Hydroxyethyl starch derivatives are a type of medication known as a colloid, which is used as a volume expander in the treatment of hypovolemia or low blood volume. They are made from modified amylopectin, a complex carbohydrate derived from cornstarch, through the addition of hydroxyethyl groups. This modification results in an increase in the molecular weight and osmotic pressure of the solution, allowing it to draw water into the intravascular space and increase blood volume.

Hydroxyethyl starch derivatives are available in different preparations with varying molecular weights, substitution degrees, and branching patterns, which affect their pharmacokinetics and clinical effects. They are used for the treatment of hypovolemia due to bleeding, surgery, or other causes, as well as for the maintenance of intravascular volume during major surgical procedures.

Like all medications, hydroxyethyl starch derivatives have potential risks and side effects, including kidney injury, coagulopathy, and anaphylaxis. Therefore, they should be used with caution and under the close supervision of a healthcare professional.

Plasmaersättningsmedel, även kända som kolloidala lösningar eller kolloida plasmaexpanderare, är medicinska preparat som används för att behandla volymbrist i kroppen. De ersätter förlorad vätska och elektrolyter i blodet och andra kroppsvätskor. Plasmaersättningsmedel kan vara baserade på syntetiska eller naturliga substanser, som albumin, gelatin, dextran eller hydroxyetylstärk (HES). Dessa medel hjälper till att öka blodvolymen och förbättra cirkulationen av syre i kroppen. De används ofta under operationer, vid blödningar, trauma, sepsis och andra tillstånd som orsakar volymförlust.

Stärkelse är ett kolhydrat som består av en lång kedja av glukosmolekyler (en polysackarid). Det är den huvudsakliga energikällan i många livsmedel, särskilt i vegetabiliska källor som potatis, ris och spannmål. Stärkelse är också ett viktigt bindemedel och texturbildare i matlagning. När stärkelse intas bryts den ner till glukos i kroppen för att användas som energikälla.

Isotona lösningar är lösningar som har samma osmotiska tryck som kroppsvätskor, till exempel blodplasma. Osmotiskt tryck är den kraft som verkar över ett membran mellan två lösningar med olika koncentrationer av partiklar, och som orsakas av diffusionen av vattenmolekyler genom membranet för att utjämna koncentrationsskillnaderna.

Isotona lösningar används ofta inom medicinen för att ge patienter vätska och elektrolyter utan att störa vattentrycket eller elektrolytbalansen i kroppen. De kan användas som infusionsvätskor, rehydrering efter diarré eller andra tillstånd där patienten behöver ersätta vätska och elektrolyter.

Ett exempel på en isoton lösning är 0,9% natriumkloridlösning (fysiologisk saltlösning), som har ungefär samma osmotiska tryck som blodplasma.

Hemodilution är ett medicinskt tillstånd där blodet har en lägre koncentration av celler och andra beståndsdelar på grund av ökat plasmavolym. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom infusion av intravenösa vätskor eller förhöjt vattenintag. Hemodilution kan leda till en minskad viskositet hos blodet och påverka koagulationsförmågan. I vissa fall kan hemodilution användas som en strategi under operationer för att skydda njurarna genom att reducera risken för ischemi (dvs. syrebrist) i vävnaden.

"Vätsketerapi" (fluid therapy) är inom medicinen en behandlingsform där man ger patienten vätska intravenöst (via en ven i kroppen) för att behandla eller förebygga dehydrering, elektrolytbrist eller hypovolemi (sänkning av blodvolym). Det kan också användas för att stödja circulationssystemet och andra livsviktiga organ.

Det finns olika typer av vätskor som kan användas beroende på patientens behov, inklusive kristalloider (lösningar av salt och vatten) och kolloider (större molekyler som hjälper till att hålla vätskan inne i blodkärlen). Behandlingen kan vara anpassad efter patientens specifika behov, beroende på deras tillstånd och laboratoriedata.

Trombelastografi är en laboratorieundersökning som mäter koagulering och lysis (när blodet blir till blodpropp och när proppen upplöses) av hela blodet, istället för att bara mäta koagulationsfaktorer i blodplasmа. Denna metod ger information om hur snabbt en blodpropp bildas, dess styrka och hur länge den kan hålla, samt hur snabbt proppen löses upp. Trombelastografi används ofta för att diagnostisera koagulationsrubbningar och välja rätt behandling vid operationer, för gravida kvinnor som riskerar att drabbas av blodproppar, samt för patienter med kardiologiska sjukdomar eller trauma.

I en medicinsk kontext är en kolloid en heterogen blandning av två olika faser, där ena fasen består av mycket små partiklar som är jämnt fördelade i den andra fasen. Kolloider har vanligtvis en partikelstorlek mellan 1 och 1000 nanometer i diameter.

Exempel på medicinska användningar av kolloider inkluderar:

* Kolloidala lösningar som används för att ersätta vätske- och elektrolytbalansen i kroppen, till exempel vid dehydrering eller blodförlust.
* Kontrastmedel som används under bilddiagnostiska undersökningar såsom datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRI). Dessa kolloider består av små partiklar som innehåller järn, gadolinium eller barium, vilka kan absorbera röntgenstrålning eller magnetfält för att skapa kontrast i bilderna.
* Nanopartikelbaserade läkemedel som används för att transportera läkemedel till specifika målceller i kroppen, till exempel cancerceller. Dessa kolloider kan designas för att interagera med specifika receptorer på cellmembranet och frisätta läkemedlet när de når sitt mål.

Det är värt att notera att kolloider kan vara stabila eller instabila, beroende på hur de har preparerats och vilka komponenter de innehåller. Instabila kolloider tenderar att aggregera över tid, vilket kan leda till separation av faserna och minskad effektivitet.

Polygalactin er ikke direkte en medisinsk definisjon, men det er en type polymeR som brukes i medisinen. Polygalaktin er ofte brukt som ett hjelpemiddel i kirurgi for å redusere blødning og forbedre sårheling. Det er også vært i anvendelse som en del av produkter for å behandle sår og sår. Polygalaktin er en biokompatibel, ikke-resorbable polymeR som kan bidra til å støtte kroppens egen helingsprosess.

'Gelatin' är ett proteinrikt kolloidalt hydrogel som tillverkas genom partiell hydrolys och denaturering av kollagenextrakt från djurvävnader, vanligtvis hud eller ben från nötkreatur, grisar eller fisk. Det har en unik aminosyraprofil med höga halter av icke-essentiella aminosyror som glycin och prolin. Gelatin används inom livsmedelsindustrin som stabiliserings-, textur- och klumpförebyggande medel, samt i farmaceutisk industri för tillverkning av hårda kapslar och tabletter. Det har också medicinska användningsområden inom ortopedi och stomatologi som biokompatibelt material för ben- och broskrekonstruktion, halsband för kontroll av blödningar efter tandoperationer och som fyllnads- och stöttmaterial vid läkning av sår.

'Resuscitation' er en medisinsk betegnelse for å genoprette livstilsyndene hos noen som har ophørt med å pulsere og/eller å holde vekkete. Dette involverer vanligvis å gjenopprette normal blodomsøking til viktige organer ved hjelp av kunstig åndedrakt og hjertekompresjon, også kjent som hjerte-luns-livssupport (HLL). Resusitasjon kan også inneholde andre behandlinger som er designet til å korrigere underliggende problemer som har ført til iltesituasjonen.

Målet med resusitasjon er å stabilisere pasienten så snart som mulig og å forberede dem på ytterligere behandlinger, slik som yderligere undersøkelser eller kirurgiske ingrep. Resusitasjonsprosessen kan være livreddende og kan redde livet til noen som ellers ville ha dødd.

Polyhydroxyethylmethacrylate (PHEMA) är ett syntetiskt hydrofilt polymer som består av en metakrylatmonomer med en poly(hydroxyletyl)sidokedja. Detta material har fått intresse inom biomedicinsk forskning på grund av sin vattenabsorberande och semipermeabla natur, vilket gör det till ett lämpligt material för kontakt med levande vävnad. PHEMA har använts i en rad medicinska tillämpningar, inklusive kontaktlinser, artificiella hjärtklaffar och kontaktskikt i konstgjorda leder.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

En saltlösning, hyperton, är en lösning med högre salthalt än den normala fysiologiska koncentrationen i kroppen. Det vanligaste saltet som tas hänsyn till när man pratar om osmolaritet och tonicitet i kroppen är natriumklorid (NaCl), alltså vanligt sett sjö salt.

I en hyperton saltlösning kommer vatten att diffundera från celler som befinner sig i denna lösning till den omgivande lösningen på grund av osmosen, eftersom det är ett gradient i salthalt mellan cellen och den hypertona lösningen. Detta kan leda till att cellerna kan skadas eller förlora sin funktion, beroende på hur länge de utsätts för denna miljö.

Hypovolemi är ett medicinskt tillstånd där blodvolymen i kroppen minskar, vilket orsakar en minskad fraktion av cirkulerande blodvolym (CBV). CBV är den del av blodvolymen som cirkulerar kontinuerligt genom kroppens blodkärl under varje hjärtslag.

Det vanligaste skälet till hypovolemi är att kroppen förlorar mer vätska än vad den kan ersätta, till exempel vid blödning, diarré, illamående eller svettningar. Andra orsaker kan vara att njurarna inte fungerar korrekt och därmed inte kan hålla kroppsvätskorna inne, vilket kallas hypovolemi orsakad av nedsatt renin-angiotensin-aldosteron-system (RAAS).

Hypovolemi kan leda till symtom som låg blodtryck, snabb hjärtslag, yrsel, svimningar och i allvarliga fall chock. Behandlingen av hypovolemi innebär ofta att ersätta den förlorade vätskan med intravenös vätskebehandling.

Intraoperativ vård, även kallat operationsvård, är den medicinska vården som ges till en patient under en operation. Den inkluderar amongt andra:

1. Anestesi: Ger patienten smärtlindring och medvetandeförlust under operationen.
2. Monitoring: Patientens livsviktiga funktioner, såsom hjärtrytm, blodtryck, syrehalt i blodet och kroppstemperatur, övervakas kontinuerligt.
3. Hemodynamisk stabilitet: Fluider och läkemedel ges för att upprätthålla patientens blodtryck och cirkulation.
4. Ventilation: En mekanisk ventilator används för att hjälpa patienten att andas om det behövs.
5. Korrektion av syrebalans: Syre ges till patienten via en andningsmask eller en tub som placerats i luftvägarna.
6. Intraoperativ medicinering: Patienten får läkemedel som behövs under operationen, till exempel antibiotika för att förebygga infektioner.
7. Kroppstemperaturreglering: Patientens kroppsvärme regleras för att förhindra hypothermi eller hypertermii.
8. Intraoperativ övervakning av läckage och blödningar.

Intraoperativ vård utförs ofta av en multidisciplinär team som består av anestesiologer, operationssköterskor, operationspersonal och eventuellt andra specialistläkare beroende på typen av operation.

Albumin är ett protein som syntetiseras i levern och är den mest förekommande proteinet i blodplasmatan. Albuminet har flera viktiga funktioner, bland annat hjälper det att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i blodkärlen och transporterar olika substanser, som hormoner, fettsyror och läkemedel, runt i kroppen.

Albuminets koncentration i blodplasman kan användas som ett mått på leverfunktionen och proteinbalansen i kroppen. Låga värden av albumin i blodet (hypoalbuminemi) kan vara ett tecken på en sjuklig förlust av protein, exempelvis vid njursjukdom eller inflammation, medan höga värden (hyperalbuminemi) kan förekomma vid förhöjd proteinproduktion i levern.

Osmotiska diuretika är ett slags mediciner som verkar genom att öka urinproduktionen (diures) i njurarna. De gör detta genom att orsaka en osmos eller diffusionsprocess i nefronerna, de funktionella enheterna i njurarna där urinen bildas.

Specifikt får patienten inta ett osmotiskt diuretikum som inte kan resorberas från tubuli i njuren. Detta medel kommer att stanna kvar i tubulusen och attrahera vatten till sig genom osmos, vilket leder till en ökad urinproduktion.

Ett exempel på ett vanligt använt osmotiskt diuretikum är mannitol. Detta medel används ofta för att minska intracranialtrycket hos patienter med hjärnödem eller andra tillstånd som kan orsaka ökat tryck inuti skallen.

Det är viktigt att notera att osmotiska diuretika inte bör användas för att behandla högt blodtryck eller edem, eftersom de kan leda till elektrolytrubbningar och ökad törst.

Guaiфенеsin är ett expectorant som används för att behandla hosta och för att underlätta utefteranden av slem och sputum i luftvägarna. Det fungerar genom att öka produktionen av slem i lungorna, vilket gör det lättare att hosta upp och tömmas. Guaiфенesin finns tillgängligt på recept och utan recept och kan användas ensamt eller tillsammans med andra läkemedel. Det är vanligen tillgängligt som tabletter, kapslar, lober och sirap.

I medicinska kretsar kan guaiфенesin också stavas som 'guaifenesin'.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

'Blodviskositet' refererer til den indre friktion eller modstand, som opstår når blodet strømmer gennem blodkarrene. Den afhænger primært af tre faktorer:

1. Hæmatokrit: Det er andelen af røde blodlegemer (erythrocytter) i blodet. Jo højere hæmatokrit, desto højere blodviskositet.
2. Plasma-proteiner: Høje niveauer af plasma-proteiner, særligt fibrinogen og globuliner, kan øge blodviskositeten.
3. Blodets temperatur: Ved lavere temperaturer vil blodet have en højere viskositet end ved højere temperaturer.

En forhøjet blodviskositet kan have negativ indvirkning på cirkulationen og oxygeneringen af kroppen, især under fysisk anstrengelse eller i lavt iltniveau.

En blödningschock, även känd som hypovolemisk shock, är ett allvarligt tillstånd orsakat av ett starkt nedsatt blodvolym i cirkulationssystemet. Detta kan bero på att kroppen förlorar för mycket blod, plasma eller andra vätskor, till exempel vid svår blödning, dehydrering eller uttalad blodförlust under en operation.

När blodvolymen minskar, kan hjärtat inte pumpa tillräckligt med syresatt blod till kroppens vävnader och organ, vilket leder till syrebrist (hypoxi) i celler och vävnader. Detta kan orsaka skada på olika organ, särskilt hjärtat, lungor, njurar och hjärnan.

Symptomen på en blödningschock kan inkludera:

* Lågt blodtryck
* Svag puls

* Snabb andning (tachypné)
* Blåfärgad eller vit hud (cyanos)

* Svimma, medvetslöshet eller yrsel
* Yrsel eller svimning vid uppstigning (ortostatisk hypotoni)

* Hudkylan (klamydra)

* Svettighet

En blödningschock är ett akut medicinskt tillstånd som kräver omedelbar behandling för att förebygga livshotande skador och komplikationer. Behandlingen kan innebära att stoppa blödningen, ersätta vätskor och elektrolyter, ge syre, övervaka och stabilisera kroppens funktioner samt eventuellt operativ behandling för att åtgärda orsaken till blodförlusten.

'Blodvolym' refererer til den totale mængde blod, der cirkulerer i kroppen hos et individ. Normalværdier for blodvolumen varierer alt efter alder, køn, vægt og muskelmasse, men hos en voksen person er gennemsnittet typisk omkring 5-6 liter.

Blodvolymen består af to dele: den røde blodlegeme (erythrocyter) volumen og det plasmavolumen. Den røde blodlegeme er ansvarlig for transporten af ilt og kuldioxid i kroppen, mens det plasmavolumen transporterer næringsstoffer, hormoner og affaldsstoffer rundt i kroppen.

Blodvolumet kan måles med forskellige metoder, herunder ved hjælp af blodprøver, der analyseres for forholdet mellem røde blodlegemer og plasma. Andre metoder omfatter ultralydsundersøgelser og dyndiversens test, som måler ændringer i blodvolumen under forskellige fysiologiske tilstande.

Hematokrit (Hct) är ett laboratoriemedicinskt mått som mäter andelen röda blodkroppar i ett given volymen helt blod. Det uttrycks vanligtvis som en procentandel, och det kan användas för att uppskatta individens totala röda blodcellsmassa (RBC) eller andelen vätska i blodet, kallat blodplasmavolymen. Hct är ett viktigt mått inom hematologi och kan användas för att diagnostisera och övervaka olika sjukdomstillstånd som anemi, polycytemia, dehydrering och blödningar.

'Blodersättningsmedel' är en benämlighet för preparat som används för att ersätta eller komplettera blod eller blodbeståndsdelar vid blodbrist (anemi), stor blodförlust (exempelvis vid operationer eller trauma) eller vid störningar i blodets koaguleringsförmåga.

Det finns olika typer av blodersättningsmedel, till exempel:

1. Kolloidala lösningar: Dessa innehåller stora molekyler som hjälper till att behålla vätskan i blodkärlen och öka blodvolymen. Exempel på kolloidala lösningar är dextran, gelatin och hydroxyetylstärk.

2. Kristalloidea lösningar: Dessa är vattenlösningar av elektrolyter som används för att ersätta vätska och elektrolyter i kroppen. Exempel på kristalloide lösningar är natriumklorid, kaliumklorid och natriumcitrat.

3. Röda blodkroppar (erytrocytkoncentrat): Dessa preparat innehåller frusna och sedan avtorkade röda blodkroppar från en blodspenderare. De används för att öka patientens syretransportsystem när de lider av allvarlig anemi eller under operationer där det förväntas bli en stor blodförlust.

4. Blodplättar (trombocytkoncentrat): Dessa preparat innehåller frusna och sedan avtorkade blodplättar från en blodspenderare. De används för att behandla patienter med allvarlig trombocytopeni eller vid operationer där det förväntas bli en stor blodförlust.

5. Faktorpreparat: Dessa preparat innehåller de proteiner som är nödvändiga för att koagulationen ska fungera korrekt. De används för att behandla patienter med blödningsrubbningar orsakade av en brist på dessa proteiner.

Samtliga preparat bör ges under övervakning av en läkare och i en miljö där det finns möjlighet att hantera komplikationer som kan uppstå under eller efter administrationen.

"Amyloid" är ett samlingsbegrepp för vissa protein- eller polysackaridaggregat som kan accumulera i kroppen och bilda insolubila aggregat. Dessa aggregat kan orsaka sjukdomar, särskilt när de avlagras i organ och vävnader. Amyloidaggregeringarna har en karakteristisk béta-feylstruktur och en typisk fibrillär morfologi.

Det finns olika typer av amyloidproteiner, till exempel:

* Amyloid-β (Aβ): ett peptidfragment som är involverat i Alzheimers sjukdom
* Transthyretin (TTR): kan orsaka transthyretin-relaterad amyloidos (TTR-amyloidos)
* Serum Amyloid A (SAA): kan orsaka AA-amyloidos, en form av inflammatorisk amyloidos

Det är viktigt att notera att amyloidproteiner inte nödvändigtvis leder till sjukdom. I vissa fall kan de vara en normal förekomst i kroppen, men när de accumulerar i onormalt stora mängder eller i fel plats kan de orsaka skada och leda till sjukdom.

Metakrylater är en grupp av kemiska föreningar som innehåller en metakrylatgrupp (-CH2=C(CH3)COO-). Den mest vanliga och välkända metakrylaten är metylmetakrylat, som används kommersiellt för att producera härdande plaster och härdbar lim. Andra exempel på metakryler inkluderar etylmetakrylat, butylmetakrylat och 2-etoxietylmetakrylat.

I medicinsk kontext kan metakrylater användas som en del av kompositen i vissa tandfyllningsmaterial. Dessa material har visat sig vara effektiva för att reducera mikrobiell kontamination och minska sannolikheten för sekundär karies vid tandfyllningar. Metakrylatbaserade kompositer används också inom ortopedia, oftalmologi och andra medicinska tillämpningar där härdbart plaster behövs.

Det är viktigt att notera att metakrylatbaserade material kan orsaka allergiska reaktioner hos vissa individer. Allergiska reaktioner på metakrylater är sällsyna, men när de uppstår kan de vara allvarliga och inkludera kontaktdermatit, konjunktivit och astma.

'Serumalbumin' er en type protein som forekommer naturlig i blodet hos mennesker og andre dyr. Det er syntetiseres i leveren og utgjør den mest abondante proteinet i blodplasma, med en koncentrasjon på omkring 35-50 gram per liter serum hos en voksen person.

Serumalbumin har flere funksjoner, men det er især kjent for sin evne til å binde og transportere forskjellige molekyler i blodet, som f.eks. fedtstoffer, hormoner og mediciner. Det hjelper også med å regulere vannets fordeling i kroppen ved å holde vannet innenfor blodkarrene og forebygge edema (svulmning).

Endelig kan serumalbumin-nivået være en indikator på leverfunksjon, kosthold og generell helse. Lavere nivåer av serumalbumin kan være forbundet med forskjellige sykdommer og tilstander, som f.eks. leversvikt, malnutrisjon og inflammasjon.