AnatomiFenomen och processer
HinnsnäckaCortis organInneröraStria vascularisCochleaLabyrintvätskegångHörselcellerReglering av genuttryck, utvecklingGallgångarBukspottkörtelgångar
Hinnsnäcka
Spiralformad tub i öronsnäckbenets kanal, liggande på yttre väggen, mellan förrumstrappan och trumhåletrappan. Syn. ductus cochlearis.
Cortis organ
Organ i örats snäckgång (ductus cochlearis) med speciella ljudreceptorer (hörselceller). Det består av en rad epitelstrukturer på basilarmembranets insida.
Inneröra
Inneröra, eller inre öron, refererar till den innersta delen av örat som innehåller cochlea (hörselorganet), vestibularapparaten (som hjälper till att upprätthålla balansen) och det auditiva nervsystemet.
Stria vascularis
Stria vascularis är en del av cochlea i inneröra, ansvarig för att producera endolymfans höga potassiumhalt och underhålla den negativa membranpotentialen i scala media, vilket är nödvändigt för mekanisk-elektrisk omvandling av ljudenergi.
Cochlea
Innerörats hörselorgan. Den utgör främre delen av labyrinten, har konisk form och sitter nästan horisontellt framför vestibulen. Syn. koklea.
Labyrintvätskegång
En kanal som förbinder endolymfasäcken med hinnlabyrinten.
Hörselceller
Mekaniska receptorer i Cortis organ som är känsliga för ljudpåverkan, och i vestibularapparaten, känsliga för huvudrörelser. De sensoriska strukturerna är så arrangerade att impulserna i fråga får de hårliknande utskotten (stereocilier och kinocilier) att sättas i rörelse och förmedla intrycken centralt i nervsystemet.
Reglering av genuttryck, utveckling
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under en organisms utvecklingsstadier.
Gallgångar
En serie kanaler som börjar med ductus hepaticus och slutar med ductus choledochus, genom vilka galla förs från levern till tolvfingertarmen.
Bukspottkörtelgångar
Bukspottkörtelgångarna, även kända som Gallgångar, är tubliknande strukturer som transporterar gallan från levern och bukspottkörteln till twölvefingertarmen, där den hjälper till att bryta ned fett i matspjälkningsprocessen.
En hinnsnäcka, även känd som Clavariella crispa, är en sjukdomsgörande svamp som kan orsaka hudinflammation och blåsor, vanligtvis på händer och armar, hos människor som hanterar trä eller jord.

I medically speaking, there is no specific condition or disease called "hinnsnäcka". The term "hinnsa" or "hinnar" in Swedish is used to describe a type of blister that forms on the skin, often as a result of friction or burns. Therefore, it's possible that "hinnsnäcka" could be referring to a specific type of blister, but I cannot find any medical literature or resources that use this term.

If you are looking for information about blisters in general, they are small fluid-filled sacs that form on the upper layer of the skin (epidermis) as a result of damage to the skin. Blisters can be caused by various factors such as friction, burns, contact with chemicals or irritants, and certain medical conditions like chickenpox or herpes simplex virus infections.

If you have any specific concerns about a skin condition or symptom, it's always best to consult with a healthcare professional for an accurate diagnosis and treatment recommendations.

I en mening är Cortisolorganet människokroppens adrenal körtel, som producerar hormonet cortisol. Adrenalkörteln ligger ovanpå de övre nieren och har två delar: den yttre barken och den inre medulla. Cortisol produceras i barken av adrenalkörteln under kontroll av hypofysens ACTH (adrenocorticotrop hormon). Cortisol är en viktig steroidhormon som hjälper kroppen att hantera stress, reglerar immunförsvaret och påverkar metabolismen.

"Cortisol's organ" refers to the adrenal glands, specifically the outer portion called the adrenal cortex. The adrenal glands are small, triangular-shaped glands located on top of each kidney. They are responsible for producing several hormones that are essential for various bodily functions, including cortisol. Cortisol is a steroid hormone that helps regulate metabolism, reduce inflammation, and assists the body in responding to stress. The adrenal cortex produces cortisol in response to signals from the pituitary gland, which is located at the base of the brain.

Inneröra, eller inre öron, refererar till den innersta delen av örat som innehåller cochlea (hörselorganet), vestibularapparaten (som hjälper till att upprätthålla balansen) och det auditiva nervsystemet.

Inreörat (eller inre organen) är en term inom anatomi och medicin som refererar till de organ som ligger innanför kroppens håligheter, till skillnad från yttre organ som huden och det yttre skelettet. Inreörat inkluderar bland annat hjärtat, lungorna, levern, bukspottkörteln, njurarna, urinblåsan, könsorganen och tarmarna. Dessa organ utför viktiga funktioner som att hjälpa till med näringsupptag, andning, nedbrytning av ämnen, hormonproduktion och avfallsborttransport.

Stria vascularis är en del av cochlea i inneröra, ansvarig för att producera endolymfans höga potassiumhalt och underhålla den negativa membranpotentialen i scala media, vilket är nödvändigt för mekanisk-elektrisk omvandling av ljudenergi.

Stria vascularis är en del av cochlea, den snäckformade strukturen i innerörat som är involverad i hörseln. Den består av ett lager kapillärer och celler som är ansvariga för att producera endolymfan fluiden och underhålla den elektriska potentialskillnaden mellan cochleans skilda fluidkompartment, vilket är en nödvändig del av mekanismen för att omvandla ljud till nervsignaler. Stria vascularis har också en roll i att reglera hörselns känslighet genom att justera den elektriska potentialskillnaden. Skador på stria vascularis kan leda till hörselnedsättning eller dövhet.

The cochlea is a spiral-shaped structure in the inner ear that plays a crucial role in hearing. It converts sound vibrations into electrical signals, which are then sent to the brain to be interpreted as sound.

The cochlea is the snail-shaped structure in the inner ear that is responsible for converting sound waves into electrical signals that can be interpreted by the brain. It is a key component of the auditory system and is made up of three fluid-filled channels: the scala vestibuli, the scala tympani, and the cochlear duct (also known as the scala media).

The cochlea is lined with hair cells, which are specialized sensory cells that convert sound waves into neural signals. When sound waves reach the inner ear, they cause the fluid in the cochlea to move, which in turn causes the hair cells to bend and release neurotransmitters. These neurotransmitters then stimulate the auditory nerve, which carries the electrical signals to the brain.

Damage to the hair cells or other structures in the cochlea can lead to hearing loss, making the cochlea a common site of injury or disease in conditions that affect hearing.

En labyrintvätskegång, även känd som endolymfatiska ductus eller membranösa labyrinten, är en tunn kanal innehållande lymfa i innerörats öra, involverad i balans och hörsel.

'Labyrinthine fluid duct' or 'labyrinthine duct' refererar till den innersta av de två tunnlar i innerörat (i öronbenet) som är involverade i balansregleringen och hörseln. Den andra tunneln kallas endolymfdukt eller ductus endolymphaticus.

Labyrinthine fluid duct, även kallad ductus cochlearis, innehåller en vätska som kallas endolymfa och är omgiven av perilymfan, en annan vätska. Dessa två vätskor har olika salthalt och pH-värden, vilket hjälper till att underlätta hörselprocessen genom att stimulera hörselceller i innerörat.

Skador eller sjukdomar som påverkar labyrinthine fluid duct kan leda till balansrubbningar och/eller hörselskador.

Hörselceller, även kända som cochleär hårceller, är specialiserade sensoriska celler i inneröronet som omvandlar mekanisk energi från ljudvågor till elektriska signaler, vilka sedan förs över till hjärnan via det auditiva nervsystemet.

Hörselceller, eller cochleärna hair cells, är sensoriska celler i inneröra organet cochlea (hjärnhinnan) som omvandlar ljudvibrationer till nervsignaler. De två typerna av hörselceller är inre och yttre hårceller. Yttre hårcellerna reagerar på starkare ljudvibrationer och skickar signaler till de inre hårcellerna, som i sin tur reagerar på svagare ljudvibrationer. Dessa nervsignaler överförs sedan till hörselnerven och vidare till hjärnan för tolkning av ljudet. Skador på hörselceller kan leda till permanent hörselnedsättning eller dövhet.

"Reglering av genuttryck, också känd som epigenetiska förändringar, refererar till processer som påverkar aktiviteten hos gener utan att ändra deras underliggande DNA-sekvens. Dessa mekanismer kan inkludera metylering av DNA, modifikationer av histonproteiner och produktionen av icke-kodande RNA, och de kan påverka utvecklingen genom att kontrollera när, var och i vilken omfattning gener aktiveras eller inaktiveras."

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

"Gallgångar är tunnväggiga, rörformiga strukturer som transporterar gallan från levern till tarmen, där den hjälper till att bryta ned fett och absorbera näringsämnen."

"Gallgångar" (bilaräducter) är rörliga, tunna tuber av gallblåsa och levern som transporterar gallflüssan. Gallflüssan hjälper till att bryta ned fett i mag-tarmkanalen. Det finns två typer av gallgångar: intrahepatiska (i levern) och extrahepatiska (utanför levern). De extrahepatiska gallgångarna inkluderar den gemensamma gallgången, som förbinder gallblåsan med tolvfingertarmen. Gallgångarna kan bli inflammerade eller blockerade, vilket kan leda till sjukdomar som galstenssjukdom och kirurgiska ingrepp som gall stones removal eller cholecystectomy.

Bukspottkörtelgångarna, även kända som Gallgångar, är tubliknande strukturer som transporterar gallan från levern och bukspottkörteln till twölvefingertarmen, där den hjälper till att bryta ned fett i matspjälkningsprocessen.

Den medicinska termen för "bukspottkörtelgångar" är "Ductus pancreatici". Ductus pancreatici är de små gångar eller kanaler som transporterar digestiva enzymer och sekretion från bukspottkörteln (pancreas) till tolvfingertarmen (duodenum). Det finns huvudsakligen två typer av bukspottkörtelgångar: den huvudsakliga bukspottkörtelgången (Ductus pancreaticus major) och accessoriska bukspottkörtelgångarna (Ductus pancreatici accessorii). Den huvudsakliga gången mynnar vanligtvis i tolvfingertarmen tillsammans med gallgången, medan de accessoriska gångarna mynnar direkt i tarmsystemet.