Hjärnhinneartärerna, även kända som cerebrala meningeala artärer, är blodkärl som förser hjärnbarken och hjärnhinnorna (meningerna) med blod. De kan grovt delas in i två grupper: de yttre hjärnhinneartärerna och de inre hjärnhinneartärerna.

De yttre hjärnhinneartärerna är grenar från de arterier som förser ansiktet och skallbenet, och de innerverar huvudsakligen den yttre hjärnhinnan (pia mater). De inre hjärnhinneartärerna kommer istället från de stora halspulsåderna (carotis interna och vertebralis) och förser huvudsakligen den del av hjärnbarken som är närmast hjärnhinnorna, samt den inre hjärnhinnan (arachnoidea mater).

Hjärnhinneartärerna kan drabbas av olika slags sjukdomar och skador, till exempel blodproppar eller blödningar, vilket kan leda till allvarliga neurologiska symtom som stroke eller subarachnoidblödning.

A Vein of Galen Malformation (VOGM) is a rare type of congenital vascular anomaly, specifically an arteriovenous malformation (AVM), which affects the cerebral circulation. This malformation occurs in the developmental stage of the vein of Galen, a fetal blood vessel that normally regresses and transforms into the adult's inferior sagittal sinus and straight sinus.

In VOGM, there is an abnormal connection between arteries and the vein of Galen or its tributaries, leading to a high-flow shunt within the brain. This results in the formation of a complex network of dilated blood vessels near the midline of the brain. The increased blood flow and pressure in these vessels can cause various clinical symptoms and complications, such as congestive heart failure, hydrocephalus, seizures, developmental delays, and neurological deficits.

VOGMs are typically classified into four types based on their anatomical features:

1. Type I: A single fistulous connection between the choroidal arteries and the vein of Galen.
2. Type II: Multiple connections between the choroidal arteries and the vein of Galen, with or without associated aneurysms.
3. Type III: Involvement of the pericallosal and callosomarginal arteries in addition to the choroidal arteries.
4. Type IV: Diffuse involvement of the cerebral hemispheres, with multiple feeding vessels from various parts of the brain.

VOGMs are usually diagnosed through imaging techniques like ultrasound, computed tomography (CT), magnetic resonance imaging (MRI), or angiography. Treatment options include endovascular embolization, surgical intervention, or a combination of both, depending on the severity and type of the malformation. Early diagnosis and treatment are crucial to prevent severe complications and improve long-term outcomes.

"Epidural hemorrhage, cranial" refererar till en ovanlig men allvarlig komplikation som kan uppstå efter skalltrauma eller neurokirurgisk behandling. Det innebär blödning mellan hårda och mjuka hjärnhinnorna (durahinnan och arachnoidea) i huvudet, vanligtvis orsakad av trauma som skadar de blodkärl som förser hjärnan med blod.

Blödningsvolymen kan variera, men även mindre mängder blod kan orsaka en snabb ökning av det intrakraniella trycket och leda till allvarliga neurologiska skador eller död om den inte behandlas omedelbart. Symptomen på en epidural hemorrhage kan inkludera huvudvärk, yrsel, synstörningar, förändrat medvetande, ökad pupillreaktion och i vissa fall hematom i pannan eller ögonbrynen.

Diagnosen ställs vanligtvis genom hjärnscanning (CT eller MRI) och behandlas ofta akut med neurokirurgisk intervention för att avlasta det intrakraniella trycket och kontrollera blödningen. Prognosen beror på flera faktorer, inklusive patientens ålder, allmänt hälsotillstånd, svårighetsgraden av skadan och tidpunkten för behandlingen.

Maxillary artery is a branch of the external carotid artery and it is the largest and most important of the five branches that arise from the external carotid artery. The maxillary artery supplies the deep structures of the face, nasal cavity, palate, pharynx, middle ear, meninges, and the brain.

The maxillary artery can be divided into two main parts: the mandibular part and the pterygoid part. The mandibular part gives off several branches that supply the muscles of mastication, temporomandibular joint, and the lower eyelid. The pterygoid part gives off branches that supply the nasal cavity, palate, pharynx, middle ear, meninges, and the brain.

The maxillary artery plays a crucial role in the blood supply to the head and neck region, and any damage or injury to this artery can have serious consequences for the structures it supplies.

Hjärnhinnor, även kallade meninges, är de membran som omsluter och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: dura mater, arachnoidea mater och pia mater. Dura mater är den yttersta hjärnhinnan och är tjock och stark. Arachnoidea mater är den mellersta hjärnhinnan och har ett spindelvävsliknande utseende. Pia mater är den innersta hjärnhinnan och är mycket tunn och följer nära hjärnbarkens kontur.

Dessa hjärnhinnor har olika funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att skydda hjärnan och ryggmärgen från skada, förse dem med näring och transportera avfallsprodukter bort ifrån dem. De tillåter också förflyttningar av hjärnan inom kraniet utan att det skadas.

Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.

Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").

En hjärnsinus är ett slags utvidgning i skallbenen där det förekommer luftfyllda rum, kallade paranasala sinus. Dessa strukturer innehåller vanligtvis luft och hjälper till att fuktighet och varme regleras i näsa och svalg. Ordet "hjärnsinus" används ofta för att referera till de paranasala sinusen som är nära hjärnan, däribland frontova, etmoidala, sphenoidala och maxillära sinusen. Infektioner eller andra sjukdomar i dessa områden kan leda till komplikationer eftersom de gränsar till hjärnan och kranialnerverna.

En arteriovenös fistel (AV-fistel) är en abnorm connection mellan en artär och en ven. Denna anormala förbindelse orsakar blod att flöda direkt från artären till venen, istället för att gå genom kapillärsystemet som normalt. Detta kan leda till att hjärtats arbete ökar, blodtrycket stiger och blodflödet i de drabbade kroppsdelarna minskar.

AV-fistlar kan vara inneboende (kongenitala) eller aquired, och de kan uppstå som en komplikation till medicinska ingrepp, trauma eller som ett resultat av en sjukdom, såsom slagfall eller jämviktsrubbningar. I vissa fall kan AV-fistlar behöva behandlas med operation eller minimalinvasiva tekniker för att förebygga komplikationer och förbättra patientens kvalitet på livet.

Terapeutisk embolisering är en medicinsk behandlingsmetod där ett embolisationsmaterial, till exempel mikrokoaguleringspartiklar eller spiraler, injiceras in i en blodkärl för att stoppa blödningar eller avsluta blodförsörjningen till en tumör. Detta görs med hjälp av en kateter som leds genom artärerna till den specifika blodkärlen som ska behandlas.

Syftet med terapeutisk embolisering är att reducera eller eliminera blodflödet till ett målområde, vilket kan orsaka nekros (död) av det omgivande vävnaden och på så sätt behandla olika medicinska tillstånd som till exempel:

* Tumörer, både cancerartade och icke-cancerartade, genom att avsluta blodförsörjningen till tumören och därmed minska dess storlek och påverka dess tillväxt.
* Obestäld blödningar, exempelvis i mag-tarmsystemet eller lungorna, genom att blockera de blodkärl som orsakar blödningen.
* Arteriovenös malformationer (AVM), det vill säga oregelbundna förbindelser mellan artärer och vener, genom att stänga av dessa förbindelser och på så sätt förhindra onormalt flöde av blod.

Terapeutisk embolisering är en minimalinvasiv behandlingsmetod som ofta utförs under bildguidning med hjälp av röntgen, ultraljud eller datortomografi (CT). Den kan användas ensam eller i kombination med andra behandlingsmetoder som kirurgi, strålbehandling eller medicinell behandling.

En "kärlröntgen av hjärna" (nuclear medicine brain scan) är en undersökning inom kärnmedicin där en liten mängd radioaktivt ämne, kallat radionuklid, injiceras i kroppen. Radionukliden accumulerar i specifika organ eller vävnader, i det här fallet hjärnan, och avger då små mängder gammastrålning som kan detekteras med en gammakamera.

Under en kärlröntgen av hjärna använder man ofta ett radionuklid som heter teknetium-99m eller jod-123, vilka är bundna till specifika molekyler som tas upp av hjärnans blodkärl eller hjärnvävnad. Gammakameran fångar sedan de gammastrålar som avges och skapar en bild som visar hur radionukliden fördelas i hjärnan.

Denna typ av undersökning kan användas för att diagnostisera olika sjukdomstillstånd, till exempel neurologiska störningar, demenssjukdomar, epilepsi och cancer.

Den mest vanliga betydelsen av "pulsådror" inom medicinen är de blodkärl som kan kännas eller ses pulsera i samband med hjärtats slag. Dessa pulsådror inkluderar ofta:

1. Karotispulsen: den stora artären i halsen som försörjer huvudet och halsen med syresatt blod.
2. Radialpulsen: den artären i handleden som försörjer armen med syresatt blod.
3. Femoralpulsen: den stora artären i låret som försörjer benet med syresatt blod.
4. Poplitealpulsen: den artären bakom knäskålen som försörjer underbenet med syresatt blod.
5. Dorsalis pedis pulsen: den artären på fotens utsida som försörjer foten med syresatt blod.

Pulseringarna i dessa pulsådror orsakas av hjärtats slag, som pressar blod genom kroppens artärer bort från hjärtat. Ju starkare pulsen är, desto mer blod pumpas ut från hjärtat vid varje slag. Ändå kan pulsens styrka och regularitet påverkas av olika faktorer, inklusive blodtryck, hjärtfrekvens, volymen av blod i kroppen och eventuella hinder i artärerna.

Ett falskt aneurysm (även kallat en pseudoaneurysm) är en oregelbunden utbuktning av blodkärlsväggen, vanligtvis orsakad av en skada eller svaghet i arterialväggen. I kontrast till ett sann aneurysm, där alla lagren av kärlväggen är inblandade, består falskt aneurysm endast av ett lager av blodomslutet fibrin och blodceller som bildar en pseudo-kapsel runt den aktiva blödningen. Detta kan leda till en hög risk för ruptur och allvarliga komplikationer om det inte behandlas i tid. Falska aneurysm kan uppstå som en komplikation efter invasiva medicinska procedurer, trauma eller infektion.