Hjärnnerver, även kända som kranialnervi, är de tolv parvisa nerverna som utgår direkt från hjärnbalken (truncus encephali) i huvudet. Dessa nerver är involverade i olika sensoriska, motoriska och autonoma funktioner såsom seende, hörsel, smak, lukt, känsloöverkänslighet, ansiktsmuskelkontroll och reglering av pupillstorlek, among annat. Varje hjärnnerv har en specifik funktion och ett unikt bana genom skallen.

Hjärnnervsjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar eller störningar som drabbar de tolv pariga nerverna (hjärnnerven) som utgår direkt från hjärnan och hjärnbryggan. Dessa nerver är ansvariga för olika sensoriska, motoriska och autonoma funktioner såsom seende, hörsel, smak, lukt, balans, ansiktskänsel, andning, sväljning och pupillreaktioner.

Exempel på hjärnnervsjukdomar inkluderar Bells pares (facialispares), en förlamning av ansiktsnerven; trigeminusneuralgi, en smärtsjukdom som drabbar ansiktssensationsnerven; Menières sjukdom, en balansrubbning orsakad av en störning i hörsel- och jämningsorganet; och Guillain-Barrés syndrom, en autoimmun sjukdom som orsakar fullständig eller delvis muskelförlamning. Andra exempel är HIV/AIDS-relaterade nervskador och tumörer i hjärnans närhet som kan komprimerar eller skada nerverna.

Hjärnnervskador (cranial nerve injuries) är skador eller skadegörande tillstånd som drabbar de tolv parna nervtrådar som utgår ifrån hjärnbalken och förmedlar sensorisk, motorisk och autonom funktion till huvudet och halsen. Varje hjärnnerv har specifika funktioner och skador på dem kan orsaka olika symptom beroende på vilken nerv som är drabbad.

Här är en kort översikt över de tolv parna hjärnnervena och deras funktioner:

1. Olfaktornerven (I): Doftsinne
2. Optikusnerven (II): Seende
3. Oculomotoriusnerven (III): Rörelse och pupillreaktion i ögat
4. Trochlearisnerven (IV): Rörelse av ögonmuskeln som vrider ögat uppåt och bort från näset
5. Trigeminusnerven (V): Känsel och smärta i ansiktet, käkar och tandkött, samt muskelrörelser i käken
6. Abducensnerven (VI): Rörelse av ögonmuskeln som vrider ögat utåt
7. Facialisnerven (VII): Muskelrörelser i ansiktet, smak i främre två tredjedelar av tungan och känsel i örat
8. Vestibulocochlearisnerven (VIII): Hörsel och balans
9. Glossopharyngeusnerven (IX): Smak i baksidan av tungan, muskelrörelser i svalget och känsel i halsen
10. Vagusnerven (X): Muskelrörelser i strupen, röstkörtlar, hjärta, lungor och mag-tarmsystemet
11. Accessoriusnerven (XI): Muskelrörelser i nacken och skuldran
12. Hypoglossusnerven (XII): Muskelrörelser i tungan

Det är värt att notera att de flesta av dessa nerver har fler än en funktion, såsom känsel, smak och muskelrörelse.

Hjärnnervstumörer är en typ av nervsystemtumör som utvecklas i de craniala hjärnnerven, vilka är de tolv pariga nerverna som kommer direkt från hjärnan och styr olika funktioner som seende, hörsel, smak, lukt, rörelse och känsel i ansiktet och halsen. Hjärnnervstumörer kan vara bensinnescellstumörer (schwannom), neurofibromatoser eller andra typer av tumörer som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Symptomen på hjärnnervstumörer kan variera beroende på vilken nerv den utvecklas i och om den är godartad eller elakartad. Behandlingen kan innebära observation, kirurgi, strålbehandling eller kombinationer av dessa.

Abducens nerve disorders refer to conditions that affect the sixth cranial nerve, also known as the abducens nerve. This nerve is responsible for controlling the lateral rectus muscle of the eye, which enables the eye to move outward (abduction). Therefore, abducens nerve disorders can cause various eye movement abnormalities, including:

1. Abducens nerve palsy: This is the most common abducens nerve disorder, characterized by weakness or paralysis of the lateral rectus muscle, leading to horizontal diplopia (double vision) when attempting to gaze in the direction of the affected muscle. The eye may turn inward (esotropia) when looking toward the side of the palsy.
2. Internuclear ophthalmoplegia: This is a disorder affecting the medial longitudinal fasciculus, a nerve tract that coordinates conjugate lateral gaze. In this condition, there is weakness or paralysis of the adducting eye during horizontal gaze, while the abducting eye moves normally.
3. One-and-a-half syndrome: This rare disorder combines features of both abducens nerve palsy and internuclear ophthalmoplegia, affecting both horizontal and vertical gaze. It is usually caused by a brainstem lesion, often due to stroke or multiple sclerosis.
4. Congenital abducens nerve disorders: Some individuals may be born with abducens nerve dysfunction, leading to strabismus (squint) and amblyopia (lazy eye). These conditions can cause visual impairment if not treated early in life.
5. Abducens nerve tumors or lesions: Rarely, abducens nerve disorders may be caused by tumors or other space-occupying lesions along the nerve's pathway from the brainstem to the orbit. These can result in various symptoms, including diplopia and facial pain or numbness.

Abducens nerve disorders can have various causes, such as ischemic or hemorrhagic stroke, trauma, neoplasm, infection, inflammation, demyelination, or congenital malformations. Proper diagnosis and management require a thorough examination by an ophthalmologist or neurologist to determine the underlying cause and develop an appropriate treatment plan.

Den answerspännande termen "ansiktsnerv" refererar i medicinska sammanhang vanligen till den tolfte kranialnerven, även känd som cranial nerve VII eller facial nerve. Denna nerv har en central roll för funktionerna i ansiktet och hörselorganen.

Facial nerve är ansvarig för att styra muskulaturen i ansiktet, vilket gör det möjligt för oss att utföra rörelser som exempelvis skratta, sucka, blunda och småmynna. Dessutom har den en betydande roll för känseln i ansiktet genom att den innerverar de hudsinnet på kinden, näsa, överläppen, tinningarna och öronen.

Dessutom är facial nerve involverad i smakkänslan från främre två tredjedelarna av tungan och har en viktig funktion för att producera slem i näsan och ögonen. Slutligen styr den också salivkörtlarnas sekretion och muskelkontraktionen i örat som hjälper till att reglera vår hörsel.

I alltsammans är facial nerve en komplex nerv som har ett brett spektrum av funktioner, vilka alla är viktiga för att upprätthålla normal funktion i ansikte och huvud.

'Oculomotor Nerve Diseases' refererer til sygdomme eller forstyrrelser, der påvirker nerven som styrer øjnens bevægelser og andre øjenfunktioner. Den tredje kraniale nerve, også kendt som n. oculomotorius, er ansvarlig for kontrollen af flere indre og ydre øjenmuskler, øjnens pupil dilatation, og den øvre lidets position via det levator palpebrae muscle.

Der findes mange former for oculomotor nerve diseases, herunder infektioner, trauma, tumorer, autoimmune sygdomme, og arvelige tilstande. Nogle af de almindeligste symptomer inkluderer:

1. Diplopi (dobbeltse syn)
2. Ptose (slæbende øjenlåg)
3. Anisokorie (forskellig størrelse på pupillerne)
4. Aniscoria (uens reaktion på lys for pupillerne)
5. Abnorme øjenbevægelser, herunder strabisme (skævhed i øjnene)
6. Ophidselse eller smerte ved bevægelse af øjet
7. Synsnedsættelse eller synsforstyrrelser

Diagnosen af oculomotor nerve diseases involverer en kombination af klinisk undersøgelse, neurologiske tests, og i nogle tilfælde avanceret billeddiagnostik som MRI (magnetresonans tomografi) eller CT (computertomografi) scanning. Behandlingen af disse sygdomme kan variere alt efter årsagen, men den kan inkludere medicinsk behandling, operationsbehandling, og rehabilitering for at hjælpe med at genoprette øjenfunktionen og forebygge yderligere skader.

Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.

Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.

Den tung- och svalgnerven, även känd som den tolfte kranskärlen (latin: nervus glossopharyngeus), är en hos däggdjur förekommande nerv som har sin ursprungliga kärna i hjärnbryggan. Den innerverar bland annat muskulatur i svalget och tungan, samt deltar i smakupplevelser på baksidan av tungan. Dessutom innehåller den sensoriska fibrer som ger information om blodtrycket i aortan till hjärnan.

The oculomotor nerve, also known as the third cranial nerve (CN III), is a motor nerve that controls most of the eye muscles responsible for eye movement and position. It also innervates the levator palpebrae superioris muscle that raises the upper eyelid and some parasympathetic fibers to the ciliary ganglion that control pupil constriction and accommodation. Damage to this nerve can result in various ocular motility disorders, including strabismus, ptosis, and pupillary abnormalities.

Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

The hypoglossal nerve, also known as the twelve cranial nerve (CN XII), is primarily responsible for controlling the movements of the tongue. Hypoglossal nerve injuries can result in weakness or paralysis of the tongue muscles on one or both sides, depending on the severity and location of the injury.

Hypoglossal nerve injuries can occur due to various reasons, including trauma, surgical complications, tumors, or neurological disorders. The symptoms of hypoglossal nerve injuries may include:

* Difficulty with speaking, swallowing, or chewing due to tongue weakness or deviation towards the injured side.
* Changes in tongue movement and sensation.
* In severe cases, the tongue may become atrophied (wasted) and assume a shrunken appearance.

The diagnosis of hypoglossal nerve injuries typically involves a physical examination, during which the healthcare provider will assess the patient's tongue movements and speech patterns. Imaging tests such as MRI or CT scans may also be ordered to identify any underlying causes of the injury. Treatment for hypoglossal nerve injuries depends on the severity and cause of the injury and may include physical therapy, surgical intervention, or medication.

Trigeminusnerven, också känd som det femte kranialnervet (CN V), är ett parat nervsystem som innerverar ansiktet och hjässan hos däggdjur. Det består av tre grenar: oftalmisk, maxillär och mandibulär. Oftalmiska grenen innerverar ögats övre och nedre ögonlock, hornhinnan, conjunctiva, och delar av pannan och kinden. Maxillärgrenen innerverar näsa, överkäken, kindbenet, underkäken och tandkött i överkäken. Mandibulära grenen innerverar underkäken, tungan och kindmusklerna. Trigeminusnerven är också involverad i känsel, smak, smärta och temperatur i ansiktet och hjässan.

The abducens nerve, also known as the sixth cranial nerve, is a motor nerve that controls the lateral rectus muscle of the eye. Its function is to enable the eye to look laterally (towards the ear) while keeping the gaze fixed on an object. Damage to this nerve can result in horizontal diplopia (double vision) and strabismus (crossed eyes).

Den VIII nerven, även känd som vestibulocochleär nervern, är den nerv som förbinder innernan med hjärnan. Den består av två delar: cochleurnerven och vestibularnerven. Cochlearnerven är ansvarig för att transportera ljudsignaler från innerörat till hjärnan, medan vestibularnerven styr balansen och kroppens rörelse i rummet. Sålunda kan 'hörsel- och balansnerv' översättas till 'cochlea- och vestibulärnerv'.

'Synnerv' eller optisk nerv (latin: Nervus opticus) är ett kranialnerv som primärt är ansvarigt för att överföra syninformation från ögat till hjärnan. Det är den andra av tolv kranialnerver och är unik eftersom den är en del av centrala nervsystemet (CNS) istället för det perifera nervsystemet (PNS). Synnerven börjar i ögats nackdel, där retinan (ögats näthinna) sammanstrålar till en punkt som kallas optisk disk eller blind fläck. Därifrån går den genom ögonhålan och in i hjärnan via en öppning i skallbasen vid temporalbenet, kallad optikuskanalen.

I hjärnan överför synnerven informationen till lateral geniculate kärnan (LGN) i thalamus och därefter till primära visuella cortex (area 17 eller V1) i occipitalloben, där det bearbetas ytterligare. Skador på synnerven kan orsaka synförlust, bland annat i form av synfältreduktion eller blindhet i ena ögat.

'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.

Möbius syndrom är ett sällsynt neurologiskt tillstånd som kännetecknas av ovanligheter i ansiktsmuskulaturen och ögats rörelser. Det orsakas vanligtvis av en underutveckling eller avsaknad av de nerver (nedre craniala nerven) som kontrollerar muskulaturerna i ansiktet och ögonen.

Till följd av detta kan en person med Möbius syndrom ha svårt att röra ansiktsmusklerna, vilket kan leda till att de har en maskliknande mimik och kan ha problem med att suga, tuga och svälja. De kan också ha problem med att blinka och kan ha nedsatt blickrörelse, vilket kan påverka deras förmåga att fokusera och röra blicken.

Andra symptom som kan vara förknippade med Möbius syndrom inkluderar hörselproblem, problem med tandsömnen, käk- och ansiktsform, skolios och andra muskuloskeletala avvikelser. Tillståndet är ofta närvarande vid födelsen och kan vara ensamt eller förekomma tillsammans med andra neurologiska eller kognitiva tillstånd.

Möbius syndrom orsakas vanligtvis av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer, men i vissa fall kan det bero på specifika genetiska mutationer. Det finns ingen botande behandling för Möbius syndrom, men symtomen kan behandlas med hjälp av olika terapeutiska metoder, såsom logopedi, fysioterapi och kirurgi.

Nervkompressionssyndrom (NCS) är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar som orsakas av att en nerv komprimeras eller trycks på, vilket leder till smärta, kraftlöshet, känselbortfall och/eller domningar i de områden där nerven innerverar. Det kan inträffa när en nerv passerar genom en trång passage i kroppen eller vid rörelser som trycker på nerven.

Exempel på olika former av Nervkompressionssyndrom inkluderar:

1. Karpaltunnelsyndrom - Kompression av medianusnerven i handleden, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och känselbortfall i handflatan och fingrarna.
2. Sulcus ulnaris syndrom - Kompression av ulnalisnerven i underarmen, vilket kan leda till smärta, kraftlöshet och domningar i lillfingret och ringfingret.
3. Tibialis posterior tendinit - Irritation eller inflammation av tibialis posterior senan som orsakas av överansträngning eller kompression, vilket kan leda till smärta, svullnad och instabilitet i foten.
4. Piriformis syndrom - Kompression av ischiasnerven när den passerar genom piriformis muskeln i höftområdet, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och domningar i lårets baksida och ner i benet.

Behandlingen för NCS beror på typen och svårighetsgraden av kompressionen, men den kan innefatta vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel, ortoser eller kirurgi i allvarliga fall.

En accessorisk nerver, också känd som en "associerad nerver," är en nerv som inte tillhör de tio spinalnerverna i varje segment av ryggraden. Istället kommer accessoriska nerver från både högsta halskotans (C1) och första bröstkotans (T1) rötter, vilket gör dem till en del av både den höga halsnerven och den första thoraxnerven.

Den accessoriska nerven har två huvudsakliga funktioner: att innervera musculus sternocleidomastoideus (en muskel i halsen) och delar av musculus trapezius (en muskel i ryggen). Skador på den accessoriska nerven kan orsaka problem med rörelse och känsel i halsen och övre extremiteterna.

Laryngeal nerve injuries refer to damages or injuries to the recurrent laryngeal nerve or the superior laryngeal nerve, which are the two branches of the vagus nerve that innervate the larynx. These nerves play critical roles in voice production, swallowing, and protecting the airway.

Recurrent laryngeal nerve injuries can result in vocal cord paralysis, which can cause hoarseness, breathiness, or weakness in the voice. In severe cases, it may also lead to difficulty swallowing or breathing. The injury to this nerve can occur due to various reasons, including surgical complications, neck trauma, tumors, or neurological disorders.

Superior laryngeal nerve injuries, on the other hand, can cause alterations in voice quality and pitch, as well as pain during high-pitched voice use or swallowing. This nerve has two branches: the internal branch supplies sensation to the mucous membrane of the larynx above the vocal folds, while the external branch innervates the cricothyroid muscle, which is responsible for adjusting the tension and length of the vocal cords during voice production.

The diagnosis of laryngeal nerve injuries typically involves a thorough clinical evaluation, including a detailed history, physical examination, and often, laryngoscopy or videostroboscopy to assess vocal cord function and movement. Treatment options depend on the type and severity of the injury and may include voice therapy, surgical intervention, or observation with monitoring over time.

Ophthalmoplegia är ett medicinskt tillstånd där det uppstår svaghet eller förlust av förmågan att röra ögonen. Det kan drabba ena eller båda ögonen och kan vara orsakat av olika sjukdomar eller skador på nervsystemet, såsom stroke, trauma, infektioner, tumörer eller neurologiska sjukdomar som till exempel Multipel skleros.

Det finns två huvudtyper av ophthalmoplegia:

1. Intern ophthalmoplegia: När svagheten orsakas av en skada på de nervbanor som kontrollerar de inre ögonmusklerna. Detta kan leda till dubbelseende (diplopi) och oförmåga att röra blicken uppåt eller nedåt.
2. Extern ophthalmoplegia: När svagheten orsakas av en skada på de yttre ögonmusklerna själva eller deras nervförsörjning. Detta kan leda till oförmåga att röra ögat bort från mitten (abduktion) eller att rikta blicken utåt.

I vissa fall kan ophthalmoplegia vara ett tecken på en allvarlig sjukdom och kräver därför omedelbar medicinsk utvärdering och behandling.

En ansiktsförlamning, eller faciales pares, är en förlust av rörelseförmåga eller nedsatt känsel i ansiktet på grund av skada eller störning i den del av nervsystemet som kontrollerar ansiktsmuskulaturen, vanligtvis den seventh cranial nerve (facial nerve).

Faciales nerverna har två huvudsakliga funktioner: att styra de muskler som kontrollerar ansiktets mimika och att överföra smaksinnet från framtandet. En skada på denna nerv kan orsaka en förlamning av antingen ena eller båda sidor av ansiktet, vilket kan leda till att det blir svårt att blinka, rynka pannan, smiles, tala och äta. I vissa fall kan även smakförlust i framtänderna upplevas.

Ansiktsförlamningar kan ha olika orsaker, till exempel infektioner som mässling eller hjärninflammation, skalltrauma, tumörer, stroke eller cancersjukdomar. I vissa fall kan orsaken inte fastställas. Behandlingen beror på orsaken till förlamningen och kan innefatta mediciner, operation eller rehabilitering.

Trigeminusnervsjukdomar är en grupp sjukdomar som påverkar trigeminusnerven, den femte kranialnerven. Denna nerv har ansvar för att skicka sensoriska signaler från ansiktet och huvudet till hjärnan. Trigeminusnervsjukdomar kan orsaka olika symtom som smärta, känselbortfall, spasmer och andra sinnesförändringar i ansiktet eller huvudet. Exempel på trigeminusnervsjukdomar inkluderar trigeminusneuralgi, herpes zoster oftalmicus (ofta kallat "ögonshingles"), och trigeminusneurit. Trigeminusneuralgi är en nervstörning som orsakar korta, intensiva stickande smärtor i ansiktet. Herpes zoster oftalmicus är en komplikation av herpes zostersjukan (gurt) som kan påverka ögat och ansiktet. Trigeminusneurit är en inflammation av trigeminusnerven som kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i ansiktet.

Hörsel- och balansnervssjukdomar, även kända som vestibulära sjukdomar, är en grupp med medicinska tillstånd som påverkar hörselnerven (nervus vestibulocochlearis) och dess funktioner. Hörselnerven har två huvudsakliga funktioner: att tolka ljud och att hjälpa till med balansen och kroppskontrollen.

Hörselnervssjukdomar kan orsaka symtom som nedsatt hörsel, tinnitus (ljud i örat), yrsel, instabilitet eller olika former av balansstörningar. Det finns många olika typer av hörsel- och balansnervssjukdomar, inklusive:

1. Vestibulit: En inflammation eller infektion i innernan hörsel- och balansorganen som kan orsaka yrsel, instabilitet och andra balansproblem.
2. Labyrintitis: En inflammation eller infektion i labyrinten (det innersta hörsel- och balansorganet) som kan orsaka yrsel, nedsatt hörsel och tinnitus.
3. Menières sjukdom: En sjukdom som påverkar både hörseln och balansen, och karaktäriseras av återkommande attacker av yrsel, nedsatt hörsel och tinnitus.
4. Akustisk neurinom: En ovanlig tumör som växer på hörsel- och balansnerven och kan orsaka nedsatt hörsel, tinnitus och balansproblem.
5. Benign paroxysmal positionell vertigo (BPPV): En störning i innernan örat som orsakas av lösa kristaller i balanceorganen och kan leda till kortvarig yrsel vid vissa huvudrörelser.

Det är viktigt att söka vård om man upplever symtom på en hörsel- eller balansstörning, eftersom tidig behandling kan förbättra prognosen och minska risken för komplikationer.

'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).

Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.

Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)

Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.

Den fjärde kranialnerven, auch Facialisnerv genannt, är en nerv som kontrollerar de flesta av ansiktsmusklerna och bidrar till smakkänslan i vissa delar av tungan. Den har sitt ursprung i hjärnbarken och passerar genom skallen via en liten öppning, förbi mellanöronen, innan den delar upp sig i flera grenar som innerverar olika ansiktsområden. Nerven styr bland annat att ögonlocket lyfts upp när man blinkar och att pannan runtles. Skador på den fjärde kranialnerven kan leda till att ansiktet blir förlamat eller att smakkänslan i tungan förändras.

Trigeminusneuralgi, även känt som tic douloureux, är en neurologisk sjukdom som orsakar extremt starka smärtor i ansiktet. Det beror på irritation eller skada av den gren av trigeminusnerven som innerverar ansiktet. Smärtan kan kännas som stickningar, bränningar, elstötar eller kolikartad smärta i ena eller båda sidorna av ansiktet och kan utlösas av vanliga aktiviteter som tugga, tala eller röra vid ansiktet. I allvarliga fall kan även känslan av beröring (allodyni) vara tillräckligt för att utlösa smärtan. Trigeminusneuralgi är vanligare hos äldre kvinnor än män, och orsaken kan ibland vara svår att fastställa. I vissa fall kan det bero på tryck från blodkärl eller tumörer som trycker på trigeminusnerven, medan andra fall kan ha en okänd orsak. Behandlingen kan innefatta läkemedel som antiepileptika och/eller kirurgiska ingrepp beroende på svårighetsgrad och orsak till sjukdomen.

Förlamning (paralys) är ett medicinskt tillstånd där muskelaktiviteten eller rörelseförmågan i en kroppsdel eller kroppsdelar är påverkad eller saknas, ofta orsakat av skada på nervsystemet. Det kan bero på en skada på hjärnan, ryggmärgen eller nerverna som förhindrar kommunikationen mellan hjärnan och musklerna. Förlamningar kan vara tillfälliga eller permanenta och kan variera i svårighetsgrad från lindrig svaghet till total oförmåga att röra en kroppsdel.

'Ansiktsnervssjukdomar' refererar till olika medicinska tillstånd som drabbar den femte kranialnerven, även känd som trigeminusnerven. Trigeminusnerven är ansvarig för känsel- och smärtsensationer i ansiktet, tänder och slemhinnor i munhålan.

Exempel på ansiktsnervssjukdomar inkluderar:

1. Trigeminusneuralgi: En nervskada som orsakar plötsliga, intensiva smärtor i ansiktet, ofta kring läppen, kinden eller nästäppan. Smärtorna kan utlösas av enkla beröringer eller rörelser i ansiktet.
2. Trigeminusneurit: En inflammation eller irritation av trigeminusnerven som orsakar kraftiga, ständiga smärtor i ansiktet och ibland även sömnsvårigheter.
3. Herpes zoster oftalmicus: En infektion med herpes simplex-virus som drabbar trigeminusnerven och kan orsaka hudutslag, smärtor och svullnad i ansiktet, ögoninflammation och synförändringar.
4. Tumörer eller cystor: Vävnadsomvandlingar som utvecklas på trigeminusnerven kan orsaka smärta, förlamning och känselbortfall i ansiktet.
5. Multipel skleros (MS): En autoimmun sjukdom där nervskador kan drabba trigeminusnerven och leda till smärtor, sömnsvårigheter och andra neurologiska symtom.

Behandlingen av ansiktsnervssjukdomar beror på orsaken till sjukdomen och kan innefatta mediciner som lindrar smärtan, kirurgi eller strålbehandling.

'Pons' är ett begrepp inom anatomin och refererar till en del av hjärnstammen (truncus cerebri) som förbinder hjärnbarken med lillhjärnan. Pons innehåller bland annat nervbanor som kontrollerar andningen och ögonrörelserna.

En 'ponsvinkel' är däremot inte en etablerad medicinsk term, men det finns en medicinsk diagnos som kallas "Ponsvinkelsyndrom" eller "lateral medullary syndrome", som orsakas av en skada på ponsvinkeln.

Ponsvinkelsyndromet är ett slags stroke (cerebrovasculär sjukdom) som orsakas av en blockering eller en blödning i de artärer som förser ponsvinkeln med blod. Symptomen på Ponsvinkelsyndrom kan inkludera:

* Ensidig känselbortfall (sensory loss) på ansikte, arm och ben
* Svårigheter att svälja (dysphagia)
* Balanssvårigheter och instabilitet
* Ögonrörelsernas koordinering kan vara rubbad (ophthalmoplegia)
* Höjd blodtryck
* Värk i halsen eller ansiktet

Om du har några frågor om denna diagnos eller andra medicinska frågor, rekommenderar jag dig att kontakta en läkare eller ett sjukhus för mer information och råd.

Skallbastumörer (eng: Skull base tumors) är en benämning på olika typer av godartade eller elakartade tumörer som utvecklas i eller nära skallbasen, det vill säga den del av kraniet där hjärnan möter ryggraden. Skallbasen består av flera små benplattor och innehåller många viktiga strukturer såsom nerver, blodkärl och lymfkörtlar.

Det finns olika typer av skallbastumörer som kan variera i storlek, läge och aggressivitet. Några exempel på vanliga skallbastumörer inkluderar meningiomer, akustikushernier, gliomer, neurofibromer och epidermoidcystor.

Meningiomer är godartade tumörer som utvecklas från hjärnans yttre hinna (meningerna) och kan växa inåt mot skallbasen. De är vanliga och tenderar att växa långsamt, men de kan ändå orsaka problem genom att trycka på omgivande strukturer som nerver och blodkärl.

Akustikushernier är tumörer som utvecklas från celler i inneröronet och kan växa in i det närliggande skallbasområdet. De kan orsaka hörsel- och jämviktsproblem, samt andra symptom beroende på deras storlek och läge.

Gliomer är tumörer som utvecklas från celler i hjärnan eller ryggmärgen och kan sprida sig till skallbasen. De tenderar att vara elakartade (maligna) och har ofta en dålig prognos.

Neurofibromer är godartade tumörer som utvecklas från nerverna i skallbasområdet. De kan vara små och icke-symptomatiska, men de kan också bli stora och orsaka problem genom att trycka på omgivande strukturer.

I allmänhet är symtomen för skallbasstumörer beroende på deras storlek, läge och hur snabbt de växer. Symptomen kan inkludera huvudvärk, yrsel, synproblem, hörsel- eller balansproblem, sväljningssvårigheter, smärta i ansiktet eller huvudet, förändringar i ansiktsuttrycket eller ögonrörelserna. Om du upplever några av dessa symtom bör du söka vård och få en undersökning för att fastställa om du har en skallbasstumör eller inte.

Facialisnervskador, eller femoralis nerve injuries, är skador på den tolfte cranial nervern (CN VII), även känd som den facialiska nerven. Denna nerv kontrollerar de flesta av ansiktets muskler som används för att uttrycka känslor och röra läppen, näsan och ögonlocken.

Facialisnervskador kan orsaka olika symptom beroende på graden och platsen på skadan. Några vanliga symtom inkluderar:

* Förlust av ansiktsmuskulaturens rörelseförmåga på den skadade sidan, vilket kan leda till att ansiktet ser ut som förvridet eller oförändrat.
* Svårigheter att blinka och/eller täcka över ögat med ögonlocken.
* Förlust av känsel i ansiktet på den skadade sidan (i vissa fall).
* Talsvårigheter eller sluddrande tal.
* Smakförlust vid främre två tredjedelar av tungan (i vissa fall).

Facialisnervskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skalltrauma, stroke, infektion, tumörer och neurodegenerativa sjukdomar. Behandlingen beror på orsaken till skadan och kan innefatta mediciner, terapi eller kirurgi.

The trochlear nerve, also known as the fourth cranial nerve (CN IV), is responsible for innervating the superior oblique muscle of the eye. Trochlear nerve injuries can occur due to various reasons such as head trauma, tumors, or complications during surgery. These injuries can result in vertical and torsional diplopia (double vision) due to the unopposed action of the inferior oblique muscle. The diagnosis of trochlear nerve injuries typically involves a comprehensive eye examination, including assessing eye movements and alignment, and sometimes imaging studies like MRI to confirm the injury and rule out other possible causes. Treatment options may include prism lenses, patching, or surgery in severe cases.

Den 12:e kranialnerven, även känd som hypoglossalnerven, är en nerv som utgår från hjärnbryggan och innerverar muskulaturen i tungan. Denna nerv har en viktig funktion vid kontrollen av rörelser och koordinationen av tungans muskler under tal, sugning, svalning och andning. Skador på den 12:e kranialnerven kan leda till sväljningssvårigheter, talrubbningar och förändringar i tungans rörelsemönster.

'Glomus jugulare-tumör' är en sällsynt typ av tumör som utgår från det autonoma nervsystemet och förekommer i området kring halsartären (jugularisvenen) i halsen. Tumören består av glatt muskelceller och blodkärl och kan vara väsentligt större än den vanliga normala glomus-kroppen.

Glomus jugulare-tumörer är ofta långsamt växande, men kan i vissa fall växa snabbt och orsaka symptom som hörsel- eller balansrubbningar, svårigheter att svälja, hosta, andas, samt smärtor i halsen eller ansiktet. I vissa fall kan tumören också leda till läckage av blod från artären eller venen som den växer in i.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av magnetresonans- eller datortomografisk undersökning och biopsi. Behandlingen kan bestå av kirurgisk bortoperation, strålbehandling eller radiosurgeri, beroende på tumörstorlek, placering och patientens allmänt tillstånd.

En nervblockad är en medicinsk procedur där ett lokalanestetikum (en sorts smärtstillande läkemedel) injiceras i närheten av en nerv för att blockera smärtsignaler från att nå hjärnan. Detta gör att området som den berörda nerven innerverar blir känsel- och smärtlöst under en viss tid. Nervblockader används ofta inom smärtbehandling, men kan även användas under operationer för att minska eller eliminera smärtan. Det finns olika typer av nervblockader, beroende på vilken nerv eller del av kroppen som ska blockeras.

'Nervändslut' är ett medicinskt begrepp som refererar till den plats där en nervfiber eller en grupp av nervfibrer slutar och fysiskt kopplas till sitt mål, vanligtvis en muskel, en körtel eller en annan nerv. Detta område kallas också för en neuro-muskulär platta eller en synaps.

Den exakta strukturen av en nervändslut kan variera beroende på vilken typ av nerv och vilket mål som är inblandat. I allmänhet består det av ett slutet segment av en axon, som innehåller neurotransmittorer, som är kemiska signalsubstanser som överför signalen från den ena cellen till den andra. När denna signal når nervändslutet triggas frisättningen av neurotransmittorerna, vilket orsakar en reaktion i målcellen.

Nervändslut är därför en mycket viktig del av det signalsystem som styr alla kroppsliga funktioner, inklusive rörelse, känsel, sinnesintryck och andra autonoma processer som andning och hjärtverksamhet.

'Klippben' (latin: Os coxae) är ett skelettparti som består av tre ben, ilium, ischium och pubis, som fusionerats till en enhet. Klippbenet utgör en del av bäckenet och är fästat med ryggen via sacroiliacaarticulationen. Det är också fästat med lårbenet via höftleden (articulatio coxae), vilket möjliggör rörelser som gång, sittande och stående.

'Vadnerv' (latin: Nervus saphenus) är den längsta nerven i kroppen som förnerverar huden på framsidan av benet, från foten och upp till knäna. Den delas vanligen upp i tre grenar: en främre och två bakre. Främre grenen innerverar huden på framsidan av skenbenet och smalbenet, medan de bakre grenarna innerverar huden på baksidan av knäskålen och överkanten av vadenmuskeln. Vadnerven kan i vissa fall bli känslig för tryck eller skada, vilket kan leda till smärta, kvalitet eller krypningar i benet.

Sinus cavernosus er en del av hjerneskauddalen og er en slags venøs sinus (en slags blodmassehule) i menneskelig anatomi. Den ligger på hver side av sella turcica, som er den knokleplate som skiller ut i hjernenskallen der pinnen krysser. Sinus cavernosus inneholder blod fra flere forskjellige kraniale veners systemer og har en viktig rolle i dræning av blodet fra hjernen. Den er også nær til det autonoma nervesystemet, særlig sympatiske nervestrømme, som kan påvirke funksjonen av hjerte-karsystemet og andre organer i kroppen.

Mediannerven är en nerv som innerverar musklerna i handen och känseln för huden på tumnageln, pekfinger, långfinger och ringfinger. Den lämnar hjärnan via plexus brachialis och fortsätter sedan genom armbågsleden och in i underarmen. Där delar den sig upp i två grenar: en motorisk gren som innerverar musklerna i handen, och en sensorisk gren som förmedlar känseln från huden på de tre fingrarna och tumnageln. Mediannerven kan skadas vid exempelvis en fraktur av armbågsbenet eller en kompression i carpaltunneln, vilket kan leda till symptomen som kallas carpaltunnelsyndrom.

A "nerve crush" injury är ett traumatisk skada till en nerv som orsakas av kompression eller tryck på nerven under en längre period. Detta kan leda till skador på myelinhöljet som omger nerven och kan orsaka problem med nervens funktion, inklusive sänkt känsel, smärta, svaghet eller muskelsammamnande i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan en nerve crush-skada leda till permanent nerve skada om den inte behandlas snabbt och effektivt.

Peripheral nerve injuries refer to damage or trauma to the peripheral nerves, which are the nerves that transmit signals between the brain and spinal cord (central nervous system) and the rest of the body. These nerves are located outside of the brain and spinal cord, and they control motor functions, such as movement and sensation, in various parts of the body.

Peripheral nerve injuries can result from a variety of causes, including trauma, compression, stretching, or laceration. The severity of the injury can range from mild to severe, and it may affect a single nerve or multiple nerves. Depending on the type and extent of the injury, peripheral nerve damage can cause symptoms such as numbness, tingling, weakness, pain, or loss of function in the affected area.

Peripheral nerve injuries are typically classified into three categories based on the severity of the injury:

1. Neuropraxia: This is a mild form of nerve injury that results from compression or stretching of the nerve. The nerve remains intact, but its functioning is disrupted due to damage to the myelin sheath, which is the protective covering around the nerve. Recovery from neuropraxia can take several weeks to months, but it is usually complete.
2. Axonotmesis: This is a more severe form of nerve injury that involves damage to the axons, which are the long fibers that transmit signals within the nerve. The myelin sheath may also be damaged or destroyed. Recovery from axonotmesis can take several months to years, and it may not be complete. Some patients may experience permanent loss of function or sensation in the affected area.
3. Neurotmesis: This is the most severe form of nerve injury, which involves complete severing of the nerve. Recovery from neurotmesis is unlikely without surgical intervention, such as nerve grafting or repair.

Treatment for peripheral nerve injuries depends on the type and severity of the injury. In some cases, conservative treatment, such as physical therapy or pain management, may be sufficient to promote recovery. However, in more severe cases, surgery may be necessary to repair or reconstruct the damaged nerve.

'Skenbensnerv' (latin: Nervus peroneus) är en nerv som innerverar musklerna i underbenet och foten. Den delar sig vanligen upp i två grenar, den superficiala (yttre) skenbensnerven och den deepa (djupa) skenbensnerven.

Den superficiala skenbensnerven innerverar huden på ytan av underbenet och foten, samt muskeln peroneus brevis. Den deepa skenbensnerven innerverar musklerna peroneus longus och tibialis anterior, samt senorna i foten.

Skador på skenbensnerven kan orsaka sårbarhet för skada, smärta, kraft- och/eller känselbortfall i underbenet och foten.

'Skallbas' er en betegnelse for en type hovedpine som oftest karakteriseres ved et stikkende eller brannende smerte i området rundt skallen og panden. Smerten kan være kortvarig eller langvarig, og den kan variere i intensitet fra mild til meget sterk. Skallbas kan også forårsage andre symptomer som f.eks. økt lysfølsomhed, hørselestøj (tinnitus) eller irritabilitet.

Det er viktig å søke medisinsk veiledning hvis man oplever hyppige eller sterke skallbas-episoder, særlig hvis det kombineres med andre symptomer som f.eks. svimmelhet, synsforstyrkelser eller besvimelsesanfald. Disse kan være tegn på alvorlige tilstande som f.eks. hjerneblødning eller meningitis.

'Ulnar nerve' är ett nerv som styr rörelse och känsel i underarmen, handflatan och lillfingret samt hälften av ringfingret på vänster eller höger sida beroende på om det är ulnarnerven på den sidan. Det är det näst största nerven i armen och går från halsen ner genom armhålan, under armbågen och till fingrarna. Om ulnarnerven skadas eller trycks på kan det resultera i smärta, kraftlöshet och känselbortfall i de berörda områdena.

"Dubbelseende" er en ørelægemæssig term, der betegner en type hørelsehandicap, hvor personen har svært ved at forstå tale i støj. Den medicinske definition af "dubbelseende" (eller *diplopi*) refererer til et fænomen, hvor individet oplever at se dobbelt, altså to synspunkter for det samme objekt. Det skyldes oftest, at de to øjne ikke kan samarbejde ordentligt om at pege på det samme sted i rummet.

Jeg antager, at der har været en forveksling mellem "dobbelt høre" (*dichotic hearing*) og "dubbelseende". Hvis du havde spurgt efter definitionen af "dobbelt høre", ville jeg have svaret:

"Dobbelt høre" er en lydperception-termin, der beskriver, hvordan ørene modtager to forskellige lyde eller budskaber samtidigt. Det kan være et naturligt fænomen, som mange mennesker oplever i visse situationer, eller det kan være en del af en speciel audiologisk undersøgelse, hvor forskellige lyde præsenteres til hvert øre for at evaluere hørelsesevnen.

Tung- och svalgnervssjukdomar (latin: Glossopharyngeusneuropathier) är en neurologisk term som refererar till sjukdomar eller skador på den tolfte kranialnerven, glossopharyngeusnerven. Denna nerv har flera funktioner, bland annat att innervera musklerna i svalget och tungan samt att förmedla smakkänslor från baksidan av tungan.

Sjukdomar eller skador på den tolfte kranialnerven kan orsaka en rad symtom, såsom sväljningssvårigheter, difficulties swallowing, sänkt smakkänsla på baksidan av tungan, sänkt känsel i svalget och öronen, och muskelkoordinationsproblem i svalget.

Orsakerna till tung- och svalgnervssjukdomar kan variera, men de kan inkludera neurologiska sjukdomar som multipel skleros (MS) eller nervskada som kan uppstå till följd av trauma, infektion eller tumör. I vissa fall kan orsaken vara okänd.

Medicinsk definicion: "Skallgrop, bakre" refererar till en anatomisk struktur som kallas "occipitalgropen". Detta är en liten fossa (groove eller fördjupning) på baksidan av skallen, mer specifikt på den occipitale benet. Occipitalgropen kan kännas som en liten inbuktning precis ovanför nackens bas och lateralt från det externa occipitala protuberanset (ett utstickande område på baksidan av skallen). Den bakre skallgropen har inga specifika kliniska betydelser i sig själva, men kan vara viktiga för att identifiera olika anatomiska landmärken och hjälpa under utbildning av medicinska fackmän.

Lårbensnerven, på latin "Nervus femoralis", är en nerv som utgår från ländryggen och passerar genom buken för att sedan fortsätta ner i benet. Nerven är ansvarig för sensorisk känsel och motorik i främre delen av benet, inklusive lårmuskulaturen och huden på framsidan av underbenet och foten. Skador eller kompressioner av lårbensnerven kan orsaka smärta, kraftlöshet och känselbortfall i det drabbade området.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Ryggradsnerver, också kända som spinalnerver, är nervrötter som utgår från ryggraden och förbinder centrala nervsystemet med resten av kroppen. Det finns 31 matched par ryggradsnerver (total 62) på båda sidor av ryggraden i människokroppen, och de är numrerade från C1 till S5, där C står för cervical, T för thoracic, L för lumbar, S för sacral och Co (coccygeal) för svansknochen. Varje ryggradsnerver innehåller sensomotoriska nervceller som tar emot sensorisk information från huden, musklerna och leder och skickar motorisk information till muskler och körtlar. Ryggradsnerverna är ansvariga för att överföra information mellan centrala nervsystemet och alla delar av kroppen utom huvudet och nacken, som istället förses med kranialnerver.

Den akustiska nerven, även känd som den eighte (8th) cranial nerve, är ansvarig för att transportera hörselsinnet från innernan öronet till hjärnan. Den består av två delar: cochleär (hörsel) och vestibulära (jämvikt) grenar. Cochleär fibrerna överför ljudsignaler från hair cell receptorer i cochlea till hörselskorsningen i hjärnbryggan, medan vestibulära fibrer hjälper till att uppfatta kroppens position och rörelse. Skador på hörselnerven kan orsaka hörselnedsättning eller fullständig förlust av hörsel.

Neurilemmom, även känt som schwannom, är en typ av nerveus tumör som utgår från den cellsort som normalt täcker och skyddar nerverna, Schwanncellerna. Dessa tumörer växer långsamt och orsakar ofta inga symptom under de tidiga stadierna. När symtom uppstår kan det vara känselbortfall, smärta eller svaghet i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan tumörerna bli stor nog att pressa på omgivande vävnader och orsaka andra komplikationer. Neurilemmom är vanligtvis icke-cancerväxtar (benigna), men i sällsynta fall kan de vara cancera (maligna) och sprida sig till andra delar av kroppen.

The glossopharyngeal nerve (cranial nerve IX) provides motor, sensory, and autonomic innervation to parts of the head, neck, and upper chest. Glossopharyngeal nerve injuries can result in a variety of symptoms depending on the specific structures affected. Here are some possible manifestations:

1. Motor dysfunction: Injury to the glossopharyngeal nerve's motor component may lead to weakness or paralysis of the stylopharyngeus muscle, which helps with swallowing and speech. This can cause difficulty in swallowing (dysphagia) and changes in voice quality.

2. Sensory loss: Damage to the sensory fibers of the glossopharyngeal nerve may result in decreased or absent sensation in the posterior third of the tongue, the tonsillar region, and parts of the pharynx. This can manifest as a diminished gag reflex and altered taste sensation on the posterior portion of the tongue.

3. Autonomic dysfunction: The glossopharyngeal nerve also carries parasympathetic fibers to the parotid gland, the largest salivary gland. Injury to these fibers can lead to decreased saliva production and dry mouth (xerostomia).

4. Pain: Glossopharyngeal neuralgia is a condition characterized by severe pain in the distribution of the glossopharyngeal nerve, often triggered by swallowing or talking. This rare disorder can be caused by nerve injury or irritation.

5. Hoarseness or breathy voice: In some cases, glossopharyngeal nerve injuries may affect the recurrent laryngeal nerve, which controls the vocal cords' movement. This can lead to hoarseness or a weak, breathy voice.

It is important to note that glossopharyngeal nerve injuries are relatively uncommon and often occur in conjunction with injuries to other cranial nerves, particularly the vagus nerve (cranial nerve X). The specific symptoms and their severity will depend on the extent and location of the injury.

Neuroradiografi är en subspecialitet inom radiologi som fokuserar på diagnostiska och terapeutiska procedurer relaterade till centrala nervsystemet, som hjärnan och ryggraden. Den använder sig av medicinsk bildgivning, såsom datortomografi (CT), magnetresonanstomografi (MRT) och angiografi, för att undersöka strukturer och funktioner i hjärnan och ryggmärgen. Neuroradiografin används ofta för att diagnostisera och planera behandlingar av en rad olika sjukdomar och skador, till exempel stroke, trauma, tumörer, infektioner och degenerativa tillstånd som multipel skleros.

Nervtillväxtfaktor (NGF, Neurotrophic Growth Factor) är ett protein som spelar en viktig roll i utvecklingen, underhållet och överlevnaden av känsliga neuroner (nervsystemets nervceller) i centrala och perifera nervsystemet. Det produceras främst av glialceller i centrala nervsystemet och av kirtelceller i perifera nervsystemet. NGF binder till specifika receptorer på neuronens cellmembran, vilket leder till aktivering av intracellulära signalslingor som styr cellytans differentiering, överlevnad och funktion. Dessutom har NGF visat sig ha en viktig roll i smärtsignalering och neuroinflammation.

Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).

'Ansiktsmuskler' (eng. "facial muscles") är en grupp av muskel i ansiktet som kontrollerar individens mimika och uttryck. De är specialiserade för att ansluta till huden istället för ben, vilket gör det möjligt för oss att uttrycka känslor genom att röra pannan, ögonbrynen, ögonen, munnen och kinderna. Det finns totalt 43 muskler i ansiktet som alla kontrolleras av de underliga delarna av huvudets nervsystem.

Akustisk neurinom är en typ av godartad hjärntumör som utvecklas på den balance- och hörselnerv som löper från innerörat till hjärnan (akustisk nerv, eller VIII:e kranialnerven). Tumören växer sakta och kan orsaka symptom som hörselförlust, tinnitus (ljud i örat), balansstörningar och svårigheter att blinka på ett sidligt öga. I vissa fall kan även andra kranialnervener påverkas, vilket kan leda till symptom som sväljningssvårigheter eller ansiktsförlamning. Akustiska neurinomer behandlas vanligen med kirurgi och/eller strålbehandling.

'Vagus nerve injuries' refererer til skader på vagusnerven, som er den tenth jordnærmeste kraniale nerves (cranial nerve X). Vagusnerven har en række funktioner, herunder kontrollen af hjertets slagfrekvens og blodtryksregulering, samt stimulering af fordøjelsesprocessen i fordøjelseskanalen.

Skader på vagusnerven kan opstå som følge af en række forskellige tilstande eller begivenheder, herunder traumer, hvirvelsjakslidelse, kirurgiske indgreb, infektioner og autoimmune sygdomme. Symptomer på vagusnerve skader kan inkludere abnorme hjerterytmer, svimmelhed, hoste, svært at synke mad ned, forstyrrelser i stemmen og smerter i halsen eller i øret.

Vagusnerve injuries kan være midlertidige eller permanente alt efter den underliggende årsag og graden af skaden. Behandlingen af vagusnerve injuries afhænger af dens årsag og kan inkludere medicinsk behandling, fysisk terapi, kirurgiske indgreb eller andre former for behandling.

En karotidkörteltumör är en ovanlig sorts cancer som utgår från kärlceller i karotidkörteln, en små glandulära struktur i halsen som hjälper till att reglera blodtrycket. Tumören kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign). De flesta karotidkörteltumörer är godartade och växer långsamt, men de kan ändå orsaka problem genom att pressa på omgivande strukturer i halsen. Elakartade karotidkörteltumörer är mycket ovanligare än godartade, och de tenderar att växa snabbare och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på en karotidkörteltumör kan inkludera svullnad eller smärta i halsen, problem med sväljning, hosta, andningssvårigheter eller rörelseförlust i ansiktet. Behandlingen av en karotidkörteltumör beror på typen och storleken på tumören, men den kan innebära kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

Den medicinska definitiven av "diafragma nerv" saknas, eftersom det inte existerar någon etablerad medicinsk term med denna benämning. Möjligen kan du ha förväxlat det med "diaphragmatic (fibrositic) neuralgia", som är en mycket sällsynt neurologisk smärtsyndrom som involverar irritation eller skada av de nerver som innerverar diaframgan (bröstkorgens muskelplatta).

Duane's syndrom, även känt som Duane retraction syndrome (DRS) eller oculomotor nerve palsy, är en ovanlig neurologisk sjukdom som drabbar ögats muskulatur och nervsystem. Det karaktäriseras av en abnormal kontroll av ögonrörelserna, särskilt när blicken vinklas utåt (abduktion).

Vid Duane's syndrom fungerar inte lateralrektilinära muskulaturen (den muskel som används för att vinkla ögat utåt) normalt, vilket orsakar en inåt- och uppåt- eller nedåtriktad rörelse av ögonbrynet när patienten försöker se åt sidan. Detta beror på en felutveckling eller skada på den del av nervsystemet som kontrollerar denna muskel, ofta den tredje kranialnerven (n. oculomotorius).

Det finns tre typer av Duane's syndrom, beroende på vilka muskler och nerver som är drabbade:

* Typ 1: Enbart lateralrektilinära muskulaturen är drabbad. Detta är den vanligaste formen av sjukdomen.
* Typ 2: Både lateralrektilinära och medialrektilinära muskulaturen (den muskel som används för att vinkla ögat inåt) är drabbade. Patienter med denna typ har ofta en större grad av ögonbrynsrörelse än de med typ 1.
* Typ 3: Lateralrektilinära muskulaturen och superiorrektilinära muskulaturen (den muskel som används för att lyfta ögat uppåt) är drabbade. Patienter med denna typ har ofta en nedsatt upplyftning av det drabbade ögat.

Duane's syndrom behandlas vanligen med ögonbotox (botulinumtoxin A), som hjälper att lindra de oönskade muskelkontraktionerna och förbättra synen. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att korrigera ögats position och rörelser.

Radialnerven (N. radialis) är ett nerver som försörjer de bakre delarna av armen och handen med känsel- och rörelseförmåga. Den tar sin början i halsregionen där den bildas av spinalnerver på nivå C5-T1. Sedan fortsätter den genom axelhålan, under armbågen och ner längs underarmen till handen.

Radialnerven innerverar flera muskler i armen och handen, däribland tricepsmuskeln (som sträcker armen), supinator- och extensormusklerna (som vrider och sträcker handleden) samt flera små muskler i handen. Den ger också känsel till baksidan av handflatan, fingrarnas baksidor och naglar på ring- och lillfingret.

Skador på radialnerven kan orsaka svaghet eller förlust av rörelseförmåga i armen och handen, samt känselbortfall på de berörda områdena.

Recurrent laryngeal nerve (RLN) är en gren av vagusnerven (10:e kraniella nerven) som försörjer rösten och andningen i hals- och halsoområdet. Varje sida har en RLN, som innerverar stämbanden och de intralaryngala musklerna.

Den rekurrerande laryngeala nerven har ett ovanligt lopp, eftersom den avviker från sin normala kraniala bana för att loopa runt den nedre delen av sköldkörteln (lårbenet) på vänster sida och den återgående arteria subclavia på höger sida, innan den stiger upp till halsen.

Skador på RLN kan orsaka röstförändringar, heshet eller andningssvårigheter. Skador på RLN är en möjlig komplikation under kirurgiska ingrepp i hals- och halsoområdet, till exempel vid operationer för sköldkörteltumörer eller struphuvudschirurgi.

Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).

Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.

Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.

Spinala nervrötter, även kända som spinalnervrotoroots eller simpelthen nervrötter, är de nerver som utgör den initiala delen av det perifera nervsystemet. De kommer direkt från ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina) och delar sig sedan i två delar: en motorisk gren som kontrollerar muskulaturen och en sensorisk gren som tar hand om känsel- och smärtreceptorer. Skador eller sjukdomar i de spinala nervrötterna kan orsaka smärta, kraftförlust och känselbortfall i olika delar av kroppen.

Meningeal carcinomatosis, även känt som neoplasiastisk meningitis, är en allvarlig komplikation till cancer där cancerceller sprider sig från den ursprungliga tumörplatsen och invaderar de membran (meningerna) som omger hjärnan och ryggmärgen. Denna invasion orsakar inflammation och ödem i centrala nervsystemet, vilket kan leda till en rad symtom såsom huvudvärk, yrsel, minnesförlust, seizurer, synproblem, svårigheter att röra kroppen och i vissa fall även medvetandeförlust. Diagnosen ställs vanligtvis genom lumbalpunktion (ryggmärgsvätskeprov) där cancerceller kan påträffas i ryggmärgsvätskan. Behandlingen består ofta av kombinerad strålbehandling och kemoterapi för att kontrollera sjukdomen och lindra symtomen. Prognosen är vanligtvis inte god, men den kan variera beroende på cancertyp, grad av sjukdom och patients individuella hälsotillstånd.

Hypoglossi är ett latinord som refererar till tungmuskeln (musculus linguae). Sjukdomar eller störningar som påverkar denna muskel kallas hypoglossiska sjukdomar. Det kan orsaka problem med rörelse och funktion av tungan, vilket kan leda till sväljningssvårigheter, talrubbningar och förändringar i uttalet.

Hypoglossi kan vara inneboende eller aquired, och orsakas av en rad olika sjukdomar och skador, inklusive neurologiska störningar, trauma, tumörer och genetiska abnormaliteter. Exempel på hypoglossiska sjukdomar är bland annat bulbar pares, amyotrofisk lateralskleros (ALS) och certain typer av muskeldystrofi. Behandlingen beror på orsaken till störningen och kan innebära medicinska behandlingar, terapi eller kirurgi.

"Bensäcksömsling" eller "benförtjockning" (i medicinska sammanhang ofta benämnt "lymphedema") är ett tillstånd där en extremitet, vanligtvis arm eller ben, utvecklar en ökad volym och förändrad form på grund av en ansamling av lymfa i vävnaden under huden. Detta kan orsakas av skada eller avlägsnande av lymfkärl, till exempel som följd av cancerbehandling som kirurgi eller strålbehandling.

Lymfan är ett vitvattniskt vätskor som transporterar avfall och immunceller runt i kroppen. När lymfkärlen inte fungerar korrekt kan vätskan ansamlas i vävnaden och orsaka svullnad. I onkologiska sammanhang är det vanligt att benförtjockning uppstår som en komplikation till cancerbehandling, särskilt efter behandling av bröstcancer.

Symptomen på benförtjockning kan inkludera:

* En känsla av tunghet eller trötthet i den drabbade extremiteten
* Svullnad som kan variera under dagen och under olika aktiviteter
* Förändrad form på armen eller benet
* Hudförändringar, såsom rynkor, fjällning eller hudskador
* Smärta, stelhet eller kramper i den drabbade extremiteten

Om du tror att du kan ha benförtjockning bör du söka medicinsk vård för en korrekt diagnos och behandling. Behandlingen av benförtjockning kan innebära kompressionstextilier, massage, övningar och ibland även mediciner eller kirurgi.

'Luktnerv' (engelska: Olfactory nerve) är den första av de tolv kraniala nerverna och ansvarar för vår förmåga att uppfatta lukt. Den består av bunden av små sensoryreceptorceller, kända som olfactorer, i den övre delen av näshålan. När vi inhalerar doftämnen binds de till receptornas bindningsställen och skickar signaler via olfactornerven till centrala nervsystemet för bearbetning. Detta gör att vi kan uppfatta och känna igen olika luktlukter. Olfactornerven är unik bland de tolv kranialnerverna eftersom den har en direkt väg in i hjärnan, till det primära olfaktiva cortex.

The ophthalmic nerve, eller cranial nerve (CN) I, är det näst kortaste av de tolv kranialnerverna och ansvarar för den sensora nervösa signaleringen från ögat till hjärnan. Det är den första av de tre nerverna som bildar trigeminusnerven (CN V) i huvudet, men räknas ofta separat på grund av dess unika funktion och kliniska relevans.

Den ophthalmiska nerven har tre grenar: nasociliarnerven, frontalernerven och lacrimalnerven. Var och en av dessa grenar ansvarar för att transportera sensora information från olika delar av ögat till hjärnan.

1. Nasociliarnerven: Denna gren innerverar ögonbrynsbenet, näsa och mellanhörseln. Det har två huvudgrenar: anterior ethmoidal nerve och posterior ethmoidal nerve. Anterior ethmoidal nerve ger känsel till huden i ögonbrynsbenet och slemhinnan i näshålan, medan posterior ethmoidal nerve innerverar slemhinnan i bakre delen av näshålan.

2. Frontalernerven: Denna gren är ansvarig för att ge känsel till huden på pannan och ögonfransarna.

3. Lacrimalnerven: Denna gren innerverar tårkörtlarna och tar hand om reflexiva blinkningar när någonting närmar sig ögat från framsidan.

I kliniskt hänseende kan skador på den ophthalmiska nerven leda till en rad symtom, inklusive förlorad känsel i ansiktet, särskilt i områden som styrs av nasociliar- och frontalnerverna, samt tårflödesproblem och andra problem relaterade till lacrimalnerven.

'Nervledning' refererer til de hvide, nervefiber-forbundne strukturer i centralnervesystemet (hjernen og rygmarven) og perifere nervesystemet (de nerver som forbinder hjernen/rygmarven med resten af kroppen) som transporterer nervimpulser. Disse nerveledninger består af to typer nerveceller: afferente fibre, der transporterer sensoriske impulser til centralnervesystemet (f.eks. smerte, temperatur og berøring), og efferente fibre, der transporterer motoriske impulser fra centralnervesystemet til muskler eller andre effektororganer. Nerveledningerne er beskyttet af myelinskeder, som hjælper med at accelerere nerveimpulsers hastighed og forbedrer overførslen af impulserne.

'Tinningben' er en uttrykk som ikke brukes innenfor medisinen. Menn kan ha forskjellige typer testikler, og det er viktig å kontakte en lege eller en fagleg person hvis du har spørsmål eller bekymringer om dine kroppsfunksjoner.

Aseptisk hjärnhinneinflammation, även känd som meningit, är en inflammation av de membran (hjärnhinnor) som omger och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Orsaken till den aseptiska hjärnhinneinflammationen är inte infektion, till skillnad från den bakteriella eller virala hjärnhinneinflammationen.

I stället kan den aseptiska hjärnhinneinflammationen orsakas av andra faktorer som trauma, cancer, autoimmuna sjukdomar, reaktion på läkemedel eller kirurgiska ingrepp i närheten av hjärnhinnorna. Symptomen på aseptisk hjärnhinneinflammation kan inkludera huvudvärk, feber, kräkningar, muskelvärk, ljuskänslighet, stelhet i halsen och förändringar i medvetandegraden. Behandlingen av aseptisk hjärnhinneinflammation kan innebära att behandla underliggande orsaken samt symptomlindring med smärtstillande, antipyretika och antiinflammatoriska läkemedel.

'Nervvävnad' (eller 'nervesystemets vävnader') är de speciella typer av vävnader som utgör grunden för vårt nervsystem. Det finns två huvudsakliga delar av nervsystemet: det centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), inklusive nerver och ganglier som sträcker sig ut från CNS till kroppens olika delar.

Nervvävnad består av två huvudsakliga celltyper: neuron och gliaceller. Neuroner är de specialiserade cellerna som skickar och tar emot elektriska impulser, även kallade aktionspotentialer. Dessa signaler leder till kommunikation mellan olika delar av nervsystemet och med muskler och körtlar i kroppen. Gliacellerna är stödjande celler som hjälper till att underhålla, skydda och nourrera neuronerna. Det finns också flera undergrupper av gliaceller, inklusive astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller, som alla har specifika funktioner i nervsystemet.

Nervvävnad är speciell på grund av sin förmåga att leda elektriska impulser längs axonerna hos neuronerna. Denna förmåga gör det möjligt för oss att känna, tänka och agera i vår omgivning.

'Underkäksnerven', även känd som den mandibulära nerven, är ett grensystem från trigeminusnerven (cranial nerve V), som är ansvarig för sensorisk innervation av ansiktet. Underkäksnerven innerverar huden och mukosan i underkäken, underläppen, lower lip, kinden, underdelen av ögat och nedre delen av nos. Den mandibulära nerven deltar också i motorisk innervation av käkmuskulatur som används för att bita och tugga.

Recurrent laryngeal nerve injuries refer to damage or trauma inflicted on the recurrent laryngeal nerve, a branch of the vagus nerve that supplies motor function to the intrinsic muscles of the larynx, except for the cricothyroid muscle. This nerve plays a crucial role in controlling voice production, swallowing, and breathing.

Injuries to this nerve can result in various symptoms, such as hoarseness, weak voice, difficulty speaking or singing, shortness of breath, and swallowing problems. The impairment may be temporary or permanent, depending on the severity and location of the injury. Recurrent laryngeal nerve injuries can occur due to several reasons, including surgical complications, neck trauma, tumors, or iatrogenic causes during medical procedures.

"Halvsidig ansiktsspasm" är en medicinsk term som refererar till en form av muskelsammandragning i ansiktet på ena sidan. Det orsakas vanligtvis av en skada eller en sjukdom i den del av hjärnan som styr ansiktsmusklerna, kallad facialisnerven.

Symptomen på halvsidig ansiktsspasm innebär att det drabbade ansiktet blir slappare och/eller mer uttryckslöst på den ena sidan, och det kan vara svårt att blinka eller smila på den sidan. I vissa fall kan det även förekomma smärta i ansiktsmusklerna.

Halvsidig ansiktsspasm kan behandlas med läkemedel som lindrar muskelspasmer, men i allvarliga fall kan operation vara nödvändig.

Racketsporter är en grupp av sporter där man använder en racket för att slå en liten boll över ett nät till motståndarens sida. Exempel på racketsporter inkluderar tennis, badminton, squash och bordtennis. Målet är oftast att få bollen att landa i motståndarens spelområde så att de inte kan returnera den eller att tvinga dem att begå ett misstag. Racketsporter kräver god koordination, precision, uthållighet och strategisk tankeförmåga.

En skalltumör är en ovanlig sorts godartad (benign) eller elakartad (malign) tumör som utvecklas i benvävnaden i skallen. Skalltumörer kan vara relaterade till kraniets inre yta, det vill säga de kan vara intra-kraniala, eller de kan växa utanpå kraniet, det vill säga de kan vara extra-kraniella.

Intra-kraniala skalltumörer kan delas in i två huvudgrupper: glialer och icke-gliala tumörer. Gliala tumörer utvecklas från stödjevävnadsceller som kallas glia, medan icke-gliala tumörer utvecklas från andra typer av celler i hjärnan. Några exempel på gliala skalltumörer inkluderar astrocytomer, oligodendrogliomer och ependymomer, medan några exempel på icke-gliala skalltumörer inkluderar meningiomer och pituitärt adenom.

Extra-kraniella skalltumörer kan också vara godartade eller elakartade. De kan utvecklas från olika typer av celler i huden, slemhinnor eller muskler på huvudet och halsen. Några exempel på extra-kraniella skalltumörer inkluderar basalcellscancer, plattcellscancer, svulster, sarcom och broskcancer.

Symptomen på skalltumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och läge. Några vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, synproblem, svårigheter att tala eller svälja, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och smärta eller stelhet i nacken eller ansiktet. Behandlingen av skalltumörer kan innebära kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa behandlingsmetoder.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

'Oculomotor muscles' refererar till de extraoculära muskler som kontrollerar rörelserna hos ögat. Det finns sex stycken extraoculära muskler och tre av dem är oculomotoriska muskler:

1. Superior rectus: Denna muskel roterar ögat uppåt och något bort från midjlinjen när den kontraheras.
2. Medial rectus: Denna muskel drar ögat närmare midjlinjen när den kontraheras.
3. Inferior rectus: Denna muskel sänker och roterar ögat nedåt och något bort från midjlinjen när den kontraheras.

Dessa muskler får sin nervförsörjning från den tredje kranialnerven (oculomotornerven). Tillsammans med de andra extraoculära musklerna som kontrolleras av den fjärde och sjätte kranialnerven, är oculomotoriska muskler viktiga för att koordinera rörelserna hos båda ögonen så att vi kan uppfatta en enhetlig bild och ha klar seende.

Abducensnervskada, eller Sixth Cranial Nerve Palsy, är en neurologisk skada som beror på skada på abducensnerven (nervus VI), som kontrollerar lateral rörelse av ögat. Skadan orsakar oftast dubbelseende eller diplopi, eftersom det ena ögat inte kan röra sig till laterala positioner lika väl som det andra. Andra symptom kan inkludera svårigheter att fokusera på objekt, speciellt när man tittar åt sidan, och en vridande rörelse av det skadade ögat. Abducensnervskada kan orsakas av flera olika faktorer, inklusive stroke, trauma, tumörer, infektion eller inflammation i hjärnan eller kraniet.

Meningioma är en typ av hjärntumör som utgår från hårda hinningarna (meningerna) som omger hjärnan och ryggmärgen. Dessa tumörer växer vanligtvis långsamt och orsakar ofta inga symtom under en längre tid. När symtom uppstår kan de variera beroende på vilken del av hjärnan eller ryggmärgen som trycks på av tumören. Symptomen kan inkludera huvudvärk, synproblem, epilepsi, minnesförlust och förändringar i beteende eller personlighet. Behandlingen består ofta av kirurgi för att ta bort tumören, men strålbehandling kan också användas om tumören inte går att operera bort helt eller om den återvänder efter operation.

'Stort nackhål' (latin: foramen magnum) är en stor öppning i den bakre delen av kraniet där ryggmärgen passerar och förbinder sig med ryggraden. Det är också en viktig passageväg för blodkärl och nervbanor som förbinder hjärnan med resten av kroppen. Stort nackhål har en central roll i att möjliggöra rörelser mellan huvudet och kroppen, såsom blickrörelser, hosta och skratt.

Medicinskt sett betyder nackben (latin: os axis) den andra halskotan i människans ryggrad (kolumnen). Nackbenet articulariserar med det första halskotet, Atlas, och tillsammans utgör de den övre delen av ryggraden som stödjer skallen.

Nackbenet har en unik form jämfört med andra halskotor, eftersom det innehåller ett tandformat utskott på sin övre del, densa odontoideum, som sticker upp i Atlas och möjliggör rörelserna mellan de två översta halskotorna. Detta tillåter huvudrörelser som rotation, flexion och extension.

Nackbenet är också viktigt eftersom det utgör en del av den högre halsregionen där flera känsliga strukturer passerar, inklusive blodkärl och nerver. Skador på nackbenet kan potentiellt orsaka skada på dessa strukturer och leda till komplikationer som svårigheter med rörelse eller känsel i armar och händer, samt neurologiska symptom som sängliggande.

'Kilbenshåla' är ett slanguttryck och används inte inom medicinen. Det finns dock en medicinsk diagnos som kan relateras till symptomen som ofta förknippas med detta uttryck, nämligen bukgirigt (akut magsäcksdilatation). Bukgirigt är ett tillstånd där magsäcken är utvidgad och fylld med gas eller vätska, vilket kan orsaka smärta, illamående och kräkningar. Detta kan vara relaterat till olika medicinska tillstånd, såsom mag-tarm-obstruktioner, gastroenterit, överätning eller neurologiska sjukdomar som exempelvis multipel skleros.

'Ruthjärna' är ett informellt och inte-medicinskt begrepp som ofta används för att hänvisa till den del av hjärnan som kallas cerebellum. Cerebellum, som betyder 'litet hjärna' på latin, ligger bakom storhjärnan och under flera hjärnvätskor (ventriklar). Det är ansvarigt för att kontrollera finmotorik, balans och koordination av muskulär rörelse. Informellt kan 'Ruthjärna' användas som en mer humoristisk eller nedsättande term för att beskriva någon som uppfattas vara klumpig eller oskicklig i sina rörelser.

Medicinskt sett kan en "kramp" definieras som oväntat, ofrivilligt och plötsligt sammandragning eller kontraktion av en muskel eller en grupp av muskler. Krampar kan orsakas av ett brett spektrum av medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, elektrolytbrist, skador och vissa läkemedel. De kan också uppstå som en reaktion på intensiv fysisk aktivitet eller utmattning. I vardagligt tal används termen "kramp" ofta för att beskriva en kraftig smärta eller spasmer i magmuskulaturen, men medicinskt sett är det inte samma sak som en muskelkramp.

'Inälvsnerv' är ett samlingsbegrepp för de nervsystemet som styr och reglerar de inre organen i kroppen, såsom hjärtat, lungorna, magsäcken, tarmarna, levern, bukspottkörteln och könsorganen. Inälvsnerven kallas även autonoma nervsystemet (ANS) och delas upp i två huvudsakliga delar: det sympatiska och parasympatiska nervsystemet.

Det sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress, excitering eller fara och förbereder kroppen för att hantera dessa situationer genom att öka hjärtslaget, andningen och blodtrycket samt att minska saliv- och magsekreteringen.

Det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och återhämtning och hjälper till att sänka hjärtatslag, andningsfrekvensen och blodtrycket samt ökar saliv- och magsekreteringen.

Inälvsnervsystemet reglerar också funktioner som avföringskontraktioner, urinblåsan fyllning och tomning, sexuell respons och pupillreaktion på ljus. Det sker genom att nervimpulser skickas mellan hjärnan och de inre organen via det autonoma nervsystemet, ofta utan medvetandets insikt eller kontroll.

'Tunga' er en medisinsk term som refererer til en parazitt som heter Tunga penetrans, også kjent som jyvoticka. Denne parasitten kan infisere huden, særlig på bare hud i føtter og hender, og forårsake et betennelsesreaksjon. Det er vanligere å finne denne art av parazitt i subsaharisk Afrika og Latin-Amerika. Symptomer inkluderer kløe, smerte, irriterende hudløsning og eventuelt infeksjon hvis ikke det behandles rettzeitlig.

'Yrsel' är ett medicinskt begrepp som översätts till 'giddiness' på engelska. Det kan definieras som en känsla av svindel eller förvirring, ofta associerad med illamående och instabil balans. Yrsel kan orsakas av olika faktorer såsom läkemedelsbiverkningar, innerördskaftsbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar eller neurologiska störningar. I allvarliga fall kan yrsel leda till sömnighet, medvetslöshet eller i värsta fall till synkop (plötslig medvetslöshet).

Hjärnhinntumörer (eng. Brain Tumors) är en allmän term för olika typer av vävnadsväxtsjukdomar som utvecklas i hjärnan eller hjärnhinnan. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade hjärnhinntumörer växer långsamt och kan trycka på omkringliggande hjärnvävnad, vilket kan orsaka symptom som huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller härmningsproblem. De kan behandlas genom kirurgi, strålbehandling eller ibland även med mediciner.

Elakartade hjärnhinntumörer däremot växer snabbare och kan infiltrera omkringliggande hjärnvävnad, vilket gör att de är svårare att operera bort helt. De sprider sig också lättare till andra delar av kroppen. Symptomen kan vara desamma som för godartade tumörer, men tenderar att bli allvarligare och uppstå snabbare. Behandlingen innefattar ofta en kombination av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Det är viktigt att notera att alla typer av hjärnhinntumörer kan ha allvarliga konsekvenser eftersom de utvecklas inne i det begränsade utrymmet i skallen, vilket gör att även en liten tumör kan orsaka tryck på hjärnan och leda till neurologiska symtom.

En neurologisk undersökning är en systematisk bedömning och utvärdering av en persons nervsystem och relaterade funktioner. Den inkluderar ofta en kombination av anamnes, observations- och fysiska undersökningsmetoder för att bedöma sensoriska, motoriska, kognitiva, språkliga och emotionella förmågor. Neurologiska undersökningar kan hjälpa till att fastställa diagnoser, övervaka sjukdomsprogression, planera behandlingar och utvärdera behandlingsresultat inom områden som stroke, traumat, neurodegenerativa sjukdomar, infektionssjukdomar, muskuloskeletala sjukdomar och andra neurologiska störningar.

Mikrokirurgi är en typ av kirurgi där operationer utförs under ett operationsmikroskop med mycket hög förstoring och med specialdesignade, extremt små instrument. Mikrokirurgin används ofta inom områden som plastik- och rekonstruktiv kirurgi, ögonkirurgi och nervkirurgi. Den möjliggör att kirurgerna kan operera mycket små strukturer som blodkärl och nerver med stor precision.

'Synnervsskada' (også kjent som 'ophthalmologisk trauma') refererer til skader på strukturer i øyet og synsnerven som følge av trauma eller skade. Dette kan inkludere blant annet skader på cornea, iris, lins, glasværsen, regnbuebanen, sclera og synnervesystemet. Symptomer på synnervsskador kan variere, men inkluderer ofte smerte, rødhet, svulst, synsforstyrkelser som bl.a. synsnedsatthet, dobbeltseende eller synsløshet, og forandringer i pupilreaksjonen. Behandlingen av synnervsskader kan variere alt etter type og alvorlighetsgraden på skaden, men inkluderer ofte behandling med medicinske midler, kirurgiske ingreps eller andre terapeutiske tiltak for å forebygge komplikasjoner og forbedre synet.

Polyradikuloneuropathy är en medicinsk term som refererar till en neurologisk sjukdom där flera perifera nerver och deras rötter (radikuler) är inflammerade och skadade samtidigt. Detta kan leda till symtom som känselbortfall, smärta, svaghet och nedsatt rörlighet i armarna och benen. Polyradikuloneuropathy kan ha olika orsaker, till exempel infektioner, autoimmuna sjukdomar eller exponering för toxiner. En speciell form av polyradikuloneuropathy är Guillain-Barrés syndrom, som ofta utlöses av en infektion och kan leda till andningssvårigheter och behov av intensivvård.

Horner's syndrome, også kjent som Oculosympathetic Palsy, er ein medisinsk tilstand karakteristisk for skader på sympatetisk nervesystemet som styrer en del av pupillens refleks og øynelokkens automatiske funksjoner. Tilstanden innebærer typisk følgjande symptomer på sida med skaden:

1. Miosis (snuk pupill): Den berørte pupilla vil være smallere enn den normale størrelsen og vil ikke reagere fullstendig på lys.
2. Ptosis (slapt øyelokk): Den øverste øyelokken vil synes å være lavere enn vanlig, noe som kan variere i alvorleik fra mild til svær.
3. Enophthalmos (innfallen øye): Den berørte øynen kan synke litt inn i øyensokkelen på grunn av forsvinne av fettgewebe bak øyelokket.
4. Anhidrosis (reduert svetteproduksjon): Det vil være redusert svetteproduksjon rundt det berørte ansiktet, særlig i området rundt øynen og nesebittet.

Horner's syndrome kan ha ulike årsaker, inkludert skader på hjernen, halsen eller torsoens sympatiske nervesystem som følge av trauma, infeksjoner, tumorer, eller andre medisinske tilstander. Diagnosen stabliseres vanligvis ved å utføre tester som inkluderer slik som pupillrespons på lys og kokaintest for å bekrefte sympatetisk skade. Behandlingen av Horner's syndrome er typisk fokusert på behandling av underliggende årsaken, og selve Horners syndromet vil vanligvis ikke ha noen direkte negative helsekonsekvenser.

Synnervssjukdomar, även kända som neuro-ophthalmologiska tillstånd, är en grupp sjukdomar som påverkar nervsystemet och synsinnet. Dessa sjukdomar kan orsaka problem med synen, rörelserna hos ögonen eller andra symtom som beror på skador eller avvikelser i nervsystemet.

Exempel på vanliga synnervssjukdomar inkluderar:

1. Optisk neurit: En inflammation eller skada på optiska nerven, som kan orsaka synförlust, smärta eller andra symtom.
2. Multipel skleros (MS): En autoimmun sjukdom som orsakar skador på myelin, den tjocka skyddande membran som omger nerverna i hjärnan och ryggmärgen, inklusive de som styr synen.
3. Amyotrofisk lateralskleros (ALS): En degenerativ sjukdom som orsakar skador på motorneuronerna, vilket kan leda till svaghet, spasticitet och muskelsvårigheter, inklusive ögonmuskler.
4. Parkinsons sjukdom: En neurologisk rörelsesjukdom som orsakas av skador på dopaminproducerande nervceller i hjärnan, vilket kan leda till symtom som rörelsekoordinationssvårigheter och stelhet. Parkinsons sjukdom kan också påverka synen genom att orsaka problem med fokusering, djupseende och andra synfunktioner.
5. Sklerodermi: En autoimmun sjukdom som orsakar förhärdning och skleros av huden och andra vävnader, inklusive blodkärl i ögat, vilket kan leda till synförlust eller andra synproblem.
6. Diabetes: En metabolisk sjukdom som orsakas av höga nivåer socker i blodet, vilket kan skada små kärl i ögat och leda till synskador eller blindhet.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever symtom på någon av dessa sjukdomar eller andra neurologiska eller ögonrelaterade problem. Tidig behandling kan hjälpa att förhindra komplikationer och underlätta symptomen.

En kraniotomi är ett neurokirurgiskt ingrepp där en del av skallbenet (kraniet) temporarily tas bort för att ge tillgång till hjärnan. Detta kan göras av olika anledningar, som exempelvis att behandla abscesser eller tumörer i hjärnan, att lindra ödem eller att korrigera blodansamlingar (hematomer) efter skalltrauma. Efter operationen kan delarna av skallbenet vanligtvis sättas tillbaka och fixeras på plats igen.

Den inre halsartären (internal carotid artery, ICA) är en av de stora artärerna som förser huvudet och hjärnan med syresatt blod. Den bildas genom en bifurkation (delning) från den common carotid artery i höjd med thyrohyoideusmembranet i nacken. Efter att ha passerat genom carotidkanalen i tinningen delar sig ICA i två grenar: anterior cerebral artery och middle cerebral artery, vilka försörjer fronthjässan respektive laterala hjärnhalvorna med blod. ICA har också flera små grenar som förser strukturer i nacken och skallbasen med blod.

Hjärnhinnor, även kallade meninges, är de membran som omsluter och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: dura mater, arachnoidea mater och pia mater. Dura mater är den yttersta hjärnhinnan och är tjock och stark. Arachnoidea mater är den mellersta hjärnhinnan och har ett spindelvävsliknande utseende. Pia mater är den innersta hjärnhinnan och är mycket tunn och följer nära hjärnbarkens kontur.

Dessa hjärnhinnor har olika funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att skydda hjärnan och ryggmärgen från skada, förse dem med näring och transportera avfallsprodukter bort ifrån dem. De tillåter också förflyttningar av hjärnan inom kraniet utan att det skadas.

Herpes zoster oticus, också känt som Ramsay Hunt syndrom typ 2, är en infektionssjukdom orsakad av samma virus som giver rosfeber (variella-zoster virus). Sjukdomen berör främst nervsystemet och kännetecknas av att det uppstår små blåsliknande vårtor eller klåda i örat, hörselnedsättning eller svårigheter att uppfatta ljud på det drabbade sidan, och en försämring av ansiktets muskulatur på samma sida som öronsymtomen. I vissa fall kan även smärta förekomma i ansiktet eller i öronen.

Herpes zoster oticus kan vara mycket smärtsam och kan leda till komplikationer såsom permanenta hörselnedsättning eller svårigheter att röra ansiktets muskler. Behandlingen består vanligen av antivirala läkemedel, kortikosteroider och smärtstillande medel. I vissa fall kan även fysisk terapi vara aktuell för att hjälpa till att återställa ansiktets muskelstyrka.

"Bröstkorgsnerver" refererar till de nervstrukturer som passerar genom bröstkorgen (thorax) i människokroppen. Det finns två huvudgrupper av nerver som ofta åsyftas när man talar om bröstkorgsnerver:

1. Interkostalnerverna: Dessa är en grupp små nervrötter som utgår från ryggmärgen på thoraxnivå och innerverar musklerna mellan revbenen (interkostalmusklerna) samt huden över bröstkorgen. De bidrar också till sinnesomsfärden i bröstkorgen.

2. Torakala sympatiska kedjan: Denna är en del av det autonoma nervsystemet och består av en serie ganglier (nervknutar) och nerver som löper längs med ryggmärgsrötterna på thoraxsidan. Den torakala sympatiska kedjan reglerar automatiska funktioner i kroppen, såsom hjärtslag, blodtryck, svettning och pupillreaktioner.

Var förvarnade är ni om att det kan finnas små fel eller approximativa svar på grund av AI-teknikens begränsningar och min egen kunskapsbas. För en mer exakt och helt korrekt medicinsk definition rekommenderar jag att ni kontaktar en läkare eller annan certifierad hälsoexpert.

Myeliniserade nervtrådar är nervfibrer som är omgivna av en speciell typ av cellmembran, kallad myelin. Myelin är ett fettrikt och proteinhaltigt material som produceras av glialceller, särskilt oligodendrocyter i centrala nervsystemet (CNS) och Schwannceller i perifera nervsystemet (PNS).

Myeliniseringen av nervtrådar har en viktig funktion för att öka hastigheten på nervimpulserna, eller action potentialen, som leds genom nervsystemet. Myelin skapar isolerande skikt runt axonet och bildar så kallade noder av Ranvier mellan varje myelinskiva. Action potentialen hoppar då från nod till nod istället för att långsamt ledas längs hela nervtråden, vilket ökar konduktionshastigheten och effektiviteten i nervimpulsöverföringen.

Förlust eller skada på myelin kan orsaka neurologiska symtom som exempelvis förlamningar, känselbortfall, smärta och sinnesförändringar, beroende på vilka nervbanor som är drabbade. Några exempel på sjukdomar där myelin skadas inkluderar multipel skleros (MS), Guillain-Barrés syndrom och neuropatier orsakade av diabetes.

Neurofibromatosis 2 (NF2) är en genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i NF2-genen på kromosom 22. Sjukdomen karaktäriseras av att man utvecklar tumörer på nerverna, särskilt de som styr hörseln och balansen. De flesta personer med NF2 utvecklar två typer av tumörer: akustisk neurinom (tidigare kallat vestibulära schwannom) och meningiomer. Akustiska neurinomer är tumörer på det balans- och hörsel nerve som löper från innernan till hjärnan, medan meningiomer är tumörer på hjärnans yttre skal.

Personer med NF2 kan också utveckla andra typer av tumörer, såsom gliomer och neurofibromer, i hjärnan eller ryggraden. Symptomen på NF2 kan variera mycket mellan individer, men de kan inkludera hörselskador, tinnitus (ljud i örat), balanssvårigheter, svaghet i ansiktsmusklerna, huvudvärk och försämrad syn.

NF2 är en ärftlig sjukdom som kan ges vidare från förälder till barn med en sannolikhet på 50%. Den kan också uppstå spontant utan någon familjehistoria av sjukdomen. Diagnosen ställs vanligtvis genom genetisk testning och avbildningsundersökningar som magnetresonans (MRI) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på tumörstorlek, placering och symptom.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

Neurokirurgi är en gren inom kirurgin som fokuserar på behandling och operationer av sjukdomar och skador i centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Neurokirurgiska tekniker kan därför definieras som de metoder, verktyg och procedurer som används under neurokirurgiska operationer för att behandla eller reparera skador, avlägsna tumörer eller korrigera abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen.

Exempel på neurokirurgiska tekniker inkluderar:

1. Mikrokirurgi: Användning av mikroskop och specialdesignade instrument för att utföra mycket precisionella operationer i hjärnan eller ryggmärgen.
2. Stereotaxisk radiosurgeri: En icke-invasiv teknik som använder strålbehandling för att eliminera tumörer eller abnormiteter i hjärnan, utan att behöva öppna upp skallen.
3. Endoskopisk neurokirurgi: Användning av en flexibel, slank tub med en kamera och ljuskälla för att utföra operationer genom små inkisioner eller naturliga hål i kroppen.
4. Skallelektion: En metod där en del av skallen tas bort för att ge tillgång till hjärnan under operationen, och sedan återfår sin ursprungliga position efter operationen.
5. Deep Brain Stimulation (DBS): Implantering av en neurostimulator som levererar elektriska impulser till specifika områden i hjärnan för att behandla rörelsesjukdomar som Parkinson's sjukdom och essentiell tremor.
6. Spinal fusion: En teknik där två eller flera vertebrala segment kombineras med hjälp av skruvar, stänger och/eller benförstärkning för att korrigera en deformitet eller stabilisera ryggraden.

En hjärnstamstumör är en ovanlig form av cancer som utgår från celler i hjärnstammen, den nedre delen av hjärnan som kontrollerar viktiga kroppsfunktioner såsom andning, puls, blodtryck och medvetande. Hjärnstamstumörer kan vara både godartade och elakartade, men de flesta är elakartade. Symptomen på en hjärnstamstumör kan variera beroende på var tumören sitter och hur stor den är, men kan inkludera huvudvärk, yrsel, svårigheter att andas eller sluka, muskelstelhet eller svaghet, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och i vissa fall även epileptiska anfall. Behandlingen av hjärnstamstumörer kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen, storleken och belägenheten av tumören.

Lärinxnerven, även känd som recurrens nerven (CN X), är den tionde av de tolv kraniala nervena. Den har en vaguskaraktär och innerverar bland annat stämbanden i larynxen (stämbandsmuskulatur). Larynxnerven delas vanligen upp i två grenar: den främre och den bakre larynxnerven. Den främre grenen innerverar de muskler som lyfter stämbanden, medan den bakre grenen innerverar de muskler som sänker stämbanden. Larynxnerven har också en sensorisk funktion och förmedlar kvaliteter som smak, temperatur och smärta från bakre delen av tungan, svalget och övre delen av luftstrupen.

Endarterektomi av karotis är en medicinsk procedur där plack (fettsubstanser, kolesterol och calcifiering) som har byggt upp sig på insidan av karotidartären (en artär i halsen som förser hjärnan med blod) tas bort. Proceduren utförs vanligtvis för att förebygga transitoriska ischemiska attacker (TIA) eller stroke, eftersom placken kan lossna och orsaka en emboli som blockerar blodflödet till hjärnan.

Under proceduren görs ett snitt i halsen för att exponera karotidartären. Därefter kyls artären ned med iskall lösning för att reducera risken för skada på hjärnan under operationen. En sond placeras också inuti artären för att öka blodflödet till hjärnan under proceduren. Placken skärs sedan bort från insidan av artären och tas bort. Slutligen kontrolleras artären för att se till att den är sluten och inte läcker, och snittet i halsen sygs igen.

Endarterektomi av karotis är en effektiv metod för att förebygga TIA och stroke, men det finns vissa risker som är associerade med proceduren, inklusive blödning, infektion, skada på nerver i halsen och ytterligare risk för stroke. Därför måste patientens allmänna hälsotillstånd och risken för komplikationer vägas upp mot potentiala fördelar med proceduren.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Infratentoriella tumörer är en typ av hjärntumörer som bildas under det tentorium cerebelli, ett membran som delar hjärnbalken i två delar. Dessa tumörer kan vara maligna eller benigna och kan uppstå från olika typer av celler i det infratentorielle området, såsom nervceller, glialceller eller blodkärl. Exempel på infratentoriella tumörer är cerebellar astrocytomer, medulloblastomer och ependymomer. Symptomen på dessa tumörer kan variera beroende på var i det infratentorielle området tumören finns och hur stor den är, men de vanligaste symtommen innefattar huvudvärk, kräkningar, balansstörningar och problem med synen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp och grad.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

Subaraknoidalt rum är det mellersta av de tre membran som omsluter hjärnan och ryggmärgen, känt som hjärnhinnorna (meningerna). Det subaraknoidala rummet ligger mellan den innersta hinna, pia mater, och den mittersta hinnan, arachnoidea.

Rummet innehåller cerebrospinalvätska (CSF), en klar, färglös vätska som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och agerar som ett skyddande kudd av vätska som amorterar stötar. Det subaraknoidala rummet sträcker sig över hela centrala nervsystemet, från storhjärnan till filum terminale i nedre delen av ryggraden.

Ett subaraknoidalt blödning är ett allvarligt medicinskt tillstånd som inträffar när det subaraknoidala rummet fylls med blod, ofta orsakat av enrupturad cerebral artär (aneurysm). Det kan leda till huvudvärk, krampanfall, förvirring och i värsta fall koma eller död.

'Papillødem' er en øget tryk på pappillerne i øjnene, som oftest forårsaget af en forhøjet intrakranialtryk (ICP). Pappillen er den del af nerverne, der forlader hjernen og går igennem øjenbunden. Ved et papillødem ses pappillen være forstørret og kan have en rødlig farve på grund af stærkere gennemblødning.

Papillødem kan være tegn på alvorlige tilstande som hjerneødem, men can også skyldes andre årsager, såsom øjebindhindinflammation (optisk neuritis), grøn stær (glaukom) eller abnormiteter i venøse systemet i øjet.

Hvis du observerer tegn på papillødem, bør du søge medicinsk vurdering hurtigst muligt for at afklare årsagen og behandle den underliggende sygdom.

En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

Guillain-Barré syndrom (GBS) är en ovanlig autoimmun sjukdom som orsakas av en felaktig immunreaktion där kroppens immunsystem angriper och skadar nervceller i ryggmärgen och nerverna utanför hjärnan. Detta leder till muskelsvaghet och ofta även känselbortfall. I allvarliga fall kan andningen vara påverkat.

GBS är en akut sjukdom som oftast uppkommer efter en infektion, såsom influensa eller magsjuka. Symptomen utvecklas vanligen snabbt och kan bli allvarliga inom ett par veckor. Det finns olika former av GBS, men de flesta patienter upplever en gradvis förbättring under flera månader, även om vissa kan ha permanenta skador eller komplikationer. Behandlingen består ofta av immunglobulin-givning och plasmaperfusion, samt intensivvård och respiratorbehandling vid behov.

'Kilben' er en norsk medisinsk betegnelse for en fraktur (brudd) i beneet, oftest brukt om en lang benbrudd som går igjennom skjelet i underbenets lengre del. Kilben kan være komplett eller inkomplett og oppstå som følge av en traumatisk hændelse, slik som et fall eller en ulykke. Symptomer på kilben kan omfatte smerte, svelling, blåhet, deformitet og vanskeligheter med å bevege benet. Behandlingen av kilben kan innebære immobilisering av benet ved bruddstellen, oftest gjennom anvendelse av en gips- eller splintbehandling, samt eventuelt kirurgisk behandling hvis det er behov for å fastsette benstykker med skruer og plater.

Diabetes neuropathy, also known as diabetic neuropathy, is a type of nerve damage that can occur in people with diabetes. It most commonly affects the nerves in the legs and feet, but it can also affect nerves in other parts of the body. There are several different types of diabetes neuropathy, including:

1. Peripheral neuropathy: This is the most common form of diabetes neuropathy. It affects the nerves in the legs and feet, causing symptoms such as numbness, tingling, burning, or shooting pain. In severe cases, it can lead to foot ulcers, infections, and even amputations.
2. Autonomic neuropathy: This type of neuropathy affects the nerves that control involuntary functions, such as heart rate, blood pressure, digestion, and sexual function. Symptoms may include dizziness, fainting, digestive problems, and sexual dysfunction.
3. Proximal neuropathy: This type of neuropathy affects the nerves in the hips, thighs, or buttocks, causing weakness and pain. It is more common in people with type 2 diabetes and can be severe.
4. Focal neuropathy: This type of neuropathy affects a single nerve or group of nerves, causing sudden weakness or pain. It can occur in any part of the body, but it is most common in the face, head, or torso.

The exact cause of diabetes neuropathy is not fully understood, but high blood sugar levels are thought to play a role. Over time, high blood sugar can damage the nerves, leading to neuropathy. Other factors that may contribute to the development of diabetes neuropathy include genetics, age, and lifestyle factors such as smoking and alcohol consumption.

Preventing or delaying the onset of diabetes neuropathy involves good blood sugar control, regular exercise, a healthy diet, and avoiding tobacco and excessive alcohol use. If you have diabetes and are experiencing symptoms of neuropathy, it is important to speak with your healthcare provider for proper diagnosis and treatment.

Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.

Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

"Gälbågsregion" (latin: regio vena cava inferior) är en anatomisk region på människans kropp. Den definieras som den del av bukhålan (cavitas abdominis) som begränsas av levern ovan och blygdbenet under, samt av bukspettet lateralt.

Denna region innehåller stora vener som returnerar blod till hjärtat, däribland den nedre grova venen (vena cava inferior) som är den största venen i kroppen och transporterar deoxygenerat blod från underkroppen till höger atrium i hjärtat. Andra viktiga strukturer i gälbågsregionen inkluderar nedre hälsenan (vena iliaca communis), njurarnas vener (venae renales) och bukhinnans vener (venae parietales).

Det är viktigt att notera att den exakta definitionen av gälbågsregionen kan variera beroende på källa och användningsområde.

'Tungnerv' (latin: nervus glossopharyngeus) är den tionde kranialnerven och ansvarar för sensorisk och motorisk innervation till huvud och hals. Den delar sig i två grenar, en sensorisk och en motorisk.

Den sensoriska grenen innerverar bland annat svalget, bakre delen av tungan (för smak och känsel) samt yttre öronmuskulaturen. Den motoriska grenen innerverar musculus stylopharyngeus som hjälper till att lyfta svalget under deglutition (sväljning). Tungnerven är också involverad i reflexer såsom den svalgreflexen och blodtryckregleringen.

Processus mastoideus är ett benartat utskott (procès) på tinningbenet (os temporale). Det är en del av övre halsen och bildar en del av bakhuvudet. Processus mastoideus har en oregelbunden, trekantig form och består av spongiös benvävnad.

Processus mastoideus fungerar som en anslutningspunkt för flera muskler i halsen och öronen, inklusive sternocleidomastoiden, trapezius, splenius capitis och digastricus. Det är också platsen där mastoidit, en infektion av tinningbenet, ofta börjar.

Den medicinska termen för "hjärnbrygga" är "truncus cerebri". Det är en del av hjärnan som förbinder hjärnstammen med storhjärnan och består av tre stora arterier (anterior, middle och posterior cerebral artery) som försörjer blod till olika delar av hjärnan. Skador på hjärnbryggan kan orsaka allvarliga neurologiska symptom, såsom svårigheter med rörelse, känsel, syn, tal och minne.

Neurologiska manifestationer refererar till de tecken och symptomen som visas när nervsystemet är drabbat. Det kan inkludera rubbningar i sensorisk funktion, motorisk funktion, kognition, eller beteende. Exempel på neurologiska manifestationer kan vara:

* Förlust av känsel, smärta, temperatur, vibration eller proprioception (kroppsbesvär)
* Muskelsvaghet, spasticitet, tremor, ataxi eller rörelsekoordination
* Balans- och koordinationsproblem
* Seende, hörande eller smak- och luktstörningar
* Förändringar i minne, uppmärksamhet, tankeprocesser, språkförmåga eller visuell perception
* Epileptiska anfall
* Kramper, stelhet eller ryckningar
* Dövhet, talsvårigheter eller sväljningssvårigheter
* Förändringar i sömn- och vakenhetsmönster
* Humörförändringar, personlighetsförändringar eller psykoser.

Neurologiska manifestationer kan vara temporära eller permanenta och kan variera från milda till allvarliga beroende på orsaken och graden av skada på nervsystemet.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th revision), definieras en "abnormal reflex" som:

"Repetitive or sustained contraction of a group of muscles after a quick stretch (e.g., deep tendon reflex) or after the cutaneous stimulation of a nerve (e.g., abdominal reflex) due to an underlying disorder of the nervous system."

Också känt som patologiska reflexer, är detta en indikation på skada eller sjukdom i centrala nervsystemet eller perifera nerver. Exempel på ovanliga reflexer inkluderar:

* Klonus: en repetitiv och okontrollerad muskelkontraktion orsakad av en snabb stretch.
* Babinski-reflexen: en uppojkningsrörelse av stortån vid beröring på plantarfascians undersida hos vuxna, vilket kan indikera skada på pyramidbanan i centrala nervsystemet.
* Olli-Tromsés reflex: en patologisk reflex där en snabb rotation av foten orsakar en kontraktion av muskler som flexer knäskålarna och dorsiflexerar foten, vilket kan indikera skada på pyramidbanan i centrala nervsystemet.

Det är viktigt att notera att vissa abnorma reflexer kan vara normalt hos barn under en viss ålder och att tolkningen av reflexer bör göras i kontext med den individuella patientens historia, fysiska status och andra undersökningsresultat.

"Progressive bulbar palsy" är en medicinsk diagnos som hänvisar till en form av neuromuskulär degeneration som främst påverkar de muskler som kontrolleras av det bulbara nervsystemet, vilket styr bland annat andning, sväljning och tal. Detta tillstånd orsakas vanligtvis av en progressiv skada på de motorneuron i hjärnan och medulla oblongata som kontrollerar dessa muskler.

Symptomen inkluderar svårigheter med att svälja, tal och andas normalt, vilket kan leda till aspiration (inandning av mat eller vätska), kraftlös röst, och i allvarliga fall andningskomplikationer. Progressiv bulbar palsy är en del av den grupp sjukdomar som kallas motorneuronsjukdomar, där amyotrofisk lateralskleros (ALS) är den mest kända formen.

En hjärnaneurysm är en utbulning i en artär i hjärnan. Den uppstår när den del av artären som förser hjärnan med blod blir svag och expanderar, vilket kan leda till att väggen spricker eller att blodet läcker ut i omgivande vävnad. Detta kallas också ett subaraknoidblödning eller en blödning in i hjärnhinnorna. Hjärnaneurysmer kan vara asymptomatiska, men om de ökar i storlek eller spricker kan de orsaka allvarliga symptom som svår huvudvärk, yrsel, synstörningar och medvetandeförlust. Behandlingen av hjärnaneurysm beror på storleken, läge och symtomen, men den kan innebära kirurgi eller ändringar i blodflödet med hjälp av mindre invasiva tekniker.

Hjärnhinntuberkulose (Meningealt tuberkulos, TBM) är en allvarlig infektionssjukdom orsakad av bakterien Mycobacterium tuberculosis. Den drabbar hjärnhinnorna, de membran som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Sjukdomen kan orsaka meningit (inflammation i hjärnhinnorna), ödem (vätskeansamling) i hjärnbarken och potentialt livshotande komplikationer som stroke, hydrocefalus och död om den inte behandlas tillräckligt tidigt och korrekt. Symptomen kan inkludera huvudvärk, feber, kräksjuka, stiff neck (krage), förvirring, lättnad av smärta vid nackens böjning (Brudzinski-tecken) och positiv Kernig-tecken. Diagnosen ställs vanligtvis genom att analysera ryggmärgsvätska som tas via lumbar punkion, där man letar efter bakterier eller tecken på inflammation. Behandlingen består av en kombination av flera antibiotika under ett längre tidsintervall (6-9 månader).

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Botulinumneurotoxin (BoNT) är ett starkt neurotokiskt protein som produceras av den anaeroba grampositiva bakterien Clostridium botulinum och relaterade arter. Det finns sju serologiskt distinkta typer av BoNT, betecknade A till G, varav typ A, B och E orsakar den dödliga sjukdomen botulism.

BoNT binder till receptorer på neuronernas synapser och blockerar frisättningen av neurotransmittorerna acetylkolin och substance P, vilket leder till en inhibitering av muskelkontraktioner och smärtperception. Denna effekt utnyttjas terapeutiskt för behandling av dystoni, spasticitet, migrän och hyperhidros.

I medicinsk kontext används ofta den kommersiella benämningen Botulinumtoxin, som inkluderar de bakteriellt renade produkterna Botox (Allergan), Dysport (Ipsen) och Xeomin (Merz).

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

Polyvinyl (PV) er en type plast som produses ved polymerisering av vinylklorid (PVC), vinylacetat (PVA) eller andre vinylforbindelser. Polyvinyl-materialer kan være fleksible eller stive, afhængig av hvilken type plastiseringsstoff som er blantet inn i polymeren.

Polyvinylklorid (PVK) er en av de mest brukte typer av polyvinyl-materialer. Det er en termoplastisk materiale som ofte brukes i bygg- og konstruksjonsindustrien, for eksempel i rørledninger, vinduer og døre. PVK kan også brukes til å produsere tepper, gulvbelægninger og andre produkter.

Polyvinylacetat (PVA) er en annen type polyvinyl-materiale som ofte brukes i lim, fyldstoff og malinger. Det er også en termoplastisk materiale, men den er mer fleksibel enn PVK og har bedre bindeevne.

I tillegg til disse to typer av polyvinyl-materialer, finnes det også andre varianter som brukes i forskjellige industrier, som for eksempel polyvinylalkohol (PVOH) og polyvinylpyrrolidon (PVP).

Nervdegeneration (eller neurodegeneration) är en term som används för att beskriva en progressiv och ofta irreversibel nedbrytning eller skada på neuroner (nervceller) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (de nerver som sträcker sig ut från hjärnan och ryggmärgen till resten av kroppen). Denna nedbrytning orsakas vanligtvis av olika sjukdomar, skador eller åldrandeprocesser och kan leda till en varierad uppsättning symtom beroende på vilka nervceller som är drabbade. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och multipel skleros.

Platybasi är ett medicinskt tillstånd där det basala skallets bakre del (occipitala benet) har en abnormt plan eller sluttande läge i förhållande till de övriga skallbenen. Detta kan ses på lateral kraniebilder och mätas med Basalelevationsindex (BHI), även kallat basalangulära index (BAI). Vid platybasi är BHI större än 110 grader hos män och 105 grader hos kvinnor.

Detta tillstånd kan vara associerat med olika syndrom eller skelettrelaterade sjukdomar, men kan också förekomma isolerat. Platybasi kan leda till neurologiska symptom som huvudvärk, synnedsättning och i vissa fall svårigheter att tugga, svälja eller andas på grund av tryck mot hjärnan eller de övre luftvägarna.

'Sagittal sinustrombos' refererar till blodpropp (trombos) i den sagittala venösa syftlinan, som är ett blodkärl i hjärnan. Sagittala venösa syftlinan består av två delar: den superiora sagittala venös syftlinan och den inferiora sagittala venös syftlinan. Den superiora sagittala venös syftlinan är den största venösa syftlinan i hjärnan och tar emot blod från de främre, laterala, och bakre delarna av hjärnbarken.

En trombos i den sagittala venösa syftlinan kan orsaka en ökning av intrakraniell tryck (ICP), försämrad cerebral perfusion, och i värsta fall leda till död. Symptomen på en sagittal sinustrombos kan variera beroende på storleken och platsen på trombosen, men de vanligaste symtomen inkluderar huvudvärk, yrsel, synproblem, förvirring, och i vissa fall epileptiska anfall.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

'Otitis externa' er en betegnelse for inflammation i det ydre øre, dvs. den del af øret som ligger udenfor trommehinden. Det kan skylles på infektion med bakterier, svampe eller andre mikroorganismer, og er ofte forbundet med sarte, røde eller smertefulde ører. Andre symptomer kan inkludere høresvigt, opkast af ørefluid og/eller svulst i det ydre øre. Otitis externa er også kendt som svømmeøre, da vandet i øret kan skabe en fugtig miljø, hvor bakterierne trives bedre.

Tinnitus är en audiologisk term som refererar till en upplevelse av att höra ljud när det inte finns några externt orsakade ljud i omgivningen. Det kan beskrivas som en känsla av ringande, susning, brummen, surrande eller smattrande i öronen eller huvudet. Tinnitus kan vara konstant eller intermittent och kan ha olika grader av svårighetsgrad. Det kan påverka ens kvalitet på liv och orsaka besvär som sömnproblem, koncentrationssvårigheter och psykisk störning. Tinnitus kan ha många olika orsaker, inklusive hörselskada, åldrande, öroninfektion, stress, vissa läkemedel och andra sjukdomar eller skador på hörselorganet.

Terapeutisk embolisering är en medicinsk behandlingsmetod där ett embolisationsmaterial, till exempel mikrokoaguleringspartiklar eller spiraler, injiceras in i en blodkärl för att stoppa blödningar eller avsluta blodförsörjningen till en tumör. Detta görs med hjälp av en kateter som leds genom artärerna till den specifika blodkärlen som ska behandlas.

Syftet med terapeutisk embolisering är att reducera eller eliminera blodflödet till ett målområde, vilket kan orsaka nekros (död) av det omgivande vävnaden och på så sätt behandla olika medicinska tillstånd som till exempel:

* Tumörer, både cancerartade och icke-cancerartade, genom att avsluta blodförsörjningen till tumören och därmed minska dess storlek och påverka dess tillväxt.
* Obestäld blödningar, exempelvis i mag-tarmsystemet eller lungorna, genom att blockera de blodkärl som orsakar blödningen.
* Arteriovenös malformationer (AVM), det vill säga oregelbundna förbindelser mellan artärer och vener, genom att stänga av dessa förbindelser och på så sätt förhindra onormalt flöde av blod.

Terapeutisk embolisering är en minimalinvasiv behandlingsmetod som ofta utförs under bildguidning med hjälp av röntgen, ultraljud eller datortomografi (CT). Den kan användas ensam eller i kombination med andra behandlingsmetoder som kirurgi, strålbehandling eller medicinell behandling.

In medical terms, the ear is one of the specialized sense organs of the human body responsible for hearing and maintaining balance. It has three main parts: the outer ear, middle ear, and inner ear. The outer ear collects sound waves and directs them into the ear canal, which leads to the eardrum in the middle ear. The eardrum vibrates from the sound waves, and these vibrations are transmitted to the inner ear via three tiny bones called ossicles. The inner ear contains the cochlea, a spiral-shaped organ that converts the vibrations into electrical signals that are sent to the brain and interpreted as sound. Additionally, the vestibular system in the inner ear helps with balance and spatial orientation.

Botulism är en ovanlig, men allvarlig infektionssjukdom som orsakas av neurotoxiner producerade av bakterien Clostridium botulinum. Sjukdomen kan vara livshotande och karaktäriseras vanligen av muskelsvaghet, dubbla syn, tala- och sväljningssvårigheter, och i vissa fall andningsproblem. Botulism kan delas in i tre typer baserat på hur den orsakas: matförgiftning, sårbotulism och spridning via blodomloppet (ofta benämnd infantil botulism när det drabbar spädbarn). Matförgiftningsbotulism orsakas vanligtvis av förtärande av kontaminerad mat med förhöjd risk från konserverad, inläggd eller hemgjord mat. Sårbotulism uppstår när bakterien tränger in i en persons sår och producerar toxin in situ. Infantil botulism drabbar främst spädbarn under 1 års ålder och orsakas av att barnet sväljer sporer eller vegetativa celler av C. botulinum, vilka sedan koloniserar mag-tarmkanalen och producerar toxin. Behandlingen för botulism består vanligtvis av stödjande vård, antitoxiner och i vissa fall antibiotika. Förebyggande åtgärder inkluderar korrekt hantering och lagring av matvaror, god hygien vid förberedelse av mat och behandling av sår.

En stämbandsförlamning (laryngeal nerve palsy) är en förlust av nervfunktion i en eller båda stämbandsnerven (recurrent laryngeal nerve), som kan orsaka röstrubbningar och andningssvårigheter. Detta kan inträffa till följd av skada, sjukdom eller trauma till nerven.

Det finns två typer av stämbandsförlamning: enkel (unilateral) och dubbel (bilateral). En enkel stämbandsförlamning innebär att endast ena sidan av stämbanden är påverkad, medan en dubbel stämbandsförlamning innebär att båda sidorna är drabbade.

En enkel stämbandsförlamning kan orsaka rösten att bli svagare, hes och utmattningsbenägen, samt försämra andningsförmågan under fysisk aktivitet eller vid sömnsvårigheter. En dubbel stämbandsförlamning kan leda till allvarligare andningssvårigheter och kräva akut medicinsk behandling.

Orsakerna till stämbandsförlamning kan variera, men de vanligaste orsakerna innefattar skada under kirurgisk behandling (till exempel hals- eller hjärtkirurgi), sjukdomar som cancer, neurologiska sjukdomar, infektioner och trauma. I vissa fall kan orsaken inte fastställas. Behandlingen av stämbandsförlamning beror på orsaken och kan innefatta medicinsk behandling, logopedisk terapi eller kirurgi.

Den vagusnerven (latin: nervus vagus) är den tionde cranial nervesnerven och är den nerv som innerverar de flesta av kroppens inre organ. Den går från hjärnan via halsen till bröstet och buken, och styr bland annat hjärtats, lungornas och mag-tarmsystemets funktioner. Den vagusnerven är en del av det parasympatiska nervsystemet och bidrar till att hålla kroppen i ett jämviktstillstånd.

Kemoreceptorceller är speciella celler som kan detektera kemiska signaler i kroppen, särskilt i blodomloppet. Dessa celler är mycket känsliga för små variationer i koncentrationen av olika kemiska substanser, till exempel syre, kolmonoxid och natriumjoner (Na+). De kan på så sätt hjälpa till att reglera andnings- och hjärtats funktion genom att sända information till hjärnan om kroppens inre miljö. Kemoreceptorceller finns i bland annat carotisblodkärlen i halsen och aortabågen nära hjärtat.

Strålkirurgi, även känt som radikal strålbehandling eller stereotaktisk strålningsterapi, är en form av cancerbehandling där höga doser av strålning används för att eliminera tumörvävnad. Denna behandlingsmetod inriktar sig på att direkt rikta strålningen till cancern och spare omgivande frisk vävnad så mycket som möjligt. Strålkirurgi kan användas som en kurativ behandling för vissa typer av cancer eller som palliativ behandling för att lindra symtom och förbättra kvaliteten på livet för patienter med obotlig cancer.

Det finns två huvudsakliga typer av strålkirurgi: fraktionerad strålkirurgi och stereotaktisk strålningsterapi (SRT). Fraktionerad strålkirurgi delas upp i flera behandlingssessioner som sträcker sig över en period på veckor, medan SRT är en icke-invasiv metod som levererar höga doser av strålning i ett fåtal sessioner.

Strålkirurgi kan användas för att behandla olika typer av cancer, inklusive hjärncaner, prostatacancer, lungcancer och ögoncancer. Vid behandling av hjärntumörer kan strålkirurgi kombineras med kirurgi eller kemoterapi för att optimera behandlingsresultaten. För patienter med prostatacancer kan strålkirurgi användas som en alternativ metod till traditionell operation eller brachyterapi (en form av inre strålbehandling). Vid lungcancer kan strålkirurgi användas för att behandla tidiga stadier av sjukdomen eller som en palliativ behandling för att lindra symtom orsakade av tumörväxt.

"Lillhjärnans sjukdomar" (eng. "Degenerative diseases of the cerebellum") är en grupp neurologiska tillstånd som kännetecknas av skada och degeneration i lillhjärnan, en del av hjärnan som har stor betydelse för koordineringen av rörelser och balans.

Här är några exempel på vanliga sjukdomar som kan drabba lillhjärnan:

1. Spinocebellära ataxi (SCA): Detta är en grupp arvsmassbaserade sjukdomar som orsakas av defekter i specifika gener. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, bland annat.
2. Friedreichs ataxi (FRDA): Detta är en arvsmassbaserad sjukdom som orsakas av defekter i FRATAXIN-genen. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, muskelsvaghet, hjärtproblem och annan skada på nervsystemet.
3. Multipel systematrofi (MSA): Detta är en neurologisk sjukdom som orsakas av degeneration i flera delar av det centrala nervsystemet, inklusive lillhjärnan. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av koordination och balans, muskelsvaghet, autonoma symptom (som blodtrycks- och svettningsförändringar) och andra neurologiska symptom.
4. Progressiv supranukleär pares: Detta är en neurologisk sjukdom som orsakas av degeneration i specifika delar av hjärnan, inklusive lillhjärnan. Sjukdomen kännetecknas av progressiv förlust av muskelkontroll och koordination, bland annat svårigheter att röra ögonen och att svälja.
5. Creutzfeldt-Jakob sjukdom: Detta är en dödlig neurologisk sjukdom som orsakas av prioner (proteiner som har förvridit sig till en skadlig form). Sjukdomen kännetecknas av snabb progressiv demens, muskelsvaghet, koordinationssvårigheter och andra neurologiska symptom.

Det är viktigt att notera att det finns många andra sjukdomar som kan orsaka liknande symptom som ovan nämnta sjukdomar. Om du eller någon i din närhet upplever några av dessa symptom bör ni söka vård och få en korrekt diagnos från en läkare.

'Orbit' är inom medicinen den bägige kavitet i ansiktsskelettet där ögat och de omkringliggande vävnaderna är belägna. Orbitten bildas av flera ben, bland annat överkäksbenet (maxilla), tinningbenet (temporale) och kindbenet (zygomaticum). I orbiten finns även muskler som används för att röra ögat, nerver, blodkärl och fettvävnad. Funktionen hos orbitten är att skydda och ge stöd till ögat och dess tillhörande strukturer.

Miller Fisher syndrom (MFS) är en sällsynt neurologisk sjukdom som kännetecknas av tresjöftis triad av symtom: oftalmoplegi (ögats rörelseförmåga är nedsatt), ataxi (störningar i koordinationen av muskelrörelser) och areflexi (nedsatta reflexer). Det orsakas vanligtvis av en autoimmun reaktion mot gangliosid M, ett lipidmolekyl som finns på nervcellernas yta. Sjukdomen är relaterad till Guillain-Barrés syndrom men är mindre allvarlig och tenderar att ha en bättre prognos. Behandlingen för MFS består ofta av immunglobulin eller plasmautbyte terapi för att minska den autoimmuna reaktionen.

'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:

1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.

2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.

3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.

4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.

5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.

I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.

"Förlängd märg" (latin: Medulla spinalis elongata) är en benämning på den del av märgen som når ner längre än vanligt i ryggraden. Detta kan orsaka olika symptom beroende på var den förlängda märgen pressar på ryggmärgsbanorna, till exempel känsel- och smärtförluster, muskelsvaghet eller koordinationssvårigheter. Förlängd märg kan vara inneboende orsakat av genetiska faktorer eller utvecklas sekundärt till andra sjukdomar som exempelvis cancer, vissa infektioner eller trauma.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

The maxillary nerve, auch känd som the second division of the trigeminal nerve (cranial nerve V2), är ett av de större nerverna i ansiktet och huvudet. Det försörjer känseln till kinden, överkäken, ögonbrynen, näsa och delar av tinningarna. Maxillary nerve innerverar även vissa muskler involverade i käkmuskelaktioner.

I'm sorry, but I couldn't find a medical definition for the term "neurallist." It is possible that it may not be a widely recognized or used term in the field of medicine. If you could provide more context or clarify what you are looking for, I would be happy to try and help further!

"Ganglier" är ett adjektiv som används för att beskriva något som har formen eller liknar ett ganglion. I en medicinsk kontext refererar "ganglion" vanligtvis till en grupp av nervceller utanför centrala nervsystemet, som fungerar som en smärtcentral och bearbetar sensoriska signaler. Ganglier innehåller ofta cellkropparna för afferenta neuron (sensoriska nervceller) och kan ingå i det autonoma nervsystemet eller vara en del av det perifera nervsystemet.

Exempel på olika typer av ganglier inkluderar:

1. Dorsalrotsganglion: En typ av ganglion som innehåller cellkropparna för de afferenta neuron som transporterar smärta, temperatur och kvalitetssinne till ryggmärgen.
2. Sympatiskt ganglion: En del av det sympatiska nervsystemet som hjälper till att reglera kroppens involuntära funktioner, såsom hjärtslag, andning och blodtryck.
3. Parasympatiskt ganglion: Även en del av det autonoma nervsystemet, men denna gång i det parasympatiska nervsystemet, som hjälper till att reglera kroppens vila och ämnesomsättning.

Det är värt att notera att "ganglion" kan också användas för att beskriva en sorts vätskefylld cysta som ofta bildas i hand- eller fotleden, men detta är inte relaterat till den medicinska definitionen av ett nervganglion.

'Skalle' er en uformell betegnelse for hovedet, men i en medicinsk kontekst refererer det typisk til kraniet eller den del av kroppen som omgiver hjernen. Det består av flere separate ben, der vokser sammen til et solidt skeletal støtteelement for hjernen og musklerne i ansigtet og nakken. Kraniet har også åbninger som tillader nervesystemets strukturer, blodkar og andre vitaler organer at passere igennem.

"Bristfälligt uttal" kan definieras som en medicinsk term som refererar till ett svårighet att artikulera talat språk korrekt, vilket orsakas av problem med muskulatur eller koordination i mun, tunga eller läppar. Det kan också vara relaterat till neurologiska störningar eller utvecklingsstörningar. Bristfälligt uttal kan leda till att ord och fraser inte uttalas korrekt och kan vara svåra att uppfatta och förstå för andra personer.

Nervskida tumörer, även kända som nerve sheath tumörer, är en typ av godartad (benign) eller elakartad (malign) tumör som utvecklas i de celler som bildar nervens skyddande hölje, så kallade Schwann cells och/eller perineural cells. De två vanligaste typerna av nervskida tumörer är schwannomor och neurofibromor.

Schwannomor utgör ungefär 5% av samtliga benigna intracraniella tumörer hos vuxna och bildas vanligen i de perifera nerverna, men kan också förekomma inuti kraniet eller ryggraden. De tenderar att växa långsamt och orsakar ofta symptom som är relaterade till närheten till den nerv som tumören trycker på.

Neurofibromor är också en benign tumör, men de kan vara mer komplexa än schwannomor eftersom de kan innehålla flera typer av celler och vävnader. De kan också utvecklas i nerverna själva, inte bara i deras skyddande hölje. Neurofibromor är ofta associerade med neurofibromatosis typ 1 (NF1), en ärftlig sjukdom som orsakar flera tumörer och andra hud- och skelettförändringar.

Maligna nervskida tumörer, även kända som maligna periphera nerverstamscellstumörer (MPNST), är ovanliga men aggressiva cancerformer som kan sprida sig till andra delar av kroppen. De kan utvecklas från en befintlig benign nervskida tumör eller uppstå spontant i en nerv.

Behandlingen för nervskida tumörer beror på flera faktorer, inklusive typen, storleken, belägenheten och om det finns någon cancercellsspridning. Konventionella behandlingsmetoder innefattar kirurgi, strålbehandling och kemoterapi. I vissa fall kan immunterapi och andra terapeutiska strategier vara tillgängliga som del av en klinisk prövning.

Perifera nervsystemets sjukdomar, även kända som periphera nervsjukdomar (PNS), är en grupp med medicinska tillstånd som orsakas av skador, funktionsnedsättning eller sjukdom i det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet består av ett nätverk av nervceller och nerver som utgår från ryggmärgen och förgrenar sig till alla delar av kroppen, förutom hjärnan och ryggmärgen själva, som kallas det centrala nervsystemet.

Perifera nervsystemets sjukdomar kan vara uppdelade i olika kategorier baserat på orsaken till skadan eller funktionsnedsättningen. Dessa inkluderar:

1. Kompressionsskador: Nerven komprimeras eller kramas, vilket orsakar smärta, känselbortfall och muskelsvaghet. Exempel på kompressionsskador är karpaltunnelsyndrom (kompression av mediannerven i handleden) och lumbalplexusneuropati (kompression av nerverna i lårsidan).
2. Traumatiska skador: Nerven skadas direkt till följd av en trauma, såsom en fraktur eller en skada under en operation.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Charcot-Marie-Tooth-syndrom.
4. Infektionsrelaterade sjukdomar: Nerven infekteras av en patogen, såsom bakterier eller virus. Exempel på infektionsrelaterade sjukdomar är Guillain-Barré-syndrom och botulism.
5. Autoimmuna sjukdomar: Det immunförsvaret angriper och skadar nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på autoimmuna sjukdomar är kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP) och multifokala motorneuronsjukdom (MMN).
6. Metaboliska sjukdomar: Nervceller skadas till följd av störningar i metabolsma processer, såsom diabetes och hypotyreos. Exempel på metaboliska sjukdomar är diabetisk neuropati och hypotyroid neuropati.
7. Toxinskador: Nervceller skadas till följd av exponering för toxiner, såsom tungmetaller eller läkemedel. Exempel på toxinskador är alkoholrelaterad neuropati och läkemedelsinducerad neuropati.

Det är viktigt att söka specialistvård om man misstänker en perifer nervskada, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen.

Nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR, eller även known as neurotrophic tyrosine kinase receptors, NTR) är en typ av receptorproteiner som spelar en viktig roll i signalsuberingen relaterad till cellers överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Dessa receptorer binder specifikt till nervtillväxtfaktorer (NGF), vilka är en familj av proteiner som reglerar neuronala signalsuberingar.

Det finns två huvudsakliga typer av NGFR: tyrosin kinase-kopplade receptorer (TrkA, TrkB och TrkC) och den decoy-receptorn p75NTR. Trk-receptorerna är aktiverade när de binder till sina respektive ligander (NGF, BDNF eller NT-3), vilket leder till en signalsubering som främjar cellens överlevnad och differentiering. p75NTR kan både fungera som en signalreceptor när den binder till sin ligand, men den kan också agera som en negativ regulator av Trk-receptorernas signalsubering genom att binda till samma ligander.

Sammanfattningsvis är nervtillväxtfaktorreceptorer viktiga proteiner som hjälper till att reglera neuronal differentiering, överlevnad och apoptos, och deras funktioner kan ha implicationer i olika neurologiska sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Bell's palsy is a peripheral facial nerve paresis or paralysis, which affects the muscles on one side of the face. It is named after Sir Charles Bell, who first described it in 1829. The exact cause of Bell's palsy is not known, but it is believed to be due to inflammation and swelling of the facial nerve (cranial nerve VII) as it passes through a narrow bony canal in the skull.

The symptoms of Bell's palsy usually develop suddenly over the course of 48 hours or less. They may include:

* Weakness or paralysis on one side of the face, which can cause difficulty closing the eye, smiling, frowning, or raising the eyebrow on that side
* Drooping of the mouth and corner of the mouth on the affected side
* Changes in taste sensation, particularly a loss of taste on the front two-thirds of the tongue
* Intolerance to loud sounds on the affected side
* Pain behind the ear or around the jaw on the affected side
* Headache
* Difficulty speaking clearly
* Drooling

Most people with Bell's palsy recover completely within a few weeks to several months, although some may have permanent residual facial weakness. Treatment typically involves corticosteroids to reduce inflammation and antiviral medications if the condition is believed to be caused by a viral infection. Physical therapy and protective eyecare may also be recommended.

Hjärnsjukdomar är en övergripande term för sjukdomar som drabbar hjärnan och kan påverka dess struktur, funktion eller kemi. Detta inkluderar en bred varierad palett av tillstånd, från neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinson sjukdom, till stroke, hjärntumörer, multipla skleros, epilepsi, mentala ohälsa som schizofreni och depression, samt neurologiska störningar som autism och ADHD. Hjärnsjukdomar kan orsakas av genetiska faktorer, infektioner, trauma, livsstilsfaktorer eller okända orsaker. Symptomen varierar beroende på vilken typ av hjärnsjukdom det rör sig om, men kan inkludera minnesförlust, förändringar i kognition, motoriska störningar, smärta, sinnesförluster och beteendeförändringar.

"Kirurgisk dekompression" refererar till ett medicinskt ingrepp där målet är att minska trycket på en del av kroppen, oftast inre organ eller nerver, för att lindra smärta eller förbättra funktionen. Detta kan uppnås genom att skapa ett artificiellt utrymme runt den drabbade strukturen, till exempel genom att ta bort en del av ett ben för att lindra tryck på en nerv, eller genom att göra en öppning i en kapsel runt ett organ för att minska trycket inuti.

Exempel på kirurgisk dekompression inkluderar:
- Nervdekompression, där en del av en nervrot är komprimerad och orsakar smärta eller kraftiga känsel- eller rörelseförluster. Genom att göra en liten inkision i huden och skapa ett utrymme runt nervern kan trycket minskas och symtomen förbättras.
- Dekompression av gallblåsan, där stenar eller andra abnormaliteter orsakar högt tryck inuti gallblåsan. Genom att göra en inkision i gallblåsan kan man minska trycket och förhindra komplikationer som inflammation eller infektion.
- Dekompression av lungan, där en del av lungan kollapsar och orsakar andningssvårigheter. Genom att göra en inkision i bröstkorgen kan man återställa lungans funktion och förbättra andningen.

Det är viktigt att notera att kirurgisk dekompression bör utföras av en kvalificerad läkare, ofta en specialist inom området som drabbats, efter en noggrann undersökning och bedömning av patientens tillstånd.

Hjärnhinneinflammation, även känd som meningit, är en infektion som orsakas av virus eller bakterier och som drabbar hjärnhinnan, de membraner som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: hårda hjärnhinnan (dura mater), spindelvävshjärnhinnan (arachnoidea mater) och blodhjärnhinnan (pia mater).

Vid en hjärnhinneinflammation blir hjärnhinnorna inflammerade, vilket kan orsaka symtom som hög feber, intensiv huvudvärk, kräkningar, muskelvärk, stel nacke, ljuskänslighet, förvirring och i vissa fall medvetandeslag. I allvarliga fall kan infektionen leda till komplikationer som hjärnskador, döva öronsjukdomar eller andra kroniska sjukdomar.

Hjärnhinneinflammation behandlas vanligen med antibiotika om den orsakas av bakterier, och med antivirala läkemedel om den orsakas av virus. I vissa fall kan operation vara nödvändig för att dränera vätska som har ansamlat sig i hjärnrummet. Prevention av hjärnhinneinflammation inkluderar vaccination, god handhygien och undvikande av exponering för infektioner.

'Smaklökare' är ett informellt eller slanguttryck och används vanligtvis för att beskriva någon som uppsöker nöjen, kanske speciellt när det gäller mat och dryck. Det finns inget etablerat medicinskt eller vetenskapligt definition av "smaklökare".

Ibland kan termen användas på ett pejorativt sätt för att beskriva någon som konsumerar överdådigt, oansvarigt eller hetsigt. Men det är inte alltid fallet och beroende på kontext kan ha en mer neutral eller positiv konnotation.

I medicinskt sammanhang finns det diagnoser som kan vara relaterade till onormal konsumtion av mat, såsom ätstörningar, men termen "smaklökare" används inte inom den professionella medicinska världen för att beskriva eller diagnostisera någon.

Den yttre halsartären (latin: arteria carotis externa) är en blodkärl som förser huvudet och halsen med syresatt blod. Den delar sig vanligen från den gemensamma halsartären (arteria carotis communis) på nivå av struphuvudet (larynx). Därefter går den uppåt i halsen, passerar förbi skulderbladet (scapula) och går in i huvudet genom tinningbenets (os temporale) öppning (foramen supratrochleare).

I huvudet delar den sig sedan i två grenar: den yttre halspulsådern (arteria maxillaris) och den främre tungpulsådern (arteria lingualis). Dessa grenar förser olika delar av ansiktet, hjärnan och svalget med syresatt blod.

En hjärnstamsinfarkt är ett medicinskt tillstånd som inträffar när blodflödet till hjärnstammen, den del av hjärnan som kontrollerar viktiga kroppsfunktioner som andning, puls, blodtryck och medvetande, avbryts eller minskar. Detta orsakas vanligtvis av en blodpropp (trombus) eller ett blodflödesavbrott (emboli) i en artär som förser hjärnstammen med syresättat blod.

När hjärnstamsinfarkten uppstår kan det leda till allvarliga symptom som yrsel, dubbelseende, svaghet eller förlamning på ena sidan av kroppen, sväljningssvårigheter, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter och i värsta fall koma eller död. Behandlingen för hjärnstamsinfarkt inkluderar ofta trombolytiska läkemedel som kan bryta ned blodproppen och återställa blodflödet till hjärnstammen, men det är viktigt att söka omedelbar medicinsk vård om man misstänker en hjärnstamsinfarkt eftersom snabb behandling kan minska risken för komplikationer och permanent skada.

"Diseases of the central nervous system" refer to a group of medical conditions that affect the brain and spinal cord, which together make up the central nervous system (CNS). These diseases can be caused by various factors, including genetics, infections, injuries, tumors, and degenerative processes.

Examples of CNS diseases include:

1. Multiple sclerosis: a chronic autoimmune disease that affects the myelin sheath surrounding nerve fibers in the brain and spinal cord.
2. Alzheimer's disease: a progressive neurodegenerative disorder that causes memory loss, cognitive decline, and behavioral changes.
3. Parkinson's disease: a degenerative disorder of the central nervous system that affects movement and coordination.
4. Epilepsy: a chronic neurological condition characterized by recurrent seizures.
5. Amyotrophic lateral sclerosis (ALS): a progressive neurodegenerative disease that affects nerve cells in the brain and spinal cord, leading to muscle weakness, paralysis, and respiratory failure.
6. Meningitis: an infection of the membranes surrounding the brain and spinal cord.
7. Brain tumors: abnormal growths of cells in the brain that can be benign or malignant.
8. Stroke: a sudden interruption of blood flow to the brain, causing damage to brain tissue.
9. Huntington's disease: a genetic disorder that causes progressive degeneration of nerve cells in the brain, leading to cognitive decline and movement disorders.
10. Spinal cord injuries: damage to the spinal cord caused by trauma or injury, resulting in loss of motor function, sensation, or both.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

In medical terms, eyelids are the thin fold of skin that covers and protects the front surface of the eye, known as the conjunctiva. The upper and lower eyelids help to distribute tears across the surface of the eye and assist in keeping it moist and clear of debris. They also contain muscles that allow for blinking and closing, protecting the eye from damage and irritants.

The eyelids are made up of several layers, including the skin on the outside, a thin layer of muscle, the tarsal plate (which provides structure), the conjunctiva (a mucous membrane that covers the inner surface of the eyelid and the front surface of the eye), and the eyelashes.

Abnormalities or conditions affecting the eyelids can impact vision, comfort, and overall eye health, making it important to seek medical attention if any issues arise.

'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.

Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.

Ischiatic neuropathy, även känt som ischiaticusnerveinflammation eller ischiaticusneuropati, är en nervskada eller irritation av den ischiatiska nerven. Den ischiatiska nerven är en stor nerver som förgrenar sig från ryggraden i ländryggen och innerverar musklerna i bakdelen, låren och benen, samt känseln i delar av skinnet på baksidan av benet.

Ischiatic neuropathy kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive kompression eller skada av nerven, sjukdomar som diabetes, tumörer, infektioner eller trauma till ländryggen eller höftområdet. Symptomen på ischiatic neuropathy kan variera beroende på graden och platsen på skadan, men de kan inkludera smärta, kramper, svaghet eller förlorad känsel i låren och benen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och avbildningsstudier som magnetresonanstomografi (MRI) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innebära mediciner för smärtlindring, fysisk terapi, operation eller kombinationer av dessa.

Hypofysär apoplexi är ett oväntat, akut tillstånd som inträffar när det hypofysala neoplasminet (till exempel adenom) i hypofysen plötsligt får inre blödning och/eller infarkt. Detta resulterar i en plötslig förstoring av tumörstorleken, tryck på omgivande strukturer och påverkan på hormonproduktionen. Symptomen kan vara bland annat huvudvärk, synnedsättning, dubbelseende, ödem i ansiktet, illamående och medvetandeförlust. Hypofysär apoplexi är en medicinsk akut sjukdom som kräver omedelbar behandling.

Eye diseases, also known as ocular diseases, refer to a range of conditions that affect the eye or its surrounding structures and impair vision. These may include:

1. Refractive errors: These are common vision problems that can be corrected with glasses, contact lenses, or surgery. Examples include myopia (nearsightedness), hyperopia (farsightedness), astigmatism, and presbyopia.
2. Cataracts: A clouding of the eye's lens that leads to blurry vision and increased sensitivity to light. Cataracts are typically age-related but can also occur due to injury, disease, or medication use.
3. Glaucoma: A group of eye conditions that damage the optic nerve, often due to high pressure inside the eye. Glaucoma can lead to permanent vision loss if left untreated.
4. Age-related macular degeneration (AMD): A progressive eye disease that affects the central part of the retina, called the macula, and impairs sharp, straight-ahead vision. AMD is a leading cause of vision loss in people over 50.
5. Diabetic retinopathy: A diabetes complication that affects the blood vessels in the retina, causing them to leak or bleed and distorting vision. If left untreated, diabetic retinopathy can lead to blindness.
6. Retinal detachment: A serious eye condition where the retina separates from the tissue around it, leading to permanent vision loss if not treated promptly.
7. Amblyopia (lazy eye): A condition that occurs when one eye doesn't develop normal vision, often due to a lack of proper visual stimulation during early childhood.
8. Strabismus (crossed eyes): A misalignment of the eyes where they point in different directions, which can lead to double vision and other vision problems.
9. Conjunctivitis (pink eye): An inflammation or infection of the conjunctiva, the thin membrane that covers the inside of the eyelids and the white part of the eye.
10. Keratoconus: A progressive eye condition where the cornea thins and bulges outward into a cone shape, causing distorted vision.

These are just a few examples of common eye conditions and diseases that can affect your vision. Regular eye exams with an eye care professional can help detect these issues early on and prevent or manage them effectively.

Electrical resting potentials in the auditory brainstem refer to the difference in electrical charge between the inside and outside of a neuron when it is not actively transmitting a signal. In the auditory brainstem, which includes structures such as the cochlear nucleus, superior olivary complex, and lateral lemniscus, these resting potentials are critical for the proper functioning of the auditory system.

At rest, the inside of a neuron has a negative charge relative to the outside, typically around -70 mV. This is due to an uneven distribution of ions such as sodium (Na+), potassium (K+), and chloride (Cl-) across the cell membrane. The negatively charged proteins and other organic molecules inside the neuron are unable to cross the lipid bilayer of the cell membrane, but positively charged ions like Na+ and K+ can move through special channels in the membrane.

In the auditory brainstem, there are specific types of neurons that respond to sound by generating action potentials, which are rapid changes in the electrical charge across the cell membrane. These action potentials occur when the resting potential is disrupted, causing the inside of the neuron to become positively charged relative to the outside. This change in charge is triggered by the influx of Na+ ions through voltage-gated channels in the membrane.

Once an action potential has been generated, it travels down the length of the neuron and can trigger further electrical signals in other neurons. In the auditory system, this allows for the transmission of sound information from the ear to the brain, where it is processed and interpreted.

Abnormalities in resting potentials or action potential generation in the auditory brainstem can lead to hearing difficulties or other auditory processing disorders. For example, some forms of hearing loss have been linked to defects in the ion channels that regulate resting potentials in the cochlea and auditory nerve.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

En epidermoidcyst är en typ av cysta som bildas under huden eller slemhinnor, och innehåller vanligtvis död cellskrov samt hartsliknande material. Den utgörs av ett säckformat hölje av hud- eller slemhinneceller som växer in i underliggande vävnad. Cystan kan vara förhållandevis liten, men kan också bli stor nog att orsaka en uppenbar deformitet på ytan av huden eller slemhinnan.

Epidermoidcystor är oftast ofarliga, men kan ibland bli infekterade och leda till smärta, rodnad och svullnad i området runt cystan. I vissa fall kan en epidermoidcyst behöva avlägsnas kirurgiskt, särskilt om den orsakar besvär eller är estetiskt störande.

En hjärnsinus är ett slags utvidgning i skallbenen där det förekommer luftfyllda rum, kallade paranasala sinus. Dessa strukturer innehåller vanligtvis luft och hjälper till att fuktighet och varme regleras i näsa och svalg. Ordet "hjärnsinus" används ofta för att referera till de paranasala sinusen som är nära hjärnan, däribland frontova, etmoidala, sphenoidala och maxillära sinusen. Infektioner eller andra sjukdomar i dessa områden kan leda till komplikationer eftersom de gränsar till hjärnan och kranialnerverna.

'Nervsystemet' är det organ som har som funktion att leda, samordna och koordinera kroppens olika funktioner. Det består av hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna som sträcker sig ut från dessa strukturer till resten av kroppen. Nervsystemet är ansvarigt för att bearbeta sensorerisk information från omgivningen, kontrollera muskulaturen och andra organ samt reglera kroppens inre miljö. Det kan delas upp i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (de perifera nerverna).

En trumhålesträng, även känd som membranophon, är ett slaginstrument som producerar ljud när man slår på eller skakar ett tjockt, elastiskt material, vanligtvis en membran. Membranen är sträkt över en resonansrum, ofta i form av en tratt eller en cylinder, och vibrationerna från membranet förändras av resonansrummet, vilket ger upphov till den önskade tonen. Exempel på trumhålesträngar inkluderar tromboner, timpani, bongotrummor och congatrummor.

'Skelning' er en medisinsk begrep som refererer til den proces hvor kroppens eget immunsystem angriper og bryter ned et eller flere ledd. Denne prosessen fører ofte til smerte, tumor, hævelse, varme og rødmen i det pågældende led. Skelning kan være akut eller kronisk, og den kan ramme enhver del af kroppen som har et led.

Det er vigtigt at nævne at skelning ikke bør forveksles med artrit, som er en betegnelse for en række forskellige sygdomme der alle påvirker leddene på en eller anden måde. Skelning er én af de sygdomme som falder ind under den bredere kategori artrit, men der er også mange andre typer af artrit såsom reumatoid artrit, psoriasisartrit og gicht.

Halsartärsjukdomar, även kända som halskranskärlssjukdomar, är en samling av medicinska tillstånd som drabbar de stora och medelstora artärerna i halsen. Dessa artärer förser hjärnan med blod, och sjukdomarna kan orsaka allvarliga komplikationer som stroke eller transitorisk ischemisk attack (TIA).

Här är några exempel på vanliga halsartärsjukdomar:

1. Ateroskleros: Detta är en process där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas i artärernas väggar, bildande plack som kan orsaka artärförträngning eller -förstening.
2. Karotisdissektion: Detta är en skada på den inre karotisartärens vägg, vanligen orsakad av en tr trauma eller annan skada. Dissektionen kan leda till att blod ansamlas mellan artärväggarna och orsaka en förträngning eller blockering av artären.
3. Fibromuskulär dysplasi: Detta är ett sällsynt tillstånd där artärväggarna blir oregelbundet förtjockade, vilket kan leda till en förträngning eller blockering av artären.
4. Aneurysm: Detta är en utbuktning i artärens vägg som orsakas av svaghet i artärväggen. Aneurysmen kan vara farlig om den spricker eller om blodproppen lossnar och blockerar en annan artär.
5. Vaskulit: Detta är en grupp sjukdomar som orsakar inflammation i artärväggarna, vilket kan leda till en förträngning eller blockering av artären.

Behandlingen för halsartärsjukdomar beror på typen och svårighetsgraden av sjukdomen. Behandlingen kan innefatta mediciner, operationer eller kombinationen av båda.

Sarkoidos är en sjukdom som karaktäriseras av att det bildas små samlingar av inflammatoriska celler, så kallade granulomer, i olika delar av kroppen. De vanligaste organen där granulomen bildas är lungorna och lymfkörtlarna i bröstet, men sjukdomen kan även påverka hud, ögon, lever, hjärta och centrala nervsystemet.

Sjukdomens orsak är fortfarande okänd, men det finns teorier om att det kan bero på en överdriven immunreaktion mot ett ännu obekant ämne. Sarkoidos förekommer oftare hos kvinnor än män och vanligtvis diagnostiseras den mellan 20 och 40 års ålder.

Symptomen på sarkoidos kan variera beroende på vilka organ som är drabbade, men de vanligaste symptomen innefattar hosta, andnöd, trötthet, feber, viktminskning och hudförändringar. I vissa fall kan sjukdomen vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under rutinmässiga undersökningar.

Behandlingen av sarkoidos beror på vilka organ som är drabbade och hur allvarlig sjukdomen är. I mildare fall kan patienten behöva inga speciella behandlingar alls, medan andra kan behöva immunosuppressiva läkemedel eller kortikosteroider för att minska inflammationen och underlätta symtomen. I vissa fall kan även lungtransplantation vara ett alternativ för patienter med allvarlig lungpåverkan.

'Gälar' är inget etablerat medicinskt begrepp eller diagnos. Det kan dock hänvisa till andningsorganen hos vissa djur, som fiskar och groddjur, som kallas gälar. Gälarna är vävnader som använder sig av diffusion för att ta upp syre från vattnet och avge kolmonoxid.

I medicinskt sammanhang kan 'gäle' även användas i överförd bemärkelse för att beskriva en persons andning eller andningsmönster, till exempel "den sjuke har ett djupt och jämnt gälande". Men detta är inte en officiell medicinsk term.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Den vestibulära nerven (CN VIII) är ett par av kranialnerver som har ansvar för balans- och rörelsesinne. Den består av två delar: den laterala delen, som även kallas den cochleara nerven, och den mediala delen, som kallas den vestibulära nerven i snävare mening.

Den laterala delen har ansvar för att transportera hörselinformation från innerörat till hjärnan. Den mediala delen har istället ansvar för att transportera information om rörelser och stillhet, acceleration och deceleration, samt position i rummet från det vestibulära systemet i innerörat till hjärnan.

Dessutom har den mediala delen en viktig roll i att koordinera ögonrörelserna för att upprätthålla stabiliteten i synfältet under huvudrörelser och rörelser av kroppen. Skador på den vestibulära nerven kan leda till symptom som illamående, yrsel, balanssvårigheter och svårigheter att fokusera ögonen.

En skallfraktur är ett medicinskt tillstånd där det finns en skada eller ett brott i ett eller flera ben av skallen. Detta orsakas vanligtvis av trauma, såsom en hård slag eller ett fall. Skallfrakturer kan vara öppna eller stängda, beroende på om det finns en direkt samband mellan det yttre miljön och det inre av skallen. Öppen skallfraktur innebär att det finns en klar anslutning mellan det yttre miljön och det inre av skallen, medan stängd skallfraktur inte har någon direkt anslutning.

Symptomen på en skallfraktur kan variera beroende på typen och svårheten av frakturen. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, kräkningar, hörsel- eller synproblem, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och ömmande eller svullna ställen på skallen. I vissa fall kan det även förekomma blödningar från örat eller näsan.

Behandlingen av en skallfraktur beror på typen och svårheten av frakturen, samt eventuella associerade skador. Vanliga behandlingsmetoder inkluderar smärtstillande medel, observation, vila och begränsning av fysisk aktivitet. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att reparera frakturen eller för att kontrollera blödningar.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Icke-myeliniserade nervtrådar är nervfibrer som saknar ett myelinskikt. Myelin är ett fettaktigt och proteinrikt materialslag som omger och isolerar de flesta av de större nervfibrerna i det perifera och centrala nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det myeliniserade skiktet hjälper till att öka hastigheten för nervimpulser längs nerverna genom att reducera elektrisk ledningsförluster.

Icke-myeliniserade nervtrådar är vanligtvis mindre än myeliniserade nervtrådar och har en tunnare diameter. De förekommer ofta i större antal än myeliniserade nervfibrer och transporterar vanligtvis kortare distanser. Icke-myeliniserade nervtrådar överför informationen genom att använda elektrotonisk ledning, vilket är långsammare än saltatorisk ledning som sker i myeliniserade nervfibrer.

Icke-myeliniserade nervtrådar förekommer vanligtvis i det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning och tarmrörelser. De kan också finnas i sensoriska system där de överför information om smärta, temperatur och tryck till centrala nervsystemet.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

I medicinska sammanhang definieras nacken (cervix) som den övre, flexibla delen av ryggraden (kolumnen) som bär upp huvudet och skapar en rörlig länk mellan huvudet och resten av kroppen. Nacken består av sju olika vertebrala segment, C1 till C7, där C1 (atlas) och C2 (axis) är speciellt viktiga eftersom de tillåter huvudrörelserna upp/ner, sid-till-sid och rotation. Nacken innehåller också muskler, ligament, nerver, blodkärl och lymfkärl som är nödvändiga för att underhålla strukturer i huvudet, halsen och övre extremiteterna samt att upprätthålla kroppens balans och stabilitet.

'Retikulært system' (RS) är ett diffust, komplext nätverk av nervceller och fiber som sträcker sig över centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. Det består av glomeruler, tofsar och trådar av cellkroppar och nerver som modulerar, integrerar och transmiterar sensorisk, kognitiv och motorisk information mellan högre och lägre nervcentra. RS är involverat i viktiga funktioner som uppväckning, sömn, homeostas, smärta, temperaturreglering, emotionell respons, kognition och endokrin reglering. Det är också engagerat i patofysiologiska processer som neuropati, smärtsjukdomar, neuropsykiatriska störningar och neurodegenerativa sjukdomar.

Näs-svalgtumörer, även kända som nässvalgstumörer, är en allmän term för olika typer av cancertumörer som utvecklas i slemhinnan (mukösan) i näsan och/eller svalget. Det kan vara både maligna (cancertumörer) och benigna (godartade tumörer).

De vanligaste formerna av maligna nässvalgstumörer är:

1. Squamöscellcancer: Detta är den vanligaste typen av cancer i näsan och svalget. Den utvecklas från platta celler som täcker ytan på slemhinnan.
2. Adenocarcinom: Denna typ utvecklas från körtlarna i slemhinnan.
3. Sarcoma: Detta är en ovanlig form av cancer som utvecklas från bindväv, muskler eller blodkärl i näsan och/eller svalget.

De vanligaste formerna av benigna nässvalgstumörer är:

1. Papillom: Detta är en godartad tumör som ofta växer långsamt och kan orsaka symptom som nässtopp eller sväljningsbesvär.
2. Adenom: Denna typ utvecklas från körtlarna i slemhinnan och kan vara vårtliknande eller knölformade.
3. Fibrom: Detta är en godartad tumör som utvecklas från bindväv och kan vara hård eller mjuk till konsistensen.

Symptomen på nässvalgstumörer kan variera beroende på vilken typ av tumör det rör sig om, men kan inkludera blödningar, nässtopp, sväljningsbesvär, halsont och förändringar i rösten. Om en nässvalgstumör misstänks behövs ofta ytterligare undersökningar som biopsi eller bilddiagnostik för att fastställa diagnosen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på typ och utbredning av tumören.

"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).

Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.

CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.

Halsartärförträngning, även känd som carotisstenos, är ett tillstånd där halsartären (carotis) delvis eller helt förträngs eller blockeras. Detta orsakas vanligtvis av atheroskleros, en process där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas sig på insidan av artärväggen och bildar plack.

En halsartärförträngning kan vara asymptomatisk eller orsaka symtom som svårigheter att andas, hosta, yrsel, synstörningar, svimningar eller stroke (hjärninfarkt). Symptomen uppstår ofta när placken lossnar och en blodpropp bildas, vilket kan leda till ett stopp i blodflödet till hjärnan.

Halsartärförträngning diagnostiseras vanligtvis med hjälp av ultraljud, computed tomography (CT) eller magnetic resonance imaging (MRI). Behandlingen kan innebära livstilsförändringar, mediciner för att reducera risken för blodproppar och operationer som carotisendarteriektomi eller carotisstentning.

"Dissection" är en medicinsk term som vanligtvis refererar till att kroppens vävnader separeras från varandra. Detta kan ske naturligt, som vid uppdelningen av celler under celldelning, eller patologiskt, som vid skada eller sjukdom.

I samband med kärl, såsom artärer och vener, betyder "dissection" att det finns en rymd eller ett gap mellan de två lager av den media (den mittre muskelartären) som normalt hålls samman av elastiska fibrer. Denna patologiska dissection kan orsakas av högt blodtryck, ateroskleros eller andra sjukdomar som skadar kärlväggen. Dissektion i en artär kan leda till ischemisk (syrebrist) skada i de organ som den försörjer med blod. I vissa fall kan det vara livshotande.

Sensorisk hörselnedsättning (sensorineural hearing loss, SNHL) är en form av hörsvanskning som beror på skada eller störningar i inneröronet eller i nerverna som leder till hjärnan. Det är den vanligaste typen av hörsvanskning och kan orsakas av åldrande, exponering för höga ljudnivåer, vissa mediciner, infektioner, skalltrauma eller arvsfaktorer.

SNHL kan vara mild, moderat, svår eller djup och kan påverka ens förmåga att uppfatta tal och andra ljud i olika grad. Vid mild till moderat hörselnedsättning kan det vara svårt att höra svar på låga ljudnivåer, medan svårare fall kan göra det nästan omöjligt att uppfatta tal och andra ljud oavsett ljudnivå.

I vissa fall kan sensorisk hörselnedsättning behandlas med hjälp av mediciner, operationer eller hörhjälpmedel som hörapparater eller kohjärnor. I andra fall kan det vara obotligt och kräva anpassningar i livsstilen för att hantera de begränsningar som uppstår.

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

'Okulära motilitetsrubbningar' är ett medicinskt begrepp som refererar till störningar eller oregelbundenheter i ögats rörelsefunktion. Detta kan innebära problem med att koordinera och kontrollera de muskler som styr ögonrörelserna, vilket kan leda till symtom som dubbelvision, oskarp syn eller trötthet i ögonen.

Det finns olika typer av okulära motilitetsrubbningar, men några exempel är:

* Strabismus (skelning): En abnormalitet där ögonen pekar i olika riktningar, vilket kan leda till dubbelvision eller undvikande av användandet av ett öga.
* Nystagmus: En ofrivillig, rytmisk rörelse av ögonen som kan påverka synskärpan och balansen.
* Opsjunkna ögonlock (ptosis): En försvagning eller avslappnad av muskulaturen runt ögonlocket, vilket kan leda till att det saknas kontakt mellan hornhinnan och ögonbrynet.
* Okulär pares: En försvagning eller förlust av muskelkontroll i ett öga, vilket kan leda till en oregelbundenhet i ögonrörelserna.

Behandlingen av okulära motilitetsrubbningar kan variera beroende på typ och svårighetsgrad, men kan innefatta terapi, operation eller korrektionsglasögon.