Immunologiska tester är laboratorieprover som används för att utvärdera olika aspekter av det immunologiska systemet, inklusive funktionen hos immunförsvaret och närvaron eller aktiviteten hos specifika antikroppar eller andra immuna markörer. Dessa tester kan användas för att ställa diagnoser på olika sjukdomar, övervaka behandlingar och bedöma individers sårbarhet för vissa sjukdomar. Exempel på immunologiska tester inkluderar ELISA-testet (Enzyme-linked Immunosorbent Assay) för att upptäcka antikroppar mot specifika patogener, västra blodkroppars agglutinationstest för att diagnostisera bakteriella infektioner och flow cytometri för att analysera olika celltyper i immunsystemet.

En graviditetstest är ett diagnostiskt verktyg som används för att fastslå om en kvinna är gravid eller inte. Det fungerar genom att upptäcka spår av hCG (human chorionic gonadotropin), ett hormon som produceras av den befruktade äggcellen efter befruktning, i urinen eller blodet.

Det finns två huvudsakliga typer av graviditetstester: urinvägs-test och blodtest. Urinvägs-testet är det mest vanliga och kan köpas över derät i butiker och apotek. Det fungerar genom att en liten mängd urin placeras på ett teststreck, där den kommer i kontakt med speciella antikroppar som reagerar med hCG om det finns närvarande. Resultatet visas vanligtvis som en linje eller ett plus-tecken och kan läsas efter några minuter.

Blodtest för graviditet, som vanligtvis utförs av en vårdgivare i en klinisk setting, är mer exakt än urinvägs-testet och kan upptäcka graviditet på ett tidigare stadium. Det finns två typer av blodtester för graviditet: kvantitativ och kvalitativ. Kvantitativ test mäter mängden hCG i blodet, medan kvalitativ test endast fastställer om hCG är närvarande eller inte.

Det är viktigt att notera att graviditetstester inte är 100% tillförlitliga och att det kan finnas falska positiva eller falska negativa resultat. I fallet med ett osäkert resultat rekommenderas det därför att upprepa testet efter några dagar eller kontakta en vårdgivare för ytterligare utvärdering.

Immunodiffusion är en laboratorietest som används för att upptäcka och identifiera antikroppar eller antigener i ett prov. Det är en typ av immunologisk test som bygger på principen att antigen och antikropp binder specifikt till varandra, bildande en immunkomplex.

I en typ av immundiffusionstest, kallas diffusion i gelé (ODG), består provet av en vätska som innehåller antigen eller antikropp som placeras i ett hål i en gelé, ofta gjord av agaros. En annan vätska med känt antigen eller antikropp placeras i ett angränsande hål. Sedan diffunderar båda vätskorna genom gelén och när de möts bildas en immunkomplex som kan ses som en synlig linje eller ett band i gelén.

Denna metod är användbar för att identifiera olika typer av antigener eller antikroppar, till exempel vid diagnostisering av infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

En hudtester, också känd som epiteltest eller keratinocyttest, är ett laboratorietest som används för att diagnostisera allergiska reaktioner på substanser som kommer i kontakt med huden. Hudtesterna utförs vanligtvis genom att placera en liten mängd av den misstänkta allergena på huden, ofta på baksidan av armen eller ryggen.

Det finns två huvudtyper av hudtester: punkt Testhudtester (PPD) och intradermal testhudtester. I en punkt Testhudtest appliceras en liten droppe av den misstänkta allergena på huden med hjälp av en speciell nål som skapar en smärtfri punktering av huden. Om en person är allergisk mot substansen kommer det att uppstå en lokalreaktion i form av rodnad, svullnad eller klåda inom 15-20 minuter eller senare under de närmaste två dagarna.

I en intradermal testhudtest injiceras en mycket smal dos av den misstänkta allergena direkt under huden med en liten nål. Även här kommer det att uppstå en lokalreaktion om personen är allergisk mot substansen.

Det är viktigt att notera att hudtester bör endast utföras av en läkare eller annan licensierad hälsovårdspersonal efter en noggrann bedömning av patientens medicinska historia och symtom. Hudtester kan ge falska positiva eller falska negativa resultat, så det är viktigt att tolka resultaten i kombination med andra kliniska faktorer.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

En allergeni är ett främmande protein som kan utlösa en överreagerande immunreaktion hos vissa individer. När en person som är känslig för en viss allergen utsätts för den, producerar deras immunsystem IgE-antikroppar specifika för den allergien. Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofiler i kroppen, vilket orsakar de klassiska allergi symptoms som snuva näsa, irriterade ögon, hosta, hudutslag och andningssvårigheter. Exempel på vanliga allergener inkluderar pollen, husdammsvårtor, djurdander, skalbaggar och vissa livsmedel som nötter, mjölk, ägg, fisk och skaldjur.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

"Hundsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar och tillstånd som kan drabba hundar. Det finns många olika slags hundsjukdomar, och de kan vara genetiska, infektionsrelaterade, åldersrelaterade eller orsakas av trauma eller miljöfaktorer. Några exempel på vanliga hundsjukdomar är hjärtproblem, cancer, diabetes, epilepsi, allergier, ledbesvär och njursjukdomar.

Det är viktigt att notera att denna beskrivning inte är en fullständig eller officiell medicinsk definition, utan snarare ett allmänt sammanfattande begrepp för sjukdomar som kan drabba hundar.

'Saliv' (eller 'saliva') er et legemsdigltemiddel, som produceres i munden hos mennesker og mange andre dyr. Det produceres af spytkirtlerne, der inkluderer parotis, submandibularis og sublingualis kirtlerne, samt mindre små kirtler spredt ud over mundhulen. Saliven har flere vigtige funktioner, herunder at hjælpe med at nedbryde maden under kauprocessen, at holde munden fugtig og at beskytte tænderne mod cariés (tandforrådnelse) ved at neutralisere syre, der produceres af bakterier i munden. Saliven indeholder også en række forskellige proteiner, mineraler og andre stoffer, herunder vand, natriumchlorid, bikarbonat, kalcium, fosfat og immunoglobulin A.

'Växtantigener' är ett begrepp inom immunologi och betecknar strukturer hos växter som kan inducera en immunreaktion hos djur, inklusive människor. Dessa antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som är unika för växter och som kan kännas igen av det djurs immunsystem. När ett djur exponeras för en växtantigen kan dess immunsystem producera specifika antikroppar eller aktivera cellulära immunresponser för att bekämpa den periperi utsatta växten. Det är värt att notera att det inte finns någon etablerad medicinsk definition av 'växtantigener', men begreppet används ofta inom forskning och akademiska sammanhang för att beskriva dessa specifika strukturer hos växter.

'Kackerlackor' är ett gemensamt namn för olika arter insekter som tillhör ordningen Blattodea. De flesta kackerlackorna är små, platta och långsträckta insekter med breda, skilda segmenterade kroppar, två stycken vingar och två par ben. De flesta arterna är nattaktiva och föredrar varma, fuktiga miljöer som trädgårdar, skogar, tunnlar och byggnader. Kackerlackor är allätare och kan livnära sig på en mängd olika typer av mat, inklusive organiska material, sötsaker, grönsaker och smuts. Vissa arter kan vara skadedjur eftersom de kan orsaka allergier hos människor och sprida sjukdomar genom att komma i kontakt med mat och andra ytor.

Enligt medicinskt perspektiv kan kvalster vara små arachnider (spindeldjur) som ofta är förknippade med olika hudproblem hos människor. Det finns tusentals olika kvalsterspecies, men endast ett fåtal är kända för att orsaka problem hos människor. Två vanliga exempel är:

1. Huskvalster (Dermatophagoides pteronyssinus, Dermatophagoides farinae): De förekommer ofta i hemmen och livnär sig på hudskal och andra organiska material. Deras avfall kan orsaka allergier och astma hos människor.
2. Gräskvalster (tidigare kallade rödklövrakvalster, Scientifically known as: Family Trombiculidae): De lever i fuktiga gräsmarker och skogar och kan orsaka en hudinfektion som kallas trombidiasis eller gräskvalstersjuka.

Det är värt att notera att det finns många andra kvalsterspecies som inte påverkar människor och lever av olika former av näring i naturen, till exempel insekter, växter eller djurspillning.