Hjärnventrikeltumörer
Fjärde hjärnventrikel
Cisterna magna
Hjärtkammare
Frossa
Injektioner
Kroppstemperatur
Laterala ventriklar
Hjärna
Cerebrospinalvätska
Pempidin
Hypotalamus
Cerebral infarkt
Hypnos som bedövning
Kroppstemperaturreglering
Fysostigmin
Hexametoniumföreningar
Katter
Tranylcypromin
Tredje hjärnventrikel
Subaraknoidalt rum
Cerebral pares
Histaminmedel
Mellersta hjärnartär
Aortasjukdomar
Feberalstrande ämnen
Vattenskalle
Serotonin
Hundar
Plexus choroideus
Noradrenalin
Fentolamin
LSD
Hjärnventrikeltumörer är en typ av hjärntumör som utvecklas i de ventrikulära systemet, som är en samling håligheter inne i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska (CSF). Dessa tumörer kan vara bensinnesinflammatoriska (meningiomer), gliomatösa eller metastatiska till sin natur. De kan orsaka symptom som huvudvärk, kräkningar, synproblem och neurologiska symtom beroende på deras storlek och plats. Behandlingen inkluderar ofta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.
Hjärnventriklarna är utrymmen fyllda med cerebrospinalvätska (CSF) inne i hjärnan. Det finns fyra hjärnventriklar: de två laterala ventriklarna, den tredje ventrikeln och den fjärde ventrikeln. De laterala ventriklarna är belägna i varje hemisfär av hjärnbarken, den tredje ventrikeln ligger mellan de två halvkulorna av thalamus och den fjärde ventrikeln ligger under cerebellum och förbinder sig med central canalen i ryggraden. Hjärnventriklarna är viktiga för att producera, cirkulera och resorbiera CSF, som hjälper till att skydda hjärnan och nerverna genom att absorbera stötar och skada.
Intraventrikulära injektioner är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller annan substans direkt införs in i en av de laterala ventriklarna i hjärnan, vanligtvis som en del av behandlingen av centrala nervösa system (CNS) störningar som hydrocefalus eller cerebral sjukdom.
Denna typ av injektioner kräver ofta specialiserad medicinsk utrustning och skicklighet, eftersom den innebär att en tunn nål införs genom kraniet och insätts i det specifika området i hjärnan. Det är viktigt att notera att intraventrikulära injektioner är en invasiv procedur och medför vissa risker, inklusive infektion, blödning och skada på hjärnan eller nervsystemet. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar av behandlingen innan en sådan procedur genomförs.
Den fjärde hjärnventriklen (latin: ventriculus quartus) är en del av det centrala nervösa systemets ventrikelsystem, som innehåller cerebrospinalvätska (CSF). Den fjärde ventriklens läge är under i hjärnbalken (latin: mesencephalon) och förbinder sig med den tredje hjärnventriklen ovanför genom ett smalt gångsystem kallat aqueductus cerebralis. Från den fjärde ventriklens framsida fortsätter CSF-flödet genom två små öppningar, foramen oftalmicum och foramen Luschka, till den subarachnoidala utrymmet runt hjärnan och ryggmärgen. Den fjärde ventriklens baksida är förbunden med det centrala kanalen i värkstakarna (latin: medulla oblongata) genom foramen magnum.
Cisterna magna är en anatomisk struktur i människans centrala nervsystem. Det är en utbuktning av subarachnoidalrummet, den spårformade rumsmellan hjärnhinnorna, och innehåller cerebrospinalvätska (CSF). Cisterna magna ligger bakom hjärnbalken och under pons, en del av hjärnbryggan. Den har formen av en stor säck och är en plats där flera stora nerver passerar, inklusive glossopharyngeal nerve, vagus nerve och accessory nerve.
En hjärtkammare är en muskelartad flik som delar övre och undre halvorna (ventriklarna) av hjärtat. Det finns två hjärtkamrar i människohjärtat: höger och vänster hjärtkammare. Deras främsta funktion är att kontrollera flödet av blod till och från hjärtat genom att öppnas och stängs under varje hjärtslag.
Höger hjärtkammare pumpar normalt sett syrefattigt blod till lungorna för att fyllas på med syre, medan vänster hjärtkammare pumpar syresatt blod till resten av kroppen. När hjärtkamrarna stängs bildas slagkraftiga kontraktioner som pumpar blodet genom blodkärlen och förser oss med den syre- och näringsrika blodflöde vi behöver för att överleva.
I medicinen refererer "frossa" til en patologisk tilstand hvor væv i kroppen bliver skadet på grund af eksponering for kulde over en lang periode. Denne skade resulterer i nedsat ilt- og næringstilførsel til de berørte celler, hvilket kan føre til nekrose (død) af vævet. Frossen forekommer oftest i lemmerne, ørene, nesaen og kinderne, men kan potentielt ramme ethvert sted på kroppen som er udsat for kulde.
Symptomer på frossen kan inkludere:
* Rødme
* Svelling
* Kløe
* Smerte
* Hvidlig/gullig væskefyldt blærer
* Huden kan falte sig sammen og danne revner, når det rører sig igen efter at have været frosset
Hvis frossen ikke behandles korrekt, kan den resultere i alvorlige komplikationer som infektion, amputation eller endda død. Derfor er det vigtigt at søge medicinsk hjælp straks, hvis man tror, at man har frossen.
Hjärnartärer, även kända som cerebrala artärer, är blodkärl som förser hjärnan med syre och näringsämnen. Det finns fyra huvudsakliga hjärnartärer – de två halvdelarna av den inre halsartären (carotis interna) och de båda vertebrala artärerna – som sedan delar upp sig i mindre grenar för att nå olika delar av hjärnan. Hjärnartärernas funktion är att transportera syresatt blod till neuronerna (hjärnb cells) och ta bort koldioxid och andra avfallsprodukter från hjärnan.
En medicinsk definition av 'injektioner' är när man ger en patient läkemedel eller andra substanser genom att införa dem direkt in i kroppen med hjälp av en nål. Detta kan göras på olika sätt, beroende på vilket område av kroppen som behandlas. Några exempel är subkutan injektion (under huden), intramuskulär injektion (in i muskelvävnaden) och intravenös injektion (direkt in i en ven). Injektioner används ofta när det behövs snabb verkan av läkemedlet, när patienten har svårt att svälja tabletter eller kapslar, eller när substansen annars inte skulle kunna absorberas tillräckligt väl genom magsäcken.
Kroppstemperatur (eller kroppsvärme) är den termiska energin som utgör förhöjd temperatur i djurs eller människors kropp, jämfört med omgivningen. Den normala kroppstemperaturen för en vuxen människa varierar något beroende på tid på dygnet och aktivitet, men är vanligtvis runt 37°C (98,6°F) när den mäts i munnen eller under armarna. Kroppstemperaturen regleras av ett komplext system som inkluderar termoregulatoriska center i hjärnan och olika hormonella och nervsignaler som påverkar blodkärlen, svettningar och muskelaktivitet för att hålla kroppstemperaturen nära konstant. Värmeregleringen är viktig för att underlätta optimal cellfunktion, tillväxt och reparation samt för att skydda kroppen från skador som orsakas av extrem temperatur.
I svensk medicinsk terminologi är de laterala ventriklarna två håligheter i varsin hjärnhälft som innehåller cerebrospinalvätska (CSF). De laterala ventriklarna består av en främre, mellersta och bakre del och är förbundna med den tredje ventrikeln via foramen interventriculare. Deras huvudsakliga funktion är att producera och cirkulera CSF, som skyddar hjärnan och ryggmärgen samt hjälper till att upprätthålla dess homeostasis.
Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.
Cerebrospinalvätska, på latin called "liquor cerebrospinalis", är en klar, steril och färglös vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människan. Den produceras kontinuerligt av specialiserade celler i kilarna, en typ av blodkärl som finns i hjärnbarken. Cerebrospinalvätskan agerar som ett skyddande och näringsfyllt kudde runt hjärnan och ryggmärgen, minskar på så sätt mekanisk skada från stötar och ger en buffertzon för att mildra tryckfluktuationer.
Cerebrospinalvätskan cirkulerar genom subarachnoidalrummet, ett utrymme mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, samt i centrala kanaler inne i ryggmärgen. Den cirkulerar sedan upp till hjärnventriklarna, där den till slut återabsorberas till blodomloppet via arachnoidalmembranet och granulationsvävnaden i venösa vener.
En analys av cerebrospinalvätskan kan ge värdefull information om eventuella sjukdomar eller skador på centrala nervsystemet, eftersom vätskan ofta innehåller proteiner och celler som kan vara tecken på olika tillstånd. Lumbarpunktion är en medicinsk procedur där en liten mängd cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka dess sammansättning och hitta eventuella sjukdomsmärken.
Pempidin är ett endogent opiatliknande peptidhormon som verkar som smärtstillande, andningsdepressivt och sövande medial i hjärnbalken. Det består av tre peptider: [Delta-Ala17]-enkefalin, [Delta-Ala17]-dynorfin och nexin/dynein-associerat protein. Pempidin har visat sig ha en potential therapeutisk roll i smärtlindring och som neuroprotektivt medel vid skador på nervsystemet.
Den hypothalamus är ett strukturellt och funktionellt delområde i hjärnan som utgör en viktig del av det endokrina systemet. Den hypothalamus har en central roll i att reglera och kontrollera flera kroppsliga funktioner, inklusive:
* Termoreglering (kroppstemperatur)
* Homöostasreglering (t.ex. vatten- och elektrolytbalans, hungerkänslor och näringsintag)
* Sömn-vakenhetscykeln
* Hormonella funktioner (till exempel produktion av hormoner som styr hypofysens funktion)
* Kardiovaskulära funktioner (t.ex. hjärtrytm och blodtryck)
* Stressrespons och affektiva tillstånd (t.ex. depression, rädsla och ilska)
Den hypothalamus är belägen i det ventrala delen av diencephalon och gränsar till tredje ventrikeln. Den består av flera nuclei (kärnor) med olika funktioner, inklusive supraoptiska kärnan, paraventriculariska kärnan, ventromediala kärnan och laterala hypotalamiska kärnan. Dessa kärnor kommunicerar med varandra och med andra delar av hjärnan via nervbanor och neurotransmittorer.
Den hypothalamus producerar också flera neuropeptider och hormoner, inklusive TRH (tyreoideastimulerande hormonfrisättande hormon), CRH (kortikotropinfrisättande hormon), GnRH (gonadotropinfreisättande hormon) och somatostatin. Dessa hormoner reglerar bland annat hypofysens produktion av tyreoideahormoner, kortisol, könshormoner och prolaktin.
Ependym är en typ av gläntcell som liner cerebrospinalvätskan (CSF) i centrala nervsystemet (CNS). Dessa celler bildar ett tätt täckande lag, ependymalcellskiktet, som tapper in i ventriklar och kanaler i hjärnan och ryggraden. Deras huvudsakliga funktion är att producera, transportera och cirkulera CSF samt att ge strukturell support till CNS. Ependymceller har också potentialen att differensiera till neuroner under utvecklingen. Patologiska tillstånd som kan drabba ependym inkluderar ependymom, en typ av hjärntumör som utgår från ependymceller.
Cerebral infarction, även känt som stroke eller hjärninfarkt, är en medicinsk tillstånd där blodförsörjningen till en del av hjärnan avbryts på grund av en blodpropp eller en nedsatt blodflöde. Detta orsakar skada på de drabbade hjärncellerna, och kan leda till olika neurologiska symtom beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad. Symptomen kan inkludera svaghet eller förlamning på ena kroppshalvan, problem med talsättet, svårigheter att se, höra eller uppleva smaker, och i värsta fall kan det leda till döden. Behandlingen av cerebral infarction innefattar ofta trombolytiska läkemedel som hjälper till att lösa upp blodproppen, samt symtomatisk behandling för att underlätta återhämtningen och förebygga komplikationer.
'Hypnos som bedövning' kan definieras som en tillstånd av medvetandet där individen är medveten om sin omgivning, men inte kan röra sig eller känna smärta på samma sätt som under fullt medvetande. Detta tillstånd uppnås vanligtvis genom användning av vissa läkemedel, så kallade bedövningsmedel, som verkar på centrala nervsystemet.
Bedövningen kan variera i djupnad beroende på vilket slags bedövningsmedel som används och hur mycket som ges. I lättare former av bedövning kan individen fortfarande höra och förstå vad som händer runt omkring sig, medan de i djupare former kan vara mer desorienterade eller till och med förlorar medvetandet helt.
Det är värt att notera att begreppet 'hypnos' ofta förknippas med en annan betydelse, nämligen som en form av psykologisk behandlingsmetod där individen induceras till ett särskilt medvetandetillstånd genom att koncentrera sig på en specifik stimulus, vanligtvis en hypnoterapeut som ger suggestions. Dock ska detta inte förväxlas med 'hypnos som bedövning'.
Kroppstemperaturregleringen (eller termoregulering) är den process där kroppen reglerar sin egen temperatur för att hålla den inom ett normalt intervall, vanligtvis mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. Denna process styrs av det autonoma nervsystemet och involverar mekanismer som kyla ner eller värmer upp kroppen beroende på omgivningstemperatur och fysisk aktivitet. Värme kan genereras genom muskelaktivitet eller metaboliska processer, medan avkylning sker genom svettning eller vasodilation i huden för att öka värmetappningen.
Fysostigmin, också känt som eserin, är ett parasympatomimetiskt läkemedel som verkar som en reversibel inhibitor av acetylkolinesteras, ett enzym som bryter ner neurotransmittorn acetylkolin i nervändarna.
När fysostigmin administreras blockerar det nedbrytningen av acetylkolin, vilket leder till ökad koncentration av acetylkolin i synapserna och därmed stärker signalsubstansernas effekt. Detta kan användas terapeutiskt för att behandla vissa medicinska tillstånd som orsakas av för lite acetylkolin, såsom myasthenia gravis och certain typer av glaukom.
Fysostigmin har också använts för att diagnostisera och behandla svårartad förgiftning med muskarinliknande substanser, eftersom det kan hjälpa till att motverka de negativa effekterna av sådana förgiftningar.
Det är viktigt att notera att fysostigmin bör endast användas under läkarövervakning på grund av dess potential att orsaka allvarliga biverkningar om det används felaktigt eller i för höga doser.
Hexametoniumföreningar är en grupp av kurareliknande föreningar som användes inom medicinen, särskilt inom anestesi, förr som muskelrelaxerande medel. Deras verkningsmekanism bygger på att de blockerar den nervösa ledningens överföring av impulser till skelettmuskulaturen, vilket orsakar en temporär muskelrelaxation.
Exempel på hexametoniumföreningar inkluderar:
* Hexametonium (Cymeton)
* Metonium (Nepresol)
Dessa medel användes huvudsakligen under 1950- och 1960-talen, men de har idag i stort sett ersatts av andra muskelrelaxerande medel som är både säkrare och mer effektiva. De flesta hexametoniumföreningarna anses numera vara förlegade och används inte längre inom klinisk praktik på grund av deras biverkningar och begränsade terapeutiska index.
'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:
1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.
2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.
3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.
4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.
5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.
I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.
Tranylcypromin är ett irreversibelt monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) som används i behandlingen av depression. Det fungerar genom att blockera en specifik typ av enzym, monoaminoxidas (MAO), som bryter ner neurotransmittorerna noradrenalin, serotonin och dopamin i hjärnan. Genom att hindra nedbrytningen av dessa signalsubstanser ökar deras koncentration i synapsklyftan och förbättrar signalöverföringen mellan nervcellerna, vilket kan lindra symtom på depression.
Tranylcypromin bör endast användas under nära medicinsk övervakning på grund av sitt potentiale att orsaka allvarliga biverkningar, såsom högt blodtryck och serotonergt syndrom (SS), om det kombineras med andra vissa läkemedel eller föda.
Den tredje hjärnventrikeln är en del av det interna hjärnvattnetystemet (cerebrospinalvätskan) inne i hjärnan. Den ligger mellan de två thalamuskärnorna och kommunicerar med de övriga hjärnventriklarna via smala kanaler. Hjärnventriklarna är fyllda med cerebrospinalvätska som produceras i körteln choroid plexus, cirkulerar inom ventrikelsystemet och absobberas tillbaka till blodbanan via venösa strukturer.
Den tredje hjärnventrikelns främsta funktion är att producera och cirkulera cerebrospinalvätska, skydda och försörja hjärnan med näring samt ge en mekanisk buffring av tryckvariationer inne i hjärnan.
Subaraknoidalt rum är det mellersta av de tre membran som omsluter hjärnan och ryggmärgen, känt som hjärnhinnorna (meningerna). Det subaraknoidala rummet ligger mellan den innersta hinna, pia mater, och den mittersta hinnan, arachnoidea.
Rummet innehåller cerebrospinalvätska (CSF), en klar, färglös vätska som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och agerar som ett skyddande kudd av vätska som amorterar stötar. Det subaraknoidala rummet sträcker sig över hela centrala nervsystemet, från storhjärnan till filum terminale i nedre delen av ryggraden.
Ett subaraknoidalt blödning är ett allvarligt medicinskt tillstånd som inträffar när det subaraknoidala rummet fylls med blod, ofta orsakat av enrupturad cerebral artär (aneurysm). Det kan leda till huvudvärk, krampanfall, förvirring och i värsta fall koma eller död.
"Cerebral palsy" er en samlebetegnelse for en rekke permanente størrelser og funksjonshemninger i muskelkontrollen, koordinasjonen og bevegelsene som følge av skade på hjernen under dens viktigste voksne- eller barnestadier. Ordet "cerebral" refererer til hjernen, mens "pares" betyr "svakhet" eller "lammhet". Cerebral pares kan variere i alvorlighetsgrad fra lett svakhet i enkelte muskler til veldig alvorlig lammhet og ustabilitet i hele kroppen.
'Blodflöde i hjärnan' (cerebral blodflöde) refererar till den totala mängden syresatt blod som cirkulerar genom hjärnans blodkärl (artärer, kapillärer och vener) per tidsenhet. Det cerebrala blodflödet är avgörande för hjärnans funktion och överlevelse, eftersom hjärnan är beroende av ett ständigt tillförande av syre och näringsämnen från blodet.
Normalvärden för cerebralt blodflöde varierar mellan 45 och 55 milliliter per 100 gram hjärnvävnad per minut (ml/100g/min). Det kan mätas noninvasivt med tekniker som transkraniell dopplersonografi, magnetisk resonansangiografi (MRA) eller datoriserad tomografi (CTA), vilka ger information om storleken och formen på de stora hjärnartärerna samt blodflödeshastigheten i dem.
Förändringar i cerebralt blodflöde kan orsakas av olika sjukdomstillstånd, som exempelvis stroke (blodpropp eller blödning i hjärnan), hypotension (låg blodtryck), hypertenision (högt blodtryck), arterioskleros (förträngning av artärerna) och skalltrauma. Dessa förändringar kan leda till neurologiska symtom som huvudvärk, yrsel, synstörningar, svårigheter att tala eller andas, medvetandeförlust och i värsta fall död.
'Medvetande' är ett centralt begrepp inom filosofi, psykologi och neurologi och kan ha olika betydelser beroende på kontext. I en medicinsk kontext kan medvetandet definieras som den subjektiva upplevelsen av perception, tankar, minnen, känslor och identitet. Det är den förmågan att varsebliva, tolka och interagera med sin omgivning.
Medvetandet kan också delas upp i olika aspekter, såsom:
1. Självmedvetande (self-awareness): förmågan att varsebliva sig själv som en individ med tankar, känslor och identitet.
2. Perception (perception): förmågan att tolka information från sina sinnen och skapa en representation av sin omgivning.
3. Kognition (cognition): förmågan att tänka, lösa problem, planera och minnas.
4. Känslor (emotions): förmågan att uppleva känslor som glädje, sorg, rädsla och ilska.
5. Sammanhangsbildning (context-awareness): förmågan att varsebliva och förstå sammanhanget mellan olika händelser och information.
Det är värt att notera att medicinsk forskning fortfarande försöker klargöra de neurobiologiska grunderna för medvetandet, så det finns fortfarande mycket som är okänt om hur just medvetandet uppstår i hjärnan.
'Histaminmedel', även känt som 'antihistamin' eller 'histamine antagonister', är en grupp av läkemedel som används för att behandla allergiska reaktioner och andra tillstånd där histamin har en negativ effekt på kroppen. Histamin är en kemisk substans som frisätts av kroppens immunsystem som svar på ett ämne som den uppfattar som främmande, såsom pollen, djurhår eller matallergier. När histaminet binder till sina receptorer i kroppen kan det orsaka symptom som snuva, klåda, nässelfeber och svullnad.
Histaminmedel fungerar genom att blockera histamine-receptorerna i kroppen, vilket förhindrar histaminet från att binda till dem och utlösa en allergisk reaktion. Det finns två huvudsakliga typer av histaminreceptorer, H1- och H2-receptorer, och det finns också läkemedel som är specifika för varje typ.
H1-antihistaminer används vanligtvis för att behandla symptom på snuva, klåda, ögonrodnad och sömnlöshet orsakade av allergier eller andra tillstånd som frisätter histamin. Exempel på H1-antihistaminer inkluderar diphenhydramin (Benadryl), loratadin (Claritin) och cetirizin (Zyrtec).
H2-antihistaminer används vanligtvis för att behandla mag- och tarmsymptom orsakade av histamin, såsom illamående, kräkningar och magsmärtor. Exempel på H2-antihistaminer inkluderar cimetidin (Tagamet) och ranitidin (Zantac).
Det är viktigt att notera att histaminreceptorer också finns i hjärtat, lungorna, blodkärlen och andra delar av kroppen, och att histamin kan ha effekter på dessa organ. Därför kan vissa antihistaminer ha biverkningar som beror på deras effekter på dessa organ.
Medicinskt talat är "Mellersta hjärnartären" (på latin: Arteria cerebri media) en av de tre huvudsakliga artärerna som förser hjärnan med syre- och näringsrika blod. Denna artär delar sig vanligen i två grenar, främre och bakre, som vardera ger upphov till ett antal mindre artärer som innerverar olika delar av hjärnbarken och underliggande vävnader. Mellersta hjärnartären är en del av den cirkulära systemkretsen inom hjärnan och har stor betydelse för dess homeostas och funktion.
Aortasjukdomar är medicinska tillstånd som drabbar aortan, den största artärien i kroppen. Det finns olika slag av aortasjukdomar, men några vanliga exempel inkluderar:
1. Aortadiskinesi eller aortainsufficiens: Detta är en tillstånd där aortaklaffen i hjärtat inte stänger korrekt, vilket orsakar baksidan av blodet att flöda tillbaka in i aortan.
2. Aortaaneurysm: Detta är en utbuktning eller förstoring av aortaväggen som kan vara farlig eftersom den kan spricka eller börja läcka. Aortaaneurysmen kan drabba olika delar av aortan, inklusive thoraxaortaaneurysm (i bröstkorgen) och abdominalaortaaneurysm (i buken).
3. Aortadissektion: Detta är en allvarlig tillstånd där ett lager av aortaväggen skadas, vilket orsakar blod att samlas mellan de två lagren och dela upp aortan i två kanaler. Aortadissektion kan vara livshotande eftersom det kan leda till allvarliga komplikationer som stroke, hjärtinfarkt eller organsvikt.
4. Ateroskleros: Detta är en progressiv sjukdom där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas i aortaväggarna och bildar plack. Ateroskleros kan orsaka smalning av aortan och öka risken för hjärt-kärlsjukdomar som stroke och hjärtinfarkt.
Behandlingen av aortasjukdomar beror på typen, svårighetsgraden och platsen i kroppen där sjukdomen finns. Behandling kan inkludera mediciner, livsstilsförändringar, operationer eller kombinationer av dessa.
Feberala substance, eller pyrogene, är en klass av substanser som orsakar feber genom att stimulera produktionen av prostaglandin E2 (PGE2) i hypotalamus, vilket resulterar i ökad temperaturreglering i kroppen. De kan delas in i två kategorier: exogena och endogena.
Exogena feberala substance är främmande ämnen som kommer utifrån och orsakar feber genom att stimulera immunsystemet, till exempel lipopolysackarider (LPS) från bakteriers cellytor eller endotoxiner. Dessa substanser aktiverar immunceller såsom makrofager och neutrofiler, vilka i sin tur producerar cytokiner som orsakar feber.
Endogena feberala substance är ämnen som produceras naturligt inne i kroppen under sjukdomstillstånd eller infektioner. De aktiverar också immunsystemet och orsakar cytokinproduktion, vilket leder till ökad temperaturreglering i hypotalamus. Exempel på endogena feberala substance inkluderar interleukiner (IL-1, IL-6), tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α) och interferon gamma (IFN-γ).
Det är värt att notera att feber i sig själv är en naturlig respons från kroppen för att bekämpa infektioner och underlätta läkningen. Läkemedel som sänker febern (antipyretika) bör endast användas när febern orsakar obehag eller komplikationer, eftersom febern kan vara en viktig del av kroppens immunförsvar.
'Vattenskalle' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. Uttrycket används ibland informellt för att beskriva någon som är stur, envis eller oöm på huvudet, men det finns ingen direkt motsvarighet i den professionella medicinska terminologin. I vissa fall kan termen användas metaforiskt för att beskriva en persons beteende eller inställning, men det är inte en diagnos som ställs av en läkare eller annan medicinsk expert.
Serotonin, också känt som 5-hydroxtryptamin (5-HT), är ett signalsubstans i centrala nervsystemet hos djur och i vissa typer av växter. Serotonin produceras naturligt i kroppen och fungerar som en neurotransmittor, vilket betyder att det hjälper till att överföra signaler mellan nervceller. Det är involverat i en rad olika kroppsliga processer, inklusive sömnschema, aptit, smärta, humör och minnesfunktioner. Serotonin har också en viktig roll i regleringen av blodtrycket och blodkoaguleringen. I hjärnan är serotonin involverat i regleringen av känslor som lycka, rädsla och aggression. I onormala nivåer kan serotonin vara förknippat med sjukdomar som depression, ångeststörningar och migrän.
Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.
'Plexus choroideus' er en del av hjernens vannsystem, som består av et kompleks nettverk av blodkar i de fire ventriklerne (huler) i hjernen. Plexus choroideus dannes av specialisierte cellsitter (ependymale celler) som vokser inn i venntriklene og formes til et tett nettverk av blodkar. Dette nettverket er direkte forbundet med det cerebrospinalvæske (CSF), som fyller opp ventriklerne og omgir hjernen og rygmarven. Plexus choroideus er ansvarlig for produksjonen av CSF, som fungerer som en slags kjedebuffert som skaper en beskyttende og næringsrig miljø for centralnervesystemet (CNS).
Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor i kroppen. Det produceras naturligt i kroppen av nervceller (neuron) i både centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).
I centrala nervsystemet är noradrenalin involverat i vakenhet, uppmärksamhet, minnesbildning och emotionella reaktioner. I det perifera nervsystemet spelar noradrenalin en roll i regleringen av blodtrycket, hjärtats frekvens och andningen.
Noradrenalin binder till speciella receptorer (adrenoreceptorer) på cellmembranen för att utöva sina effekter. Det finns två huvudtyper av adrenoreceptorer: alfa- och beta-receptorer, som kan underindelas i flera subtyper. Noradrenalin binder till både alfa- och beta-receptorerna, men har en starkare affinitet till alfa-1-receptorer.
I medicinsk kontext används syntetiskt framställd noradrenalin som läkemedel för att behandla lågt blodtryck (hypotoni) och skapa en ökning av hjärtats pumpförmåga. Det ges ofta som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö.
'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.
Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.
Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.
Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.
Fentolamin är ett läkemedel som tillhör kategorin alfa-1-adrenerga receptorantagonister. Det används främst för att behandla hypertension (högt blodtryck) och angina pectoris (svårigheter att andas orsakade av syrgasbrist i hjärtat).
Fentolamin fungerar genom att blockera alfa-1-adrenerga receptorerna, vilket leder till relaxering av smooth muscle-celler i blodkärlen och därmed en minskning av systemvaskulär resistans och ett sänkt blodtryck.
Det bör användas under kontrollerade förhållanden och under medicinsk övervakning, eftersom det kan orsaka en snabb och kraftig minskning av blodtrycket.
LSD, eller lysergsyradiethylamid, är ett starkt psykoaktivt preparat som tillhör gruppen hallucinogener. Det är ett syntetiskt ämne som framställs från ergometrin, som i sin tur utvinns från svampen Claviceps purpurea (som också kallas för "mjöldrygasvamp"). LSD är ett av de mest potenta psykoaktiva preparaten vi känner till och påverkar hjärnan genom att påverka serotoninreceptorerna i det centrala nervsystemet.
Effekterna av LSD kan variera stort mellan individer, men vanliga effekter inkluderar förändrade sinnesupplevelser, hallucinationer, förvrängda perceptioner av tid och rum, och förändrade känslor och tankar. Effekterna kan vara positiva eller negativa och kan variera beroende på dos, personlighet, mental hälsa, miljö och förväntningar. LSD anses inte vara fysiskt beroendeframkallande, men det kan orsaka psykiskt beroende hos vissa individer.
Den medicinska definitionen av "drickande" är när en individ konsumerar vätskor, vanligtvis genom att svälja dem. Detta kan ske för att stilla törst, för att få i sig nödvändiga näringsämnen eller läkemedel, eller som ett del av en behandling för vissa medicinska tillstånd.
Det är viktigt att notera att "drickande" kan ha olika betydelser beroende på kontexten. I en alkoholkonsumtionsrelaterad kontext kan "drickande" avse konsumtion av alkoholdrycker, vilket kan vara skadligt om det sker i överbefolkningsmängder eller för den som har alkoholberoende.