Inferior colliculi är en par av strukturer i hjärnstammen som utgör en del av det auditiva systemet hos däggdjur. De två inferior colliculierna är en del av den mesencephaliska auditoriska barken och fungerar som en integreringscentrum för auditiv information från båda öronen.

De tar emot signaler från lägre nivåer i det auditiva systemet, såsom cochlea och nuclei i hörselgången, och skickar sedan signaler vidare till högre nivåer i det auditiva systemet, såsom thalamus och cortex. Inferior colliculi är också involverade i reflexreaktioner på ljud, såsom att vända huvudet mot en ljudkälla.

I medicinska sammanhang kan skador eller sjukdomar i inferior colliculi orsaka problem med hörseln, såsom svårigheter att lokalisera ljud och nedsatt hörsel.

Superior colliculi är en del av mesencephalon (mellangränsstenen) i hjärnan och är en del av det som kallas för den vestibulära komplexet. De två superiora colliculusarna är knutna till synsinnet och koordinerar ögonrörelser, huvudrörelser och kroppsrörelser i samverkan med hörsel- och taktileller input. De hjälper också till att orientera kroppen mot viktiga visuella stimuli i omgivningen. Superior colliculi har också en roll i uppmärksamhetsprocessen och kan bidra till att fokusera synintrycket till relevanta delar av det visuella fältet.

Medicinskt sett refererar "mitthjärna" (substantia nigra) till en del av den basala ganglielianska systemet i hjärnan. Den består av två delar: pars compacta och pars reticulata. Pars compacta innehåller dopaminproducerande nervceller, som är viktiga för motorisk kontroll och belöningssystemet i hjärnan.

En vanlig sjukdom som är kopplad till mitthjärnan är Parkinson's sjukdom, där man ser en progressiv nedbrytning av dopaminproducerande nervceller i pars compacta. Detta leder till rörelsekoordinationsproblem och andra symtom som karakteriserar Parkinson's sjukdom.

Retinal Ganglion Cells (RGCs) är nervoceller i näthinnan (retina) i ögat som mottar information från fotoreceptorcellerna (stavar och tappar) och skickar den vidare till synbanorna i hjärnan. RGCs har långa axoner som bildar en nervbundel, optisk nerven, som leder informationen från ögat till syn barken i hjärnan där det bearbetas och tolkas som synsinnet.

RGCs är viktiga för att uppfatta olika aspekter av synen, inklusive form, rörelse, färg och djup. Skador på RGCs kan leda till synförlust eller andra synrelaterade sjukdomar som grön starr (glaukom).

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Den nedre hålven (latin: cavum ventriculi inferius) är den lägsta delen av magsäcken. Den ligger under överkanten av levern och har en utbuktning som kallas magmunnen eller fundus. I den nedre hålven sker det mesta av magens sammandragningar, vilket bland annat hjälper till att bryta ner maten med hjälp av magsaften.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.