusinfektioner, till exempel hepatit C och respiratorisk syncytialvirus (RSV). Det fungerar genom att störa replikationen av viruset. Ribavirin kan ges oralt (tabletter), intravenöst (dropp) eller inhalativt (inandas via en inhalationsapparat).

Det är viktigt att notera att ribavirin inte bör användas ensamt för behandling av hepatit C, utan vanligtvis ges tillsammans med andra antivirala läkemedel. Dessutom kan det ha allvarliga biverkningar och ska endast användas under nära medicinsk övervakning.

Kronisk hepatit är en beteckning för en inflammation i levern som varar i sex månader eller längre. Den kan orsakas av olika faktorer, till exempel virusinfektioner (t.ex. Hepatit B eller C), alkoholmissbruk, fetma, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. Symptomen kan variera från att inte orsaka några besvär alls till att orsaka trötthet, mjäll i huden, smärta i leverområdet, illamående och gulsot. Kronisk hepatit kan med tiden leda till skrumplever, levercirros och levercancer om den inte behandlas.

Hepatitis B-vaccinet är ett preventivt vaccin som ger immunitet mot Hepatit B-virus, ett virus som kan orsaka leverinflammation (hepatit) och leda till kronisk leverinfektion, levercirros och levercancer. Vaccinet fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera antikroppar mot Hepatit B-virusets yttre skalprotein, HBsAg (hepatitis B surface antigen). Dessa antikroppar ger skydd mot infektion om individen utsätts för virus i framtiden.

Hepatitis B-vaccinet ges vanligen i tre doser som ges med ungefär en månads mellanrum. Den fullständiga kursen av vaccination erbjuds vanligtvis till nyfödda barn, men det kan också ges till äldre barn, ungdomar och vuxna som behöver immunförsvar mot Hepatit B-virus. Vaccinet är säkert och ger effektivt skydd mot Hepatit B-infektion hos de flesta mottagare.

Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.

'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.

'Virala icke-strukturella protein' (engelska: 'viral non-structural proteins') är ett samlingsbegrepp för de proteiner hos ett virus som inte utgör en del av virionskapseln, det vill säga dess strukturproteiner. Dessa proteiner har istället andra funktioner i virusets livscykel, till exempel vid replikationen av virusets genetiska material eller vid undertryckandet av värdcellens immunförsvar.

Det är värt att notera att begreppet 'icke-strukturella protein' kan variera mellan olika virusfamiljer och forskningsområden, så det exakta innebörden kan variera beroende på kontexten.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

Hepatit B-kärnanitgener (HBcAg) är proteiner från det virala kapsidskalet hos Hepatit B-virus. Det kan ses som ett tecken på en aktiv infektion med Hepatit B-virus och kan detekteras i serum under den akuta infektionsfasen. I vissa fall kan HBcAg också detekteras i leverbiopsier hos personer med kronisk Hepatit B-infektion. Det finns två former av HBcAg: (1) en icke-sekretorisk form som är inneboende i infekterade celler och (2) en sekretorisk form som ingår i det virala kapsidskalet och kan påträffas i serum under en aktiv infektion.

Hepatitis A-vaccinet är ett immunologiskt preparat som ges som aktiv immunisering för att förhindra infektion med hepatit A-virus. Vaccinet innehåller vanligtvis en dödad virusstam eller en del av viruset som har modifierats så att det inte kan orsaka sjukdom, men som fortfarande stimulerar immunsystemet att producera antikroppar mot hepatit A-virus.

Genom att ges hepatitis A-vaccinet får individen en skyddande immunitet mot viruset och minskar risken för infektion och sjukdom. Vaccinet ger typiskt sett skydd under flera år, möjligen livet ut, men det rekommenderas att man diskuterar behovet av ytterligare doser med en läkare eller vaccinationsspecialist.

Hepatitis A-vaccinet ges vanligtvis i form av två doser som administreras med några veckor till månader emellan, beroende på typen av vaccin. Det är särskilt viktigt för personer som reser till områden där hepatit A-viruset är vanligt förekommande eller för dem som har en ökad risk för exponering, såsom hiv-positiva individer, drogmissbrukare och personer med leverfunktionsnedsättning.

Hepatit B e-antigen (HBeAg) är ett protein som produceras av hepatit B-virus (HBV) under sin replikationscykel. Det kan detekteras i serumet hos en individ som är infekterad med HBV och indikerar aktiv replikation av viruset.

HBeAg anses vara en markör för hög nivå av infektionskraft och kan användas för att bedöma prognosen och behandlingsstrategin hos en individ med hepatit B. Dessutom kan förlusten av HBeAg ses som ett tecken på respons på antivirala behandlingar.

Det är värt att notera att närvaro av HBeAg inte alltid korrelerar med skada på levern, och det finns fall där individuer med HBeAg har inga tecken på leverinflammation eller skada. Därför bör HBeAg-tester tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska data.

Hepatitisvaccin är ett preventivt medicinskt preparat som används för att immunisera mot hepatit A- och/eller hepatit B-virusinfektioner. Vaccinet stimulerar kroppens immunsvar så att den producerar specifika antikroppar och T-celler som ger skydd mot virusen om en individ exponeras för det senare.

Hepatitis A-vaccinet är vanligtvis ett död vaccin, vilket betyder att det innehåller inga levande viruspartiklar. Det ges ofta i två doser med minst sex månaders mellanrum och ger skydd under upp till 25 år.

Hepatitis B-vaccinet är också ett död vaccin som vanligtvis ges i tre doser över en sexmånadersperiod. Det ger livslångt skydd mot hepatit B-viruset hos de flesta mottagare.

Det finns också kombinerade hepatitis A och B-vaccin som ges i tre doser över sex månader. Dessa vaccin erbjuder skydd mot båda virusen.

Hepatitivaccin rekommenderas vanligen för barn, ungdomar och vuxna som är i riskzonen för att utveckla hepatit A eller B-infektion, inklusive resenärer till områden med hög prevalens av virusen, personer som använder intravenös droger, personer med kronisk lever sjukdom och hiv-positiva individer.

Hepatit B-antigener (HBsAg) är ett protein som finns på ytan av hepatit B-viruspartiklarna. Det kan upptäckas i blodet hos en person som är infekterad med hepatit B-virus.

Det finns tre typer av Hepatit B-antigener:

1. Duk (Dane)-partikel-HBsAg: Detta är det fullständiga virushöljet och innehåller både ytantigen (HBsAg) och kärnantigen (HBcAg).
2. S-HBsAg: Detta är en mindre form av HBsAg som saknar det fullständiga virushöljet men fortfarande innehåller ytantigenet.
3. Grundprotein (preS1 och preS2): Dessa är två typer av grundproteiner som finns i hepatit B-viruset och kan också upptäckas som antigener i blodet hos en infekterad person.

Upptäckten av HBsAg i blodet används vanligen för att diagnostisera en aktiv hepatit B-infektion och för att screena donatorer av blod och organ på hepatit B-infektion.

Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against viruses and toxins by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific sites on the surface of the virus or toxin, preventing them from attaching to and entering host cells. This binding also marks the virus or toxin for destruction by other immune cells. Neutralizing antibodies are an important component of the body's adaptive immune response and can provide immunity against reinfection with the same pathogen. Vaccines often aim to induce the production of neutralizing antibodies as a means of protecting against infectious diseases.

'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.

Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Hepatitis E definieras som en akut inflammation i levern (akut viralt leverinflammation) orsakad av Hepatitis E-virus. Det är ett RNA- virus som vanligtvis sprids via kontaminerade vattenkällor och livsmedel i områden med dålig sanitet och hygien. Symptomen på hepatit E kan vara trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, smärta i magen och mörk urin. I allvarliga fall kan det orsaka lever failure, men det är ovanligt. Hepatitis E tenderar att vara självläkande och ger oftast livslång immunitet mot viruset efter genomgången infektion.

Polyethylene glycols (PEG) är en grupp av syntetiska, vattenlösliga polymerer som består av monomeren etylenoxid. De har en varierande molekylär vikt och används inom medicinen som excipient i läkemedel för att förbättra deras löslighet, stabilitet och biodistribution. PEG kan också användas som aktiv ingrediens i form av pegylering av protein- eller kolhydratpreparat för att förlänga deras halveringstid i kroppen. Dessutom har PEG visat sig ha potential inom området läkemedelsutleverans, exempelvis som en del av nanopartiklar eller liposomer.

Autoimmun hepatit är en sjukdom där kroppens immunsvar riktas felaktigt mot leverceller, orsakar inflammation och skada på levervävnaden. Detta leder till levercellskador, abnorma leverenzymer och eventuellt levercirros. Den kan drabba personer av båda könen och alla åldrar, men är vanligare hos kvinnor och mellan 40-60 års ålder. Orsaken till autoimmun hepatit är inte fullständigt känd, men det anses vara en kombination av genetiska och miljöfaktorer som utlöser sjukdomen hos mottagliga individer. Behandlingen innebär vanligtvis immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera inflammationen och förhindra ytterligare skada på levern.

Medicinskt kan viral djurhepatit definieras som en infektion orsakad av virus som angriper levern hos djur. Det finns olika typer av virala djurhepatiter, beroende på vilket virus som orsakar sjukdomen. Ett exempel är virushepatit typ Canine Viral Hepatitis (CVH), även känt som Infectious Canine Hepatitis (ICH), som orsakas av adenovirus typ 1 och drabbar hundar. Andra djurarter kan också drabbas av sina egna unika typer av viral hepatit.

Viral djurhepatit kan ge upphov till en rad symtom, såsom trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, gulsot (ikterus) och leverförstoring. I allvarliga fall kan viral hepatit leda till leversvikt och död.

Det är viktigt att notera att många av de virus som orsakar viral djurhepatit inte är relaterade till de virus som orsakar viral hepatit hos människor, så det finns begränsad risk för smitta mellan djur och människa.

Hepatit E-virus (HEV) är ett enkelsträngat RNA-virus som orsakar hepatit E, en infektionssjukdom som primärt angriper levern. Det finns fyra huvudsakliga genotyper av HEV: 1, 2, 3 och 4. Genotyp 1 och 2 är vanligast i utvecklingsländer och sprids främst via kontaminerat vatten, medan genotyp 3 och 4 förekommer i både utvecklade och utvecklingsländer och kan spridas via kontaminera livsmedel, såsom griskött. HEV-infektion kan orsaka symptom som leverinflammation, trötthet, illamående, kräkningar och gulsot. I allvarliga fall kan det leda till leverskada och i sällsynta fall död hos vissa riskgrupper, såsom gravida kvinnor och personer med nedsatt immunförsvar.

Hepatit A-antikroppar är antikroppar som bildas i kroppen som svar på en Hepatit A-infektion eller efter vaccinering mot Hepatit A. Det finns två typer av Hepatit A-antikroppar: IgM-antikroppar och IgG-antikroppar.

IgM-antikroppen är den första typen av antikropp som bildas efter en infektion, och kan upptäckas cirka 2-3 veckor efter att man har blivit smittad. Dessa antikroppar kan vara detekterbara i kroppen under upp till sex månader efter en infektion.

IgG-antikroppen är den andra typen av antikropp som bildas, och börjar upptäckas ungefär 3-4 veckor efter en infektion. Dessa antikroppar stannar kvar i kroppen under lång tid, möjligen livet ut, och ger immunitet mot framtida Hepatit A-infektioner.

Det är värt att notera att det finns också en blodtest som kan mäta nivåerna av Hepatit A-antikroppar i kroppen, och denna test används ofta för att diagnostisera en aktiv infektion eller för att verifiera immunitet efter vaccinering.

Hepatitviruses är en grupp av virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter) och orsakar inflammation i levern, känd som hepatit. Det finns fem huvudtyper av hepatitvirus, betecknade A, B, C, D och E, var och en med sina unika egenskaper och sätt att sprida sig.

Hepatitviruset A (HAV) och hepatitviruset E (HEV) sprids vanligtvis via kontaminerad mat eller vatten och orsakar akut hepatit, vilket oftast är självläkande men kan i sällsynta fall leda till allvarliga komplikationer.

Hepatitviruset B (HBV) och hepatitviruset C (HCV) sprids vanligtvis via kontakt med infekterad kroppsvätska, som blod, sperma eller vaginalsekret, och kan orsaka både akut och kroniskt hepatit. Kronisk hepatit B och C kan leda till skrumplever (cirros) och levercancer.

Hepatitviruset D (HDV) är ett så kallat satellitvirus, vilket betyder att det behöver en koinfektion med HBV för att orsaka sjukdom. HDV kan orsaka både akut och kroniskt hepatit, och den kroniska infektionen kan accelerera skrumplevernsprocessen hos dem som redan har HBV-infektion.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

'Viral core proteins' refer to the protein components that make up the structural framework of a viral particle, or virion. These proteins play a crucial role in the packaging and protection of the viral genome, which is the genetic material contained within the virion. The viral core proteins provide a scaffold for the self-assembly of the virion and help to protect the viral genome from degradation by host cell enzymes.

The specific composition of viral core proteins varies among different types of viruses, but they typically include one or more proteins that encapsidate the viral genome and provide structural support for the virion. In some viruses, the core proteins may also play a role in the regulation of viral gene expression or replication.

For example, in retroviruses such as HIV, the core proteins are called matrix (MA), capsid (CA), and nucleocapsid (NC) proteins. The MA protein forms a layer just inside the viral membrane, while the CA and NC proteins form the inner core of the virion that encapsidates the viral RNA genome. In contrast, in DNA viruses such as herpesviruses, the core proteins may include several different proteins that help to package the viral DNA into the virion and protect it from degradation.

Overall, the viral core proteins are essential components of the virion that play a critical role in the structure, function, and replication of many different types of viruses.

Hepatitis A-virus, humant (HAV) är ett encapsulerat RNA-virus som tillhör Picornaviridae familj. Det är den orsaken till hepatit A, en akut infektionssjukdom som primärt angriper levern och kan leda till symtom som trötthet, minskad aptit, illamående, kräkningar, diarré, smärta i överkroppen, feber och gulaktighet eller icke-icke gulaktig hepatit.

HAV sprids främst genom oral kontaminering med fäkalier från en infekterad person, ofta via föda eller vatten som är smittat. Det kan också spridas genom direkt personlig kontakt med en infekterad persons blod, slem eller annan kroppsvätska.

Förebyggande åtgärder inkluderar god handhygien, speciellt efter toalettbesök, och vaccinering mot hepatit A.

Hepatitis D (Delta hepatitis) definieras som en viral infektion som orsakas av Hepatit D-virus (HDV). HDV är unikt bland de virus som orsakar hepatit eftersom det behöver en koinfektion med Hepatit B-virus (HBV) för att orsaka sjukdom. HDV kan också etablera en superinfektion hos en individ som redan är infekterad av HBV.

HDV infektion kan orsaka akut hepatit, med symtom som trötthet, matsmältningsproblem, smärta i levern och gulaktig hud (icterus), men den kan också leda till kronisk hepatit, cirros eller levercancer om den inte behandlas. HDV-infektionen är sällsynt i jämförelse med HBV och Hepatit C-virus (HCV) infektioner, men den kan vara mycket allvarligare än de andra typerna av viral hepatit.

För att diagnosticeras använder man sig vanligen av serologiska tester som letar efter antikroppar mot HDV i blodet, men ibland kan molekylärbiologiska metoder användas för att detektera virusets genetiska material. Behandlingen av HDV-infektion är svår och innefattar vanligen behandling med interferon, men effekten av denna behandling varierar beroende på individen. Preventiva åtgärder som HBV-vaccinering är viktiga för att förebygga HDV-infektioner.

Hepatitis Delta-viruset (HDV) är ett smittsamt virus som orsakar hepatit, inflammation i levern. HDV är unikt bland de vírusesorser som orsakar hepatit eftersom det kan infektera en individ endast om den redan är infekterad av hepatit B-virus (HBV). Detta beror på att HDV behöver HBV:s ytprotein för att kunna infektionsförmåga. HDV kan orsaka allvarliga leverkomplikationer, inklusive levercirros och levercancer, särskilt hos individer med kronisk HBV-infektion.

Den motsvarande medicinska termen på svenska för "hepatitis, djur" är "djurhepatit". Djurhepatit är en inflammation eller iritation i levern hos djur, som orsakas av en infektion med olika typer av virus. Det finns olika serotyper och varianter av viruset som kan orsaka djurhepatit, beroende på vilken typ av djur som är värd.

Exempelvis kan hundar drabbas av djurhepatit orsakad av canin adenovirus 1 (CAV-1), medan katter kan drabbas av feline viral hepatit (FVH) orsakad av feline adenovirus (FAV). Det är viktigt att notera att dessa virus inte kan överföras till människor och orsaka sjukdom hos oss.

Typiska symtom på djurhepatit inkluderar trötthet, aptitlöshet, illamående, kräkningar, diarré, gulaktiga ögon och/eller svullnad i magen. Om du misstänker att din djur har hepatit bör du kontakta en veterinär omedelbart för att få en korrekt diagnos och behandling.

Alanintransaminas, även känt som Alanin aminotransferas (ALT), är ett enzym som normalt förekommer i lever, hjärta, skelettmuskler och leverceller (hepatocyter). Nivåerna av ALT kan mätas i blodet genom en laboratorietest.

ALT-nivåer ökar vanligtvis som ett resultat av skada eller sjukdom i leverceller, såsom vid leverinflammation, levercirros eller levercancer. Andra orsaker till höga ALT-värden kan vara hjärtsjukdomar, muskelskador och vissa mediciner.

Det är viktigt att tolka ett ökat ALT-värde i kombination med andra laboratorie- och kliniska data samt patientens symptom och sjukhistoria.

'Antikroppsaffinitet' refererer til styrken og specificiteten i den interaktion som skjer når en antikrop (ett protein som produceras av B-celler i respons på et antigen) binder sig till ett specifikt antigen. Affiniteten beskriver hur väl de två molekyler passar in i varandra, och kan mätas quantitativt med olika metoder. En hög antikroppsaffinitet betyder att antikroppen binder starkare till sitt respektive antigen, vilket kan ha konsekvenser för hur effektivt immunförsvaret fungerar i kampen mot patogener.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Viral load' eller 'virusbelastning' refererer til mængden af virus i en given biological prøve, typisk blod, svimmelhed, spyt eller væv. Det er et mål for den aktive replikation og spredning af en infektion med en given type virus.

I klinisk sammenhæng kan 'viral load' være vigtig at overvåge hos patienter med HIV-infektion, da en høj viral load øger risikoen for overførsel af infektionen og er associeret med en hurtigere progression til AIDS. Samme princip kan også gælde for andre virusinfektioner som hepatitis B og C, hvor en høj viral load kan være relateret til mere alvorlige sygdomsforløb.

Det er vigtigt at bemærke, at 'viral load' måles med specifikke teknikker som PCR (polymerase chain reaction) eller andre molekylære metoder, og resultatet angives ofte som en kopi per milliliter (cp/ml) eller internationale enheder (IU/mL).

I medicinskan kontexten, refererar bindningsplatser på antikroppar till de specifika regionerna på antikroppens yta där den kan binda till ett specifikt antigen. Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler som en del av det adaptiva immunförsvaret, och de hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom virus, bakterier och andra patogener.

Varje antikropp har två typer av bindningsplatser: en variabel region och en konstant region. Den variabla regionen är den delen av antikroppen som är unik för varje antikropp och som kan binda till ett specifikt antigen. Den konstanta regionen däremot, är densamma för alla antikroppar av samma klass och subklass, och den utför funktioner såsom att aktivera komplementproteiner och binde till immunceller.

Bindningsplatserna på antikropparna består av en komplex struktur av aminosyror som bildar en tredimensionell form som kan binda till specifika epitoper på antigenet. Epitopen är den del av antigenet som antikroppen binder till, och de kan variera i storlek, laddning och struktur. När en antikropp binder till ett antigen via sina bindningsplatser, neutraliseras det främmande ämnet och immunsystemet kan identifiera och eliminera det från kroppen.

I et medicinskt eller biologiskt sammanhang refererar "replikon" till den del av ett genetiskt material, som innehåller informationen och de regulatoriska sekvenserna som behövs för att replikera sig självt. Replikonen är den grundläggande enheten för replikation, det vill säga processen där DNA kopieras till nya identiska kopior före celldelning.

Replikonet kan vara en del av en cirkulär plasmid (en liten, extrakromosomal DNA-molekyl som finns i bakterier och andra encelliga organismer) eller en del av den kromosomala DNA-kedjan hos eukaryota celler. Replikonen innehåller ofta ett origo (eller flera) där replikationen startar, tillsammans med en replikations fork-struktur som består av enzymkomplexet som utför kopieringen av DNA:t.

Det är värt att notera att begreppet "replikon" kan ha olika betydelser beroende på kontexten, men i allmänhet refererar det till den del av genomet som är involverad i själva replikationsprocessen.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

Seroepidemiologi är ett område inom epidemiologi som undersöker förekomsten och spridningen av specifika antikroppar i en population. Seroepidemiologiska studier är en typ av studier inom detta område, där syftet är att undersöka prevalensen av antikroppar mot ett visst patogen (t.ex. virus eller bakterie) i en population vid en given tidpunkt.

I seroepidemiologiska studier analyseras ofta blodprover från en representativ stikprova av individer i en population för att fastställa om de har utvecklat antikroppar mot ett specifikt patogen. Antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet som en respons på infektion, och deras närvaro i blodet kan vara ett tecken på att individen har haft en tidigare infektion med patogenen, även om personen kan ha varit asymptomatisk eller har haft en mild form av sjukdomen.

Seroepidemiologiska studier kan ge värdefull information om hur vanligt ett visst patogen är i en population, hur immuniteten i populationen ser ut och hur effektiva vaccinationsprogram har varit. Dessa studier kan också användas för att undersöka samband mellan exponering för patogener och olika hälsoutfall, samt för att planera och utvärdera folkhälsoinsatser och vaccinationsprogram.

Mushepatitvirus är ett släkte virus inom familjen Arenaviridae. Dessa virus orsakar ofta allvarliga sjukdomar hos däggdjur, framförallt hos gnagare, men kan även infektera och orsaka sjukdom hos människor. Mushepatitvirus innehåller enkelsträngat RNA som genetiskt material. De är kända för att orsaka olika typer av hemorragiska feberinfektioner, såsom Lassafebersjukan och Argentinsk hemorragisk febersjukan. Dessa virus överförs vanligtvis till människor genom kontakt med urin, avföring eller spillning från infekterade gnagare eller genom bett av infekterade fladdermöss.

HIV-antikroppar, också kända som anti-HIV-antikroppar eller HIV-antibodier, är proteiner som produceras av det mänskliga immunsystemet i respons på en HIV-infektion. Dessa antikroppar utvecklas vanligtvis några veckor till månader efter att en individ har blivit smittad med HIV och de är specificerade för olika delar av viruspartikeln, såsom HIV-env-proteinet eller HIV-polymerasen.

HIV-antikropparnas huvudsakliga funktion är att neutralisera viruset och förhindra att det infekterar nya celler i kroppen. De gör detta genom att binda till specifika epitoper på viruspartikeln, vilket förhindrar att HIV binder till sina målcellers receptorer och därmed inte kan infektionsprocessen fortgå.

Det är värt att notera att HIV-antikroppar också används som markörer i diagnostiska tester för HIV-infektion, eftersom de ofta kan detekteras innan sjukdomen utvecklas till AIDS. Dessa tester kallas för HIV-antikroppstester och de fungerar genom att upptäcka närvaron av HIV-antikroppar i blodprov.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

En levertransplantation är en medicinsk procedure där en sjuk eller skadad lever delvis eller helt ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta är vanligtvis ett sista resort när all annan behandling har misslyckats för att behandla leverrelaterade sjukdomar som levercirros, levercancer och akut leverfailure.

Under en levertransplantation tas den skadade levern bort och ersätts med den nya levern, som kopplas till blodkärlen och biodlar i kroppen. Efter operationen behöver patienten ta immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning av den nya levern.

Levertransplantation är en komplex procedur som kräver hög kompetens och erfarenhet från både kirurger och sjukvårdspersonal. Även om det finns risker relaterade till operationen, kan levertransplantation vara livsförlängande eller rentav livräddande för många patienter med allvarliga leverproblem.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Kryoglobulinemi är ett sjukligt tillstånd där kroppen producerar antikroppar, kallade kryoglobuliner, som blir icke-flytande när de utsätts för låg temperatur. När dessa immunproteiner precipiterar kan det orsaka inflammation och skada i små blodkärlen, särskilt i huden och nerverna. Kryoglobulinemi kan vara primärt, vilket betyder att den inte är förknippad med någon underliggande sjukdom, eller sekundärt, vilket innebär att den uppstår som en komplikation till en annan sjukdom, ofta en autoimmun sjukdom eller en cancer. Symptomen på kryoglobulinemi kan vara mångskiftande och inkluderar ofta hudutslag, artropatier (ledinflammation), neuropati (nervskada) och trötthet.

CD81 är ett transmembrant protein som uttrycks på cellernas yta och spelar en viktig roll inom immunsystemet. Det är en del av ett komplex som kallas för T-cell receptor (TCR) – CD3-komplexet, vilket hjälper till att aktivera T-celler när de möter antigener.

Som antigen kan CD81 ses som ett mål för immunresponsen hos vissa autoimmuna sjukdomar, såsom primär biliär cirros (PBC). I detta fall kan CD81 vara en komponent i de autoantikroter som riktas mot det bileämneskanalprotein som kallas för PDC-E2.

I allmänhet är antigener främmande substanser, såsom virus eller bakterier, som kan utlösa en immunrespons när de introduceras i kroppen. När T-celler möter dessa antigener aktiveras de och börjar producera cytokiner för att koordinera en effektiv immunrespons. CD81 är ett viktigt protein som hjälper till att reglera denna process.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Hepatovirus är ett samlingsnamn för virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter) och orsakar inflammation i levern, känd som hepatit. Det mest välkända hepatoviruset hos människor är hepatit A-virus (HAV), som tillhör Picornaviridae familjen. HAV orsakar akut hepatit och sprids vanligtvis via fäkal-oral route, ofta genom kontaminerat vatten eller mat. Andra exempel på hepatovirus inkluderar hepatit B-virus (HBV) och hepatit C-virus (HCV), men dessa tillhör inte Picornaviridae familjen utan ingår i Hepadnaviridae respektive Flaviviridae familjerna.

Intravenösa drogmissbruk (IVDA) avser användning av en injektionsspruta för att direkt administrera ett ämne in i en ven. Missbruk definieras som att använda kontrollerade substance på ett sätt som är farligt, skadligt eller icke terapeutiskt. Dåmed vore medicinsk definition av 'Drogmissbruk, intravenöst' att definiera det som användning av injektionsspruta för att missbruka kontrollerade substance genom att direkt administrera dem in i en ven. Detta beteende är ofta kopplat till en beroendeproblematik och kan leda till allvarliga hälsoproblem, inklusive infektioner, blodförgiftning, abscesser, och potentialen för överdos.

'Virushöljet' är ett yttre proteinlager som omger vissa typer av virus. Detta skapas när viruset sammansätter sig med värden såsom bakterier eller celler, och kan bestå av ett eller flera olika proteiner. 'Virushöljets proteiner' refererar till de proteinmolekyler som utgör detta skal. Dessa proteiner kan spela en roll i virusets infektionsförmåga genom att hjälpa till att binda till värden eller att underlätta penetrationen av cellmembranet. De kan också vara mål för antivirala behandlingar, eftersom de ofta är nödvändiga för virusets överlevnad och reproduktion.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.

Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.

Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.

Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.

Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:

1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.

Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

Tumörantikroppar, även kända som monoklonala antikroppar eller "mAb", är specifika proteiner som produceras i laboratoriet och används inom medicinen för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. De utvecklas från en enda cell, klon, med en specifik förmåga att binda till ett visst protein eller antigen på ytan av cancerceller. När tumörantikropparna binder till cancercellerna aktiveras deras immunologiska funktioner och hjälper kroppen att förstöra dem, vilket minskar tumörmassan och förhindrar spridningen av cancern. Tumörantikroppar används som en form av immunterapi och har visat sig vara effektiva i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer och lymfom.

"Protozoan antibodies" refer to antibodies produced by the immune system in response to an infection caused by a protozoan, which is a type of single-celled microorganism. These antibodies are part of the adaptive immune response and are specific to certain proteins or other molecules found on the surface of the protozoan. They can help the body recognize and eliminate the pathogen, and also play a role in immunity to future infections with the same protozoan. Examples of protozoan infections that can stimulate the production of protozoan antibodies include malaria, giardiasis, and toxoplasmosis.

En blodgivare (voluntary blood donor) är en person som fritt och frivilligt väljer att donera sin blod till en bloddonationscentral eller ett sjukhus, för att hjälpa till att rädda livet på andra människor som behöver blodtransfusioner. Blodgivare måste vara minst 17 år (i vissa länder 18) och fysiskt och hälsotekniskt kompetent för att kunna donera blod. Efter varje donation kontrolleras individens blod också för att säkerställa att det är säkert att använda.

"Hepatitantigen" är ett samlingsbegrepp för olika proteiner eller antigen som finns i levern och som kan orsaka en immunreaktion som leder till inflammation och skada på leverceller, vilket kan leda till sjukdomen hepatit. Det finns olika typer av hepatitantigen som är specifika för de olika typerna av viral hepatit, till exempel hepatitis A-, B- och C-virus. Dessa antigen kan användas i diagnostiska tester för att upptäcka och identifiera olika typer av hepatit.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Hepatit A-antigen är ett proteinet som förekommer på ytan av hepatit A-virus. Det kan detekteras i blodet hos en person som är infekterad med hepatit A-virus och används för att diagnostisera akut hepatit A-infektion. Hepatit A-antigen förekommer också i avföringen hos en infekterad person, och det kan användas för att påvisa smitta i populationer eller i miljöprover. Det finns två typer av hepatit A-antigen:

1. Hepatit A-viruskapsidantigen (HAA): Detta är strukturellt proteinet som bildar viruskapsiden och kan detekteras i serum under den akuta fasen av infektionen.
2. IgM-hepatit A-antikroppar: Dessa är antikroppar som produceras av immunsystemet i respons på hepatit A-infektion och kan detekteras i serum under den akuta fasen av infektionen.

Det är värt att notera att när en person har blivit immun mot hepatit A-virus (genom vaccinering eller genom att ha haft sjukdomen) kommer de inte att ha aktiva HAA i sin kropp, men de kommer fortfarande att ha IgG-hepatit A-antikroppar som visar på deras immunitet.

'Genom' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i et organisme. Det består af DNA-molekyler, der har kodet for alle de gener, proteiner og regulerende sekvenser, der er nødvendige for at danne og opretholde livet hos det pågældende organisme.

'Viralt genom' refererer til den totale genetiske information, der findes i et virus. Et viralt genom kan være lavet af DNA eller RNA og kan variere meget i størrelse alt efter hvilken type virus vi taler om. Virus' genom indeholder instruktionerne for at producere nye viruspartikler, så de kan inficere andre celler og fortsætte med at sprede sig.

'Pan troglodytes' är den vetenskapliga beteckningen för arten som kallas västlig schimpans. Det är en art i familjen hominider och nära släkt med människan (Homo sapiens). Västlig schimpans lever naturligt i regnskogar i Väst- och Centralafrika. De har en hög grad av fysisk likhet med människor, bland annat går de på två ben när de är i uppriktad ställning. Västlig schimpans är hotad på grund av habitatförlust och jakt.

Alkoholbetingad hepatit är en form av leverinflammation orsakad av överdriven användning av alkohol. Detta kan leda till skada på leverceller och i vissa fall kan den utvecklas till levercirros eller levercancer om det inte behandlas. Symptomen på alkoholbetingad hepatit kan variera, men de vanligaste inkluderar trötthet, minskad aptit, illamående, levervärk, och gulsot i ögon och hud. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blodprover, leverbiopsi och patientens alkoholanvändningshistorik. Behandlingen innefattar ofta att sluta dricka alkohol, livsstilsförändringar och i vissa fall mediciner för att behandla leverinflammationen och underlätta läketiden.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.