En flerfunktionell tillväxtfaktor som reglerar både celltillväxt och cellrörlighet. Den utövar en stark mitogen effekt på leverceller och primära epitelceller. Dess receptor är protoonkogenprotein C-met.
"c-Met" är ett onkogent protein, även känt som "hepatocyte growth factor receptor (HGFR)", som aktiveras av tillväxtfaktorn hepatocyte growth factor (HGF). När det aktiveras, stimulerar c-Met cellcykelns progression, celldifferentiering och cellmotilitet, vilket kan leda till onkogenesis och cancerprogression om proteinet är överaktivt eller muterat. Protonkogener är en grupp enzymer som katalyserar överföringen av protoner (H+) över membraner. Det finns inget samband mellan c-Met och protonkogener i medicinsk kontext.
En 6 kD-polypeptidtillväxtfaktor som först iakttogs i de submaxillära spottkörtlarna hos möss. Epidermal tillväxtfaktor hos människor isolerades ursprungligen ur urin, då den har förmåga att hämma magsaftsutsöndring, och ämnet kallades urogastron. Faktorn uppvisar ett flertal biologiska effekter, inklusive främjande av tillväxt och differentiering av mesenkym- och epitelceller. Syn. EGF.
"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A (VEGF-A) är ett protein som stimulerar angiogenes, det vill säga tillväxten och differentieringen av nya blodkärl, genom att verka på vaskulära endotelceller. Det uttrycks i högre grad under fysiologiska och patologiska tillstånd som kräver ökat blodflöde, såsom embryonal utveckling, wound healing och cancer."
Epidermal growth factor receptor (EGFR) är en tyrosinkinaspännande receptor som utgör en central del i celltillväxtens och celldelningens kontrollmechanismer, och när den aktiveras genom bindning av ligander som EGF eller TGF-α kan den initiera en signalkaskad som leder till celldelning, differentiering och överlevnad.
Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellväxth, celldelning, cellifferentiering, apoptos och extracellulär matrisproduktion. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellytan och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till cellcykeln och andra cellulära processer. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes, fibros och immunsuppression.
Den huvudsakliga strukturella enheten i levern. Levercellerna (hepatocyterna) utgörs av specialiserade epitelceller som är ordnade i sinsemellan förbundna skivor, kallade lobuli (smålober).
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Tillväxtfaktorreceptorer är en typ av receptorproteiner som binder till specifika tillväxtfaktorer och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar celltillväxt, celldelning, differentiering och överlevnad.
Signalmolekyler som deltar i regleringen av celltillväxt och celldifferentiering.
En enkelkedjad polypeptidtillväxtfaktor som spelar en betydande roll i sårläkningsprocessen och som sätter igång angiogenes (kärlbildning). Hos människa finns det flera olika typer av proteinet, varierande i storlek från 18 - 24 kD, beroende på olika startpunkter inom fgf-2-genen. Det har 55% aminosyrarestöverensstämmelse med fibroblasttillväxtfaktor 1 och en starkt heparinbindande effekt. Tillväxtfaktorn är en mycket kraftfull inducerare av DNA-syntes i en mångfald celltyper av mesoderm- och neuroektodermursprung. Den kallades från början basisk fibroblasttillväxtfaktor pga sina kemiska egenskaper och för at skiljas från sur fibroblasttillväxtfaktor (fibroblasttillväxtfaktor 1). Syn. fibroblasttillväxtfaktor, basisk.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av membranbundna receptorer som spelar en viktig roll i cellers signalsystem och växt- och djurs cellers tillväxt och differentiering. När en ligand binder till RTK aktiveras receptorns tyrosinkinasdomän, vilket leder till att intracellulära signaltransduktionsvägar aktiveras genom fosforylering av specifika proteiner. Dessa signalsystem är involverade i en rad cellulära processer som celldelning, celldifferentiering, apoptos och cellyttuppdelning. Mutationer eller abnorma nivåer av RTK kan leda till patologiska tillstånd såsom cancer och developmentella störningar.
En cells förökning genom delning.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Leverregeneration är den förmågan hos levern att regenerera och återställa sin funktion och storlek efter skada eller delvis borttagande. Denna process involverar att kvarvarande hepatocyter, leverceller, prolifererar och differensieras för att ersätta skadade eller avlägsnade celler. Det är en unik egenskap hos levern som möjliggör att den kan återställa sig till nästan sin ursprungliga storlek och funktion, även efter en betydande del av den har tas bort.
Cellers förflyttning från en plats till en annan.
Transformation Growth Factor Alpha (TGF-α) är ett signalsubstanser som binder till receptorer på cellens yta och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar cellers tillväxt, differentiering och överlevnad. TGF-α är en peptidhormon som uttrycks av många olika celltyper och spelar en viktig roll i embryonal utveckling, wound healing och cancer. I patologiska tillstånd kan ökat uttryck av TGF-α leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.
En väl beskriven basisk peptid som tros utsöndras från levern och följa blodcirkulationen. Den har tillväxtreglerande, insulinliknande och mitogena egenskaper. Tillväxtfaktorn är till stor del, men inte helt, beroende av tillväxthormon. Den tycks i huvudsak vara verksam hos vuxna, till skillnad från insulinliknande tillväxtfaktor II, som är en viktig tillväxtfaktor i foster.
En familj små polypeptidtillväxtfaktorer med flera gemensamma drag, inklusive en stark affinitet för heparin och en central, tunnformad kärna av 140 aminosyror med stor homologi mellan familjemedlemmarna. Den ursprungliga definitionen som fibroblasttillväxtstimulerande protein är inte längre nödvändig för hemmahörande i fibroblasttillväxtfaktorfamiljen.
Dessa är lösliga mitogen som utsöndras från ett flertal organ. Faktorerna utgörs av en blandning av två polypeptidenkelkedjor med heparinaffinitet.. Molekylvikten är organ- och artberoende. De har mitogena och kemotaktiska effekter och stimulerar endotelceller till att växa och syntetisera DNA. De är besläktade med såväl basiska som sura fibroblastväxtfaktorer, men har andra aminosyrasekvenser.
"Trombocytrelaterad tillväxtfaktor (megakaryocyte growth and development factor, Megakaryocyte colony-stimulating factor eller platelet-derived growth factor) är ett protein som produceras naturligt i kroppen och stimulerar produktionen och differentieringen av megakaryocyter, de celler som sedan frisätter blodplättar (trombocyter), vilket leder till en ökad bildning av nya blodplättar."
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Proteinase Inhibitory Proteins, Secretory (PIPS) are a group of proteins that play a crucial role in regulating the activity of proteinases, which are enzymes that break down other proteins. PIPS are produced by various cells and secreted into extracellular spaces, where they inhibit proteinases to prevent excessive protein degradation and maintain tissue homeostasis.
Vaskuläre endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF) är en grupp signalsubstanser som stimulerar angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl från befintliga. De verkar främst på vaskulära endotelceller och spelar därför en central roll i patofysiologiska processer som exempelvis tumörväxt, diabetesrelaterade komplikationer och åderbrist.
En fibroblasttillväxtfaktor som utgör ett specifikt mitogen för epitelceller. Den binder ett komplex av heparinsulfat och fibroblasttillväxtfaktorreceptor 2B.
Transformerande tillväxtfaktorer (TGF) är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i cellernas tillväxt, differentiering och överlevnad, samt styr reguleringen av immunresponsen och fibrosen i kroppen.
Transforming Growth Factor β1 (TGF-β1) är ett cytokin som spelar en viktig roll i cellväxth, differentiering och immunreglering. Det är en multifunktionell vävnadsfaktor involverad i embryonal utveckling, tumörgenesis och fibros. TGF-β1 verkar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket resulterar i en signalkaskad som kan modifiera genuttryck och cellfunktioner.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Proton pump inhibitor proteins, also known as protono pumpare, refer to a group of protein pumps found primarily in the parietal cells of the stomach that play a key role in regulating gastric acid secretion. These proteins are responsible for transporting hydrogen ions (protons) from the cytoplasm of the cell into the lumen of the stomach, where they combine with chloride ions to form hydrochloric acid. By inhibiting the function of these proton pumps, medications known as proton pump inhibitors can reduce gastric acid secretion and alleviate symptoms associated with acid-related disorders such as gastroesophageal reflux disease (GERD) and peptic ulcers.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Nervtillväxtfaktorer (NGF) är proteiner som stimulerar tillväxt, underhåll och överlevnad av specifika neuron i det nervsystemet, där de spelar en viktig roll i signaleringen mellan celler och har visat sig vara involverade i neurodegenerativa sjukdomar, smärta och känslosamma störningar.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Hepatocyte Nuclear Factor 4 (HNF4) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i leverns utveckling, differentiering och homeostas. Det finns två huvudsakliga isoformer av HNF4: HNF4α och HNF4γ. Dessa proteiner binder till DNA och reglerar genuttrycket av flera enzymer och andra proteiner som är involverade i glukos- och lipidmetabolism, bland annat glukosgenkinas, fosfoenolpyruvatkarboxylas och apolipoproteiner. Mutationer i HNF4-generna har associerats med leverrelaterade sjukdomar som diabetes typ 2 och leverdysfunktion.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Odlingsmedia med tillsats av biologiskt aktiva ämnen från tidigare odlade celler eller vävnader som påverkar vissa cellfunktioner, som t ex tillväxt eller upplösning.
Fibroblast Growth Factor Receptors (FGFRs) are cell surface receptors that bind to fibroblast growth factors (FGFs), leading to activation of various intracellular signaling pathways involved in diverse biological processes such as cell proliferation, differentiation, migration, and survival.
En 17-kD enkelkedjad polypeptidtillväxtfaktor som spelar en betydande roll i sårläkningsprocessen och som sätter igång angiogenes (kärlbildning). Den binder till heparin, som förstärker dess biologiska verkan och skyddar den mot proteolys. Tillväxtfaktorn är en mycket kraftfull inducerare av DNA-syntes i en mångfald celltyper av mesoderm- och neuroektodermursprung. Den har även kemotaktisk och mitogen verkan. Den kallades till en början sur fibroblasttillväxtfaktor pga sina kemiska egenskaper och för at skiljas från basisk fibroblasttillväxtfaktor (fibroblasttillväxtfaktor 2). Syn. fibroblasttillväxtfaktor, sur.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
Utveckling av nya blodkärl i samband med återuppbyggnad av blodcirkulationen under läkningsprocesser.
HNF1-beta-proteinet, också känt som HNF1B, är ett transkriptionsfaktorprotein som hjälper till att reglera uttrycket av gener involverade i betacellers funktion och glukosmetabolism i lever, njurar och bukspottkörtel.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
"Nervtillväxtfaktor (NGF) är ett protein som verkar som neurotrofin, det vill säga, ett signalsubstans som styr överlevnaden, differentieringen och reproduktionen av neuroner under embryonal utveckling och i vuxna djur."
HNF1-alpha protein, also known as Hepatocyte Nuclear Factor 1-alpha, is a transcription factor that plays a crucial role in the development and function of the liver, kidneys, and pancreas. It helps regulate the expression of genes involved in glucose and lipid metabolism, making it essential for maintaining normal blood sugar levels and overall metabolic homeostasis. Mutations in the HNF1A gene can lead to monogenic forms of diabetes, such as MODY (Maturity Onset Diabetes of the Young) type 3.
Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykelns reglering och cellytets metabolism. PI3K fosphorylerar fosfatidylinositol (PI) till fosfatidylinositol 3-fosfat (PIP3), vilket aktiverar proteiner som är involverade i cellsignalering, särskilt Akt/PKB. Dessa signaleringsvägar är ofta överaktiverade i cancer och är därför mål för utveckling av nya cancerterapeutika.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Lösliga proteinfaktorer som bildas av aktiverade lymfocyter och påverkar andra celler, främst sådana som ingår i det cellulära immunsvaret.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
"Kunitz soybean trypsin inhibitor (KSTI) is a type of protease inhibitor found in soybeans that specifically inhibits the activity of the enzyme trypsin, which is involved in protein digestion."
En fibroblasttillväxtfaktor som verkar som mitogen för keratinocyter. Den aktiverar fibroblasttillväxtfaktorreceptor 2B och medverkar i utvecklingen av lungor och lemmar.
"Serinendopeptidaser är en grupp enzymer som bryter peptidbindningar i proteiner och peptider, där serin är den aktiva aminosyran i katalysens mekanism."
HNF1-protein, eller hepatocy nuclear factor 1-alpha, är ett transkriptionsfaktorprotein som hjälper till att reglera uttrycket av gener involverade i glukosmetabolism och leverfunktion. Det spelar också en viktig roll i utvecklingen av lever, bukspottkörtel och andra organ. Mutationer i HNF1-proteinet kan leda till diabetes typ 2 och andra genetiska sjukdomar.
Proteindomäner av trippelslingor med disulfidbindningar. Dessa vanliga, strukturella domäner, kallade kringlor pga sin likhet med danska kringelkakor (kringler), har betydelse för membran-, protein- och fosfolipidbindning, samt för reglering av proteolys. Kringlor finns också i koagulations- och fibrinolysproteiner och i andra plasmaproteinaser.
Kirurgiskt avlägsnande av hela eller delar av levern.
En patologisk process som utgörs av tillväxt av blodkärl i onormal vävnad eller på onormala platser.
En överordnad familj av protein-serin-treoninkinaser som aktiveras av olika stimuli via proteinkinaskaskader. De utgör slutprodukterna i kaskaderna, som utlöses av fosforylering genom mitogenaktiverade proteinkinaskinaser, vilka i sin tur aktiveras av mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser. EC 2.7.11.24.
Sårläkning är ett komplext fysiologiskt process där skadad vävnad repareras och restaureras till sin normala funktion och struktur med hjälp av koordinerade mekanismer som inkluderar hemostas, inflammation, cellproliferation och remodellering.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
Protoncogenproteinet c-AKT, också känt som protein kinase B (PKB), är ett intracellulärt enzym som spelar en central roll i cellers överlevnad, tillväxt och differentiering. Det aktiveras av signalsubstanser utsöndrade från extracellulära receptorer och reglerar diverse cellulära processer genom fosforylering av olika proteiner involverade i apoptos, metabolism, celldelning och transkription.
"Tumörinvasion" refererar till när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring tumören genom att penetrera och förstöra den normalt byggda barriären av celler och matrix. Detta kan leda till spridning av cancer till närliggande eller fjärrbelägna kroppsdelar, även kallat metastaser. Mått på tumörinvasion inkluderar graden av invasion, omfattningen av invasion och hur djupt cancercellerna har penetrerat vävnaden.
Utvecklingen av anatomiska strukturer i formandet av en- eller flercelliga organismer. Morfogenesen leder till formförändringar av en del av, delar av eller hela organismen.
En väl beskriven neutral peptid som tros utsöndras från levern och följa blodcirkulationen. Den har tillväxtreglerande, insulinliknande och mitogena egenskaper. Faktorn är till stor del, men inte helt, beroende av somatotropin. Den betraktas som en viktig tillväxtfaktor i foster, till skillnad från insulinliknande tillväxtfaktor I, som är en viktig tillväxtfaktor hos vuxna.
En sorts cellkommunikation där hormoner binder till och påverkar celler av den typ som producerade hormonet.
Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra som fungerar som byggsten i proteiner och neurotransmittor i kroppen. Det syntetiseras i kroppen från den icke-essentiella aminosyran fenylalanin.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
"Mitogen" är ett medico-biologiskt begrepp som refererar till en substans eller en signal som stimulerar celldelning, specifikt mitosen, i celler som är kapabla av att dela sig. Mitogena stimuli får vanligtvis reaktion hos vissa typer av celler, särskilt vita blodkroppar (leukocyter), genom att aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som slutligen leder till upphörande av celldelningscykeln hos en quiescent cell och början av en ny celldelingsprocess. Exempel på naturliga mitogena ämnen inkluderar tillväxtfaktorer, som ger signaler för celldelning under normala fysiologiska processer, medan vissa virusproteiner och tumörpromotorer kan också agera som mitogena på obehaglig sätt och bidra till onkogenes eller cancerutveckling.
Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor-receptorer (VEGFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler, framförallt endotelceller i blodkärl. Dessa receptorer binder till specifika signalsubstanser, kallade vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), som aktiverar receptorerna och sätter igång en signaltransduktionsprocess inne i cellen. Denna process leder till olika responsiv handlingar, såsom angiogenes, det vill säga uppkomst av nya blodkärl från befintliga, vilket är viktigt för normal vävnadstillväxt och läkning, men kan även vara involverat i patologiska tillstånd som cancer och ögoninflammationer.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Muterade möss som är homozygota för den recessiva "nakengenen" och inte utvecklar någon tymus (bräss). De är värdefulla för tumörstudier och undersökning av immunsvar.
Genetic therapy, also known as gene therapy, is a medical discipline that involves the use of genetic material, such as DNA or RNA, to treat or prevent diseases. It typically involves introducing functional genes into cells in order to correct genetic defects or to provide a therapeutic benefit. This can be accomplished through various methods, including the use of viral vectors, naked DNA, or RNA interference techniques. The goal of genetic therapy is to restore normal function to cells or tissues that have been affected by genetic disorders or diseases, offering the potential to treat or cure conditions that are currently considered incurable.
Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som stimulerar till celltillväxt och syntesen av extracellulär matrix, och spelar därför en viktig roll i processer som sårskada och fibros. CTGF uttrycks främst i fibroblaster och kan aktiveras av olika tillväxtfaktorer, däribland transformerande growth factor-beta (TGF-β). Även om CTGF huvudsakligen är känt för sin roll i bindvävens tillväxt och regeneration, har det också visat sig ha en betydelsefull roll i patologiska processer som fibros, cancersjukdomar och angiogenes.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Platelet-derived growth factor (PDGF) receptors are a type of cell surface receptor that bind to PDGF, which is a protein involved in regulating cell growth and division. There are two types of PDGF receptors, called PDGFR-α and PDGFR-β, and they are found on the surface of many different types of cells in the body. When PDGF binds to these receptors, it triggers a series of intracellular signaling events that can lead to changes in cell behavior, such as increased proliferation, migration, and survival.
Alla sjukliga tillstånd där fibrös vävnad invaderar något organ, vanligen till följd av inflammation eller annan skada.
Ett eller flera skikt av epitelceller, uppburna av basalmembranet, som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Protein-tyrosinkinases (PTKs) are a type of enzyme that plays a crucial role in signal transduction within cells. They catalyze the transfer of a phosphate group from adenosine triphosphate (ATP) to specific tyrosine residues on target proteins, a process known as tyrosine phosphorylation. This post-translational modification can alter the activity, stability, or localization of the target protein and is involved in various cellular processes such as growth, differentiation, and apoptosis. Dysregulation of PTKs has been implicated in several diseases, including cancer, making them important drug targets for therapeutic intervention.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Tetraklormetan. Lösningsmedel för oljor, fett, lack, fernissa, vaxer och hartser, och utgångsmaterial vid framställning av organiska föreningar. Medlet är giftigt att inandas, förtära och i kontakt med huden, och kan ge dödlig förgiftning.
Påvisande av RNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
En cellinje som härstammar från fibroblaster från särade embryon av schweiziska möss. Linjen är ett värdefullt in vitro-värdsystem förtransformationsstudier av onkogena virus, eftersom 3T3-celler besi tter hög känslighet för kontaktinhibition.
I en enkel mening kan parakrin kommunikation definieras som en form av signalsubstanskommunikation mellan celler, där en cell frisätter en signalsubstans (som exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) som diffunderar till närliggande celler och binder till receptorer på deras yta, vilket utlöser en biologisk respons. Detta skiljer sig från autokrin kommunikation, där signalsubstansen verkar tillbaka på samma cell som frisatt den, och endokrin kommunikation, där signalsubstansen transporteras via blodomloppet till målceller på avstånd.
Wistar rats are an outbred albino strain of laboratory rats that are widely used in biomedical research due to their genetic diversity and generalizability of research findings to humans.
'Urinary Plasminogen Activator' (u-PA) refers to a specific type of enzyme found in urine that is capable of activating plasminogen, a zymogen, into the proteolytic enzyme plasmin. Plasmin plays a crucial role in the breakdown of blood clots and the degradation of the extracellular matrix, making u-PA an essential component in processes such as fibrinolysis, tissue remodeling, and cell migration.
En grupp funktionellt likaratade glykoproteiner som ansvarar för den kalciumberoende cell-till-cell-vidhäftningen. De delas in i underklasserna E-, P- och N-kadheriner, med distinkt immunologisk speci ficitet och fördelning i vävnaderna. De åstadkommer celladhesion via en homofil mekanism. Dessa föreningar har betydelse för uppbyggnaden av vävnader och hela kroppen.
Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) receptorer är en typ av cellmembranreceptor som binder till TGF-β-signaleringsproteiner. När TGF-β-proteinet binder till receptorn aktiveras den och startar en signalkaskad inne i cellen, vilket leder till reglering av celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd) och extracellulär matrisproduktion. TGF-β-receptorerna spelar därför en viktig roll i embryonal utveckling, homeostas och sjukdomsprocesser som cancer.
Teknik för identifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i intakta kromosomer, eukaryota celler eller bakterieceller med hjälp av specifika nukleinsyramärkta sonder.
Vascular Endothelial Growth Factor Receptor 2 (VEGFR-2) är ett tyrosinkinaset aktiverat av bindning av vaskulär endotelcellsfaktor A (VEGF-A), vilket stimulerar angiogenes och lymfangiogenes, processer involverade i blodkärls- och lymfkärlsbildning respektive.
Enzyminhibitorer är substanser som sänker eller helt stoppar en enzymes aktivitet genom att binda till enzymet. Detta resulterar i försening eller minskning av den kemiska reaktionen som enzymet annars skulle ha katalyserat. Enzymer är proteinmolekyler som accelererar biologiska reaktioner inom celler, och deras aktivitet kan regleras genom olika mekanismer, däribland användning av enzyminhibitorer.
F344 är en specificerad stam (strain) av laboratorieratte (inbred albino granpruta), som används främst inom forskning och biomedicinska studier, känt för sin relativt låga genetiska variationen och prediktiliteten i att utveckla tumörer jämfört med vissa andra vanliga laboratoriestammar.
Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper, ofta på serin-, treonin- eller tyrosinresidveni. Dessa fosfatgrupper kan spela en viktig roll i regleringen av proteinkunktioner, såsom enzymsaktivitet och signaltransduktion. Fosforylering och dephosphorylering av fosfoproteiner är centrala för cellulär reglering och styrs ofta av kinaser och fosfataser.
Ett enkelt, täckande lager av celler som bekläder de inre ytorna av hela kärlsystemet och reglerar transporten av makromolekyler och blodkomponenter från vävnad till lumen. Denna funktion har kunnat studeras i detalj i kapillärkärl.
Ett polypeptidämne som innehåller ungefär en tredjedel av allt protein i ett däggdjur. Det utgör huvudbeståndsdelen av hud och bindväv, och den organiska delen av ben- och tandsubstans. Olika former av kollagen produceras i kroppen, men alla består av tre alfapolypeptidkedjor ordnade i en trippelspiral. Kollagen skiljer sig från andra fibrösa proteiner, som t ex elastin, genom sitt innehåll av prolin, hydroxiprolin och hydroxilysin, avsaknad av tryptofan, samt särskilt genom sitt höga innehåll av polargrupper, ansvariga för proteinets svällande egenskaper.
En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i tumörvävnad.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Stroma cells are supportive cells found in various tissues and organs, including the bone marrow, where they play a crucial role in maintaining the microenvironment for hematopoietic stem cells (HSCs) and other immune cells. They contribute to the regulation of HSCs' survival, proliferation, and differentiation through secreting cytokines, chemokines, and growth factors. Stroma cells also form a physical barrier that helps to maintain the integrity and function of the bone marrow niche. Additionally, stroma cells are involved in inflammatory responses, tissue repair, and fibrosis.
Ett intracellulärt signalsystem som omfattar MAP-kinaskaskaderna (trestegs-proteinkinaskaskader). Olika uppströmsaktivatorer, som svarar på extracellulära stimuli, utlöser kaskaderna genom att aktivera den första kaskadmedlemmen, MAP-kinaskinaskinas (MAPKKK). I detta steg fosforyleras mitogenaktiverade proteinkinaskinaser (MAPKK), som i sin tur fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser (MAPK). Dessa utövar sedan sin verkan på olika mål nedströms till att påverka genuttryck. Hos däggdjur finns det flera bestämda MAP-kinasförlopp, inklusive ERK-processen (extracellulärt signalreglerat kinas), SAPK/JNK-förloppet (stressaktiverat proteinkinas/c-jun) och P38-kinasprocessen. De olika förloppen har vissa gemensamma komponenter, beroende på vilket stimulus som utlöser kaskaden.
Ett 44-kD extracellulärt signalstyrt MAP-kinas som möjligen spelar en roll i igångsättandet och regleringen av meios, mitos och postmitotiska funktioner i differentierade celler. Det fosforylerar ett antal transkriptionsfaktorer och mikrotubulus-associerade proteiner. EC 2.7.1.37.
Ett prolinstyrt serin/treoninproteinkinas som förmedlar signalöverföring från cellytan till kärnan. Aktivering av enzymet genom fosforylering medför att det förflyttas till cellkärnan, där det utövar verkan på specifika transkriptionsfaktorer. p40 MAPK och p41 MAPK är isoforma enzym. EC 2.7.11.24.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
Fibroblast Growth Factor Receptor 2 (FGFR2) är ett typ av receptorprotein som binder till specifika signalsubstanser kända som fibroblast växtfaktorer (FGF). När en FGF-molekyl binder till FGFR2 aktiveras receptorn och startar en signaltransduktion som reglerar celltillväxt, celldifferentiering och cellrörelser.
Protein-serin-treonin kinases are a type of enzyme that plays a crucial role in various cellular processes by adding phosphate groups to serine and threonine residues on target proteins. This post-translational modification can activate or inhibit the function of these proteins, thereby regulating signal transduction pathways involved in cell growth, differentiation, metabolism, and survival. Dysregulation of protein-serin-treonin kinases has been implicated in numerous diseases, including cancer, diabetes, and neurodegenerative disorders.
Odlingsmedia utan innehåll av serumproteiner, men med de för celltillväxt nödvändigaste ämnena. Med denna substrattyp undviks närvaro av extra ämnen som kan påverka cellproliferationen eller leda till oönskad cellaktivering.
Införande av funktionella (vanligen klonade) gener i celler. Olika sorters teknik och naturliga processer används för genöverföringen, som t ex cellhybridisering, liposomer eller mikrocellförmedlad genöverföring, elektroporering, kromosomförmedlad överföring, transfektion och genetisk transduktion. Genöverföring kan leda till såväl ombildade celler som organismer.
Teknik för bevarande eller odling av djurceller in vitro. Den avser cellkulturer av dispergerade celler hämtade från ursprungsvävnad, från primär odling, eller från någon cellinje eller cellstam genom enzymatiskt, mekaniskt eller kemiskt avskiljande.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
'Njurkanaler' refererar till de rörformade strukturerna inne i njuren som transporterar urin från njurbarken till urinblåsan. Dessa kanaler kallas också urinledare eller ureter. Det finns två typer av njurkanaler: det tunna nästan hårliknande rörsystemet inne i njuren som kallas tubuli, och de muskulösa, mer tjockväggiga rör som transporterar urinen från njuren till urinblåsan. Det sistnämnda kan delas upp i två delar: det inre njurkanalen (ureteren) och det yttre njurkanalen (uretra).
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
Quinazolines är en klass av organiska föreningar som innehåller en heterocyklisk ring med två kolatomer och två kväveatomer. Denna struktur bildar en aromatisk system, vilket betyder att den har delokaliserade elektroner och är reaktivt stabil. Quinazoliner används ofta som byggstenar inom läkemedelsutveckling på grund av deras förmåga att binda till specifika enzymer eller receptorer i kroppen. Exempel på läkemedel som innehåller quinazolinestruktur är vissa typer av blodtrycksmediciner och cancerbehandlingsmediciner.
Experimentellt framkallade tumörer i levern.
Fibroblast Growth Factor Receptor 1 (FGFR1) är ett typ av receptorprotein som binder till specifika signalsubstanser kända som fibroblast växtfaktorer (FGF). När en FGF-molekyl binder till FGFR1 aktiveras receptorn och startar en signaltransduktionsväg in i cellen, vilket leder till olika cellulära svar som kan påverka celldelning, cellyttväxt, överlevnad och differentiering. FGFR1 har visat sig spela en viktig roll i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, angiogenes och benregenerering. Dessutom har mutationer i FGFR1 setts i association med olika patologiska tillstånd, inklusive cancer och skelettförändringar.
I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Stamceller, eller "stamm cells" på engelska, är celler som har förmågan att dela sig och differensiera till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas ut från vissa typer av vävnader, såsom benmärg, moderkaka eller fostersäck, och kan användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler eller vävnader. Stamceller delas in i flera olika kategorier beroende på deras potential att differensiera till olika typer av celler, och deras potential kan variera mellan olika individer och beroende på hur de hanterats under laboratorieförhållanden.
Nätverksliknande ämne i det extracellulära utrymmet och i förbindelse med cellytans basalmembran. Det främjar cellförökningen och erbjuder en stödstruktur för celler och lysat i odlingsskålar.
"Small interfering RNA (siRNA) is a type of small RNA molecule, typically 20-25 nucleotides in length, that plays a crucial role in the RNA interference (RNAi) pathway. siRNAs are formed from double-stranded RNA precursors and function to silence specific genes post-transcriptionally by targeting and degrading complementary messenger RNA (mRNA) molecules, thereby preventing protein synthesis."
Odling av normala celler eller vävnader i samma kultur som infekterade celler eller vävnader av samma typ.
Primär cancer i levercellerna. Den varierar från väl differentierad tumör, svår att skilja från normala leverceller, till svagt differentierad neoplasm. Cellerna kan vara likartade eller olikformade, eller bilda jätteceller. Ett flertal förslag till klassifikationssystem föreligger.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Vascular Endothelial Growth Factor Receptor 1 (VEGFR-1) is a tyrosine kinase receptor that binds to VEGF-A, -B, and placental growth factor, playing a crucial role in angiogenesis, vasculogenesis, and inflammation by regulating cell proliferation, migration, and survival.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Det mellersta germinallagret i ett embryo. Det härrör från tre pariga mesenkymaggregat längs neuralröret.
En proteinkinashämmare är ett ämne som hämjar verksamheten hos en proteinkinas, en typ av enzym som fosforylerar (och därmed aktiverar eller inaktiverar) andra proteiner och som spelar en viktig roll i cellsignalering och reglering av cellulära processer. Proteinkinashämmare används som läkemedel för att behandla olika sjukdomar, exempelvis cancer och autoimmuna sjukdomar.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Tumörsjukdom eller cancer i levern.
En prostinkogener är ett enzym som katalyserar syntesen av protoner (H+) i celler, vanligtvis involverat i celldygnets reglering och energiproduktion i mitokondrier.
"Vävnadsnybildning, eller fibros, är en patologisk process där normalt fungerande vävnad ersätts av keloid-liknande bindväv, vilket kan leda till stelhet, skada och organs dysfunktion."
En underfamilj av mitogenaktiverade proteinkinaser som kommer till utbrett uttryck och spelar en roll vid regleringen av meios, mitos och postmitotiska processer i differentierade celler. Dessa kinaser styrs av en lång rad cellytereceptorer och kan aktiveras av vissa cancerframkallande ämnen. EC 2.7.1.37.
I en enkel mening kan endotelceller definieras som den typ av celler som liner blodkärl och lymfkärl inom kroppen. Dessa celler bildar en tunn epitelellskiva, eller endotelet, som är i direkt kontakt med blodet eller lymfan och har en yta av ungefär 1000 kvadratmeter hos en vuxen människa.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
Adaptorproteiner i signalöverföringen är strukturella proteiner som hjälper till att koppla receptorer till intracellulära signalsystem genom att verka som mellansteg och organisera signalkomplex, vilket leder till specificerad cellulär respons under homeostatiska och patologiska tillstånd.
Proteoglykaner är glykoproteiner som består av en protein-kärna kovalent bundet till en eller flera långa, repeaterande disackaridkedjor, vanligen bestående av sockerarten glukosamin och galaktosamin. Dessa disackarider är ofta sulfaterade i olika mönster, vilket ger proteoglykanerna deras negativa laddning och vattenbindande kapacitet. Proteoglykaner utgör en viktig komponent i extracellulär matrisen (ECM) där de spelar roll för struktur, mekanisk buffring och signaltransduktion. De kan också vara involverade i cell-cell-kommunikation och bindning av tillväxtfaktorer och cytokiner. Proteoglykanernas specifika struktur och funktion varierar mellan olika typer och kan ha stor betydelse för hälsa och sjukdom, exempelvis vid artros och cancer.
Hepatocyte Nuclear Factor 6 (HNF6), også kendt som Onecut 1, er et transskriptionsfaktor protein involveret i udviklingen og differentieringen af lever-, bugspytkirtel- og pankreasvæv. Det binder til specifikke DNA-sekvenser for at regulere genekspressionen af andre gener involveret i cellulær differentiering, cellevækst, metabolisme og homeostase. Mutationer i HNF6-generne er associeret med visse arvelige sygdomme, herunder leverdysfunktion og diabetes.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
'GRB2-adaptorprotein', eller GRB2 (growth factor receptor bound protein 2), är ett cytoplasmatiskt adaptorprotein som spelar en viktig roll i intracellulära signaltransduktionsvägar, särskilt den mitogenaktiverade proteinkinas-vägen (MAPK). GRB2 fungerar som en länk mellan receptor tyrosinkinaser och nedströms effektorproteiner genom att binda specifika fosforylerade tyrosinresiduer på receptorer och SH3-domäner till effektorproteiner. Detta hjälper till att koordinera cellulär signalering i response till olika extracellulära stimuli som tillväxtfaktorer, cytokiner och tillväxtfaktorreceptorer.
Bicykliska, heteroaromatiska föreningar bestående av 2,3-bensopyrrol.
Epidermceller som syntetiserar keratin och genomgår typiska förändringar när de vandrar uppåt från epidermis bottenskikt till hudens hornlager. Successiva steg i differentieringen av de epidermisbildande keratinocyterna sker via basalceller, stratum spinosum och granulärceller.
DNA-molekyler med förmåga till autonom replikation i en värdcell, och i vilka andra DNA-sekvenser kan infogas och därmed mångfaldigas. Många erhålls ur plasmider, bakteriofager eller virus. De används för att föra in främmande gener i mottagarceller. Genetiska vektorer har ett funktionsdugligt replikationsställe och innehåller genetiska markörer, som underlättar deras identifiering.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Cell transplantation refererar till en medicinsk behandlingsmetod där celler tas från en donator och placeras i mottagarens kropp med syfte att behandla eller bota en sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Detta kan involvera transplantation av olika typer av celler, till exempel stamceller, leverceller eller betaceller, beroende på vilket syfte behandlingen har. Cell transplantation används idag inom flera områden inom medicinen, bland annat vid behandling av lever- och njursjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar.
"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."
Trådliknande proteiner som utgör huvuddelen av muskelfibrernas tunna trådar. Trådarna (också benämnda filamentöst - eller F-aktin) kan sönderdelas i globulära underenheter (G-aktin) bestående av en e nda polypeptid, 375 aminosyror lång. I samverkan med myosin ansvarar aktin för musklernas sammandragning och avslappning.
Cancersjukdom i lungorna.
I en enkel medicinsk definition kan man säga att en "Precipitintest" är ett laboratorietest som används för att undersöka om en given substans, till exempel ett läkemedel eller en biologisk vätska som urin, kan orsaka en kemisk reaktion i form av en så kallad precipitatsbildning när den blandas med en specifik testvätska. Precipitatet är ett fast, oftast olösligt ämne som bildas när två lösningar blandas och deras komponenter reagerar tillsammans.
En medicinsk definition av 'trombocyttrelaterad tillväxtfaktor beta-receptor' är ett typspecifikt membranprotein på celler, som binder till trombocyttrelaterad tillväxtfaktor beta (TGF-β) och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar celldelning, differentiering och cytokinasyntes.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Cellförändringar som visar tecken på att kontrollmekanismer satts ur spel, ökad tillväxt, ändringar på cellytan, karyotypa abnormaliteter, morfologiska och biokemiska avvikelser och andra egenskaper s om medför förmåga att invadera, metastasera och döda.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Stort, icke-kollagent glykoprotein med antigena egenskaper. Proteinet finns i basalmembranets ljusa hinna och binder epitelceller till basalmembranet. Iakttagelser gör gällande att proteinet spelar en roll vid tumörinvasion.
Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.
'Protoncogenproteinet c-sis' är ett protein som kodas av onkogena protokomgenen c-sis, även känt som PDGFB-genen. Detta protein är en growth factor, specifikt en platelet-derived growth factor beta (PDGF-β), och spelar en viktig roll i celltillväxt, cellproliferation och angiogenes (kärlbildning). Onkogena protokomgener som c-sis kan bidra till cancerutveckling när de muterar eller överaktiveras, vilket kan leda till oreglerad celldelning och tumörbildning.
IGF-1 (Insulin-like Growth Factor 1) Receptor Type 1 är en typ av receptor som binder till liganden IGF-1 och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar celltillväxt, celldelning och överlevnad.
Cancer i bröstet.
En angiogenesinducerande substans eller molekyl är ett ämne som främjar tillväxten och formationen av nya blodkärl (angiogenes) genom att stimulera proliferation, migration och differentiering av endotelceller. Angiogenesinducerande substanser kan spela en viktig roll i fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men de kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.
Nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR) är en typ av receptorproteiner som binder till nervtillväxtfaktorer (NGF), vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och påverkar cellers överlevnad, differentiering och apoptos.
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
Mesenchymal Stromal Cells (MSCs) are a type of adult stem cells found in various tissues, including bone marrow, adipose tissue, and umbilical cord blood. They have the ability to differentiate into multiple cell types, such as osteoblasts, chondrocytes, and adipocytes, under specific conditions. MSCs also exhibit immunomodulatory properties, making them a promising tool in regenerative medicine and the treatment of various diseases, including graft-versus-host disease, autoimmune disorders, and tissue injury. It is important to note that the term "Mesenchymal Stem Cells" has been replaced by "Mesenchymal Stromal Cells" in the scientific community as MSCs are not truly stem cells due to their limited differentiation potential compared to embryonic stem cells.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Flavonoids are a type of plant compounds with antioxidant properties, known for their beneficial effects on health. They are found in various fruits, vegetables, and other plants, and are characterized by their chemical structure, which includes a flavone backbone. Flavonoids have been studied for their potential to reduce the risk of chronic diseases such as heart disease and cancer, although more research is needed to fully understand their effects.
Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.
Hämmat blodflöde genom ett organ eller en vävnad till följd av sjuklig sammandragning eller blockering av blodkärlen, eller avsaknad av blodcirkulation.
Somatomediner, även kända som insulin-like growth factor I (IGF-I), är ett peptidhormon som produceras huvudsakligen i levern under stimulering av tillväxthormonet och spelar en viktig roll i celltillväxt, celldifferentiering och cellproliferation. Dessutom har somatomediner visat sig ha insulin-liknande effekter på glukosmetabolismen.
Organ culture methods refer to techniques where intact organs or pieces of organs are cultured and maintained in a lab setting, allowing for the study of their physiology, metabolism, and response to various stimuli while preserving the complex tissue structure and cell-cell interactions found in the native organ.
En heteropolysackarid som till strukturen liknar heparin. Den ansamlas i individer med mukopolysackaridos.
I en enkel mening kan transaktionsfaktorer (TF) definieras som en grupp proteiner som reglerar genuttryck genom att binde till specifika DNA-sekvenser och påverka transkriptionen av angränsande gener. De aktiverar eller stänger av genuttrycket beroende på cellens behov och omgivning. Transaktionsfaktorer spelar därför en viktig roll i cellulär differentiering, homeostas och patologiska tillstånd, inklusive cancer.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Vattenlösliga proteiner som finns i äggvita, blod, lymfa och andra vävnader och vätskor. Vid upphettning koagulerar de.
Proteiner är komplexa biomolekyler, byggda av aminosyror som kedjas samman i en polymer. De utför viktiga funktioner inom levande organismers celler, såsom att fungera som strukturella komponenter, hormoner, enzymer och signalsubstanser. Proteinernas specifika aminosyrasekvens bestämmer deras tertiärstruktur och därmed också deras funktionella egenskaper.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Endosomal Sorting Complexes Required for Transport (ESCRT) refererar till ett sätts proteinkomplex som spelar en viktig roll i de membrantrafikprocesser som sker inne i cellen. Specifikt är ESCRT-komplexen involverade i sorteringen och transportsystemet av membrankroppar och membranproteiner inom endosomer, vilka är membranbundna kompartment inuti cellen där intracellulärt fraktat material samlas för nedbrytning eller recyling.
Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.
HNF-3γ-proteinet, också känt som FOXP3, är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i utvecklingen och funktionen av regulerande T-celler (Tregs), en typ av immuncell som hjälper till att kontrollera aktiviteten hos andra immunceller och underhåller homeostasen i det immuna systemet. FOXP3 är kritiskt för differentieringen och funktionen av Tregs, och mutationer i FOXP3-genen kan leda till immunbristsyndrom hos människor. I en mening kan HNF-3γ-proteinet definieras som ett transkriptionsfaktorprotein som reglerar differentieringen och funktionen av regulerande T-celler.
Enskilda preparat som innehåller ett eller flera aktiva medel för samtidig administrering som fast dosblandning. Begreppet skall särskiljas från kombinationsterapi, som innebär att två eller flera läkemedel ges var för sig för att en kombinerad effekt skall erhållas.

Hepatocyte Growth Factor (HGF) är ett protein som produceras av stromala celler i levern och fungerar som en mitogen, vilket innebär att det stimulerar celldelning hos hepatocyter (leverceller). Det har också andra biologiska effekter såsom cellproliferation, överlevnad, migration och morfogenes. HGF binder till sin receptor c-Met och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning och överlevnad. Det är involverat i flera fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, vävnadsreparation och angiogenes (kärlbildning). I en medicinsk kontext kan HGF vara av intresse vid behandling av leverrelaterade sjukdomar som levercirros och levercancer.

"c-Met" er ein reseptor for et protein som heter "hepatocyte growth factor" (HGF) og er involvert i celles vokstums, overlevingssignaler og migrasjon. Protonkogenproteinet c-Met består av en transmembranreseptor med en extracellulær domene som binder til HGF, en transmembransk domene og en intracellulær tyrosinkinasdomene som aktiveres ved bindeing av HGF. Dette resulterer i en kaskad av signalering som påvirker celles vekst, apoptose (død) og bevegelse. Mutasjoner i C-MET-genen kan føre til u kontrollert aktivering av c-Met-reseptoren og er assosiert med ugunstige prognoser i mange typer av cancersjukdomar.

Epidermal Growth Factor (EGF) är en typ av tillväxtfaktor, ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celltillväxten, celldifferentieringen och celldivisionen. EGF binder till sin specifika receptor, EGFR, på cellmembranet och aktiverar därmed en signaltransduktionsväg in i cellen. Detta leder till att cellcykeln aktiveras och celldelningen stimuleras.

EGF är involverad i många fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, wound healing och homeostas. Dessutom har forskning visat att EGF kan spela en roll i patologiska tillstånd som cancer, då överaktivering av EGFR-signalvägen kan leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.

"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

Epidermal Growth Factor Receptor (EGFR) är en typ av transmembranprotein som fungerar som receptor för tillväxtfaktorn epidermal growth factor (EGF). Denna receptor spelar en viktig roll i celltillväxten, celldelningen och cellsignalering. När EGF binder till EGFR aktiveras receptorns tyrosinkinashävstång vilket leder till en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som styr cellcykeln, cellmotiliteten och celldifferentieringen.

Mutationer eller överaktiveringar av EGFR har visats korrelera med flera olika cancertyper, inklusive lungcancer, bröstcancer och coloncancer. Dessa abnormaliteter kan leda till onkogenesis och tumörprogression. Förekomsten av dessa mutationer används ofta som prognostisk markör och som mål för behandling med tyrosinkinas inhibitorer eller monoklonala antikroppar.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:

1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.

Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Tillväxtfaktorreceptorer (Growth Factor Receptors, GFR) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet och binder till specifika tillväxtfaktorer utanför cellen. När en tillväxtfaktor binder till sin respektive receptor aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till en rad olika cellulära respons som kan inkludera celldelning, cellyttväxt och överlevnad.

Exempel på olika typer av tillväxtfaktorreceptorer inkluderar:

* Receptorproteintyrosinkinas (RTKs) som är en stor familj av transmembrana receptorer som deltar i cellsignalering och reglerar cellers tillväxt, differentiering, överlevnad och apoptos. RTKs inkluderar insulinliknande tillväxtfaktorreceptorer (IGFR), nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR) och epidermal tillväxtfaktorreceptorer (EGFR).
* Cytokinreceptorer som är en familj av receptorer som binder till cytokiner, små proteiner som deltar i celldelning, differentiering, apoptos och inflammation. Exempel på cytokinreceptorer inkluderar interleukinreceptorer (ILR) och koloni stimulerande faktorreceptorer (CSFR).
* TNF-alfareceptorer som är en familj av receptorer som binder till tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), ett protein som deltar i immunförsvaret och kan leda till inflammation och celldöd.

Dysfunktion eller överaktivering av tillväxtfaktorreceptorer har visats vara involverade i patologiska tillstånd såsom cancer, diabetes och autoimmuna sjukdomar.

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

Fibroblast Growth Factor 2 (FGF2), även känt som Basal Growth Factor, är ett protein som verkar som en signalmolekyl involverad i vävnadsreparation och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Det uttrycks av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster. FGF2 binder till sin specifika receptor på cellytan och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning, migration och differentiering. Det har visat sig ha potential i behandling av vissa medicinska tillstånd såsom sår, hjärt-kärlsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar, men forskningen pågår fortfarande för att fastställa dess säkerhet och effektivitet.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av receptorer som finns i cellmembranet hos djurceller. De aktiveras när specifika ligander binder till deras extracellulära domän, vilket leder till att tyrosinkinasdomänen i receptorn blir aktiv och fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) specifika tyrosiner i proteiner inne i cellen. Detta skapar signaltransduktionskaskader som reglerar viktiga cellulära processer såsom celldelning, cellcykel, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

RTK:er är involverade i många olika sjukdomar, inklusive cancer. Mutationer i RTK-gener kan leda till onkogen aktivering av RTK:erna och överaktivitet av deras signaltransduktionsvägar, vilket kan bidra till cancerexpansion och progression. Därför är RTK:er ett viktigt mål för cancerterapi, där man försöker blockera deras aktivitet med specifika läkemedel som kallas tyrosinkinashämmare.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Leverregeneration (eller hepatisk regenerering) är den förmåga som levern har att återställa sig själv efter skada eller delvis bortoperation. Denna process innebär att leverceller, framförallt levercellerna kända som hepatocyter, delar sig och bildar nya celler för att ersätta de skadade eller borttagna cellerna. Denna förmåga är mycket stark hos levern jämfört med andra organ i kroppen. Leverregeneration kan ske så länge som det finns livskraftiga leverceller kvar efter skadan, och den kan vara fullbordad inom några veckor eller månader beroende på omfattningen av skadan.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Transforming Growth Factor Alpha (TGF-α) är ett signalsubstanser som binder till receptorer på cellens yta och påverkar celldelning, celldifferentiering och apoptos (programmerad celldöd). Det produceras av flera olika celltyper, inklusive cancerceller. TGF-α är en potent mitogen (en substans som främjar celldelning) för epitelceller och spelar en viktig roll i embryonal utveckling, vävnadsväxt och ämnesomsättning. I cancerutveckling kan överaktivering av TGF-α leda till onkogen transformation (omvandling av normala celler till cancerceller) och tumörprogression.

Insulin-like growth factor I (IGF-I) är ett peptidhormon som liknar insulin i sin struktur och funktion. Det produceras huvudsakligen i levern under stimulering av tillväxthormonet (GH) och har en viktig roll i celltillväxt, celldifferentiering, cellproliferation och cellsurvival. IGF-I binder till sin specifika receptor, IGF-1R, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som påverkar cellcykeln, apoptosen och cellytiska funktioner. Det har också visat sig ha anabola effekter på muskel-, ben- och annan vävnadstillväxt. IGF-I kan även ha direkta effekter på hjärnan och kognitiv funktion, samt möjligen skydda mot neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom.

Fibroblast Growth Factors (FGF) är en familj av signalsubstanser som spelar en viktig roll i cellers tillväxt, överlevnad, differentiering och migration. De binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar en signaltransduktionskaskad som leder till olika cellulära svar. FGF-familjen innehåller 22 kända medlemmar, varav flera har potentialen att användas terapeutiskt i behandling av olika sjukdomar, till exempel vissa typer av cancer och neurologiska störningar.

Endotelcellstimulerande växtfaktorer (Engelska: Endothelial growth factors, EGF) är en typ av proteiner som stimulerar till celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl) hos endotelceller, vilket är de celler som bildar det inre lagret i blodkärlen. Dessa växtfaktorer spelar en viktig roll i celldifferentiering, migration, proliferation och överlevnad. De kan också vara involverade i inflammatoriska processer och sjukdomar som cancer.

Trombocytrelaterad tillväxtfaktor (Thrombopoietin, TPO) är ett glykoprotein som produceras främst i levern och har en viktig roll i regleringen av trombocytopoesen, det vill säga blodplättproduktionen. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocyter (de celler som mognar till blodplättar) och stimulerar deras differentiering, proliferation och överlevnad, vilket leder till ökad produktion av trombocyter. TPO:s halveringstid i blodet är ungefär 6-8 timmar och det cirkulerar fysiskt bundet till en del av de frisatta trombocyterna i blodet.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Proteinase inhibitory proteins, secretory (SPINs) är en grupp av proteiner som produceras i kroppen och har förmågan att binda till och neutralisera proteinaser, en typ av enzymer som bryter ned andra proteiner. SPINs produceras huvudsakligen i epitelceller och utsöndras till olika kroppsvätskor, där de hjälper till att reglera proteaseaktiviteten och skydda celler och vävnader från onormalt höga nivåer av proteinas. Genom att begränsa aktiviteten hos proteaser som annars kan skada cellmembran, angripa strukturella proteiner eller störa andra cellulära processer, bidrar SPINs till att upprätthålla homeostas i kroppen. Vissa SPINs har också visat sig ha potential som terapeutiska mål i behandlingen av sjukdomar som relaterade till onormalt höga proteaseaktiviteter, såsom inflammation och cancer.

Vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF) är en grupp signalsubstanser som verkar som viktiga regulatörer av angiogenes, det vill säga bildningen av nya blodkärl. De verkar främja tillväxten, överlevnaden och permeabiliteten hos de blodkärlsceller som utgör de inre väggarna (endotelcellerna) i blodkärlen. VEGF-familjen består av flera olika proteiner, varav det mest studerade är VEGFA.

VEGF-signalering sker genom att ligander binder till receptorer på cellytan hos målcellerna, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som slutligen leder till angiogenes. Dessa faktorer spelar en viktig roll i normala fysiologiska processer såsom fostert utveckling, men de har också visat sig vara överaktiverade i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning. Därför kan blockering av VEGF-signalering vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Fibroblast Growth Factor 7 (FGF-7), även känt som Keratinocyte Growth Factor (KGF) är ett proteinsignalmolekyl som spelar en viktig roll i celltillväxt och cell Differentiering, särskilt inom hudens epitel. Det binder till specifika receptorer på keratinocyter och stimulerar celldelning, cellyttorvuxenhet och överlevnad. FGF-7 produceras främst av fibroblaster i dermis och är involverat i hudreparation och -växt efter skada.

Transformerande tillväxtfaktorer (TGF) är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i cellers tillväxt, differentiering och överlevnad. De är involverade i intracellulära signaltransduktionsvägar och kan påverka olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), angiogenes (bildande av nya blodkärl) och immunresponser. TGF-beta är ett exempel på en transformerande tillväxtfaktor som finns naturligt i kroppen och har flera biologiska funktioner, inklusive embryonal utveckling, benreparation och tumörsuppression. Dock kan överaktivering eller mutation av TGF-beta-relaterade signaltransduktionsvägar vara associerade med patologiska tillstånd som cancer och fibros.

Transforming Growth Factor beta1 (TGF-β1) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl i kroppen. Det produceras och secreteras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, immunceller och epitelceller. TGF-β1 spelar en viktig roll i cellytorna som reglerar celltillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunsvar. Det är också involverat i ämnesomsättningen av extracellulär matris (ECM), vilket påverkar cellernas förmåga att migrera och växa.

TGF-β1 binder till sina receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar som inkluderar Smad-proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i cellkärnan där de reglerar genuttrycket och påverkar cellytans beteende. TGF-β1 har också visat sig ha en dämpande effekt på immunsvaret, genom att hämma aktivering och differentiering av T-celler och B-celler.

I patologiska tillstånd kan TGF-β1-signaleringsvägen vara onormalt aktiv, vilket kan leda till fibros (överdriven ämnesomsättning av ECM) och cancer. Fibros är en allvarlig komplikation i många sjukdomar, inklusive lever-, lung- och njursjukdomar. Överaktivering av TGF-β1 kan också leda till onormal celldelning och tumörbildning, vilket gör att det har visat sig vara involverat i cancerutvecklingen.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Hepatocyte Nuclear Factor 4 (HNF4) er ein transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i leverens utvikling, differentisering og homeostasisme. Det finnes to primære varianter av HNF4: HNF4α og HNF4γ. HNF4α er den mest velstuderte varianten og er involvert i reguleringen av en rekke gener involert i glukos- og lipidmetabolisme.

HNF4 aktiverer eller undertrykker transskripsjonen av sine målgene ved å binde seg til specifikke DNA-sekvenser i promotorene eller enhancerne til disse gener. Dessutert er HNF4 involvert i reguleringen av andre transskripsjonsfaktorer og kan interagere med dem for å koordinere komplekse reguleringsnettverk i levercellene.

Mutasjoner i HNF4-genet har vært knyttet til ulike leversjukdommer, inkludert diabetes typ 2 og levercirros.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

Fibroblast Growth Factor Receptors (FGFRs) är en typ av receptorproteiner som finns på cellytan hos många olika celltyper. De tillhör superfamiljen tyrosinkinaskopplade receptorer och består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär domän. FGFRs aktiveras när de binder till specifika tillväxtfaktorer som kallas fibroblastgrowthfactors (FGFs).

När FGFR binder till sitt respektive FGF, induceras en konformationsförändring i receptorn som leder till att den intracellulära tyrosinkinasedomen autofosforyleras. Detta skapar ett signalsignal som aktiverar olika intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket i sin tur påverkar cellens tillväxt, differentiering och överlevnad.

Mutationer i FGFR-generna kan leda till abnormalt fungerande receptorer och orsaka olika sjukdomar som exempelvis cancer, skelettförändringar och ögonmissbildningar.

Fibroblast Growth Factor 1 (FGF1) är ett protein som fungerar som en signalmolekyl involverad i celltillväxt, överlevnad, differentiering och cellyttväxt. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar en kaskad av intracellulära signaltransduktioner som leder till olika biologiska responsar. FGF1 är involverat i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, vuxen tissue repair och angiogenes (kärlväxt). Mutationer i FGF1-generna har associerats med olika sjukdomar, till exempel skelettmuskulära aplasieringssyndrom.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

'Kärlnybildning, fysiologisk' refererar till den normale och naturliga processen där nya blodkärl bildas i kroppen. Denna process kallas också angiogenes. Fysiologisk kärlnybildning sker under normala förhållanden, till exempel under fostertiden då det behövs ett stort antal nya blodkärl för att försörja den växande fostret med syre och näringsämnen. Även under vuxenlivet kan fysiologisk kärlnybildning ske, till exempel när sår eller skador läker sig. I dessa situationer aktiveras specifika signalsubstanser som får celler i blodkärlen att dela sig och bilda nya kärl. Denna process är viktig för att hålla kroppen frisk och hälsa.

HNF1-beta-proteinet, också känt som HNF1B eller TCF2, är ett transkriptionsfaktorprotein som hör till hemoglobin nuclear factor (HNF) familjen. Detta protein spelar en viktig roll i utvecklingen och funktionen av lever, bukspottskörtel och njurar genom att reglera genuttrycket av andra gener som är involverade i dessa processer. Mutationer i HNF1-beta-genen har associerats med flera arvsmasssbaserade sjukdomar, till exempel maturityonset diabetes of the young (MODY) typ 5 och njurfunktionsstörningar.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Nervtillväxtfaktor (NGF, Neurotrophic Growth Factor) är ett protein som spelar en viktig roll i utvecklingen, underhållet och överlevnaden av känsliga neuroner (nervsystemets nervceller) i centrala och perifera nervsystemet. Det produceras främst av glialceller i centrala nervsystemet och av kirtelceller i perifera nervsystemet. NGF binder till specifika receptorer på neuronens cellmembran, vilket leder till aktivering av intracellulära signalslingor som styr cellytans differentiering, överlevnad och funktion. Dessutom har NGF visat sig ha en viktig roll i smärtsignalering och neuroinflammation.

HNF1-alpha (hepatocyte nuclear factor 1-alpha) är ett protein som fungerar som en transskriptionsfaktor, vilket innebär att det binder till DNA och hjälper till att kontrollera uttrycket av andra gener. Detta protein spelar en viktig roll i utvecklingen och funktionen av lever, bukspottskörtel och njurar. Mutationer i genen som kodar för HNF1-alpha kan leda till flera olika ärftliga sjukdomar, inklusive diabetes typ 2 och leverdysfunktion.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

En Trypsinhämmare av typen Kunitz Soybean är ett protein som förekommer naturligt i sojabönor. Det är en specifik typs serinproteashämmare och har förmåga att hämma trypsinaktiviteten hos proteaser, en sorts enzymer som bryter ner proteiner till mindre peptider och enskilda aminosyror. Trypsinhämmaren från sojaböna är känd för sin förmåga att ge ett skydd mot överdrivet proteinavdigring i mag-tarmkanalen, samt ha potential inom medicinsk tillämpning som antiinflammatoriskt medel och möjligen även antitumörmedel.

Fibroblast Growth Factor 10 (FGF-10) är ett protein som tillhör fibroblastväxtfaktorgruppen och spelar en viktig roll i celltillväxt, celldifferentiering och organutveckling. FGF-10 binder till sin receptor FGFR2b och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar embryonal utveckling, organogenes och vävnadsreparation under vuxen ålder.

I speciella fall har FGF-10 visat sig vara involverad i lungutvecklingen, hudreparation och ämnesomsättningsrelaterade funktioner. Dysfunktion eller abnormalt uttryck av FGF-10 kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och utvecklingsrelaterade missbildningar.

'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.

HNF1-protein, eller HNF1 (hepatocyte nuclear factor 1) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i utvecklingen och funktionen av lever, bukspottskörtel och andra organ. Det finns två varianter av HNF1, HNF1α och HNF1β, som båda är kodade för av olika gener men har liknande struktur och funktion.

HNF1-proteinerna binder till specifika sekvenser i DNA och aktiverar eller stängs av transkriptionen av målgener, vilket leder till produktionen av andra proteiner som är involverade i cellens metabolism, differentiering och homeostas. Mutationer i generna som kodar för HNF1-proteinerna kan leda till olika arvsamma sjukdomar, såsom diabetes typ 2 och leverdysfunktion.

'Kringlor' är ett svenskt medicinskt begrepp som översätts till 'loops' på engelska. Loops kan syfta på olika saker inom medicinen, men ofta avses med det långa slingrande tubsystem i njurarna som kallas loop av Henle.

Loopen av Henle är en del av nefronet, den grundläggande enheten i njuren som hjälper till att filtrera blodet och producera urin. Loopen av Henle består av två delar: den tjocka uppstigande limben och den tjocka nedstigande limben. Dessa två delar är separerade av en region som kallas macula densa, vilket är en del av juxtaglomerulär apparaten.

Loopen av Henle har en viktig roll i koncentrationsprocessen av urinen genom att skapa ett osmotiskt gradient i den mediala delen av njuren. Detta hjälper till att återabsorbera vatten från den filtrerade urinen och producera en mer koncentrerad urin som lämnar kroppen.

Hepatektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där en del eller hela levern tas bort. Det kan vara delad i olika typer baserat på hur mycket levern som tas bort, till exempel partial hepatektomi (borttagning av en del av levern) och total hepatektomi (borttagning av hela levern).

Denna procedure används ofta för att behandla levercancer eller andra sjukdomar som påverkar levern, såsom kolestatisk fibros eller cystisk fibros. I vissa fall kan en del av levern också transplanteras tillbaka i kroppen efter operationen, ett så kallat leverlobtransplantat, för att hjälpa patienten att fortfarande ha leverfunktion.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.

Sårläkning kan delas in i tre faser:

1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.

2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.

3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.

4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.

Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

Tumörinvasion är när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring en tumör. Detta kan leda till spridning av cancern till andra delar av kroppen, vilket kallas metastas. Tumörinvasion sker genom att cancercellerna penetrerar och förstör de normala cellstrukturerna och blod- eller lymfkärl i omgivande vävnad. Denna process underlättas av en rad olika mekanismer, inklusive celldelning, migration och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Tumörinvasion är ett viktigt aspekt av cancerprogressionen och påverkar prognosen för patienter med cancer.

"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.

Insulin-like growth factor II (IGF-II) är ett peptidhormon som liknar insulin i sin kemiska struktur och funktion. Det produceras främst i levern, men även i andra delar av kroppen, såsom binjurarna och äggstockarna. IGF-II har en viktig roll i celltillväxt, celldelning och cell Differentiering under fostertiden och efter födelsen.

IGF-II binder till sin specifika receptor, IGF-IR, på cellmembranet, vilket aktiverar en signaltransduktionskaskad som leder till celldelning och celltillväxt. IGF-II kan också binda till insulinreceptorn, även om detta sker med lägre affinitet än insulin självt.

Dysreglering av IGF-II har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, såsom cancer och diabetes. I cancer kan överaktivitet hos IGF-II-systemet leda till onkogenesis och tumörväxt genom att öka celldelning och förhindra apoptos (programmerad celldöd). I diabetes kan störningar i IGF-II-systemet bidra till insulinresistens och glukosintolerans.

"Autokrin kommunikation" refererer til en type av cellkommunikasjon der signalmolekyler binder til reseptorer på samme selvcellen de er produsert av. Dette skiller seg fra parakrin komikkasion, der involverer signalering mellom naboceller, og endokrin kommunikasjon, der involverer langdistance signaling via kjemiske mellemstoffer som transporteres gjennom blodet.

Autokratisk kommunikasjon kan regulere en rekke cellulære funksjoner, inkludert celldeling, celldifferentiering, apoptose (programmert celledød) og cellevevsmodulering. Denne typen av kommunikasjon er viktig for å holde balanse i biologiske systemer og for å sørge for at cellene oppfører seg på en koordinert måte. I feilfunger kan autokratisk kommunikasjon føre til uregulering av cellulære prosesser, som kan være involvert i ulike sykdommegrupper, inkludert kraftig vekst i tumorer og autoimune lidelser.

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

"Mitogen" er en betegnelse for et stof som fremkalder mitosen, det vil sige celldelingen i eukaryote celler. Mitogener stimulerer ofte cellernes vækst og deling ved at aktivere signalveje som involverer proteinkinaser, G-proteiner og andre intracellulære molekyler. De fleste mitogener er proteiner eller peptider, men visse små molekyler kan også have mitogenetisk aktivitet. Mitogener bruges ofte i forskning for at studere cellevækst og signaltransduktion.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor (VEGF) är ett protein som verkar som en signalsubstans och binder till specifika receptorer på cellytan, vanligtvis kallade tyrosinkinaskopplade receptorerna (RTK). Dessa VEGF-receptorer spelar en viktig roll i regleringen av angiogenes, det vill säga tillväxten och utvecklingen av nya blodkärl.

När VEGF binder till sin receptor aktiveras den och startar en signalsignalväg inne i cellen som leder till celldelning, cellytväxt och migration, vilket är viktigt för angiogenesprocessen. Dysreglering av VEGF-receptorsystemet har visats vara involverat i flera sjukdomstillstånd, såsom cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

Det finns tre huvudsakliga typer av VEGF-receptorer: VEGFR-1, VEGFR-2 och VEGFR-3. Var och en av dessa receptorstypers aktivering leder till olika cellulära respons som är specifik för den aktiverade receptorn.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

Genetic therapy, också känt som genteknikell behandling eller genmodifiering, är en typ av terapi där gener (DNA-sekvenser) introduceras i eller tas bort från en persons celler för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom att ersätta defekta gener med friska kopior, stänga av överaktiva gener eller införa nya gener som ger cellerna ny funktionalitet.

Genetisk terapi har potentialen att behandla en rad olika genetiskt betingade sjukdomar, till exempel genetiska sjukdomar som cystisk fibros och muskeldystrofi, men även cancer och vissa infektionssjukdomar. Genom att korrigera de underliggande orsakerna till dessa sjukdomar kan genetisk terapi möjligen leda till varaktiga eller till och med permanenta förbättringar i patienternas hälsotillstånd.

Det är värt att notera att det fortfarande finns tekniska, etiska och säkerhetsrelaterade utmaningar kopplade till genetisk terapi, och att den fortfarande befinner sig i en relativt tidig fas av utveckling och forskning.

Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som tillhör transforming growth factor beta (TGF-β) superfamiljen. CTGF produceras av olika celltyper, inklusive fibroblaster och endotelceller, och spelar en viktig roll i reguleringen av cellproliferation, differentiering, migration och extracellulär matrixproduktion under normala fysiologiska förhållanden såväl som under patologiska tillstånd som fibros och cancersjukdomar.

CTGF binder till integrinreceptorer och andra receptorproteiner på cellmembranet, vilket aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellfunktioner. I samband med skador eller inflammation kan CTGF-nivåerna öka, vilket kan leda till ökad fibroblastproliferation och matrixproduktion, samt försämrad kapillärtillväxt och angiogenes. Dessa processer kan i sin tur bidra till patologisk fibros och andra sjukdomstillstånd.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

PDGF (Platelet-Derived Growth Factor) är ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celldelning, cellväxthållning och cellmigration. PDGF-receptorerna är tyrosinkinaser på cellytan som aktiveras när de binder till PDGF. När PDGF-receptorn aktiveras startar en signalsignalväg in i cellen, vilket leder till att cellen delar sig eller utför andra funktioner som behövs för cellens överlevnad och tillväxt.

Det finns två typer av PDGF-receptorer, PDGFR-α och PDGFR-β, och de aktiveras av olika former av PDGF. PDGFR-α aktiveras av PDGF-AA, PDGF-AB och PDGF-BB, medan PDGFR-β aktiveras av PDGF-BB och PDGF-DD. Dessa receptorer spelar en viktig roll i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, blodkärlsutveckling och ämnesomsättning. Dessutom har forskare visat att PDGF-receptorerna är överaktiverade eller muterade i vissa typer av cancer, vilket kan leda till onkogenesis och tumörtillväxt.

'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Koltetraklorid är ett samlingsnamn för kolsubstanser som består av kolatomer bundna till fyra kloratomer, med formeln KCl4. Det vanligaste isotopiska komplexet är tetrafenylkol-tetraklorid (C6H5)4CCl4, men det finns också andra varianter som inkluderar kolklatrater och fullerener bundna till klor.

Det är värt att notera att koltetraklorid inte är en medicinsk term i sig själv, utan snarare en kemisk beteckning för en specifik typ av kol-klor-förening. Det kan dock användas inom medicinen som ett reagens eller lösningsmedel vid vissa typer av kemiska analyser eller tillämpningar, men det är inte någon substans som normalt används direkt i mänsklig medicin.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

"Paracrine communication" är en form av signalsubstanser (t.ex. hormoner, cytokiner eller tillväxtfaktorer) som frisätts från en cell och verkar på grannceller i närheten genom att binda till receptorer på deras cellyta. Det skiljer sig från autokrin communication, där signalsubstansen verkar på samma cell som den har frisatts ifrån, och endokrin communication, där signalsubstanser transporteras via blodomloppet till målceller på annan plats i kroppen. Parakrin communication är en viktig mekanism för cellytt-till-cellytt kommunikation inom lokal miljö och spelar en avgörande roll i regleringen av cellulär differentiering, proliferation, överlevnad och apoptos.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Urinary Plasminogen Activator (uPA) är ett enzym som omvandlar plasminogent till plasmin, vilket är en serinprotease som bryter ner fibrinskleroser och fibrinansamlingar i kroppen. Detta gör att uPA har en viktig roll i processer som blodkoagulering, embryonal utveckling, cellinvasion och tumörspridning. uPA produceras huvudsakligen av endotelceller och aktiveras av en specifik bindning till sin receptor, uPAR. I medicinsk kontext kan uPA-nivåer användas som markör för cancerprognos och progression.

Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en växt- och djurcellsbunden signalsubstans. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som kan påverka celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellmotilitet.

TGF-β-receptorerna är serin/treoninkinasreceptorer och finns i två former: typ I och typ II. När TGF-β binder till sin receptortyp II aktiveras den och rekryterar sedan receptor typ I, vilket leder till fosforylering av receptorn typ I. Detta skapar en signalsignal som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, inklusive Smad-signalvägen, vilket leder till ändringar i genuttryck och cellfunktion.

TGF-β-receptorerna spelar därför en viktig roll i embryonal utveckling, homeostas och sjukdomsprocesser som cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor receptor-2 (VEGFR-2) är en typ av receptor som finns på ytan av vaskulära endotelceller, det vill säga celler som liner blodkärlens inre väggar. Denna receptor binder specifikt till en grupp signalsubstanser som kallas vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), som spelar en viktig roll i angiogenesen, det vill säga processen där nya blodkärl bildas från befintliga. När VEGF binder till VEGFR-2 aktiveras en signalväg som leder till celldelning, cellytväxt och migration av endotelceller, vilket i sin tur leder till att nya blodkärl bildas.

VEGFR-2 är därför ett viktigt mål för behandlingar av sjukdomar som kännetecknas av onormalt angiogent beteende, såsom cancer och åderförkalkning (ateroskleros). Genom att blockera VEGFR-2 kan man hämma angiogenesen och på så sätt förhindra tumörernas tillväxt och metastaser.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.

Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

Mitogen-activated protein kinase 3 (MAPK3) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Detta enzym spelar en viktig roll i cellers signalsystem och är involverat i reguleringen av celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. MAPK3 aktiveras som svar på olika signalsubstanser, så kallade mitogener, som binder till receptorer på cellens yta och utlöser en kaskad av reaktioner inne i cellen. Aktiveringen av MAPK3 leder till att specifika proteiner fosforyleras (får en fosfatgrupp tillagd), vilket kan leda till att de ändrar sin funktion och/eller aktivitet.

P42 MAP-kinas, også kjent som Mitogen-aktiveret protein kinase 1 (MAPK1), er en type serin/treonin-spetsifikk kinase som spiller en viktig rolle i intracellulære signalveier. Denne kinasen er involvert i reguleringen av cellers vekst, differentiering, apoptose og respons på stressorer. P42 MAP-kinas aktiveres ved phosphorylering av en rekke upstream kinaser, som p44 MAP-kinas (MAPK3), og er involvert i en kaskade av signaltransduksjon som resulterer i endelig aktivering av transskripsjonsfaktorer og andre effektorproteiner. Dette bidrar til reguleringen av diverse cellulære funksjoner, inkludert cellecyklus, cytoskeletal dynamikk, metabolisme og inflammatorisk respons.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Fibroblast Growth Factor Receptor 2 (FGFR2) är ett protein som fungerar som en typ av receptor för cellsignalering i vår kropp. Det tillhör den större familjen av fibroblastväxtfaktorreceptorer (FGFR). FGFR2 består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär tyrosinkinash Kinase-domän.

När en ligand, till exempel en fibroblastväxtfaktor (FGF), binder till den extracellulära domänen av FGFR2, induceras en konformationsförändring som leder till att receptorn dimeriserar och aktiverar sin tyrosinkinasdomän. Detta aktiveringsprocessen initierar en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som involverar flera andra proteiner, vilket i slutändan leder till cellulär respons såsom celldelning, cellyttväxt och överlevnad.

FGFR2 finns i olika varianter som orsakas av alternativ splicing av genen FGFR2. Dessa varianter kan ha olika affinitet till ligander och uttryckas i olika typer av celler, vilket ger upphov till en hög grad av specificitet i signaleringen.

Mutationer i FGFR2-genen har visats korrelera med flera sjukdomar, inklusive vissa former av cancer och skelettförändringar som Apert syndrom. Dessa mutationer kan leda till oregelbundet eller överaktiverat fungerande FGFR2-receptorer, vilket i sin tur kan orsaka onormal cellulär proliferation och differentiering.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

'Odlingssubstrat, serumfria' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och betyder på svenska ungefär 'odlingsmedium, serumfritt'.

Ett odlingsmedium är en näringsrik lösning som används för att odla bakterier, celler eller vävnader utanför ett levande väsen. Olika arter av mikroorganismer och celler har olika behov av näring och livsvillkor, vilket gör att det finns en mängd olika odlingsmedier som kan anpassas efter vad som ska odlas.

'Serumfri' betyder att serum, ett proteinrika vätska som utvinns från blod, inte ingår i odlingsmediet. Serum används ofta som en källa till näring och tillväxtfaktorer när man ska odla celler, men det finns också situationer där man vill undvika serum för att undvika påverkan från dess innehåll av till exempel växthormoner eller tillväxtfaktorer. I stället kan man använda en serumfri odlingsmedie som istället innehåller andra substanser som kan ersätta serums funktion.

I medically related context, a "genetic transfer technician" is not a commonly used job title or well-defined role. However, based on the individual terms, one could infer that this position might involve working with techniques to transfer genetic material between organisms or cells. This could include methods such as gene cloning, transfection, or transformation.

A more common job title in this field is "Molecular Biologist" or "Genetic Engineer," which typically involves conducting research and experiments that require knowledge of genetics, molecular biology, and biochemistry to manipulate the genetic material of cells or organisms.

It's important to note that specific job duties and requirements may vary depending on the organization and the particular role.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

'Njurkanaler' refererar till de rörformade strukturerna i njuren som transporterar urin från njurbarken till urinblåsan. Det exakta begreppet på medicinska engelska är 'renal tubules', och de är en del av nefron, den grundläggande enheten i njurens funktion.

Njurkanalarna består av flera sektioner: proximala tubuli, loop of Henle, distala tubuli och samlingsrör (collecting ducts). Varje sektion har specifika funktioner som hjälper till att filtrera blodet, absorbera vatten, glukos, salter och andra näringsämnen, och reglera elektrolytbalansen i kroppen. Urinen som bildas av njurkanalarna leds sedan till urinblåsan via uretärer (ureters).

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Quinazolines är en klass av organiska föreningar som innehåller en heterocyklisk ringstruktur bestående av två kolatomer och två kväveatomer. Denna struktur kallas quinazolin, och kan ses som två bensenringar som är sammanfogade genom två kol-kväve-bindningar.

Quinazoliner har en rad medicinska tillämpningar, framför allt inom onkologi där de används som kemoterapeutika för behandling av olika typer av cancer. Exempel på quinazolin-baserade läkemedel är kinasehämmare som används för att behandla lungcancer, bröstcancer och andra typer av solid tumörer. Quinazoliner kan också ha verkan som antiinflammatoriska, antibakteriella och antivirala medel.

Det är värt att notera att quinazolin-strukturen finns naturligt i vissa växter och djur, och har visat sig ha biologisk aktivitet som kan vara användbar inom medicinen.

'Experimentella levertumörer' refererer til forskningsrelaterede modelleringssystemer, der bruges i studier af leverpatologi og cancerforskning. Disse modeller inkluderer ofte genetisk modificerede mus eller cellulær cultivation, hvor forskellige genetiske ændringer implementeres for at udnytte mekanistiske processer i levercancerens udvikling og progression.

Experimentelle levertumørmodeller kan opdeles i to store kategorier: in vitro-modeller (cellulær cultivation) og in vivo-modeller (dyr). In vitro-modeller omfatter todimensionelle monokulturer, co-kulturer, spheroider og organoider, der giver mulighed for at undersøge cellemekanismer på molekylært niveau. I modsætning hertil tillader in vivo-modeller observationen af levertumørs udvikling i et levende system med potentiale for at efterligne den spredning og invasivitet, der ses hos kliniske levercancere.

Det er vigtigt at notere, at selvom disse modeller bidrager betydeligt til vores forståelse af leverpatologi og cancerbiologi, kan de ikke efterligne alle aspekter af den menneskelige sygdom. Derfor bør resultater fra disse studier bekræftes i yderligere forskning, herunder kliniske prøver, før de kan anvendes til at udvikle nye diagnostiske eller terapeutiske strategier.

Fibroblast Growth Factor Receptor 1 (FGFR1) er en type reseptor for fibroblast vækstfaktorer (FGF), som er en familie av peptidhormoner involvert i reguleringen av en rekke fysiologiske prosesser, herunder cellevoksisjon, cellemobilitet, celledifferentiering og apoptose.

FGFR1 er en transmembranprotein som består av tre domener: en extracellulær domene med tre bindingssteder for FGF-ligander, en transmembranregion og en intracellulær tyrosinkinasdomene. Når FGF-ligander binder seg til FGFR1, fører dette til reseptoraktivering og autofosforylering av tyrosinkinasdomenen, som aktiverer intracellulære signalveier som involverer RAS/MAPK, PI3K/AKT og PLCγ-signaleringsveier. Disse veiene er involvert i reguleringen av cellereproduksjon, celleoverlevelse, cellevandring og differensiering.

Aberranser i FGFR1-genera eller -proteiner har vært knyttet til ulike typer kreft, herunder brystkreft, lungekreft, prostatakreft og blodcancer. Disse aberrasjonene kan føre til overaktivering av FGFR1-signaleringsveier og kan være involvert i kreftutviklingen og progressionen.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktorreceptor-1 (VEGFR-1), även känd som fms-like tyrosinkinase 1 (FLT1), är ett transmembrant protein som fungerar som en receptor för vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A (VEGF-A), en cytokin med stark angiogenisk verkan.

VEGFR-1 består av en extracellulär ligandbindande domän, en transmembranregion och en intracellulär tyrosinkinasdomän. När VEGF-A binder till VEGFR-1 aktiveras receptorns tyrosinkinasverksamhet, vilket leder till autofosforylering av specifika tyrosinresidyer och rekrytering av adaptorproteiner och enzymer som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar.

Även om VEGFR-1 delar struktur och ligandspecifitet med de andra två vaskulära endotelcellstillväxtfaktorreceptorerna, VEGFR-2 och VEGFR-3, har det visat sig ha en mer komplex roll i angiogenesen. I motsats till VEGFR-2, som primärt är involverad i signaleringen som leder till angiogenes, verkar VEGFR-1 fungera som en negativ regulator av denna process genom att konkurrera med VEGFR-2 om liganden och att initiera signaleringsvägar som hämpar angiogenesen.

Dessutom har VEGFR-1 visat sig spela en viktig roll i hematopoiesen, immunresponsen och embryonal utvecklingen genom att vara involverad i överlevnaden, differentieringen och migrationen av olika celltyper.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

'Mesoderm' är ett begrepp inom den medicinska embryologin och refererar till det mellersta av de tre germlayers som utvecklas under befruktningens tidiga skede hos däggdjur, fåglar och andra ryggradsdjur. Mesodermet ger upphov till en rad olika vävnader och strukturer i kroppen, inklusive skelett, muskler, bindväv, blodkärl, lymfkärl, könsorgan, njurar och hjärta. Det är ett viktigt koncept inom utvecklingsbiologi eftersom felaktig utveckling av mesodermet kan leda till en rad olika medfödda defekter och sjukdomar.

En proteinkinashämmare (PKI) är ett ämne som hämmar verksamheten hos en specifik proteinkinas, en typ av enzym som fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) proteinmolekyler och på så sätt reglerar deras funktion. Proteinkinaserna spelar en viktig roll i cellulära signaltransduktionsvägar, och deras överaktivitet kan leda till olika sjukdomszustånd, till exempel cancer. Därför är proteinkinashämmare ett aktivt forskningsområde inom läkemedelsutveckling, där syftet är att hitta effektiva behandlingsmetoder för olika sjukdomar genom att modulera proteinkinasernas verksamhet. Proteinkinashämmare finns tillgängliga på marknaden som läkemedel mot cancer och andra sjukdomar, men deras användning är ofta kopplad till viss biverkningsrisk.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

Protonpumphinderare, eller protonkogener, är en grupp av läkemedel som används för att behandla magreflux och andra tillstånd där magsyraöverproduktion förekommer. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera den sista steget i magsyrsekretionens process, vilket sker i magcellernas protonpumpar.

Protonpumpar är proteinkomplex som transporterar protoner (H+) från cytoplasman till maglumen, vilket skapar ett lågt pH-värde och möjliggör en effektiv nedbrytning av föda. Genom att blockera denna transportprocess kan protonpumphinderare minska magsyrasekretionen och därmed lindra symtom som magont, illamående och brännande smärta i mage eller matstrupen.

Exempel på vanligt använda protonpumphinderare inkluderar omeprazol, lansoprazol, pantoprazol och esomeprazol. Dessa läkemedel tas oftast en gång per dag och är mycket effektiva i behandlingen av magreflux och andra tillstånd där magsyrasekretion måste reduceras.

'Vävnadsnybildning' (engelska: 'tissue regeneration') är en naturlig process där skadat eller skört vävnader i kroppen repareras eller ersätts med nytt, friskt vävnadsmaterial. Denna process involverar celler som delar sig och differenseras för att bilda nya typer av vävnad, till exempel ben-, muskel- eller hudvävnad. Vävnadsnybildning kan också stimuleras konstlutligen med hjälp av medicinska behandlingar och terapier, såsom celltransplantation, vävnadstransplantation och användning av tillväxtfaktorer.

'Extracellular signal-regulated mitogen-activated protein kinases' (Extracellulära signalsyringsreglerade Mitogen-aktiverade proteinkinaser) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar. Dessa enzymer är involverade i överföringen och amplifieringen av signalsubstanser från cellens yta till dess kärna, där de påverkar genuttryck och cellytors funktioner.

MAP-kinaserna aktiveras av olika extracellulära signalsubstanser som exempelvis tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer. När en signalsubstans binder till sin receptor på cellens yta initieras en kaskad av fosforyleringsreaktioner där MAP-kinaserna aktiveras genom att få tillförts fosfatgrupper. Aktiverade MAP-kinaser kan sedan fosforylera och på så sätt aktivera andra proteiner, vilket leder till en kedja av reaktioner som slutligen resulterar i den önskade cellresponsen.

MAP-kinaserna delas vanligtvis in i tre undergrupper: extracellulära signalreglerade kinaser (ERK), c-Jun N-terminala kinaser (JNK) och p38 mitogen-aktiverade protein kinaser (p38 MAPK). Varje undergrupp är involverad i olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

Proteoglykaner är en typ av glykoproteiner som förekommer i extracellulära matrix (ECM) hos djur. De består av en protein-kärna som är kovalent bundet till en eller flera långa, upprepade disackaridkedjor, vanligtvis bestående av kolhydraten chondroitinsulfat eller keratansulfat. Dessa kolhydrater ger proteoglykanerna deras negativa laddning och förmåga att binda vattenmolekyler, vilket gör dem viktiga för strukturellt stöd och buffring av tryck i vävnader som brosk, hälar och blodkärl. Proteoglykaner deltar också i cellsignalering och regulering av diverse biologiska processer som tillväxtfaktorernas aktivitet och celladhesion.

Hepatocyte Nuclear Factor 6 (HNF6) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i leverutvecklingen och hos vuxna leverceller. Det kodas av genen ONECUT1. HNF6 reglerar uttrycket av flera gener som är involverade i glukos- och lipidmetabolism, såväl som leverfunktion och differentiering. Mutationer i HNF6-genen kan orsaka leverrelaterade sjukdomar.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Growth Factor Receptor Bound Protein 2 (GRB2) är ett adaptorprotein som spelar en viktig roll i intracellulära signalkaskader relaterade till cellyta och celltillväxt. GRB2-proteinet har två src homologa 3 (SH3)-domäner och en src homolog 2 (SH2)-domän. SH2-domänen binder till fosforylerade tyrosinresiduer på receptorer för tillväxtfaktorer, vilket leder till att GRB2 rekryteras till aktiverade receptorer. Genom sin association med olika proteiner kan GRB2 hjälpa till att koordinera signaltransduktionen och på så sätt reglera cellulära processer som celldelning, migration och differentiering.

Medicinskt sett betyder "inte kunna tolerera" eller "inte tåla" ett visst läkemedel, substans eller behandling den som att ha en intolerans. Det innebär att personen upplever biverkningar eller reaktioner på läkemedlet även i låga doser, som inte kan tas emot väl av kroppen. Detta kan orsaka obehagliga symptom och i vissa fall kan vara livshotande.

Exempel på medicinsk intolerans inkluderar exempelvis patienter med aspirinintolerans som kan få allvarliga allergiska reaktioner på acetylsalicylsyra, en vanlig ingrediens i smärtstillande och febernedsättande läkemedel. Andra exempel är lactoseintolerans, där individen saknar ett enzym som behövs för att bryta ned laktosen (den naturliga sockret i mjölk) vilket kan leda till mag-tarmsymptom som kräksjuka, diarré och buksmärtor.

Keratinocyter är hudens vanligaste celltyp och utgör cirka 90-95% av de levande cellerna i huden. De bildar flera skikt i hudens yttre layer, epidermis, och producerar ett protein som kallas keratin, vilket ger cellerna styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Keratinocyter delar sig kontinuerligt för att ersätta de döda celler som slits bort från ytan av huden. De nya keratinocyterna rör sig gradvis uppåt genom epidermis till det yttre skiktet, stratum corneum, där de dör och blir en del av den skyddande barriären som kallas huden.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Cell transplantation, also known as cellular therapy, is a medical procedure that involves transferring healthy cells into a patient’s body to replace or repair damaged or diseased cells. This technique has been used in various fields of medicine, including neurology, cardiology, oncology, and regenerative medicine.

In this process, cells are harvested from a donor, which can be a genetically identical twin (syngeneic), partially matched (allogeneic), or the same individual (autologous). The harvested cells undergo extensive testing to ensure their safety and efficacy before being transplanted into the recipient’s body.

The goal of cell transplantation is to restore normal function, enhance the body’s natural healing processes, or provide a source of cells that can produce therapeutic agents, such as enzymes or hormones. Some examples of cell types used in transplantation include stem cells, hematopoietic (blood-forming) cells, islet cells for diabetes treatment, and nerve cells for neurodegenerative disorders.

While cell transplantation holds great promise for treating various diseases, it also comes with potential risks, such as immune rejection, infection transmission, and tumor formation. Therefore, careful monitoring and follow-up are essential to ensure the success of the procedure and minimize any adverse effects.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

Trombocytrelaterad tillväxtfaktor beta (PDGF-BB) är ett protein som fungerar som en växtfaktor och spelar en viktig roll i celltillväxt, cellproliferation och cellulär differentiering. PDGF-BB binder till sin receptor, PDGFR-β, som är en tyrosinkinask receptor belägen på cellytan. När PDGF-BB binder till PDGFR-β aktiveras den och leder till en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellcykeln, celldelning och överlevnad.

PDGFR-β är involverat i flera fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, vaskulär angiogenes och wound healing. Dessutom har mutationer i PDGFR-β och dess signaltransduktionsvägar visats korrelera med patologiska tillstånd som cancer, fibros och åldersrelaterad maculadegeneration.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Laminin är ett protein som spelar en viktig roll i cellstrukturen och fungerar som en "klejande" substans mellan celler inom flera olika vävnader i kroppen. Det är en central komponent i den extracellulära matrisen (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolagener som ger struktur och stöd till cellerna.

Laminin består av tre långa, sammanlänkade polypeptidkedjor och bildar en korsformad struktur. Det hjälper till att stabilisera basalmembranet, en tunn, skyddande skikt som omger celler i epitelvävnader (som huden och slemhinnor) samt i blodkärl och nerver. Laminin binder också till andra proteiner i ECM och hjälper till att reglera celldelning, celldifferentiering, cellmotilitet och andra cellulära processer.

Abnormiteter i laminin kan leda till flera sjukdomar, inklusive vissa typer av muskeldystrofi, nefropati och cancer.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

'Protoncogenproteiner c-sis' är en typ av proteiner som kodas av c-sis-protonkogenet, även känt som PDGFB-genen. Detta protein är involverat i celldelning och celltillväxt och är en del av en grupp av proteiner som kallas för vascular endothelial growth factor (VEGF). VEGF-proteiner spelar en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl.

Mutationer i c-sis-protonkogenet kan leda till överaktivitet hos proteinet och kan vara associerade med olika former av cancer, såsom glioblastom och sarcom.

IGF-1 (Insulin-like Growth Factor 1) Receptor Type 1 är en typ av receptor som binder till liganden IGF-1 och stimulerar celltillväxt och celldelning. Denna receptor är en transmembranprotein med tyrosinkinasaktivitet och består av två extracellulära domäner, en transmembrandomän och en intracellulär domän. När IGF-1 binder till den extracellulära domänen aktiveras receptorns tyrosinkinaseaktivitet, vilket leder till autofosforylering av receptorn och aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar flera intracellulära signalkaskader. Dessa signaleringsvägar är viktiga för cellcykeln, celldifferentiering, överlevnad och apoptos (programmerad celldöd). Genen för IGF-1 Receptor Type 1 kallas IGF1R och finns på kromosom 15q26.3.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

"Angiogeneseinducerande" är ett medicinskt begrepp som refererar till substanser eller faktorer som främjar angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. Detta sker genom att stimulera divisionen och migrationen av endotelceller, vilket är de celler som bildar innerlagret i blodkärlen.

Angiogenes är en normal och nödvändig process i vissa situationer, till exempel under fostrets utveckling, men kan även vara involverad i patologiska tillstånd såsom cancer, diabetisk retinopati, åderförkalkning och andra sjukdomar.

Angiogenesinducerande substanser inkluderar till exempel vascular endothelial growth factor (VEGF), fibroblast growth factor (FGF) och transforming growth factor-beta (TGF-β). Dessa substanser kan blockeras med mediciner för att behandla olika sjukdomstillstånd.

Nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR, eller även known as neurotrophic tyrosine kinase receptors, NTR) är en typ av receptorproteiner som spelar en viktig roll i signalsuberingen relaterad till cellers överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Dessa receptorer binder specifikt till nervtillväxtfaktorer (NGF), vilka är en familj av proteiner som reglerar neuronala signalsuberingar.

Det finns två huvudsakliga typer av NGFR: tyrosin kinase-kopplade receptorer (TrkA, TrkB och TrkC) och den decoy-receptorn p75NTR. Trk-receptorerna är aktiverade när de binder till sina respektive ligander (NGF, BDNF eller NT-3), vilket leder till en signalsubering som främjar cellens överlevnad och differentiering. p75NTR kan både fungera som en signalreceptor när den binder till sin ligand, men den kan också agera som en negativ regulator av Trk-receptorernas signalsubering genom att binda till samma ligander.

Sammanfattningsvis är nervtillväxtfaktorreceptorer viktiga proteiner som hjälper till att reglera neuronal differentiering, överlevnad och apoptos, och deras funktioner kan ha implicationer i olika neurologiska sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Mesenchymal Stromal Cells (MSCs) är en typ av vuxen stamcell som kan diferensieras till olika celltyper, såsom fett-, brosk- och benceller. De hittas naturligt i många olika typer av vävnader i kroppen, till exempel benmärg, fettvävnad och moderkaka. MSCs har förmågan att kunna dela sig under lång tid och kan utvecklas till olika sorters celler som bygger upp osskörteln, brosk, ben, muskler, blodkärl och andra vävnader.

MSCs har visat sig ha potentialen att användas inom regenerativ medicin för behandling av en rad olika sjukdomar och skador, bland annat skelett- och ledskador, hjärtsjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar. De kan också ha immunmodulerande egenskaper, vilket betyder att de kan påverka vår immunförsvarsmekanism och potentiellt användas för behandling av autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer.

Det är värt att notera att termen "Mesenchymal Stromal Cells" har ersatt den tidigare benämningen "Mesenchymal Stem Cells", eftersom det har visat sig att MSCs inte nödvändigtvis har alla egenskaper som förväntas hos stamceller, såsom obegränsad förmåga till självförnyelse och differensiering till flera olika celltyper.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Flavonoider är en grupp naturligt förekommande ämnen som tillhör en större grupp av kemiska föreningar som kallas polyfenoler. Flavonoider finns i många olika livsmedel, inklusive frukt, grönsaker, te och vin. De har antioxidanta egenskaper och kan bidra till att skydda celler från skada. Flavonoider delas vanligen in i flera undergrupper baserat på deras kemiska struktur, såsom flavonoler, flavononer, flavan-3-oler, isoflavoner och anthocyanidiner. Dessa ämnen har visat sig ha potentiala hälsoeffekter, såsom antiinflammatoriska, immunmodulerande och kardiovaskulära skyddseffekter.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Ischemia är ett medicinskt tillstånd som uppstår när blodflödet till en viss del av kroppen, oftast hjärta eller hjärnan, minskar eller helt upphör. Detta leder till syrebrist i de drabbade vävnaderna och kan orsaka skada om det pågår under en längre tid. Ischemisk hjärtsjukdom är ett vanligt tillstånd som kan leda till smärtor i bröstet (angina pectoris) eller hjärtinfarkt. Ischemisk hjärnskada kan orsaka symtom som svimning, yrsel, förvirring, problem med talet och rörelse, beroende på vilken del av hjärnan som drabbas.

Somatomediner är ett samlingsnamn för insulinliknande tillväxtfaktorer (IGF) i människokroppen. De två huvudsakliga typerna av somatomediner är IGF-1 och IGF-2, vilka båda produceras i levern och andra vävnader i kroppen.

Somatomedinerna har en viktig roll för tillväxt och utveckling av människokroppen, särskilt under barndomen och puberteten. De fungerar som en del av ett komplext signalsystem där de frisätts från levern i respons på tillväxthormonet (GH) som produceras i hypofysen. Somatomedinerna binder sedan till specifika receptorer i målceller och stimulerar celldelning, differentiering och proteinsyntes.

Somatomediner har också andra funktioner i kroppen, såsom att reglera ämnesomsättningen, immunförsvaret och hjärt-kärlsystemet. Förändringar i nivåerna av somatomediner kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel diabetes, cancer och åldrande.

Organisk kultur (OC) är en metod inom biologi och medicin där levande celler eller vävnader från ett organism odlas i kontrollerade laboratorieförhållanden. I en organkultur kan celler eller vävnader från ett visst organ st stimuleras att bibehålla sin specifika struktur och funktion, vilket gör det möjligt att studera deras särskilda egenskaper i en mer naturlig miljö än vad som är möjligt med tvådimensionella cellkulturer.

Organkulturmetoder kan användas för att studera hur olika läkemedel påverkar olika organ, vilket kan hjälpa till att fastställa doser och identifiera biverkningar innan de testas på människor. Dessa metoder kan även användas för att studera sjukdomsprocesser och utveckla nya behandlingsmetoder, inklusive cell- och genbaserade terapier.

Exempel på organkulturer är lung-, lever-, hjärt- och nervcellskulturer. För att skapa en organkultur tas ofta ett litet stycke vävnad från det aktuella organet, som sedan behandlas med enzymer för att separera cellerna från varandra. Sedan placeras cellerna i en speciell kammare eller platta där de kan odlas och studeras under kontrollerade förhållanden.

Heparinsulfat är ett sugarsyrederivat som utgör en naturlig beståndsdel i människokroppen, framförallt i levern och lungorna. Det har starkt antikoagulerande effekt, vilket innebär att det förhindrar blodets tendency att koagulera eller bilda blodproppar.

Heparinsulfat består av en lång kedja av sockermolekyler som är kopplade till varandra och har negativt laddning. Dessa molekyler binder till proteiner i blodet, särskilt till antitrombin III, och ökar dess förmåga att neutralisera enzymer som orsakar koagulation.

I medicinsk kontext används heparinsulfat ofta som ett läkemedel för att förhindra blodproppar efter operationer eller vid behandling av djup ventrombos, lungemboli och andra tillstånd där risken för koagulation är hög. Läkemedlet ges vanligen som injektion eller infusion.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Albumin är ett protein som syntetiseras i levern och är den mest förekommande proteinet i blodplasmatan. Albuminet har flera viktiga funktioner, bland annat hjälper det att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i blodkärlen och transporterar olika substanser, som hormoner, fettsyror och läkemedel, runt i kroppen.

Albuminets koncentration i blodplasman kan användas som ett mått på leverfunktionen och proteinbalansen i kroppen. Låga värden av albumin i blodet (hypoalbuminemi) kan vara ett tecken på en sjuklig förlust av protein, exempelvis vid njursjukdom eller inflammation, medan höga värden (hyperalbuminemi) kan förekomma vid förhöjd proteinproduktion i levern.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Endosomal Sorting Complexes Required for Transport (ESCRT) är en grupp av proteinkomplex som spelar en viktig roll i transporten och sorteringen av membranproteiner inom cellen. De är involverade i processer såsom autofagi, multivesikulära kroppars bildning (MVB) och celdelning.

ESCRT-komplexen kan delas in i fyra huvudgrupper: ESCRT-0, ESCRT-I, ESCRT-II och ESCRT-III. Varje komplex har en specifik funktion i sorteringen av membranproteiner och interagerar med varandra för att fullborda processen.

ESCRT-0 är det första komplexet som rekryteras till membranet och är involverat i initial sortering av ubiquitinerade proteiner. ESCRT-I och ESCRT-II hjälper till att deformera membranet och bilda membrantuberler, medan ESCRT-III är involverat i skärning av tuberlerna för att bilda små vesiklar som innehåller de ubiquitinerade proteiner som ska transporteras eller degraderas.

I allmänhet är ESCRT-komplexen viktiga för cellens homeostas och felfunktioner i dessa komplex kan leda till sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

HNF-3γ-proteinet, också känt som FOXP3, är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i utvecklingen och funktionen av regulerande T-celler (Tregs), en typ av immunceller som hjälper till att kontrollera aktiviteten hos andra immunceller och underhåller homeostasen i det immuna systemet. FOXP3 är kodat av FOXP3-genen och är nödvändig för att Tregs ska utvecklas korrekt och utöva sin immunsuppressiva funktion. Defekter i FOXP3-genen eller dess regulering kan leda till autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

Läkemedelskombinationer är when two or more active pharmaceutical ingredients (APIs) are combined into a single dosage form. This means that ett endast en enda tablet, kapsel eller annan typ av läkemedelsform innehåller mer än en aktiv substans. Detta görs ofta för att öka effektiviteten, minska biverkningarna eller förenkla behandlingen av sjukdomar som kräver kombinerad terapi med flera läkemedel.

Exempel på läkemedelskombinationer inkluderar kombinationsantibiotika, som innehåller två eller flera antibiotika i samma dosageform, och kombinationspreparat för behandling av blodtryckshöjning, som ofta innehåller en ACE-hämmare och en kalciumkanalblockerare.

Det är viktigt att vara medveten om läkemedelskombinationer och deras potentiala biverkningar, eftersom de kan påverka patientens respons på behandlingen och öka risken för interaktioner mellan läkemedlen.

Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Insulin-like growth factor binding proteins (IGFBPs) are a family of proteins that bind to and regulate the biological activity of insulin-like growth factors (IGFs), specifically IGF-1 and IGF-2. There are six distinct IGFBPs in humans, each with different structures, expression patterns, and functions.

The primary function of IGFBPs is to modulate the interaction between IGFs and their receptors, thereby regulating IGF-mediated cellular responses such as proliferation, differentiation, and survival. IGFBPs can either enhance or inhibit IGF signaling depending on the specific context and IGFBP isoform involved.

IGFBPs also have IGF-independent functions, including roles in cell adhesion, migration, apoptosis, and angiogenesis. These functions are mediated through interactions with various extracellular matrix components, growth factor receptors, and intracellular signaling molecules.

Overall, the regulation of IGF activity by IGFBPs is critical for maintaining normal growth, development, and homeostasis in various tissues and organs throughout the body. Dysregulation of IGFBP function has been implicated in several pathological conditions, including cancer, diabetes, and cardiovascular disease.

"Kromoner" är en sammanfattande benämning på en grupp organiska föreningar som innehåller en kolvformad (cyklisk) struktur med två kolatomer och två kväveatomer, kopplade tillsammans genom dubbelbindningar. De är naturligt förekommande i vissa växter och djur, och har visat sig ha en roll som signalsubstanser och ämnen som påverkar andnings- och immunsystemet hos människor och andra djur.

Exempel på kromoner inkluderar substanser som serotonin, histamin och dopamin, som alla har viktiga roller i olika fysiologiska processer i kroppen. Kromoner kan även vara involverade i allergiska reaktioner, där de frisätts från mastceller och basofila granulocyter vid exponering för ett allergen, vilket orsakar en inflammatorisk respons och symtom som snuva, näställa och astma.

Det är värt att notera att termen "kromoner" inte används ofta inom medicinsk kontext, utan förekommer mer i kemi och biokemi.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

'Fosfotyrosin' är en biokemisk term som refererar till en aminosyrarest i ett protein som har blivit fosforylerad, det vill säga att ett fosfatgrupp har adderats till tyrosinresten. Denna process kallas för tyrosinfosforylering och är en form av posttranslatorisk modifiering av proteiner. Tyrosinfosforylering spelar en viktig roll i cellsignalering, där den kan aktivera eller inaktivera olika proteiner och på så sätt reglera cellulära processer som celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Tyrosinfosforyleringen katalyseras av en grupp enzymer kallade tyrosinkinaser.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Celltillväxtprocesser (cell growth processes) refererar till de mekanismer och processer som reglerar cellens storlek, form och funktion genom att kontrollera celldelning, cellytaexpansion och celldöd. Dessa processer inkluderar:

1. Celldelning (Cell division): Den process där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Det sker genom mitos eller meios.
2. Cellytaexpansion (Cell size expansion): Den process där cellen expanderar i storlek för att nå sin fulla storlek och funktion.
3. Celldifferentiering (Cell differentiation): Den process där en stamcell eller en icke-specialized cell utvecklas till en specifik celltyp med en specifik funktion.
4. Celldöd (Cell death): Den process där en cell dör på ett kontrollerat sätt, antingen genom apoptos eller nekros.
5. Cellekvilibrium (Cell equilibrium): Balansen mellan celldelning och celldöd för att upprätthålla en konstant cellpopulation i en given tid.

Alla dessa processer är nödvändiga för att hålla livscykeln hos en cell i balans och för att säkerställa att cellen fungerar korrekt. Avvikelser i celltillväxtprocesserna kan leda till sjukdomar som cancer, degenerativa sjukdomar och åldrande.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

Fibronektin är ett glykoprotein som utgör en viktig del av den extracellulära matrisen (ECM) i många olika vävnader i kroppen. Det har en central roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering genom att interagera med andra ECM-proteiner, cellreceptorer och tillväxtfaktorer. Fibronektinet kan finnas i olika isoformer beroende på alternativ splicing av RNA, vilket ger upphov till en hög grad av funktionell diversitet. I patologiska tillstånd som fibros och tumörbildning kan nivåerna av fibronektin vara förändrade, vilket kan ha en påverkan på cellfunktioner och vävnadsoorganisation.

Adenovirus är en typ av virus som orsakar infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken typ det är som orsakar infektionen. Några vanliga sjukdomar som orsakas av adenovirus inkluderar förkylning, hosta, halsont, konjunktivit (ögoninflammation), diarré och mag-tarmloppssjuka. Vid allvarligare fall kan även lunginflammation eller hjärtsvikt uppstå. Adenovirus sprids vanligen via droppborna från sjukt persons andning, men kan också spridas via direktkontakt med infekterade personer eller via kontaminierade ytor och födoämnen.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Xenograft models are a type of animal model used in preclinical research, particularly in cancer studies. In a xenograft model, human tumor cells or tissues are implanted into an immunodeficient mouse, which allows the tumor to grow and be studied in a living organism.

Xenograft model antitumor assays refer to experiments that use xenograft models to evaluate the effectiveness of potential anti-cancer therapies. In these assays, the implanted tumor cells are allowed to establish and grow for a period of time before treatment with the experimental therapy is initiated. The response of the tumor to the therapy is then monitored over time, and various parameters such as tumor size, survival, and metastasis can be measured to assess the efficacy of the treatment.

Xenograft model antitumor assays can provide valuable information about the safety and effectiveness of new anti-cancer therapies before they are tested in human clinical trials. However, it is important to note that xenograft models have limitations, such as differences in tumor biology between mice and humans, and the absence of an intact immune system in immunodeficient mice, which can affect the translatability of the results to human patients.

Sendaivirus är ett släkte inom familjen Picornaviridae och ordningen Picornavirales. Det är ett non-enveloped, icosahedralt virus med en singelsträngad positivt polariserad RNA-genom som är omkring 7,4 kb lång. Viruset orsakar ofta asymptomatiska infektioner hos flera djurarter, inklusive människor. Sendaivirus har identifierats hos en rad olika värdar, såsom fåglar, gnagare och apor. Det är känt för att orsaka enteroviral infektioner hos människor, men sjukdomarna tenderar att vara milda och inkluderar ofta mag-tarmrubbningar och feber. Viruset sprids främst via fäkal-oral route och kan överleva längre perioder i utomhusmiljö på grund av sin resistens mot miljöförhållanden.

"Drug-Induced Liver Injury" (DILI) refers to liver damage or dysfunction that is caused by the use of medication. This can include both prescription and over-the-counter drugs, as well as herbal and dietary supplements. The injury can range from mild abnormalities in liver function tests to severe liver failure, which may require a liver transplant. DILI is considered a significant medical problem because it is a common cause of acute liver failure and is responsible for a substantial number of cases of liver injury each year.

The exact mechanism by which drugs induce liver injury is not fully understood, but it is thought to involve a combination of factors such as the drug's chemical structure, dose, duration of use, and individual patient characteristics. Some drugs are more likely to cause liver injury than others, and certain populations, such as those with underlying liver disease or who are taking multiple medications, may be at increased risk.

Symptoms of DILI can include jaundice (yellowing of the skin and eyes), fatigue, abdominal pain, nausea, vomiting, and dark urine. Diagnosis is typically made based on a combination of clinical symptoms, laboratory test results, and imaging studies. In some cases, a liver biopsy may be necessary to confirm the diagnosis.

Treatment for DILI generally involves discontinuing the offending medication and providing supportive care, such as addressing any underlying medical conditions and managing symptoms. In severe cases, hospitalization and intensive care may be required. Recovery from DILI is often complete, but in some cases, liver damage may be permanent or lead to chronic liver disease.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.