En hudskada eller hudsår är en öppen sårbildning i huden, vanligen orsakad av mekanisk skada så som någon råkat slicka sig, stånga sig, ramla eller bli biten av ett djur. Hudsår kan också uppstå till följd av vissa hudsjukdomar, som exempelvis diabetes, perifer neuropati och ateroskleros. Symptomen på ett hudsår innefattar blödning, smärta, rodnad och ömhet i området runt sårbildningen. I allvarliga fall kan hudsår leda till infektioner eller andra komplikationer.

Den motsvarande medicinska termen för "bensår" är "ulcus cruris." Det handlar om en sårbildning i benet, ofta på underbenet eller skinkan, som har svårt att läka. Orsakerna kan vara flera, men de vanligaste är diabetes, perifer arteriell sjukdom (tidigare kallad "rökarsjuka"), och tryckskador orsakade av långvarigt ligga eller sitta i samma position. Även infektioner kan vara en orsak till bensår. Symptomen inkluderar rodnad, smärta, värme och svullnad i det drabbade området, samt eventuellt utströmning av vätska eller slem. Behandlingen kan bestå av lokal vård med desinfektionsmedel och bandage, läkemedelsbehandling för att motverka infektioner, och i vissa fall operation.

'Pfiesteria piscicida' är en encellig marin organism som tillhör gruppen dinoflagellater. Den kan existera i två olika former: en tyst form där den livnär sig på organiska ämnen och en toxinerproducerande form som kan skada eller döda fiskar. När fiskar kommer i kontakt med den toxiska formen av Pfiesteria piscicida kan de drabbas av skador på gälarna, huden och nervsystemet, vilket kan leda till förlamning och död. Denna organism är känd för att variera sitt utseende beroende på sin livscykel och miljö, vilket gör den svår att identifiera och studera. Pfiesteria piscicida kan bilda bloom i vattenmiljöer med höga nivåer näringsriktighet, vilket kan ha negativa effekter på fiskpopulationer och ekosystem som helhet.

Hydrokolloida förband är ett slags medicinskt förband som innehåller hydrokolloider, vilka är substance som kan svälla upp när de kommer i kontakt med vätska, såsom blod eller exsudat. När hydrokolloida förband placeras på en såryta, absorberar de excessvätskan och bildar en geléartad massa som hjälper till att skydda sårytan, reglera fuktigheten och underlätta wound healing (sårboten). Dessa förband används ofta vid behandling av lätt exuderande sår, såsom skavsår, abrasioner och vissa typer av ulcerationer.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

En magssår, också känd som ett gastriskt ulcus, är en öppen sår (ulceration) i den inre ytan av magsäcken. Magssår orsakas vanligtvis av en infektion med bakterien Helicobacter pylori eller långvarig användning av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID). Symptomen på magssår kan inkludera smärta i magsidan, surhet, kräkningar och blod i avföringen. Behandlingen av magssår består vanligtvis av antibiotika för att behandla bakterieinfektionen och läkemedel som skyddar magsäcken från syra. I allvarliga fall kan kirurgi vara nödvändig.

Tolvfingertarmssår, eller duodenalulcus, är ett sår i tolvfingertarmen (duodenum), som är den första delen av tunntarmen. Det kan orsakas av att magsyran flödar tillbaka in i tolvfingertarmen och skadar slemhinnan. Detta kan ske till följd av en bakterieinfektion med Helicobacter pylori, långvarig användning av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), ökad produktion av magsyra eller andra sjukdomar som zöliakivi och Crohns sjukdom. Symptomen kan inkludera buksmärta, kräkningar, illamående och blod i avföringen. Behandlingen kan bestå av antibiotika för att döda Helicobacter pylori-bakterierna, läkemedel som reducerar magsyraproduktionen och livsstilsförändringar.

'Kallbrand' är ett äldre, numera föråldrat medicinskt begrepp som användes för att beskriva en allvarlig infektion i munnen eller svalget, som orsakas av beta-hemolysinerande streptokocker. Den kliniska bilden kännetecknas av smärta, svullnad och rödhet i drabbade området, ofta med grå/vita pseudomembranös beläggningar på slemhinnorna. Infektionen kan leda till allvarliga komplikationer som sepsis, toxisk chock och nekros (död) av vävnaden i munnen och strupen. Idag använder man sig istället av mer specifika diagnoser som exempelvis streptokockfasciit eller nekrotiserande angina.

Ett peptiskt sår, även känt som ett stomach ulcus eller en gastric ulcer, är en skada eller en erosion i den inre ytan av magsäcken. Det orsakas vanligtvis av en infektion med bakterien Helicobacter pylori (H. pylori) eller långvarig användning av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID).

Peptiska sår karaktäriseras av smärta eller obehag i magregionen, oftast strax under bröstbenet. Smärtan kan variera från mild till stark och kan förvärras efter att ha ätit mat eller vid tomma magar. Andra symtom kan inkludera magsmärtor, kräkningar, sväljningsbesvär, illamående och blod i avföringen.

Peptiska sår behandlas vanligtvis med antibiotika för att eliminera H. pylori-infektionen och med läkemedel som skyddar magsäcken från syra, till exempel protonpumpshämmare eller H2-receptorantagonister. Ändringar i livsstilen, såsom att undvika alkohol, tobak och koffein, samt att undvika mat som irriterar magsäcken kan också hjälpa till att behandla och förebygga peptiska sår.

Protozoan infections in animals refer to diseases caused by single-celled microorganisms called protozoa. These organisms can infect various tissues and organs of animals, including domestic pets, livestock, and wildlife. Protozoan infections can be transmitted through several routes, such as fecal-oral transmission, ingestion of contaminated water or food, or through arthropod vectors like ticks and mosquitoes.

Some common examples of protozoan infections in animals include:

1. Coccidiosis: A disease caused by several species of the genus Eimeria that affects the intestines of many animals, including poultry, cattle, sheep, goats, and pets. It is characterized by diarrhea, weight loss, and dehydration.
2. Toxoplasmosis: A disease caused by the protozoan Toxoplasma gondii that can infect a wide range of animals, including humans. It is transmitted through the ingestion of oocysts shed in the feces of infected cats or through the consumption of contaminated meat. Toxoplasmosis can cause abortion, stillbirth, and neurological damage in fetuses and young animals.
3. Cryptosporidiosis: A disease caused by the protozoan Cryptosporidium parvum that affects the intestines of many animals, including cattle, sheep, goats, and humans. It is transmitted through the ingestion of oocysts shed in the feces of infected animals or through contaminated water. Cryptosporidiosis can cause severe diarrhea and dehydration in young animals and immunocompromised individuals.
4. Leishmaniasis: A disease caused by several species of the genus Leishmania that affects dogs, cats, and wild animals. It is transmitted through the bite of infected sandflies. Leishmaniasis can cause skin lesions, anemia, weight loss, and kidney failure.
5. Babesiosis: A disease caused by several species of the genus Babesia that affects cattle, sheep, goats, horses, and dogs. It is transmitted through the bite of infected ticks. Babesiosis can cause fever, anemia, jaundice, and kidney failure.
6. Theileriosis: A disease caused by several species of the genus Theileria that affects cattle, sheep, goats, and wild animals. It is transmitted through the bite of infected ticks. Theileriosis can cause fever, anemia, jaundice, and abortion in pregnant animals.
7. Trypanosomiasis: A disease caused by several species of the genus Trypanosoma that affects cattle, sheep, goats, horses, and wild animals. It is transmitted through the bite of infected tsetse flies or other insect vectors. Trypanosomiasis can cause fever, anemia, weight loss, and neurological damage.
8. Sarcocystosis: A disease caused by several species of the genus Sarcocystis that affects cattle, sheep, goats, pigs, and wild animals. It is transmitted through the ingestion of contaminated feed or water. Sarcocystosis can cause muscle weakness, paralysis, and death in severe cases.
9. Toxoplasmosis: A disease caused by the parasite Toxoplasma gondii that affects humans and animals. It is transmitted through the ingestion of contaminated feed or water, or through contact with infected cats or their feces. Toxoplasmosis can cause abortion, stillbirth, or neurological damage in animals, and flu-like symptoms in humans.
10. Coccidiosis: A disease caused by several species of the genus Eimeria that affects poultry, cattle, sheep, goats, and pigs. It is transmitted through the ingestion of contaminated feed or water. Coccidiosis can cause diarrhea, weight loss, and death in severe cases.
11. Histomoniasis: A disease caused by the parasite Histomonas meleagridis that affects poultry, especially turkeys and chickens. It is transmitted through the ingestion of contaminated feed or water, or through contact with infected birds or their feces. Histomoniasis can cause liver damage, diarrhea, and death in severe cases.
12. Leishmaniasis: A disease caused by several species of the parasite Leishmania that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected sandflies. Leishmaniasis can cause skin lesions, fever, anemia, and death in severe cases.
13. Trypanosomiasis: A disease caused by several species of the parasite Trypanosoma that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected tsetse flies or other insect vectors. Trypanosomiasis can cause fever, anemia, neurological damage, and death in severe cases.
14. Babesiosis: A disease caused by several species of the parasite Babesia that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected ticks. Babesiosis can cause fever, anemia, and death in severe cases.
15. Ehrlichiosis: A disease caused by several species of the bacterium Ehrlichia that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected ticks. Ehrlichiosis can cause fever, rash, joint pain, and death in severe cases.
16. Anaplasmosis: A disease caused by the bacterium Anaplasma phagocytophilum that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected ticks. Anaplasmosis can cause fever, anemia, and death in severe cases.
17. Rickettsiosis: A group of diseases caused by several species of the bacterium Rickettsia that affect humans and animals. They are transmitted through the bite of infected ticks, fleas, or lice. Rickettsioses can cause fever, rash, and death in severe cases.
18. Tularemia: A disease caused by the bacterium Francisella tularensis that affects humans and animals. It is transmitted through contact with infected animals, contaminated water, or insect bites. Tularemia can cause fever, skin ulcers, and death in severe cases.
19. Q fever: A disease caused by the bacterium Coxiella burnetii that affects humans and animals. It is transmitted through contact with infected animals, their products, or contaminated dust. Q fever can cause fever, pneumonia, and death in severe cases.
20. Brucellosis: A disease caused by several species of the bacterium Brucella that affect humans and animals. It is transmitted through contact with infected animals, their products, or contaminated food. Brucellosis can cause fever, joint pain, and death in severe cases.
21. Lyme disease: A disease caused by the bacterium Borrelia burgdorferi that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected ticks. Lyme disease can cause fever, rash, arthritis, and neurological symptoms in severe cases.
22. Rocky Mountain spotted fever: A disease caused by the bacterium Rickettsia rickettsii that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected ticks. Rocky Mountain spotted fever can cause fever, rash, and death in severe cases.
23. Ehrlichiosis: A group of diseases caused by several species of the bacterium Ehrlichia that affect humans and animals. They are transmitted through the bite of infected ticks. Ehrlichioses can cause fever, anemia, and death in severe cases.
24. Anaplasmosis: A disease caused by the bacterium Anaplasma phagocytophilum that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected ticks. Anaplasmosis can cause fever, anemia, and death in severe cases.
25. Tularemia: A disease caused by the bacterium Francisella tularensis that affects humans and animals. It is transmitted through contact with infected animals, their products, or contaminated food and water. Tularemia can cause fever, pneumonia, and death in severe cases.
26. Plague: A disease caused by the bacterium Yersinia pestis that affects humans and animals. It is transmitted through the bite of infected fleas or contact with infected animals. Plague can cause fever, pneumonia, and death in severe cases.
27. Anthrax: A disease caused by the bacterium Bacillus anthracis that affects humans and animals. It is transmitted through contact with infected animals, their products, or contaminated soil. Anthrax can cause fever, respiratory failure, and death in severe cases.
28. Botulism: A disease caused by the toxin produced by the

Fisksjukdomar är en samlingsbeteckning för olika sorters sjukdomar som kan drabba fiskar. Det kan handla om infektionssjukdomar orsakade av bakterier, virus eller parasiter, men även om icke-infektiösa tillstånd såsom näringsläckage, miljöförgiftning och genetiska avvikelser.

Exempel på vanliga fisksjukdomar orsakade av bakterier innefattar furunkulos, motbuxte och vårtkoppor hos lax, medan exempel på virussjukdomar är karpherpes och SVC-syndrom (Spring Viraemia of Carp) hos karpfiskar. Parasitiska fisksjukdomar kan orsakas av encelliga parasiter såsom protozoer eller flercelliga parasiter som exempelvis roundworms och tapeworms.

Fisksjukdomar kan ha en negativ påverkan på fiskpopulationer, både vilt levande och i akvakultur, samt orsaka ekonomiska skador inom fiske- och akvakulturindustrin. Det är därför viktigt att förebygga och kontrollera spridningen av fisksjukdomar genom god hygien, vaccinationer och andra preventiva åtgärder.

'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.

Sårläkning kan delas in i tre faser:

1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.

2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.

3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.

4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.

Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.

En trycksår (pressure ulcer eller decubitus ulcer) är en skada på huden och underliggande vävnad som orsakas av tryck, dragning och/eller friktion över en längre tid. Trycket reducerar blodflödet till området, vilket kan leda till nekros (död vävnad). Trycksår förekommer vanligtvis hos äldre eller sjuka personer som har svårt att röra sig själva och kan finnas på ställen där huden är tunn, som exempelvis höfter, nacke, axlar, underarmar och anklarna. Symptomen varierar från rodnad till djupa sår med utsatt vävnad eller benmärg. Behandlingen kan innefatta renhållning av såret, trycksårbandage, smärtlindring och eventuellt kirurgi. För att förebygga trycksår rekommenderas regelbunden rörelse, god hygien, tillräcklig näringsintag och hudvård.

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

En peptisk ulcer som är blödande definieras som en skada på mag- eller tarmslemhinnan, orsakad av magsyra och ett bakterium som heter Helicobacter pylori. Symtomen på en peptisk ulcer kan vara smärta i magsidan, sura uppstötningar och illamående. Om slemhinnan blöder kan det resultera i blod i maginnehållet och i extrema fall kan det leda till livshotande blodförlust. Behandlingen av en peptisk ulcer innefattar ofta antibiotika för att eliminera Helicobacter pylori-bakterien och läkemedel som reducerar magsyraproduktionen för att främja läkning av slemhinnan.

"Ett peptiskt sår, perforerat" refererar till en komplikation av ett peptiskt sår, även känt som ett magulcus eller ett sår i magsäcken. Peptiska sår orsakas vanligtvis av en infektion med bakterien Helicobacter pylori eller användning av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID).

En perforerad peptisk ulcus innebär att sårväven har penetrerat through den muskulära väggen på magsäcken, vilket orsakar en gastrogastrisk fistel eller en förbindelse mellan magen och bukhålan. Detta kan leda till peritonit, en livshotande infektion av bukhinnan som kräver omedelbar kirurgisk behandling. Symptomen på ett perforerat peptiskt sår kan inkludera plötslig och stark smärta i magen, illamående, kräkningar och feber.

Hudsjukdomar är sjukdomar som primärt påverkar huden och dess tillhörande strukturer, såsom hår, naglar och slemhinnor. Det kan vara både akuta och kroniska tillstånd, som orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna störningar, genetiska faktorer, miljöfaktorer och cancer. Exempel på hudsjukdomar är eksem, psoriasis, akne, svampinfektioner, herpes simplex, hudcancer och vitiligo. Behandlingen av hudsjukdomar kan vara symtomatisk eller riktad mot orsaken, beroende på typen av sjukdom och dess allvarlighetsgrad.

'Hudens åldrande' (i medicinsk kontext) refererar till de fysiska förändringar som sker i huden under processen att åldras. Dessa förändringar kan vara både inre och yttre, och de kan påverka hudens struktur, funktion och utseende. Några exempel på dessa förändringar är:

1. Hudens tjocklek minskar, särskilt i ansiktet och på baksidan av händer och fötter.
2. Huden blir mindre elastisk och mer spröd, vilket kan leda till att det uppstår rynkor och fårgropar.
3. Hudens blodkärl blir mindre effektiva, vilket kan leda till att huden blir tunnare, mer genomskinlig och svalare.
4. Huden producerar mindre av de naturliga oljor som hjälper till att hålla den fuktig, vilket kan leda till torrhet och skrynklighet.
5. Hudens pigmentering förändras, vilket kan leda till att det uppstår fläckar, solstänk och andra typiska tecken på åldrande.
6. Huden blir mer känslig för solskador och har därför en ökad risk att utveckla hudcancer.

Det är värt att notera att många av dessa förändringar kan accelereras av andra faktorer än åldrande, såsom exponering för sol, tobaksrökning och dålig hudvård.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

"Buruli sjukdom" eller "Burulisår" är en infektionssjukdom som orsätts av bakterien Mycobacterium ulcerans. Den karaktäriseras av små, hinnaförstoringar (noduler) under huden som sedan kan sprida sig och bilda sår (ulcerationer). Sjukdomen är vanligast i Västafrika, men förekommer också i andra delar av världen, inklusive Australien. Behandlingen består ofta av kombinerad antibiotisk behandling och kirurgi för att avlägsna död vävnad. Preventiva åtgärder som bekämpning av myggor kan hjälpa att minska smittspridningen.