Inflammatoriska tarmsjukdomar (IT) är en grupp av kroniska tarmsjukdomar som karaktäriseras av inflammation i tarmens slemhinna. Det finns två huvudsakliga typer av IT: ulcerös kolit och Crohns sjukdom.

Ulcerös kolit drabbar endast tunntarmen och/eller rectum och kolon, medan Crohns sjukdom kan drabba alla delar av tarmarna, från mun till anus. IT kännetecknas av symtom som diarré, buksmärta, trötthet och viktminskning. Andra symtom kan inkludera blod i avföringen, feber och sår i tarmarna (ulcerationer).

IT orsakas av en kombination av genetiska, miljömässiga och immunologiska faktorer. Behandlingen av IT består ofta av mediciner som reducerar inflammationen, såsom aminosalicylater, kortikosteroider och biologiska läkemedel. I vissa fall kan kirurgi behövas om medicinska behandlingar inte är tillräckligt effektiva eller om komplikationer uppstår.

Ulcerative colitis är en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som primärt drabbar colon (tjocktarmen) och rectum (endast delvis eller helt). Den kännetecknas av kontinuerliga, superficiala sår (ulcus) i tarmens slimhinna, vilket orsakar symptom som diarré, blodig avföring, buksmärtor och viktminskning. Sjukdomen kan variera från mild till allvarlig och påverka personer olika mycket under dess löpande tid. Orsaken till ulcerativ colitis är inte fullständigt känd, men det tros handla om en kombination av genetiska, immunologiska och miljöfaktorer som bidrar till sjukdomens uppkomst. Behandlingen kan innebära mediciner för att reducera inflammationen, ändringar i kosten och i vissa fall kirurgi.

Crohn's disease is a type of inflammatory bowel disease (IBD) that can affect any part of the gastrointestinal tract, from the mouth to the anus. It is a chronic condition characterized by inflammation, which can lead to symptoms such as abdominal pain, diarrhea, fatigue, weight loss, and malnutrition.

The exact cause of Crohn's disease is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and immune system factors. The condition often presents with skip lesions, which means that areas of normal tissue are interspersed between areas of inflammation. This can make the diagnosis and treatment of Crohn's disease challenging.

There is currently no cure for Crohn's disease, but various treatments can help manage symptoms and reduce the frequency and severity of flare-ups. Treatment options may include medications such as anti-inflammatory drugs, immunosuppressants, and biologic therapies, as well as surgery in some cases.

If you suspect that you or someone you know may have Crohn's disease, it is important to seek medical attention from a healthcare professional for proper diagnosis and treatment.

Tjocktarmsinflammation, även känt som colitis, är en inflammation i tjocktarmen (colon). Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tarmsjukdomar och vissa mediciner. Symptomen på tjocktarmsinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera diarré, smärta i magen, trötthet, feber och viktminskning. I allvarliga fall kan komplikationer som blödningar, perforationer eller toxic megacolon uppstå. Behandlingen av tjocktarmsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller kirurgi.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

'Grovtarm' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. I medicinska sammanhang används istället termen kolon, som är den del av tarmkanalen som sträcker sig från blindtarmen till ändtarmen. Kolonet inkluderar också de delar som kallas grovtarm i vardagligt tal, såsom komphållet, kräk- och blindtarmen. Dessa delar av tarmkanalen är specialiserade på att absorbera vatten och elektrolyter samt bryta ned komplexa kolhydrater med hjälp av bakterier som lever där.

Medicinskt sett är Mesalamin (alternativa namn: 5-aminosalicylsyra, 5-ASA) ett antiinflammatoriskt läkemedel som används för att behandla inflammatorisk tarmsjukdom (ITD), till exempel Crohns sjukdom och ulcerös kolit. Mesalamin verkar direkt i tarmen där det reducerar inflammationen genom att hämma produktionen av prostaglandiner och leukotriener, som är kemiska signalsubstanser som orsakar inflammation.

Läkemedlet finns tillgängligt i olika former, såsom tabletter, kapslar, rektal suppositorier och rektala klysmer, beroende på vilken del av tarmen som behöver behandlas. Mesalamin är oftast väl tolererat men kan ge milda biverkningar som buksmärtor, diarré eller illamående. I sällsynta fall kan allvarligare biverkningar uppstå, såsom leverfunktionsnedsättning och blodbrist (anemi).

Det är viktigt att följa din läkares rekommendationer angående dosering och användning av Mesalamin för att uppnå optimal effekt och minska risken för biverkningar.

Dextransulfat, även känd som dextran sulfat sodium, är en negativt laddad polysackarid med hög molekylär vikt. Den framställs syntetiskt genom behandling av dextran (en neutral polysackarid) med svavelsyra och natriumhydroxid. Dextransulfat har en negativ laddning på grund av de sulfatgrupperingar som fogats till dextranmolekylen, vilket gör att den kan användas som ett läkemedel för att behandla olika medicinska tillstånd.

I medicinskt sammanhang används dextransulfat ofta som ett kolloidalt lösningmedel vid blödningar och hemostasis, eftersom det kan hjälpa till att stabilisera kapillärerna och reducera blodförlusten. Det har också visat sig ha antiinflammatoriska egenskaper och används därför som ett läkemedel för att behandla kolit, proktit och andra inflammatoriska tarmsjukdomar.

Det är värt att notera att dextransulfat kan orsaka biverkningar som diarré, buksmärtor och blod i avföringen, särskilt vid högre doser eller längre behandlingstider. Dessutom kan det påverka blodets koaguleringsförmåga och öka risken för blödningar, så det bör användas med försiktighet hos patienter som har en hög risk för blödning eller är på blodförtunnande mediciner.

Azathioprine är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, bland annat transplantationsrejektion och autoimmuna sjukdomar såsom reumatoid artrit, inflammatorisk tarmsjukdom och lupus.

Läkemedlet fungerar genom att hämma celltillväxten och delningen av vita blodkroppar, särskilt de som är involverade i immunförsvaret. Det gör så genom att hämma en specifik typ av enzymer som kallas för purin-nukleotidas.

Azathioprine kan ges oralt (som en tablett) eller intravenöst och vanligtvis används tillsammans med andra läkemedel, såsom kortikosteroider och/eller andra immunsuppressiva medel.

Som med alla läkemedel kan azathioprine ha biverkningar och risker, inklusive ökad infektionsrisk, levertoxicitet, minskad röda och vita blodkroppar samt ökad risk för cancer. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar med behandlingen.

Läkemedelsbehandling ska alltid övervakas av en läkare, som kommer att besluta om dosering och behandlingsschema baserat på patientens specifika tillstånd och behov.

Medicinskt kan 'Mag-tarmmedel' (gastrointestinalt preparat) definieras som ett läkemedel eller en behandling som används för att städa ut, lindra symptom eller bota sjukdomar i mag-tarmsystemet. Det kan vara avsett att användas för att:

1. Förbereda patienten inför en kolonoskopi eller annan undersökning av tarmarna. I detta fall innebär behandlingen ofta att dricka en stor mängd en speciell lösning som hjälper till att rensa ut tarmsystemet, så att läkaren kan se tarmarnas insida klart under undersökningen.

2. Lindra symptom orsakade av irritabelt tarmsyndrom (IBS), inflammatorisk tarmsjukdom (ITD) eller andra mag-tarmsjukdomar, till exempel genom att minska diarré, smärta, illamående eller kräkningar.

3. Behandla parasitiska infektioner i mag-tarmkanalen med hjälp av antihelmintiska läkemedel som dödar parasiter och hjälper till att bota infektionen.

4. Lindra symptom orsakade av akut gastroenterit (magsjuka) genom att minska illamående, kräkningar och diarré.

5. Behandla eller förebygga förstoppning (obstipation) med hjälp av laxermedel som verkar genom att öka tarmtarmens peristaltik (kontraktioner) och/eller öka vattnets innehåll i tarminnehållet.

Exempel på olika typer av mag-tarmmedel inkluderar laxermedel, antispasmodika, antiacider, prokinetiska läkemedel, antihelmintiska medel och antibiotika. Det är viktigt att använda dessa läkemedel enligt receptbelagda instruktioner eller som angett på produktens etikett för att undvika biverkningar och komplikationer.

Trinitrobenzenesulfonic acid (TNBS) er en sterk og farlig syrederivat av benzen. Det inneholder tre nitrogrupper (trinitro) og en sulfongrupp (sulfonsyre). TNBS er ikke direkte brukt i medisinen, men det kan være et viktig verktøy i biomedisinsk forskning. Det er for eksempel ofte brukt som en reagens for å merke proteiner og studere deres struktur og funksjon.

TNBS er også kjent for å være giftig og skadelig for levende vesener, inkludert mennesker. Det kan irriterer huden, øyene og de øvre luftveiene, og lengre tids eksponering kan føre til alvorlige skader på leveren, nyrerne og andre organer. Derfor bør TNBS kun brukes i en kontrollert laboratoriemiljø av utdannet personale som er klar over de potensielle risikene.

Aminosalicylic acid (also known as 5-aminosalicylate or 5-ASA) is a type of anti-inflammatory drug that is commonly used to treat inflammatory bowel diseases such as ulcerative colitis and Crohn's disease. It works by reducing the production of chemicals in the body that cause inflammation in the lining of the digestive tract. Aminosalicylates are available in various forms, including oral tablets, capsules, and enemas or suppositories that are inserted into the rectum. Examples of aminosalicylate drugs include sulfasalazine, mesalamine (Asacol, Delzicol, Lialda), olsalazine (Dipentum), and balsalazide (Colazal).

6-Merkaptopurin (6-MP) är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla sjukdomar som kräver nedreglering av det immuna systemet, till exempel autoimmuna sjukdomar och transplanation. Det används också i behandlingen av akut lymfatisk leukemi (ALL) och akut myeloisk leukemi (AML).

6-MP är en analog av naturligt förekommande nukleotider och fungerar genom att hämma syntesen av DNA och RNA i celler. Det gör det möjligt att förhindra celldelning och tillväxt, vilket sänker aktiviteten hos överaktiva immunceller.

Läkemedlet tas vanligen per oral och absorberas snabbt i mag-tarmkanalen. Det metaboliseras sedan i levern till aktiva metaboliter som är ansvariga för dess farmakologiska effekter.

Sidan kan innehålla felaktigheter. Se alltid din läkares råd om medicinsk behandling.

Sulfasalazin är ett antiinflammatoriskt läkemedel som används för att behandla flera olika sjukdomar, främst med inflammation i tarmarna. Det är en kombination av två substanser: 5-aminosalicylsyra (5-ASA) och sulfapyridin.

5-ASA är den verksamma substansen som reducerar inflammationen, medan sulfapyridin fungerar som ett transportmedel för att hjälpa 5-ASA att nå tarmsystemet. Sulfasalazin används ofta för att behandla kronisk inflammatorisk tarmsjukdom (IBD), till exempel Crohns sjukdom och colitis ulcerosa, samt reumatoid artrit och psoriasisartrit.

Läkemedlet fungerar genom att minska produktionen av prostaglandiner, som är ämnen i kroppen som orsakar inflammation. Sulfasalazin tas vanligen oralt (på tablettform) och kan ge biverkningar som magont, illamående, huvudvärk och hudutslag. I sällsynta fall kan det även orsaka allvarliga biverkningar såsom lever- eller blodrelaterade problem.

'Tarmar' er en begrep som oftest refererer til tarmen i det menneskelige eller dyrede digestive system. Tarmen er en del av fordøjelseskanalen, der starter i mavesækken og ender i endetarmen (anus). Der er flere dele af tarmen, herunder tyndtarm, tyktarm og endeligt endetarmen.

Tyndtarmen er den længste del af tarmen og er hvor det meste af næringsupptagelsen sker. Tyktarmen er kortere, men har en større diameter end tyndtarmen og er hvor vand og salt absorberes, og hvor afføringen dannes. Endeligt er endetarmen hvor afføringen udskilles fra kroppen.

Det er viktig å ha en god tarmfunksjon for å sikre en god helse. En ubalansert tarmflora kan føre til fordøjelsesproblemer, inflammatoriske tarmsygdommer og andre helsesvikt. Derfor er det viktig med en balanset kosthold og livsstil for å sikre en god tarmhelse.

Ileum är en del av tunntarmen, och inflammation i ileum kallas ileit eller ileuminflammation. Det kan orsakas av olika sjukdomar, till exempel Crohns sjukdom, som är en typ av inflammatorisk tarmsjukdom (ITB). ITB orsakas av en överdriven immunreaktion i tarmen som leder till inflammation och skador på tarmens slemhinna. Ileit kan också orsakas av infektioner, till exempel bakteriella eller virala infektioner. Symptomen på ileit kan inkludera diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen och kan innebära mediciner som dämpar immunsystemet, antibiotika eller kirurgi.

'Irritable bowel syndrome' (IBS) er en funksjonell tarmsjukdom som kharakteriseres av bukmor, forstopping eller diarré, eller både av disse sammen med bukpine og endrede tarmvaner. Symptomene varierer i alvorhet og kan komme og gå over tid. IBS er ofte forbundet med psykisk stress og økt känslighet overfor tarmsymptomer, men det saknes klare organiske orsaker til sykdommen. Behandlingen av IBS inkluderer vanligvis ændringer i kosten, fysisk aktivitet, stressreduksjon og medikamentell behandling for å lindre symptomer.

NOD2 (Nucleotide-binding Oligomerization Domain-containing protein 2) er ein signalprotein som tilhører gruppen av intracellulære mønstererkenningsreseptorer (PRRs). Disse proteineteknisk sett er adaptorproteiner og spiller en viktig rolle i immunsystemets svar på infeksjoner ved å detektere bakterielle molekyler som peptidoglykan. NOD2 signaliseringsadaptorproteinet er involvert i aktivering av NF-κB (nuclear factor kappa B) og MAPK (mitogen-aktiverte proteinkinaser)-sti, som resulterer i produksjon av proinflammatoriske cytokiner og antimikrobielle peptider. Variasjoner i NOD2-genet har blitt forbundet med ulike autoimmune sykdommer, inkludert Crohns sykdom.

'Tarmsjukdomar' är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd och sjukdomar som drabbar tarmarna, det vill säga den del av matspjälkningssystemet där näringsabsorptionen sker. Tarmarna kan delas in i två huvudgrupper: tunntarm och tjocktarm.

Tarmsjukdomar kan vara kroniska eller akuta, med olika orsaker och symtom beroende på vilken del av tarmen som är drabbad. Några exempel på tarmsjukdomar inkluderar:

1. Irritabelt colon (IBS): En funktionell tarmsjukdom som orsakas av störningar i tarmfunktionen utan synliga strukturella skador. Symptomen kan vara smärta, värk eller obehag i magen, förstoppning, diarré eller både och, flatulens och buksvullnad.

2. Crohns sjukdom: En kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som kan drabba vilken del av tarmen som helst, men ofta påtar sig i tunntarmen eller ileum (den sista delen av tunntarmen). Symptomen kan vara diarré, buksmärtor, trötthet, viktminskning och blod i avföringen.

3. Ulcerös kolit: En kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som drabbar tjocktarmen (colon) och endast sällan tunntarmen. Symptomen kan vara diarré, blodig avföring, buksmärtor, trötthet och viktminskning.

4. Tjocktarmsinflammation (divertikulit): En akut tarmsjukdom som orsakas av inflammation i tjocktarmens divertiklar (små utbuktningar i tjocktarmens vägg). Symptomen kan vara plötsliga, starka buksmärtor, förstoppning, feber och blodig eller vattnig avföring.

5. Tjocktarmsförträngning (kolonstenos): En kronisk tarmsjukdom som orsakas av en förträngning i tjocktarmen, vilket gör att avföringen har svårt att passera. Symptomen kan vara buksmärtor, trötthet, viktminskning och förstoppning.

6. Tarmcancer: En allvarlig tarmsjukdom som orsakas av oregelbunden celldelning i tarmvävnaden. Symptomen kan vara blod i avföringen, trötthet, buksmärtor, förstoppning och viktminskning.

Det är viktigt att söka läkarvård om man upplever några av dessa symtom eller har andra oroande symptom från mag-tarmkanalen.

Pyoderma gangrenosum (PG) är en sällsynt, icke infektiös hudsjukdom som karaktäriseras av plötslig uppkomst av små blåsor eller sår (ulcerationer) som snabbt ökar i storlek och kan bli mycket stora. Sårerna tenderar att vara extremt smärtsamma, djupa och kan innehålla gula, nekrotiska (döda) vävnader. De flesta fallen av PG uppstår spontant, men det finns också fall där sjukdomen utvecklas som en komplikation till en underliggande sjukdom eller behandling.

PG är ofta associerad med systemiska sjukdomar såsom inflammatorisk tarmsjukdom (IBD), rheumatoid arthritis, hepatit, diabetes och blodcancer. Den kan också uppkomma som en komplikation till vissa mediciner eller kirurgiska ingrepp.

Sjukdomen är kännetecknad av en överdriven immunrespons och inflammation i huden, men dess exakta orsaker är fortfarande okända. Behandlingen av PG innefattar ofta systemiska mediciner som steroider, immunosuppressiva läkemedel eller biologiska terapier för att kontrollera inflammationen och underlätta läkningen av sårerna.

PROBIOTIKA: Läkemedelsform som innehåller levande mikroorganismer, främst tarmlaktabla bakteriestammar, till exempel arter av Lactobacillus och Bifidobacterium. Dessa organismer anses ha en positiv inverkan på värdens hälsotillstånd när de tas upp i kroppen i tillräckliga mängder. Probiotika kan användas för att förbättra tarmsystemets balans av bakterier, stödja immunsystemet och för behandling eller förebyggande av vissa infektions- och sjukdomstillstånd, till exempel diarré orsakad av antibiotikabehandling eller inflammatorisk tarmsjukdom.

"Antiinflammatoriska medel", även kända som antiinflammatory drugs (NSAID) eller prostaglandinförebyggande medel, är en grupp läkemedel som används för att behandla smärta, feber och inflammation. De fungerar genom att blockera en specifik typ av enzymer, cyklooxygenas (COX), som är involverade i produktionen av prostaglandiner, som orsakar inflammation och smärta.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 är involverad i skyddet av magslemhussen, blodets sammanflöde och njurarnas funktion, medan COX-2 främst produceras under inflammatoriska tillstånd. NSAID kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de blockerar båda typerna av COX-enzym eller bara COX-2.

Exempel på antiinflammatoriska medel är acetylsalicylsyra (Aspirin), ibuprofen, naproxen och celecoxib. Dessa läkemedel kan ha biverkningar som magonti, blödningsrubbningar och skada på njurarna vid långvarig användning.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av "Leukocyte Common Antigen Complex" (LCA), eftersom det är ett mer vanligt förekommande begrepp inom medicinen jämfört med 'Leukocyt L1-antigenkomplex'.

Leukocyte Common Antigen Complex (LCA) refererar till en grupp av proteiner som finns på ytan av de flesta vita blodkroppar (leukocyter), inklusive granulocyter, monocyter och lymfocyter. Dessa proteiner är viktiga för att hjälpa kroppen att skilja själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. LCA-komplexet innehåller CD45, en transmembranprotein som är involverad i signalöverföringen i immunsystemet. Abnormaliteter i LCA kan leda till immunologiska sjukdomar.

'Rectum' är en medicinsk term som refererar till den nedre delen av colon, eller tjocktarmen. Rectum är den sista biten av tjocktarmen innan den kopplas samman med anus. Detta är en del av avskiljningssystemet och dess huvudsakliga funktion är att lagra avföring innan den elimineras från kroppen genom defekation. Rectum har också muskler som hjälper till att kontrollera avföringen.

Non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) are a type of medication that is commonly used to reduce pain, inflammation, and fever. Unlike corticosteroids, which are also used for their anti-inflammatory effects, NSAIDs are not steroids.

NSAIDs work by inhibiting the activity of cyclooxygenase (COX) enzymes, which play a key role in the production of prostaglandins, hormone-like substances that mediate various physiological processes, including inflammation and pain. By blocking the action of COX enzymes, NSAIDs reduce the production of prostaglandins, thereby alleviating pain and inflammation.

There are several different types of NSAIDs available, including:

* Ibuprofen (e.g., Advil, Motrin)
* Naproxen (e.g., Aleve, Naprosyn)
* Celecoxib (Celebrex)
* Diclofenac (Voltaren)
* Meloxicam (Mobic)

While NSAIDs can be effective at reducing pain and inflammation, they can also have side effects, particularly when used at high doses or for extended periods. Common side effects of NSAIDs include stomach upset, heartburn, and increased risk of bleeding. In addition, some NSAIDs may increase the risk of cardiovascular events, such as heart attack and stroke, particularly in people who already have underlying heart disease.

It is important to use NSAIDs only as directed by a healthcare provider and to follow any recommended dosage instructions carefully. If you experience any bothersome side effects or have concerns about taking NSAIDs, be sure to talk with your doctor or pharmacist.

'Mag-tarmsystemet' er en betegnelse for det samlede digestive system, der inkluderer munden, spiserøret, maven, tarme, leveren, galdeblæren og bugspytkirtlen. Dette system har ansvaret for at fordøje maden, absorbere næringsstofferne og udskille affaldsstoffer.

Maven er en muskelholdig sak, der modtager maden fra spiserøret og indleder fordøjelsesprocessen ved at sekretere mavesaft, som indeholder enzymer, der bryder ned proteiner. Maven også gemme maden i en periode, så den kan fordøjes bedre.

Tarme er et system af hulrum og rør, der strækker sig fra mavesækkens udgang til anus. De fleste af tarmerne har en indvendig overflade, der er dækket med små fold, som øger overfladen, så organismen kan absorbere næringsstofferne bedre. I tarmene findes også mange forskellige typer af bakterier, som hjælper til at fordøje maden yderligere.

Leveren og galdeblæren er to vigtige organer, der hjælper med at fordøje fedtstoffer. Leveren producerer galdesaft, som indeholder salte og stoffer, der hjælper med at opløse fedtstofferne, så de kan absorberes i tarmene. Galdeblæren lagrer galdesaften og udskiller den ind i tolvfingertarmen, når organismen spiser.

Bugspytkirtlen er et andet vigtigt organ, der producerer enzymer, som hjælper med at fordøje kulhydrater, proteiner og fedtstoffer. Bugspytkirtlen udskiller også insulin, et hormon, der regulerer blodsukkeret i organismen.

Sammen arbejder disse organer for at fordøje maden og absorbere næringsstofferne, så organismen kan vokse og fungere korrekt. Hvis der er problemer med et af disse organer, kan det have en betydelig indvirkning på organismens helbred og livskvalitet.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Gastroenterology är en medicinsk specialitet som fokuserar på diagnosen, behandlingen och preventionen av sjukdomar i mag-tarmkanalen, levern, gallgångarna och bukhinnan. Denna inkluderar sjukdomar såsom irritabel tarm, cancer i mag-tarmkanalen, celiaki, Crohns sjukdom, ulcerös kolit, gastroesofageal refluxsjukdom (GERD) och hepatit. En läkare som är specialiserad inom detta område kallas för en gastroenterolog.

Ileum är den tredje och sista delen av tunntarmen i människans gastrointestinala system. Det följer på duodenum och jejunum och fortsätter till colon (tjocktarm). Ileum är ungefär 3-4 meter långt och har en diameter på cirka 2,5 centimeter.

Ileum har huvudsakligen tre funktioner:

1. Absorption: Ileum är ansvarig för absorptionen av näringsämnen som vitaminer, mineraler och särskilt fettsyror. Det innehåller en mycket stor yta med många små plik (Mikrovilli) som ökar absorptionsytean.

2. Immunförsvar: Ileum innehåller ett stort antal lymfatiska vävnader, så kallade Peyers plackar, som är en del av immunsystemet och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner.

3. Motilitet: Ileum har en stark muskelaktivitet (motilitet) som hjälper till att transportera matmassan genom tarmen och vidare till colon.

Ileum avslutas med en struktur som kallas ileocecalvinkeln, där ileum möter colon.

En koloskopi är en medicinsk undersökningsmetod där man använder en flexibel, belysningsbar tub som kallas koloskop. Koloskopet leds genom endast delar av tjocktarmen och hela tunntarmen för att undersöka dem. Koloskopi används ofta för att leta efter cancer eller polypers (förädlade vävnader som kan bli cancertackla) i tjocktarmen och tunntarmen. Den kan också användas för att behandla problem i tarmarna, till exempel att ta bort polypers eller andra abnormiteter. Koloskopi är en relativt smärtfri procedur som ofta utförs med lokalbedövning och ibland med lugnande medicin.

'Helicobacter hepaticus' är en bakterie som främst förekommer i levern hos gnagare, särskilt möss. Den kan orsaka inflammation och skada levervävnaden, och har associerats med levercancer hos djur. Bakterien är en spiralformad, gramnegativ bakterie som tillhör samma släkte som Helicobacter pylori, den bakterie som ofta förknippas med magsår och magcancer hos människor. Emellertid är överföringen av H. hepaticus från djur till människor osannolik, och det finns inga belägg för att bakterien orsakar sjukdom hos människor.

Proctitis är en medicinsk term som betecknar inflammation i rektum, den nedre delen av colon (tjocktarmen) som leder till endast analöppningen. Den kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar och irritanta substanser. Symptomen på proctitis kan variera, men de vanligaste inkluderar smärta, blödning, sår i analöppningen, utslag och en känsla av att behöva gå igenom toaletten oftare än normalt. Behandlingen beror på orsaken till proctitis, men den kan innefatta antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller immunosuppressiva terapier.

Kolangit är en medicinsk term som refererar till inflammation och iritation i gallgångarna. "Skleroserande kolangit" är en speciell form av kolangit där det sker en progressiv förtjockning och hårdning (skleros) av gallgångarnas väggar. Detta kan orsaka en obstruktion i gallgångarna, vilket kan leda till komplikationer som leverinflammation, gulsot och skada på levercellerna. Skleroserande kolangit är ofta förknippad med andra sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar eller infektioner.

'Metagenom' är ett begrepp inom genomforskning och refererar till det totala genomet hos alla mikroorganismer (bakterier, archaeer, svampar, virus med flera) som finns i en specifik miljö, till exempel jord, vatten eller en organisms kropp. Metagenomen inkluderar alltså inte endast kända arter och deras gener, utan också tidigare okända mikroorganismer och deras genetiska material. Denna metod ger forskarna möjlighet att studera mikrobiella samhällen som helheter istället för att isolera och studera en enda art i taget, vilket kan ge ett mer fullständigt och korrekt förståelse av de interaktioner som sker mellan olika arter och deras roll i ekosystemet.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Spondylartropatier är en grupp rheumatiska sjukdomar som primärt påverkar kotpelarens (axial) skelett och lederna, inklusive ryggraden och sakroiliakaleden. Spondylartropati definieras ofta som inflammatorisk ledsvullnad i minst en axial led samt närvaro av enthesopati, som är inflammation eller skada på senanbindningarna.

Spondylartropatier delas vanligen upp i olika undergrupper:

1. Ankyloserande spondylit (AS): Den mest förekommande formen av spondylartropati, som kännetecknas av inflammation och förtjockning av ligament och benvävnad i ryggraden, vilket kan leda till att ryggraden blir styv och stel.
2. Reaktiv artrit: En form av spondylartropati som ofta förekommer tillsammans med inflammatorisk tarmsjukdom, såsom Crohns sjukdom eller Colitis ulcerosa.
3. Psoriasisartrit: En form av spondylartropati som är kopplad till hudsjukdomen psoriasis och kan också vara associerad med nagelpåverkan.
4. Entero-patent artrit (EPA): En form av reaktiv artrit som orsakas av infektion med bakterien Klebsiella, ofta i samband med tarmsjukdom.
5. Undantagsformer: Andra sjukdomar som kan innefatta spondylartropati är juvenil idiopatisk artrit (JIA), Behçets syndrom och Whipples sjukdom.

Spondylartropati behandlas vanligen med antiinflammatoriska läkemedel, fysiskt övning och ibland även biologiska läkemedel som t ex TNF-alfa-hämmare.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Den tjocka tarmen, även kallad kolon, är en del av det mänskliga digestiva systemet. Den sträcker sig från blindtarmen till rektum och har en genomsnittlig längd på 150 cm hos vuxna. Tjocktarmens huvudsakliga funktion är att absorbera vatten och elektrolyter samt fermentera o absorptionstaget i tunntarmen obalanserade kolhydrater, proteiner och fiber med hjälp av bakterier. Detta leder till produktion av korta fettsyror, vitaminer och gaser.

Tjocktarmen har tre delar: den uppåtriktade ascendenta kolon, det tvärställda transversala kolon och den nedåtriktade descendenta kolon samt det slutliga sigmoideala kolon som leder till rektum. Tjocktarmen har ett rikligt blodförsörjning och ett tjockt lager av muskulatur, vilket hjälper till att förflytta tarminnehållet framåt genom peristaltiska rörelser.

Medicinskt sägs Mag-tarmsjukdomar (Gastrointestinala sjukdomar) vanligen vara sjukdomar som drabbar magsäcken, tarmen och angränsande organ. Detta kan inkludera sådana tillstånd som gastrit, ulcerös kolit, Crohns sjukdom, irritabel tarmsyndrom (IBS), celiaki, inflammatorisk tarmsjukdom (ITD) och cancer i mag-tarmkanalen. Symptomen på dessa tillstånd kan variera mycket, men de vanligaste inkluderar buksmärta, diarré, illamående, kräkningar, viktminskning och blod i avföringen. Behandlingen beror på vilket tillstånd det rör sig om, men den kan innefatta mediciner, ändringar av kosten, livsstilsförändringar eller i vissa fall kirurgi.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

'Avföring' er en medicinsk betegnelse for afføring, altså den proces hvor afføringsmateriale elimineres fra kroppen via endetarmen. Afføring består af uoppløselige rester af mad, bakterier, slim, og celler fra tarmens indvendige overflade. Normal afføring er mørkebrun, formet som en cylinder, og har en blød konsistens. Frekvensen af afføring varierer fra person til person, men normalt er det 1-3 gange om dagen.

'Dysbiosis' är ett medicinskt begrepp som refererar till ett störnings till det normalt balanserade mikrobiota (mikroorganismer) i en viss kroppsdel, särskilt tarmen. Det kan orsakas av förändringar i sammansättningen och funktionen hos bakterier, svampar, virus eller parasiter som normalt bor i kroppen. Dysbios kan vara associerat med olika sjukdomstillstånd, såsom irritabel tarm syndrom, inflammatorisk tarmsjukdom och metabolt syndrom.

"Tjocktarmssjukdomar" (kolorektala sjukdomar) är en samlande benämning på olika sorters sjukdomar som drabbar tjocktarmen. Det kan handla om både funktionella störningar och strukturella skador i tarmens vägg eller de angränsande organen. Några exempel på tjocktarmssjukdomar är:

1. Koloncancer: en onkologisk sjukdom där cancerceller bildas i tjocktarmens slemhinna och kan sprida sig till andra kroppsdelar.
2. Crohns sjukdom: en autoimmun tarmsjukdom som kan drabba vilken del av tarmen som helst, inklusive tjocktarmen.
3. Ulcerös kolit: en autoimmun tarmsjukdom som primärt drabbar tjocktarmen och dess slemhinna.
4. Divertikulit: en sjukdom där små utbuktningar (divertiklar) bildas i tjocktarmens vägg, vilket kan leda till inflammation eller infektion.
5. Irritabel tjocktarm: en funktionell tarmsjukdom som orsakas av störningar i tarmens muskulatur och nervsystem, vilket leder till smärta, flatulens och förstoppning.
6. Tjocktarmsobstruktion: en obstruktion eller blockering i tjocktarmen som kan orsakas av tumörer, inflammation, infektion eller andra strukturella skador.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man anar att man har någon form av tjocktarmssjukdom, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen betydligt.

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.

Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:

1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.

2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.

3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).

Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.

Sulfapyridine är ett äldre sulfonamidmedel som används i behandlingen av olika infektionssjukdomar, till exempel urinvägsinfektioner och hudinfektioner. Det fungerar genom att hämma bakteriens förmåga att syntetisera en viktig aminosyra som behövs för att bygga upp sitt vävnadsmaterial.

Sulfapyridine är ett av de tidigaste sulfonamidmedlen och har varit i användning sedan 1930-talet. Det säljs under olika varunamn, bland annat som en del av kombinationspreparatet Sulfasalazine, som används för behandlingen av inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och reumatoid artrit.

Sulfapyridine kan orsaka allvarliga biverkningar, till exempel blodbrist, lever- eller njurskada, och det är viktigt att övervaka patienten noga under behandlingen. Det bör inte användas hos personer som har en allergisk reaktion på andra sulfonamidmedel.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Tunn- och tjocktarmsinflammation, även känd som enterit eller colit, är en inflammation av tarmsystemet. Den kan drabba både tunntarmen (duodenum, jejunum och ileum) och tjocktarmen (colon och rectum).

Tunn- och tjocktarmsinflammation kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tarmsjukdomar (IBD), medicinska biverkningar eller födoämnesallergier.

Symptomen på tunn- och tjocktarmsinflammation kan variera beroende på vilken del av tarmen som är drabbad, men de vanligaste symptomen inkluderar diarré, buksmärtor, kräkningar, viktminskning, feber och trötthet. I allvarliga fall kan inflammationen leda till komplikationer som blödning, perforation eller tarm obstruktion.

För att diagnostisera tunn- och tjocktarmsinflammation används ofta olika undersökningsmetoder, såsom blodprover, avföringsprov, bilddiagnostik (t.ex. röntgen, CT eller MRI) och endoskopi. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen och kan innefatta antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel, immunsuppressiva läkemedel eller kostförändringar.

Peroxidaser är ett enzym som katalyserar reaktioner där väteperoxid (H2O2) bryts ner. Detta sker genom överföringen av elektroner från ett reducerande ämne till väteperoxid, vilket resulterar i vatten och ett oxiderat ämne. Peroxidaser finns naturligt i många levande organismer, inklusive människor, och har en rad funktioner, såsom att hjälpa till att bekämpa infektioner och förstöra skadliga toxiner. I medicinsk kontext kan peroxidaser användas som markörer för olika sjukdomar och tillstånd, samt i vissa terapeutiska strategier.

Pouchitis är en inflammation i en pouch, ett litet säckformigt område i tjocktarmen som skapats chirurgiskt. Denna procedure kallas för ileoanal anastomos och utförs ofta hos personer med svår Crohns sjukdom eller ulcerös kolitis som behöver subtotalt colectomi (borttagande av tjocktarmen).

Pouchit visar sig vanligen genom symptom som diarré, buksmärtor, trötthet och ibland feber. Andra symtom kan innefatta slem i avföringen eller blod i avföringen. Pouchitis kan vara akut (kortvarig) eller kronisk (långvarig). Den orsakas ofta av infektion, vanligtvis med bakterier som finns naturligt i tarmen, men kan också uppstå på grund av immunologiska faktorer eller obekanta orsaker. Behandlingen innefattar ofta antibiotika för att behandla eventuell infektion och ibland antiinflammatorisk medicinering för att minska inflammationen. I allvarliga fall kan ytterligare kirurgi vara nödvändig.

Caco-2 cells are a type of human epithelial colorectal adenocarcinoma cell line that is commonly used in scientific research, particularly in the field of drug development and toxicology. These cells have the ability to differentiate and form a monolayer with tight junctions, making them an excellent model for studying intestinal absorption, transport, and metabolism of drugs and other xenobiotic compounds.

Caco-2 cells are also known for their expression of various transporters, enzymes, and receptors that are found in the human intestine, which further enhances their utility as a model system. They have been widely used to study drug permeability, absorption mechanisms, efflux transport, metabolism, and toxicity.

In addition to their use in drug development, Caco-2 cells have also been used to investigate various aspects of intestinal biology, including the study of bacterial pathogenesis, inflammation, and cancer. Overall, Caco-2 cells are a valuable tool in both basic and applied research, providing insights into intestinal physiology and contributing to the development of safer and more effective therapeutic strategies.

Tumor Necrosis Factor (TNF) Ligand Superfamily Member 15, også kjent som TNFSF15 eller TL1A, er ein proteinsignalmolekyl som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet og inflammasjon. Det er en del av TNF-ligand superfamilien, som inneholder en rekke relaterte proteiner som interagerer med reseptorer på celleoverflaten for å aktivere signalveier som styrer cellulær vekst, differentisering og apoptose (programmert celledød).

TNFSF15/TL1A binder til sin reseptor, Death Receptor 3 (DR3) eller TNF Receptor Superfamily Member 25 (TNFRSF25), som er uttrykt på en rekke immunceller, inkludert T-lymphocytter, B-lymphocytter og dendritiske celler. Når TNFSF15/TL1A binder til DR3/TNFRSF25, aktiveres en rakke intracellulære signalveier som fører til aktivering av gener involvert i inflammasjon og immunrespons. Dette inkluderer gener for produksjon av andre cytokiner, kjemisk signalmolekyler som regulerer immunsystemet, og gener for cellulær apoptose.

TNFSF15/TL1A har vist seg å spille en viktig rolle i reguleringen av immunresponsen mot infeksjoner og er involvert i patofysiologien til flere autoimmune sykdommer, inkludert psoriasis, rheumatoid arthritis og inflammatorisk tarmsykdom.

Kolektomi är ett medicinskt ingrepp där hela eller delar av colon, det stora tarmlocket, tas bort. Det finns olika typer av kolektomier, beroende på vilken del av colon som behöver tas bort. Några exempel är:

* Hemikolektomi: Ena hälften av colon tas bort.
* Sigmoidekolektomi: Den nedre delen av kolon (sigmoidekolon) tas bort.
* Total kolektomi: Hela kolon tas bort, inklusive ileocecal valvet som förbinder kolon med småintestin.

Kolektomier utförs ofta som behandling för olika former av tarmsjukdomar, såsom coloncancer, divertikulit eller chronisk inflammatorisk tarmsjukdom (IBD). Efter operationen kan patienten behöva en tids enteral eller parenteral näring och eventuellt även antibiotika för att förebygga infektioner.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

"Anti-neutrophil cytoplasmic antibodies" (ANCA) är en typ av antikroppar som kan påträffas i blodet hos vissa personer med autoimmuna sjukdomar, framför allt två specifika typer av inflammatoriska beteckningar: granulomatos polyangiit (GPA) och mikroskopisk polyangiit (MPA). Dessa antikroppar är riktade mot proteiner i cytoplasman, det vill säga det inre av neutrofilerna, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa infektioner.

Det finns två huvudsakliga typer av ANCA-antikroppar: perinukleär antineutrofila cytoplasmaantikroppar (p-ANCA) och citrullineraftaterade proteiner (C-ANCA). C-ANCA är vanligtvis associerad med GPA, medan p-ANCA oftare förekommer hos MPA.

Det är värt att notera att ANCA-tester inte används som ett screeningverktyg för alla patienter, utan snarare som en del av en diagnostisk arbetsprocess för personer med symtom på inflammatoriska beteckningar. Positiva resultat bör tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska fynd.

'Hygiene Hypothes'en er en teori innen immunologi som forsøker å forklare hvorfor ufødsel og tidlig barnedom i industrialiserede land med god hygiene kan føre til økt risiko for allergier og autoimmune lidelser. Ifølge hypotesen styrkes barnets immunsystem ved å bli utsat for forskjellige mikroorganismer, bakterier og jord i tidlig alder. Dette hjelper til å utvikle en balanse mellom de to grenene av immunsystemet, Th1 og Th2. I land med god hygiene kan barnets immunsystem bli for mye stimulert av Th2-respons på uønskede antigener som pollen og fødevarer, noe som kan føre til økt risiko for allergier og autoimmune lidelser.

It's important to note that this hypothesis is still being researched and debated within the scientific community, and it doesn't mean that good hygiene practices should be avoided.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Proktokolit är en medicinsk term som refererar till en patologisk förändring i rectum, det nedre delarna av colon (tjockt tarmsystem). Detta sker när en polyp eller ett annat typs tumör bildas i den slemhinna som tapetserar rectum och gradvis protruderar ut genom anus.

Proktokolit kan vara både icke-cancerös (benign) eller cancerös (malign). De flesta är icke-cancerösa, ofta orsakade av långvarig förstoppning eller andra tarmsjukdomar. Ibland kan de dock innehålla cancerceller och vara ett tecken på kolorektal cancer.

Symptomen på proktokolit kan inkludera blödning från anus, smärta under defekation, utslag eller sår runt anus, en känsla av ofullständig bortgång och i vissa fall även svårigheter att kontrollera gastropares.

Ischemisk kolit är en medicinsk term som refererar till inflammation i tjocktarmen orsakad av minskad blodförsörjning till tarmslemhinnan. Orsaken är ofta en obstruktion eller ett thrombos i de mindre artärerna (de så kallade arteriola) som förser tarmen med blod. Detta leder till att slemhinnan inte får tillräckligt med syre och näringsämnen, vilket kan orsaka celldöd och inflammation. Symptomen på ischemisk kolit kan inkludera buksmärtor, diarré, blod i avföringen och feber. Behandlingen kan bestå av läkemedel som lindrar symtomen, men i vissa fall kan kirurgiskt ingrepp vara nödvändigt för att avlägsna nekrotisk tarmslemhinnA.

Paneth-celler är en typ av cell som finns i småintestinens kryptor, vilka är de djupare delarna av småintestinens slemhinna. Dessa celler har en viktig roll i att hjälpa till att försvara tarmen mot infektioner och skada. De producerar och utsöndrar antimikrobiella peptider, som hjälper till att kontrollera populationen av bakterier i tarmen. Paneth-cellerna innehåller också granuler med enzymer och andra proteiner som kan hjälpa till att bryta ned och bearbeta näringsämnen. Dessutom har de en viktig roll i att underhålla den normala strukturen och funktionen av tarmens slemhinna.

En medicinsk kontext är ett ileoanalreservoar ett kirurgiskt tillvägagångssätt för att behandla tarmcancer, Crohns sjukdom eller andra tarmsjukdomar som orsakat en allvarlig skada på tarmen. Det innebär att en reservoar av ileum (den sista delen av tunntarmen) skapas och ansluts till analöppningen, vilket möjliggör kontinens kontinuerlig borttransport av avföring utan behov av en ileostomi-påse.

Denna procedure kallas också för ileoanal anastomos eller pelvic pouch surgery och den ger patienten möjlighet att återfå kontroll över tarmfunktionen och livskvaliteten efter en tids behandling.

"Endoskopi, mag-tarm" refererer til en type med invasiv undersøgelse af mavesækken og tarmene. Denne procedur udføres ved at indføre et smalt, fleksibelt instrument, kaldet en endoskop, gennem munden og ned i fordøjelseskanalen. Endoskopet har en lille kamera og belysningsenhed monteret på endeen, der overfører billeder af de indvendige organer til en monitor, hvor lægen kan se strukturer og eventuelle skader eller sygdomme.

Endoskopi, mag-tarm, kaldes også for øvrigt for en gastroskopi eller en øso-gastro-duodenoskopi (OGD). Proceduren anvendes ofte til at diagnosticere og behandle forstyrrelser i fordøjelseskanalen, såsom gastritis, ulcus, gastroesofage refluxsygdom, blødninger eller infektioner. Under endoskopi kan lægen også udføre små operationer, som fjernelse af polypper eller indsprøjtning af medicin i de pågældende områder.

Patienten modtager normalt en let bedøvelse (sedation) under proceduren, så de ikke oplever smerte eller ubehag. Endoskopi, mag-tarm, anses for at være en sikker og effektiv metode til at undersøge forstyrrelser i fordøjelseskanalen.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Indium är ett metalliskt grundämne som tillhör grupp 13 i det periodiska systemet. Inom medicinen används indium oftast i form av radioaktivt isotopindium-111, Indium-111 (^{111}In), för att markera och följa celler eller substanser in vivo genom så kallad scintigrafi. Det används exempelvis för att diagnostisera cancer, infektioner och inflammationer.

Indium-111 binds till specifika proteiner eller antikroppar som sedan injiceras i kroppen. Dessa markerade ämnen accumulerar i specifika vävnader eller celler beroende på vilket protein eller antikropp som använts. Genom att sedan scanna kroppen med en gammakamera kan man följa distributionen av indium-111 och därmed få information om var markerade celler eller substanser finns i kroppen.

Sjukdomsgradsmått, eller "disease severity measures," är metoder och skalor som används för att kvantifiera hur allvarlig en viss sjukdom eller tillstånd är hos en patient. Det kan handla om subjektiva bedömningar gjorda av en vårdpersonal, såsom kliniska observationer och symptombeskrivningar, eller objektiva tester och mätningar som exempelvis blodprover eller bilddiagnostik.

Sjukdomsgradsmått används ofta inom forskning för att jämföra effekterna av olika behandlingsmetoder, men de kan även användas i klinisk praxis för att övervaka en patients tillstånd över tid och för att ställa in behandlingen på rätt nivå. Exempel på vanliga sjukdomsgradsmått är skalor för smärta, funktionsnedsättning, livskvalitet och komplikationsrisk.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Collagenous colitis är en form av mikroskopisk kolit, en benämning på en grupp tarmsjukdomar som karaktäriseras av kronisk inflammation i tarmens slemhinna. Vid collagenös colitis upplever patienten ofta diarré och buksmärtor, men utsidan av tarmen ser normal ut.

Vid en mikroskopisk undersökning av tarmslammen kan man se ett ökat antal vita blodkroppar (inflammation) och en tjock, kollagenrik skikt under tarmens slemhinna. Detta kollagena skikt är oftast mindre än 10 mikrometer tjockt hos friska individer, medan det vid collagenös colitis kan vara upp till 40 mikrometer tjockt.

Orsaken till collagenös colitis är fortfarande okänd, men det finns teorier om att det kan bero på en autoimmun reaktion eller en störning i tarmslemhinnans normala uppbyggnad och funktion. Behandlingen av collagenös colitis består ofta av antiinflammatoriska medel, såsom aminosalicylater, och eventuellt immunosuppressiva läkemedel.

Korttarmssyndrom, også kjent som kortbowelsyndrom eller short gut syndrome (SGS), er en samlebegrep for en rekke medforandringer som kan oppstå etter en del av tarmen er fjernet eller ikke fungerer normalt. Dette kan skyves av mange årsakene, inkludert kirurgiske ingreps som fjerner en del av tarmsystemet, medfødte defekter eller skader på tarmen.

Hovedsymptomet ved korttarmssyndrom er at kroppen har vanskeligheter med å absorbere nok næring og vann fra maten på grunn av den reduserte mengden tarmskjelett som er tilgjengelig for absorpsjon. Dette kan føre til diarré, viktstørrelsesendringer, opptrekning, flatulens og andre tegn på mangel på næringsstoffer.

Behandlingen av korttarmssyndrom vil typisk inkludere endokrinologisk overvåking for å sikre at pasienten får nok næring og elektrolyter, samt eventuell bruk av enterale feeding (matløsning som gis via en sonde) eller parenteral feeding (matløsning som gis direkte inn i blodet). I tillegg kan pasienten ha behov for å ta supplerende vitaminer, mineraler og andre næringsstoffer.

I noen tilfeller kan kirurgisk behandling være aktuell for å forlengse resten av tarmskjelettet eller for å korrigere anatomiske defekter som kan påvirke absorpsjonen.

Binjurebarkshormoner, även kända som corticosteroidhormoner, är hormoner som produceras och secreteras av binjurenkortex, den yttre barken på binjuren. Det finns två typer av binjurebarkshormoner: glukokortikoider och mineralokortikoider.

Glukokortikoider, som huvudsakligen består av cortisol, har en rad effekter på kroppen, inklusive att hjälpa till att reglera metabolismen, modulera immunresponsen och dämpa inflammation. De kan också påverka vattn- och elektrolytbalansen i kroppen.

Mineralokortikoider, som huvudsakligen består av aldosteron, är involverade i regleringen av salt- och vattenbalansen i kroppen. De gör detta genom att påverka reabsorptionen av natrium och sekretion av kalium i njurarna.

Binjurebarkshormoner är nödvändiga för att underhålla homeostasen i kroppen, men överproduktion eller underproduktion kan leda till olika hälsoproblem. Till exempel kan överproduktion av cortisol leda till Cushings syndrom, medan underproduktion kan leda till Addisons sjukdom. Överproduktion av aldosteron kan leda till primär hyperaldosteronism, och underproduktion kan leda till Addisons sjukdom.

'Helicobacter' är ett släkte av bakterier som karaktäriseras av sin spiralform och förmåga att borra sig ner i slemhinnor hos värdar, främst i magsäcken hos människor. Den mest kända arten är Helicobacter pylori, som orsakar mag- och tolvfingertarmsjukdomar, inklusive gastriter (inflammation i magsäcken) och ulcus (sår) i magsäcken eller tolvfingertarmen. Infektion med Helicobacter pylori kan även öka risken för magcancer.

Kapselendoskopi är en metod för att undersöka tarmen med hjälp av en mycket liten, WiFi-försedd kapsel som patienten sväljer. Kapseln är ungefär storleken av en piller och innehåller en liten kamera som tar bilder av tarmens insida medan den passerar genom den. Bilderna överförs kontinuerligt till en mottagare som patienten bär på sig, och läkaren kan sedan granska bilderna för att söka efter tecken på sjukdom eller skada.

Kapselendoskopi används ofta för att undersöka tarmarna hos patienter med kronisk diarré, blödningar av oklar orsak, inflammatorisk tarmsjukdom (ITC) och andra tarmbetingade tillstånd. Metoden är icke-invasiv och vanligtvis väl tolererad av patienterna, men den ger endast stillbilder och kan därför missa små polypers eller sårigheters ytor som inte når upp till kapselns storlek.

Diarrhea är en medicinsk term som definieras som tre eller fler lösa eller flytande avföringar per dygn. Det kan också innebära en ökning i avföringens volym, frekvens eller mjukhet jämfört med normalt. Diarré kan ha många orsaker, till exempel infektioner, mag-tarmsjukdomar, livsmedelsförgiftningar, mediciner och andra sjukdomar. I allvarliga fall kan diarré leda till uttorkning och elektrolytochloris.

'Tarmkatarr' er en laienbetegnelse for en økt produksjon og slemhinnesekretion i tarmsystemet, som kan føre til diaré. Den medisinske betegnelsen for denne tilstanden er 'tarminflammasjon' eller 'enteritis'.

Tarmkatarr kan være akutt eller kronisk og kan skyves tilbake til en rekke forskjellige årsaker, som inkluderer infeksjoner (bakterielle, virale eller parasitiske), allergier, autoimmune lidelser, medisinsk behandling og kirurgiske ingrepsler.

Symptomene på tarmkatarr kan variere, men de mest vanlige inkluderer diaré, mage-tarmproblemer, oppkvalmning, vondt i magen, feber og trang til å gå på toiletten ofte. Hvis du tenker du lider av tarmkatarr bør du søke medisinsk veiledning for å få en korrekt diagnose og behandling.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

En ileostomi är en typ av stoma, vilket är en öppning på kroppsytan som skapas under en operation. I denna fall är ileostomin formad av en del av tunntarmen, ileum, som flyttats till ytan och förbinds med huden genom en artificiell öppning. Detta görs vanligen när en persons ändtarm (kolon och rektum) har tas bort eller inte kan användas på grund av sjukdom eller skada.

Exkrementerna kommer då att passera genom ileostomin istället för att lämna kroppen via ändtarmen. Exkrementerna är flytande eller semi-flytande och innehåller ofta mycket näringsrikt vätska, så det kan behövas en speciell ileostomi-behållare för att samla avfallet.

Denna typ av stoma är vanligen tidsbegränsad och kan stängas efter behandlingen av underliggande sjukdom eller skada, men det finns också situationer där ileostomin behöver vara permanent.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

'Microbiota' definieras som den sammansatta populationen av mikroorganismer, till exempel bakterier, svampar och virus, som lever i och på ett visst miljö, ofta i en specifik del av kroppen hos djur och människor. Mikrobiota spelar en viktig roll för värdens fysiologi, immunförsvar och homeostas. I samband med människokroppen, är tarmmikrobiotan den mest studerade, som består av trillions celler och kan påverka näringsstatus, skydda mot infektioner och utveckla sjukdomar.

Biologisk terapi, även känt som bioterapi, är en form av behandling som använder sig av biologiska mediciner, vilket ofta innebär substanser som utvinns från levande organismer eller syntetiseras i laboratoriet med hjälp av biotehnologi. Dessa preparat kan vara proteiner, DNA, celler eller virus och används för att behandla en rad olika sjukdomar, framförallt cancer och autoimmuna sjukdomar.

Exempel på biologiska terapier innefattar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och stamcellstransplantation. Dessa behandlingar fungerar ofta genom att modulera eller ersätta specifika delar av det immunsystemet, påverka signalsubstanser mellan celler eller angripa cancerceller direkt.

Biologiska terapier kan ha en högre specificitet än traditionella läkemedel och kan därför vara mindre skadliga för normalt fungerande celler och vävnader. Dock kan de också orsaka mer allvarliga biverkningar än traditionella läkemedel, eftersom de påverkar komplexa biologiska processer i kroppen.

Aminosalicylic acid is a medication used primarily to treat inflammatory bowel diseases such as ulcerative colitis and Crohn's disease. It is an anti-inflammatory drug that works by reducing the production of chemicals in the body that cause inflammation in the intestines.

In medical terms, aminosalicylic acid is a 5-aminosalicylate (5-ASA) compound, which means it contains a chemical structure similar to salicylic acid, a natural anti-inflammatory agent found in willow bark and aspirin. Aminosalicylic acid is available in various forms, including tablets, capsules, and enema preparations, and is often used in combination with other medications to manage the symptoms of inflammatory bowel disease.

The exact mechanism of action of aminosalicylic acid is not fully understood, but it is believed to work by inhibiting the activity of certain enzymes involved in the inflammatory response, such as cyclooxygenase-2 (COX-2) and lipoxygenase. This helps to reduce the production of pro-inflammatory mediators such as prostaglandins and leukotrienes, which contribute to the symptoms of inflammatory bowel disease.

Overall, aminosalicylic acid is an important medication in the treatment of inflammatory bowel diseases, helping to reduce inflammation, manage symptoms, and improve quality of life for patients with these conditions.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Colon sigmoideum, även känt som sigmoideus, är den del av tjocktarmen (colon) som vrider sig i en s-formad böj nära tarmens slut. Det är den sista delen av kolon innan den ansluter till rektum, den sista delen av tjocktarmen innan den övergår i ändtarmen (anus). Colon sigmoideum har en viktig funktion som lagring och kontrollerad avskiljning av avföring.

Funktionella tjocktarmssjukdomar (IBD) är ett samlingsbegrepp för en grupp av mag-tarmsjukdomar som primärt påverkar tjocktarmen och karakteriseras av kronisk inflammation i tarmslemhinnan. Dessa sjukdomar innefattar ulcerös kolitis och Crohns sjukdom.

Ulcerös kolitis är en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som primärt påverkar tjocktarmen (colon) och endast sällsynt utbredning i tunntarmen. Sjukdomen karakteriseras av kontinuerlig, symmetrisk inflammation i tarmens slemhinna, vilket leder till bildandet av sår (ulcus) och skador på tarmslemhinnan.

Crohns sjukdom är också en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som kan drabba alla delar av tarmkanalen, från mun till ändtarm, men vanligtvis påverkar den nedre delen av tunntarmen (ileum) och/eller kolon. Crohns sjukdom skiljer sig från ulcerös kolitis genom att inflammationen kan vara discontinuerlig (skiftande), vilket innebär att det kan finnas normala områden mellan de inflammerade områdena.

Båda dessa funktionella tjocktarmssjukdomar kan leda till en rad symtom, såsom diarré, buksmärtor, trötthet, viktminskning och blod i avföringen. Symtomen kan variera från milda till allvarliga och kan ha en påtaglig inverkan på patienternas kvalitet på livet.

'Blindtarm' er en medisinsk betegnelse for den del af tyktarmen som ligger closest to tarmens begyndelse. Den kaldes også caecum. Blindtarmen har form som et slyngeformet, blindt sidesving og er forbundet til det øvrige tyktarms system via en smal passage kaldet ileocecal valv (Bauhins klap).

Blindtarmen har en gennemsnitlig længde på cirka 3-4 centimeter og er beliggende i den nedre del af mavesystemet, hvor den hjælper med at absorbere vand og elektrolytter fra afføringen. I blindtarmen findes også en stor mængde bakterier, der spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af visse kostkomponenter, herunder komplekse kulhydrater og proteiner.

Visse sygdomme kan ramme blindtarmen, herunder blindtarmsbetændelse (appendicitis), hvor der dannes et inflammatorisk respons i blindtarmens slimhinde, ofte som følge af en forsnævring eller obstruktion af blindtarmens lysning. Andre sygdomme omfatter blindtarmscancer (appendiceal cancer) og blindtarmsulvus (appendiceal diverticulitis).

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Tioguanin är ett läkemedel som används i behandlingen av akut lymfatisk leukemi (ALL) och kronisk myeloisk leukemi (CML). Det är också en del av terapin för att förebygga transplanationsrelaterade sjukdomar hos patienter som har fått benmärg- eller stamcellstransplantation.

Tioguanin verkar genom att påverka DNA-syntesen i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och dödar cellerna. Det gör detta genom att konverteras till aktiva metaboliter som integreras i DNA och RNA, vilket orsakar skador på cellernas arvsmassa och förhindrar deras förmåga att replikera sig korrekt.

Tioguanin är ett av flera läkemedel som ingår i en grupp som kallas thiopuriner, vilka också inkluderar azathioprin och mercaptopurin. Dessa läkemedel har liknande mekanismer för verksamhet och används ofta i behandlingen av olika former av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Det är viktigt att notera att tioguanin kan ha allvarliga biverkningar, särskilt på levern och blodet. Dessa biverkningar måste övervakas noga under behandlingen för att minimera risken för skadliga effekter.

Kolondivertikulos är en medicinsk term som refererar till utbuktningar eller fickor i tjocktarmens (colon) vägg. Divertiklerna uppstår vanligtvis vid platser där de blodkärl som försörjer kolonväggen går igenom tarmväggen, vilket kan orsaka svagheter i vävnaden och leda till utbuktningar. De flesta kolondivertiklerna är små och orsakar inga problem, men vid vissa tillfällen kan de bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas divertikulit. Dessa tillstånd kan orsaka symtom som smärta, feber, trötthet och förändringar i tarmfunktionen. I allvarliga fall kan komplikationer som perforation (genomborrning) eller abscessbildning (infektionsfokus) uppstå.

Steroider är en grupp organiska föreningar, inklusive kolesterol och dess derivat, som har en speciell struktur bestående av fyra ringar som är arrangerade i en specifik konformation. Många naturligt förekommande steroider har hormonella egenskaper och är viktiga för levande organismer. Exempel på naturligt förekommande steroidhormoner inkluderar kortisol, aldosteron, östrogener och androgener som alla produceras i kroppen hos däggdjur.

Steroider kan också vara syntetiska preparat som används inom medicinen för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd. De kan användas för att minska inflammation, undertrycka immunsystemet, ersätta hormonbrist eller behandla cancer. Exempel på syntetiska steroider inkluderar kortikosteroider som prednisolon och dexametason, samt anabola steroider som testosteron och nandrolon.

Användning av anabola steroider utanför medicinska rekommendationer är dock olagligt i många länder och kan leda till allvarliga bieffekter, inklusive lever- och hjärtskador, aggressivt beteende och förändringar av reproduktiva systemet.

'Slemhinna' (i engelska: 'mucous membrane') är ett slags slimtäckt, yttre vävnadslager som tapetserar inre ytor av kroppen. Det finns i många olika kroppsdelar, till exempel i näsa, mun, tarmar, urinvägar och könsorgan. Slemhinnan skyddar kroppen mot skador, smitta och uttorkning genom att producera ett slem som hjälper till att fånga upp smutsiga partiklar och hålla vätska i kroppen. Den hjälper också till att underlätta rörelser inom kroppen, till exempel när mat passerar genom tarmarna eller när slem lämnar luftvägarna vid andning.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Helminthic therapy, även känt som helmintterapi, är en form av behandling där levande helminter (parasitiska maskar) introduceras i en persons kropp med syfte att behandla eller lindra autoimmuna sjukdomar och andra inflammatoriska tillstånd.

Den vanligaste helminten som används inom denna terapi är Necator americanus, en speciell art av hookworm. Andra arter som kan användas inkluderar Trichuris suis och Hymenolepis diminuta.

Helminthic therapy bygger på teorin att exponering för helminter under kontrollerade förhållanden kan hjälpa till att modulera det immunsystemet och minska inflammation, vilket i sin tur kan lindra symtom hos personer med autoimmuna sjukdomar som multipel skleros (MS), Crohns sjukdom, ulcerös kolit, reumatoid artrit och psoriasis.

Det är värt att notera att det fortfarande rör sig om en relativt ny och kontroversiell behandlingsform, och forskningen kring helminthic therapy är fortfarande i ett tidigt stadium. Dessutom kan det finnas risker och biverkningar relaterade till denna typ av behandling, så det är viktigt att diskutera detta med en läkare innan man beslutar sig för att påbörja en helminthic therapy-behandling.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.

I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.

Ankyloserande Spondylit (AS) är en kronisk inflammatorisk rheumatisk sjukdom som primärt drabbar den akta korsbensvinkeln och ländryggen. Den karaktäriseras av smärta, stelhet och i vissa fall osteoankeros (knölig förbening) av de rörliga segmenten i ryggraden.

Sjukdomen påverkar främst människor i ung ålder, oftast under 30 år, och är vanligare hos män än kvinnor. AS kan också drabba andra delar av kroppen, såsom axlar, revben och extremiteter, men detta sker sällan.

Typiska symtom inkluderar smärta och stelhet i ländryggen och/eller nacken, som tenderar att vara värre efter inaktivitet eller på morgonen. Andra symtom kan vara trötthet, feber, viktminskning och inflammation i ögat (iridocyclit).

Diagnosen ställs vanligen genom klinisk undersökning, röntgen av ryggraden och ibland med hjälp av laboratorietester som mäter nivåerna av C-reaktivt protein (CRP) eller sedimentationshastighet (ESR). I vissa fall kan även magnetkameraundersökning (MRI) användas för att ställa diagnosen.

Behandlingen av AS innefattar ofta fysioterapi, smärtstillande läkemedel och antiinflammatoriska läkemedel som nonsteroida antiinflammatoriska preparat (NSAID). I vissa fall kan även tumornekrosfaktor (TNF)-alpha-hämmare eller andra biologiska läkemedel användas för att behandla sjukdomen.

Metyltransferaser är ett slags enzym som överför metylgrupper (-CH3) från en donator, vanligtvis en metylgruppbärare som S-adenosylmetionin (SAM), till en acceptor, vilket kan vara en protein, DNA, RNA eller en liten molekyl. Denna process kallas metylering och är en posttranskriptionell modifikation av DNA, RNA och protein som spelar en viktig roll i cellulär reglering och homeostas.

I DNA-metyltransferaser överförs metylgruppen till kolvätet på cytosinbasen, vilket är associerat med epigenetiska förändringar som kan påverka genuttryck. I protein-metyltransferaser överförs metylgruppen till aminosyror i proteiner, vilket kan påverka proteinfunktion och stabilitet.

Metyltransferaser är viktiga regulativa enzymer som bidrar till att kontrollera cellulär processer såsom celldelning, differentiering, apoptos och signaltransduktion. Dysfunktion i metyltransferaser kan leda till patologiska tillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin, som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras främst av celler som kallas dendritceller och aktiverade makrofager. IL-23 har en kluster av aminosyror som liknar Interleukin-12 (IL-12), och båda cytokinerna använder sig av samma receptor-subenhet.

IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som bildar en heterodimer. Denna heterodimer binder till IL-23-receptorn på cellens yta, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar JAK2 och STAT3. Detta i sin tur leder till att cellen differentieras till en TH17-cell, en typ av T-hjälpcell som producerar cytokiner som IL-17 och IL-22.

IL-23 har visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och multipel skleros (MS).

En tarmfistel är en abnorm connection (anastomos) mellan tunntarmen och tjocktarmen, eller mellan tarmen och ytan av kroppen, som orsakas av en sjukdom eller skada. Den kan vara komplicerad av infektion och inflammation, och patienten kan ha symptom som diarré, smärta, feber och viktminskning. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att stänga av fisteln och reparera tarmen.

Tunntarm, på latin "intestinum tenue", är en del av matsmältningssystemet hos däggdjur, inklusive människor. Den består av två segment: duodenum, jejunum och ileum. Tunntarmen är den plats där näringsämnen absorberas till blodomloppet efter att de bryts ned i magen.

Duodenum är det första segmentet av tunntarmen och mäter ungefär 25 cm i längd. Här neutraliseras den sura maten från magsäcken med hjälp av bikarbonat som produceras i bukspottkörteln. Duodenum är också platsen där näringsämnen som protein, kolhydrater och fetter fortsätter sin nedbrytning med hjälp av enzymer från bukspottkörteln och gallan från levern.

Jejunum och ileum är de två efterföljande segmenten av tunntarmen. Jejunum är ungefär 2,5 meter långt och har en yta som är täckt med fingerliknande utskott kallade villi och mikrovilli. Dessa ökar den inre ytan av tunntarmen, vilket underlättar näringsabsorptionen. Ileum är ungefär 3,5 meter långt och har färre, men större villi jämfört med jejunum. Här absorberas de sista resterna av näringsämnen innan maten passerar vidare till tjocktarmen.

I tunntarmen sker också absorptionen av vatten och elektrolyter, samt produktionen av antikroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

Medicinsk definition:

"Läkemedelstillförsel through ändtarmen" refererar till metoden att ge en patient ett läkemedel genom att införa det in i deras underliv (ända). Detta görs vanligtvis med hjälp av en speciell slang eller kateter, som leds in via ändtarmen och placeras i tjocktarmen. Läkemedlet som ska ges appliceras sedan på en särskild pump eller spray, beroende på läkemedlets form, för att sedan distribueras till patientens kropp.

Denna metod används ofta när en patient har problem med att svälja, inte kan ta in tillräckligt med läkemedel via munnen, eller när snabbare verkan behövs. Det är också vanligt vid behandling av cancer och andra allvarliga sjukdomar.

'Rectal diseases' refer to a range of medical conditions that affect the rectum, which is the lower end of the large intestine, just above the anus. Here are some examples of rectal diseases:

1. Rectal cancer: This is a type of cancer that develops in the tissues of the rectum. It can cause symptoms such as rectal bleeding, changes in bowel habits, and abdominal pain.
2. Hemorrhoids: These are swollen veins in the rectum or anus that can cause discomfort, itching, and bleeding. They can be caused by straining during bowel movements, obesity, pregnancy, and other factors.
3. Rectal prolapse: This occurs when the rectum slips outside the anus, usually due to weak muscles supporting the rectum. It can cause symptoms such as fecal incontinence, discomfort, and bleeding.
4. Fissures: These are small tears or cuts in the lining of the anus that can cause pain, itching, and bleeding, especially during bowel movements.
5. Abscesses: These are pockets of pus that form in the rectum due to infection. They can cause symptoms such as pain, swelling, and fever.
6. Inflammatory bowel disease (IBD): This is a group of chronic inflammatory conditions of the intestine, including Crohn's disease and ulcerative colitis, that can affect the rectum and cause symptoms such as diarrhea, abdominal pain, and weight loss.
7. Diverticular disease: This refers to small pouches or sacs that form in the wall of the colon or rectum, called diverticula. They can become inflamed or infected, causing symptoms such as abdominal pain, fever, and changes in bowel habits.

These are just a few examples of rectal diseases. If you have any concerns about your rectal health, it's important to consult with a healthcare professional for proper diagnosis and treatment.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används som antiinflammatorisk och immunosuppressiv terapi. Det verkar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation, rodnad, smärta och svullnad i kroppen.

Prednisolon används ofta för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive astma, allergier, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjningssjukdomar, hudutslag, svullnad i svalg och andningsvägar, ögoninflammationer och cancer.

Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisolon orsaka en rad biverkningar, inklusive ökad aptit, viktuppgång, svårigheter att sova, förändringar i humör och sömnschema, förhöjt blodtryck, ökat blodsockernivå, benstarknad och försämrad immunförsvar. Dessa biverkningar kan vara mer uttalade vid högre doser eller längre behandlingstider.

Det är viktigt att använda prednisolon enligt recept och under läkares tillsyn, för att minimera risken för biverkningar och maximera dess terapeutiska effekt.

Kolondivertikel är utbuktningar av kolons slemhinna som sticker ut genom kolonväggen. De är vanliga, särskilt hos äldre personer, och tenderar att vara asymtomatiska, vilket betyder att de inte orsakar några besvär. Emellertid kan stora divertiklar eller en komplikation som till exempel inflammation eller tarmväggsförträngning leda till symptom som buksmärta, förstoppning, diarré och feber. I sådana fall behöver individen sannolikt få vård av en läkare.

Lymfocytær colitis (LCC) är en entzündlig tarmsjukdom som drabbar kolon och rektum. Orsaken till LCC är inte fullständigt känd, men det anses ofta vara en undergrupp av inflammatorisk tarmsjukdom (IT). Vid LCC ses en ökning av lymfocyter i tarmslemhinnan, vilket orsakar inflammation och ledde till symptom som diarré, buksmärta, blodig avföring och tarmkramp.

LCC kan vara ett isolerat tillstånd eller förekomma i kombination med Crohns sjukdom eller ulcerös kolit, två andra former av IT. Behandlingen av LCC består ofta av antiinflammatoriska läkemedel som aminosalicylater och kortikosteroider, men immunmodulerande behandling kan vara nödvändig för svåra eller refrakterade fall.

Medicinskt sett kan sjukdomar i matspjälkningssystemet, även känt som digestiva systemets sjukdomar, definieras som olika tillstånd som påverkar någon del av matspjälkningsprocessen. Detta inkluderar mun, tarm, lever, gallblåsa, bukspottkörtel och angränsande strukturer.

Exempel på vanliga sjukdomar i matspjälkningssystemet är:

1. Gastriter - inflammation i magsäcken
2. Gastroesofageal refluxsjukdom (GERD) - illamående orsakat av upprepade tillbakaflöden av maginnehåll till matstrupen
3. Morbus Crohn - en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som kan påverka hela tarmkanalen
4. Colitis ulcerosa - en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som primärt påverkar kolon och rektum
5. Irritabel tarm - en funktionell tarmsjukdom orsakad av störningar i tarmens muskelaktivitet och/eller nervsystem
6. Divertikulit - inflammation eller infektion i divertiklar (utbuldningar) i tjocktarmen
7. Lever- och gallvägssjukdomar, inklusive leverinflammation, levercancer, gallsten och primär skleroserande kolangit

Dessa sjukdomar kan orsaka en rad symtom som kan variera från milda till allvarliga, beroende på vilken del av matspjälkningssystemet som är drabbad. Symptomen kan inkludera smärta, illamående, kräkningar, diarré, viktminskning och blod i avföringen.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

"Age of onset" is a medical term that refers to the age at which a person first develops or shows symptoms of a particular disease, disorder, or condition. It can be an important factor in understanding the course and prognosis of a condition, as well as in identifying potential genetic or environmental risk factors.

For example, if a person is diagnosed with type 1 diabetes at the age of 5, then the age of onset for that individual would be 5 years old. Similarly, if someone begins experiencing symptoms of Alzheimer's disease at the age of 60, then the age of onset for that individual would be 60 years old.

It is worth noting that some conditions may have a wide range of ages of onset, while others may have a more specific age range. Additionally, some individuals may experience early or late-onset forms of a condition, which can have different implications for treatment and management.

Mikroskopisk kolit är ett samlingsbegrepp för flera olika tarmsjukdomar som kännetecknas av inflammation i tarmens slemhinna. Som det framgår av namnet, kan sjukdomen bara ställas definitivt med hjälp av mikroskopi, då man ser tecken på inflammation när man tittar på vävnaden under ett mikroskop. Mikroskopisk kolit delas ofta upp i två huvudgrupper: lymfocytär kolit och collagenos kolit. Lymfocytär kolit kännetecknas av en ökad andel vita blodkroppar, så kallade lymfocyter, i tarmens slemhinna. Collagenos kolit kännetecknas istället av ett ökat inslag av bindväv (collagen) i slemhinnan. Symptomen på mikroskopisk kolit kan variera, men de vanligaste är diarré och buksmärtor.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

I medicinsk kontext kan "sänka" (på engelska: "to decrease" eller "reduction") avse att minska något, till exempel sänka ett patients blodtryck, kolesterolnivåer, blodsockernivåer eller smärta. Det kan också avse att minska dosen av en medicin som en patient tar. Sänkningar kan ske genom behandling, livsstilsförändringar eller andra interventioner.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

'Tarmfickor' er en norsk medisinsk betegnelse som direkte kan oversattes til 'tarmobstruktion' på engelsk.

En tarmobstruktion innebærer at passasjen gjennom tunellen i tarmsystemet blir forhindret på grunn av en mekanisk obstruksjon. Denne situasjonen kan føre til opptrekket av matsmåle, gass og væske bak obstruksjonen, hvilket kan resultere i opblåsing, smerte og i værste fall nekrose (død av tarmskitten) hvis behandling ikke søkes tidlig.

Tarmobstruksjoner kan ha mange årsaker, inkludert strupurel kræft, adhisiom, hernier, volvulus, intussusception og strangulering av en herni. Hvis du eller noen andre har mistanke om en tarmobstruksjon bør det aldri underestimes, og det anbefales å søke medisinsk behandling umiddelbart.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Glukokortikoider är en grupp steroidhormoner som produceras naturligt i kroppen, framförallt i binjuremärgen. De har en rad betydelsefulla funktioner inom kroppen, men de är mest kända för sin roll i immunsystemets reglering och inflammationsrespons.

Glukokortikoider påverkar genuttrycket i celler genom att binda till glukokortikoidreceptorer, vilket leder till aktivering av olika signalvägar som kan ha både anti-inflammatoriska och immunosuppressiva effekter. Dessa hormoner kan också påverka metabolismen av kolhydrater, protein och lipider.

Exempel på naturligt förekommande glukokortikoider inkluderar kortisol och kortisone, som båda produceras i binjuremärgen under kontroll av hypofysens adrenocorticotropa hormon (ACTH). Glukokortikoider används också terapeutiskt för att behandla en rad sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och allergier. De syntetiska glukokortikoiderna som används i medicinen inkluderar exempelvis dexametason, prednisolon och hydrokortison.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent ändring av en enda nucleotid (en building block av DNA:t) i vår arvsmassa. Denna ändring kan leda till en förändring av ett aminosyra i ett protein eller att det bildas en ny splicingssida, vilket kan påverka proteinet och dess funktion. SNP:er kan användas som markörer för att spåra genetiska drag och är viktiga i forskningen kring ärftliga sjukdomar och individens svar på läkemedel.

Läkemedelstillförsel genom munnen, också känd som oral läkemedelstillförsel, är en metod för att ge patienter mediciner genom att svälja dem i form av tabletter, kapslar, vätskor eller smältbara lozenges. Detta är en vanlig och praktisk administrationsväg eftersom den är lätt handhavbar och oftast väl tolererad av patienterna.

Exempel på olika former av oral läkemedelstillförsel inkluderar:

1. Tabletter: De flesta läkemedel finns tillgängliga som tablettform, som är lätt att hantera och svälja.
2. Kapslar: Läkemedel kan också ges i kapslar, vilket kan vara användbart när patienten har svårt att svälja en stor tablettrundning.
3. Vätskor: Vissa läkemedel finns som vätska och kan tas med hjälp av en sked eller direkt ur en flaska. Detta kan vara användbart för patienter som har svårt att svälja fasta former av medicin.
4. Smältbara lozenges: Smältbara lozenges är en form av läkemedel som smälter sakta i munnen och kan ge en mildare smak än vissa tablett- eller vätskeformer.

Det är viktigt att alltid följa din läkares instruktioner när du tar dina mediciner, oavsett administrationsväg. Om du har frågor om hur du ska ta dina mediciner eller om du upplever några biverkningar, bör du kontakta din läkare eller apotekare för råd och vägledning.

Det är svårt att ge en precis medicinsk definition på "matsmältningssystem, kirurgiska tekniker" eftersom det kan syfta på en mängd olika operationstekniker och procedurer relaterade till mag-tarmkanalen. Några exempel på kirurgiska tekniker som används vid behandling av problem med matspjälkningssystemet innefattar:

1. Gastroskopi/Ösoskopi: En flexibel tub med en liten kam och ljuskälla används för att inspektera matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen.
2. Kolonoskopi: En flexibel tub med en liten kam och ljuskälla används för att inspektera tjocktarmen och rektum.
3. Chirurgisk resektion: En del av mag-tarmkanalen tas bort, exempelvis vid behandling av cancer eller polyper.
4. Fundoplikation: En operation där man fäster livremmens övre del runt magsäcken för att förhindra syrefattig luft (luft som inte innehåller syre) från att tränga in i matstrupen, vilket kan orsaka symptom som syrera och illamående.
5. Magnetsammandragning: En magnetisk ring fäst vid livremmens yttersta del och en annan vid tolvfingertarmen används för att dra ihop livremmen runt magsäcken, vilket kan hjälpa till att lindra symptomen av gastroesofageal reflux sjukdom (GERD).
6. Magbypass: En operation där man skapar en ny förbindelse mellan magsäcken och tarmen för att behandla fetma och diabetes.
7. Stentimplantation: En rörlig, metalliska tub placeras i matstrupen eller tarmen för att hålla den öppen och underlätta sväljning.
8. Hernieoperation: En operation där man reparerar en hernia (ett sönderat muskel- eller bindvävslager) i mag-tarmkanalen.
9. Analkanalrekonstruktion: En operation där man återställer normal struktur och funktion efter att analkanalen skadats, exempelvis vid cancerbehandling.
10. Tjocktarmsresektion: En del av tjocktarmen tas bort, exempelvis vid behandling av cancer eller inflammatorisk tarmsjukdom.

En enterocyt är en typ av cell som liner vår tarm (intestin) vägg, specifikt den del som kallas tunntarm (ileum). Dessa celler är ansvariga för att absorbera näringsämnen från maten vi ätter. De är specialiserade epitelceller med mikrovilli på sin apikala yta, vilket ökar deras absorptionsyta och effektivitet. Enterocyter bildar också en tätt packad barriär som förhindrar inträngande av skadliga bakterier och toxiner från tarmen till kroppen.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.

Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

Tarmtumörer är abnorma tillväxtor i tarmen som kan vara godartade eller elakartade. De kan orsaka olika symtom beroende på var i tarmen de finns och hur stor de är. Några exempel på typer av tarmtumörer inkluderar adenom, karzinoid, gastrointestinal stromacellstumör (GIST), lymfom och koloncancer. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

"Enterostomi" är en medicinsk term som refererar till en grupp av kirurgiska procedurer där en öppning skapas mellan tarmen och bukhinnan. Detta görs vanligtvis för att hjälpa patienter med tarmsjukdomar eller skador att utsöndra avföring på ett kontrollerat sätt.

Det finns olika typer av enterostomier, beroende på vilken del av tarmen som används:

1. Kolostomi - skapas genom att koppla samman kolon (den del av tarmen som leder upp till ändtarmen) med bukhinnan.
2. Ileostomi - skapas genom att koppla samman ileum (den sista delen av tunntarmen) med bukhinnan.
3. Jejunostomi - skapas genom att koppla samman jejunum (den mellersta delen av tunntarmen) med bukhinnan.

Enterostomier kan vara tillfälliga eller permanenta, beroende på patientens behov och underliggande medicinska tillstånd.

NOD1 (Nucleotide-binding Oligomerization Domain-containing protein 1) er ein signalprotein som er en del av vår immunforsvarssystemet. Det er ein type av proteiner kjent som pattern recognition receptors (PRRs), som identifiserer og binder til strukturer på bakterier og andre mikroorganismer som kalles pathogen-associated molecular patterns (PAMPs). NOD1 er specifikt involvert i det intrasellulære detektionssystemet for bakterielle infeksjoner.

Når NOD1 binder til en PAMP, skjer en rekke biokjemiske endringer som fører til at NOD1 oligomeriserer (formerer klasters av like proteiner). Dette resulterer i aktivering av en signalkaskad som inkluderer andre adaptorproteiner, slik som RIPK2 (Receptor-Interacting Protein Kinase 2), som fører til nedbrytingen av IkB og nukleær translokasjon av NF-kB (Nuclear Factor kappa B). NF-kB er ein transskripsjonsfaktor som kontrollerer uttrykket av gener involvert i inflammasjon, immunrespons og cellulær overlevelse.

I summ, er NOD1 Signaling Adaptor Protein ein viktig del av vår immunforsvarskapasitet og hjelper til å detektere bakterielle infeksjoner og sørge for at et effektivt respons aktiveres.

Sizofiran är ett immunmodulerande preparat som utvinns från svampen *Coriolus versicolor* (även känd som *Trametes versicolor*). Det består av en blandning av polysackarider, främst av typen β-glukaner. Sizofiran används inom komplementär och alternativ medicin, framför allt i Japan, för att stärka immunsystemet hos cancerpatienter under behandling eller efter behandlingens slut.

Det finns dock inte tillräckligt med vetenskapliga belägg som stöder användningen av sizofiran vid cancerbehandling, och det är inte heller godkänt som läkemedel för detta ändamål i många länder, däribland Sverige. Det kan dock ha potential som ett komplement till konventionell cancerbehandling på grund av sina immunomodulerande egenskaper, men ytterligare forskning behövs för att fastställa dess effektivitet och säkerhet.

Th17 cells, full form T-helper 17 cells, are a subset of CD4+ T helper cells that play a crucial role in the immune response, particularly in defending against extracellular bacteria and fungi. They are named for their ability to produce interleukin-17 (IL-17), which is a pro-inflammatory cytokine involved in the recruitment of immune cells to sites of infection or injury. Th17 cells also produce other cytokines such as IL-21, IL-22, and tumor necrosis factor-alpha (TNF-α).

The differentiation of naive CD4+ T cells into Th17 cells is influenced by a combination of cytokines in the local microenvironment, including transforming growth factor-beta (TGF-β), IL-6, and IL-23. Once activated, Th17 cells can migrate to various tissues throughout the body where they contribute to the development of inflammation and autoimmunity. Dysregulation of Th17 cell responses has been implicated in several chronic inflammatory and autoimmune diseases, such as multiple sclerosis, rheumatoid arthritis, psoriasis, and inflammatory bowel disease.

Mukoproteiner är ett slags proteiner som innehåller en signifikant andel kolhydratkomponent, ofta i form av sockergrupper som är kovalent bundna till proteinmolekylen. Dessa kolhydratkedjor kan variera i komplexitet från en enkel sockergrupp till mer komplexa strukturer som består av flera sockerarter i olika kombinationer.

Mukoproteiner har många funktioner i kroppen, men de är speciellt viktiga för att ge struktur och skydd till olika typer av celler och vävnader. Till exempel ingår mukoproteiner i slemhinnan som tapetar luftvägar, tarmar och ögon, där de hjälper till att hålla vätskor inne och skydda mot skador och infektioner.

Ett välkänt exempel på ett mukoprotein är mucin, som är en huvudbestanddel av slemmet i luftvägar och mag-tarmkanalen. Muciner har en speciell struktur med en kärna av protein som är täckt av en lång kolhydratkedja, vilket gör att de kan bilda geléartade massor som hjälper till att fånga och transportera bort små partiklar och mikroorganismer.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Kolondivertikulit är en inflammatorisk sjukdom i tjocktarmen (kolon), som orsakas av utbuktningar (divertiklar) i tjocktarmens slemhinna. Dessa utbuktningar kan bli inflammerade och leda till smärta, feber och förändringar i tarminnehållet. I allvarliga fall kan komplikationer som abscess, perforation eller sepsis uppstå.

"Colon descendens" är en anatomisk term som refererar till den del av tjocktarmen (colon) som hänger ned från vänster leverlök till vänster bäckенkota. Det är en del av den så kallade kolon sigmoideum och har som funktion att absorbera vatten och elektrolyter från tarminnehållet innan det transporteras vidare genom rektum och anal canal för utrimes.

Sigmoidoskopi är en endoskopisk undersökning av colon sigmoideum, det nedre delen av kolon. Det innebär att läkaren använder en sigmoidoskop, en tunn, böjlig tub med en lampa och en kamera på ena änden, för att titta in i tarmen.

Under undersökningen kan läkaren se om det finns tecken på sjukdomar som till exempel tarmsäckar (divertikel), tarminflammation (kolit), polypers eller cancer. Sigmoidoskopi används också för att ta prover för biopsier och att behandla vissa tarmsjukdomar.

Denna undersökning är vanligen inte smärtsam, men patienten kan känna en obehaglig känsla av tryck när sigmoidoskopet införs i tarmen. För att underlätta proceduren ges ofta ett mildt lugnande och smärtstillande medel till patienten.

'Pyoderma' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en infektion i huden orsakad av bakterier, ofta staphylococcus aureus eller streptococcus pyogenes. Pyoderma karaktäriseras vanligtvis av pustlar, blåsor eller krustor som är fyllda med vitaktig eller gulaktig vätska och kan vara smärtsamma eller kliande. De kan förekomma överallt på kroppen, men de är vanligast på ansikte, bakdel, armhålor och lår. Pyoderma behandlas vanligtvis med antibiotika både topisk (på huden) och systemiskt (som tablett eller intravenöst).

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

HLA-B27 är ett genetiskt antigen som tillhör major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler. Dessa molekyler presenterar normalt cellvävnadsfrämmande peptider för T-celler, en del av vårt immunförsvar. HLA-B27 förekommer hos ungefär 6-8% av den genomsnittliga populationen i Europa och Nordamerika, men är mycket vanligare bland vissa etniska grupper, till exempel kan upp till 20-30% av den kaukasiska befolkningen vara bärare av HLA-B27.

Det finns över 100 olika varianter av HLA-B27, men de flesta studier fokuserar på de vanligaste två, HLA-B*27:05 och HLA-B*27:02. Det är viktigt att specificera vilken variant som avses när man diskuterar HLA-B27 eftersom olika varianter kan ha olika kliniska associationer.

HLA-B27 har en stark association med axialspondyloartropatier (AxSpA), en grupp rheumatologiska sjukdomar som inkluderar ankyloserande spondylit och reaktiv artrit. Cirka 90% av de drabbade av ankyloserande spondylit är HLA-B27-positiva, men det bör poängteras att endast en liten andel av de som är HLA-B27-positiva utvecklar någon form av AxSpA.

Det finns också en association mellan HLA-B27 och andra sjukdomar, såsom psoriasisartrit, reaktiv artrit, enteropatisk artrit och uveit. Dock är det inte klart huruvida förekomsten av HLA-B27 orsakar eller bara förhöjer risken för dessa sjukdomar.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

'Livskvalitet' (eng. 'quality of life') är ett begrepp som används inom olika medicinska sammanhang och refererar till det subjektiva välbefinnandet och den personsamma nöjdheten med sitt liv. Livskvalitet mäts vanligen genom att undersöka olika aspekter av en persons fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Det kan handla om sådant som fysiskt hälsa och funktion, smärta, sömn, kognitiva förmågor, känslomässiga tillstånd, sociala relationer, personlig utveckling och andlighet. Livskvaliteten kan påverkas av sjukdomar, skador, funktionsnedsättningar eller andra livsupplevelser. Mätningar av livskvalitet används ofta inom forskning och vård för att bedöma effekterna av behandlingar och interventioner samt för att stödja beslut om individuell vård och stöd.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.