En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Infratentoriella tumörer är en typ av hjärntumörer som bildas under det tentorium cerebelli, ett membran som delar hjärnbalken i två delar. Dessa tumörer kan vara maligna eller benigna och kan uppstå från olika typer av celler i det infratentorielle området, såsom nervceller, glialceller eller blodkärl. Exempel på infratentoriella tumörer är cerebellar astrocytomer, medulloblastomer och ependymomer. Symptomen på dessa tumörer kan variera beroende på var i det infratentorielle området tumören finns och hur stor den är, men de vanligaste symtommen innefattar huvudvärk, kräkningar, balansstörningar och problem med synen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp och grad.

Neuroepiteliöma är en typ av tumör som utgår från neuroepitelet, det vilket är den embryonala celltyp som ger upphov till nervceller och gliaceller i centrala nervsystemet. Neuroepiteliöma tumörer kan vara bensinnesfyllnader (benigna) eller maligna (cancerartade), beroende på graden av onkogen potential hos de celler som tumören utgår från. Dessa tumörer kan förekomma i hjärnan, med hjärnbarken (kortex) och ventrikelsystemet som vanliga placeringsställen. De kan också förekomma i ryggmärgen.

Det finns flera undergrupper av neuroepiteliöma tumörer, beroende på vilken celltyp de utvecklas från och deras histologiska egenskaper. Exempel på neuroepiteliöma tumörer inkluderar medulloblastom, ependymom, astrocytom och oligodendrogliom. Behandlingen för neuroepiteliöma tumörer kan bestå av kirurgi, radioterapi och/eller kemoterapi, beroende på typen och graden av tumören.

Jotalamsyra, också känt som jotasulfuron, är ett läkemedel som används för att behandla svår akut bakteriell bronkit (SAB) och andra respiratoriska infektioner orsakade av bakterier som är resistenta mot andra antibiotika. Det är en sulfonamidderivat och fungerar genom att störa bakteriens förmåga att producera ett essentiellt protein.

Jotalamsyra är endast tillgänglig på recept och skall användas under läkares övervakning. Det ges vanligen intravenöst (i en ven) och används oftast när andra antibiotika har visat sig vara ineffektiva.

Sidan är inte designad för att ge medicinsk rådgivning, och det är viktigt att alltid konsultera en läkare eller apotekare innan man börjar använda något nytt läkemedel.

En gliom är en typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen. Gliaceller är stödjande celler i centrala nervsystemet (CNS) och hjälper till att skydda, näringsuppehålla och underhålla andra nervceller.

Det finns olika subtyper av gliom beroende på vilken sorts gliacell de utgår från. Några exempel är astrocymomer, ependymomer och oligodendrogliomer. Astrocymomer är den vanligaste typen av gliom och utgår från astrocytceller.

Gliomer klassificeras ofta efter deras grad av malignitet, som indikerar hur snabbt tumören växer och sprider sig. Låggradiga gliomer växer långsammare och är mindre aggressiva än höggradiga gliomer.

Symptomen på gliom kan variera beroende på var i hjärnan eller ryggmärgen tumören finns och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, krämpor, yrsel, minnesförlust, svårigheter med att tala, se eller höra, samt muskelsvaghet eller förlamning. Behandlingen av gliom kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp, storlek och placering.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

'Hjärnkemi' är inte en etablerad medicinsk term, men det kan vara ett slanguttryck eller ett begrepp som används inom neurovetenskap och psykiatri för att beskriva den biokemiska aktiviteten i hjärnan. Detta kan inkludera studiet av hur olika kemikalier, såsom neurotransmittorer och hormoner, påverkar hjärnans funktion och beteende.

Neurotransmittorerna är kemiska signalsubstanser som överför signaler mellan neuron (hjärnbildande celler) i centrala nervsystemet. Dessa signalsubstanser kan ha effekter på olika mentala processer, såsom sinnesstämning, minne, inlärning och kognition. Exempel på neurotransmittorer är serotonin, dopamin, noradrenalin och GABA (gamma-aminobutyriska syra).

Hormoner är också kemiska signalsubstanser som kan påverka hjärnans funktion. De frisätts ofta från endokrina körtlar och cirkulerar i blodet innan de når målceller, inklusive neuron. Hormoner kan ha effekter på sinnesstämning, kognition, minne och andra mentala processer. Exempel på hormoner som påverkar hjärnans funktion är östrogen, testosteron, kortisol och insulin.

I en bredare betydelse kan 'Hjärnkemi' också syfta på den biokemiska grunden för mentala tillstånd och sjukdomar, inklusive neuropsykiatriska störningar som depression, ångest, schizofreni och autism. Denna forskningsområde undersöker hur genetiska faktorer, livsförhållanden och miljöfaktorer påverkar hjärnans biokemi och hur detta kan leda till olika mentala tillstånd.

Hjärnskada (traumatisk hjärnskada) definieras som skada på hjärnan orsakad av ett yttre våld. Det kan vara olyckor, fall, trafikolyckor, våld eller sportrelaterade skador. Hjärnskador kan variera från milda, som en hjärnskakning, till allvarliga, som komatoskada eller dödsfall. Symptomen på en hjärnskada kan variera beroende på vilken del av hjärnan som skadats och hur allvarlig skadan är. Symptomen kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, yrsel, svårt att tala eller svälja, och i allvarliga fall kan det leda till förlamning, medvetandeförlust eller dödsfall.

'Hjärnans kartläggning' (eng. 'Brain mapping') är ett samlingsbegrepp för olika tekniker och metoder som används för att undersöka, visualisera och förstå hjärnans struktur, funktion och aktivitet. Det kan innefatta bland annat:

1. Morfologisk kartläggning: Användning av olika bildgivande tekniker som magnetresonanstomografi (MRT), diffusionsviktad MRT (DWI) och funktionell MRT (fMRI) för att undersöka hjärnans struktur, vitmarksarkitektur och blodflöde.
2. Funktionell kartläggning: Användning av tekniker som elektroencefalografi (EEG), magnetoencefalografi (MEG) och funktionell MRT (fMRI) för att mäta hjärnans aktivitet under olika mentala tillstånd eller svar på stimuli.
3. Konnektomisk kartläggning: Användning av diffusionstensorimaging (DTI) och andra tekniker för att undersöka de anatomiska förbindelserna mellan olika hjärnregioner och deras roll i olika kognitiva processer.
4. Kemisk kartläggning: Användning av spektroskopi och andra tekniker för att undersöka den biokemiska sammansättningen hos olika hjärnregioner, inklusive neurotransmittor-nivåer och metabolism.
5. Klinisk kartläggning: Användning av ovan nämnda tekniker för att diagnostisera och behandla neurologiska sjukdomar och skador, såsom epilepsi, stroke, hjärntumörer och neurodegenerativa sjukdomar.

Sammantaget syftar 'hjärnans kartläggning' till att förbättra vår förståelse av hjärnans struktur, funktion och anatomi samt hur de påverkas under olika tillstånd och sjukdomar. Detta kan leda till utvecklingen av nya behandlingsmetoder och möjliggöra en mer personifierad medicin.

"Bukspottkörteltumörer" refererar till cancer som utvecklas i bukspottkörteln (pankreas). Det finns två huvudsakliga typer av pankreascancer: exokrin tumörer och endokrina tumörer.

Exokrina tumörer, även kända som duktala adenocarcinomer, är den vanligaste typen av bukspottkörteltumörer och utgör ungefär 95% av alla fall. De utvecklas vanligtvis i de exokrina cellerna som producerar enzymer som hjälper till vid digestionen.

Endokrina tumörer, även kända som neuroendokrina tumörer (NET), är ovanligare och utgör ungefär 5% av alla fall. De utvecklas i de endokrina cellerna som producerar hormoner, såsom insulin och glukagon.

Symptomen på bukspottkörteltumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men kan inkludera viktminskning, smärta i övergången mellan magen och ryggen, illamående och kräkningar, gulsot (icterus) och förstoppning. Behandlingen beror på tumörtyp, storlek och om det har spridit sig eller inte, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (chemotherapi) och målinriktad behandling som tar itu med specifika molekyler i cancercellerna.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

'Tumörer, cystiska, mucinösa och serösa' är begrepp inom patologi och onkologi som hänvisar till olika typer av vävnadsväxtsformationer i kroppen.

1. Tumörer: Allmänt sett är en tumör en abnorm värktillväxt av celler eller vävnad i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer långsamt och är lokaliserade till en viss plats, medan elakartade tumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen.

2. Cystiska tumörer: Dessa är säckformiga strukturer fyllda med vätska eller luft. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i organ som levern, lungorna och sköldkörteln.

3. Mucinösa tumörer: Dessa tumörer producerar en slem-liknande substans känd som mucin. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i tarmarna, lungorna och äggstockarna.

4. Serösa tumörer: Dessa tumörer producerar en serös vätska, som liknar klar vätska i en blåsa. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i äggstockarna, testiklarna och bukhinnan.

Det är värt att notera att dessa typer av tumörer inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande, och en tumör kan ha egenskaper hos mer än en kategori.

Hjärnödem definieras som en patologisk tillstånd där hjärnan infiltreras och swäljs upp av vätska eller andra fluidfyllda strukturer. Det kan orsakas av olika sjukdomar, skador eller störningar i kroppen, såsom förhöjt tryck i kranieventilationssystemet, hjärnblödning, infektion, tumörer eller metabola störningar.

Vid hjärnödem ökar volymen av hjärnbältet, vilket kan leda till ökat intrakraniellt tryck och skada hjärnan genom kompression av nervceller och blodkärl. Symptomen på hjärnödem kan variera beroende på orsaken och svårheten, men de kan inkludera huvudvärk, yrsel, synstörningar, minnesförlust, förvirring, medvetandeförlust och i allvarliga fall till och med koma eller död. Behandlingen av hjärnödem beror på underliggande orsak och kan innefatta medicinsk behandling, kirurgi eller andra terapeutiska metoder.

Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).

Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.

Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.

Hjärnischemi (cerebral infarction) är en form av stroke som orsakas av ett blodflödesbrist i hjärnan, vilket leder till att hjärnvävnaden inte får tillräckligt med syre och näringsämnen. Detta kan resultera i cellskador eller död i den drabbade hjärnregionen.

Hjärnischemi kan delas in i två kategorier:

1. Trombotisk ischemisk stroke: Orsakas av en blodpropp (tromb) som bildats i ett av hjärnans artärer eller dess grenar.
2. Embolisk ischemisk stroke: Orsakas av en blodpropp (embolus) som har lossnat från ett annat ställe i kroppen, till exempel hjärtat eller karotisartären, och transporterats med blodflödet till hjärnan där den blockerar en artär.

Riskfaktorer för hjärnischemi inkluderar hög ålder, högt blodtryck, diabetes, rökning, hög kolesterol, övervikt och fysisk inaktivitet. Symptomen på hjärnischemi kan variera beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad, men de kan inkludera plötslig svaghet eller förlamning på ena kroppshalvan, problem med talsättet eller förståelsen av språk, synförlust, yrsel, samt plötsliga och starka huvudvärkar.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.

Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.

Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.

En hjärnabscess är en encapsulerad infektion i hjärnan som orsakas av bakterier, svampar eller amöbor. Den bildas när organismer tränger in i hjärnan och orsakar inflammation och vätskeansamling i en vesikel (en liten ficka) som är fylld med pus. Hjärnabscesser kan vara livshotande om de inte behandlas tillräckligt snabbt, eftersom de kan öka trycket inne i hjärnan och orsaka skada på hjärnvävnaden. Symptomen på en hjärnabscess kan inkludera huvudvärk, feber, kräkningar, yrsel, förvirring, talrubbningar, muskelsvaghet eller rörelsemönstringar på ena sidan av kroppen. Behandlingen består ofta av antibiotika och eventuellt kirurgiskt avlägsnande av abscessen.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

"Sekundära primära tumörer" är ett begrepp inom onkologi som refererar till nya, separata primära cancerer som utvecklas i en individ som redan har haft en tidigare cancer. Dessa tumörer uppstår ofta som metastaser från den ursprungliga cancern, men kan dock uppträda oberoende av varandra och ha olika histologi och biologiskt beteende.

Det är viktigt att skilja mellan å ena sidan recidiv (återfall) av den ursprungliga cancern och å andra sidan utvecklingen av en ny, separat primärtumör. Sekundära primära tumörer är ovanliga, men kan förekomma, särskilt hos patienter som har en historia av cancer och som har varit utsatta för cancerbehandlingar som kan öka risken för nya cancerutvecklingar.

Exempel på behandlingsmetoder som kan öka risken för sekundära primära tumörer innefattar kemoterapi, radioterapi och immunterapi. Även vissa ärftliga genetiska faktorer kan öka risken för att utveckla flera primära cancerer under livstiden.

En sköldkörteltumör är en ovanlig cancersjukdom där maligna (cancerceller) bildas i cellerna i sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som reglerar kroppens metabolism, tillväxt och utveckling.

Det finns två huvudtyper av sköldkörteltumörer: differenserade sköldkörteltumörer och olikartade sköldkörteltumörer. Differenserade sköldkörteltumörer är vanligare och tenderar att växa långsammare än olikartade sköldkörteltumörer. Olikartade sköldkörteltumörer är mer aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.

Symptomen på en sköldkörteltumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar förändringar i din vanliga hud, röst eller syn, svullnad i halsen, andningssvårigheter, hosta och viktminskning.

Behandlingen av en sköldkörteltumör beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, om det har spridits eller inte, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativ kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonterapi eller en kombination av dessa.

Adenocarcinoma, mucinous is a type of cancer that begins in the glandular cells that line the mucous-secreting glands or organs in the body. In this subtype of adenocarcinoma, the tumor cells produce and release large amounts of mucus, which can accumulate within the tumor and give it a gelatinous or "mucinous" appearance. This type of cancer can occur in various organs, including the colon, rectum, lungs, pancreas, and breast. The prognosis and treatment options for mucinous adenocarcinoma depend on several factors, such as the location and stage of the cancer, as well as the patient's overall health.

Myeloproliferativa sjukdomar (MPD) är en grupp sällsyna blodsjukdomar som karaktäriseras av överdriven produktion och nedsatt differentiering av stamceller i benmärgen. Detta leder till en ökning av vissa typer av blodceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), röda blodkroppar (erytrocyter) eller trombocyter (blodplättar).

Det finns sex huvudsakliga former av myeloproliferativa sjukdomar:

1. Kronisk myeloisk leukemi (CML): Karaktäriseras av en överdriven produktion av vissa vita blodkroppar, kallade granulocyter.
2. Polycytemi vera (PV): Karaktäriseras av en överdriven produktion av röda blodkroppar och ofta även vita blodkroppar och trombocyter.
3. Essentiell trombocytemi (ET): Karaktäriseras av en överdriven produktion av trombocyter.
4. Primär myelofibros (PMF): Karaktäriseras av en förändring i benmärgen som leder till att den blir hård och skleros (myelofibros), vilket orsakar nedsatt produktion av alla typer av blodceller.
5. Övriga myeloproliferativa neoplasm: Inkluderar sjukdomar som inte passar in i de övriga kategorierna, såsom chronic neutrophilic leukemia (CNL) och chronic eosinophilic leukemia (CEL).

Myeloproliferativa sjukdomar kan leda till komplikationer som blodproppar, blödningar och transformation till akut leukemi. Behandlingen beror på typen av MPD och dess allvarlighetsgrad, men kan inkludera mediciner, kirurgi eller stamcellstransplantation.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

Syrebrist i hjärnan, även känd som cerebral hypoxia, är ett tillstånd där hjärnbarken inte får tillräckligt med syre för att fungera korrekt. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive låg syrehalt i blodet (hypoxemi), sänkt blodtryck eller avstannad cirkulation till hjärnan.

När hjärnbarken inte får tillräckligt med syre kan celler börja skadas och slutligen dö, vilket kan leda till varierande grader av neurologisk skada beroende på svårighetsgraden och tiden under vilken hjärnan saknar syre. Symptomen på syrebrist i hjärnan kan inkludera förvirring, minnesförlust, yrsel, stelhet, svag muskelkontroll, andningssvårigheter och i allvarliga fall medvetslöshet eller koma.

Den medicinska definionen av "blod-hjärnbarriären" (BHB) är ett system av cellmembran som kontrollerar och begränsar utbytet av substanser mellan blodomloppet och centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Den består huvudsakligen av endotelceller i de små blodkärlen som försörjer hjärnan, vilka är sammanbundna av täta skrynklor som begränsar vad som kan diffundera över till det omgivande vävnaden. Dessutom finns det en underlagrad basalmembran och glialceller (särskilt astrocyter), vilka bidrar till att upprätthålla och reglera barriärens integritet och funktion.

BHB har till syfte att skydda hjärnan från skadliga substanser, toxiner och patogener som kan finnas i blodet, samtidigt som den tillåter nödvändiga näringsämnen, hormoner och signalsubstanser att passera över för att underhålla och kommunicera med nervcellerna (neuroner). Den här selektiva permeabiliteten gör att BHB är av stor betydelse för hjärnans homeostas och funktion. Vissa sjukdomar, skador och läkemedel kan dock påverka BHBs integritet och leda till en störd hjärnfunktion.

'Parotid neoplasms' refererar till abnorma tillväxt eller förändringar i form av godartade ( icke cancerartade ) eller maligna ( cancerartade ) tumörer i parotisgländan, den största körteln som producerar saliv i huvudet. Parotidgländerna är en par av gländer belägna framför och under öronskålen.

Godartade parotidneoplasmer kan vara bland annat pleomorfa adenomer, Warthins tumör eller basalcellsadenomer. Dessa är oftast långsamt växande och ger mildare symtom som smärta eller svullnad i området.

Maligna parotidneoplasmer kan vara bland annat mucoepidermoid carcinom, adenoid cystic carcinom eller squamous cell carcinom. Dessa är mer aggressiva och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symtomen på maligna tumörer kan inkludera snabb växande svullnad, smärta, otillräcklig öppning av munnen eller ansiktsförlamning.

Behandlingen för parotidneoplasmer kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumören.

'Hjärnbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre vävnadslagern av hjärnan, även känd som cerebral cortex. Den består av nervceller och deras utskott (axoner och dendriter) och är indelad i olika områden med specifika funktioner, såsom sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. Hjärnbarken är den del av hjärnan som är involverad i högre mentala processer, inklusive tankeprocesser, minne, perception, språk och medvetande.

"Cystadenoma" er en medisinsk betegnelse for en godartet tumor (dvs. en vokselvækst som normalt ikke spreder seg til andre dele av kroppen) som utvikler seg i overflateepitelen i en kirtel. Disse tumørene kan oppstå noen steder i kroppen, men de er særlig vanlige i ovarien og leveren.

En cystadenoma inneholder ofte mange små fluidsfillede blærer (cyster) og kan vokse til en betydelig størrelse hvis den ikke behandles. Selv om de fleste cystadenaomar er godartede, kan de i noen tilfeller bli ondartet og overgå til en slags kirteltumør kalt "cystadenocarcinoma".

Symptomer på en cystadenoma kan variere alt etter størrelsen og plasseringen av tumøren, men de inkluderer ofte smerte i området der tumøren er lokalisert, forstyrrelser i tarm- eller urinveisfunksjonen, vanskeligheter med å spise og vekttap. Hvis du tenker at du kan ha en cystadenoma, bør du søke medisinsk veiledning umiddelbart.

'Tumörer' är en allmän term för en abnorm odling av celler i ett vävnadsområde som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign). De kan uppstå i alla typer av vävnader, inklusive bindväv och mjukdelar.

'Bindväv' är en typ av vävnad som ger stöd och struktur till kroppen. Den består av celler som producerar extracellulär matrix (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolhydrater som hjälper till att ge form och integritet till vävnaden. Bindvävsvävnader inkluderar bland annat ben, brosk, senor, leder, hud och organkapslar.

'Mjukdelar' är en term som används för att beskriva vävnader som inte innehåller mycket hård bindväv, till exempel muskler, fett, ligament, senor och organ. Tumörer i mjukdelar kan vara sköra eller fasta, beroende på vilken typ av vävnad som är involverad.

Sålunda kan 'tumörer i bindväv och mjukdelar' innebära godartade eller elakartade tillväxtar i någon av dessa vävnader, såsom skelettmuskler, hud, bindevävnad eller andra mjuka vävnader.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

'Plasmacellsneoplasmer' är en övergripande benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av onormala samlingar eller förökningar av plasma cells (en typ av vit blodscell) i benmärgen eller i andra vävnader. Det finns flera olika typer av plasmacellsneoplasmer, men de två vanligaste är multiplt myelom och plasmacytom.

Multipt myelom är en cancerform som utgår från plasma cells i benmärgen. Dessa onormala celler kan akkumulera i benen, lederna och andra vävnader, vilket orsakar skador på skelettet och andra komplikationer.

Plasmacytom är en cancerform som utgår från en enda plasmacell som har muterat och börjar föröka sig oregelbundet. Detta resulterar i en tumör som består av onormala plasma cells. Plasmacytomer kan vara lokaliserade till en specifik vävnad eller sprida sig till andra delar av kroppen.

Både multipt myelom och plasmacytom kan orsaka symtom som trötthet, smärta, benbrott, infektioner och nedsatt njurfunktion. Behandlingen för plasmacellsneoplasmer kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling och andra typer av terapi beroende på sjukdomens typ och utbredning.

'Tumörer i blindtarmsbihanget' (latin: appendicex) är en allmän term för olika typer av abnorma vävnadsodlingar som kan utvecklas i denna del av tarmen. Det kan vara både godartade och elakartade tumörer. Några exempel på tumörer i blindtarmsbihanget inkluderar:

1. Adenom: Detta är en godartad tumör som utgår från körtlarna i slemhinnan i blindtarmsbihanget. De flesta av dem är små och orsakar inga symptom, men större adenomer kan öka risken för cancerutveckling.
2. Karzinoid: Detta är en elakartad tumör som utgår från neuroendokrina celler i blindtarmsbihanget. Karzinoider i blindtarmsbihanget är sällsynta, men de kan sekundärt spridas till levern och andra organ.
3. Gastrointestinal stromat tumör (GIST): Detta är en sällsynt elakartad tumör som utgår från muskelceller i blindtarmsbihanget. De flesta av dem är godartade, men vissa kan bli canceroaserande.
4. Lymfom: Detta är en elakartad tumör som utgår från lymfocyter (vita blodkroppar) i blindtarmsbihanget. Lymfomer i blindtarmsbihanget är mycket sällsynta.

Det är viktigt att notera att många av dessa tumörer kan vara asymptomatiska och upptäckas slumpmässigt under en operation för annan anledning eller vid en rutinundersökning. Andra gånger kan de orsaka symptom som buksmärta, diarré, viktminskning eller blod i avföringen. Om du upplever några av dessa symptom rekommenderar vi att du söker vård hos din läkare för en bedömning och behandling.

Mucinous cystadenoma is a type of benign (noncancerous) cystic tumor that arises from the epithelial cells lining the abdominal and pelvic organs. These tumors are filled with a gel-like substance called mucin, which is produced by the cells. Mucinous cystadenomas are most commonly found in the ovary, but can also occur in other locations such as the pancreas, appendix, and liver.

Ovarian mucinous cystadenomas are typically large, fluid-filled sacs that can cause abdominal discomfort or pain if they become too large. They are usually slow-growing and do not typically spread to other parts of the body (metastasize). However, in rare cases, these tumors can undergo malignant transformation and develop into cancerous growths called mucinous cystadenocarcinomas.

It is important to note that while mucinous cystadenomas are generally benign, they can still cause symptoms and complications if they become too large or rupture. Therefore, it is recommended to have any suspected ovarian cysts evaluated by a healthcare professional for proper diagnosis and management.

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Hormonkörteltumörer är abnorma tillväxtar (tumörer) i endokrina körtlar, som är kroppens hormonproducerande organ. Dessa körtlar inkluderar hypofysen, sköldkörteln, bisköldkörteln, binjurarna, bukspottkörteln och de inre könskörtlarna (ovary/testiklar). Hormonkörteltumörer kan producera för höga nivåer av specifika hormoner, vilket kan leda till olika symptom beroende på vilket hormon som produceras och i vilken mängd.

Till exempel kan en funktionell tumör i sköldkörteln orsaka hyperthyroidism (förhöjda nivåer av tyroxin), med symptom som nervositet, viktminskning och hjärtklappning. En tumör i binjurarna kan producera aldosteron, vilket kan leda till högt blodtryck och ödem.

Det är viktigt att notera att inte alla hormonkörteltumörer är cancertumörer, utan några är godartade (benigna) och växer långsamt utan att sprida sig till andra delar av kroppen. Andra kan dock vara elakartade (maligna) och ha potentialen att spridas och orsaka allvarliga skador. Behandlingen beror på typen, storleken, läge och om tumören är godartad eller elakartad.

Mag-tarmstumører, også kendt som gastrointestinale stumører, er en overordnet betegnelse for forskellige typer af kræftformer, der udvikler sig i fordøjelseskanalen. Fordøjelseskanalen består af munden, spiserøret, mavesækken, tarmlederne og endetarmen.

Mag-tarmstumører kan inddeles i flere forskellige typer alt efter, hvilket væv de udvikler sig i:

1. Karci nomer (eller adenocarcinomer): Dette er den mest almindelige type mag-tarmstumør og udvikles som regel i slimhindevævet, der løber langs fordøjelseskanalen.
2. Kolorektale karci nomer: Disse stumører udvikler sig specifikt i tykkelsen og endetarmen.
3. Neuroendokrine tumorer (NET): Disse stumører dannes af de celler, der producerer hormoner og neuropeptider i fordøjelseskanalen.
4. Lymfomer: Dette er en type blodcancer, der udvikler sig i lymfevævet i tarmlederne.
5. Gastrointestinal stromale tumorer (GIST): Disse sjældne tumorer dannes af celler, der hjælper med at kontrollere muskelbevægelser i fordøjelseskanalen.

Symptomer på mag-tarmstumører kan variere alt efter stedet og typerne af tumorer, men de mest almindelige symptomer inkluderer blod i afføringen, vægttab, opkast, forstoppelse, smerter eller ubehag i maven, anemis (mangel på røde blodceller) og ændret tarmfunktion.