En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.
En faktor som medverkar i regleringen av mastcelltillväxt. Den produceras av t- och B-celler och uppvisar omfattande homologi med BCRFI-genen hos Epstein-Barrviruset.
En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.
Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, ett signalsubstans som utsöndras av kroppens vita blodkroppar (leukocyter) för att aktivera immunförsvaret och påverka inflammationen i kroppen. IL-1β är involverad i den akuta inflammatoriska svarskedjan och kan orsaka feber, smärta, rödhet och svullnad vid en infektion eller skada.
Specifika molekylstrukturer på celler som interleukin-1 reagerar med eller binder till så att cellfunktionen förändras. IL-1-receptorn på T-lymfocyter och fibroblaster består av en enda polypeptidkedja som binder både IL-1-alfa och IL-1-beta. Molekylvikten för denna högaffinitetsreceptor tros vara 80 kD.
Receptorer som finns på T-celler, mitogenaktiverade B-celler, perifera monocyter och några tumörceller av makrofag- eller B-cellursprung. Receptorn är ett starkt glykosylerat protein på 80 kD och med en längd av 468 aminosyror.
En mångcellinje-tillväxtfaktor som utsöndras av lymfocyter, epitelceller och astrocyter, och som stimulerar till klonal tillväxt och differentiering av olika typer av blod- och vävnadsceller. Den kallas även multi-CSF och räknas som en hematopoetisk kolonistimulerande faktor.
Ett heterodimert cytokin som stimulerar till produktion av interferon-gamma i T-celler och NK-celler och som även inducerar differentiering av Th1-hjälparceller. Det medverkar till initiering av cellförmedlad immunitet.
Ett cytokin som strukturellt liknar IL-1 och funktionellt IL-12. Det förstärker den cytotoxiska verkan hos NK-celler och CT-lymfocyter och tycks spela en roll både som neuroimmunomodulerare och vid framkallande av slemhinneimmunitet.
Receptorer på aktiverade T- och B-celler i form av komplex bestående av en 55 kD-peptid, som reagerar med den monoklonala anti-Tac-antikroppen, och en 75 kD, icke-Tac, interleukin 2-bindande peptid. Receptorn uppträder i två former, en med mycket hög affinitet för och en med låg affinitet för IL-2. Högaffinitetsformen tycks förmedla uteslutande den tillväxtfrämjande reaktionen på IL-2. Receptorn förekommer i stort antal på vilande HTLV-1-leukemiceller, men inte på normala, vilande celler.
Lymfohematopoetiskt cytokin med förmåga att modulera antigen-specifika antikroppssvar, potentiera megakaryocyter och reglera adipogenes i benmärgen.
En faktor som främjar differentiering och aktivering av eosinofiler i hematopoesen. Den utlöser även en slutlig differentiering av aktiverade B-celler till Ig-producerande celler.
Ett proinflammatoriskt cytokin som främst produceras av T-lymfocyter eller deras förelöpare. IL-17 är homologt med en öppen läsram (ORF) hos Herpesvirus saimiri.
Ett cytokin från T-lymfocyter som medverkar till tillväxt, isotypväxling hos immunglobuliner och immunglobulinproduktion i omogna B-lymfocyter. Det tycks ha betydelse för regleringen av inflammatoriska reaktioner och immunsvar.
Receptorer närvarande på en rad olika hematopoetiska och icke-hematopoetiska celltyper och diverse tumörer hos människa. Två former har beskrivits, lösliga och membranbundna. Såväl lågaffinitets- som högaffinitetsreceptorer för IL-4 har rapporterats.
Hematopoetisk tillväxtfaktor som främjar utveckling av förelöpare till B-celler och har mitogen samverkan med Interleukin-2 vid aktivering av T-celler. Den produceras av benmärgens stromaceller.
Interleukin-1-alpha (IL-1α) är en typ av cytokin, ett signalprotein som utsöndras av vissa celler inom kroppens immunförsvar för att aktivera andra celler och påverka deras funktion. IL-1α spelar en central roll i inflammatoriska processer och är involverad i regleringen av immunresponsen, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd) och hematopoesis (blodcellsproduktion). Det kan orsaka feber, sömnlöshet, smärta och andra systemiska symtom vid sjukdom. IL-1α uttrycks av en rad celler, inklusive makrofager, fibroblaster och epitelceller, och verkar genom att binda till sin specifika receptor, IL-1R, på målcellernas yta.
Högaffinitetsreceptorer för interleukin-8 på neutrofiler, monocyter och basofiler.
Ett cytokin som stimulerar tillväxt av T-lymfocyter och delar biologiska verkningsmekanismer med IL-2. Det kan även sätta igång tillväxt och differentiering bland B-lymfocyter.
Fosfotyrosinbärande proteiner med molekylvikten 140 kD. De bildar stabila komplex med interleukin-3, med vikten 170 kD. De finns på en rad olika celler och aktiverar interleukin-3.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
Interleukin 1 Receptor Antagonist Protein (IL-1Ra) är ett naturligt förekommande protein hos människor som fungerar som en kompetitiv inhibitor av interleukin-1 alfa och beta (IL-1α och IL-1β), två cytokiner som utövar proinflammatoriska effekter. IL-1Ra binder till samma receptor som IL-1α och IL-1β, men utan att utlösa den inflammatoriska signaltransduktionen, vilket resulterar i en minskad inflammation.
Cellyteproteiner som binder interleukiner och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende.
Interleukin-13-receptorer (IL-13R) är proteiner på cellens yta som binder specifikt till cytokinen interleukin-13 (IL-13). IL-13 är en typ av signalsubstans som frisätts från vissa typer av vit blodsceller och utövar sin effekt genom att binda till sina respektive receptorer på målcellernas yta. När IL-13 binder till IL-13R aktiveras en signaltransduktion som leder till olika biologiska responsen, såsom nedreglering av inflammatoriska svar och ökad produktion av slem i luftvägarna. Dysfunktion eller överaktivitet hos IL-13R har visats vara involverat i patogenesen av flera sjukdomar, såsom astma och andra allergiska tillstånd.
Interleukin-11 (IL-11) receptorer är proteiner på cellytan som binder till IL-11 cytokin, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och en rad biologiska responsar, inklusive cellproliferation, differentiering och anti-apoptotiska effekter. Dessa receptorer spelar en viktig roll i hematopoiesen, benremodelering och skydd mot gastrisk skada.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Interleukin-10-receptorer (IL-10R) är en typ av receptorproteiner som binder till cytokinen interleukin-10 (IL-10), vilket leder till signaltransduktion och modulering av immunresponsen. IL-10 är en immunsuppressiv cytokin med antiinflammatoriska egenskaper, som frisätts från aktiverade immunceller såsom monocyter/makrofager, T-celler och B-celler. IL-10R finns i två delar, IL-10R1 och IL-10R2, där båda måste vara samtidigt aktiverade för att utlösa en signal. IL-10R spelar en viktig roll i att begränsa inflammatoriska svar och hålla balansen mellan immunrespons och tolerance.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
Interleukin-1 (IL-1) Type I receptor, också känt som IL-1R1, är en typ av protein som fungerar som en cellreceptor för cytokinen interleukin-1, vilket är en signalprotein involverat i inflammation och immunresponser. Denna receptor består av ett extracellulärt ligandbindningsdomäner, en transmembrant domän och ett intracellulärt signaldomäner. När IL-1 binder till IL-1R1 aktiveras en signalkaskad som leder till genuttryck och syntes av cytokiner, kemokiner och andra proteiner involverade i immunresponser och inflammation. Dysfunktion i IL-1 signaling har visat sig vara relaterade till flera autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Ett cytokin som produceras av aktiverade T-lymfocyter och stimulerar till vandring av CD4-positiva lymfocyter och monocyter. Det har rapporterats kunna undertrycka HIV-replikation.
Lösliga faktorer som stimulerar tillväxtprocesser hos leukocyter och andra celltyper. De bidrar till ökning av cellproliferation och -differentiering, DNA-syntes, utsöndring av andra biologiskt aktiva molekyler och svar på immun- och inflammatorisk stimulering.
Interleukin-13 Receptor Alpha1 Subunit (IL-13Rα1) refers to a protein component of the Type II interleukin-13 receptor, which is a heterodimeric cell surface receptor composed of IL-4 receptor alpha (IL-4Rα) and IL-13Rα1 subunits. This receptor complex primarily binds and mediates the signal transduction of the cytokine interleukin-13 (IL-13), which plays crucial roles in regulating immune responses, allergic reactions, and inflammation. The IL-13Rα1 subunit is responsible for conferring high-affinity binding to IL-13, thereby initiating intracellular signaling cascades that modulate various cellular processes, such as the activation of downstream transcription factors and the expression of target genes involved in allergic inflammation, fibrosis, and immunity.
En faktor som anses reglera hematopoesen. Den har visat sig öka tillväxten av mänskliga mastceller och megakaryoblastiska leukemiceller, samt hjälpar-T-cellkloner hos möss. IL-9 är ett glykoprotein med molekylvikt på 32-39 som produceras av T-celler och är mappat till kromosom 5 hos människa.
Interleukin-1 Receptor-Associated Kinases (IRAKs) are a family of serine-threonine kinases that play an essential role in the signaling pathways of Toll-like receptors (TLRs) and Interleukin-1 receptors (IL-1Rs). These receptors are involved in the recognition of pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) and damage-associated molecular patterns (DAMPs), which trigger innate immune responses.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin som produceras av vissa celler inom det immunförsvaret, såsom dendritceller och makrofager. IL-23 spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och regleringen av immuniteten. Det är involverat i aktivering och underhåll av TH17-celler, vilka är en typ av T-celler som bidrar till försvaret mot bakteriella infektioner, men kan också spela en roll i patogenesen av autoimmuna sjukdomar. IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som tillsammans bildar en funktionell cytokin.
Interleukin-5-receptor (IL-5R) är ett protein på ytan av vissa vita blodceller, som fungerar som en andockningsplats för cytokinen IL-5. När IL-5 binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signaltransduktionsväg inne i cellen, vilket leder till att cellen delas och differensieras till en eosinofil, en typ av vit blodcell som är involverad i immunförsvaret mot parasiter. IL-5R spelar därför en viktig roll i regleringen av eosinofila cellers differentiering, aktivering och överlevnad.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Receptorer på T-celler och B-cellsförelöpare, men inte på mogna B-celler. Receptorn är ett starkt glykosylerat protein på 76 kD.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Interleukin-17 (IL-17) receptors are a group of cell surface receptors that bind to IL-17 cytokines and play a crucial role in regulating the immune response and inflammation. They belong to the IL-17 receptor family, which includes five members: IL-17RA, IL-17RB, IL-17RC, IL-17RD, and IL-17RE. These receptors are widely expressed in various tissues, including the skin, lungs, and joints. Upon binding to their respective ligands, IL-17 receptors activate intracellular signaling pathways that lead to the production of pro-inflammatory cytokines, chemokines, and matrix metalloproteinases, which contribute to the recruitment and activation of immune cells. Dysregulation of IL-17 receptor signaling has been implicated in several inflammatory diseases, such as psoriasis, rheumatoid arthritis, and asthma.
Interleukin-11 Receptor Alpha Subunit (IL-11Rα) is a cell surface protein that forms a complex with the IL-11 receptor beta subunit to create a functional receptor for the cytokine Interleukin-11 (IL-11). This receptor complex is involved in various biological processes, including hematopoiesis, bone metabolism, and cardiovascular function. Abnormalities in IL-11Rα have been associated with certain diseases, such as thrombocytopenia, aplastic anemia, and solid tumors.
Interleukin-15-receptor (IL-15R) refererer til et samling av proteiner på overflaten for visse immunceller, som binder IL-15-signaleringsmolekyler og aktiverer cellers funksjoner i immunsystemet. Dette inkluderer aktivering av naturlige drabbnisceller (NK-celler) og T-celler, som spiller en viktig rolle i kampen mot infeksjonsagenter og tumorceller. IL-15R består av tre underenheter: IL-15Rα, IL-15Rβ og γc. IL-15Rα og IL-15Rβ binder til IL-15-molekyler og deretter rekrutterer γc for å fullføre signaleringen. Dette resulterer i cellulær aktivering, proliferasjon og overlevelse.
Interleukin-12 (IL-12) p40 är en underenhet eller en del av IL-12-cytokinen, som består av två underenheter, p35 och p40. IL-12 är en proteinmolekyl som produceras av aktiverade immunceller och spelar en viktig roll i regleringen av cellmedierad immunitet, särskilt vid aktivering av naturliga mördareceller (NK-celler) och T-hjälparceller typ 1 (Th1). IL-12 p40 fungerar som en del av både IL-12 och IL-23, två olika cytokiner med överlappande och skilda funktioner.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Interleukin-12 (IL-12) receptorer är proteinmolekyler på cellytan som binder till cytokinen IL-12 och aktiverar signaltransduktion, vilket leder till aktivering av immunceller såsom naturliga killer (NK)-celler och T-celler. Detta utlöser en immunrespons mot intracellulära patogener som bakterier och parasiter. IL-12-receptorer består av två underenheter, IL-12Rβ1 och IL-12Rβ2, där båda måste finnas på samma cell för att bilda en funktionell receptor.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.
Interleukin-18 (IL-18) receptorer är proteiner på cellens yta som binder till cytokinen IL-18 och aktiverar signaltransduktion, vilket leder till inflammation och immunrespons i kroppen. (136 caracter)
Sialoglykoproteiner är proteiner som är modifierade med sialiska sockergrupper, vilket är en typ av sackarider. Dessa sockergrupper sitter vanligtvis längst ut på proteinmolekylen och kan ha betydelse för proteinets funktion, till exempel genom att påverka dess interaktion med andra molekyler eller dess struktur. Sialoglykoproteiner förekommer i många olika typer av celler och vävnader i kroppen och har en rad olika funktioner, till exempel kan de vara involverade i cell-till-cell-kontakter, signaltransduktion och immunförsvar.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Interleukin-9-receptor (IL-9R) är en typ av receptor som finns på cellytan och binder specifikt till cytokinen IL-9. När IL-9 binder till sin receptor aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till cellulär respons som kan vara både pro- och antiinflammatorisk beroende på celltyp och kontext. IL-9R är exprimierad på olika immunceller, såsom T-celler, B-celler, mastceller och eosinofiler, och har en viktig roll i regleringen av immunresponsen och allergiska reaktioner.
Lågaffinitetsreceptorer för interleukin-8 på neutrofiler, monocyter, basofiler och T-celler. Dessa receptorer binder även GRO och NAP-2.
Ett surt glykoprotein på 23 kDa med inre disulfidbindningar. Protein produceras som svar på ett antal inflammatoriska signaler av mesenkymala celler i hemopoetisk miljö och på perifera inflammationsställen. GM-CSF kan stimulera till produktion av neutrofila granulocyter, makrofager och blandkolonier av granulocyter och makrofager från benmärgsceller, och sätta igång bildandet av eosinofilkolonier från fetala leverstamceller. GM-CSF stimulerar även till vissa funktionella processer i mogna granulocyter och makrofager.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
En cells förökning genom delning.
Interleukin-1 Type II (IL-1R2) receptoren är en proteinmolekyl som utgör en del av immunsystemet och reglerar inflammationen i kroppen. Det är en typ av cytokinreceptor, vilket betyder att den binder till specifika signalsubstanser (cytokiner) för att aktivera cellulära svar. IL-1R2 är specifikt en receptor för interleukin-1 (IL-1), som är en typ av cytokin involverad i immunförsvaret och inflammationen.
Interleukin-13 Receptor Alpha2 Subunit (IL-13Rα2) refers to a protein that is a subunit of the interleukin-13 receptor complex. IL-13Rα2 is a type I transmembrane protein with an extracellular domain that binds to interleukin-13 (IL-13), a cytokine involved in the regulation of immune responses and inflammation.
En medlem i kaspasfamiljen som är starkt specifik för interleukin-1beta. Enzymet är av betydelse vid inflammationstillstånd och apoptos hos däggdjur. Interleukin-1beta-omvandlande enzym förkortas ofta ICE. EC 3.4.22.36
SGPL130, eller solubilt glykoprotein 130, är ett protein som fungerar som en signalproteinkomponent i interleukin-6 (IL-6) signalingvägen inom immunsystemet hos däggdjur. Det binder till den membranbundna receptorn gp130 och aktiverar en intracellulär signalslinga som reglerar celldelning, differentiering och inflammation.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
Interleukin-21-receptor (IL-21R) är ett membranprotein som fungerar som receptor för cytokinen IL-21. När IL-21 binder till IL-21R aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till cellulärt svar, inklusive aktivering av immunceller såsom T-celler och naturliga killer (NK-celler). IL-21R spelar därför en viktig roll i regleringen av immunresponsen.
"STAT3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) är ett transkriptionellt faktorprotein som aktiveras av cytokiner och tillväxtfaktorer, vilket leder till nukleär translokation och reglering av genuttryck relaterat till cellproliferation, överlevnad och immunrespons."
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Interleukin-1 Receptor Accessory Protein (IL-1RAP) är ett protein som fungerar som en hjälpreceptor till interleukin-1 receptorn (IL-1R). IL-1RAP hjälper till att bilda en signaltransducerande komplex tillsammans med IL-1R när den aktiveras av ligander som interleukin-1α och interleukin-1β. Detta leder till en signalkaskad inne i cellen, vilket resulterar i en inflammatorisk respons. IL-1RAP spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen.
Interleukin-18 Receptor alpha subunit (IL-18Rα) är en proteinkomponent som bildar en del av IL-18-receptorn på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive immunceller. När IL-18 binder till IL-18Rα aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till inflammatoriska och immuna svar i kroppen.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Endogena föreningar som förmedlar inflammation (autakoider), och likartade exogena ämnen, inkl. syntetiska prostaglandiner.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Celler som har spontan cytotoxisk verkan mot en rad tumörceller utan föregående immunisering. De förekommer hos icke-immuna människor och försöksdjur och betraktas av somliga som mördarceller (med antikroppsberoende celltoxisk effekt), men de kan även döda utan närvaro av antikroppar.
Interleukin-10 Receptor beta Subunit (IL-10Rβ) är en proteinsubunit som tillsammans med Interleukin-10 Receptor alpha subunit (IL-10Rα) bildar IL-10 receptorn på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive immunceller. När IL-10 binder till denna receptor aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att inflammationen minskar och immunsvaret regleras. Dysfunktion i IL-10Rβ har visats vara associerat med olika autoimmuna sjukdomar, såsom Crohns sjukdom och psoriasis.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Interleukin-21 Receptor alpha Subunit (IL-21Rα) är en typ av receptorprotein som binder specifikt till cytokinen IL-21. Denna receptor består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär domän. När IL-21 binder till IL-21Rα aktiveras signaltransduktionsvägar som påverkar cellens immunrespons, proliferation och differentiering. IL-21Rα uttrycks främst i immunsystemet, särskilt av T-celler och B-celler.
Interleukin-10 Receptor Alpha Subunit (IL-10Rα) är en proteinkomponent i interleukin-10s (IL-10) receptor, som utgör en del av signaltransduktionsvägen för cytokinen IL-10. IL-10 är en immunsuppressiv cytokin med antiinflammatoriska egenskaper och binder till sin receptor, vilket leder till aktivering av IL-10Rα och den associerade signaltransduktionskedjan, inklusive JAK-STAT-signalering. Detta resulterar i att cytokinen hämmar inflammationen och modulerar immunresponsen.
Interleukin-2 Receptor alpha Subunit, också känt som CD25 eller T-cellaktiveringsreceptor alfa-ketta, är en proteinmolekyl som utgör en del av Interleukin-2 receptorn. Denna receptor aktiveras av cytokinen Interleukin-2 och spelar en viktig roll i aktiveringen och regulationen av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar inblandade i immunförsvaret. CD25 är också ett markerprotein för en speciell undergrupp av regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunsvar och förhindra autoimmuna sjukdomar.
Th1-celler, eller T-hjälparceller 1, är en typ av adaptiva immunceller som spelar en central roll i cellmedierad immunitet, särskilt mot intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier. De producerar proinflammatoriska cytokiner, till exempel IFN-γ och TNF-α, som aktiverar andra immunceller och styr deras differentiering och funktion. Th1-celler stimulerar också fagocytosande celler såsom makrofager att öka sin förmåga att eliminera intracellulära patogener.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Det vanligaste och biologiskt mest aktiva prostaglandinet hos däggdjur. Det uppvisar de flesta av prostaglandinernas typiska, biologiska verkningsmekanismer och har använts i stor omfattning som oxytociskt medel.
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.
Interleukin-23 (IL-23) is a cytokine with a heterodimeric structure, consisting of two subunits: p19 and p40. The p19 subunit is specific to IL-23 and combines with the shared p40 subunit to form the functional IL-23 protein. This cytokine plays a crucial role in the adaptive immune response, particularly in the differentiation and activation of T helper 17 (Th17) cells, which contribute to inflammatory and autoimmune diseases. Therefore, 'Interleukin-23-underenhet p19' refers to the unique subunit p19 that forms part of the IL-23 cytokine involved in immune regulation and inflammation.
Th2-celler, eller T-hjälpceller av typ 2, är en undergrupp av CD4+ T-celler som producerar cytokiner som främjar humorell immunitet och bekämpning av parasitiska infektioner. De aktiveras i samband med vissa typer av infektioner eller allergier, och sekreterar IL-4, IL-5, IL-9, och IL-13 som spelar roll för att främja produktionen av antikroppssvar (IgE, IgG1, IgA) från B-celler. Th2-svaret är en del av vår adaptiva immunitet och hjälper till att koordinera effektörsvar mot parasiter som lever extracellulärt eller på ytan av celler.
Ursprungscellerna för alla typer av blodceller.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
Interleukin-8-receptorer (IL-8R) är en typ av receptorproteiner som binder till cytokinen interleukin-8 (IL-8). IL-8 är en kemotaktisk cytokin, även kallad neutrofilchemoattractant, som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer genom att rekrytering av neutrofiler till inflammationsfokalpunkterna. IL-8R finns i två subtyper, CXCR1 och CXCR2, båda tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorer (GPCR). Aktivering av IL-8R leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar som involverar G-proteiner och resulterar i cellulär respons såsom migration, proliferation och sekretion av cytokiner.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Ett plasmaprotein som cirkulerar i förhöjda koncentrationer vid inflammation och efter uppkomst av vävnadsskada.
"C3H mice are a strain of laboratory mice that have been inbred for scientific research, characterized by their genetic makeup which includes the "C3H" histocompatibility complex."
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
Cellytemolekyler på celler i immunsystemet som specifikt binder ytmolekyler eller budbärarmolekyler och utlöser förändrat beteende hos cellerna. Dessa receptorer upptäcktes först i immunsystemet, men de har viktiga funktioner även i andra system.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
Läkemedelsamverkan, eller drug-drug interaction (DDI), är den förändring i farmakologisk respons som uppstår när två eller fler läkemedel tas samtidigt och påverkar varandra negativt eller positivt. Detta kan resultera i ökat eller minskat terapeutiskt effekt, eller ökad biverkan av ett eller flera av läkemedlen.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
Ledkapselns innermembran som omger den fritt rörliga leden. Den är löst förenad med den yttre fiberkapseln och utsöndrar ledvätska.
Signalmolekyler som deltar i regleringen av celltillväxt och celldifferentiering.
CCL2, även känt som monocyte chemoattractant protein-1 (MCP-1), är en typ av cytokin som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i inflammationen och immunförsvaret. CCL2 är en liten signalsubstans som frisätts från olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, vid skada eller infektion. Det fungerar som ett kemotaktiskt attractant för monocyter och andra immunceller till inflammationsområdet, vilket hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
Påvisande av RNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon.
En antiinflammatorisk 9-fluoroglukokortikoid (se antiinflammatoriska medel, steroida).
EC 2.7.1.37.
Kemiska ämnen som attraherar eller stöter bort celler eller organismer. Begreppet avser särskilt de faktorer som, sedan de frigjorts till följd av vävnadsskada, invasion eller immunologisk aktivitet, drar leukocyter, makrofager eller andra celler till infektions- eller skadestället.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Interleukin-12 (IL-12) Receptor beta 1 Subunit är en proteinkedja som tillsammans med IL-12Receptor beta 2 Subunit bildar high-affinity receptorn för cytokinen IL-12. Denna receptor aktiveras vid exponering för IL-12 och leder till signaltransduktion som reglerar cellulär immunrespons, särskilt differentiering av T-celler till Th1-celler och aktivering av naturliga mördare (NK-celler).
Interleukin-15 (IL-15) Receptor alpha Subunit är en proteinkedja som bildar en del av IL-15 receptorn, vilken är ett protein på cellytan som binder till och detekterar när IL-15 är närvarande i omgivningen. IL-15 är en cytokin, dvs en signalsubstans som används av kroppens immunsystem för att kommunicera och koordinera sin funktion. När IL-15 binder till receptorn aktiveras signaltransduktionsvägar inne i cellen, vilket leder till olika biologiska responsar såsom celldelning, differentiering och cytokinproduktion. Den alfa-subuniten av IL-15 receptorn har en viktig roll för att reglera den affiniteten som receptorn har för IL-15, det vill säga hur starkt receptorn binder till liganden.
"STAT6 (Signal Transducer and Activator of Transcription 6) är ett transkriptionellt faktorprotein som aktiveras av cytokiner och tillväxtfaktorer, vilket leder till att det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionen av målgener och regulerar deras transkription."
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
Preparat som motverkar eller hämmar den inflammatoriska processen.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Antalet vita blodceller per enhetsvolym i venblod. Med differentialräkning mäts det relativa antalet av olika typer av vita celler.
I en enkel mening kan transaktionsfaktorer (TF) definieras som en grupp proteiner som reglerar genuttryck genom att binde till specifika DNA-sekvenser och påverka transkriptionen av angränsande gener. De aktiverar eller stänger av genuttrycket beroende på cellens behov och omgivning. Transaktionsfaktorer spelar därför en viktig roll i cellulär differentiering, homeostas och patologiska tillstånd, inklusive cancer.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
Januskinas 3 (JAK3) är ett intracellulärt enzym som tillhör tyrosinkinasfamiljen och spelar en viktig roll i signaleringen av cytokiner, särskilt interleukin-2 (IL-2), genom att fosforylera andras signalsubstanser. JAK3 är involverat i immuncellers aktivering och proliferation, och mutationer i JAK3 kan leda till överaktivering av immunsvaret och autoimmuna sjukdomar.
Tidig lokal inflammatorisk reaktion på skada, som yttrar sig som feber, ökning av humorala faktorer och av hepatocyternas syntes av proteiner och glykoproteiner; i reaktionen medverkar endogena pyroge ner, hypotalamus, binjurehormoner och andra faktorer.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Mukoproteiner från bönor (Phaseolus vulgaris). Några av dem har mitogen verkan på lymfocyter, andra agglutinerar alla eller vissa typer av erytrocyter eller lymfocyter. De används huvudsakligen vid undersökning av immunmekanismer och i cellkulturer.
CXCL1 (C-X-C motif chemokine ligand 1) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk attraktant för neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar inblandade i inflammation och immunförsvar. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter, makrofager och endotelceller, som svar på till exempel infektion eller skada. CXCL1 binder till sin receptor, CXCR2, för att leda neutrofilernas migration till inflammationsområdet.
Odling av normala celler eller vävnader i samma kultur som infekterade celler eller vävnader av samma typ.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
Gasformig fri radikal som produceras ur arginin i en rad olika däggdjursceller genom verkan av kväveoxidsyntas. Kväveoxid är en endotelberoende relaxerande faktor som frisätts från kärlendotelvävnad och förmedlar kärlutvidgning. Den hämmar även trombocytaggregation, löser upp trombocytaggregat och hindrar att trombocyter fastnar på kärlendotelet. Kväveoxid aktiverar cytosoliskt guanylatcyklas och höjer därmed de intracellulära nivåerna av cykliskt GMP.
En stamcellsfaktor, också känd som stammcellsförväxlingsfaktor eller hematopoetisk växtfaktor, är ett typ av proteiner som spelar en viktig roll i produktionen och differensieringen av blodceller inuti kroppen. Dessa faktorer hjälper till att reglera själva processen där stamceller (ospecialiserade celler) utvecklas till olika typer av blodceller, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Stamcellsfaktorer kan även ha en funktion i andra biologiska processer, såsom celldelning, celldifferentiering och celleväxt.
Enkärniga fagocyter som härrör från prekursorceller i benmärgen, men som är belägna i bukhinnan.
Proteiner som utsöndras i större eller mindre mängd i blodet av hepatocyter i samband med skada, inflammation eller sjukdom. Dessa proteiner tjänar som hämmare eller mediatorer av inflammatoriska förl opp. Vissa akutfasproteiner har använts för diagnostiska ändamål.
Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.
En överordnad familj av protein-serin-treoninkinaser som aktiveras av olika stimuli via proteinkinaskaskader. De utgör slutprodukterna i kaskaderna, som utlöses av fosforylering genom mitogenaktiverade proteinkinaskinaser, vilka i sin tur aktiveras av mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser. EC 2.7.11.24.
En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.
En klass av förinflammatoriska cytokiner som har förmågan att dra till sig och aktivera leukocyter. De kan delas in i åtminstone tre strukturella grenar: C (C-kemokiner), CC (CC-kemokiner) och CXC (CX C-kemokiner), på grundval av variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
Granulära (korniga) leukocyter med en kärna som oftast har två lober, sammanbundna med en tunn kromatintråd, och en cellmassa som innehåller grova, rundade och jämstora korn, som låter sig färgas av eosin.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellväxth, celldelning, cellifferentiering, apoptos och extracellulär matrisproduktion. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellytan och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till cellcykeln och andra cellulära processer. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes, fibros och immunsuppression.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
Onkostatin M, även känt som OSM, är ett cytokin proteinsignalmolekyl som produceras av aktiverade T-celler och makrofager. Det fungerar som en multifunktionell proinflammatorisk mediator i cellulär kommunikation och har roller i regleringen av celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd) och angiogenes (kärlväxt). Onkostatin M binder till sin specifika receptor, onkostatin M-receptorn, och aktiverar en intracellulär signalkaskad som leder till dess biologiska effekter. Det har visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer som inflammation, immunförsvar, fibros (vanligtvis sjuklig bindvävsväxt) och cancer.
Den mjuka vävnaden i skelettbenens håligheter. Det finns två typer: gul och röd. Den gula finns i de stora benen och består huvudsakligen av fettceller och ett fåtal primitiva blodceller. Den röda är blodbildande vävnad som producerar erytrocyter och leukocyter. Benmärgen byggs upp av ett fackverk av bindeväv med förgrenade fibrer, där märgcellerna fyller facken.
Protein-tyrosinkinases (PTKs) are a type of enzyme that plays a crucial role in signal transduction within cells. They catalyze the transfer of a phosphate group from adenosine triphosphate (ATP) to specific tyrosine residues on target proteins, a process known as tyrosine phosphorylation. This post-translational modification can alter the activity, stability, or localization of the target protein and is involved in various cellular processes such as growth, differentiation, and apoptosis. Dysregulation of PTKs has been implicated in several diseases, including cancer, making them important drug targets for therapeutic intervention.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
En kalciumberoende undertyp av kväveoxidsyntas som möjligen spelar en roll i immunsystemet. Det är ett tillfälligt enzym, som kommer till uttryck genom transkriptiv reglering från olika cytokiner. EC 1.14.13.39.
Toxiner som är starkt förknippade med den levande cytoplasman eller cellväggen hos vissa mikroorganismer, och som inte lätt tränger ut i odlingsmedium, men frigörs vid cellupplösning.
Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.
Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.
Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
En cellyteligand som deltar i leukocytadhesion och inflammation. Produktion av molekylen sätts igång av gamma-interferon, och den är nödvändig för förflyttning av neutrofiler till inflammerad vävnad.
Tetradekanoylforbolacetat, även känt som TPA eller PMA (Phorbol 12-myristat 13-acetat), är ett kemiskt ämne som tillhör esterklassen och är derivat av forbol, en diterpenoid som utvinns från crotonolja. Det används främst inom forskning för att aktivera proteinkinas C (PKC) enzymkomplexet, vilket i sin tur leder till signaltransduktion och cellrespons.
Interleukin-18 Receptor beta Subunit (IL-18Rβ) är en proteinsubunit som tillsammans med IL-18Rα bildar receptorkomplexet för cytokinen IL-18. Denna receptor är involverad i aktivering av immunförsvaret, särskilt vid aktivering av T-celler och naturliga killerceller, och spelar därmed en viktig roll i inflammatoriska processer och immunresponser.
En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.
Interleukin-4 Receptor alpha Subunit (IL-4Rα) är en typ av receptorprotein som binder specifikt till cytokinen IL-4 och uttrycks på ytan av olika typer av immunceller, inklusive T-hjälparceller och B-celler. När IL-4 binder till IL-4Rα aktiveras signaltransduktionsvägar som reglerar cellulär differentiering, proliferation och cytokinproduktion, vilket är viktigt för att stödja humoral immunitet och allergiska reaktioner.
Utveckling och bildande av olika typer av blodceller. Blodbildningen (hematopoesen) kan ske i benmärgen (medullär) eller utanför benmärgen (extramedullär).
Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.
En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.
Januskinase 1 (JAK1) är ett intracellulärt enzym som spelar en viktig roll i signaleringen för cytokiner och tillväxtfaktorer genom att fosforylera andrasignalproteiner inne i cellen. Detta leder till aktivering av signalkaskader, särskilt JAK-STAT-signalvägen, vilket resulterar i genuttryck och cellulära respons såsom celldelning, differentiering och apoptos. JAK1 är involverat i immunresponsen, hematopoesis, inflammation och embryonal utveckling. Mutationer i JAK1 kan leda till autoimmuna sjukdomar och cancer.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Den process som ändrar makrofagers morfologi och funktionsverkan så att de blir aktivt fagocytiska. Processen utlöses av lymfokiner, som t ex makrofagaktiveringsfaktor (MAF), makrofagmigreringshämmande faktor (MMIF), immunkomplex, C3b, samt olika peptider, polysackarider och immunologiska adjuvanter.
Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Leukocyters rörelse som svar på en koncentrationsförhöjning av ett ämne eller immunologiska reaktionsprodukter.
Enzyminhibitorer är substanser som sänker eller helt stoppar en enzymes aktivitet genom att binda till enzymet. Detta resulterar i försening eller minskning av den kemiska reaktionen som enzymet annars skulle ha katalyserat. Enzymer är proteinmolekyler som accelererar biologiska reaktioner inom celler, och deras aktivitet kan regleras genom olika mekanismer, däribland användning av enzyminhibitorer.
Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammation och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser vid cellskada eller infektion, och orsakar en ökad syntes av prostaglandiner, vilka är hormonliknande ämnen som bidrar till inflammation, feber och smärta. COX-2 är därför ett viktigt mål för läkemedel som används för att behandla smärta och inflammation, så kallade icke-steroida antiinflammatoriska preparat (NSAID).
Odlingsmedia med tillsats av biologiskt aktiva ämnen från tidigare odlade celler eller vävnader som påverkar vissa cellfunktioner, som t ex tillväxt eller upplösning.
Teknik för bevarande eller odling av djurceller in vitro. Den avser cellkulturer av dispergerade celler hämtade från ursprungsvävnad, från primär odling, eller från någon cellinje eller cellstam genom enzymatiskt, mekaniskt eller kemiskt avskiljande.
Ett enkelt, täckande lager av celler som bekläder de inre ytorna av hela kärlsystemet och reglerar transporten av makromolekyler och blodkomponenter från vävnad till lumen. Denna funktion har kunnat studeras i detalj i kapillärkärl.
Toll-like receptor 4 (TLR4) is a protein that plays a crucial role in the immune system, specifically in the recognition of gram-negative bacteria and activation of the innate immune response. TLR4 is a type of transmembrane receptor located on the surface of various immune cells, including macrophages and dendritic cells. It recognizes lipopolysaccharide (LPS), a major component of the outer membrane of gram-negative bacteria, leading to the activation of signaling pathways that result in the production of proinflammatory cytokines and chemokines. This response is essential for initiating an effective defense against invading pathogens but can also contribute to the development of chronic inflammation and related diseases if not properly regulated.
En grupp kemokiner med cysteinpar åtskilda av en annan aminosyra. CXC-kemokiner är kemoattrahenter för neutrofiler, men inte monocyter.
Transcription factor AP-1 is a protein complex that binds to specific DNA sequences, known as AP-1 sites, and regulates the transcription of target genes involved in various cellular processes such as proliferation, differentiation, and apoptosis.
Lösliga proteinfaktorer som bildas av aktiverade lymfocyter och påverkar andra celler, främst sådana som ingår i det cellulära immunsvaret.
Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.
Dessa tillväxtfaktorer omfattar en grupp hematopoesreglersubstanser med specifika biologiska egenskaper som bestäms av deras förmåga att främja tillväxt och differentiering av blodceller av olika stammar. Erytropoetin och kolonistimulerande faktorer tillhör denna grupp. Vissa av dessa faktorer har använts för behandling av kemoterapiframkallad neutropeni, myelodysplasisyndrom och funktionsrubbningar i benmärgen.
Experimentellt framkallad ledinflammation hos djur m h a immunologiska metoder eller smittämnen som stimulerar till ett immunsvar (t ex immunologiska adjuvantia eller collagen).
"Toll-like receptors (TLRs) are a type of transmembrane proteins that play a crucial role in the innate immune system by recognizing and responding to various pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), helping to initiate an immune response against invading microorganisms."
Th17 (T-hjälpare 17) cells are a subset of CD4+ T-helper cells that produce the cytokine IL-17 (interleukin-17). They play a crucial role in host defense against extracellular bacteria and fungi, but have also been implicated in the pathogenesis of several autoimmune diseases. Th17 cell differentiation is driven by the combination of cytokines such as TGF-β (transforming growth factor-beta), IL-6, and IL-23.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och utsöndras av vissa typer av kroppens vita blodkroppar, såsom makrofager och granulocyter. IL-1β spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammationsprocesser. När IL-1β binder till sin receptor på målceller aktiveras en rad signalvägar som leder till celldelning, differentiering och cytokinproduktion. IL-1β har också en roll i feberutlösande processer och kan vara involverad i smärta och ledinflammation vid sjukdomar såsom reumatoid artrit.

Interleukin-1 (IL-1) receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa receptorproteiner binder specifikt till cytokinen IL-1, vilket utlöser en signaltransduktion som får cellen att svara på IL-1:s närvaro. Det finns två typer av IL-1-receptorer, IL-1R1 och IL-1R2, och de har olika funktioner. IL-1R1 är den primära receptorn som utlöser cellens svar på IL-1, medan IL-1R2 fungerar som en icke-signalerande receptor som kan binda IL-1 utan att utlösa en signal. IL-1-receptorerna spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen, då de hjälper till att reglera produktionen av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. IL-6 receptorer (IL-6R) är proteiner på cellytan som binder till och aktiverar IL-6. Det finns två typer av IL-6R:

1. Membranbundna IL-6R (mIL-6R): Dessa förekommer naturligt på ytan hos vissa celler, såsom leukocyter och hepatocyter. När IL-6 binder till mIL-6R aktiveras en signalkaskad som leder till cellytiska responsen.

2. Solubila IL-6R (sIL-6R): Detta uppstår när mIL-6R klipps bort från cellmembranet av enzymet metalloproteinas och fälls ut i blodbanan som ett fritt protein. sIL-6R kan binda till IL-6 och bilda en komplex som sedan kan interagera med glykoprotein 130 (gp130) på cellytan hos celler som normalt inte uttrycker mIL-6R, vilket leder till en vidgad respons på IL-6.

Sålunda fungerar både mIL-6R och sIL-6R som viktiga signalproteiner för att överföra IL-6-signaler in i celler och utlösa olika fysiologiska processer, inklusive immunrespons, hematopoesis och celldifferentiering.

Interleukin-3 (IL-3) är ett protein som fungerar som en signalkemokrin i kroppen. Det produceras främst av aktiverade T-celler och fungerar som en hematopoietisk tillväxthormon som stimulerar vävnadens stamceller att dela sig och utvecklas till olika blodceller, inklusive vita blodkroppar som neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter, basofila granulocyter och monocyter, samt röda blodkroppar och trombocyter. IL-3 har också visat sig ha en viktig roll i immunförsvaret genom att reglera aktiviteten hos andra celler som är involverade i immuniteten, såsom mastceller och naturliga killer (NK)-celler.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin, som produceras och frisätts av flera olika celltyper, inklusive makrofager och dendritceller. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att aktivera och reglera cellmedierad immunitet. IL-18 stimulerar till exempel T-celler och naturliga killerceller (NK-celler) att producera cytokiner som gör dem mer reagerande och effektiva i sin funktion. Dessutom kan IL-18 verka sammanvänt med andra signalsubstanser för att främja differentiering av TH1-celler, vilket är en typ av T-hjälpceller som deltar i immunförsvaret mot intracellulära patogener. IL-18 har också visat sig ha en roll i inflammatoriska processer och kan vara involverad i patologin bakom vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

Interleukin-11 (IL-11) är ett protein som verkar som en signalsubstans (cytokin) i kroppen. Det produceras främst av celler i benmärgen och tar sig an diverse funktioner, bland annat att stimulera produktionen av blodceller och underlätta läkning av sår. IL-11 har också visat sig ha en viss roll i regleringen av immunförsvaret och inflammatoriska processer. Dess specifika mekanismer och interaktioner med andra kroppsvävnader forskas fortfarande aktivt om.

Interleukin-5 (IL-5) är ett protein som fungerar som en signalkemokin, eller cytokin, och spelar en viktig roll i immunförsvaret. IL-5 produceras främst av aktiverade T-celler och mastceller och har som funktion att reglera differensieringen, aktiveringen och överlevnaden av eosinofila celler, en typ av vit blodkroppar som är inblandade i immunförsvaret mot parasitiska infektioner. Dessutom kan IL-5 vara involverad i uppkomsten och underhållet av allergier och astma genom att främja eosinofilernas rekrytering till luftvägarna och där orsaka inflammation.

Interleukin-17 (IL-17) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras av vissa typer av vita blodkroppar, särskilt T-hjälparceller. IL-17 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att främja inflammation och rekrytering av andra immunceller till området där den utsöndras. Den kan också spela en roll i patogenesen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och rheumatoid arthritis.

Interleukin-13 (IL-13) är ett cytokin som produceras av aktiverade T-celler och andra celler i det immuna systemet. Det fungerar som en signalmolekyl mellan cellerna och har en central roll i reguleringen av immunresponsen, särskilt vid typ 2-t-cellsreaktioner. IL-13 är involverat i inflammatoriska processer och kan orsaka slemhinneödem, sekretion av slem och bronkiell spasm, vilket gör det till ett viktigt mål för behandling av astma och andra allergiska sjukdomar.

Interleukin-4-receptorer (IL-4R) är proteiner på cellytan som binder specifikt cytokinen interleukin-4 (IL-4). IL-4 är en typ av signalsubstans som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen i kroppen. När IL-4 binder till IL-4R aktiveras signalvägar inne i cellen, vilket leder till att celldelningen, differentieringen eller cytokinproduktionen påverkas.

Det finns två typer av Interleukin-4-receptorer: typ I och typ II. Typ I-receptorn består av två subenheter, IL-4Rα och γc, medan typ II-receptorn består av två subenheter, IL-4Rα och IL-13Rα1. Dessa receptorer har olika funktioner och förekommer på olika celltyper. Typ I-receptorn är vanligast hos T-celler och B-celler, medan typ II-receptorn främst finns på makrofager och luftvägs epitelceller.

Abnormiteter i IL-4-receptorernas funktion kan leda till olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och allergier.

Interleukin-7 (IL-7) är ett cytokin, eller signalsubstans, som produceras av stromaceller i benmärgen, levern och tarmen. Det spelar en viktig roll för utvecklingen och funktionen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet. IL-7 hjälper till att reglera celltillväxt, överlevnad och differentiering av T-lymfocyter under deras utveckling i benmärgen och senare i livet för att bibehålla en normal balans mellan olika typer av immunceller. Dessutom kan IL-7 ha potential som terapeutisk mål i behandlingar av olika sjukdomar, till exempel cancer och autoimmuna sjukdomar.

Interleukin-1 alfa (IL-1α) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom kroppens immunförsvar. IL-1α produceras främst av vissa typer av vita blodkroppar (leukocyter), såsom makrofager och neutrofila granulocytyer. Den fungerar som en proinflammatorisk signalsubstans och spelar därför en viktig roll i kroppens immunrespons vid infektioner och vävnadsskador. IL-1α frisätts från cellerna när de skadas och lockar till sig andra vita blodkroppar till området för att hjälpa till att bekämpa infektionen eller reparera skadan. Vidare kan IL-1α också påverka cellernas aktivitet och stimulera dem att producera fler cytokiner, vilket ytterligare förstärker den inflammatoriska responsen.

Interleukin-8 (IL-8) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk signalmolekyl, vilket betyder att det attraherar vissa typer av vita blodceller till en specifik plats i kroppen. IL-8 binder till två olika typer av receptorer på cellmembranet hos målcellerna: CXCR1 och CXCR2, vilka är G-proteinkopplade receptorers (GPCR) som tillhör superfamiljen av cytokinreceptorer.

IL-8A-receptorer refererar specifikt till A-isotypen av IL-8-receptorn, vilket är en alternativ splicingvariant av CXCR2-genen. Denna variant har en kortare cytoplasmamembranregion jämfört med den vanliga CXCR2-receptorn och antas ha en något annorlunda funktion i signaltransduktionen. Båda receptorerna är involverade i inflammatoriska processer, men A-isotypen av IL-8-receptorn har visat sig spela en viktig roll i patogenesin hos vissa sjukdomar, såsom cancer och kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD).

Interleukin-15 (IL-15) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom det immuna systemet. IL-15 produceras främst av celler i vävnader, såsom fibroblaster, endotelceller och dendritceller. Den spelar en viktig roll för att reglera funktionen hos vissa typer av immunceller, framförallt lymfocyter, som är en typ av vit blodkropp.

IL-15 verkar genom att binda till sin specifika receptor, IL-15R, på ytan av målcellen. Denna binding utlöser en signaltransduktionsväg inne i cellen som leder till olika biologiska effekter, såsom celltillväxt, celldifferentiering och cellerdivision.

IL-15 har flera viktiga funktioner inom det immuna systemet:

1. Den stimulerar proliferationen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet.
2. Den hjälper till att underhålla och stimulera funktionen hos naturliga mördareceller (NK-celler), som är en annan typ av vit blodkropp som är involverad i det första försvaret mot infektioner.
3. Den kan också bidra till att reglera inflammationen genom att påverka produktionen av andra cytokiner och kemokiner.

Dålig kontroll över IL-15-signalering har visats vara involverad i flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och transplantat rejektion.

Interleukin-3 (IL-3) är ett cytokin som produceras av aktiverade T-celler och andra celltyper, och spelar en viktig roll i hematopoesen, det vill säga bildningen av blodceller. IL-3 binder till sin specifika receptor, Interleukin-3-receptorn (IL-3R), för att utöva sin funktion.

IL-3R är en transmembranprotein som består av två delar: den alfa-kedjan (IL-3RA) och den beta-kedjan (IL-3RB). Den alfa-kedjan är specifik för IL-3, medan den beta-kedjan även deltar i signaleringen för andra cytokiner som IL-5 och GM-CSF. När IL-3 binder till IL-3R aktiveras en signalkaskad som leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av hematopoetiska celler.

Defekter i IL-3R kan leda till olika hematologiska sjukdomar, såsom leukemi och myelodysplasi.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Interleukin-1 Receptor Antagonist Protein (IL-1Ra) är ett protein som produceras i kroppen och fungerar som en naturlig inhibitor av interleukin-1 (IL-1), en cytokin med stark proinflammatorisk verkan. IL-1 binder till sin receptor, IL-1R, och utlöser en signaltransduktionskaskad som leder till inflammation och immunrespons. IL-1Ra konkurrerar med IL-1 om att binda till samma receptor, men utan att utlösa den inflammatoriska responsen. På så sätt fungerar IL-1Ra som en modulerande faktor i immunsystemet och hjälper till att begränsa överdrivna inflammatoriska reaktioner.

Interleukinreceptorer (IL-receptorer) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet hos flera olika typer av celler i kroppen. Dessa receptorer binder specifikt till interleukiner, signalsubstanser som produceras och utsöndras av vita blodkroppar och andra celler inblandade i immunförsvaret och inflammationen.

När en interleukin binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen svarar på detta med att exempelvis ändra sitt beteende, öka eller minska sin produktion av olika substanser eller dela upp sig själv (apoptose). På detta sätt spelar interleukinreceptorer en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen, men de kan även vara involverade i patologiska processer som exempelvis autoimmuna sjukdomar och cancer.

Interleukin-13 (IL-13) är ett cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen. IL-13-receptorerna är proteiner på cellens yta som binder till IL-13 och utlöser en signalering inne i cellen, vilket leder till olika biologiska effekter. Det finns två typer av IL-13-receptorer: typ I (IL-13Rα1) och typ II (IL-13Rα2).

Typ I IL-13-receptor består av två subenheter, en alfa-1 (IL-13Rα1) och en gamma-c-subenhet. Denna receptortyp är vanligast hos monocyter/makrofager, eosinofiler, basofiler och endotelceller. När IL-13 binder till denna receptor aktiveras signalvägar som leder till inflammatoriska svar, såsom sekretion av cytokiner och kemokiner, samt ökat uttryck av adhesionsmolekyler på endotelceller.

Typ II IL-13-receptor består enbart av alfa-2-subenheten (IL-13Rα2) och är mest förekommande hos fibroblaster, epitelceller och glat muskelceller. Denna receptortyp har hög affinitet för IL-13 men leder inte till cellsignalering. I stället fungerar den som en sink för IL-13 och bidrar därmed till att begränsa dess aktivitet.

Sammanfattningsvis är Interleukin-13-receptorer proteiner på cellens yta som binder till cytokinet IL-13 och utlöser en signalering inne i cellen, vilket leder till olika biologiska effekter. Det finns två typer av receptorer: Typ I (IL-13Rα1/IL-4Rα) som aktiverar inflammatoriska svar och Typ II (IL-13Rα2) som fungerar som en sink för IL-13 och bidrar till att begränsa dess aktivitet.

Interleukin-11-receptorer (IL-11R) är en typ av receptorproteiner som binder till cytokinen interleukin-11 (IL-11). IL-11 är en signalmolekyl som spelar en viktig roll i regleringen av celltillväxt, celldifferentiering och cellulär immunrespons. När IL-11 binder till sin receptor aktiveras en signalkaskad inne i cellen, vilket leder till att specifika gener aktiveras och ger upphov till olika biologiska respons.

IL-11R finns i två former: alpha (IL-11Rα) och beta (IL-11Rβ). IL-11Rα är den primära receptorn för IL-11, medan IL-11Rβ fungerar som en accessorisk receptor. När IL-11 binder till IL-11Rα aktiveras en tyrosinkinashänsverkan som leder till att IL-11Rβ rekryteras till komplexet och ytterligare signaleringskomponenter tillförs. Detta resulterar i aktivering av signalkaskader som JAK/STAT, MAPK och PI3K, vilka alla är involverade i cellproliferation, celldifferentiering och överlevnad.

IL-11R spelar en viktig roll inom flera fysiologiska processer, såsom hematopoesis (blodbildning), benremodelering och neuroprotektion. Dessutom har forskning visat att IL-11R är involverad i patofysiologiska processer som inflammation, fibros och cancer.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Interleukin-10-receptorer (IL-10R) är en typ av receptor, det vill säga ett protein på cellens yta eller i cellen som binder till specifika signalsubstanser (ligander), i det här fallet interleukin-10 (IL-10). IL-10 är en cytokin med immunsuppressiv verkan, vilket innebär att den dämpar aktiviteten hos olika celler i det immuna systemet. När IL-10 binder till IL-10R på målcellens yta utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till genuttryck och produktion av proteiner som modulerar celldelningen, differentieringen och cytokinproduktionen hos celler inblandade i immunförsvaret. IL-10R finns på olika typer av vita blodkroppar (leukocyter), till exempel monocyter, makrofager och T-celler. Dysfunktion eller mutationer i IL-10R kan leda till autoimmuna sjukdomar.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Interleukin-1 Type I (IL-1RI) är en typ av receptor som binder till cytokinen interleukin-1 (IL-1). IL-1 är en signalmolekyl som utsöndras av immunceller och har en central roll i inflammatoriska processer.

IL-1RI är en transmembranprotein som består av tre delar: ett extracellulärt bindingsdomän, en transmembrandomän och ett intracellulärt signaldomän. När IL-1 binder till IL-1RI aktiveras en signaltransduktionskaskad som leder till att cellen svarar på IL-1 genom att exempelvis öka utsöndringen av andra cytokiner, öka produktionen av prostaglandiner och leukotriener samt aktivera immunförsvaret.

IL-1RI spelar därför en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, inflammation och smärta. Dysfunktion i IL-1RI kan leda till olika sjukdomstillstånd som exempelvis autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska skador på vävnader.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Interleukin-16 (IL-16) är ett cytokin som produceras av aktiverade CD8+ T-celler, CD4+ T-celler och andra celltyper, inklusive eosinofiler och mastceller. Det fungerar som en kemotaxisk faktor för CD4+ T-celler och andra immunceller till inflammationsfokaler i kroppen. IL-16 binder till sin receptor, CD4, på målcellernas yta och utövar därvid olika cellulära effekter som kan bidra till immunförsvaret mot infektioner och inflammation. Dessa effekter inkluderar aktivering av signaltransduktionsvägar, proliferation, differentiering och cytokinproduktion hos målcellerna. IL-16 har också visat sig ha en viktig roll i regleringen av immunresponsen vid autoimmuna sjukdomar och transplantationer.

Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.

Interleukin-13 (IL-13) är en typ av cytokin, ett signalsubstanser som frisätts av vissa celler i kroppen för att påverka andra celler. IL-13 receptor alpha1 subunit (IL-13Rα1) är en del av en typ av receptor som sitter i cellytan och binder specifikt till IL-13. När IL-13 binds till IL-13Rα1 aktiveras signalvägar inne i cellen som kan leda till förändringar i cellens funktion och beteende.

IL-13 är involverad i immunförsvaret och inflammation, och IL-13Rα1 har påträffats på olika typer av celler, inklusive epitelceller, endotelceller, fibroblaster och olika slag av vita blodkroppar. Dess specifika funktion kan variera beroende på vilken typ av cell den finns på.

Abnormaliteter i IL-13-signalering har associerats med flera sjukdomstillstånd, inklusive astma, allergisk rhinit, atopiskt eksem och cancer.

Interleukin-9 (IL-9) är ett cytokin som produceras av olika slags immunceller, inklusive T-hjälparceller, TH17-celler och mastceller. IL-9 spelar en roll i regleringen av immunresponsen och har effekter på celler som B-celler, cytotoxiska T-celler, granulocyter och fibroblaster. Det kan också vara involverat i patofysiologin bakom vissa sjukdomstillstånd, till exempel astma, atopiskt eksem och autoimmuna sjukdomar.

Interleukin-1 (IL-1) Receptor-Associated Kinases (IRAKs) är en familj av kinaser som desamma till intracellulära signalkomponenter i interleukin-1 receptors (IL-1R) och toll-like receptors (TLR) signaltransduktionsvägar. När IL-1 eller TLR ligan binds till sina respektive receptorer aktiveras IRAK-proteinkomplexet, vilket leder till en kaskad av händelser som slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och uttryck av proinflammatoriska gener.

IRAKs inkluderar fyra medlemmar: IRAK-1, IRAK-2, IRAK-M och IRAK-4. Bland dessa är IRAK-4 en serin/treoninkinas som aktiveras först i signaltransduktionsvägen genom autofosforylering av sin egen aktivitetsdomän. Aktiverad IRAK-4 rekryterar sedan IRAK-1 och IRAK-2 till receptorkomplexet, vilket leder till deras fosforylering och dissociation från komplexet. Därpå interagerar de aktiverade IRAK-1 och IRAK-2 med TNF receptor-associerad faktor 6 (TRAF6), vilket leder till ubiquitinering av TRAF6 och bildandet av komplex som innehåller transforming growth factor beta-aktiverade kinas 1 (TAK1). Slutligen aktiverar TAK1 IkappaB kinasen (IKK), vilket leder till degradationen av IkappaB och frigörandet av transkriptionsfaktorn NF-kB, som sedan kan transloceras in i cellkärnan för att initiera transkription av proinflammatoriska gener.

IRAKs spelar därför en central roll i regleringen av immunresponsen och inflammationen genom att modulera aktiveringen av NF-kB och andra signaltransduktionsvägar. Dysfunktion eller överaktivering av IRAKs har visats vara involverade i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, cancer och infektioner.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin, som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras främst av celler som kallas dendritceller och aktiverade makrofager. IL-23 har en kluster av aminosyror som liknar Interleukin-12 (IL-12), och båda cytokinerna använder sig av samma receptor-subenhet.

IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som bildar en heterodimer. Denna heterodimer binder till IL-23-receptorn på cellens yta, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar JAK2 och STAT3. Detta i sin tur leder till att cellen differentieras till en TH17-cell, en typ av T-hjälpcell som producerar cytokiner som IL-17 och IL-22.

IL-23 har visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och multipel skleros (MS).

Interleukin-5-receptor (IL-5R) är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt eosinofiler. IL-5R består av två delar, alfa- och beta-kedjor, som tillsammans bildar en receptor för cytokinen interleukin-5 (IL-5). När IL-5 binder till IL-5R aktiveras signalvägar inne i cellen, vilket leder till ökad celldelning och differentiering av eosinofiler. Dessa celler är viktiga i kroppens immunförsvar mot parasiter, men överaktivering av IL-5R kan leda till allergiska reaktioner och inflammatoriska sjukdomar som astma och eksem.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Interleukin-7-receptor (IL-7R) är en typ av receptor, eller signalprotein, som finns på ytan av vissa celler i kroppen, särskilt T-celler och B-celler, som är en del av det adaptiva immunsystemet. IL-7R består av två underenheter: IL-7Rα (eller CD127) och γc (eller CD132). När interleukin-7 (IL-7), ett cytokin, binder till IL-7R på cellens yta aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till celldelning, differentiering och överlevnad av T-celler och B-celler. Dysfunktion i IL-7R kan leda till immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Interleukin-17-receptor (IL-17R) refererar till en grupp av receptorproteiner som interagerar med cytokinen IL-17 och sänder signaler in i cellen. IL-17-receptorer finns på ytan av olika slags immunceller, till exempel T-celler och granulocyter. När IL-17 binder till sin receptor aktiveras en signalkaskad som leder till att cellen producerar andra cytokiner, kemokiner och vävnadsenzymer, vilket kan leda till inflammation och immunrespons. Dysfunktion i IL-17-signalering har visats vara involverat i flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och rheumatoid artrit.

Interleukin-11 receptor alpha subunit (IL-11Rα) är en typ av protein som fungerar som en del av en signalsamling som aktiveras när IL-11 binder till den. Detta signalproteinkomplex spelar en viktig roll inom cellulär kommunikation och reglering av celldelning, differentiering och överlevnad. IL-11Rα finns på ytan hos vissa typer av celler, särskilt i benvävnaden, och är involverat i bland annat hematopoies (blodbildningen) och immunresponsen. Genen som kodar för IL-11Rα heter *IL11RA*.

Interleukin-15-receptorer (IL-15R) är en typ av receptorproteiner som binder till cytokinen interleukin-15 (IL-15). IL-15 är en signalmolekyl som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt inom cellmedierad immunitet.

IL-15R finns i tre delar: IL-15Rα, IL-15Rβ och IL-15Rγ. IL-15Rα är en högt specificitet receptor för IL-15 och kan bilda en komplex med IL-15 och IL-15Rβ, vilket leder till signalering in i cellen. IL-15Rβ och IL-15Rγ är gemensamma med IL-2-receptorer och bildar en heterodimer som också kan binda till IL-15 och initiera signalering.

IL-15R är involverade i regleringen av cellulär differentiering, proliferation och överlevnad av naturliga killer (NK)-celler, T-celler och B-celler. Dessutom har IL-15 visat sig ha en viktig roll i homeostasen av minnes T-celler och regleringen av deras aktivitet.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, inklusive dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att stimulera aktivering och differentiering av T-celler och naturliga mördareceller (NK-celler), vilket främjar cellmedierad immunitet mot intracellulära patogener som virus och bakterier.

IL-12 består av två underenheter, p35 och p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. P40-underenheten är en del av båda de två formerna av IL-12: IL-12p70 (som består av p35 och p40) och IL-12p40-homodimer (som består av två p40-underenheter).

En medicinsk definition av 'Interleukin-12-underenhet p40' är ett protein som utgör en del av båda de två formerna av IL-12. Det fungerar som en reglerande underenhet och kan också bilda en homodimer, vilket har immunreglerande effekter.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Interleukin-12 (IL-12) är ett cytokin som produceras av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen, särskilt den adaptiva immuniteten. Det gör detta genom att stimulera till differentiering av T-hjälparceller (TH1) och naturliga mördare (NK) celler.

IL-12 receptor är en transmembranprotein som består av två subenheter, IL-12Rβ1 och IL-12Rβ2. Dessa subenheter bildar ett heterodimeriskt komplex på cellytan där IL-12 binder och utlöser en signalkaskad som leder till aktivering av olika signaltransduktionsvägar, inklusive JAK-STAT-signalering.

IL-12 receptorn är involverad i regleringen av immunresponsen genom att modulera cytokinproduktion och cellulär differentiering. Dessutom har IL-12 receptor visat sig ha en viktig roll i kampen mot infektioner, särskilt intracellulära patogener som mykobakterier och parasiter. Dessutom kan defekter i IL-12-receptorn leda till immunbrist och ökad susceptibilitet för infektioner.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-18-receptorer är proteiner på cellytan som binder till IL-18 och utlöser en signaltransduktion som leder till celldelning, differentiering eller apoptos (programmerad celldöd). Det finns två kända typer av IL-18-receptorer: IL-18Rα och IL-18Rβ. För att aktiveras måste båda receptorerna finnas på samma cell och IL-18Rα binder till IL-18 medan IL-18Rβ fungerar som en accessorisk protein för att initiera signaltransduktionen.

IL-18-receptorer finns på många olika typer av celler, inklusive immunceller såsom T-celler, B-celler och natural killer (NK) celler. När IL-18 binder till sina receptorer kan det leda till aktivering av immunförsvaret och produktionen av andra cytokiner som bidrar till inflammation och immunitet. Dysregleringar i IL-18-signalering har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

Sialoglykoproteiner är proteiner som har sackarider (kolhydrater) kovalent bundna till dem. De specifika kolhydratstrukturerna som kallas glykaner, är ofta terminerade med sialiska syror, vilket har gett proteinklassen dess namn. Sialoglykoproteinerna utövar viktiga funktioner inom cellbiologi och patologi, bland annat som receptorer för olika signalsubstanser och som beståndsdelar i blodgruppssystemet. De kan också vara involverade i celldifferentiering, tumörbildning och infektioner.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Interleukin-9-receptor (IL-9R) är en typ av receptor, ett protein på cellytan, som binder till cytokinen IL-9. När IL-9 binder till sin receptor aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till cellens respons i form av differentiering, proliferation och cytokinproduktion. IL-9R finns på olika slags immunceller, som T-celler, B-celler, mastceller och eosinofiler, och spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen och inflammationen. Dysfunktion i IL-9R har visats vara involverad i patogenesen av olika sjukdomar, till exempel astma och cancer.

Interleukin-8 (IL-8) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk attraktant för neutrofila granulocyter (en typ av vita blodkroppar) till områden i kroppen där det finns inflammation eller infektion. IL-8 binder till sina receptorer, vilket är G-proteinkopplade receptorerna CXCR1 och CXCR2, för att utöva sin effekt. Dessa receptorer kallas ofta tillsammans som IL-8B-receptorer. När IL-8 binder till dessa receptorer aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till migration av neutrofila granulocyter till inflammationsområdet för att bekämpa infektion eller påskynda läkprocessen.

Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som verkar på hematopoetiska stamceller och stimulerar deras differentiering och proliferation, särskilt till granulocyter och macrofager. Det produceras naturligt i kroppen av flera olika celltyper, inklusive T-celler, fibroblaster och endotelceller.

I medicinsk kontext används rekombinant GM-CSF som läkemedel för att behandla neutropeniska tillstånd, såsom efter kemoterapi eller strålbehandling vid cancer. Det kan också användas för att stödja stamcellstransplantationer och behandla vissa former av svårartad lunginflammation.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Interleukin-1 Type II (IL-1R2) receptors är en typ av cytokinreceptor som binder till interleukin-1 (IL-1), en proinflammatorisk signalsubstans. IL-1R2 är också känd som den inaktiva receptorn för IL-1, eftersom den inte signalerar cellen på samma sätt som den aktiva receptorn, IL-1R1, gör.

IL-1R2 fungerar främst som en kompetitiv antagonist till IL-1, vilket betyder att den binder till och neutraliserar IL-1 så att det inte kan binda till och aktivera IL-1R1. Detta hjälper till att reglera och begränsa inflammatoriska svar i kroppen.

IL-1R2 förekommer på många olika typer av celler, inklusive leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. Dessutom finns det en solubil form av IL-1R2 som kan hittas i kroppens vätskor, vilket gör att den kan neutralisera IL-1 på systemisk nivå.

Interleukin-13 (IL-13) är ett cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammatoriska processer. IL-13 receptor alpha2 subunit (IL-13Rα2) är en del av den membranbundna receptorn som binder IL-13. IL-13Rα2 är en high-affinity receptor för IL-13 och har potentialen att modulera IL-13-signaleringsvägar i olika celltyper, inklusive cancerceller.

IL-13Rα2 skiljer sig från den vanliga IL-13-receptorn (IL-13Rα1) genom sin förmåga att internalisera och degradera bunden IL-13, vilket resulterar i en negativ reglering av IL-13-signaleringsvägar. Denna unika egenskap gör IL-13Rα2 till ett intressant terapeutiskt mål för behandling av sjukdomar som involverar överaktivt IL-13-svar, såsom astma och cancer.

Kaspas-1, også kjent som IL-1β-konverteringsenzymer eller ICE, er ein endopeptidase som spiller en viktig rolle i inflammamasi og immunforsvar. Det er aktivert ved celldød og stresstilstander, og bidrar til å omskape pro-IL-1β til det aktive IL-1β-proteinet, som er ein viktig inflammatorisk mediasiator. Kaspas-1 er også involvert i pyroptosen, en form for programmert celldød som forekommer under infeksjon og inflammasjon.

SGPL130, også kjent som solubilt glykoprotein 130 (sGP130), er et protein som produseres i kroppen. Det er en del av signalveien for interleukin-6 (IL-6) og andre liknende molekyler, og hjelper å overføre signaler fra ytre reseptorer til cellekjernen. SGPL130 binder seg spesifikt til den aktive formen av IL-6 receptoren for å unngå at dette komplekset aktiverer uønskede cellulære responsar. Dette hjelper å regulere og begrense inflammasjon og immunrespons i kroppen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Interleukin-21 (IL-21) är ett cytokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det binder till sin specifika receptor, Interleukin-21-receptorn (IL-21R), för att utöva sina effekter. IL-21R är en transmembranprotein som består av två delar: en extracellulär ligandbindande domän och en intracellulär signaldel. När IL-21 binder till IL-21R aktiveras en signaltransduktionsväg som kallas JAK-STAT-signalvägen, vilket leder till cellulära svar som kan påverka immunresponsen. IL-21R finns naturligt på olika typer av immunceller, inklusive T-celler och B-celler.

Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Interleukin-1 Receptor Accessory Protein (IL-1RAP) är ett protein som fungerar som en accessorisk komponent i interleukin-1 receptorkomplexet. Det hjälper till att överföra signalen från ligander som IL-1α och IL-1β till intracellulära signalkaskader, vilket leder till aktivering av olika genuttryck och cellulära respons. IL-1RAP är involverat i immunförsvaret, inflammation och hematopoesis. Genen för IL-1RAP kodar för detta protein och finns på kromosom 2q12.

Interleukin-18 (IL-18) är en typ av cytokin, ett protein som verkar som signalmolekyler i immunsystemet. IL-18 binder till sin receptor, Interleukin-18 Receptor alpha Subunit (IL-18Rα), för att aktivera olika cellulära svar inom immunförsvaret.

IL-18Rα är en transmembranproteinreceptor som uttrycks på ytan av flera olika slags immunceller, däribland T-celler, naturliga killer (NK) celler och makrofager. När IL-18 binder till IL-18Rα aktiveras en signalkaskad som leder till att cellerna producerar och sekreterar andra cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur rekryterar och aktiverar fler immunceller för att bekämpa infektioner eller stänga av inflammation.

IL-18 är involverad i både adaptiva och innata immunsvar och har en viktig roll i regleringen av cellulär immunitet, inflammation och autoimmunitet. Dysfunktion i IL-18- eller IL-18Rα-signalsystemet kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjlingssjukdomar och cancer.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som har antiinflammatoriska egenskaper och hjälper till att modulera immunresponsen. IL-10 receptor beta subunit (IL-10Rβ) är en del av den komplex som bildas när IL-10 binder till sin receptor på cellytan. IL-10Rβ kodas för av genen IL10RB och är en transmembranprotein med intracellulära domäner som aktiverar signaltransduktionsvägar när den binds till IL-10. Denna signalering hjälper till att modulera immunresponsen genom att hämmas inflammatoriska cytokiner och öka produktionen av antiinflammatoriska cytokiner.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Interleukin-21 (IL-21) receptor alfa subunit, också känd som CD215 eller IL-21Rα, är en proteinreceptor som binder specifikt till cytokinen IL-21. Denna receptor består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär domän. När IL-21 binder till den extracellulära domänen aktiveras en signalkaskad som leder till cellytningar såsom cellproliferation, differentiering och cytokinproduktion. Denna receptor är involverad i immunreglering och inflammatoriska processer.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som har antiinflammatoriska egenskaper och hjälper till att modulera immunresponsen. IL-10 receptor alfa subunit (IL-10Rα) är en del av den receptorkomplex som binder till IL-10 och aktiverar signaltransduktionsvägar som leder till genuttryck och cellulär respons. IL-10Rα uttrycks i många olika celltyper, inklusive monocyter/makrofager, T-celler och B-celler. Mutationer i IL-10Rα kan leda till immunbristsyndrom och autoimmuna sjukdomar.

Interleukin-2 (IL-2) receptor alpha subunit, också känt som CD25 eller T-aktiverings antigenen, är en proteinmolekyl som utgör en del av IL-2 receptorn. Denna subunit kombineras med två andra subenheter, beta (CD122) och gamma (CD132), för att bilda ett fullständigt fungerande IL-2 receptor komplex på ytan av aktiverade T-celler.

IL-2 är en cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen, särskilt vid aktivering och proliferation av T-celler. När IL-2 binder till sin receptor aktiveras intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellcykeln och celldelningen hos de aktiverade T-cellerna.

CD25 är en icke-membranbundet protein med hög affinitet för IL-2, vilket gör det möjligt för T-celler att svara känsligt på låga koncentrationer av IL-2. Dessutom har CD25 en viktig funktion i regleringen av tolerans och autoimmunitet genom att hämma aktivering av autoreaktiva T-celler.

Abnorma nivåer av CD25 kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer. Därför är mätning av CD25-nivåer kliniskt användbar för att diagnostisera och monitorera vissa sjukdomar, samt för att utvärdera effektiviteten av behandlingar som riktar sig mot IL-2-receptorn.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Dinoprostone är ett syntetiskt prostaglandin E2-analog, som används inom obstetrik för att inducera förlossning eller stimulera cervixreiferat inför kejsarsnitt. Det verkar genom att utvidga cervix och utlösa kontraktioner hos livmodern. Dinoprostone kan administreras via gel, tablett eller intravaginalt medikamentsformulär.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin som spelar en viktig roll i inflammatoriska svar och immunförsvaret. IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som tillsammans bildar en funktionell heterodimer.

Interleukin-23-underenhet p19 (IL-23p19) är en av de två underenaheterna i IL-23. Den kodas för av genen IL23A och har en molekylvikt på ungefär 19 kDa. IL-23p19 bildar en heterodimer med underenheten p40, som kodas för av genen IL12B, för att bilda den fullständiga IL-23-molekylen.

IL-23 är involverat i olika fysiologiska processer, såsom regleringen av T-cellernas aktivitet och differensiering samt inflammatoriska responsen. Dysregleringar av IL-23 har visats vara involverade i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis, Crohns sjukdom och multipel skleros.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Interleukin-8-receptorer (IL-8R) är en typ av receptor som binder till det signalsubstans som kallas interleukin-8 (IL-8). IL-8 är en kemotaxisk cytokin som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och immunförsvaret. Det leder till att neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar, reagerar och migrerar till området där IL-8 produceras.

IL-8 binder till två olika typer av receptorer, CXCR1 och CXCR2, som båda tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorproteiner (GPCR). När IL-8 binds till dessa receptorer aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att neutrofilerna mobiliseras och migrerar till inflammationsområdet.

Defekter i IL-8-receptorernas funktion kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom kronisk lunginflammation och cancer.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

C-reaktivt protein (CRP) är ett protein som produceras i levern som svar på inflammation i kroppen. Nivåerna av CRP i blodet kan mätas och användas som en markör för inflammation. Normalt sett ligger CRP-värden under 10 mg/L, men vid akut inflammation eller infektion kan värdena stiga kraftigt. I allvarliga fall av infektion eller inflammation kan CRP-värden öka till över 100–200 mg/L.

Det är viktigt att notera att CRP inte är specifikt för någon särskild sjukdom, utan istället är en allmän markör för inflammation. Därför bör resultatet av en CRP-test tolkas tillsammans med andra kliniska data och symtom när man undersöker en patient.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

'Ledhinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till en inflammation i leden, oavsett orsak. Det kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador, såsom artrit, gikt, trauma eller infektion. Ledhinna kännetecknas ofta av smärta, ömhet, svullnad och/eller rörelsebegränsning i den drabbade leden. Behandlingen beror på orsaken till ledhinnan och kan innefatta läkemedel, fysioterapi eller i vissa fall kirurgi.

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

Dexametason är ett starkt syntetiskt kortikosteroid, som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammatoriska sjukdomar, autoimmuna störningar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och påverkar därmed kroppens inflammatoriska svar.

Dexametason har en stark verkan och används ofta i lägre doser än andra kortikosteroider, eftersom det behövs mindre för att uppnå den önskade effekten. Det kan ges oralt, intravenöst eller som topisk behandling beroende på tillståndet och patientens individuella behov.

Liksom med andra kortikosteroider kan långvarig användning av dexametason leda till biverkningar, såsom ökad risk för infektioner, ökad svaghet i musklerna och benen, försämrad ämnesomsättning, höjd blodtryck och förhöjda blodsockernivåer. Därför bör användningen av dexametason övervakas noga och avbrytas så snart som möjligt för att undvika långvariga komplikationer.

P38 mitogen-activated protein kinaser (p38 MAPK) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Det aktiveras i respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser utanför cellen. När det aktiveras får det en roll i regulering av celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

P38 MAPK är involverat i signaltransduktion för att reglera cellulär svar på diverse stressfaktorer som UV-strålning, oxidativ stress, osmotisk chock och infektion. Det aktiveras genom en kaskad av fosforyleringar av uppströms kinaser som MAP2K3/6, vilket leder till att p38 MAPK fosforylerar och aktiverar nedströms substrat såsom transkriptionsfaktorer och andra proteinkinaser.

Dess aktivitet är kopplad till en rad patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Som ett resultat har p38 MAPK blivit en intressant måltavla för utveckling av läkemedel mot dessa sjukdomstillstånd.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, som exempelvis vita blodkroppar eller cancerceller, navigierar och rör sig inom ett biologiskt system i respons till koncentrationsgradienten av kemiska signalmolekyler, kallade kemotaxiska faktorer. Dessa molekyler binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i cellens cytoskelett och rörelsemönster.

Kemotaxiska faktorer kan vara attractanter eller repeller beroende på om de attraherar eller avskräcker cellrörelsen. Exempel på kemotaxiska faktorer inkluderar cytokiner, chemokiner och tillväxtfaktorer som spelar viktiga roller i immunförsvaret, inflammation, angiogenes och cancermetastaser.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Interleukin-12 (IL-12) is a cytokine that plays a crucial role in the regulation of the immune response, particularly in the differentiation of T cells and the activation of natural killer (NK) cells. The biological effects of IL-12 are mediated through its receptor, which is composed of two subunits: IL-12Rβ1 and IL-12Rβ2.

The Interleukin-12 Receptor beta 1 Subunit (IL-12Rβ1) is a transmembrane protein that is expressed on the surface of various immune cells, including T cells, NK cells, monocytes, and dendritic cells. IL-12Rβ1 binds to both IL-12 and IL-35, which are members of the IL-12 family of cytokines.

IL-12Rβ1 is essential for the signal transduction that occurs after IL-12 binding. Once IL-12 binds to IL-12Rβ1, it recruits and forms a complex with IL-12Rβ2, which then activates the Janus kinase (JAK) and signal transducer and activator of transcription (STAT) signaling pathways. This leads to the activation of various genes involved in the immune response, such as those that regulate T cell differentiation and NK cell activation.

Defects in IL-12Rβ1 have been associated with various immunodeficiency disorders, including Mendelian susceptibility to mycobacterial diseases (MSMD), which is characterized by an increased susceptibility to mycobacterial infections.

Interleukin-15 (IL-15) är ett cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt inom cellmedierad immunitet. Interleukin-15 Receptor alpha Subunit (IL-15Rα) är en del av receptorkomplexet för IL-15 och fungerar som högspecificitetens bindningsprotein till IL-15. Denna subunit finns på cellytan hos de celler som ska svara på IL-15, till exempel T-celler och naturliga mördare (NK-celler).

IL-15Rα binder till IL-15 med hög affinitet och bildar en komplex som sedan interagerar med två andra subuniterna, beta (β) och gamma (γ), för att bilda ett fullständigt funktionellt receptorkomplex. När IL-15 binder till detta komplex aktiveras intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av immunceller.

I medicinsk kontext kan IL-15Rα vara relevant i samband med olika sjukdomszustånd, exempelvis vid autoimmuna sjukdomar, cancer och infektioner, därför att dessa tillstånd ofta är kopplade till förändringar i IL-15 signalering.

Stat6 (Signal Transducer and Activator of Transcription 6) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Når en interleukin-13 (IL-13) eller interleukin-4 (IL-4) bindes til deres respektive reseptorer på cellens overflate, aktiveres Stat6 ved hjelp av JAK-kinasene (Janus kinases). Aktiviert Stat6 dimeriserer og transloeres til kjernen, hvor de binder seg til specifikke DNA-sekvenser i promotorene til målgener. Dette resulterer i transkripsjon av disse gener og syntesen av proteiner som er involvert i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Stat6 er derfor involvert i ulike fysiologiske prosesser, inkludert differensiering av T-hjelperceller, aktivering av mastceller og eosinofiler, og regulering av immunglobulin E (IgE)-produksjon.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

"Antiinflammatoriska medel", även kända som antiinflammatory drugs (NSAID) eller prostaglandinförebyggande medel, är en grupp läkemedel som används för att behandla smärta, feber och inflammation. De fungerar genom att blockera en specifik typ av enzymer, cyklooxygenas (COX), som är involverade i produktionen av prostaglandiner, som orsakar inflammation och smärta.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 är involverad i skyddet av magslemhussen, blodets sammanflöde och njurarnas funktion, medan COX-2 främst produceras under inflammatoriska tillstånd. NSAID kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de blockerar båda typerna av COX-enzym eller bara COX-2.

Exempel på antiinflammatoriska medel är acetylsalicylsyra (Aspirin), ibuprofen, naproxen och celecoxib. Dessa läkemedel kan ha biverkningar som magonti, blödningsrubbningar och skada på njurarna vid långvarig användning.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Januskinase 3 (JAK3) är ett enzym som tillhör familjen Januskinaser. Det är involverat i signaltransduktionen av cytokiner, specifikt de som använder sig av gamma-common-cytokinreceptorer (γc). JAK3 aktiveras när cytokinen binder till receptorn och får således olika gener att transkriberas och öka produktionen av proteiner som är involverade i celldelning, celltillväxt och cell Differentiering.

JAK3 har en viktig roll i den immunologiska responsen, eftersom det aktiverar T-celler och B-celler. Mutationer i JAK3 kan leda till autoimmuna sjukdomar eller immunbristsyndrom. Flera läkemedel som används för att behandla autoimmuna sjukdomar, såsom rheumatoid artrit och psoriasis, är designade för att blockera JAK3-aktiviteten.

An acute phase reaction, also known as a acute phase response, is an immune system's response to infection, inflammation, injury or stress. It is characterized by the production of acute phase proteins in the liver and release of pro-inflammatory cytokines such as interleukin-1 (IL-1), interleukin-6 (IL-6) and tumor necrosis factor-alpha (TNF-α). These cytokines trigger a variety of systemic effects, including fever, increased heart rate and respiratory rate, and changes in white blood cell count. The acute phase reaction is a normal and essential part of the body's response to injury or infection, but if it becomes chronic or excessive, it can contribute to the development of various diseases such as rheumatoid arthritis, sepsis and cancer.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Fytohemagglutininer (PHA) är ett protein som utvinns från röd bönsläktet (Phaseolus vulgaris). Det fungerar som ett lectin, vilket betyder att det kan binda till kolhydrater på cellytan hos olika celltyper. Fytohemagglutininer har specifika bindningsplatser för komplexa kolhydrater på ytan av vita blodkroppar (leukocyter), vilket får cellerna att aggregera och kan orsaka deras aktivering.

I laboratoriemiljö används PHA ofta som ett mitogen, det vill säga en substans som stimulerar celldelning, i assayar för att undersöka immunförsvarets funktion och vit blodkroppars förmåga till proliferation. När PHA exponeras för vita blodkroppar binder det till membranproteiner på deras yta, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och slutligen celldelning. Detta gör PHA användbart inom forskning och diagnostisering av olika sjukdomstillstånd som beror på immunförsvarsfel.

CXCL1, även känd som Growth-regulated oncogene-alpha (GRO-α), är en typ av kemokin, vilket är ett slags signalsubstanser som produceras av kroppens celler. CXCL1 tillhör den gruppen cytokiner som kallas för CXC-kemokiner och har som funktion att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, såsom neutrofila granulocyter, till områden där det finns skada eller infektion i kroppen. Dessa celler hjälper sedan till att eliminera främmande ämnen och underlätta läkningen av skadan. CXCL1 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och immunceller, och dess syntes kan stimuleras av olika faktorer såsom bakterieinfektion, inflammation och cancer.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

En stamcellsfaktor (engelska: stem cell factor, SCF) är ett protein som spelar en viktig roll i produktionen och utvecklingen av blodceller inom kroppen. Det gör detta genom att hjälpa till att reglera stamcellernas självrenewal (förökningsförmåga) och deras differentiering (utveckling till specifika celltyper). Stamcellsfaktorn binder till sin receptor, KIT, på stamceller och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning och differentiering.

Stamcellsfaktorn används också inom forskningen för att stimulera tillväxten av stamceller i laboratoriemiljö, vilket kan vara användbart vid cellkulturer och regenerativ medicin.

Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system. They help to identify and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, and also help to remove dead cells and debris from the body. Peritoneal macrophages are a specific type of macrophage that are found in the peritoneal cavity, which is the space within the abdomen that contains the intestines, liver, and other organs. These macrophages help to protect the peritoneal cavity from infection and inflammation. They are able to engulf and destroy foreign substances, and they also produce cytokines, which are signaling molecules that help to coordinate the immune response. Peritoneal macrophages can be obtained through a procedure called peritoneal lavage, in which fluid is introduced into the peritoneal cavity and then removed for analysis.

"Akutfasproteiner" er en samlebetegnelse for et sett av proteiner som øker markedsføringen i forbindelse med akutt inflammatorisk svar i kroppen. Disse proteinerne inkluderer blant annet C-reaktivt protein (CRP), serum Amyloid A (SAA) og fibrinogen. Akutfasproteiner er viktige markører for akutt inflammation og kan måles i blodet for å evaluere sårstoffskader, infeksjoner eller andre tilstander som fremkaller akut inflammatorisk respons.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

Eosinofila leukocyter, även kända som eosinofiler, är en typ av vit blodcell (leukocyt) som deltar i immunförsvaret och inflammatoriska processer i kroppen. De kan identifieras under mikroskop eftersom de innehåller ett högt antal granuler som tar upp vissa färgämnen, såsom eosin, vilket ger cellerna en röd-orange färg. Normalvärdet för eosinofiler i blodet ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9 celler per liter. Ett ökat antal eosinofiler kallas eosinofili och kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel allergier, parasitinfektioner eller autoimmuna sjukdomar.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Onkostatin M, också känt som OSM, är ett cytokin proteinet som påverkar celldelningen, cell Differentiering och apoptosen (programmerad celldöd). Det produceras av aktiverade T-celler och andra immunceller och har en komplex roll i cancerutvecklingen. I vissa fall kan Onkostatin M verka tumörhämmande genom att hämma celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl), medan det i andra fall kan vara tumörstimulerande genom att främja cancercellers överlevnad, invasion och metastas. Dess specifika roll i cancerutvecklingen verkar bero på cancertyp och mikromiljön i tumören.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Kväveoxidsyntas typ II (NOX2) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kända som NADPH-oxidaser. NOX2 är primarily expressed in phagocyter, such as neutrophils and macrophages, and plays a crucial role in the immune system's response to infection.

When activated, NOX2 catalyzes the production of superoxide radicals (O2−) by reducing oxygen to superoxide using NADPH as an electron donor. Superoxide is then dismutated to hydrogen peroxide (H2O2), which can further react to form other reactive oxygen species (ROS). ROS are highly reactive and can damage cellular structures, including proteins, lipids, and DNA, leading to cell death.

In the context of the immune system, ROS produced by NOX2 play an important role in the elimination of pathogens. When phagocytes engulf a pathogen, NOX2 is recruited to the phagosome membrane, where it generates ROS to kill the pathogen. However, excessive or dysregulated activation of NOX2 has been implicated in several inflammatory and degenerative diseases, including atherosclerosis, neurodegeneration, and cancer.

Endotoxiner är en typ av toxin som frigörs från bakteriens cellvägg när den dör eller delas. De är specifika för gramnegativa bakterier och består av lipopolysackarider (LPS) som är en viktig komponent i deras yttre membran. Endotoxiner stimulerar immunsystemet och kan orsaka inflammation, feber och svar på infektioner. De kan också vara dödliga vid höga doser och bidra till sjukdomar som sepsis och septisk chock.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Tetradekanoylforbolacetat, ofta förkortat till PMA (Phorbol Myristate Acetat), är ett kemiskt förening som används inom forskning som en aktivator av protein kinas C (PKC). Det är en syntetisk derivat av forbol, som finns naturligt i crotonolja. PMA binder till och aktiverar PKC-enzymet, vilket leder till en mängd cellulära respons, inklusive celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

På grund av dess starka biologiska verkan används PMA ofta som ett verktyg inom forskning för att studera PKC-relaterade signaltransduktionsvägar. Det kan också användas som en positiv kontroll i cellresponsassayer. Emellertid bör det hanteras med försiktighet på grund av sina potentiala onkogena effekter och skall endast användas under kontrollerade laboratorieförhållanden.

Interleukin-18 (IL-18) är en proinflammatorisk cytokin som binder till sin receptor, IL-18R, för att utöva sina biologiska effekter. IL-18R är en heterodimer som består av två subenheter: alpha (IL-18Rα) och beta (IL-18Rβ). IL-18Rβ-subuniten, även känd som IL-1R5 eller IL-1 receptor accessory protein (IL-1RAcP), är en accessorisk subunit som behövs för att bilda en fullständigt funktionell IL-18R.

IL-18Rβ är en transmembranprotein som tillhör interleukin-1-receptor familjen. Den består av tre domäner: extracellulär, transmembrandomän och intracellulär. Extracellulärdomänen innehåller tre immunglobulin-liknande repetitiva strukturer som är involverade i ligandbindningen. Transmembrandomänen spänner membranet, medan intracellulärdomänen innehåller en Toll/IL-1 receptor (TIR)-domän som är involverad i signaltransduktionen.

När IL-18 binder till IL-18Rα kommer den att interagera med IL-18Rβ och bilda en högnivåkomplex. Detta leder till rekrytering av adapterproteinet MyD88 (Myeloid differentiation factor 88) till TIR-domänen på IL-18Rβ, vilket aktiverar flera signaltransduktionsvägar som inkluderar NF-κB (nuclear factor kappa B)- och MAPK (mitogenaktiverad protein kinas)-signalering. Detta resulterar i transkription av proinflammatoriska gener och uttryck av cytokiner, kemokiner och adhesionsmolekyler som är involverade i inflammation och immunförsvar.

Sammanfattningsvis är IL-18Rβ en viktig komponent i IL-18-signaltransduktionen och spelar en central roll i inflammation och immunförsvar. Dess uppgifter inkluderar ligandbindning, adapterproteinrekrytering och signaltransduktion som leder till uttryck av proinflammatoriska gener och molekyler.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

Interleukin-4 (IL-4) receptor alfa subenhet (IL-4Rα) är en typ av proteinkomplex som finns på ytan av vissa celler inklusive vita blodkroppar som lymfocyter. Denna subenhet kombineras med en annan subenhet, vanligtvis IL-2 receptor gamma common (IL-2γc), för att bilda den funktionella IL-4 receptorn.

När IL-4 binder till IL-4Rα aktiveras det intracellulära signaltransduktionsvägen, vilket leder till cellulär respons som kan inkludera differentiering, proliferation och cytokinproduktion hos celler som uttrycker receptorn. IL-4 är en viktig regulator av immunresponsen, särskilt den adaptiva immuniteten, och IL-4Rα spelar en central roll i dessa processer.

Mutationer i genen för IL-4Rα har associerats med olika autoimmuna sjukdomar som astma, atopisk dermatit och multipel skleros.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

Januskinas 1 (JAK1) är ett intracellulärt enzym som tillhör tyrosinkinasfamiljen. Det spelar en viktig roll i signaltransduktionen av cytokiner och tillväxtfaktorer genom att fosforylera och aktivera signalsubstratproteiner. JAK1 är involverat i flera cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering och apoptos. Mutationer i JAK1-genen har associerats med olika autoimmuna sjukdomar och cancer.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

'Makrofagaktivering' refererer til den biokjemiske prosess hvor makrofager, en type av immunceller, blir aktivert for å stotte et effektivt immunsvar. Under denne prosessen differentierer og aktiverer makrofagene seg i respons på stimuli som bakterielle antigener eller andre trusselstoffer. Aktiverte makrofager kan føre til inflammasjon, fagocytos (opptaing av frækt materiale), og sekretisering av kjemisk signaler som bidrar til koordineringen av immunresponsene.

I denne prosessen omdanner makrofagen seg til en effektiv celle som kan hjelpe med å bekjempa infeksjoner og støtte oppbygging av ny vondtiss. Aktivering av makrofager inkluderer økt fagocytos, økt produksjon av kjemisk signaler som IL-1, IL-6, TNF-alfa og NO (stiksyre), samt økt uttrykk av MHC klasse II molekyler som er nødvendig for å presentere antigener til andre immunceller.

I tillegg kan aktiverte makrofager også spille en viktig rolle i reparasjon og remodellering av vondtiss ved å sekrettere væske, proteiner og andre molekyler som støtter celler og vaskularisering. Dette kan være særlig viktig etter en skade eller infeksjon for å fremme heling og å hindre overdreid inflammasjon.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Toll-like receptor 4 (TLR4) är ett protein som tillhör gruppen toll-liknande receptorer (TLRs), vilka är en typ av membranproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. TLR4 är specifikt involverad i erkännandet av patogena mikroorganismer, såsom bakterier och svampar.

TLR4 aktiveras när det binds till lipopolysackarider (LPS), ett strukturellt komponent i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. När TLR4 aktiveras, startar en signaltransduktionsväg som leder till att immunceller producerar cytokiner och andra substanser som är nödvändiga för att aktivera immunsvaret mot infektion.

I medicinsk kontext kan TLR4 vara av intresse i samband med sjukdomar som orsakas av infektioner, såsom sepsis och lunginflammation, samt vid autoimmuna sjukdomar och cancer.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

Transkriptionsfaktor AP-1 (Activator Protein 1) är ett transkriptionellt komplex bestående av proteiner som tillhör Jun- och Fos-familjerna. Det bildas när två proteiner dimeriserar, ofta en Jun-protein (t.ex. c-Jun, JunB eller JunD) och en Fos-protein (t.ex. c-Fos, FosB, Fra-1 eller Fra-2). AP-1 binder till specifika DNA-sekvenser, så kallade AP-1-bindningsställe, i promotor- och enhancerregioner av målgener och regulerar på så sätt transkriptionen av dessa gener. AP-1 är involverat i en mängd cellulära processer som celldelning, differentiering, apoptos och immunresponser. Dess aktivitet kan också vara förhöjd vid vissa sjukdomszustånd, till exempel cancer.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Hematopoetiska tillväxtfaktorer (HGF) är en grupp av proteiner som reglerar blodcellers produktion och differentiering i benmärgen. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och stimulera cellernas tillväxt, överlevnad och differentiering. HGF delas in i flera olika familjer baserat på deras struktur och funktion, inklusive:

1. Kolonystimulerande faktorer (CSF): CSF stymularar produktionen av vita blodceller, som neutrofiler, monocyter och lymfocyter. Exempel på CSF är granulocyt-koloniestimulerande faktor (G-CSF), granulocyt-macrofag-koloniestimulerande faktor (GM-CSF) och multipotenta koloniestimulerande faktor (M-CSF).
2. Erytropoetin (EPO): EPO stymularar produktionen av röda blodceller i benmärgen.
3. Trombopoetin (TPO): TPO stymularar produktionen av trombocyter eller blodplättar.
4. Interleukiner: Interleukiner är en grupp cytokiner som produceras av vita blodceller och har en rad olika funktioner, inklusive reglering av immunresponsen och hematopoes. Några exempel på interleukiner som även har hematopoetiska effekter är IL-3, IL-6 och IL-11.

HGF används ofta i klinisk praktik för att behandla olika former av blodcellsanemi, till exempel cancerbehandlingsrelaterad neutropeni, aplastisk anemi och kronisk myeloisk leukemi.

Experimental arthritis refers to the induction of joint inflammation and damage in animal models for the purpose of studying the disease process and testing potential new treatments. There are several ways to induce experimental arthritis in animals, including:

1. Antigen-induced arthritis: This is induced by injecting an antigen into the joint space, which leads to a local immune response and subsequent inflammation.
2. Adjuvant-induced arthritis: This is induced by injecting an adjuvant (an agent that enhances the immune response) into the animal, which leads to systemic inflammation and arthritis.
3. Spontaneous arthritis models: Some strains of animals, such as the DBA/1J mouse, develop arthritis spontaneously due to genetic factors. These models are useful for studying the natural history of the disease and testing new treatments.

It's important to note that these animal models do not fully replicate human arthritis but they can provide valuable insights into the pathophysiology of the disease and help in the development of new therapies.

Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.

Th17 cells, full form T-helper 17 cells, are a subset of CD4+ T helper cells that play a crucial role in the immune response, particularly in defending against extracellular bacteria and fungi. They are named for their ability to produce interleukin-17 (IL-17), which is a pro-inflammatory cytokine involved in the recruitment of immune cells to sites of infection or injury. Th17 cells also produce other cytokines such as IL-21, IL-22, and tumor necrosis factor-alpha (TNF-α).

The differentiation of naive CD4+ T cells into Th17 cells is influenced by a combination of cytokines in the local microenvironment, including transforming growth factor-beta (TGF-β), IL-6, and IL-23. Once activated, Th17 cells can migrate to various tissues throughout the body where they contribute to the development of inflammation and autoimmunity. Dysregulation of Th17 cell responses has been implicated in several chronic inflammatory and autoimmune diseases, such as multiple sclerosis, rheumatoid arthritis, psoriasis, and inflammatory bowel disease.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

CD14 är ett proteiner som förekommer på ytan av vissa celler i kroppen, främst på monocyter och makrofager. Det fungerar som en ko-reaktiv protein som binder till lipopolysackarider (LPS) som finns på ytan av grampositiva bakterier. När CD14 binder till LPS aktiveras immunförsvaret och utlöses en inflammatorisk respons. CD14-antigen refererar till själva proteinet som kan mätas och detekteras med olika laboratoriemetoder, exempelvis flow cytometri eller ELISA.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

Interleukin-5 (IL-5) Receptor Alpha Subunit er en del av IL-5 reseptoren, som er ein proteinkompleks som består av to underenheter: den alfa-underenheten (IL-5Rα) og den beta-underenheten (IL-5Rβ). Denne receptoren finnes på overflata av visse hvite blodcellar, særlig eosinofiler. IL-5 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i reguleringa av differensiering og aktiveringa av eosinofiler. IL-5 binder seg til IL-5Rα-underenheten, og denne komplekse binder seg deretter til IL-5Rβ-underenheten for å forme en funksjonell reseptor. Dette resulterer i intrasignalering som fører til eosinofils differensiering og aktivering. Overaktivitet av denne signalveien kan være involvert i ulike allergiske og inflammatoriske tilstander, sånn som astma og eksem.

"Colony-forming units (CFU) test" är ett laboratoriemetod för att kvantifiera antalet levande mikroorganismer i en provbildad population. I denna metoden placeras en provvolym på ett medium som tillåter endast specifika arter av bakterier eller svampar att växa och bilda kolonier under optimala förhållanden. Efter en viss inkubationstid räknas antalet distincta kolonier, som är direkt relaterade till antalet levande mikroorganismer i provet. CFU-tester används ofta inom klinisk medicin för att bestämma bakterie- och svampbelastningar på olika ytor eller i olika produkter, såsom livsmedel, vatten, luft, kroppsvätskor och biologiska material. Dessa tester bidrar till att bedöma risker för infektion och att utvärdera effekterna av desinfektions- och sterilisationsprocesser.

Cytokine receptors are specialized proteins found on the surface of cells that selectively bind to cytokines, which are signaling molecules involved in various biological processes such as immune response, hematopoiesis, inflammation, and cell differentiation. These receptors play a crucial role in mediating the effects of cytokines by transducing signals into the cell upon binding. Cytokine receptors are typically composed of one or more subunits that contain specific domains for cytokine recognition and signal transduction. Upon cytokine binding, conformational changes occur in the receptor complex, leading to the activation of intracellular signaling pathways and subsequent cellular responses.

There are four main classes of cytokine receptors based on their structural features:

1. Hemopoietin receptor superfamily (also known as type I cytokine receptors): This family includes receptors for interleukins (ILs), colony-stimulating factors (CSFs), interferons (IFNs), and other cytokines. They share a common structural motif called the cytokine receptor homology region (CHR) in their extracellular domains, which is involved in cytokine binding.
2. Immunoglobulin superfamily (also known as type II cytokine receptors): This family includes receptors for IL-1, IL-18, and several other cytokines. They contain immunoglobulin-like domains in their extracellular regions that facilitate cytokine binding.
3. Tumor necrosis factor (TNF) receptor superfamily: This family includes receptors for TNF, Fas ligand, and several other cytokines. They contain characteristic cysteine-rich domains in their extracellular regions that are involved in cytokine recognition.
4. G protein-coupled receptors (GPCRs): While not as common, some cytokines such as chemokines signal through GPCRs to mediate their effects.

Proper functioning of cytokine receptors is essential for maintaining homeostasis and coordinating immune responses. Dysregulation of cytokine receptor signaling has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders, cancer, and viral infections.

Subkutan injektion (SC-injektion) är en metod för att administrera läkemedel eller andra terapeutiska substanser genom att infoga dem under huden med en injektionsnål. Den subkutana vävnaden är det lösa vävnadslagret direkt under huden och ovanför muskelvävnaden.

Vid en SC-injektion introduceras nålen vanligtvis i en vinkel på 45 grader till huden, med den spetsiga änden riktad neråt. Nålen ska penetrera huden och subkutan vävnad, men inte gå djupare in i muskelvävnaden. Efter injektionen ska nålen dras tillbaka långsamt för att undvika att suga upp vävnad i nålen.

SC-injektioner används ofta för att administrera läkemedel som insulin, vacciner och andra substanser som inte behöver ges in direkt i blodbanan eller muskelvävnaden. Det är vanligtvis en smärtfri procedur, men det kan kännas lite obehagligt när nålen träffar huden. Vissa läkemedel kan orsaka lokala reaktioner som rodnad, svullnad eller smärta på injektionsstället.

Coloniseringst stimulerande faktorer (CSF) är en grupp av signalmolekyler som frisätts av sårade eller infekterade vävnader och som lockar till sig vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter/makrofager, för att hjälpa till att bekämpa infektion och främja läkning. CSF:er inkluderar cytokiner som interleukin-1 (IL-1), IL-6, IL-8, granulocy colony-stimulating factor (G-CSF) och granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF). Dessa cytokiner binder till sina respektive receptorer på cellmembranet hos vita blodceller, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och uttryck av gener som är involverade i celldifferentiering, överlevnad och proliferation. CSF:er används också terapeutiskt för att behandla neutropeni orsakad av cancerbehandling eller andra sjukdomar.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Konjac glycan eller Konjakglukan är ett polysackarid som utvinns från rotstockarna av den asiatiska växten Amorphophallus konjac. Konkanavalin A (ConA) är ett protein som isoleras från bönor av släktet Canavalia, till exempel svartböna eller jackböna. ConA har förmåga att binda till specifika sockerstrukturer på ytan av celler och kan användas inom forskning för att undersöka cellytor och deras interaktioner.

I medicinsk kontext har ConA använts som ett laboratoriemedel vid diagnostisering av olika sjukdomar, eftersom det kan binda till specifika sockerstrukturer på ytan av infektiösa mikroorganismer eller virus. Detta kan hjälpa till att identifiera och karaktärisera patogener i patientprover.

Emellertid bör nämnas att användningen av ConA inom klinisk medicin är begränsad, eftersom det inte används som en direkt behandlingsmetod för någon specifik sjukdom. Det är istället ett forskningsverktyg och diagnostiskt redskap som kan hjälpa till att förstå och undersöka olika medicinska tillstånd på cell- och molekylär nivå.

"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.

Bronchoalveolär sköljvätska, eller BAL (bronchoalveolar lavage), är en medicinsk term som refererar till en teknik där ett slags vätska används för att tvätta och samla in celler och andra partiklar från de små luftsäckarna (alveolerna) i lungorna. Denna procedure används ofta för att diagnostisera eller behandla olika lungsjukdomar, som lunginflammation, interstitiell lungvävssjukdom och cancer.

Den bronkoalveolära sköljvätskan är vanligtvis en fysiologisk saltlösning som sprutas in i lungorna med hjälp av en bronchoskop, ett slags tunn tub som leds genom näsan eller munnen och ner i luftvägarna. När vätskan har suttit i luftvägarna under en kort stund, dras den tillbaka tillsammans med de celler och partiklar som funnits i alveolerna. Denna vätska kan sedan analyseras för att få information om patientens lungstatus och hälsa.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

'Broskceller' (chondrocytes) är celler som finns i broskvävnad. Brosk är en elastisk, gegrof typ av bindväv som huvudsakligen består av ett stort antal extracellulära matrisproteiner, bland annat kollagen och proteoglykaner. Broskcellerna producerar och underhåller denna matris genom att sekretera dessa proteiner. De är specialiserade celler som är anpassade för att fungera i de mekaniska belastningarna som brosk utsätts för, särskilt i ledvävnader. Broskcellerna har förmågan att expandera och producera mer matris när brosket utsätts för påfrestningar eller skador, vilket gör att det kan repareras och återhämta sig.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

En leukemihemmande faktor, även känd som myeloablativ behandling, är en typ av behandling som används vid cancerterapi, särskilt vid behandling av leukemi och lymfom. Denna behandling syftar till att eliminera så många cancerceller som möjligt i kroppen genom att påverka den hematopoetiska stamcellen, vilket är den cell som producerar alla blodceller.

Leukemihemmande faktorer innebär ofta höga doser av kemoterapi eller strålbehandling. Dessa behandlingar kan vara mycket effektiva i att eliminera cancerceller, men de kan också orsaka skada på andra normalt fungerande celler i kroppen, särskilt på de celler som delar sig snabbt, såsom hårfolliklar och tarmslemhinnor. Detta kan leda till biverkningar som diarré, illamående, kräkningar, håravfall och förhöjd risk för infektioner.

Efter en leukemihemmande faktorbehandling kan patienten behöva en stamcellstransplantation för att hjälpa till att bygga upp den hematopoetiska stamcellen igen och återställa den normala blodcellsproduktionen. Stamcellstransplantationen kan komma från patientens egen kropp (autolog transplantation) eller från en donator (allogen transplantation).

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Granulocyte Colony-Stimulating Factor (G-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som stimulerar produktionen och differensieringen av granulocytceller, en typ av vita blodkroppar. Det gör detta genom att binde till specifika receptorer på mognande hematopoetiska stamceller i benmärgen, vilket leder till ökat celldelning och differentiering till granulocyter, särskilt neutrofila granulocyter.

G-CSF används kliniskt som läkemedel för att behandla patienter med neutropeni (låga nivåer av neutrofiler) orsakade av olika tillstånd, såsom cancerbehandlingar som kemoterapi och strålterapi. Det hjälper till att minska risken för infektioner genom att öka antalet neutrofila granulocyter i blodet.

Kväveoxidsyntas (NOS, "nitric oxide synthase") är ett enzym som katalyserar produktionen av kväveoxid (NO) från L-arginin. Det finns tre isoformer av NOS: neuronal NOS (nNOS), inducerbar NOS (iNOS) och endotelial NOS (eNOS). Dessa isoformer skiljer sig åt i sina reguleringsmekanismer, subcellulära lokalisationer och funktioner.

nNOS och eNOS är kalciumberoende enzymer som producerar små mängder NO över korta tidsperioder, vilket är involverat i signaltransduktion och homeostasis inom det kardiovaskulära systemet.

iNOS är däremot en kalciumokänslig isoform som producerar stora mängder NO under långa tidsperioder, vilket är involverat i immunförsvaret och inflammationen. Överproduktion av NO kan dock leda till skada på celler och vävnader.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

'Suppressor of Cytokine Signaling Proteins' (SOCS proteins) är en familj av intracellulära proteiner som reglerar cytokin-signaleringsvägar i celler. De gör detta genom att hämta in och stänga av signaltransduktionsprocessen som startas när en cytokin binder till sin receptor på cellytan.

SOCS proteiner består av en modulär struktur med en SH2-domän (src homology 2) som kan binda till fosforylerade tyrosinresiduer på aktiverade receptorer och en SOCS-box, som interagerar med andra proteiner i ubiquitin-proteasomsystemet. Genom att markera aktiverade receptorproteiner för nedbrytning kan SOCS-proteiner snabbt avsluta cytokinsignaleringen och hjälpa till att förhindra en överdriven eller onormal aktivering av immunresponsen.

Det finns åtta kända medlemmar i SOCS-familjen, varav SOCS1 och SOCS3 är de mest välstuderade. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att reglera olika biologiska processer som inflammation, immunrespons, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av SOCS-proteiner har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och metaboliska störningar.

Interleukin-7 (IL-7) Receptor alpha Subunit, också känd som CD127, är en proteinkedja som bildar en del av IL-7 receptorn. Denna receptor spelar en viktig roll i regleringen av cellulär immunologi, särskilt inom T-cellernas utveckling och homöostas.

IL-7 är en cytokin som binder till IL-7Rα och en gamma-common cytokine receptor subunit (γc), vilket aktiverar en signalkaskad inne i cellen. Denna signaltransduktion leder till olika cellulära respons, såsom proliferation, överlevnad och differentiering av T-celler.

CD127 är ett membranprotein som uttrycks på T-celler, B-celler, naturliga killer (NK) celler och dendritiska celler. Nedsatt eller förlorat uttryck av CD127 har visats korrelera med en sämre prognos hos vissa cancerformer, såsom lymfom och leukemi, samt vid autoimmuna sjukdomar som rheumatoid artrit.

Prostaglandin-endoperoxid-syntase (PTGS), også kjent som ciklooxygenase (COX), er et enzym som spiller en viktig rolle i prosessen med å produsere prostaglandiner og tromboxaner, som er typer av lipidmedierede signalkjemikalier involverte i inflammasjon, smerte, feber, immunrespons og andre fysiologiske funksjoner.

Det finnes to hovedformer av PTGS-enzymet: COX-1 og COX-2. COX-1 er konstitutivt uttrykt i mange typer celler og involvert i homeostasis, mens COX-2 primært er inducerbar under inflammatoriske forhold og bidrar til prosessen med å produsere prostaglandiner som driver inflammasjon.

PTGS katalyserer omdanningen av arakidonsyre, en fedtsyre, til prostaglandin-endoperoxider, som er forløpper i syntesen av prosstaglandiner og tromboxaner. Disse signalkjemikaliene har mange viktige fysiologiske funksjoner, men kan også være involvert i patofysiologiske tilstander som inflammasjon og smerte.

I klinisk praksis er PTGS-inhibitorer, også kjent som ikke-steroidale antiinflammatoriske medisiner (NSAID), ofte brukt for å reducere inflammasjon og smerte ved å blokkere aktiviteten til COX-enzymet.

Immunoglobulin E (IgE) är en typ av antikropp som produceras av vår immunförsvarsmekanism. Den har en central roll i den omedelbara hypersensitivitetsreaktionen, även känd som allergisk reaktion. När en individ utvecklar en allergi bildas IgE-antikroppar som är specifika för ett visst allergen (till exempel pollen eller äggvita). Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofila granulocyter i vår kropp. När individen sedan exponeras för sitt allergen kommer detta att binda till de redan fastbundna IgE-antikropparna, vilket leder till en kaskad av händelser som resulterar i inflammation och symtom relaterade till allergier, såsom snuva, nästäppa, hosta eller andningssvårigheter.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

Stat5 (Signal Transducer and Activator of Transcription 5) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i cellers signalsamtal och reglering av genuttryck. Det existerar två varianter av Stat5, Stat5a och Stat5b, som delar en hög strukturell likhet men har också unika funktioner.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

Myeloid differentiation factor 88 (MYD88) är en adaptorprotein som spelar en central roll i signaltransduktionen för flera av inflammatoriska signalsystem, till exempel toll-like receptorer (TLR) och interleukin-1-receptorer (IL-1R). MYD88 innehåller ett domän som kallas death domain (DD) som möjliggör interaktion med andra proteiner som också innehåller en dödhetsdomän. När en TLR eller IL-1R aktiveras av sin ligand, rekryteras MYD88 till receptorn och aktiverar en kaskad av signaltransduktion som leder till aktivering av transkriptionsfaktorer som NF-κB och AP-1, vilket i sin tur resulterar i uttryck av gener relaterade till immunförsvaret och inflammation. Defekter i MYD88-signalering har visats vara associerade med sjukdomar som systemisk onkologi, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.

Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

Genetic therapy, också känt som genteknikell behandling eller genmodifiering, är en typ av terapi där gener (DNA-sekvenser) introduceras i eller tas bort från en persons celler för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom att ersätta defekta gener med friska kopior, stänga av överaktiva gener eller införa nya gener som ger cellerna ny funktionalitet.

Genetisk terapi har potentialen att behandla en rad olika genetiskt betingade sjukdomar, till exempel genetiska sjukdomar som cystisk fibros och muskeldystrofi, men även cancer och vissa infektionssjukdomar. Genom att korrigera de underliggande orsakerna till dessa sjukdomar kan genetisk terapi möjligen leda till varaktiga eller till och med permanenta förbättringar i patienternas hälsotillstånd.

Det är värt att notera att det fortfarande finns tekniska, etiska och säkerhetsrelaterade utmaningar kopplade till genetisk terapi, och att den fortfarande befinner sig i en relativt tidig fas av utveckling och forskning.

'Ledbrosk' er en medisinsk term som refererer til en skade på ledbåndene i et led. Ledbåndene holder knoklene sammen og hjælper med at styre bevægelsen i leddene. En ledbroskskade kan variere fra en let distorsjon, hvor ledbåndet er overstrakt eller smallt, til en alvorlig skade, hvor ledbåndet er delvis eller helt revnet.

Ledbroskskader forekommer oftest i fødderne, hænderne, knæene og anklerne, særligt i forbindelse med sports- eller arbejdsrelaterede aktiviteter, som involverer hurtige bevægelser, skiftende retninger eller stød. Symptomer på en ledbroskskade kan inkludere smerte, svelling, blåt og/eller lyslæsioner, hævede knogler og/eller manglende rørelse i det skadede led. Behandlingen af en ledbroskskade kan variere alt efter alvorheden og omfatte hvile, kompressering, is, opdræt (RICE), fysioterapi, immobilisering eller i værste fald kirurgi.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

Toll-like Receptor 2 (TLR2) är ett protein som tillhör gruppen av mönsterigenkänningsreceptorer (PRR) i immunsystemet hos djur. TLR2 är en transmembranprotein som finns på ytan av vissa immunceller, såsom neutrofila granulocyter, dendritceller och makrofager. Det aktiveras av olika mikrobella strukturer, så kallade patogen-associerade molekylära mönster (PAMP), som bakteriella lipopeptider, svampproteiner och virala glykoproteiner. När TLR2 binds till ett PAMP aktiveras en signalkaskad som leder till produktion av cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur initierar en immunrespons mot den infekterande mikroben.

"Monoklonala antikroppar" eller "monoklona antikroppar", ofta förkortat till "monoklonala antikroppar" eller bara "monoklonaler", är en typ av proteinmolekyler som produceras av en enda sorts vit blodscell, känd som en B-cell. Varje monoklonal antikropp har samma specifika form och funktion, eftersom de alla produceras från den samma klonala population av B-celler.

Monoklonala antikroppar används ofta inom medicinen som terapeutiska medel för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. De kan också användas i forskning för att studera specifika molekyler eller processer i kroppen.

Monoklonala antikroppar produceras genom en teknik som kallas hybridomteknik, utvecklad av Georges Köhler och César Milstein år 1975, för vilken de fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1984. Genom att fusionera en specifik B-cell med en tumörcell kan man skapa en hybridcell som kallas ett hybridom, som kan producera oändliga mängder av en enda sorts monoklonal antikropp i kultiv medel.

Mastceller är en typ av immuncell som innehåller granuler med flera olika biologiskt aktiva ämnen, såsom histamin, heparin och leukotriener. De spelar en viktig roll i allergiska reaktioner och inflammation genom att frisätta dessa mediatorer när de aktiveras. Mastceller finns främst i vävnader som är i kontakt med omgivningen, till exempel huden, slemhinnor och lungvävnad. De kan också vara inblandade i immunförsvaret mot infektioner och cancer.

'Arthros' är ett stavfel för den medicinska termen 'arthrosis', som på engelska kallas 'osteoarthritis'. Arthros/osteoarthritis är en vanlig artörtsjukdom som orsakas av nedbrytning och förslitning av ledkärlets brosk, ledhuvudet och/eller ledkapseln. Detta leder till smärta, stelhet, svullnad och ibland funktionsnedsättning i leden. Arthros kan drabba alla leder i kroppen, men är vanligast i knä, höft, handled och rygg. Den orsakas ofta av åldrande, övervikt, felställning, skada eller arbetsskada, men kan även vara ärftlig. Behandlingen består av smärtstillande medel, fysioterapi, viktminskning och i vissa fall operation.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

Interleukin-3 (IL-3) receptor alfa subenhet, även känd som CD123 eller IL3Rα, är en proteinreceptor som består av två delar: alfa- och beta-subenheter. Den alpha-subenheten är specifik för IL-3 och binder till liganden interleukin-3.

IL-3 är en typ av cytokin, ett signalsubstans som produceras av vissa celler i kroppen och påverkar andra cellers funktion och tillväxt. IL-3 reglerar hematopoesen, det vill säga blodcellers bildning och differensiering.

IL-3 receptorn återfinns på ytan av flera olika typer av blodceller, inklusive basofila granulocyter, eosinofila granulocyter, megakaryocyter och monocytiska celler. När IL-3 binder till receptorn aktiveras en signalväg som leder till celldelning, differentiering och överlevnad av de målcellerna.

Abnormaliteter i IL-3 receptorn har associerats med olika sjukdomar, inklusive vissa former av leukemi och autoimmuna sjukdomar.

Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.

Ren cell carcinoma (RCC) är en typ av cancer som utgår från de tubulära epitelcellerna i njuren. Det är den vanligaste formen av njurcancer hos vuxna och utgör cirka 80-85% av alla primära njurcancertumörer. RCC kännetecknas ofta av ett långsamt tillväxttempero, men den kan också vara aggressiv och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på RCC kan variera stort, men de vanligaste tecknen är blod i urinen, smärta eller tryckkänsla i flanken, och en kändisk knöl i buken. Behandlingen för RCC beror på cancerstadiet, storleken på tumören, om den har spridit sig till andra delar av kroppen och patientens allmänt tillstånd. Behandlingsalternativen innefattar operation, strålbehandling, immunterapi, målinriktad terapi och kemoterapi.

Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.

Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.

Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.

It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

TNF-Receptor Associated Factor 6 (TRAF6) är en adaptorprotein som spelar en viktig roll inom signaltransduktionen i flera olika cellulära svar, framförallt inom immunsystemet. TRAF6 aktiveras av cytokiner som TNF (tumörnekrosfaktor) och interleukin-1 (IL-1), vilka binder till sina respektive receptorer på cellmembranet. När TRAF6 aktiverats leder det till en kaskad av händelser som slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och reglering av genuttryck, vilket kan leda till inflammation och immunrespons. Dysfunktion i TRAF6-relaterade signaltransduktionsvägar har visats vara involverad i flera olika sjukdomstillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

'Ledvätska' eller 'synovialvätska' är en klar, viskös vätska som produceras i ledkapslarna och fyllde ut de små utrymmena (ledhålor) mellan ledens två benartade ytor. Denna vätska fungerar som en sköljvätska, smörjmedel och skydd för leden genom att mildra slitaget och chockerna som uppstår när leden rör sig. Ledvätskan innehåller också näringsämnen som hjälper till att underhålla den vävnad som täcker ledens ytor (ledbrosk).

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Matrix metalloproteinase 3 (MMP-3) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör stödjevävnaden kring celler. MMP-3 har specifikt förmågan att bryta ned flera olika typer av proteiner i extracellulär matrix, inklusive kollagen, gelatin och proteoglykaner. Det produceras främst av fibroblaster, men kan även produceras av andra celltyper som till exempel immunceller. MMP-3 har också visat sig ha en roll i inflammation och celldifferentiering.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

Stat1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) er en transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og cellulær respons på stress. Stat1 aktiveres ved interferon-gamma (IFN-γ) signaling, der IFN-γ binder til sin receptor og aktiverer januskinasene Jak1 og Jak2, som fosforylerer Stat1-proteinet. Dette resulterer i dimerisering av Stat1-molekylene og overflytning til kjernen, der de binder til specifikke DNA-sekvenser og regulerer transskripsjonen av gener involvert i immunrespons og cellecyklusregulering. Dessutert er Stat1 involvert i responsen på andre typer interferoner enn IFN-γ, som Interferon-alfa (IFN-α) og Interferon-beta (IFN-β).

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF) är ett protein som produceras och sekreteras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och inflammatoriska celler. Det fungerar som en hematopoietisk growth factor och spelar en viktig roll i regleringen av proliferation, differentiering och överlevnad av monocyter/makrofager. M-CSF binder till sin receptor, CSF1R, på monocyter/makrofagprekursorceller och aktiverar en signalkaskad som leder till cellcykeln och differentiering till makrofager. Dessa celler är viktiga i immunförsvaret genom att de fagocyterar främmande partiklar, presenterar antigen för T-celler och producerar cytokiner som reglerar inflammatoriska svar.

T-cell differentiation antigens are cell surface proteins that expressed during the development and activation of T-cells, a type of white blood cells that plays a central role in cell-mediated immunity. These antigens help to identify the stage and function of a T-cell at various points in its life cycle.

Differentiation antigens are markers that indicate the maturation and differentiation status of a cell, they are useful in identifying and tracking specific subsets of cells during development, activation and differentiation. In the case of T-cells, these antigens are expressed as the T-cell precursors develop into mature T-cells and become activated to perform effector functions.

Some examples of T-cell differentiation antigens include:

* CD4 and CD8: These co-receptors are expressed on the surface of T-cells and help to determine the T-cell's role in the immune response. CD4+ T-cells, also known as helper T-cells, assist in activating other immune cells, while CD8+ T-cells, also known as cytotoxic T-cells, directly kill infected cells.
* CD25: This antigen is expressed on the surface of activated T-cells and is a marker for recent activation.
* CD62L: Also known as L-selectin, this antigen is expressed on naive T-cells and helps them to migrate to lymph nodes where they can encounter antigens. After activation, the expression of CD62L is downregulated, which prevents the activated T-cell from recirculating through the lymph nodes.
* CD45RA and CD45RO: These isoforms of the protein tyrosine phosphatase CD45 are differentially expressed on T-cells. CD45RA is found on naive T-cells, while CD45RO is found on memory and activated T-cells.

These antigens can be used in research, clinical diagnostics and therapy as markers to identify and isolate specific subsets of T-cells for study or therapeutic purposes.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Interleukin-12 (IL-12) är ett cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid aktivering av cellmedierad immunitet. IL-12 receptor beta 2 subunit (IL-12Rβ2) är en delkomponent i IL-12 receptorn, som består av två underenheter: IL-12Rβ1 och IL-12Rβ2. IL-12Rβ2 binder specifikt till den heterodimeriska liganden IL-12 och är essentiell för signalöverföringen från receptorn till cellen.

IL-12Rβ2 är en transmembranprotein som tillhör klassen II cytokinreceptorer. Det finns i form av en membranbundet receptor (mIL-12Rβ2) och en solubil form (sIL-12Rβ2). mIL-12Rβ2 uttrycks huvudsakligen på aktiverade T-hjälparceller (TH1), naturliga killer (NK)-celler och dendritiska celler, medan sIL-12Rβ2 kan hittas i serum.

Mutationer i IL-12Rβ2-genen har visats korrelera med en ökad risk för vissa autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar, såsom Crohns sjukdom, psoriasis och tuberkulos. Dessutom kan blockering av IL-12Rβ2-signalering ha potential som behandlingsstrategi för autoimmuna sjukdomar och transplantationsrejektion.

I-kappa B (IκB) proteiner är en typ av proteiner som fungerar som inhibitorer av transkriptionsfaktorn NF-kB (nukleär faktor kappa B). IkB-proteinerna binder till och håller NF-kB i ett inaktiverat tillstånd i cytoplasman under normala förhållanden.

När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis inflammatoriska signalsubstanser eller stress, aktiveras enzymet IkB-kinas (IKK), som fosforylerar IkB-proteinerna. Fosforyleringen leder till att IkB-proteinerna degraderas och NF-kB frigörs från komplexet. NF-kB kan sedan transporteras in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av gener som är involverade i immunresponsen, inflammationen och celldelningen.

I korthet, I-kappa B-proteiner är viktiga regulatorer av NF-kB-aktiviteten och spelar därför en central roll i cellers svar på olika signalsubstanser och stressorer.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. De aktiveras när de binds till tumörnekrosfactor (TNF), ett protein som produceras av immunsystemet när det upptäcker en infektion eller skada. När TNFR aktiveras startar det en signalväg inne i cellen som kan leda till celldöd, inflammation och andra svar som hjälper till att bekämpa infektionen eller reparera skadan.

TNFR finns på många olika typer av celler, inklusive vita blodkroppar, endotelceller och fibroblaster. Dessa celler kan aktiveras av TNF för att producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera immunsvaret. I vissa fall kan överaktivering av TNFR-signalvägar leda till sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Det finns också läkemedel som är designade för att blockera TNFR-signalvägar, vilka används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

JNK (c-Jun N-terminal kinase) är en typ av mitogenaktiverad protein kinas (MAPK) som spelar en viktig roll i signaltransduktionen och regleringen av cellers proliferation, differentiering, apoptos och överlevnad. JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är en grupp enzymer som aktiveras av olika stressfaktorer och signalsubstanser, vilket leder till fosforylering av flera transkriptionsfaktorer och andra proteiner. Denna fosforylering påverkar proteinernas funktion och aktivitet, vilket i sin tur kan leda till olika cellulära responsar som exempelvis inflammation, immunresponser och apoptos (programmerad celldöd). JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är involverade i en rad fysiologiska processer såväl som i patofysiologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

'Tandkött' är ett annat ord för tandfleisch, som är det mjuka vävnadsgemeten som omger tändernas rotsystem. Tandköttet hjälper till att skydda tänderna från skada och infektioner genom att bilda en barriär mot bakterier och andra främmande partiklar i munhålan. Det är viktigt att ha ett hälsosamt tandkött för att undvika problem som parodontit (tandlossning) och andra parodontala sjukdomar.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Mjölkproteiner är de proteiner som naturligt förekommer i mjölk. De två huvudsakliga typerna av mjölkproteiner är:

1. Kasein (cirka 80% av den totala proteinhalten): Detta är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som är kända för att ha en hög halt av aminosyran prolin. Kaseinet koagulerar när mjölken syras upp, vilket gör det möjligt att tillverka olika mejeriprodukter som ost.

2. Whey-protein (cirka 20% av den totala proteinhalten): Detta är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som inkluderar både globulära proteiner och albumin. Whey-proteinet löses upp när mjölken syras upp, och det är känt för att ha en hög halt av essentiella aminosyror.

Mjölkproteiner används ofta som ett protein supplement efter träning på grund av deras snabba absorption och höga halt av essentiella aminosyror.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

NFATC (Nuclear Factor of Activated T-cells, Cytoplasmic) är en familj av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i regleringen av den adaptiva immunresponsen hos däggdjur. Dessa transkriptionsfaktorer aktiveras genom kalciumsignaler och kan binda till specifika DNA-sekvenser i promotor- och enhancerregionerna hos målgener, vilket leder till att de transkriberas.

NFATC-transkriptionsfaktorerna inkluderar fyra olika isoformer: NFATC1, NFATC2, NFATC3 och NFATC4. Dessa isoformer delar en gemensam DNA-bindande domän, men skiljer sig åt i andra regioner av proteinet som påverkar deras transkriptionella aktivitet och subcellulära lokalisation.

NFATC-transkriptionsfaktorerna är involverade i en rad olika cellulära processer, inklusive T-cellers differentiering, proliferation och cytokinproduktion. Dysfunktion i NFATC-signalering har kopplats till flera sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Psoriasis är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons. Det kännetecknas av rödvioletta, upphöjda utslag (plack) som täcks av silvervit skorv. De vanligaste områdena för psoriasis är armbågar, knän, ländrygg och skalen. Psoriasis kan också drabba naglar, gemene, leder och sällsynt andra inre organ. Sjukdomen varierar från mild till allvarlig och kan påverka livskvaliteten negativt. Den orsakas av en kombination av genetiska och miljöfaktorer, såsom infektioner och stress. Psoriasis är inte smittsam och det finns inget botemedel, men behandlingar finns tillgängliga för att lindra symtomen och underhålla remission.

Keratinocyter är hudens vanligaste celltyp och utgör cirka 90-95% av de levande cellerna i huden. De bildar flera skikt i hudens yttre layer, epidermis, och producerar ett protein som kallas keratin, vilket ger cellerna styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Keratinocyter delar sig kontinuerligt för att ersätta de döda celler som slits bort från ytan av huden. De nya keratinocyterna rör sig gradvis uppåt genom epidermis till det yttre skiktet, stratum corneum, där de dör och blir en del av den skyddande barriären som kallas huden.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

Rapportörgener (engelska: *reporting genes*) är inom genetiken benämning på gener som kodar för proteiner eller RNA-molekyler som har en funktion att rapportera information från cellen till omgivningen. Detta kan ske genom att de aktiverar olika signaltransduktionsvägar, exkretion av signalsubstanser eller andra mekanismer. Exempel på sådana gener inkluderar generna för cytokiner, interferoner och neuropeptider. Rapportörgener spelar en viktig roll i cellkommunikationen och koordineringen av olika fysiologiska processer i kroppen.

'Fosterblod' är ett begrepp som används inom medicinen för att beskriva det blod som cirkulerar i fostrets kropp under graviditeten. Fosterblodet har en annan sammansättning än moderns blod och innehåller bland annat fostrets egna celler, hormoner och substanser.

Fosterblodet bildas genom att blodceller och blodplattor produceras i benmärgen, medan levern producerar proteinerna och andra substanser som behövs för att upprätthålla fostrets liv och tillväxt. Fosterblodet transporterar syre, näringsämnen och avfallsubstanser mellan fostret och modern via moderkakan.

Det är viktigt att regelbundet kontrollera fosterblodets sammansättning under graviditeten för att upptäcka eventuella abnormaliteter eller sjukdomar hos fostret. Det kan göras genom olika typer av blodprov, som till exempel blodprover från modern eller stickprov direkt i fostrets blodomlopp via moderkakan (fetal blodprov).

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.

B-lymfocytsubset inkluderar:

* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener

T-lymfocytsubset inkluderar:

* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner

Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

Mikroglia är en typ av glialcell som förekommer i centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. De utgör ungefär 10-15% av den totala cellpopulationen i CNS och är viktiga för underhåll, homöostas och skydd av det centrala nervsystemet. Mikroglia har också en viktig roll i immunförsvaret inom CNS genom att fagocytera (fagra upp och bortskaffa) skadade celler, patogener och celldebris. De kan aktiveras under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner, trauma, neurodegenerativa sjukdomar och neuroinflammation, vilket leder till morfologiska och funktionella förändringar. Mikroglia kan vara både neuroskyddande och neurodestruktiva beroende på deras aktiveringsstatus och utsöndrade signalsubstanser.

Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.

Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.

Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).

I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

"Autokrin kommunikation" refererer til en type av cellkommunikasjon der signalmolekyler binder til reseptorer på samme selvcellen de er produsert av. Dette skiller seg fra parakrin komikkasion, der involverer signalering mellom naboceller, og endokrin kommunikasjon, der involverer langdistance signaling via kjemiske mellemstoffer som transporteres gjennom blodet.

Autokratisk kommunikasjon kan regulere en rekke cellulære funksjoner, inkludert celldeling, celldifferentiering, apoptose (programmert celledød) og cellevevsmodulering. Denne typen av kommunikasjon er viktig for å holde balanse i biologiske systemer og for å sørge for at cellene oppfører seg på en koordinert måte. I feilfunger kan autokratisk kommunikasjon føre til uregulering av cellulære prosesser, som kan være involvert i ulike sykdommegrupper, inkludert kraftig vekst i tumorer og autoimune lidelser.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.

Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

In a medical context, 'leder' er typisk en betegnelse for et medisinsk fagfølelse eller tilstand karakteriseret ved smerte og skade i en led, som normalt inneholder knogler, senevæv, slimhinder og ledvev. Leder kan også være inflammeret eller have andre patologiske forstyrrelser.

Her er en formel medicinsk definisjon av 'leder':

En led er en struktur som tillater bevegelse mellan två bena eller andra strukturer i kroppen. Ledene inneholder vanligvis ben, senevæv, slimhinder og ledvev. Leder kan utsattes for skader, smitte og andre patologiske tilstander som fører til smerte, stivhet, svelling eller funksjonsnedsettelse.

SAA (Serum Amyloid A) är ett akutfasprotein som produceras i levern och har en viktig roll i kroppens immunförsvar. Under inflammatoriska tillstånd kan SAA-proteinet omvandlas till amyloida A-proteiner, även kallat AA-amyloid, som kan avlagras i olika vävnader och organ i kroppen. Dessa amyloida aggregat kan orsaka en sjukdomsbild som kallas amyloidos, vilket kan leda till organskador och på sikt även till organsvikt.

Det är värt att notera att det finns olika typer av amyloidproteiner, och SAA är en av dem. Andra exempel på amyloidproteiner inkluderar beta-amyloid, som är associerat med Alzheimers sjukdom, och transthyretin, som kan orsaka familjär amyloidos (ett arvsfenomen).

Adenovirus är en typ av virus som orsakar infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken typ det är som orsakar infektionen. Några vanliga sjukdomar som orsakas av adenovirus inkluderar förkylning, hosta, halsont, konjunktivit (ögoninflammation), diarré och mag-tarmloppssjuka. Vid allvarligare fall kan även lunginflammation eller hjärtsvikt uppstå. Adenovirus sprids vanligen via droppborna från sjukt persons andning, men kan också spridas via direktkontakt med infekterade personer eller via kontaminierade ytor och födoämnen.

Multiple myeloma är en cancerform som utgår från plasmaceller, en typ av vit blodcell i benmärgen. Plasmaceller producerar antikroppar (immunglobuliner) som hjälper kroppen att bekämpa infektioner. Vid multipelt myelom har cancercellerna multiplicerat sig och bildat en onormalt stor mängd plasmaceller som producerar stora mängder av ett endast ett typ av antikropp (M-protein). Dessa cancerceller kan orsaka skada på ben, nedsättning av blodcellstillverkningen och andra komplikationer. Symptomen på multipelt myelom kan inkludera smärta i benen, trötthet, benbrott, infektioner och blödningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blod- och urinprover, röntgenundersökningar och benmärgsbiopsi. Behandlingen kan omfatta kemoterapi, strålbehandling, stamcellstransplantation och målinriktad terapi.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. IL-6 receptor alfa subunit, även känd som IL-6Rα eller CD126, är den del av IL-6 receptorn som binder till IL-6 och aktiverar signaltransduktion. Denna subunit finns på cellytan hos vissa typer av celler, såsom leukocyter (vita blodkroppar) och hepatocyter (leverceller).

IL-6Rα kan finnas i två former: membranbundet och cirkulerande. Membranbundet IL-6Rα är en transmembranprotein som uttrycks på cellytan, medan cirkulerande IL-6Rα bildas när membranbundet IL-6Rα klipps bort från cellen och frigörs till blodbanan. Båda formerna av IL-6Rα kan binda till IL-6, men deras funktioner kan variera.

IL-6/IL-6Rα-komplexet interagerar med en annan proteinkomplex, glykoprotein 130 (gp130), för att aktivera signaltransduktionsvägar som JAK/STAT-vägen och MAPK-vägen. Dessa vägar reglerar celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

Dysreglering av IL-6/IL-6Rα-signalering har visats vara involverat i flera sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Erytropoietin (EPO) är ett hormon som produceras naturligt i kroppen, vanligtvis i njurarna. Det har en viktig roll i produktionen av röda blodkroppar (erytrocyter) inuti benmärgen. När syrehalten i blodet minskar, ökar produktionen av EPO, vilket ledde till att fler röda blodkroppar produceras för att öka syretransportskapaciteten.

EPO är också tillgängligt som ett läkemedel, ofta använt för att behandla anemier orsakade av njurarsjukdomar, cancerbehandlingar och andra sjukdomstillstånd. Dessutom kan det användas av idrottsmän för doping, eftersom det kan öka uthålligheten genom att öka röda blodkropparnas antal och därmed syretransportskapaciteten.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

En granulocyt är en vitt celltyp i blodet som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och inflammation. Granulocyterna har en segmenterad kärna och cytoplasmamassor fyllda med små granuler som innehåller enzymer och andra substanser som kan bryta ned främmande partiklar och ämnen. Det finns tre typer av granulocyter: neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter och basofila granulocyter. De flesta granulocyterna i blodet är neutrofila granulocyter.

Eosinofili är ett medicinskt begrepp som refererar till när det finns förhöjda nivåer eosinofiler i blodet. Eosinofiler är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som hjälper kroppen att bekämpa parasitära orsaker till sjukdom, såsom maskar och amöbor. Normalvärdet på eosinofiler i blodet för vuxna ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9/L. Nivåer över 0,5 x 10^9/L anses vara ett tecken på eosinofili.

Förhöjda nivåer av eosinofiler kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive allergier, astma, vissa infektioner, autoimmuna sjukdomar och cancer. I vissa fall kan eosinofili vara asymptomatisk, men i andra fall kan det leda till symtom som andningssvårigheter, hosta, hudutslag, ont i magen och diarré. Om du anser att du har tecken på eosinofili bör du kontakta din läkare för ytterligare utvärdering och behandling.

Non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) are a type of medication that is commonly used to reduce pain, inflammation, and fever. Unlike corticosteroids, which are also used for their anti-inflammatory effects, NSAIDs are not steroids.

NSAIDs work by inhibiting the activity of cyclooxygenase (COX) enzymes, which play a key role in the production of prostaglandins, hormone-like substances that mediate various physiological processes, including inflammation and pain. By blocking the action of COX enzymes, NSAIDs reduce the production of prostaglandins, thereby alleviating pain and inflammation.

There are several different types of NSAIDs available, including:

* Ibuprofen (e.g., Advil, Motrin)
* Naproxen (e.g., Aleve, Naprosyn)
* Celecoxib (Celebrex)
* Diclofenac (Voltaren)
* Meloxicam (Mobic)

While NSAIDs can be effective at reducing pain and inflammation, they can also have side effects, particularly when used at high doses or for extended periods. Common side effects of NSAIDs include stomach upset, heartburn, and increased risk of bleeding. In addition, some NSAIDs may increase the risk of cardiovascular events, such as heart attack and stroke, particularly in people who already have underlying heart disease.

It is important to use NSAIDs only as directed by a healthcare provider and to follow any recommended dosage instructions carefully. If you experience any bothersome side effects or have concerns about taking NSAIDs, be sure to talk with your doctor or pharmacist.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Glukokortikoider är en grupp steroidhormoner som produceras naturligt i kroppen, framförallt i binjuremärgen. De har en rad betydelsefulla funktioner inom kroppen, men de är mest kända för sin roll i immunsystemets reglering och inflammationsrespons.

Glukokortikoider påverkar genuttrycket i celler genom att binda till glukokortikoidreceptorer, vilket leder till aktivering av olika signalvägar som kan ha både anti-inflammatoriska och immunosuppressiva effekter. Dessa hormoner kan också påverka metabolismen av kolhydrater, protein och lipider.

Exempel på naturligt förekommande glukokortikoider inkluderar kortisol och kortisone, som båda produceras i binjuremärgen under kontroll av hypofysens adrenocorticotropa hormon (ACTH). Glukokortikoider används också terapeutiskt för att behandla en rad sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och allergier. De syntetiska glukokortikoiderna som används i medicinen inkluderar exempelvis dexametason, prednisolon och hydrokortison.

'Ledinflammation', även känt som artrit, är ett tillstånd där det uppstår inflammation i en eller flera ledarbeten. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom infektion, skada eller autoimmuna sjukdomar.

Typiska symtom på ledinflammation innefattar:

* Smärta i leden, som kan förvärras vid rörelse
* Ömhet och svullnad i leden

Andra symtom kan vara:

* Rödaktig hud runt den berörda leden
* Förhöjd kroppstemperatur eller feber
* Allmänt sjukligt tillstånd

Om du tror att du har en ledinflammation bör du söka vård av din läkare för en korrekt diagnos och behandling.

Nitriter är en typ av kemisk förening som innehåller en nitrogrupp (NO2) bundet till en väteatom. I medicinsk kontext refererar "nitriter" ofta till kemiska föreningar som används som läkemedel, särskilt som lättlösliga salter av nitritsyra. De används primärt som vasodilatatorer, det vill säga de orsakar utvidgning av blodkärlen, vilket kan vara användbart för att behandla akuta situationer såsom kärlkramp och lungemboli.

Dessutom bör nämnas att nitriter också förekommer naturligt i vissa livsmedel, som till exempel grönsaker, och kan även bildas som en biprodukt under nedbrytningen av proteiner i kroppen. Emellertid är det viktigt att vara medveten om att höga nivåer av nitriter kan vara skadliga, eftersom de kan reagera med sekundära aminerna i mag-tarmkanalen och bilda cancerogena ämnen som kallas nitrosaminer.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Kornsvulst, även känd som tinea pedis, är en typ av svampinfektion som främst drabbar huden mellan tårna och under fötterna. Orsaken till kornsvulst är vanligtvis en sorts svamp som heter dermatofyt, som trivs i varma och fuktiga miljöer, såsom simhallar, gym och badrum.

Symptomen på kornsvulst inkluderar rödaktig, torr, skalförändrad hud mellan tårna och under fötterna, ofta med små blåsor eller klåda. I vissa fall kan infektionen sprida sig till naglarna och orsaka en infektion som kallas onychomykos.

Kornsvulst behandlas vanligtvis med antimykotiska skosnörar, creams eller tabletter som hjälper till att döda svampen och lindra symtomen. Det är viktigt att fortsätta behandla infektionen tills den har försvunnit helt, eftersom svampen kan återkomma om behandlingen inte fullföljs korrekt.

För att förebygga kornsvulst bör du hålla fötterna rena och torra, torka skor och strumpor ordentligt efter användning, undvika gång i fuktiga områden utan skor och undvika att dela handdukar, handskar eller badkläder med andra.

Feber, eller febril reaktion, är en förhöjd kroppstemperatur över 38°C (100.4°F) som orsakas av ett aktiverat immunsystem som svar på en infektion eller annan form av inflammation i kroppen. Febern är egentligen inte en sjukdom i sig, utan snarare ett tecken på att kroppen försöker bekämpa en infektion. Vid feber uppregleras också immunförsvaret och det ökas produktionen av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa de främmande ämnen som orsakat febern.

Vascular Cell Adhesion Molecule-1 (VCAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på endotelceller i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att under normala förhållanden hjälpa till att reglera adhesionen och diapedes (den process där vita blodkroppar passerar genom endotelcellerna för att nå omgivande vävnad) av vita blodkroppar under inflammatoriska förhållanden.

VCAM-1 binder till integriner på ytan av vissa vita blodkroppar, särskilt lymfocyter och monocyter, vilket leder till att de aktiveras och adhererar till endotelcellerna. Detta är en nödvändig förberedelse för deras migration genom blodkärlen och in i omgivande vävnad där de kan delta i immunförsvaret eller i patologiska processer som inflammation och ateroskleros.

Ökad uttryckning av VCAM-1 har associerats med flera sjukdomstillstånd, särskilt inflammatoriska och kardiovaskulära tillstånd, såsom ateroskleros, reumatoid artrit, cancer och diabetes.

CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.

Neutrofil aktivering är ett sätt som neutrofiler, en typ av vita blodceller, responderar på infektion eller skada. När neutrofilerna aktiveras kommer de att frisätta speciella proteiner och utsöndra free radicaler för att bekämpa patogener som bakterier och svampar.

Processen med neutrofil aktivering innebär att neutrofilerna fagocyterar (fångar in) patogena celler, vilket orsakar en kedjareaktion av händelser där neutrofilerna producerar reaktiva syre- och kväveföreningar som skadar och dödar de främmande cellerna.

Det är viktigt att notera att överaktivering av neutrofiler kan leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som sepsis och akut lunginflammation.

Peroxidaser är ett enzym som katalyserar reaktioner där väteperoxid (H2O2) bryts ner. Detta sker genom överföringen av elektroner från ett reducerande ämne till väteperoxid, vilket resulterar i vatten och ett oxiderat ämne. Peroxidaser finns naturligt i många levande organismer, inklusive människor, och har en rad funktioner, såsom att hjälpa till att bekämpa infektioner och förstöra skadliga toxiner. I medicinsk kontext kan peroxidaser användas som markörer för olika sjukdomar och tillstånd, samt i vissa terapeutiska strategier.

Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som verkar som en hematopoietisk tillväxthormonliknande vävnadsfaktor. Det produceras naturligt i kroppen av flera olika celltyper, inklusive T-celler, fibroblaster och endotelceller.

GM-CSF binder till sin specifika receptor, som är en transmembranproteinkomplex bestående av två separata subenheter, α- och β-subenheterna. När GM-CSF binder till receptorn aktiveras en signalkaskad som leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av granulocyter och macrofager i benmärgen.

Receptorer för GM-CSF spelar därför en viktig roll i regleringen av hematopoesen och immunförsvaret. Dysfunktion eller störningar i GM-CSF-receptorernas funktion kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive immunbristsjukdomar och cancer.

Macrophages are a type of white blood cell that are an essential part of the immune system. They engulf and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, as well as damaged or dead cells. Alveolar macrophages are a specific type of macrophage that reside in the alveoli, which are the tiny air sacs in the lungs where gas exchange occurs. These macrophages play a crucial role in protecting the lungs from infection and inflammation by removing foreign particles and microorganisms that enter the lungs through breathing. They also help to maintain the health of the lung tissue by cleaning up debris and producing substances that support the function of the alveoli.

Megakaryocyter är en typ av stor, multipel nucleär blodstamcell i benmärgen som under normala förhållanden utvecklas till trombocyter (blodplättar). Megakaryocyterna producerar och transporterar trombocyter genom att de sträcker ut sina extremiteter in i de små blodkärlen i benmärgen. Dessa extremiteter, kända som proplateletutskott, bryts sedan ned till separata trombocyter och släpps ut i blodomloppet där de hjälper till att stanna upp blödningar genom att bilda blodproppar. Megakaryocyterna är en viktig del av den hemostatiska processen, som hjälper till att förhindra överdrivet blodförlust efter skada eller skada. Abnormaliteter i megakaryocyternas funktion kan leda till sjukdomar som trombocytopeni (låga trombocytnivåer) och thrombocytose (höga trombocytnivåer).

Intraperitoneal injektion (IP) är en typ av injektion där lösningar eller mediciner administreras direkt in i bukhålan, som omsluts av peritoneum, ett tunnt membran som skiljer bukhålan från bukvävnaden. Denna metod används ofta när det behövs en snabb och effektiv absorption av läkemedlet eller näringsriktad vätska till kroppen.

Intraperitoneala injektioner kan användas inom sjukvården för att ge smärtstillande medel, antibiotika, kemoterapi, eller andra läkemedel som behöver distribueras i bukhålan. Det är också vanligt inom forskning och djurförsök.

Det är viktigt att notera att intraperitoneala injektioner ska utföras korrekt för att undvika skador på bukvävnaden eller komplikationer som peritonit (inflammation av peritoneum). Sjukvårdspersonal bör ha tillräcklig träning och erfarenhet innan de utför denna procedur.

Tjocktarmsinflammation, även känt som colitis, är en inflammation i tjocktarmen (colon). Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tarmsjukdomar och vissa mediciner. Symptomen på tjocktarmsinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera diarré, smärta i magen, trötthet, feber och viktminskning. I allvarliga fall kan komplikationer som blödningar, perforationer eller toxic megacolon uppstå. Behandlingen av tjocktarmsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller kirurgi.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.

CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.

CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.

Luciferase är ett enzym som katalyserar bioluminescens, det vill säga ljusproduktion, i vissa levande organismer. Det mest kända exemplet är den blå-gröna lysglansen hos eldflugor och djuphavsdjur som till exempel Kalanmarctis planktonica.

Luciferasreaktionen involverar en substratmolekyl, vanligtvis benämnd luciferin, som oxideras av luciferas i ett tvåstegsprocess där ATP och syre också är nödvändiga reaktanter. Det resulterande ljuskvantumet har en våglängd på omkring 470-560 nanometer, beroende på vilken typ av luciferas som används.

I medicinsk kontext kan luciferas användas som ett reportergen i molekylärbiologiska studier för att mäta och visualisera biologisk aktivitet, till exempel celldelning eller genuttryck, genom att koppla en luciferase-genererande sekvens till en promotor av intresse. När denna promotor aktiveras kommer luciferas att produceras och kan detekteras som ljus med hjälp av ett luminometer eller en CCD-kamera.

Interleukin-4 (IL-4) Type I receptor, också känd som IL-4Rα, är en typ av proteinreceptor som finns på ytan av vissa celler i kroppen. Denna receptor består av två delar: en alpha-del (IL-4Rα) och en gamma-del (common gamma chain, γc). Båda dessa delar är nödvändiga för att receptorn ska kunna binda till och svara på signaler från IL-4, ett protein som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen.

IL-4 Type I receptorn är involverad i en rad olika cellulära processer, inklusive aktivering och differensiering av T-celler, aktivering av B-celler och produktion av antikroppar, samt reglering av immunresponsen mot parasiter. Dysfunktion i IL-4 signaling har också visats vara involverad i patogenesen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom astma och atopisk dermatit.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.

Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:

1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.

2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.

3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).

Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent ändring av en enda nucleotid (en building block av DNA:t) i vår arvsmassa. Denna ändring kan leda till en förändring av ett aminosyra i ett protein eller att det bildas en ny splicingssida, vilket kan påverka proteinet och dess funktion. SNP:er kan användas som markörer för att spåra genetiska drag och är viktiga i forskningen kring ärftliga sjukdomar och individens svar på läkemedel.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

Den medicinska termen för "bukhinnehålla" är "abdominalinnehåll". Abdominalinnehållet innefattar alla de organ som finns inom bukhålan, till exempel levern, mjälten, tarmarna, buggspjälsorganen och bukspottkörteln. I vardagligt tal kan "bukhinnehåll" också användas för att beskriva avföring eller tarminnehåll.

Transkriptionsfaktor ReIA, också känd som NF-κB (Nuclear Factor kappa B), är ett protein som spelar en viktig roll i regulationen av cellytisk signalering och respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation.

ReIA/NF-κB verkar genom att binda till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna hos målgenen och påverka deras transkriptionella aktivitet, vilket leder till syntesen av olika proteiner involverade i olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

ReIA/NF-κB finns vanligtvis inaktiverat i cytoplasman genom att bindas till en inhibitorprotein kallat IκB. När cellen utsätts för en stimulus som aktiverar ReIA/NF-κB, såsom cytokiner eller signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation, leds detta till fosforylering och degradering av IκB, vilket frigör ReIA/NF-κB för att transloceras in i cellkärnan där det binder till DNA och påverkar genuttrycket.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Imidazoler är en klass av organiska föreningar som innehåller en imidazolring, en fem-ledad aromatisk heterocyklisk ring bestående av två kväveatomer och tre kolatomer. Imidazoler har en rad biologiska aktiviteter och används inom medicinen som läkemedel, till exempel histaminreceptorantagonister som används för behandling av allergier och mag-tarmrubbningar. Andra exempel på imidazoler med medicinsk användning är antimykotika, som används för behandling av svampinfektioner.

CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som påverkar immunförsvaret. Det är en liten signalsubstans som frisätts från vissa celler och binder till specifika receptorer på andra celler för att påverka deras beteende, i det här fallet rör sig cellerna till områden med högre koncentration av CCL5.

CCL5 spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler och eosinofiler, till områden med infektion eller skada. Det kan också spela en roll i patogenesen av vissa sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och autoimmuna sjukdomar.

I medicinska sammanhang refererar termen 'CCL5-kemokin' till just denna specifika signalsubstans och dess funktioner i kroppen.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

'Kollagenas' är ett enzym som bryter ned kollagen, ett protein som utgör en viktig del av bindväv och brosk. Kollagenaser produceras naturligt i kroppen, men kan också förekomma i vissa sjukdomar eller behandlingar. De kan orsaka skador på bindväv och leder, vilket kan leda till symptom som smärta, ömhet och svullnad.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

'Kemisk stimulering' refererer til anvendelsen af kemiske stoffer eller preparater for at øge aktiviteten i biologiske systemer, typisk i hjernen eller nervesystemet. Disse stoffer, også kendt som stimulantia, påvirker neurotransmitterne i hjernen, herunder dopamin og noradrenalin, for at forbedre opmærksomhed, koncentration, energilevel og humør. Eksempler på kemiske stimuleringsmidler inkluderer medicin som Ritalin og Adderall, der anvendes til behandling af ADHD (deficit/hyperaktivitetsstørrelse), samt ulovlige stoffer som kokain og amfetamin. Overdreven brug eller misbrug af disse stoffer kan have alvorlige negative virkninger på helbredet, inklusive abstinenssymptomer, psykose, hjertesvigt og endda død.

Protein Kinase C (PKC) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin-protein kinase, som spiller en viktig rolle i signaltransduksjonen i celler. PKC-enzymene aktiveres ofte av sekundære budbringere som diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som oppstår som reaksjonsprodukter etter aktivering av reseptorer for diverse hormoner, voktselvaktivatorer og andre signalmolekyler.

PKC-enzymene kan fosforylere (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner, som ofte fører til endringer i proteinaktiviteten og/eller lokalisasjonen. Dette er en viktig mekanisme for regulering av cellulære prosesser som cellevel, differentiering, apoptose (programmert celledød) og cellcyklus.

Der er flere isoformer av PKC-enzymene, som kan deles inn i tre klasser basert på deres aktiveringsmekanisme: konventionelle (cPKC), noveller (nPKC) og atypiske (aPKC). Disse forskjellige isoformene har forskjellige cellulære lokalisasjoner og funksjoner, noe som bidrar til deres specifike roller i cellens signaltransduksjonsnettverk.

"Biological factors" refer to the elements that pertain to biology or living organisms in the study of medicine. These factors encompass various aspects, including genetics, molecular and cellular processes, physiological functions, and anatomical structures. They play a crucial role in understanding the underlying mechanisms of diseases, health conditions, and individual responses to treatments. Examples of biological factors include genetic mutations, hormonal imbalances, immune system dysfunctions, and environmental exposures that impact health at a molecular or cellular level.

CD28 är ett kostimulerande molekylärt receptorprotein som uttrycks på T-celler och spelar en viktig roll i aktiveringen av dessa celler. CD28-antigenet refererar till det antigen som binder till CD28-receptorn och aktiverar därmed T-cellen. Det mest välkända liganden för CD28 är B7-1 (CD80) och B7-2 (CD86), som uttrycks på antigenpresenterande celler såsom dendritiska celler och aktiverade B-celler. När CD28-receptorn binder till sina ligander aktiveras flera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och överlevnad. CD28-signaleringsvägen är därför en viktig mekanism för att stärka och underhålla immunresponsen.

'Normalvärden' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och diagnostik som refererar till ett normalt intervall eller ett referensintervall för ett visst laboratorieresultat, baserat på populationen som studerats. Normalvärdena representerar de värden som ligger inom det normala omfånget och används som en guide för att tolka patientens laboratorieresultat i förhållande till den genomsnittliga populationen.

Det är viktigt att notera att normalvärden kan variera beroende på ålder, kön, ras, hälsostatus och andra faktorer. Dessa värden fastställs genom att mäta ett laboratorieparametern hos en stor grupp friska individer (referenspopulationen) och sedan beräkna statistiska gränser för det normala intervallet, oftast som medelvärde ± två standardavvikelser.

Det är också viktigt att komma ihåg att ett laboratorieresultat som faller utanför det normala intervall inte alltid innebär sjukdom eller patologi, och tvärt om kan ett resultat som ligger inom det normala intervall inte utesluta en viss diagnos. Laboratorietester används ofta tillsammans med kliniska bedömningar, symptom och andra diagnostiska tester för att ställa en diagnos eller övervaka en patients hälsotillstånd.

Pyridin är ett heterocykliskt aromatiskt organisk ämne som består av en sex-ledad ring med fem kolatomer och en kväveatom. Pyridin har kemisk formel C5H5N och är strukturellt relaterat till bensen, men med en kväveatom istället för en kolatom i ringen.

Pyridin och dess derivat förekommer naturligt i vissa livsmedel, som fiskolja och svart tea, och det kan även produceras syntetiskt. Pyridinderivat har en rad medicinska användningsområden, till exempel som läkemedel mot astma, depression och schizofreni, samt som lokalbedövningsmedel. Pyridin självt används inte som läkemedel, men det är en viktig building block inom organisk syntes och förekommer i många olika läkemedelsmolekyler.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

Oncostatin M (OSM) är ett cytokin som påverkar cellers tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). OSM binder till sina receptorproteiner, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar.

OSM-receptorer är en grupp av receptormolekyler som består av två typer: glykoprotein 130 (gp130) och oncostatin M-specifika receptor beta (OSMRβ). Dessa två proteiner bildar ett komplex när de binder till OSM, vilket leder till aktivering av en rad intracellulära signaltransduktionsvägar, inklusive JAK-STAT (Januskinas/Signal Transducers and Activators of Transcription) och MAPK (Mitogen-Activated Protein Kinase)-vägar.

OSM-receptorer finns på ytan av många olika celltyper, inklusive fibroblaster, epitelceller, endotelceller och immunceller. Aktivering av OSM-receptorerna kan leda till en rad biologiska effekter, beroende på celltyp och kontext. Till exempel kan aktivering av OSM-receptorer i fibroblaster leda till ökad produktion av extracellulär matrix (ECM) proteiner och förändringar i cellmorfologi, medan aktivering av OSM-receptorer i immunceller kan leda till modifiering av cytokinproduktion och inflammatorisk respons.

I en medicinsk kontext är OSM-receptorer ett potentiellt terapeutiskt mål för behandling av olika sjukdomar, inklusive cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar. Genom att blockera eller modulera aktiviteten hos OSM-receptorerna kan man påverka patologiska processer som är involverade i dessa sjukdomar.

I-kappa B (IkB) kinase er ein omfattende betegnelse for en familie av kinaser (en typ av enzym) som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. IkB-kinasene aktiverer en prosess kalt signaltransdusering, der deimennesagefaktorene (NF-kB) frigjores fra IkB-proteinet sine og overføres til cellekjernen for å påvirke uttrykkingsnivået av bestemte gener. Dette resulterer i en reaksjon som inkluderer inflammasjon, immunforsvar og cellesignalering. IkB-kinasene kan bli aktivert av ulike stimuli, for eksempel bakterielle og virale infeksjoner, stresstilstande og toksiner. Aktiviteten til IkB-kinasene må holdes under kontroll for å unngå uønsket aktivering av NF-kB og eventuelle skadelige virkninger på cellehelse og -funksjon.

Hudinflammation, eller dermatitis, är en benämning på en grupp hudsjukdomar som kännetecknas av rodnad, ömhet, svullnad och irritation. Det kan vara orsakat av olika faktorer såsom allergier, irritanter, infektioner eller autoimmuna störningar.

Exempel på olika typer av hudinflammation inkluderar kontaktdermatit, atopisk dermatit (eksem), seborrisk dermatit och neurodermatit. Behandlingen beror på vilken typ av hudinflammation som föreligger, men kan innefatta användning av topiska kortikosteroider, antihistamin, fuktighetskräm och undvikande av irritanter eller allergen.

CXCL2, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 2-alpha (MIP-2α), är ett citokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter/makrofager, endotelceller och epitelceller, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektioner och skador. CXCL2 fungerar som en kemotaxisk signal för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammerade områden för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underlätta ämnesomsättningen. Det binder till CXCR2-receptorn på neutrofilerna och aktiverar diverse intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellmotilitet, adhesion och aktivering av neutrofilerna.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

Matrix metalloproteinase 13 (MMP-13) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör strukturen på cellernas yttre layer och den omgivande miljön.

MMP-13 är specifikt involverat i nedbrytningen av typ II collagen, ett protein som är en viktig komponent i brosk och ledkapslar. MMP-13 har också förmåga att bryta ner andra proteiner i extracellulär matrix, såsom elastin och fibronectin.

MMP-13 produceras av flera olika celltyper, inklusive kondrocyter (broskceller), synoviocyter (ledkapselceller) och fibroblaster (bindvävsceller). Överaktivitet hos MMP-13 har associerats med flera patologiska tillstånd, såsom ledinflammation, artros och tumörinvasion.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

Sepsis är en livshotande systemisk inflammatorisk respons orsakad av infektion. Det definieras som existensen av infektion tillsammans med två eller fler av följande kriterier:

1. Kroppstemperatur över 38°C (100,4°F) eller under 36°C (96,8°F)
2. Hjärtslag per minut över 90
3. Respirationsfrekvens över 22 andetag per minut eller partialtrycket av koldioxid under 32 mmHg
4. Förhöjda värden av vita blodkroppar (>12 000/mm3) eller förändrad procentandel neutrofiler (>80%)
5. Förhöjd nivå av sura substanser i blodet (baseunderskott > -2 mEq/L)
6. Nedsatt njurfunktion, definierat som kreatininnivå över 0,5 mg/dL högre än förra värdet eller urinproduktion under 200 ml på 8 timmar
7. Förändringar i medvetandegraden, från en lätt förvirrad till koma
8. Svullnad av extremiteter, hudbrist (mjukis) eller purpura (fläckvis blodstelning under huden)
9. Lågt blodtryck som inte svarar på behandling med vätska (shock).

Sepsis är en allvarlig tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling, inklusive antibiotika och stödjande vård för att hjälpa kroppen att återhämta sig.

Variansanalys (ANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka om det finns några signifikanta skillnader mellan grupper i ett experiment. Den jämför medelvärdena hos två eller fler grupper och beräknar variansen inom varje grupp samt totalvariansen över alla grupper. Sedan använder den en F-test för att avgöra om det finns någon signifikant skillnad mellan grupperna. Metoden bygger på jämförelser av gruppers standardavvikelser och är därför särskilt användbar när man vill undersöka effekter hos flera grupper samtidigt.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

"Mitogen" er en betegnelse for et stof som fremkalder mitosen, det vil sige celldelingen i eukaryote celler. Mitogener stimulerer ofte cellernes vækst og deling ved at aktivere signalveje som involverer proteinkinaser, G-proteiner og andre intracellulære molekyler. De fleste mitogener er proteiner eller peptider, men visse små molekyler kan også have mitogenetisk aktivitet. Mitogener bruges ofte i forskning for at studere cellevækst og signaltransduktion.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

'Grovtarm' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. I medicinska sammanhang används istället termen kolon, som är den del av tarmkanalen som sträcker sig från blindtarmen till ändtarmen. Kolonet inkluderar också de delar som kallas grovtarm i vardagligt tal, såsom komphållet, kräk- och blindtarmen. Dessa delar av tarmkanalen är specialiserade på att absorbera vatten och elektrolyter samt bryta ned komplexa kolhydrater med hjälp av bakterier som lever där.

Januskinas 2 (JAK2) är ett intracellulärt enzym som tillhör tyrosinkinasfamiljen. Det spelar en viktig roll i signaltransduktionen av cytokiner och tillväxtfaktorer genom att fosforylera och aktivera signalkaskader som Stat-proteiner. JAK2 är involverat i reguleringen av celltillväxt, differentiering, apoptos och immunresponser.

Mutationer i JAK2-genen har associerats med flera sjukdomar, framför allt myeloproliferativa neoplasm (MPN) såsom polycytemia vera, essentiell trombocytopeni och myelofibros. Den mest kända JAK2-mutationen är V617F, som orsakar en konstitutiv aktivering av JAK2-enzymet och en ökad cellproliferation.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Matrix metalloproteinase 9 (MMP-9) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan celler. MMP-9 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ IV collagen, ett protein som utgör en viktig del av basalmembranet, en tunn yttre skikt av extracellulär matrix som fungerar som en barriär och stödjeväv runt blodkärl och andra strukturer. MMP-9 produceras främst av celler i det immunsystemet, såsom neutrofila granulocyter (en typ av vit blodcell), men kan också produceras av andra celltyper som till exempel cancerceller. Enzymets aktivitet är nödvändig för normal fetal utveckling och vuxen homeostas, men ökad aktivitet av MMP-9 har associerats med flera sjukdomstillstånd, till exempel cancer, autoimmuna sjukdomar och neurologiska sjukdomar.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Mitogen-activated protein kinase (MAPK) is a type of protein kinase that is involved in the regulation of various cellular processes such as proliferation, differentiation, and apoptosis. MAPKs are activated by a variety of extracellular signals, including growth factors, hormones, and stressors. Once activated, they phosphorylate and activate other proteins, which then go on to regulate specific cellular responses.

MAPKs are organized into a three-tiered kinase module that includes MAPK kinase kinases (MAPKKKs), MAPK kinases (MAPKKs), and MAPKs. Each tier activates the next by phosphorylation, resulting in a signaling cascade that amplifies the signal and allows for specificity in the cellular response.

There are several different subfamilies of MAPKs, including ERK (extracellular signal-regulated kinase), JNK (c-Jun N-terminal kinase), and p38 MAPK, each with distinct functions and substrates. Dysregulation of MAPK signaling has been implicated in a variety of diseases, including cancer, inflammation, and cardiovascular disease.

I medically related context, a "genetic transfer technician" is not a commonly used job title or well-defined role. However, based on the individual terms, one could infer that this position might involve working with techniques to transfer genetic material between organisms or cells. This could include methods such as gene cloning, transfection, or transformation.

A more common job title in this field is "Molecular Biologist" or "Genetic Engineer," which typically involves conducting research and experiments that require knowledge of genetics, molecular biology, and biochemistry to manipulate the genetic material of cells or organisms.

It's important to note that specific job duties and requirements may vary depending on the organization and the particular role.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på cellytoplasmamembranet hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som kan leda till celldöd, inflammation eller immunresponser.

Typ II TNFR är en undergrupp av dessa receptorer som har en specifik struktur och funktion. De kännetecknas av att de har en transmembranregion och en inre dödsekvens, vilket gör att de kan inducera apoptos (programmerad celldöd) när de aktiveras. Exempel på Typ II TNFR är TNFR1 (CD120a) och TNFR2 (CD120b), som båda binder till liganden TNF-α.

TNFR2 är speciellt intressant eftersom den tenderar att vara preferentiellt uttryckt på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler, samt på vissa typer av cancerceller. När TNFR2 aktiveras kan det leda till ökad proliferation och överlevnad av dessa celler, vilket kan ha betydelse för patofysiologiska processer som inflammation och cancer.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

Neutrofil infiltrering är ett medicinskt begrepp som refererar till när neutrofiler, en typ av vit blodkropp (leukocyter), migrerar från blodomloppet och accumulerar i vävnaden. Detta händer vanligtvis som ett svar på inflammation eller infektion.

Neutrofilerna är viktiga för att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (få in och döda) främmande mikroorganismer. När det uppstår en infektion eller skada i kroppen, släpps signalsubstanser som kallas cytokiner ut från de drabbade cellerna. Dessa cytokiner lockar neutrofilerna till inflammationsområdet och hjälper till att rekrytera dem från blodomloppet till vävnaden.

En ökad neutrofil infiltrering kan ses som ett tecken på en aktiv inflammation eller infektion i kroppen, och det kan mätas genom olika tekniker såsom histologisk färgning av vävnadsprover eller genom blodprov.

Matrix metalloproteinase 1 (MMP-1) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, det vill säga det stödjande skiktet av proteiner och kolagener som finns utanför celler. MMP-1 är specifikt känt för att bryta ned typ I, II och III kolagen, vilka är de vanligaste typerna av kolagen i människokroppen.

MMP-1 produceras som ett proenzym, proMMP-1, och aktiveras sedan genom att klippa bort en N-terminal peptid under specifika fysiologiska eller patofysiologiska förhållanden. Det är involverat i en rad normala fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, vuxenreparation och remodellering av vävnader, men överaktivering av MMP-1 har också visats korrelera med flera sjukdomstillstånd, till exempel fibros, cancer och åldrande.

Jonomycin är ett makrolidantibiotikum som används för behandling av olika infektioner orsakade av bakterier, till exempel hudinfektioner, lunginflammation och mag-tarminfektioner. Det fungerar genom att stoppa tillväxten och förökar sig hos de flesta bakterier genom att påverka deras proteinsyntes. Jonmycin kan också användas som ett topisk medel för behandling av akne.

'Blodceller' er alle de levende celler i blodet og deles typisk inn i tre grupper: røde blodceller (erytrocyter), hvite blodceller (leukocytter) og blodplater (trombocytter).

1. Røde blodceller: Dette er de mest talrige cellene i blodet og deres hovedfunksjon er å transportere ilt fra lungene til kroppens celle og CO2 fra cellene tilbake til lungene. De inneholder også en jernholdig molekyl kalt hemoglobin som gir blodet sin røde farge.
2. Hvite blodceller: Disse er delt i flere undergrupper, nemlig granulocytter (neutrofile, eosinofile og basofile), monocyter og lymfocytter. De hvite blodcellene spiller en viktig rolle i kroppens forsvar mot infeksjoner og fremmede stoffer ved å angripe og destruere dem.
3. Blodplater: Disse er små, skiveformede celler som hjelper til med blodets koagulasjon (blødning stopp) ved å klumpes sammen og danne en blodprop når et blødende vaskuler skader.

Alle disse tre typer blodceller produseres i benmarrowet, som er det innenste del av mange av kroppens store knogler.

P42 MAP-kinas, også kjent som Mitogen-aktiveret protein kinase 1 (MAPK1), er en type serin/treonin-spetsifikk kinase som spiller en viktig rolle i intracellulære signalveier. Denne kinasen er involvert i reguleringen av cellers vekst, differentiering, apoptose og respons på stressorer. P42 MAP-kinas aktiveres ved phosphorylering av en rekke upstream kinaser, som p44 MAP-kinas (MAPK3), og er involvert i en kaskade av signaltransduksjon som resulterer i endelig aktivering av transskripsjonsfaktorer og andre effektorproteiner. Dette bidrar til reguleringen av diverse cellulære funksjoner, inkludert cellecyklus, cytoskeletal dynamikk, metabolisme og inflammatorisk respons.

Stat4 är ett transkriptionellt faktorprotein som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen. Det aktiveras av cytokiner som IL-12 och aktiverat Stat4 dimeriserar och transloceras till cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och på så sätt reglerar transkriptionen av målgener. Stat4 är involverat i differensieringen av T-hjälparceller och regleringen av produktionen av proinflammatoriska cytokiner.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

'Mitogenreceptorer' är en grupp av receptorproteiner som spelar en viktig roll i cellers signalsystem och kan initiera celldelning (mitos) när de aktiveras. De flesta mitogenreceptorer tillhör tyrosinkinashuvudfamiljen och inkluderar bland annat receptorer för tillväxtfaktorer, kolhydrater och cytokiner. När en ligand binder till den extracellulära delen av receptorn leder detta till att receptorproteinet dimeriseras eller oligomeriseras, vilket aktiverar dess inre tyrosinkinasdomän. Detta leder i sin tur till att intracellulära signalsubstanser fosforyleras och aktiveras, vilket kan leda till en kaskad av händelser som slutligen leder till celldelning eller andra cellulära responsar.

CXCL5, även känt som ENA-78 (epithelial neutrophil activating peptide-78), är ett chemokin, ett signalsubstans som attraherar och aktiverar vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter. CXCL5 binder till G-proteinkopplade receptorer på neutrofilernas yta, vilket orsakar deras kemotaxi (rörelse) mot området där signalsubstansen finns i hög koncentration.

CXCL5 produceras av olika celltyper, inklusive epitelceller, endotelceller och leukocyter, som en respons på inflammatoriska stimuli eller vid skada. Det har visat sig spela en viktig roll i neutrofilernas rekrytering till inflammerade områden och kan bidra till patogenesen av olika sjukdomar, såsom lunginflammation, cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Luftrör' är ett medicinskt begrepp som refererar till de rörformiga strukturerna i kroppen som andningsluften passerar genom. Det finns två typer av luftrör: det övre och det nedre.

Det övre luftröret, också känt som näsa och svalg, börjar vid näsborrarna och fortsätter ner till struphuvudet. Det består av tre delar: näshålan, svalget och näsöppningarna i svalget (choanae).

Det nedre luftröret är en fortsättning på det övre luftröret och börjar vid struphuvudet och fortsätter ner till lungorna. Det består av två delar: luftstrupen (trachea) och de två bronkerna som delar sig och leder in i vardera lunga.

Luftrörens främsta funktion är att transportera luft till och från lungorna under andningen, så att syre kan tas upp av kroppen och koldioxid kan avges som en biprodukt.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

Adoptive immunotherapy is a type of cancer treatment that involves the transfer of immune cells from a donor (typically the patient themselves) into the patient's body to help fight cancer. The immune cells used in adoptive immunotherapy are often T-cells, which are a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response.

In adoptive T-cell therapy, T-cells are first collected from the patient's blood and then genetically modified in a laboratory to recognize and target specific cancer cells. The modified T-cells are then expanded in number in the lab before being infused back into the patient's body. Once inside the patient's body, the modified T-cells can seek out and destroy cancer cells that express the targeted antigen.

Adoptive immunotherapy has shown promise as a treatment for some types of cancer, particularly blood cancers such as leukemia and lymphoma. However, more research is needed to fully understand its potential benefits and risks, and to determine which patients are most likely to benefit from this type of therapy.

Indometacin är ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt medel (NSAID) som används för att behandla smärta, inflammation och feber. Det fungerar genom att hämma en specifik typ av enzymer (cyklooxygenas-2, COX-2) som är involverade i produktionen av prostaglandiner, ämnen som orsakar smärta och inflammation.

Indometacin används vanligen för att behandla smärtor och inflammation relaterade till artros, reumatoid artrit, gikt och andra muskuloskelettala sjukdomar. Det kan också användas för att behandla migrän och andra typer av huvudvärk.

Liksom med andra NSAID-preparat kan indometacin orsaka biverkningar som mag-tarmrubbningar, ökad risken för blodproppar och hjärtinfarkt, höjd blodtryck och nedsatt njurfunktion. Dessa biverkningar tenderar att vara mer vanliga vid långvarig användning eller höga doser av läkemedlet.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Non-parametric statistik är en gren inom statistiken som inte kräver några specifika antaganden om dators distributionsform eller parametrar. Detta ställer en kontrast mot parametrisk statistik, där antaganden om distributionsform och parametrar görs för att möjliggöra mer kraftfulla slutsatser.

Non-parametric metoder är särskilt användbara när dators fördelning inte följer en välkänd distribution, till exempel normalfördelning, eller när det finns utbredda avvikelser från den antagna distributionen. Dessa metoder kan också vara mer robusta mot utvärderingar som påverkas av utbildningsformer och andra extrema värden i datan.

Exempel på vanliga non-parametrisk statistiska metoder inkluderar Wilcoxon rank sum test, Mann-Whitney U test, Kruskal-Wallis H test och Friedman test för jämförelser mellan grupper, samt Spearmans rangkorrelation och Kendalls tau för korrelationer mellan variabler.

Leukocytelastase är ett enzym som frisätts från neutrofila granulocyter, en typ av vit blodkroppar, när de är aktiverade i samband med inflammation eller infektion. Det har kapacitet att bryta ned proteiner och kan orsaka skada på vävnader under dessa förhållanden. Leukocytelastas kan mätas i laboratoriet som ett mått på inflammation och aktivering av neutrofila granulocyter, till exempel vid diagnostisering av lunginflammation eller cystisk fibros.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som förekommer på cellytoplasmamembranen hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som leder till celldifferentiering, celldelning eller apoptos (programmerad celldöd).

Typ I TNFR är en undergrupp av TNFR som inkluderar receptorerna TNFR1 och TNFR2. Dessa receptorer har en extracellulär domän med ett antal kovalent bundna disulfidbroar, en transmembrandomän och en inre döddomän (DD). När liganden binder till receptorn aktiveras den intracellulära signaltransduktionen genom att DD interagerar med andra proteiner som leder till celldöd eller överlevnad.

TNFR1 är konstitutivt uttryckt på många olika celltyper, medan TNFR2 primärt uttrycks på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler. Aktivering av Typ I TNFR har visat sig ha en viktig roll i inflammation, immunförsvar och celldöd vid cancer.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Inflammasomes are large cytosolic protein complexes that play a crucial role in the innate immune system's response to infection and cellular stress. They are formed in response to various stimuli, such as pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) or damage-associated molecular patterns (DAMPs). The activation of inflammasomes leads to the cleavage and activation of caspase-1, which subsequently mediates the processing and secretion of proinflammatory cytokines, such as interleukin-1β (IL-1β) and IL-18. Inflammasome activation also triggers a form of cell death known as pyroptosis, which helps to limit the spread of infection. Dysregulation of inflammasomes has been implicated in several inflammatory diseases, including cryopyrin-associated periodic syndromes (CAPS), gout, and certain types of autoinflammatory and autoimmune disorders.

Daktinomycin, även känt som aktinomycin D, är ett antibiotikum och ett typiskt medel i en grupp av substanser kallade cytotoxiska antibiotika. Det används vanligtvis som en cancerbehandling, särskilt för behandling av sarcom, vissa typer av karciном och germ cell tumörer.

Daktinomycin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och stoppa celldelningen, vilket orsakar celldöd. Det kan också ha en negativ effekt på normala celler, men dessa celler tenderar att ha en högre förmåga att reparera sig själva än cancerceller.

Sidan på är ett medicinskt lexikon där du kan hitta mer information om Daktinomycin:

'Porphyromonas gingivalis' är en gramnegativ, anaerob bakterie som är associerad med parodontit, en allvarlig form av tandköttsinflammation. Denna bakterie producerar enzymer och toxiner som kan skada vävnader och orsaka immunreaktioner i kroppen. Den kan också vara associerad med allmänna inflammatoriska tillstånd och systemiska sjukdomar, såsom hjärtsjukdomar, diabetes och cancer.

'Endotoxemia' är ett medicinskt begrepp som refererar till när endotoxiner, som frisätts från gram-negativa bakteriers cellytor (t.ex. vid en infektion eller skada på bakteriens cellvägg), kommer in i blodomloppet och orsakar en inflammatorisk respons i kroppen. Detta kan leda till symtom som feber, sänkt blodtryck, accelererad hjärtslag, andnöd och i värsta fall multipel organsvikt. Endotoxemi är ett allvarligt tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

Osteoklast är en typ av cell som förekommer i benvävnaden och har till uppgift att bryta ner (resorba) och återanvända benvävnad. De är specialiserade celler som hör till det mononukleära fagocytsystemet och är multinukleära, vilket betyder att de innehåller flera kärnor. Osteoklastbildningen stimuleras av olika signalsubstanser, bland annat RANKL (receptoraktiverande kostimulerande ligand), som utsöndras av osteoblaster och andra celler i benvävnaden. När osteoklasterna har fullbordat sin uppgift att bryta ner benvävnaden, undergår de apoptos (programmerad celldöd). Förhöjda nivåer av osteoklastaktivitet kan leda till benförlust och sjukdomar som exempelvis osteoporos.

Matrix metalloproteinaser (MMP)er är en grupp av enzymer som bryter ner proteiner i den extracellulära matrisen, det vill säga det stödjeväv som omger cellerna. De spelar därför en viktig roll i cellers förmåga att migrera och växa, och är involverade i en rad fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, värvning av immunceller, ämnesomsättning och ägglossning. Dessa enzymer kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, autoimmuna sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och neurologiska sjukdomar. MMPer är zinkberoende endopeptidaser och kategoriseras efter deras substratspecifitet. De aktiveras ofta genom att proteolytiskt klippa bort en propeptid som håller dem i en inaktiv form inuti cellen, och de regleras på transkriptionell nivå av olika signalsubstanser och tillväxtfaktorer. Deras aktivitet kan också moduleras av endogen inhibitorer kallade TIMPer (tissue inhibitors of metalloproteinases).

C-EBP står för "CCAAT/enhancer-binding protein" och är en typ av transkriptionsfaktor som binder till specifika sekvenser i DNA och hjälper till att kontrollera uttrycket av gener. Det finns flera olika C/EBP-proteiner, inklusive C/EBPα, C/EBPβ och C/EBPδ, som alla spelar viktiga roller i reguleringen av cellcykeln, celldifferentiering och metabolism. Dessa proteiner är kända för att vara involverade i regleringen av uttrycket av gener som är involverade i inflammation, immunförsvar och cellväxt.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

'Extracellular signal-regulated mitogen-activated protein kinases' (Extracellulära signalsyringsreglerade Mitogen-aktiverade proteinkinaser) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar. Dessa enzymer är involverade i överföringen och amplifieringen av signalsubstanser från cellens yta till dess kärna, där de påverkar genuttryck och cellytors funktioner.

MAP-kinaserna aktiveras av olika extracellulära signalsubstanser som exempelvis tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer. När en signalsubstans binder till sin receptor på cellens yta initieras en kaskad av fosforyleringsreaktioner där MAP-kinaserna aktiveras genom att få tillförts fosfatgrupper. Aktiverade MAP-kinaser kan sedan fosforylera och på så sätt aktivera andra proteiner, vilket leder till en kedja av reaktioner som slutligen resulterar i den önskade cellresponsen.

MAP-kinaserna delas vanligtvis in i tre undergrupper: extracellulära signalreglerade kinaser (ERK), c-Jun N-terminala kinaser (JNK) och p38 mitogen-aktiverade protein kinaser (p38 MAPK). Varje undergrupp är involverad i olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

'Glomerulärt mesangium' är ett begrepp inom histopatologi och renales patologi. Det refererar till den del av nefronet (den grundläggande enheten i en nyckelorgan) som innehåller mesangialceller och mesangiextracellulär matrix, båda belägna mellan kapillärkärlens endotel och podocyternas fotprocesser (en typ av epitelcell) i glomerulus.

Mesangium har en viktig funktion vid filtreringen i njurarna genom att stödja kapillärkärlen, hjälpa till med regleringen av blodflödet och underhålla strukturen hos glomerulus. Patologiska förändringar i mesangiet kan leda till olika former av glomerulära sjukdomar, såsom glomerulonefrit eller nefrotiskt syndrom.

E-selectin, också känt som CD62E, är ett protein som uttrycks på ytan av endotelceller (celler som liner blodkärlen) vid inflammation. Det binder till specifika sockermolekyler på vita blodkroppars (leukocyters) yta och hjälper till att rekrytera dem till området av skadan eller infektion. Denna process är en del av det tidiga stadiet av inflammation och hjälper till att initiera den immuna responsen. E-selectin spelar också en roll i cancerutvecklingen genom att främja tumörcellers förmåga att metastasera eller sprida sig till andra delar av kroppen.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Interleukin-16 (IL-16) är ett citokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret, särskilt vid inflammation och aktivering av T-celler. IL-16 binder till sin specifika receptor, CD4, som finns på ytan av aktiverade T-hjälparceller och andra celler. När IL-16 binder till CD4-receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till cellulär respons såsom proliferation, differentiering och cytokinproduktion.

CD4-receptorn är ett transmembrant protein som består av fyra extracellulära domäner, en transmembrana region och en intracellulär region. Denna receptor är involverad i flera cellulära processer, inklusive T-cellaktivering, immunreglering och inflammation. Dysfunktion eller mutationer i CD4-receptorn kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Sålunda, definieras Interleukin-16-receptorer (CD4) som en typ av cellmembranproteiner som binder till cytokinet IL-16 och aktiverar signaltransduktionsvägar som leder till cellulär respons.

Macrophage inflammatory proteins (MIPs) är en grupp cytokiner, som är signalmolekyler som utsöndras av celler i kroppen för att kommunicera med varandra och koordinera immunresponser. MIPs spelar en viktig roll i inflammationen och immunsvaret genom rekrytering och aktivering av olika typer av vita blodceller, särskilt makrofager, till området där smittskador eller infektioner har inträffat.

Det finns flera olika typer av MIPs, men de två mest studerade är MIP-1α och MIP-1β. Dessa proteiner binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellens aktivering och migration till inflammationsområdet.

MIPs har också visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och infektionssjukdomar. Därför kan moduleringen av MIP-aktiviteten vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

Cysteine protease inhibitors are substances that inhibit or reduce the activity of cysteine proteases, which are enzymes that break down proteins in the body. Cysteine proteases play important roles in various physiological processes, including inflammation, immune response, and programmed cell death (apoptosis). However, unregulated or excessive activity of these enzymes can contribute to the development of various diseases, such as cancer, arthritis, and neurodegenerative disorders.

Cysteine protease inhibitors work by binding to the active site of cysteine proteases and preventing them from interacting with their substrates or targets. These inhibitors can be synthetic compounds or natural products derived from plants, animals, or microorganisms. Some examples of cysteine protease inhibitors include E-64, leupeptin, and epigallocatechin gallate (EGCG).

In medicine, cysteine protease inhibitors have been studied as potential therapeutic agents for various diseases. For example, some inhibitors have shown promise in reducing inflammation and joint damage in animal models of arthritis, while others have shown anti-cancer effects by inhibiting the activity of cancer-associated cysteine proteases. However, more research is needed to determine the safety and efficacy of these inhibitors as drugs for human use.

Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.

Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.

Forkhead-transkriptionsfaktorer (FOX) är en familj av transkriptionsfaktorer som innehåller ett välbevarat DNA-bindningsdomäne, känt som Forkhead box-domänen. Dessa proteiner deltar i regleringen av en mängd cellulära processer, inklusive cellytocykl, differentiering, apoptos och metabolism. Varje FOX-protein har specifika funktioner beroende på vilken typ av cell de uttrycks i och under vilka förhållanden. De kan agera som aktivatorer eller repressorer av transkription beroende på vilka andra proteiner de interagerar med. Genom att kontrollera genuttrycket på olika gener, hjälper FOX-proteinerna att styra cellens öde och funktion under dess livscykel.

Septic shock är en allvarlig komplikation till en infektion, som orsakas av ett abnormalt svar i kroppen. Det kännetecknas av att cirkulationssystemet inte längre fungerar korrekt, vilket leder till att blodtrycket sjunker och syretillförseln till organen minskar. Detta kan i sin tur orsaka skada på olika organ och livshotande komplikationer.

Septic shock definieras ofta som ett tillstånd av hypotension (sänkt blodtryck) trots adekvat behandling med vätska, tillsammans med symptom på organskada. Orsaken är vanligen en infektion som orsakats av bakterier, men även svampar och vissa virus kan vara involverade.

För att diagnostisera septisk chock behövs ofta en kombination av kliniska tecken och laboratoriediagnostik, inklusive blodkultur och blodprov för att uppskatta inflammationsmarkörer som till exempel CRP och prokalcitonin. Behandlingen består vanligen av antibiotika, vätskebehandling och stödjande vård av organfunktioner.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Mitogen-activated protein kinase 3 (MAPK3) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Detta enzym spelar en viktig roll i cellers signalsystem och är involverat i reguleringen av celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. MAPK3 aktiveras som svar på olika signalsubstanser, så kallade mitogener, som binder till receptorer på cellens yta och utlöser en kaskad av reaktioner inne i cellen. Aktiveringen av MAPK3 leder till att specifika proteiner fosforyleras (får en fosfatgrupp tillagd), vilket kan leda till att de ändrar sin funktion och/eller aktivitet.

Neuroimmunmodulering refererer til den sammensatte interaksjon mellom det immune systemet og nervsystemet, hvor både celler og signalmolekyler involveres i reguleringen av fysiologiske funksjoner, inflammasjon og patofysiologiske tilstander i centralnervøse systemet (CNS) og det perifere nervøse systemet (PNS).

Denne prosessen inkluderer regulering av immunresponsen i hjernen og ryggmarken, som kan påvirke smerteoverføring, neuroinflammasjon, neurodegenerasjon og andre neuropatiske tilstander. Neuroimmunmodulering innebærer også studiet av hvordan immunsystemet påvirker neurale funksjoner og hvordan det kan utnyttes i behandlingen av neuropsykiatriske lidelser, autoimmune sykdommer og andre tilstander som involverer CNS og PNS.

Behandlingsformer innen neuroimmunmodulering kan omfatte bruk av immunsuppressive medisiner, biologiske terapier som blokkerer specifikke immunsignalveier, og cellterapi med stamceller eller modifiserte immunceller.

Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.

När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.

Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

Oxazolon är en organisk förening som innehåller en oxazolring, vilket är en fem-ledad ring som består av en kolatom, en syreatom, en kväveatom och två kolatomer. Oxazolringen är en heterocyklisk struktur, och oxazoloner är vanligtvis reaktiva och kan agera som dienofiler i Diels-Aldersreaktioner. De kan även ingå i bildandet av peptidbindningar och har använts inom farmaceutisk forskning för att utveckla läkemedel, särskilt antiinflammatoriska medel.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.

'Mycobacterium bovis' är en långsam växande, fakultativt aerob bakterie som tillhör komplexet Mycobacterium tuberculosis-komplex (MTBC). Det är en av de huvudsakliga orsakerna till tuberkulos hos nötkreatur och kan även orsaka sjukdom hos människor, framförallt efter exponering för infekterade djur eller konsumtion av smittat mjölkprodukter.

Många fall av tuberkulos hos människor som orsakas av 'Mycobacterium bovis' är associerade med respiratorisk smitta från infekterade individer eller från miljön, där bakterien kan överleva länge i vatten, jord och andra substrat.

Sjukdomen hos människor orsakad av 'Mycobacterium bovis' är kliniskt lika med tuberkulos orsakad av 'Mycobacterium tuberculosis', men den kan vara svårare att behandla på grund av resistens mot vissa typer av antibiotika.

Bakteriegifter, också kända som bakterietoxiner, är skadliga substanser som produceras och utsöndras av bakterier. De kan orsaka sjukdomar och skador på celler och vävnader hos människor och djur. Bakteriegifter kan vara exotoxiner eller endotoxiner. Exotoxiner är proteiner som produceras av bakterier och kan diffundera ut från bakteriecellen och orsaka skada på näraliggande celler. Endotoxiner däremot är en del av bakteriens yttre membran och frisätts när bakterien dör eller delas.

Exotoxiner kan delas in i olika kategorier baserat på deras mekanism av verkan, till exempel neurotoxiner som skadar nervceller, cytotoxiner som skadar cellmembranet och enterotoxiner som orsakar mag-tarmsymptom.

Bakteriegifter kan leda till allvarliga sjukdomar som botulism, difteri, stelkramp, matförgiftning och andra infektionssjukdomar. Vissa bakteriegifter kan också orsaka autoimmuna reaktioner och allergier hos människor.

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

Lymfotoxin-alfa, også kjent som TNF-beta (Tumor Nekrose Faktor-beta), er ein type cytokin som produseres av aktiverte lymfocyter (hvite blodceller). Det fungerer som en signalstoff i immunsystemet og har en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Lymfotoxin-alfa kan også spille en rolle i ulike patologiske tilstander, inkludert autoimmune sykdommer og kraftige infeksjonssjukdommer.

Janus kinaser (JAK) är en grupp av intracellulära tyrosinkinaser som spelar en viktig roll i cellsignaleringen för olika cytokiner och tillväxtfaktorer. De är uppkallade efter den romerska guden Janus, som har två ansikten, eftersom JAK-proteinerna har två identiska tyrosinkinasedomäner.

Januskinaserna aktiveras när en cytokin eller tillväxtfaktor binder till sin receptor på cellens yta. Detta leder till att JAK-proteinet fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) sig självt och andra proteiner i signaltransduktionskedjan, vilket aktiverar flera signalkaskader som reglerar cellens differentiering, proliferation och överlevnad.

Det finns fyra olika typer av Januskinaser: JAK1, JAK2, JAK3 och TYK2. Mutationer i JAK-generna kan leda till oreglerad cellsignalering och är associerade med flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska sjukdomar och cancer.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av flera olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och monocyter/makrofager, i samband med inflammation och immunrespons. CCL4 attraherar och aktiverar huvudsakligen granulocyter (vita blodkroppar som inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila celler) till området där den utsöndras, vilket bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen. Dessutom har CCL4 visat sig ha en viktig funktion i regleringen av adaptiva immunresponser genom att attrahera och aktivera dendritceller och T-celler.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Basophils are a type of white blood cell that play an important role in the body's immune response. They are one of the rarest types of white blood cells, making up less than 1% of all white blood cells in the body. Basophils are characterized by the presence of granules in their cytoplasm, which contain various chemicals such as histamine, heparin, and leukotrienes.

When the body encounters a foreign substance or allergen, basophils become activated and release these granules, which can help to attract other immune cells to the site of infection or inflammation. Histamine, in particular, is released in response to allergens and helps to dilate blood vessels and increase the permeability of capillaries, allowing other immune cells to reach the affected area.

While basophils play an important role in the immune response, abnormally high levels of basophils (basopenia) or abnormally low levels (basophilia) can indicate an underlying medical condition, such as an infection, inflammation, or a blood disorder. It is important to consult with a healthcare provider if you have concerns about your basophil count or any other aspect of your health.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

En hjärtmuskelinflammation, även kallad myokardit, är en inflammatorisk sjukdom som drabbar hjärtmuskulaturen (myokardiet). Den kan orsakas av infektioner, autoimmuna reaktioner eller toxiska ämnen. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera bröstsmärta, andfåddhet, trötthet och hjärt rytmstörningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av symtom, blodprover, elektrokardiogram (ECG) och ibland med hjälp av en biopsi av hjärtmuskeln. Behandlingen beror på orsaken till myokardit och kan innebära mediciner, hälsolivsändringar eller i vissa fall operationellt ingrepp.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

"EMSA" står för "Enzyme-linked immunosorbent assay", en metod inom laboratoriemedicinen som används för att upptäcka och mäta koncentrationen av specifika proteiner eller andra molekyler i en biologisk prov. Metoden bygger på antikroppars förmåga att binda till sina målproteiner, följt av en kemisk reaktion som ger upphov till ett synligt signalmönster som kan kvantifieras med hjälp av spektrofotometri.

EMSA används ofta inom forskning och diagnostik för att undersöka olika aspekter av cellulär funktion, såsom att studera proteinexpression, signaltransduktion och immunologiska reaktioner. Metoden är känslig, specifik och kan användas för en mängd olika ändamål inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik.

'Tarmar' er en begrep som oftest refererer til tarmen i det menneskelige eller dyrede digestive system. Tarmen er en del av fordøjelseskanalen, der starter i mavesækken og ender i endetarmen (anus). Der er flere dele af tarmen, herunder tyndtarm, tyktarm og endeligt endetarmen.

Tyndtarmen er den længste del af tarmen og er hvor det meste af næringsupptagelsen sker. Tyktarmen er kortere, men har en større diameter end tyndtarmen og er hvor vand og salt absorberes, og hvor afføringen dannes. Endeligt er endetarmen hvor afføringen udskilles fra kroppen.

Det er viktig å ha en god tarmfunksjon for å sikre en god helse. En ubalansert tarmflora kan føre til fordøjelsesproblemer, inflammatoriske tarmsygdommer og andre helsesvikt. Derfor er det viktig med en balanset kosthold og livsstil for å sikre en god tarmhelse.

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

"c-Jun" er ein proteinkjempe i gruppen for båndsliknende protein (BP) som deltar i reguleringa av cellevekst, celldifferentiering og apoptose. Det er ein komponent i transskripsjonsfaktorkomplekset AP-1, som dannes ved sammenslåinga mellom båndsliknande proteiner og jun-proteiner. c-Jun aktiveres av diverse intracellulære signaler og kan enten stimulere eller hibbe forskjellige gener alt etter om det er fosforylert eller ikke. Protonkogenproteinet c-jun deltar i reguleringa av celler i vesentleg grad, og mutasjoner i GENET for c-JUN kan føre til uregulering av cellevekst og kan medføre kreft.

"Genfrekvens" refererar till sannolikheten eller andelen av en viss genvariant (alltså en variant av en given gen) inom en population. Genfrekvensen för en specifik genvariant kan variera mellan olika populationer, beroende på olika faktorer som migration, selektion och slumpmässig drift.

Genfrekvensen kan beräknas genom att räkna antalet individer som bär på en viss genvariant och dividera det med det totala antalet individer i populationen. Genfrekvenser används ofta inom genetisk forskning för att studera mönster av genetisk variation och släktskap mellan olika populationer.

Sjukdomsgradsmått, eller "disease severity measures," är metoder och skalor som används för att kvantifiera hur allvarlig en viss sjukdom eller tillstånd är hos en patient. Det kan handla om subjektiva bedömningar gjorda av en vårdpersonal, såsom kliniska observationer och symptombeskrivningar, eller objektiva tester och mätningar som exempelvis blodprover eller bilddiagnostik.

Sjukdomsgradsmått används ofta inom forskning för att jämföra effekterna av olika behandlingsmetoder, men de kan även användas i klinisk praxis för att övervaka en patients tillstånd över tid och för att ställa in behandlingen på rätt nivå. Exempel på vanliga sjukdomsgradsmått är skalor för smärta, funktionsnedsättning, livskvalitet och komplikationsrisk.

Neopterin är ett biologiskt ämne som produceras inom kroppens immunsystem. Det är ett metabolit av en substans som heter guanosintriphosphat (GTP) och produceras av celler som aktiverats för att bekämpa infektioner eller skada. Neopterin används som en markör för celldelning och aktivering av immunsystemet, särskilt i samband med infektioner orsakade av virus, såsom HIV, och med vissa autoimmuna sjukdomar, till exempel reumatoid artrit. Höga nivåer neopterin kan indikera en överaktivering av immunsystemet eller en allvarlig infektion.

Astma är en kronisk inflammatorisk luftvägsjukdom som karaktäriseras av omvända, ofta periodvis återkommande andningssvårigheter och hosta. Det beror på en ökad respons hos luftvägarnas musklatur, slemhinnor och immunförsvar mot olika utlösande faktorer som till exempel allergier, luftföroreningar eller infektioner. Den inflammatoriska reaktionen leder till en förträngning av de mindre luftvägarna och slemproduktion, vilket kan orsaka andningsbesvär som hosta, bröstsmärta, tryck i bröstet och diffus dyspné (andnöd). Astma klassificeras ofta som allergiskt eller icke-allergiskt beroende på dess orsak. Diagnosen astma ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, lungfunktionstester och andningsprov. Behandlingen innefattar ofta läkemedel som inhalationssteroider, kortikosteroider, bronkdilatatorer och leukotrienantagonister för att kontrollera inflammationen och lindra symtomen.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Kutan leishmaniasis, även kallat "Old World cutaneous leishmaniasis," är en parasitär infektionssjukdom som orsakas av Leishmania major- eller Leishmania tropica-protozoer och överförs genom bett från sandmyggor (Phlebotomus spp.). Sjukdomen karaktäriseras av ulcerösa hudskador, ofta på ansikte och extremiteter. Skadorna kan vara små, enstaka sårar eller mer utbredda, multipela skador med kronisk inflammation. I allvarliga fall kan sjukdomen leda till ärrbildning och sekundära infektioner. Behandlingen innefattar systemiska läkemedel som antimonpreparat eller lokal behandling med kryoterapi eller topiska läkemedel.

'Systemisk inflammatorisk responssyndrom' (SIRS) är ett tillstånd som kännetecknas av en systemisk inflammation orsakad av en infektion eller annan skada på kroppen. Det definieras av American College of Chest Physicians/Society of Critical Care Medicine som följer:

1. Kroppstemperatur under 36°C eller över 38°C (96,8°F eller över 100,4°F)
2. Puls över 90 slag per minut
3. Andningsfrekvens över 20 andetag per minut eller partialtrycket av koldioxid under 32 mmHg
4. Leukocyt (vitt blodkroppar) över 12 000/mm3 eller under 4 000/mm3, eller mer än 10% bandceller (en form av vita blodkroppar)

Dessa kriterier används för att diagnostisera SIRS, men det är viktigt att notera att tillståndet kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada och behandlas därför genom att behandla orsaken.

CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är en liten proteinkemokin som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Den produceras och utsöndras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på inflammatoriska signaler såsom interferon gamma (IFN-γ).

CXCL10 binder till sin specifika receptor, CXCR3, som finns på aktiverade T-lymfocyter, naturliga killer (NK) celler och andra immunceller. När CXCL10 binds till CXCR3 utlöses en signalkaskad som leder till att immuncellerna reagerar och migrerar till inflammationsområdet.

CXCL10 har visat sig spela en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, speciellt vid Th1-typ av inflammatoriska sjukdomar som exempelvis multipel skleros (MS), rheumatoid artrit och virusinfektioner. Vidare har forskning visat att höga nivåer av CXCL10 korrelerar med allvarligare sjukdomsaktivitet och sämre prognoser inom vissa sjukdomsaljor.

Flavonoider är en grupp naturligt förekommande ämnen som tillhör en större grupp av kemiska föreningar som kallas polyfenoler. Flavonoider finns i många olika livsmedel, inklusive frukt, grönsaker, te och vin. De har antioxidanta egenskaper och kan bidra till att skydda celler från skada. Flavonoider delas vanligen in i flera undergrupper baserat på deras kemiska struktur, såsom flavonoler, flavononer, flavan-3-oler, isoflavoner och anthocyanidiner. Dessa ämnen har visat sig ha potentiala hälsoeffekter, såsom antiinflammatoriska, immunmodulerande och kardiovaskulära skyddseffekter.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer de humane immundefektsyket (HIV)-virusene. Disse virusene har en unik manneter å replisere sin genetisk informasjon, som skjer ved å bruke en revers transkriptase-enzym for å oversette viral RNA til DNA. Dette DNA blir deretter integrert i værtsorganismens genom ved hjelp av en integrase-enzym. Retrovirusene inneholder et einfelt, positivt strands RNA-genom som er omgitt av en kapsidproteinkappe og en lipidmembran med viruspecifiske glykoproteiner. Disse virusene kan forårsake en rekke sykdommer, både hos mennesker og dyr, og de kan overfreses via forskjellige veier, blant annet igjennom kjønnssambo, blodoverføring og fra mor til barn under graviditeten.

IgE-receptorer, eller immunoglobulin E-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, framförallt mastceller och basofiler. Dessa receptorer binder specifikt till antikroppar av typen IgE, som produceras av B-celler som en del av immunsystemet. När en allergisk reaktion utlöses binder IgE-antikropparna till ett allergen (ett främmande protein som kroppen ser som ett hot) och aktiverar därefter IgE-receptorerna på mastceller och basofiler. Detta leder till deklangering av cellmembranet, aktivering av en signalkaskad och sekretion av mediatorer såsom histamin, leukotriener och prostaglandiner. Dessa mediatorer orsakar symtomen på en allergisk reaktion, till exempel snuva, nässelfeber, hosta eller andningssvårigheter.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

Lunginflammation, eller pneumoni, är en infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus, svampar eller parasiter. Den resulterar i att det uppstår inflammation i de luftfyllda blåsl pocketarna (alveoler) i lungorna, vilket gör det svårare för syre att nå blodomloppet. Symptomen på lunginflammation kan inkludera hosta, andningssvårigheter, bröstsmärta, feber och utmattning. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen, men den kan bestå av antibiotika för bakteriella infektioner eller antivirala läkemedel för virala infektioner.

Enterotoxin är en typ av toxin som produceras av vissa bakterier och orsakar intoxikation i mag-tarmkanalen. Enterotoxiner verkar direkt på celler i tarmen, framförallt enterocyterna i tarmslemhinnan, och orsakar sekretion av vätska och elektrolyter till tarmens lumen. Detta leder till diarré och eventuellt även illamående och kräkningar.

Enterotoxiner delas ofta in i två kategorier: A och B. Enterotoxin typ A produceras av vissa stammar av Staphylococcus aureus och orsakar matförgiftning. Det är en termostabilt toxin, vilket betyder att den inte inaktiveras vid kokning. Enterotoxin typ B produceras istället av vissa stammar av Clostridium perfringens och kan orsaka både matförgiftning och tarmsjukdom.

Enterotoxiner är en viktig orsak till diarré, särskilt i länder med dålig sanitär standard och förekomst av förorenat vatten. Även i industrialiserade länder kan enterotoxiner vara en viktig orsak till matförgiftning, framförallt vid felaktig hantering och lagring av livsmedel.

'Bioanalyse' er en overordnet betegnelse for metoder, som anvendes til at undersøge og måle biologiske prøver, herunder bl.a. prøver fra levende organismer, celler eller molekyler. Dette kan omfatte en række forskellige teknikker, herunder:

1. Biokemi: Metoder, der anvendes til at analysere biologiske prøver på molekylært niveau, herunder bl.a. metoder til at bestemme koncentrationen af forskellige biomolekyler som proteiner, lipider og nukleinsyrer.
2. Cytometri: Metoder, der anvendes til at tælle og klassificere celler i en prøve, herunder bl.a. flow cytometri, hvor celler passerer gennem et lysfelt, så de kan identificeres på grundlag af deres optiske egenskaber.
3. Genetisk analyse: Metoder, der anvendes til at analysere DNA og RNA, herunder bl.a. PCR (polymerase chain reaction), som anvendes til at kopiere specifikke sektioner af DNA, og DNA-sekvensanalyse, som anvendes til at bestemme den præcise sekvens af nukleotider i en given DNA- eller RNA-prøve.
4. Proteomik: Metoder, der anvendes til at analysere proteiner og deres interaktioner i levende organismer, herunder bl.a. 2D-elektroforese, masspektrometri og proteinmicroarray.
5. Immunologi: Metoder, der anvendes til at undersøge immunforsvaret og dets respons på forskellige antigener, herunder bl.a. ELISA (enzyme-linked immunosorbent assay) og Western blotting.

Bioanalyse er en vigtig del af mange forskningsområder, herunder medicin, biologi, farmakologi, miljøvidenskab og nanoteknologi.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

ICR (Imprinting Control Region) är ett speciellt område på en musens kromosom som styr hur vissa gener uttrycks genom ett process som kallas genimprinting. Inavlade ICR-möss är en specifik stam av möss där dessa kontrollregioner har blivit fasta, så att forskare kan använda dem i studier av genetik och development. Genom att använda inavlade ICR-möss kan forskare få konsekventa resultat och jämföra dem mellan olika experiment.

'Leishmania major' är en parasit som orsakar en sjukdom som kallas skabbfeber. Sjukdomen överförs vanligtvis genom bett från sandmyggor och förekommer främst i torra, varma områden, särskilt i Medelhavsområdet, Mellanöstern, Centralasien och norra Afrika.

Leishmania major lever inom värdceller, framförallt i immunsystemet, där de kan orsaka skador på lever, mjälte, benmärg och hud. Infektionen kan vara asymptomatisk eller ge upphov till symtom som feber, trötthet, viktminskning, svullnad av lever och mjälte samt hudskador i form av sår eller knölar. I allvarliga fall kan sjukdomen leda till anemi, leversvikt och död om den inte behandlas.

Behandlingen av skabbfeber beror på flera faktorer, inklusive typen och svårighetsgraden av infektionen, men kan bestå av läkemedel som amfotericin B eller miltefosin. För att förebygga sjukdomen rekommenderas skydd mot myggor, såsom användning av repellent, långärmade kläder och moskitnät.

CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.

CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.

CC-chemokiner, eller CC-kemokinreceptorer, är en grupp cytokiner och deras respektive receptorproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Cytokiner är signalsubstanser som frisätts av celler och påverkar andra cellers beteende. Chemokinerna är en speciell typ av cytokiner som attraherar vita blodkroppar till områden där det finns inflammation eller skada.

CC-chemokiner är uppkallade efter att de har två närliggande cysteinrestaurer nära N-terminalen. De binder till G-proteinkopplade receptorer på vita blodkroppars yta och attraherar dem till områden med höga koncentrationer av CC-chemokiner. Detta hjälper till att koordinera immunförsvaret genom att samla vit blodceller till infekterade eller skadade områden i kroppen.

Exempel på CC-chemokiner inkluderar CCL2, CCL3, CCL4 och CCL5. Dessa chemokiner har visat sig spela en viktig roll i inflammation, immunförsvar och sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna sjukdomar.

Interferonreceptorer är en typ av receptorceller som binder specifika signalproteiner (ligander) som kallas interferoner. Interferoner är cytokiner som produceras och utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller cellskada. När interferonet binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen får en förändrad genuttrycksmönster, vilket kan hämma virusreplikation och påskynda celldöd av infekterade celler.

Det finns två huvudsakliga familjer av interferonreceptorer: typ I och typ II. Typ I-interferonreceptorerna består av en heterodimer av IFNAR1 och IFNAR2 underenheter, medan typ II-interferonreceptorerna består av en homodimer av IFNGR1 underenheter.

Typ I-interferoner (IFN-α/β) binder till typ I-interferonreceptorer och aktiverar JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, vilket leder till att cellen producerar antivirala proteiner och andra cytokiner som hjälper till att koordinera immunresponsen. Typ II-interferon (IFN-γ) binder till typ II-interferonreceptorer och aktiverar också JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, men denna typ av interferon är mer involverad i moduleringen av immunresponsen än i direkta antivirala effekter.

Injektioner, intravenösa (IV) är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller en fluid direkt införs in i en ven med hjälp av en injektionsnål. Detta görs vanligtvis med en injektionsspruta eller en infusionsset, som till exempel en intravenös kateter.

Intravenösa injektioner används ofta när det behövs snabb påverkan av läkemedlet i kroppen, då absorptionen via magsäcken undviks och läkemedlet istället kommer direkt in i blodomloppet. Det kan vara speciellt användbart vid akuta tillstånd, smärtlindring, eller när patienten har svårigheter att svälja.

Säkerheten är viktigt vid intravenösa injektioner, och rutinmässiga procedurer bör följas för att minimera komplikationer som infektioner eller skador på venerna.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Myelomonocytic differentiation antigens are a group of proteins that are expressed on the surface of myeloid cells during their differentiation from myeloblasts to monocytes and granulocytes. These antigens play important roles in the regulation of cellular functions, including cell adhesion, migration, phagocytosis, and antigen presentation. They are often used as markers for the identification and characterization of myeloid cells at different stages of development. Examples of myelomonocytic differentiation antigens include CD11b, CD11c, CD14, CD15, and CD33.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

Terpentin är en flytande, lättantändlig och starkt luktande vätska som utvinns ur olika barrträdsläten, framför allt från granar och tallar. Den används inom medicinen som ett irriterande medel vid behandling av muskelsmärtor och ledvärk, men på grund av sina risker och biverkningar har det blivit alltmer sällsynt i modern medicinsk praxis.

Terpentin innehåller en blandning av olika organiska föreningar, däribland terpener som är kända för sin förmåga att penetrera huden och muskelvävnaden. När terpentin appliceras på huden orsakar det en stark känsla av brännande och irriterande, vilket kan leda till en ökad blodgenomströmning i området och därmed lindring av smärtan.

Även om terpentin har använts inom medicinen under många år, är det idag inte längre en accepterad behandlingsmetod på grund av sina allvarliga biverkningar och risker. Terpentin kan orsaka hudirritation, allergiska reaktioner, illamående, kräkningar och i värsta fall lungskador om det inhaleras eller sväljs. Därför rekommenderas inte längre användning av terpentin som ett medicinskt medel.

Atopisk hudinflammation, även känd som atopisk dermatitis eller eczema, är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som ofta förekommer hos personer med en förhöjd sannolikhet för allergier. Sjukdomen är vanligast hos barn men kan även drabba vuxna.

Atopisk hudinflammation kännetecknas av torr, rodnad och klådig hud som ofta visar sig i utslag som varierar från milda till allvarliga. Utslagen kan vara vattniga, skorpa eller krusiga och kan förekomma över hela kroppen, men vanligtvis på ansikte, hals, bakom knäna och insidan av armbågar.

Sjukdomen är ofta relaterad till andra atopiska sjukdomar som astma och rinit (allergisk rhinit), och kan vara förknippad med en överaktiv immunrespons till miljö- eller livsmedelsallergener. Den kan också orsakas av en brist på hudfettsbarriär, vilket gör att huden blir mer känslig för irritanter och allergier.

Atopisk hudinflammation kan vara svår att behandla och kräver ofta en kombination av god skötsel av huden, undvikande av irriterande substanser, mediciner som lindrar klådan och dämpar inflammationen samt eventuellt immunoterapi.

Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:

1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.

Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.

"Svullnad" är ett tillstånd där ett område av kroppen ökar i volym på grund av ökat vatteninnehåll i celler, vävnader eller håligheter. Detta orsakas vanligtvis av inflammation, trauma, infektion, allergiska reaktioner eller störningar i cirkulationssystemet. Svullnaden kan vara lokaliserad till en specifik del av kroppen eller generell och beror på den underliggande orsaken. Symptomen på svullnad kan inkludera rodnad, värme, smärta, funktionsnedsättning och i vissa fall förlorar av känseln i det drabbade området.

Pentoxifylline är ett kärlvidgande (vasodilaterande) läkemedel som används för att behandla perifera artärsjukdom (små blodkärls sjukdom i extremiteterna). Det fungerar genom att öka blodets flytbarhet och minskar blodets stickfasthet, vilket kan förbättra genomsättningen av syre till musklerna.

Pentoxifylline är också ibland använt off-label för att behandla intermittent klumpfot (på och avsvällning i benen) orsakad av kronisk venös insufficiens, samt för att förbättra gångförmågan hos patienter med skleroserande demyelinisering.

Det bör noteras att Pentoxifylline kan ha vissa biverkningar, såsom illamående, kräkningar, magsmärtor, huvudvärk och yrsel. I sällsynta fall kan det orsaka allvarliga biverkningar som lungblödning eller leverfunktionsstörningar. Det är viktigt att använda läkemedlet enligt receptet och under läkares övervakning för att minimera risken för biverkningar.

Proteoglykaner är en typ av glykoproteiner som förekommer i extracellulära matrix (ECM) hos djur. De består av en protein-kärna som är kovalent bundet till en eller flera långa, upprepade disackaridkedjor, vanligtvis bestående av kolhydraten chondroitinsulfat eller keratansulfat. Dessa kolhydrater ger proteoglykanerna deras negativa laddning och förmåga att binda vattenmolekyler, vilket gör dem viktiga för strukturellt stöd och buffring av tryck i vävnader som brosk, hälar och blodkärl. Proteoglykaner deltar också i cellsignalering och regulering av diverse biologiska processer som tillväxtfaktorernas aktivitet och celladhesion.

Kupfferceller är en typ av immuncell som finns i levern. De är en del av monocyt-makrofagesystemet och utgör cirka 80-90% av alla makrofager i den mänskliga kroppen. Kupfferceller är belägna på insidan av kapillärväggarna i leverns senblinda vävnad, så kallade sinusoider. Deras huvudsakliga funktion är att fagocytera (ta upp och bryta ner) främmande partiklar, bakterier och apoptotiska celler som kommer in i levern via blodomloppet. Dessutom har Kupfferceller en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och producera cytokiner, vilket hjälper till att koordinera immunsvar.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

Hjärninflammation, även känd som encefalit, är ett medicinskt tillstånd där hjärnhinnan eller det inre vävnadslagret i hjärnan blir inflammerat. Det orsakas oftast av infektioner med virus, bakterier eller parasiter, men kan även uppstå som en komplikation till autoimmuna sjukdomar eller efter skalltrauma. Symptomen på hjärninflammation kan variera beroende på vilken del av hjärnan som är inflammerad och hur allvarligt tillståndet är, men kan inkludera feber, huvudvärk, förvirring, minnesförlust, stelhet i nacken, krampanfall och i värsta fall koma. Behandlingen av hjärninflammation beror på orsaken till tillståndet och kan innebära antibiotika, antivirala läkemedel eller immunosuppressiva behandlingar.

Transforming Growth Factor beta1 (TGF-β1) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl i kroppen. Det produceras och secreteras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, immunceller och epitelceller. TGF-β1 spelar en viktig roll i cellytorna som reglerar celltillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunsvar. Det är också involverat i ämnesomsättningen av extracellulär matris (ECM), vilket påverkar cellernas förmåga att migrera och växa.

TGF-β1 binder till sina receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar som inkluderar Smad-proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i cellkärnan där de reglerar genuttrycket och påverkar cellytans beteende. TGF-β1 har också visat sig ha en dämpande effekt på immunsvaret, genom att hämma aktivering och differentiering av T-celler och B-celler.

I patologiska tillstånd kan TGF-β1-signaleringsvägen vara onormalt aktiv, vilket kan leda till fibros (överdriven ämnesomsättning av ECM) och cancer. Fibros är en allvarlig komplikation i många sjukdomar, inklusive lever-, lung- och njursjukdomar. Överaktivering av TGF-β1 kan också leda till onormal celldelning och tumörbildning, vilket gör att det har visat sig vara involverat i cancerutvecklingen.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

Intraventrikulära injektioner är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller annan substans direkt införs in i en av de laterala ventriklarna i hjärnan, vanligtvis som en del av behandlingen av centrala nervösa system (CNS) störningar som hydrocefalus eller cerebral sjukdom.

Denna typ av injektioner kräver ofta specialiserad medicinsk utrustning och skicklighet, eftersom den innebär att en tunn nål införs genom kraniet och insätts i det specifika området i hjärnan. Det är viktigt att notera att intraventrikulära injektioner är en invasiv procedur och medför vissa risker, inklusive infektion, blödning och skada på hjärnan eller nervsystemet. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar av behandlingen innan en sådan procedur genomförs.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.

Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:

1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.

2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.

3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.

4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.

5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.

6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.

'Bensresorption' er en medisinsk betegnelse for den proces, hvor kroppen absorberer (tager op) bensen fra det miljø, den udsættes for. Bensen er en type hydrokarbon, der findes naturligt i olie og gas, men som også kan frigives under forskellige industrielle processer og forureningsepisoder.

Lange tids udsættelse for høje niveauer af bensresorption kan være skadeligt for helbredet, især for centralnervesystemet, reproduktionssystemet og immunsystemet. Derfor er det vigtigt at mindske eksponeringen for bensen så meget som muligt, særligt for arbejdere i industrier med høj risiko for bensudlægning, såsom olie- og gasindustrien.

Kollagen typ II är ett slags kollagen som är specifikt för broskvävnad och bindväv i lederna. Det utgör en viktig del av den extracellulära matrisen i dessa vävnader och ger stöd, struktur och integritet till dem. Kollagen typ II är också en viktig komponent i hyalint brosk, som täcker slutledsliggande ytor och hjälper till att minska friktionen mellan lederna. Mutationer i generna som kodar för kollagen typ II kan leda till sjukdomar såsom osteoartrit och andra brosksjukdomar.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Proteinsyntesehæmmere (eller proteinbiosynteseinhibitorer) er lægemidler, der modvirker bakteriers evne til at syntetisere proteiner og dermed forhindrer deres vækst og formering. Disse lægemidler virker ved at blokere for enten transkriptionen (overførslen af genetisk information fra DNA til mRNA) eller translationen (overførslen af information fra mRNA til proteiner). Proteinsyntesehæmmere kan inddeles i flere kategorier, alt efter hvilken del af proteinsyntesen de forstyrrer. Nogle eksempler på proteinsyntesehæmmere er:

1. Antibiotika: Disse lægemidler virker mod bakterielle infektioner ved at forstyrre proteinsyntesen i bakterierne, hvilket resulterer i deres død. Eksempler på antibiotika, der er proteinsyntesehæmmere, inkluderer tetracykliner, aminoglykosider og macrolider.
2. Antifungale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af svampeinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende svampeceller. Eksempler på antifungale proteinsyntesehæmmere inkluderer azoler, allylaminer og echinocandiner.
3. Antivirale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af virusinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende virusceller. Eksempler på antivirale proteinsyntesehæmmere inkluderer proteaseinhibitorer, neuraminidaseinhibitorer og reverse transkriptasehæmmere.

Proteinsyntesehæmmere er en vigtig klasse af lægemidler, der anvendes til behandling af mange forskellige infektioner. Deres effektivitet skyldes deres evne til at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende celler, hvilket resulterer i deres død eller nedsatte funktion.

Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.

Nuclear Receptor Subfamily 1, Group F, Member 3 (NR1F3) is a protein that belongs to the nuclear receptor superfamily, which are transcription factors that regulate gene expression in response to various signals. NR1F3 is also known as retinoic acid-related orphan receptor alpha (RORα).

RORα plays important roles in several biological processes, including circadian rhythm regulation, immune function, and lipid metabolism. It binds to specific DNA sequences called response elements in the promoter regions of target genes and regulates their transcription. RORα can act as a transcriptional activator or repressor depending on the context and the presence of co-regulators.

RORα has been identified as a potential therapeutic target for various diseases, including cancer, metabolic disorders, and inflammatory diseases. For example, RORα activation has been shown to inhibit the growth and survival of certain types of cancer cells, while RORα inhibition has been shown to ameliorate symptoms in animal models of autoimmune diseases. However, further research is needed to fully understand the functions of RORα and its potential therapeutic applications.

Jättelymfkörtelhyperplasi, eller giant pituitary adenoma, är en sällsynt endokrin sjukdom som orsakas av överdriven celldelning och tillväxt av de hormonproducerande cellerna i hypofysen, den lilla körteln lokaliserad vid basen av hjärnan. Adenomen kan bli mycket stora, upp till flera centimeter i diameter, och pressa ut mot omgivande strukturer, vilket kan leda till neurologiska symtom som synnedsättning, huvudvärk och hormonella rubbningar.

Jättelymfkörtelhyperplasin kan orsaka olika typer av hormonrubbningar beroende på vilka celltyper som är drabbade. De vanligaste typerna av jättelymfkörtelhyperplasi producerar prolaktin, som kan leda till ökad mammalegladhet och för tidig eller ovana amning hos kvinnor, samt impotens och brist på sexuell lust hos män. Andra typer av jättelymfkörtelhyperplasi kan producera tillväxthormon, som leder till akromegali, en sjukdom som kännetecknas av för stor tillväxt av kroppens vävnader och organ, eller adrenokortikotrop hormon (ACTH), som orsakar Cushings syndrom, en sjukdom med höga nivåer av stresshormonet cortisol i kroppen.

Behandlingen av jättelymfkörtelhyperplasi innebär ofta kirurgisk borttagning av adenomen, vanligen genom transsphenoidal surgery, där kirurgen når hypofysen genom näsa och svalget. Strålbehandling kan användas som kompletterande behandling efter operation eller som huvudbehandling om operationen inte är möjlig eller har misslyckats. Medicinsk behandling med hormonersättning eller mediciner som blockerar produktionen av överflödiga hormoner kan också användas för att hantera symtomen och förebygga komplikationer.

Receptorer: Receptorer är proteiner på cellens yta eller inne i cellen som kan binda specifika molekyler, så kallade ligander. När en ligand binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signaltransduktion som kan leda till olika respons hos cellen.

Antigen: Ein antigen är ett ämne som kan identifieras och attackeras av immunsystemet. Antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som finns på ytan av bakterier, virus eller andra främmande partiklar. När immunsystemet upptäcker ett antigen produceras specifika antikroppar och T-celler för att bekämpa det.

T-celler gamma-delta: T-celler är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. T-celler gamma-delta utgör en liten del av alla T-celler och kännetecknas av att de har en särskild form av receptor, gamma-delta-receptorn. Denna typ av T-celler är ofta den första linjen i immunförsvaret och kan aktiveras redan vid kontakt med ett antigen, utan behov av att presenteras av andra celler. De kan också vara specialiserade på att reagera på stressmolekyler eller molekyler som är specifika för tumör- eller infektionsceller.

Kemokinreceptorer är en typ av receptor som binder till kemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler inom immunsystemet och hos nervsystemet. Kemokinerna attraherar celler till specifika områden i kroppen genom att binda till dessa receptorer på cellernas yta. Detta orsakar en signalsignal som får cellen att röra sig mot källan för kemokinet (därav namnet). Kemokinreceptorerna delas in i två huvudgrupper baserat på deras struktur: CXC- och CC-kemokinreceptorer. De är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom immunförsvar, inflammation, angiogenes och cancer.

CCL3, också känd som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av aktiverade monocyter/makrofager, T-celler och andra celltyper under inflammatoriska eller immunologiska svar. CCL3 binder till specifika receptorer på vissa vita blodkroppar (leukocyter) och attraherar dem till området där den är utsöndrad, vilket bidrar till att koordinera cellulära svar mot infektioner eller skada. CCL3 har också visat sig ha en viktig funktion i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

CD2-antigen, också känt som LFA-2 (Lymphocyte Function-associated Antigen 2), är ett transmembrant protein som uttrycks på T-lymfocyter, naturliga killer-celler och en del B-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner under immunförsvarets respons. CD2 interagerar med sin ligand, LFA-3 (CD58), på annan cells yta för att hjälpa till att stabilisera kontakten mellan cellerna och aktivera signalsystemet inne i T-cellen. Detta är viktigt för att initiera och underhålla immunresponsen.

Trombopoietin (TPO) är ett glykoprotein som produceras i levern och styr produktionen av trombocyter (blodplättar) inuti benmärgen. Det sker genom att stimulera multiporten stammcellers differentiering till megakaryocyter, vilka sedan delar sig och bildar trombocyter. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocytens yta och utlöser en signaltransduktionsväg som leder till ökad trombocytproduktion. TPO har också visat sig ha en roll i överlevnaden och funktionen hos redan existerande trombocyter.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

Leukotriene B4 (LTB4) är en lipidmediator som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. Det produceras från arakidonsyra, en fettsyra som finns i cellmembranet, av enzymet 5-lipoxygenas. LTB4 är känt för sin starka kemotaxiska aktivitet och attraherar därför vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, till området där inflammationen pågår. Detta bidrar till att underlätta cellernas rekrytering och aktivering i inflammatoriska processer. LTB4 har också visat sig ha effekter på smärta och feber, och dess onormala reglering kan vara involverad i patologiska tillstånd som astma, reumatoid artrit och cancer.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

En superantigen är ett speciellt slag av toxin som kan stimulera en exceptionellt kraftig immunreaktion. Superantigener produceras av vissa bakterier, såsom stafylokocker och streptokocker, och de kan orsaka allvarliga symtom som feber, inflammation och i värsta fall chock.

Superantigener fungerar på ett annorlunda sätt än vanliga antigener, som normalt sett behöver bearbetas av immunsystemet innan de kan ge upphov till en immunreaktion. Superantigenen binder direkt till speciella receptorer på vissa vita blodkroppar (T-celler), vilket leder till en överdrivet stark aktivering av dessa celler och en massiv frisättning av cytokiner, proteiner som spelar en central roll i immunförsvaret. Detta kan orsaka en systemisk inflammation och allvarliga skador på olika organ.

Superantigener är därför mycket farliga och kan leda till livshotande tillstånd, särskilt hos personer med svaga immunsystem eller vid infektioner med höga bakteriehalter. Behandlingen av superantigentoxin-relaterade sjukdomar innefattar ofta antibiotika för att eliminera den underliggande infektionen, samt symtomatisk behandling för att hantera febern och inflammationen.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Stat-transkriptionsfaktorer (Stat-proteiner) är en grupp av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och immunresponser. De aktiveras genom signaltransduktionsvägar som får dem att dimera och binda till specifika DNA-sekvenser i promotor- och enhancerregioner av målgener. Stat-transkriptionsfaktorerna har fått sitt namn från det engelska ordet "stat" som betyder "snabbt", eftersom de ofta är involverade i snabba, nödvändiga cellulära respons på till exempel cytokiner och tillväxtfaktorer. Stat-transkriptionsfaktorerna kan även vara involverade i onkogenes och tumörsupressionens regulering, vilket gör dem intressanta som möjliga terapeutiska mål vid cancerbehandlingar.

Fas Ligand (FasL) är ett protein som binder till Fas-receptorn (CD95) och aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd. Detta system är en naturlig mekanism för att eliminera skadade eller överflödiga celler, men det kan också spela en roll i immunförsvaret genom att döda infekterade eller cancerceller. FasL-proteinet uttrycks ofta på ytan av aktiverade T-celler och andra immunceller.

Trombocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till ett för lågt antal blodplättar (trombocyter) i blodet. Normalvärdet för trombocyter i blodet varierar beroende på individ och ålder, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per Mikroliter (μl) blod. Om antalet trombocyter understiger 150 000/μl talar man om trombocytantal.

Trombocytantal kan orsakas av olika sjukdomar eller läkemedel och kan öka risken för blödningar eftersom trombocyter är viktiga för blodets koagulationsprocess. Symptomen på trombocytantal kan variera från att inte ha några symptom alls till att uppleva en mängd olika symtom som lätta blåmärken, näsa- eller tandköttsblödningar, men även mer allvarliga symtom som blod i urinen eller avföringen.

Fosfolipasa A är ett enzym som bryter ned fosfolipider i lipidbilayernas cellyta genom att hydrolysera esterbindningarna i position 1 eller 2 i glycerolbackbonet. Det resulterar i att en fettsyra frigörs och ett lysofosfolipid bildas. Fosfolipasa A kan delas upp i två typer baserat på vilken esterbindning de hydrolyserar:

- Fosfolipasa A1 (PLA1): Hydrolyserar esterbindningen i position 1 och frigör en fettsyra från snabbskiktet (cytoplasmasidans) glycerolbackbone.
- Fosfolipasa A2 (PLA2): Hydrolyserar esterbindningen i position 2 och frigör en fettsyra från långsiktet (extracellulära sidans) glycerolbackbone. PLA2 är den mest studerade typen av fosfolipas A, och det finns flera olika isoformer som har olika funktioner i kroppen.

Fosfolipasa A-enzym har en rad biologiska roller, bland annat vid cellytans signalering, inflammation, immunförsvar och nedbrytning av lipoproteiner. Dessutom är fosfolipas A-aktivitet förhöjd i vissa sjukdomstillstånd, till exempel neurodegenerativa sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och cancer.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Colonizestimulerende factor (CSF) er en betegnelse for et stof som stimulerer vækst og spredning af bakterier i tarmsystemet. Der findes flere typer CSF'er, men en af de mest velstuderede er prostromocytin, der produceres af Paneth-celler i tarmlumen. Prostromocytin stimulerer vækst og spredning af bakterier fra tarmens normale mikroflora, herunder Bifidobacterium og Lactobacillus arter. Dette kan have en positiv effekt på den samlede sundhed og funktion i tarmsystemet.

Receptorer er proteiner i cellemembranen eller intracellulært, der binder specifikke molekyler, herunder CSF'er. Når et CSF binder til sin receptor, aktiveres en signaltransduktionskaskade, der fører til ændringer i cellevalg og -funktion. I forbindelse med CSF'er kan dette resultere i større bakterievækst og spredning i tarmen.

Så en medicinsk definition af 'receptorer, kolonistimulerende faktor' vil være: proteiner, der binder specifikt til kolonistimulerende faktorer (CSF'er) og aktiverer signaltransduktionskaskader, der resulterer i større bakterievækst og spredning i tarmen.

MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINASE (MAPK) PATHWAYS er en serie relaterede enzymer i cellen som er involvert i overføringen av signaler fra receptorer på cellemembranen til DNA i kjernen. Disse stiene er involvert i reguleringen av en rekke cellulære prosesser, inkludert cellecyklus, apoptose (programmert celledød), inflammasjon og differentiering.

MAPK-stiene består av tre hovedkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) og MAP kinase (MAPK). Signalet overføres fra receptorer til MAP3K, som aktiverer MAP2K, som deretter aktiverer MAPK. Aktiverte MAPK kan så føre til endelige responser ved å fosforylere andre proteiner i cellen.

Det finnes flere forskjellige typer av MAPK-stier, inkludert ERK (ekstracellulær signalregulerte kinase), JNK (c-Jun N-terminal kinase) og p38 MAPK. Disse stiene kan aktiveres av ulike stimuli, som f.eks. vækstfaktorer, cytokiner, stressorer og infeksjoner.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

Kroppstemperatur (eller kroppsvärme) är den termiska energin som utgör förhöjd temperatur i djurs eller människors kropp, jämfört med omgivningen. Den normala kroppstemperaturen för en vuxen människa varierar något beroende på tid på dygnet och aktivitet, men är vanligtvis runt 37°C (98,6°F) när den mäts i munnen eller under armarna. Kroppstemperaturen regleras av ett komplext system som inkluderar termoregulatoriska center i hjärnan och olika hormonella och nervsignaler som påverkar blodkärlen, svettningar och muskelaktivitet för att hålla kroppstemperaturen nära konstant. Värmeregleringen är viktig för att underlätta optimal cellfunktion, tillväxt och reparation samt för att skydda kroppen från skador som orsakas av extrem temperatur.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Prokollagen N-endopeptidase, också känd som PNEL eller Prolyloligopeptidase, är ett enzym som spjälkar peptidbindningar i proteiner. Det är specifikt inriktat på att bryta ned prokollagen till kolllagen, vilket är en viktig process för att bygga upp kroppens bindväv och benstruktur.

PNEL är ett cytosoliskt serinproteas som främst verkar i mitochondrierna och endoplasmatiska retikulatet hos eukaryota celler. Detta enzym bryter ned specifika peptidbindningar i prokollagen, vilket är ett stort protein som bildas inuti cellen. När PNEL har klyvt av dessa bindningar kan de mindre peptidfragmenten lämna cellen och undergå ytterligare modifieringar innan de blir en del av den fullständiga kolllagenstrukturen.

PNEL har också visat sig ha en roll i regleringen av neuroendokrina funktioner, såsom att bryta ned peptidhormoner som till exempel neuropeptid Y och substance P. Dessutom kan PNEL-aktivitet påverkas vid olika sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiovaskulära sjukdomar.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

Fosfolipase A2 (PLA2) är ett enzym som bryter ned fosfolipider, en typ av lipider som är vanliga i celldelar och cellmembran. Fosfolipasen A2 särskiljer sig från andra fosfolipaser genom att specifikt spjälka en fettsyra från den tvåtandade glycerolresten, vilket resulterar i att en fritt fettsyra och ett lysofosfolipid bildas. Den fritt befriade fettsyran är ofta en polyinsyresyra, som kan vara inblandad i inflammatoriska processer i kroppen. Fosfolipas A2-aktivitet har visat sig vara involverad i en rad fysiologiska och patofysiologiska processer, inklusive immunförsvar, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Läkemedelstillförsel, även kallat medicineringsschema eller medicinsk behandling, är en individuell plan för intaget av läkemedel. Det inkluderar information om vilka läkemedel som ska tas, doseringen, taktdelningen (hur ofta per dag), varaktigheten och eventuella speciella instruktioner eller varningar.

Läkemedelstillförselscheman är viktiga för att säkerställa att patienten får rätt läkemedel i rätt dos och till rätt tid, för att uppnå den terapeutiska effekten och undvika biverkningar eller komplikationer. De kan vara skrivna av läkare, apotekare eller sjuksköterskor och delas ut till patienten tillsammans med ett recept eller vid en kontrollbesök.

Det är viktigt att följa läkemedelstillförselschemat noga och inte avvika från instruktionerna utan att först diskutera det med vården, eftersom det kan ha allvarliga konsekvenser för patientens hälsa.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.

"Leukocyte cell migration analysis" refers to the examination and measurement of the movement of white blood cells (leukocytes) in response to chemical signals or gradients. This process is also known as leukocyte chemotaxis. It is a crucial aspect of the immune system's response to infection and injury, as it allows white blood cells to migrate from the bloodstream to the site of inflammation or infection.

There are various methods to analyze leukocyte cell migration, such as:

1. Transwell migration assay: This method uses a transwell chamber with a porous membrane separating two compartments. Leukocytes are added to the upper chamber and a chemotactic agent is added to the lower chamber. The number of cells that migrate through the membrane to the lower chamber is then counted.
2. Boyden chamber assay: Similar to the transwell migration assay, but with a more simple design. Leukocytes are placed in one compartment and a chemotactic agent in the other. A filter separates the two compartments and the number of cells that migrate through the filter is counted.
3. Time-lapse microscopy: This method uses video microscopy to track individual leukocyte migration over time. The movement of the cells can be quantified by measuring various parameters such as speed, directionality, and distance traveled.
4. Microfluidic devices: These are small, lab-on-a-chip type devices that allow for precise control of chemical gradients and flow conditions. They can be used to study leukocyte migration in a more physiologically relevant environment.

These methods can help researchers understand the mechanisms of leukocyte migration and its role in various diseases, such as inflammation, autoimmune disorders, and cancer metastasis.

"Antireumatiska medel" är en kategoribeteckning för läkemedel som används för att behandla reumatiska sjukdomar, vilka är en grupp av sjukdomar som påverkar lederna och muskulaturen. Dessa mediciner kan verka på olika sätt beroende på vilken typ av reumatisk sjukdom de används till. Några exempel på antireumatiska medel är:

1. Antiinflammatoriska läkemedel (NSAID): Dessa mediciner verkar genom att reducera inflammation och sänka smärtan. De kan vara över-kontrareceptionsmedel eller receptbelagda, exempelvis ibuprofen, naproxen och ketorolac.
2. Modifierande antireumatiska läkemedel (DMARD): Dessa mediciner verkar genom att påverka sjukdomsprocessen i lederna och minska skadan orsakad av inflammation. De kan vara immunsuppressiva, exempelvis metotrexat, leflunomid och sulfasalazin.
3. Biologiska läkemedel: Dessa mediciner är vanligen proteinbaserade och verkar genom att blockera specifika proteiner i kroppen som bidrar till inflammationen. De kan vara receptbelagda, exempelvis adalimumab, etanercept och infliximab.
4. Köksaltpreparat: Dessa mediciner verkar genom att minska smärtan i lederna och är ofta baserade på kolhydrater som till exempel glukosamin och kondroitin.

Det är viktigt att notera att användningen av antireumatiska medel bör övervakas av en läkare, eftersom de kan ha allvarliga biverkningar och interagera med andra mediciner.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

'Helicobacter pylori' är en bakterie som lever i magsäcken hos uppskattningsvis halva världsbefolkningen. Den orsakar ofta inflammation i magsäckslemhinnan och kan leda till magbölder, magsår och i vissa fall till magcancer. Bakterien tros vanligen smitta barn via kontaminert mat eller vatten, men även via direktkontakt med infekterad person. Infektionen kan vara asymptomatisk eller ge upphov till symptom som buksmärta, kräkningar och illamående. Behandlingen av Helicobacter pylori-infektion består vanligen av kombinerad antibiotisk behandling tillsammans med en läkemedel som reducerar magsyrahalten.

CD56 (NCAM, Neural Cell Adhesion Molecule) är ett transmembrant protein som uttrycks på cellytor och är involverat i cellexpression, signaltransduktion och cellytoadhesion. CD56-antigenet används som en markör för att identifiera olika slags vita blodceller, särskilt naturliga mördare (NK-celler) och T-celler med cytotoxisk funktion. Nedsatt eller frånvaro av CD56 kan vara associerat med vissa sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

Infectious arthritis, also known as septic arthritis, is a medical condition characterized by the infection and inflammation of one or more joints. This type of arthritis occurs when bacteria, viruses, or fungi enter the joint space, causing an infection that leads to painful swelling, redness, and warmth in the affected joint.

The most common causative organisms of infectious arthritis are Staphylococcus aureus, Streptococcus pneumoniae, and Haemophilus influenzae. Other possible causative agents include gram-negative bacteria, mycobacteria, and various fungi.

Infectious arthritis can occur as a result of direct inoculation of the joint during trauma or surgery, or it can spread to the joint from a nearby infection, such as an infected wound, skin ulcer, or respiratory tract infection. Risk factors for developing infectious arthritis include older age, pre-existing joint disease, diabetes, rheumatoid arthritis, and a weakened immune system due to illness or medication.

Diagnosis of infectious arthritis typically involves a combination of clinical examination, laboratory tests, and imaging studies. Treatment usually includes antibiotics or antifungal medications to eliminate the infection, as well as joint aspiration or surgery to drain the infected synovial fluid and relieve pressure on the affected joint. Prompt diagnosis and treatment are essential to prevent long-term joint damage and disability.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Interferoninducerare är ett samlingsbegrepp för substanser, ofta små molekyler eller proteinmolekyler, som orsakar produktionen av interferon hos kroppen. Interferoner är en typ av signalsubstanser, kallade cytokiner, som utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller andra former av cellskada. De har en central roll i immunförsvaret och hjälper till att koordinera det lokala inflammatoriska svaret samt aktivera immunsystemet för att bekämpa patogener som virus, bakterier eller parasiter.

Interferoninducerande substanser fungerar genom att på olika sätt stimulera celler till att öka sin produktion av interferoner. Detta kan ske genom att aktivera specifika signalvägar inne i cellen eller genom att binde till receptorer på cellytan och utlösa en kaskad av intracellulära händelser som leder till ökad interferonproduktion.

Exempel på interferoninducerande substanser inkluderar:

1. Polyinosin-polycytidylsyran (Poly I:C): Detta är ett syntetiskt virusliknande molekyler som aktiverar toll-like receptor 3 (TLR3) och cytoplasmatiska RNA-sensorer, vilket leder till ökad interferonproduktion.
2. Immunmodulerande läkemedel: Vissa immunmodulerande läkemedel, som interferoner själva eller läkemedel som används för att behandla virusinfektioner och cancer, kan också ha en interferoninducerande effekt.
3. Virus: Infektion med vissa virus, som till exempel rhinovirus (vanlig förkylningsvirus) eller herpes simplex-virus, kan leda till ökad interferonproduktion som en del av den immunologiska responsen på infektionen.
4. Bakterier: Infektion med vissa bakterier, som till exempel mykobakterier och salmonella, kan också induceras interferonproduktion.
5. DNA-vacciner: DNA-vacciner, som innehåller genetisk information för att producera ett protein från en patogen, kan leda till ökad interferonproduktion genom att utlösa en immunrespons mot det proteinet.

Interferoninducerande substanser har potentialen att användas som terapeutiska verktyg för att behandla olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer. Dessa substanser kan hjälpa till att stärka immunförsvaret och underlätta bortdriven av patogener eller tumörceller.

Cyclic AMP, eller cAMP (cyclisk adenosinmonofosfat), är ett second messenger-molekyl som spelar en viktig roll i cellsignalering inom organismen. Det bildas inifrån cellen när en hormonreceptor på cellmembranet aktiveras av ett hormon, till exempel glukagon eller adrenalin. Aktiveringen av receptorn leder till att en G-proteinkomplex kopplad till receptorn aktiveras, vilket i sin tur aktiverar en enzymkomplex kallad adenylatcyklas. Adenylatcyklasen konverterar ATP till cAMP, som sedan fungerar som en signalsubstans inom cellen och aktiverar olika proteinkinas-enzymkomplex. Dessa komplex kan leda till olika fysiologiska respons, beroende på vilket hormon som initialt aktiverade receptorn. När signalsubstanserna cAMP har utfört sin funktion bryts de ned av fosfodiesteras-enzymkomplex, varpå signalsystemet återgår till det ursprungliga tillståndet.

Aggrekaner är en typ av proteoglykan som är närvarande i större delen av extracellulära matrisen, särskilt i broskvävnad. De består av en central kolv, som är gjord upp av ett proteinaggregat, och en eller flera glykosaminglykan-sidokedjor som sitter fast på kolven. Aggrekaner spelar en viktig roll i broskets mekaniska styrka och förmåga att hålla fukt. De bidrar också till att reglera diffusionen av molekyler inom broskvävnaden.

TIMP-1, eller Tissue Inhibitor of Metalloproteinases 1, är ett protein som hör till en grupp av fyra naturligt förekommande proteiner i kroppen. Dessa proteiner har alla till uppgift att reglera nedbrytningen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan cellerna i våra vävnader.

TIMP-1 är specifikt känt för sin roll i att hämma metalloproteinaser, en typ av enzymer som bryter ner proteiner i extracellulär matrix. Genom att hejda metalloproteinasernas verksamhet kan TIMP-1 hjälpa till att skydda vävnader från onormalt snabb nedbrytning och försämring, vilket kan vara viktigt vid olika sjukliga tillstånd som inflammation, fibros och cancer.

I medicinsk kontext kan TIMP-1-nivåer mätas i kroppsvätskor som blod för att undersöka om de avviker från det normala, vilket kan ge information om olika sjukdomar eller skador. Förhöjda nivåer av TIMP-1 kan till exempel vara associerade med högre risk för fibros och sämre prognos vid cancer.

Histamin är ett biogent amin som fungerar som neurotransmittor och immunmodulerande signalsubstans i kroppen. Det produceras naturligt i människokroppen av granulocyter, basofiler och mastceller som en del av det immuna systemet. Histamin spelar en viktig roll i allergiska reaktioner, inflammation och sömn-vakenhetsreglering. Det kan också frisläppas i samband med fysisk skada eller sjukdom, där det fungerar som ett signalsubstanser som attraherar andra celler till området för att hjälpa till vid läkning och reparation. Histamin verkar genom att binda till olika receptorer i kroppen, inklusive H1-, H2- och H3-receptorerna, vilket orsakar en rad fysiologiska effekter som pruritus (kliande), bronkospasm, sänkt blodtryck och ökat slemproduktion.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin är en peptid som förekommer i cellväggen hos bakterier och är en del av peptidoglykan, ett viktigt strukturellt polymer som ger bakterier deras styvhet och form. Peptidoglykan består av långa kedjor av sockermolekyler (kolhydrater) som är korsförbundna med varandra via små peptider, däribland Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin. Denna specifika peptid består av en acetylmuraminsyra (ett sockermolekyl), en alaninresidue och en isoglutaminresidue, som är kemiskt modifierad form av glutamin. Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin spelar en viktig roll i bakteriens cellväggsuppläggning och kan också utgöra ett mål för antibiotika som stör dessa processer.

'Magslemhinna' (gastric mucosa) refererar till den slimhinneseparation som tapetserar insidan av magen. Den består av ett flertal celltyper och är ansvarig för att producera syror, enzymer och andra substanser som hjälper till att bryta ned föda och skydda magens vävnad från den sura miljön. Magslemhinnan har också en viktig roll i immunförsvaret genom att producera och transportera antikroppar för att bekämpa infektioner.

Hydrokortison är ett syntetiskt glukokortikoid hormon som används som antiinflammatorisk och immunsuppressiv medicin. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation och undertrycker immunsvaret. Hydrokortison används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive astma, eksem, psoriasis, reumatoid artrit, multipel skleros och vissa former av cancer. Det kan också användas för att ersätta kortisol som ett hormon hos personer med adrenalinsufficiens. Liksom andra glukokortikoider kan hydrokortison orsaka biverkningar som ökad risk för infektion, ökad aptit, viktuppgång, sömnstörningar och svaghet i musklerna om det används under längre tid eller vid högre doser.

'Metastase' är ett medicinskt begrepp som refererar till spridning av cancer från den ursprungliga tumören till andra delar av kroppen. Detta sker genom att cancercellerna lossnar från den primära tumören, färdas genom blod- eller lymfkretsloppet och slutligen etablerar sig i en ny plats där de kan bilda sekundära tumörer. Metastaser är ett komplicerat tillstånd som ofta är svårt att behandla och kan vara livshotande beroende på vilka organ som drabbats.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

Proteinkinaser är en grupp enzymer som katalyserar fosforylering av protein, vilket innebär att de adderar en fosfatgrupp till ett protein. Denna process kan aktivera eller inaktivera proteinet beroende på var på proteinmolekylen fosfatgruppen adderas. Proteinkinaserna spelar därför en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar och reglering av cellcykeln, apoptos och metabolism. De kan aktiveras eller inaktiveras av olika signalsubstanser och är mål för flera läkemedel inom områden som cancer och diabetes.

U937 är en typ av cancercellslinje som isolerades från en patient med maligna histiocytos, en sällsynt form av blodcancer. Dessa celler används ofta inom forskning för att studera olika aspekter av cancerbiologi och utveckling av nya behandlingsmetoder. U937-cellerna har en tendens att differentiera till makrofager, ett slags vita blodkroppar som spelar en viktig roll i immunförsvaret.

Tiokarbamater är en grupp av organiska föreningar som innehåller en tiokarbamyltgrupp, S=C(S)-NR-, där R kan vara en rad olika substituenter. Dessa ämnen används ofta som fungicider och bakteriostatika inom medicinen och jordbruket. Exempel på tiokarbamater är dimefox, metam sodium och thiram. Tiokarbamater verkar genom att störa enzymfunktioner hos skadliga mikroorganismer, vilket resulterar i deras död eller tillväxtstopp.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska DNA- eller RNA-strängar som består av ett begränsat antal nukleotider, vanligen upp till 20-30 baspar. De används inom molekylärbiologi och genetisk ingenjörskonst för att på olika sätt kunna studera, påverka eller manipulera specifika gener eller sekvenser av DNA eller RNA.

Exempel på tillämpningar av oligonukleotider inkluderar:

1. Seqvensspecifik hybridisering: Oligonukleotider kan användas som probes för att detektera specifika DNA- eller RNA-sekvenser genom komplementär bindning till deras målsekvenser.
2. Mutagenes: Oligonukleotider kan användas för att introducera specifika mutationer i en given sekvens genom att ersätta, insätta eller ta bort nukleotider.
3. Polymeraskedjanreaktion (PCR): Oligonukleotider används som primers i PCR-reaktioner för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
4. Antisense-teknik: Oligonukleotider kan syntetiseras så de är komplementära till en viss mRNA-sekvens och binder till den, vilket hindrar translationen av genen till protein.
5. RNA-interferens (RNAi): Dubbelsträngade små interfererande RNA (siRNA) kan skapas genom att två komplementära oligonukleotider kombineras och används för att specifikt störas eller knockdown en given mRNA-sekvens.
6. CRISPR/Cas-system: Oligonukleotider används för att skapa guider RNA (gRNA) som leder Cas-nukleaser till en given DNA-sekvens för att klippa bort, ersätta eller redigera den.

Inom medicinen refererar "slumpmässig fördelning" eller "randomisering" till ett sätt att tilldela deltagare till olika behandlingsgrupper i en klinisk studie på ett slumpmässigt och oförutsägbart sätt. Detta metod är viktigt för att minimera systematiska fel, så kallade bias, som kan påverka studiens resultat.

Slumpmässig fördelning innebär att varje deltagare har lika stor chans att bli tilldelad till en viss behandlingsgrupp som någon annan deltagare. Detta gör det möjligt att jämföra effekterna av olika behandlingar på liknande grupper av deltagare, och därmed öka sannolikheten för att studiens resultat är representativa för den population som studien undersöker.

Det finns olika metoder för slumpmässig fördelning, till exempel slumptalstabeller, slumpmässiga nummergeneratorer eller blockrandomisering. Slumpmässig fördelning bör utföras av en person som är oberoende av studien och inte känner till deltagarnas identitet eller karaktäristika.

Inflammatoriska tarmsjukdomar (IT) är en grupp av kroniska tarmsjukdomar som karaktäriseras av inflammation i tarmens slemhinna. Det finns två huvudsakliga typer av IT: ulcerös kolit och Crohns sjukdom.

Ulcerös kolit drabbar endast tunntarmen och/eller rectum och kolon, medan Crohns sjukdom kan drabba alla delar av tarmarna, från mun till anus. IT kännetecknas av symtom som diarré, buksmärta, trötthet och viktminskning. Andra symtom kan inkludera blod i avföringen, feber och sår i tarmarna (ulcerationer).

IT orsakas av en kombination av genetiska, miljömässiga och immunologiska faktorer. Behandlingen av IT består ofta av mediciner som reducerar inflammationen, såsom aminosalicylater, kortikosteroider och biologiska läkemedel. I vissa fall kan kirurgi behövas om medicinska behandlingar inte är tillräckligt effektiva eller om komplikationer uppstår.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

OSM-LIF-receptorer, även kända som Oncostatin M- och Leukemia Inhibitory Factor-receptorer, är en typ av receptorproteiner som binder till specifika signalsubstanser i kroppen, såsom Oncostatin M och Leukemia Inhibitory Factor. Dessa receptorer tillhör superfamiljen av cytokinreceptorer och är involverade i en rad cellulära processer som cellsignalering, celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

OSM-LIF-receptorerna består av två underenheter, glykoproteinerna gp130 och LIFR, som tillsammans bildar en funktionell receptor på cellmembranet. När Oncostatin M eller Leukemia Inhibitory Factor binder till den extracellulära domänen av LIFR aktiveras en signalkaskad inne i cellen, vilket leder till att specifika transkriptionsfaktorer aktiveras och reglerar genuttrycket hos målgener.

Dysfunktion eller mutationer i OSM-LIF-receptorerna kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom cancer, autoimmuna sjukdomar och neurodegenerativa tillstånd.

Hypersensitivity är en överdrivet kraftig eller oproportionerlig reaktion av det immunförsvaret mot ett främmande ämne, till exempel ett protein i pollen eller ett läkemedel. Det kan delas in i fyra olika typer (I-IV) beroende på vilken mekanism som orsakar reaktionen. Exempelvis orsakas typ I-hypersensitivitet av omedelbar överkänslighet, där antikroppen IgE utsöndras och binder till mastceller eller basofiler, vilket leder till degranulering och frisättning av mediatorer som orsakar symtomen. Andra typer av hypersensitivitet involverar andra delar av det adaptiva immunförsvaret, såsom T-celler eller komplementsystemet.

"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.

Gentransduktion är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där genetisk information överförs från ett bakteriofag (bakterievirus) till en bacteriecell. Detta sker genom att bakterioviruset infekterar bakterien och inslussar en del av sitt eget genetiska material i den bakteriella cellen under reproduktionen. Denna process kan leda till förändringar i bakteriens genetiska makeup, inklusive potentialen att få nya egenskaper eller bli resistent mot vissa typer av antibiotika.

'Serpiner' är ett samlingsnamn för en familj av proteiner som har serinproteinas-hämmande aktivitet. Ordet 'Serpiner' är en akronym och står för "serine protease inhibitors". Dessa proteiner binder till och inaktiverar specifika serinproteaser, en typ av enzymer som klipper andra proteiner i små bitar. Serpinerna spelar en viktig roll i att reglera olika fysiologiska processer i kroppen, såsom blodkoagulering, inflammation och immunförsvar. Ett exempel på ett serpinprotein är α1-antitrypsin, som hjälper till att skydda lungorna från skada genom att inaktivera neutrofil proteaser. Genetiska mutationer i SERPIN-generna kan leda till sjukdomar såsom emfysem och åldersrelaterad makuladegeneration.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Tumörinfiltrerande lymfocyter (TIL) refererar till en medicinsk term som beskriver när vita blodkroppar kända som lymfocyter migrerar från det blodcirkulerande systemet och infiltrerar en tumör. Dessa lymfocyter kan vara av olika typer, såsom T-celler eller B-celler, och de kan spela en viktig roll i cancerimmunologi eftersom de kan både undertrycka tumöns tillväxt och spridning genom att attackera cancercellerna eller stödja dem genom att utsöndra cytokiner och andra signalsubstanser.

TIL har blivit en aktiv forskningsområde inom cancerbehandling, särskilt inom området immunterapi, där man försöker utveckla terapier som kan förstärka den naturliga förmågan hos lymfocyterna att bekämpa cancerceller. Genom att analysera TIL-mönster och subtyper kan forskare få insikter om prognosen och sannolikheten för ett effektivt svar på immunterapi hos en individuell patient med cancer.

En allergeni är ett främmande protein som kan utlösa en överreagerande immunreaktion hos vissa individer. När en person som är känslig för en viss allergen utsätts för den, producerar deras immunsystem IgE-antikroppar specifika för den allergien. Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofiler i kroppen, vilket orsakar de klassiska allergi symptoms som snuva näsa, irriterade ögon, hosta, hudutslag och andningssvårigheter. Exempel på vanliga allergener inkluderar pollen, husdammsvårtor, djurdander, skalbaggar och vissa livsmedel som nötter, mjölk, ägg, fisk och skaldjur.

Toll-like Receptor 5 (TLR5) är ett protein som tillhör gruppen av pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer hjälper immunsystemet att känna igen och svara på främmande mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR5 är specifikt känd för att binda till ett protein som finns på ytan av flertal bakteriestammar, flagellin, vilket är en komponent av bakteriens flageller (rörliga extremiteter). När TLR5 binder till flagellin aktiveras signaltransduktionsvägar som leder till att immunsystemet producerar cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera ett effektivt immunsvar mot infektion.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

'Blodcellsantal' refererer til antallet af forskellige typer celler i blodet, inklusive røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Antallet af hver type celler kan være vigtigt at kende for diagnosticering og overvågning af forskellige sygdomme og tilstande. Normalværdierne for blodcellsantal varierer alt efter individets alder, køn, sundhedstilstand og andre faktorer.

Haplotyping är en metod inom genetiken som används för att bestämma den specifika kombinationen av gener och genvarianter (snipp) som är ärftliga tillsammans på samma kromosom. Varje individ har två kopior av varje kromosom, en från vardera förälder, och dessa kallas haplotyper. Genom att bestämma haplotypen kan man få information om vilka gener och genvarianter som ärvs tillsammans och hur de möjligen kan påverka varandra och leda till olika fenotyper eller sjukdomar. Haplotypning används bland annat inom forskning, medicinsk diagnostik och för att utveckla personligadiserade läkemedel (precision medicine).

'Slemhinna' (i engelska: 'mucous membrane') är ett slags slimtäckt, yttre vävnadslager som tapetserar inre ytor av kroppen. Det finns i många olika kroppsdelar, till exempel i näsa, mun, tarmar, urinvägar och könsorgan. Slemhinnan skyddar kroppen mot skador, smitta och uttorkning genom att producera ett slem som hjälper till att fånga upp smutsiga partiklar och hålla vätska i kroppen. Den hjälper också till att underlätta rörelser inom kroppen, till exempel när mat passerar genom tarmarna eller när slem lämnar luftvägarna vid andning.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Muromonab-CD3 är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att behandla akut transplantatmotstånd efter organtransplantation. Det består av en monoklonal antikropp som riktar sig mot CD3-receptorn på T-celler, vilket hämmar deras aktivitet och minskar risken för avstötningsreaktioner mot det transplanterade organet.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

Erythropoietinreceptor (EPO-Receptor) är en proteinreceptor som finns på ytan av vissa blodbildande celler, så kallade erytrocyter (röda blodkroppar). Receptorn binder till hormonet erytropoietin (EPO), som produceras i njurarna och styr bildningen av röda blodkroppar. När EPO binder till sin receptor aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till ökat överleve och förökning av erytrocyterna, vilket i sin tur leder till ökat antal röda blodkroppar och högre syretransport till kroppens vävnader.

Defekter eller mutationer i EPO-receptorn kan leda till sjukdomar som exempelvis cancer, då cellerna kan börja föröka sig oreglerat. Dessutom kan abnormalt höga nivåer av EPO orsaka överproduktion av röda blodkroppar, vilket kan leda till sjukdomen polycytemi.

"Svår kombinerad immunbrist" (SCID) är ett allvarligt tillstånd där patienten har en mycket försvagad immunförsvarsmekanism. Detta beror på att patienten saknar fungerande T- och B-celler, som är nödvändiga för att bekämpa infektioner. SCID kan orsakas av genetiska mutationer och är oftast medfödd, men det kan även uppstå senare i livet till följd av vissa sjukdomar eller behandlingar.

Patienter med SCID har mycket liten resistens mot infektioner och kan drabbas av allvarliga komplikationer även vid relativt enkla infektioner. De kan också utveckla autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd. SCID är därför ett livshotande tillstånd om det inte behandlas tidigt och effektivt, ofta genom en benmärgstransplantation eller genetisk therapii.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

LIF står för Leukemia Inhibitory Factor. LIF-receptorn, alfa-underenheten (LIFR-α) är en typ I cytokin receptor som bildar en komplex tillsammans med gp130 när den binder till sin ligand, LIF. Denna receptor/ligand-komplex leder sedan till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och regulering av celldelning, differentiering och apoptos (celldöd). LIFR-α är involverad i en mängd fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, hematopoies (blodbildning) och immunresponser. Mutationer i LIFR-α kan leda till olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer och skelettförändringar.

Kärlinflammation, även kallat coitus-inducerad cervicitis eller postkoital blödning, är ett tillstånd där kvinnan upplever smärta, blödning eller irriterande känslor i underlivet efter samlag. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektion, irritation eller skada på livmoderhalsen (cervix). I vissa fall kan det vara ett tecken på en underliggande gynecologisk problem, såsom cervicitis, endometritis eller sexuellt överförbara infektioner. Det är viktigt för den drabbade att söka medicinsk hjälp om de upplever dessa symptom, särskilt om det är återkommande eller kraftigt, för att få en korrekt diagnos och behandling.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

'Nitriler' är inom kemi en grupp av organiska föreningar som innehåller en eller flera nitrilgrupper (–CN). En nitrilgrupp består av en kolatom (C) bundet till en kväveatom (N) genom en trippelbindning. Exempel på vanliga nitriler är acetonitril (CH3CN), benzonitril (C6H5CN) och cyanogena klormetan (CNCl).

Inom medicinsk kontext kan nitriler ingå i läkemedelsmolekyler, där de ofta bidrar till den farmakologiska aktiviteten. Exempel på läkemedel som innehåller en nitrilgrupp är penicillin och flossina. Dessa läkemedel kan ha antibakteriella, antiinflammatoriska eller smärtstillande effekter.

"c-Fos" er ein proteink that is synthesized in cells as a result of various stimuli, such as growth factors, hormones, and stress. It is a nuclear protein that forms a heterodimer with another protein called "c-Jun," and together they make up the Activator Protein-1 (AP-1) transcription factor complex. AP-1 plays a crucial role in regulating gene expression related to various cellular processes, including proliferation, differentiation, and apoptosis.

Protonkogenproteinet "c-Fos" er ei av de proto-onkogener som ble oppdager i 1980-åra. Proto-onkogener er normale gener som kan bli onkogener hvis de muterer og overproduceres. Overproduksjon av "c-Fos" kan føre til u kontrollertcellegrov, og det har vist seg å være involvert i mange typer av cancer, slik som leukemia og brystkreft.

Cellular degeneration, also known as cell degeneration, refers to the process of deterioration or damage of a cell's structure and function. This can occur due to various reasons such as aging, disease, injury, or genetic mutations. The specific changes that occur during cellular degeneration depend on the type of cell and the underlying cause of the degeneration.

In some cases, cellular degeneration may lead to the death of the cell, while in other cases, the cell may continue to function but at a reduced capacity. Common examples of cellular degeneration include the loss of neurons in neurodegenerative diseases such as Alzheimer's and Parkinson's, the death of heart muscle cells in heart disease, and the degeneration of retinal cells in age-related macular degeneration.

In medical terminology, "celldegranulering" is referred to as "degeneratio cellularis" in Latin.

I'm happy to help! However, I believe there may be a small typo in your question. If you are asking for a experimental definition of "melanoma," here it is:

Melanoma is a type of skin cancer that develops from melanocytes, the pigment-producing cells in the skin. Experimentally, melanoma can be defined as a malignant tumor with the potential to invade surrounding tissues and metastasize to distant organs. It is characterized by the uncontrolled growth of melanocytes, which can form large, irregularly shaped, and often darkly pigmented lesions on the skin.

Experimental research into melanoma involves studying its underlying molecular mechanisms, genetic mutations, and signaling pathways to develop new therapies and treatments. Researchers may use various models such as cell lines, animal models, and patient-derived xenografts to study melanoma progression and response to therapy. The goal of experimental research is to identify novel targets for therapeutic intervention and improve the outcomes for patients with melanoma.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

Osteoblast är en typ av cell som är involverad i benets formation och hälsa. De är mesenchymala celler, vilket betyder att de utvecklas från den sorts stamceller som bildar bindväv, muskler och kärl. När osteoblastcellerna mognar, producerar de ett proteinrikt matrix, som kallas ostéoid, som sedan mineraliseras för att forma benvävnad. Osteoblastcellerna sitter fast i den nya benvävnaden och fortsätter att producera substans som hjälper till att stärka benen. När benvävnaden är fullständigt mineraliserad, kan osteoblastcellerna omvandlas till stillasittande benceller, kända som osteocyty.

CSF2RB (Colony Stimulating Factor 2 Receptor Beta) er en reseptor som består av to deler, en alpha-kjekke og en beta-kjekke. Denne receptoren er involvert i cellesignaleringen for koloni stimulerende faktorer (CSF) som CSF2 (granulocyt-macrofage colony stimulerende faktor, GM-CSF), CSF3 (granulocyt colony stimulerende faktor, G-CSF) og IL-3 (interleukin 3). CSF2RB-receptoren er uttrykt i mange forskjellige slags hvite blodceller, inkludert granulocyter, monocytter, macrofager og lymfocytter. Denne receptoren spiller en viktig rolle i hematopoese, immunfunksjon og inflammasjonsrespons.

Cancer vaccines are a type of immunotherapy that helps the body's immune system to recognize and attack cancer cells. They can be prophylactic (preventive) or therapeutic (treatment) in nature. Prophylactic cancer vaccines, such as the human papillomavirus (HPV) vaccine, are given to healthy individuals to prevent the development of certain types of cancer caused by viral infections. Therapeutic cancer vaccines, on the other hand, are designed to treat existing cancers by stimulating the immune system to destroy tumor cells. These vaccines typically contain specific antigens found on cancer cells, which help the immune system to identify and target them. The goal of cancer vaccines is to enhance the body's natural ability to fight off cancer, potentially leading to improved outcomes and fewer side effects compared to traditional cancer treatments like chemotherapy and radiation therapy.

En läkemedelsinteraktion är ett samspel mellan två eller flera läkemedel som kan påverka deras farmakologiska effekter när de används tillsammans. Detta kan resultera i ökad eller minskad verkan av något eller alla preparaten, förändrad tidsrymd för verkan, eller uppstående biverkningar. Interaktioner kan ske när läkemedel ges samtidigt, eller när ett läkemedel ges inom en viss tid efter att ett annat har tagits. Interaktioner kan också inträffa mellan läkemedel och mat, drycker, närings- eller illiknande substanser. Kroppens egna enzymer och proteiner som påverkar läkemedlets farmakokinetik (till exempel leverns leverans, distribution, metabolism och utsöndring) kan också ingå i interaktioner med läkemedlen.

Läkemedelsinteraktioner kan vara kliniskt betydelsefulla och orsaka allvarliga hälsoproblem, särskilt hos äldre patienter som ofta använder flera läkemedel samtidigt. Därför är det viktigt att identifiera potentiella interaktioner och hantera dem genom att justera doser, ändra behandlingsschema eller välja alternativa läkemedel när det behövs.

Läkemedelstillförsel through the nose, också känd som nasal medicering, är en metod för att administrera läkemedel genom näshålan. Detta kan uppnås genom olika typer av nasala preparat, såsom spray, geler eller droppar.

När ett läkemedel appliceras i näshålan absorberas det genom slemhinnan och transporteras till blodomloppet. Denna metod kan vara speciellt användbar för systemiska behandlingar, där läkemedlet behöver nå specifika områden i kroppen, eller för lokal behandling av problem i näshålan eller slemhinnan, till exempel vid allergier, influensa, sinusit eller andra infektioner.

Läkemedelstillförsel genom näsan kan ha flera fördelar jämfört med andra administrationsmetoder:

1. Snabb påverkan: Läkemedlet absorberas snabbt och börjar verka inom kort tid efter administration.
2. Enkel användning: Nasala preparat är ofta enkla att använda och kräver ingen speciell utbildning eller teknik.
3. Låg risk för biverkningar: Nasala läkemedel tenderar att orsaka färre systemiska biverkningar än oral administration, eftersom de inte passerar genom levern och undviker därmed förstapassagemetabolismen.
4. Lokal verkan: För lokala behandlingar kan nasal administrering ge högre koncentrationer av läkemedlet i målområdet jämfört med systemisk administration.

Det är viktigt att följa anvisningarna för användning och dosering när man använder nasala läkemedel, eftersom överdosering kan leda till biverkningar som irritation, hosta eller slemproduktion i näshålan.

Haptoglobin (Hp) er ein proteine i menneskelig blod som binder seg til friskt hemoglobin (Hb) fra ødelagt røde blir. Dette komplekset forhindrer nedbryting av Hb i nieren og fjerner dette fra cirkulasjonen. Haptoglobinet er en del av akutfasereaktanten (ACS), som stiger under infeksjon eller inflammasjon. Der er tre typer haptoglobiner (Hp 1-1, Hp 2-1 og Hp 2-2) som bestemmes ved genetisk variasjon i Hp-genera.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

Listeriosis är en infektionssjukdom orsakad av bakterien Listeria monocytogenes. Den kan drabba både djur och människor och smittas ofta via föda som inte har tillagats tillräckligt, såsom osten, råa grönsaker, räkor och redan tillagad mat som sedan hanterats på ett olägligt sätt.

Sjukdomen kan vara allvarligare hos vissa grupper, till exempel gravida kvinnor, nyfödda barn, äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar. Symptomen på listerios kan variera från milda, som feber, trötthet, muskelvärk och diarré, till allvarligare såsom meningit, septikemi och abort hos gravida kvinnor.

Läkemedelsbehandling med antibiotika är vanligen nödvändig för att behandla listerios. För att förebygga sjukdomen rekommenderas god hygien vid matlagning och hantering, att undvika rå mat som kan vara smittbärare och att vara extra försiktig med matkonsumtion under graviditet.

"Kroppspulsåder" (koronarartärer) är de blodkärl som förser hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen. Det finns två huvudsakliga koronarartärer: den vänstra och den högra. Den vänstra koronarartären delar sig vanligtvis i en framgående gren, som förser blod till framsidan av vänster ventrikel (den kraftigaste pumpande kamrarna i hjärtat), och en bakre gren, som förser blod till baksidan av både höger och vänster ventrikel. Den högra koronarartären förser blod till höger ventrikel och delar sig ofta i två grenar: en som förser hjärtspetsen (apex) och en annan som förser det bakre delen av höger atrium.

Kroppspulsåder kan drabbas av åderförkalkning (ateroskleros), vilket kan leda till ischemisk hjärtsjukdom, såsom angina pectoris eller hjärtinfarkt.

B-cell differentiation antigens are markers that define the various stages of differentiation and activation in B-cell development. These antigens are proteins or carbohydrates expressed on the surface of B cells at different stages of their development, from early progenitor cells to mature, antibody-secreting plasma cells.

Some examples of B-cell differentiation antigens include:

* CD19, CD20, and CD22: These are markers expressed on the surface of immature and mature B cells.
* CD38: This is a marker expressed on activated B cells and plasma cells.
* CD138 (syndecan-1): This is a marker expressed on plasma cells.
* IgD and IgM: These are markers expressed on the surface of mature, naive B cells.
* IgG, IgA, and IgE: These are markers expressed on the surface of activated B cells that have undergone class switching.

These antigens are important tools for identifying and studying B-cell development and function in health and disease. They can be used to diagnose and monitor various B-cell malignancies, such as leukemias and lymphomas, and to evaluate the effectiveness of therapies that target B cells.

Ett CCL11-chemokin, även känt som eotaxin-1, är ett protein som tillhör superfamiljen av cytokiner och specifikt den underfamilj av CC-chemokiner. Detta protein består av 73 aminosyror och har en molekylvikt på ungefär 8 kDa. CCL11 är involverat i inflammation och immunförsvaret, särskilt genom att attrahera eosinofiler till områden med skada eller infektion. Det produceras av en rad olika celltyper, inklusive mastceller, endotelceller och fibroblaster. I medicinska sammanhang kan förhöjda nivåer av CCL11 vara associerade med allergiska reaktioner och andra inflammatoriska tillstånd.

N-formylmetioninleucyl-fenylalanin, ofta förkortat till fMLF eller fMet-Leu-Phe, är ett tripeptidmolekyll som består av tre aminosyror: formylmetionin (fMet), leucin (Leu) och fenylalanin (Phe). Detta molekyll spelar en viktig roll inom immunologin, eftersom det är ett kemotaktiskt peptid som attraherar specifika vita blodkroppar, så kallade neutrofila granulocyter, till platsen där det bildas.

fMLF produceras av bakterier och andra mikroorganismer under deras celldelning och kan orsaka inflammation när det upptäcks av värdkroppen. Neutrofila granulocyter reagerar på fMLF genom att migrera till platsen där det har bildats, vilket är en del av den immunologiska responsen för att bekämpa infektioner. Detta molekyll används också inom forskning för att studera neutrofilernas funktion och migration.

Prostaglandiner är en grupp lipidmolekyler med hormonell verkan som deltar i en rad fysiologiska processer i kroppen, såsom inflammation, smärta, feber, samt regulering av blodtrycket och skyddande av magslemhinnan. De produceras av en grupp enzymer som heter cyklooxygenaser (COX) från fettsyror som kallas essentiella fettsyror, särskilt arakidonsyra.

Prostaglandiner är kortlivade substanser som verkar lokalt i den cell eller det vävnadsområde där de bildats, och de påverkar ofta cellmembranens permeabilitet och muskulatur. De kan också ha effekter på andra organ och system i kroppen när de transporteras via blodomloppet.

Det finns flera olika typer av prostaglandiner, som varierar i sin struktur och funktion. Exempel på dessa är PGE2, PGF2α, PGD2, PGI2 och TXA2. Varje typ av prostaglandin har en specifik uppsättning effekter på kroppen, men de flesta orsakar inflammation, smärta och feber när de utsöndras i samband med skada eller infektion.

Prostaglandiner kan behandlas terapeutiskt genom att blockera deras produktion med hjälp av läkemedel som kallas icke-steroida antiinflammatoriska mediciner (NSAID), till exempel acetylsalicylsyra, ibuprofen och naproxen. Dessa läkemedel hämmar COX-enzymet och minskar på så sätt mängden prostaglandiner som produceras i kroppen.

Beta-thromboglobulin, också känt som Beta-TG eller PF-4 (Plättfrisättningsfaktor 4), är ett protein som frisätts från aktiverade trombocyter (blodplättar) under blodets koagulationsprocess. Det fungerar som en kemotaxis för neutrofila granulocyter, vilket bidrar till inflammation och den akuta fasen av sårhealing. Förhöjda nivåer av beta-thromboglobulin kan hittas i patienter med tromboemboliska sjukdomar, blodproppar eller andra tillstånd som involverar aktivering av blodplättar.

'Kortikosteroid' är ett samlingsbegrepp för en grupp steroidhormoner som produceras i kortex, den yttre barken av binjuren. De har en rad biologiska effekter och används inom medicinen för att behandla en mängd olika sjukdomar och tillstånd.

Exempel på kortikosteroider är cortisol, aldosteron och de syntetiska glukokortikoiderna som används som antiinflammatoriska läkemedel, såsom dexametason och prednisolon. Dessa läkemedel minskar inflammation, undertrycker immunsystemet och påverkar även ämnesomsättningen.

'Fosfotyrosin' är en biokemisk term som refererar till en aminosyrarest i ett protein som har blivit fosforylerad, det vill säga att ett fosfatgrupp har adderats till tyrosinresten. Denna process kallas för tyrosinfosforylering och är en form av posttranslatorisk modifiering av proteiner. Tyrosinfosforylering spelar en viktig roll i cellsignalering, där den kan aktivera eller inaktivera olika proteiner och på så sätt reglera cellulära processer som celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Tyrosinfosforyleringen katalyseras av en grupp enzymer kallade tyrosinkinaser.

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

CD27 är ett proteinsurfatantigen som tillhör tumor nekros factor-receptor familjen. Det uttrycks på aktiverade B-celler, T-celler och naturliga killer (NK)-celler. CD27 spelar en viktig roll i ko-stimulering av T-celler och B-cellernas differentiering, proliferation och överlevnad. CD27 binder till liganden CD70, som uttrycks på aktiverade T-celler, B-celler och dendritiska celler.

CD27-antigen definieras medicinskt som ett proteinsurfatantigen som kodas av genen CD27 och som är involverad i immunresponsen. Ändringar eller mutationer i CD27-genen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar och cancer.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

I medicinen refererar "odlingsmetoder" till de tekniker och praktiker som används för att odla eller växa celler, vävnader eller organismer under kontrollerade förhållanden i ett laboratorium. Detta görs ofta med avsikt att studera deras egenskaper, funktioner och interaktioner, utveckla nya terapier eller läkemedel, testa toxicitet eller effekter av potentiala behandlingar, eller producera celler eller proteiner för transplantation.

Exempel på odlingsmetoder inkluderar:

1. Cellodling: En teknik där enskilda celler tas från ett vävnadsmaterial och placeras i en kulturlåda med en näringsrik vätska som tillåter cellerna att föröka sig och bilda en monolager av celler på lådans botten.

2. Vävnadsodling: En teknik där celler eller små bitar av vävnad placeras i ett matrixmaterial, såsom en hydrogel, som mimer livsfunktionen och underhåller cellernas överlevnad och tillväxt.

3. Mikrobiell odling: En teknik där bakterier, svampar eller andra encelliga organismer odlas i en näringsrik medium för att studera deras tillväxt, metabolism och interaktioner.

4. Organoidodling: En teknik där tre-dimensionella strukturer skapas från stamceller eller differensierade celler som mimer organens funktion och struktur. Dessa används ofta för att studera development, sjukdom och läkemedelseffekter.

5. Tissue engineering: En interdisciplinär teknik där man kombinerar cellodling, biomaterialvetenskap och ingenjörsvetenskap för att skapa funktionella vävnader som kan användas för regenerativ medicin eller transplantation.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINASE KINASE 4 (MAP2K4) er en del av signaltransduksjonsveien som regulerer cellers vokst, differentiering, apoptose og inflammasjon. MAP2K4 er en serin/treonin-proteinkinase som aktiveres ved stimulering av diverse reseptorer, inkludert reseptorer for faktorer som styrer cellers vekst og differentiering. Aktiviert MAP2K4 fosforylerer og aktiverer i sin tur MAP-kinasen ERK (extracellular signal-regulated kinase), som er involvert i regulering av en rekke cellegrene funksjoner.

MAP2K4 spiller også en viktig rolle i regulering av immunsystemet og inflammasjonen ved å aktivere transskripsjonsfaktorer som kontrollerer ekspressjonen av gener involvert i immunrespons og inflammatoriske prosesser. Dysregulering av MAP2K4-aktiviteten har vært forbundet med ulike sykdommer, inkludert kraftig endret cellvokst og kreft.

Aktiv immunterapi (aktiveret immunterapi) är en form av cancerbehandling som syftar till att stimulera patientens egna immunsvar för att bekämpa cancerceller. Detta skiljer sig från passiv immunterapi, där preparat som innehåller antikroppar eller andra immunförsvarsagenter ges till patienten för att hjälpa till att bekämpa sjukdomen.

Aktiv immunterapi kan involvera olika strategier, såsom:

1. Immuncheckpointblockad: Denna form av behandling innebär användning av monoklonala antikroppar eller andra preparat som blockerar molekylära kontrollpunkter på immuncellerna, vilket frigör deras förmåga att attackera cancerceller.

2. Cancervaccin: En typ av aktiv immunterapi är användning av vacciner designade för att stimulera patientens immunsvar mot cancerceller. Dessa vacciner kan innehålla hela eller delar av tumörceller, proteiner som uttrycks på cancercellernas yta eller andra substanser som hjälper till att aktivera immunsystemet.

3. Adoptiv cellterapi: Denna behandlingsform innebär isolation och expansion av patientens egna immunceller, ofta T-celler, i laboratoriet. Dessa celler behandlas sedan för att öka deras förmåga att känna igen och attackera cancerceller, varefter de införs tillbaka till patienten.

4. Cytokinerterapi: Cytokiner är signalmolekyler som hjälper till att koordinera immunsystemets funktion. I aktiv immunterapi kan cytokiner ges till patienten för att stärka deras immunsvar mot cancerceller.

5. Onkolytiska virusterapi: Denna behandlingsform innebär användning av virus som är specifikt designade för att infektera och döda cancerceller, vilket stimulerar ett starkt immunsvar mot tumören.

'Mycobacterium tuberculosis' är en bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande, aerobisk grampositiv bakterie som har en unik celldelning och en mycket speciell cellvägg som innehåller ett högt lipidinnehåll, vilket gör den motståndskraftig mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. Bakterien sprids främst via luften när en smittad person hostar eller nyser ut bakterier i form av droppar som kan andas in av en annan person.

Många människor som infekteras med M. tuberculosis visar inga symtom alls och har inte någon sjukdom, ett tillstånd som kallas latent TB-infektion (LTBI). Men om bakterien aktiveras och börjar växa i kroppen kan den orsaka en rad symtom, ofta på lungorna, men även på andra ställen i kroppen. Symptomen på tuberkulos kan inkludera hosta som varar länge (vanligtvis tre veckor eller mer), utslag i huden, feber, viktförlust, trötthet och nattsvett.

Tuberkulosen är en behandlingsbar sjukdom, men den kan bli livshotande om den inte behandlas korrekt. Behandlingen av tuberkulos kräver ofta flera olika antibiotika under en lång tidsperiod, vanligtvis under sex månader eller mer.

'Maskantigener' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan vara att ni förväxlar det med 'maskerade antigener', som är ett begrepp inom immunologin. Maskerade antigener är molekyler som har förmågan att undgå upptäckt och attack av det immuna systemet, genom att bära en sorts "mask" av andra molekyler som döljer dem från den immunologiska responsen. Detta sker ofta när ett virus eller en bakterie infekterar en värdcell, där de kan modifiera cellens yta så att det immuna systemet inte känner igen cellen som främmande och attackerar den.

Den atmingsorganens slimhinnan (engelska: respiratory mucous membrane) är den del av andningssystemet som är direkt exponerad för luft och innehåller cilierade epitelceller och slemkörtlar. Dess huvudsakliga funktion är att skydda lungorna från skador, infektioner och främmande partiklar genom att producera slem som fångar upp dessa ämnen och transporterar bort dem via ciliernas rörelser. Den atmingsorganens slimhinnan finns i näsa, näsrör, svalg, luftrör, bronker och lungornas mindre luftvägar (bronkioler och alveoler).

'Myeloid cells' är en övergripande benämning på en grupp celler som utvecklas från stamceller i benmärgen. De differenseras till flera olika typer av blodceller, inklusive:

1. Röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och kolsyra i kroppen.
2. Vita blodkroppar (leukocyter), som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Dessa vita blodkroppar inkluderar granulocytter, monocyter och lymfocyter.
3. Trombocyter (trombocytyt), som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Myeloidceller delas vanligtvis in i två kategorier: myeloblast och monoblast, beroende på vilken typ av cell de utvecklas från. Myeloidceller spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, till exempel myeloproliferativa neoplasmier och akut myeloisk leukemi.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.

Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.

"Fagocyter" er ein betegnelse for ein type av hvite blodceller, som kan "fage" (aksjonverba: fage) og "sy" (aksjonverba: sy) opp framtatte bakteriar og andre utenforkjemningar i kroppen. Ordet kommer fra de græske ordene "phagein", som betyr å ete, og "kytos", som betyr celle.

I medicinsk sammenheng kan fagocytter definieres som:

"En type av hvite blodcellar (leukosit) som engasjerer seg i borttaket og fornildringen av framtatte bakteriar, svamp, døde cellar eller andre utenforkjemningar ved å fage dem opp og sy dem opp innen seg selv. Fagocytter spiller en viktig rolle i kroppens immunforsvar mot infeksjoner og skader."

Fagocytter finst i forskjellige former og størrelser, men de mest alminnelige er neutrofile, monocyter/makrofager og dendritcellar. Disse cellene har ulike funksjoner og plasseringer i kroppen, men de deler alle samme evne til å fage opp og sy opp framtatte bakteriar og andre utenforkjemningar.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Sulfonamider är en grupp av syntetiska antibiotika som verkar bakteriostatiskt, det vill säga de hämmar bakteriers tillväxt och förökning. De gör detta genom att hindra bakteriens förmåga att producera den essentiella aminosyran folsyra, vilket leder till att bakterien inte kan växa eller föröka sig.

Sulfonamiderna är effektiva mot en mängd olika bakterier, inklusive stafylokocker, streptokocker och E. coli. De används vanligen för att behandla olika typer av infektioner, till exempel urinvägsinfektioner, hudinfektioner och öroninfektioner.

Sulfonamiderna är i allmänhet väl tolererade, men kan i sällsynta fall orsaka allvarliga biverkningar som blodbrist, lever- eller njurskada. De bör inte användas hos gravida kvinnor under det första trimesteret på grund av risk för missbildningar hos fostret.

Alfa-1-makroglobulin (A1M) er en plasmaprotein som fungerer som et bredt spektrum protease inhibitor, det vil si at den hindrer nedbrytingen av andre proteiner i kroppen. A1M har også vært påvist å ha anti-oxidative egenskaper og spiller en rolle i cellulær skadeskontroll og reparasjon. Denne proteinet produceres hovedsakelig i leveren og forekommer i høye koncentrasjoner i blodet.

A1M er en del av akutfasevansen, som er en samling av proteiner som øker produksjonen i respons på inflammatoriske stimuli eller fysisk skade. A1M har vært påvist å ha en beskyttende effekt ved forskjellige typer av skader, inkludert infeksjoner, traumer og kirurgiske ingreps.

I medisinsk sammenheng kan forstyrrelser i A1M-produksjonen være forbundet med forskjellige sykdommer og tilstander, som inflammatoriske betennelse, lever sykdommer, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) og flere andre.

Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.

Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.

Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.

Exotoxiner är en typ av toxin som produceras och utsöndras av bakterier och kan skada eller döda celler i den organism de infekterar. Exotoxiner består av två huvuddelar: A-delen, som är den aktiva toxiciteten, och B-delen, som binder till specifika receptorer på målcellernas yta och hjälper till att transportera A-delen in i cellen. Exotoxiner kan orsaka en rad symtom och sjukdomar beroende på vilka celler de infekterar och vilken typ av skada de orsakar.

Antisense oligonucleotides (ASOs) are synthetic single-stranded DNA-like molecules that are designed to bind to specific RNA sequences through base-pairing, forming a DNA-RNA hybrid. This interaction can affect various stages of gene expression, such as transcription, splicing, or translation, leading to the inhibition or reduction of the production of a particular protein. ASOs have been widely studied and developed as potential therapeutic agents for various diseases, including genetic disorders, viral infections, and cancers.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

GATA3 är ett transkriptionellt faktorprotein som binder till GATA-bindningssites i DNA och reglerar genuttrycket hos en mängd olika gener. Proteinet spelar en viktig roll i utvecklingen av flera olika typer av vävnader, inklusive bröst-, njur- och immunceller. I bröstvävnaden är GATA3 involverat i differentieringen av mjölkkörtelceller, och nedsatt funktion av proteinet har associerats med ökad risk för att utveckla bröstcancer. I immunsystemet reglerar GATA3 aktiviteten hos T-lymfocyter och kan påverka deras differentiering och cytokinproduktion.

'Brosk' er en type væv som findes i dyreorganismers krops, herunder mennesker. Det består af et stort antal tynde og fjedrende fibre, der er ophobet i en geléagtig substans. Brosk er ikke så hårdt som knogler, men er mere stiv end muskler og slimhinder.

Broskvævet findes oftest i bevægelige dele af kroppen, hvor det fungerer som en slags amortisering mellem knoglerne og dermed mindsker slid og skader under bevægelse. Et eksempel på et sted, hvor brosk findes, er i knæet, hvor der er et lag brosk bag knæskånen (patella) kaldet det bagre knæbrosk (posterior cruciate ligament).

Brosk har også en vigtig rolle i at absorbere stød og fordele trykket jævnt over et areal. Dette gør det muligt for leddene at bevæge sig glidende og smidigt, uden at blive beskadiget af gentagne slitage.

I takt med alderen kan brosket blive mindre elastisk og forløsere sig, hvilket kan føre til ledbesvær og smerter. Desuden kan skader på brosket være smertefulde og svære at helbrede, da det har en begrænset evne til at regenerere sig selv.

DNA-vaccine, på svenska DNA-vaccin, är en typ av vaccin där genetisk information kodad i DNA används för att stimulera immunförsvaret hos en individ. DNA-vaccinet innehåller ett stycke DNA som har blivit konstruerat för att koda en specifik protein från en patogen, till exempel ett virus eller en bakterie. När DNA-vaccinet introduceras i kroppen, tas det upp av celler och översätts till proteiner med hjälp av värdcellens egna maskineri. Dessa protein kan sedan presenteras för immunsystemet, vilket inducerar en immunrespons som ger skydd mot den specifika patogenen.

DNA-vacciner har visat sig vara säkra och effektiva i djurstudier, men det har varit svårt att uppnå tillräckligt höga koncentrationer av proteinet för att inducerar en stark immunrespons hos människor. Därför forskas det intensivt på metoder för att förbättra effektiviteten hos DNA-vacciner, till exempel med hjälp av elektroporation eller nanopartiklar som kan underlätta upptaget och översättningen av DNA i celler.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

"Växtextrakt" är ett samlingsbegrepp för de aktiva ämnen som utvunnits från växtmaterial. Det kan handla om en rad olika typer av substanser, beroende på vilken typ av växt och metod som använts under utvinningen. Extraktet kan innehålla en mängd olika kemiska föreningar, till exempel alkaloider, fenoler, flavonoider och terpener. Dessa ämnen kan ha medicinska egenskaper och användas inom farmakologin för att till exempel framställa läkemedel.

Metalloendopeptidaser är ett slags enzym som bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en metallion, ofta zink (Zn2+), i aktivt centrum. De kan klyva peptidbindningar både på insidan och utsidan av proteinernas aminosyrorester, till skillnad från exopeptidaser som endast kan klyva peptidbindningar närmast proteinkedjans ändar. Metalloendopeptidaser deltar i en rad fysiologiska processer, såsom blodtrycksreglering, immunförsvar och hjärnfunktion. Dessutom kan överaktiva metalloendopeptidaser vara involverade i patologiska tillstånd som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Ascitesvätska är en patologisk accumulering av exsudat eller transsudat i peritonealcaviteten, vilket orsakar en abdominal ödem. Den kan ha många olika orsaker, till exempel levercirros, cancer, hjärtsvikt, njursjukdom och infektioner som tuberkulos. Ascitesvätskan kan vara klar till opak, och dess biokemiska och cytologiska sammansättning kan variera beroende på orsaken. Vid behov kan ascitesvätska dräneras för att lindra symtomen och förebygga komplikationer som infektion eller magsäckruptur.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

'Undertryckande, kemiskt' refererar till användning av läkemedel eller kemiska substanser för att undertrycka, minska eller kontrollera en viss funktion i kroppen. Detta kan användas terapeutiskt för att behandla olika sjukdomstillstånd, såsom cancer, psykiatriska störningar och autoimmuna sjukdomar.

Exempel på undertryckande, kemiska läkemedel inkluderar:

1. Chemotherapi: Används för att behandla cancer genom att förstöra snabbt delande cancerceller.
2. Immunosuppressiva läkemedel: Används för att undertrycka det immuna systemet och förhindra organavstötning efter en transplantation.
3. Antipsykotiska läkemedel: Används för att behandla psykiatriska störningar, såsom schizofreni och bipolär sjukdom, genom att påverka signalsubständerna i hjärnan.
4. Antiinflammatoriska läkemedel: Används för att behandla autoimmuna sjukdomar och inflammation genom att minska aktiviteten i immunsystemet.

Det är viktigt att notera att användning av undertryckande, kemiska läkemedel kan ha biverkningar och ska endast användas under övervakning av en licensierad läkare.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

En brännskada är skada på huden, slemhinnor eller vävnader som orsakas av direkt kontakt med en hetta källor, såsom eld, het luft, smältande plaster eller kemikalier. Brännskador klassificeras vanligtvis baserat på svårighetsgraden av skadan, som vanligen mäts i grader:

* Första gradens brännskada: Skador på ytan av huden som orsakar rödhet, smärta och lätt svullnad. Inom några dagar bildas en skorpa och sedan läker huden utan blåsa eller ärrbildning.
* Andra gradens brännskada: Djupare skador som orsakar blåsor, rödhet, smärta och svullnad. Skadan kan sträcka sig till djupt i huden och kan leda till ärrbildning.
* Tredje gradens brännskada: Allvarliga skador som orsakar fullständig förstörelse av huden och underliggande vävnader, inklusive muskler, senor och benmärg. Skadan kan leda till permanenta ärrbildningar och funktionsnedsättningar.

Brännskador behandlas vanligtvis med smärtstillande mediciner, rengöring av skadan, fuktig förbindelse och eventuellt kirurgi för att reparera eller ersätta skadade vävnader.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

En läkemedelsprövning, även känd som klinisk prövning eller studie, är en systematisk undersökning av ett läkemedel som utförs på människor för att fastställa dess säkerhet, effektivitet och kvalitet. Denna process inkluderar faser där läkemedlet testas på allt fler individer, från en liten grupp friska volontärer till större grupper av patienter med specifika sjukdomar eller tillstånd.

Läkemedelsprövningar har som mål att fastställa läkemedlets farmakologiska egenskaper, optimala dosering, biverkningar och risker, jämfört med befintliga behandlingsalternativ. Dessa studier utförs enligt etiska riktlinjer och god klinisk praktik, under tillsyn av myndigheter som till exempel United States Food and Drug Administration (FDA) eller Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA).

Läkemedelsprövningar är en nödvändig del av utvecklingen av nya läkemedel, för att säkerställa deras säkerhet och effektivitet innan de godkänns för allmän användning.

"Respiratory burst" är ett begrepp inom cellbiologi och immunologi som refererar till en process där vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager, under aktivering av olika signalsubstanser ökar sin syreförbrukning kraftigt. Detta sker genom att de aktiverar ett enzymkomplex som kallas NADPH-oxidas, vilket leder till produktionen av superoxidradikaler och andra reaktiva syremolekyler. Dessa molekyler fungerar som ett försvar mot mikroorganismer genom att skada deras cellmembran och inre strukturer. Respiratory burst är en viktig del av det ospecifika immunförsvaret hos däggdjur.

"Paracrine communication" är en form av signalsubstanser (t.ex. hormoner, cytokiner eller tillväxtfaktorer) som frisätts från en cell och verkar på grannceller i närheten genom att binda till receptorer på deras cellyta. Det skiljer sig från autokrin communication, där signalsubstansen verkar på samma cell som den har frisatts ifrån, och endokrin communication, där signalsubstanser transporteras via blodomloppet till målceller på annan plats i kroppen. Parakrin communication är en viktig mekanism för cellytt-till-cellytt kommunikation inom lokal miljö och spelar en avgörande roll i regleringen av cellulär differentiering, proliferation, överlevnad och apoptos.

Genistein är ett floroglucinol-derivat som tillhör isoflavonoidgruppen av flavonoider. Det förekommer naturligt i vissa växter, särskilt i sojabönor och sojaliknande produkter. Genistein är känt för sin förmåga att binda till estrogenreceptorer och har därför både agonistiska och antagonistiska effekter beroende på typen av receptor och koncentrationen. Det har också visat sig ha potential som ett kemopreventivt medel genom att hämma angiogenes och cellcykeln, och kan ha en roll i att skydda mot kardiovaskulära sjukdomar, cancer och postmenopausala symtom.

'Lipid A' är ett centralt beståndsdel i lipopolysackarider (LPS), som är en viktig komponent i yttre membranet hos Gram-negativa bakterier. Lipid A utgör den hydrofoba basen till LPS och är ansvarigt för dess endotoxiska egenskaper. Det består av en disackaridstruktur som är kovalent bundet till ett antal fettsyror, vilket gör det till en amfifil betaktad molekyl. Lipid A interagerar med toll-like receptor 4 (TLR4) på immunceller och utlöser därmed en inflammatorisk respons hos värden.

Langerhans celler är typen av dendritiska celler som finns i huden och epitelgeweben. De utgör ett viktigt bestånddel i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och initiera en immunrespons. Langerhans cellöar är speciella strukturer som finns i epidermis, den yttre delen av huden, där de sitter mellan keratinocyterna. Deras huvudfunktion är att fagocytera främmande partiklar och proteiner, bryta ner dem till små peptider och presentera dessa för T-celler i lymfknutor. På det sättet hjälper de till att identifiera och eliminera patogener som tränger in i kroppen genom huden.

Repressorproteiner är proteiner som binds till specifika DNA-sekvenser och på så sätt förhindrar transkriptionen av angränsande gener. De fungerar som del av regulatoriska system i celler, där de kan stänga av genuttrycket när det inte behövs. Repressorproteinens aktivitet kan moduleras av olika signalmolekyler, till exempel sekundära meddelandeämnen (secoeder), för att möjliggöra precisely kontrollerad genuttryck. I prokaryota celler är repressorprotein ofta en del av operonregulatoriska system, medan de i eukaryota celler oftare är involverade i regleringen av enskilda gener.

Extracellular Matrix (ECM) proteins refer to a diverse group of molecules that provide structural and biochemical support to cells in tissues and organs. The ECM is composed of a complex network of proteins, glycoproteins, and carbohydrates that are produced by the cells themselves and deposited into the extracellular space.

ECM proteins can be classified into several categories based on their functions and structures. Some of the major classes of ECM proteins include:

1. Collagens: These are the most abundant proteins in the ECM, and they provide strength and structure to tissues such as skin, tendons, and bones.
2. Proteoglycans: These are complex molecules that consist of a core protein attached to one or more glycosaminoglycan chains. They play important roles in maintaining tissue hydration, providing cushioning and lubrication, and regulating the diffusion of molecules within the ECM.
3. Elastin: This is a highly elastic protein that allows tissues such as blood vessels and lungs to stretch and recoil.
4. Fibronectins: These are large glycoproteins that bind to various ECM components, including collagens, proteoglycans, and integrins on the cell surface. They play important roles in cell adhesion, migration, and differentiation.
5. Laminins: These are large cross-shaped proteins that are a major component of basement membranes, which provide structural support to epithelial and endothelial cells.

Overall, ECM proteins play crucial roles in maintaining tissue structure and function, and abnormalities in their composition or organization can contribute to various diseases, including fibrosis, cancer, and degenerative disorders.

Allergisk kontaktdermatit är en hudreaktion orsakad av ett överkänslighetsresponsbart immunsystem mot en specifik substans som kommit i kontakt med huden. Detta kallas för en typ IV-överkänslighetsreaktion, där T-celler aktiveras och orsakar inflammation i huden.

Symptomen på allergisk kontaktdermatit innefattar ofta rödhet, klåda, smärta, svullnad och blåsor på huden. Reaktionen kan uppstå några timmar eller dagar efter att substansen har kommit i kontakt med huden. De vanligaste orsakerna till allergisk kontaktdermatit är kosmetiska produkter, smycken, latex, mediciner och kemikalier som används vid arbete eller i vardagslivet.

För att diagnostisera allergisk kontaktdermatit kan en hudtest (patch test) behövas, där den misstänkta substansen appliceras på huden under en viss tidsperiod för att se om en reaktion uppstår. För att behandla allergisk kontaktdermatit kan kortikosteroider och antihistaminer användas för att reducera inflammation och lindra symptomen. Det är också viktigt att undvika den specifika substans som orsakar reaktionen i framtiden.

Tuberkulose (TB) er en infektionssygdom forårsaget af bacillus Calmette-Guérin (BCG)-bakterien, der primært angriber lungerne, men som også kan sprede sig til andre dele af kroppen. Symptomerne på TB kan være hårdt at identificere og kan variere fra person til person, men ofte inkluderer de hoste, feber, træthed, sveden om natten og vægttab. TB er typisk behandlingsbar med antibiotika, men behandlingen kan vare op til seks måneder eller mere for at sikre fuldstændig udryddelse af bakterierne. Hvis TB ikke behandles korrekt og i tide, kan det være livstruende og føre til alvorlige komplikationer som bl.a. lungefibrose og andre permanente skader på lungerne.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

I'm sorry for any confusion, but "Makrofag-1-antigen" is not a widely recognized or established medical term in the field of immunology. It seems like it might be a combination of terms referring to "macrophages," which are a type of white blood cell that engulfs and destroys foreign substances, and "antigens," which are substances (usually proteins) on the surface of cells, or particles that can cause an immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition for this term.

It's possible that there might be some confusion with the term "M1 macrophages," which refers to a specific activation state of macrophages characterized by their production of pro-inflammatory cytokines and their ability to kill intracellular pathogens. However, I would recommend consulting the original source or context in which this term was used to determine its precise meaning.

En hjärtmuskel (eller miokard) är ett speciellt slag av muskelvävnad som utgör väggarna till hjärtat. Det består av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera koordinerat och pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskeln har förmågan att kontrahera oavbrutet under hela livet, och den drivs av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem. Denna koordinerade kontraktion är viktig för att hjärtat ska fungera effektivt och pumpa blod till alla delar av kroppen.

Enligt medicinskt perspektiv är plasmaceller typen av vita blodceller som producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner. De utvecklas från B-celler i samband med en immunrespons för att hjälpa till att bekämpa infektioner. Plasmaceller producerar stora mängder av specifika antikroppar som är riktade mot en viss främmande substans, såsom en bakterie eller ett virus. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera patogenen från kroppen. Plasmaceller kan leva i vävnader över längre perioder och fortsätta att producera antikroppar för att ge immunitet mot en specifik patogen även efter att sjukdomen har botats.

Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.

Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Antioxidanter är en beteckning för ämnen som kan hämma eller förhindra oxidation av andra ämnen. Oxidation är en kemisk reaktion där ett ämne reagerar med syre, vilket kan leda till skada på celler och vävnader i kroppen.

Antioxidanter fungerar genom att ge upp sina elektroner för att neutralisera fria radikaler, som är instabila molekyler som saknar en elektron och letar efter en annan att stjäla. Genom att ge bort en egen elektron till en fri radikal kan antioxidanter stabilisera den och förhindra skada på celler och vävnader.

Exempel på antioxidanter inkluderar vitamin C, vitamin E, betakaroten, selen och flavonoider. Dessa kan hittas i många livsmedel som frukt, grönsaker, nötter och frön. Många studier har visat att en hög konsumtion av antioxidantrika livsmedel kan vara förknippat med lägre risk för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och cancer.

Granulcyter är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. Det finns två huvudtyper av granulocyter: neutrofila granulocyter och eosinofila granulocyter.

Neutrofila granulocyter, även kallade neutrofiler eller polymorfonukleära leukocyter (PMN), är de vanligaste typerna av vita blodkroppar i människokroppen och utgör ungefär 50-70% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (svälja upp) främmande partiklar och bakterier. När de aktiveras, migrerar neutrofila granulocyter till inflammationsområden i kroppen där de hjälper till att eliminera infektioner.

Eosinofila granulocyter är en annan typ av granulocyter som utgör ungefär 1-3% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa parasitära infektioner och spela också en roll i immunförsvaret mot allergenexponering. Eosinofila granulocyter innehåller granuler med speciella proteiner, såsom major basic protein (MBP) och eosinofil peroxidas (EPO), som kan skada parasiter och främmande partiklar.

Granulcyter har fått sitt namn på grund av de granuler som finns inne i deras cytoplasma, vilka innehåller olika enzymer och proteiner som hjälper till att bekämpa infektioner. När granulocyterna aktiveras, frisätts dessa granuler och de speciella proteiner och enzymerna släpps lösa i omgivningen för att hjälpa till att eliminera patogener.

Toll-like Receptor 3 (TLR3) är ett slags proteiner som tillhör gruppen pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturer, så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), på patogena mikroorganismer som virus, bakterier och svampar. När TLR3 binder till sin specifika ligand, en dubbelsträngad RNA-molekyl från exempelvis ett virus, aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till att cellen svarar på infektionen genom att producera cytokiner och andra immunaktiva mediatorer. TLR3 är därför en viktig del av vår immunförsvarsmekanism mot infektioner.

"Decidua" är en medicinsk term som refererar till den del av livmodern (endometriet) hos däggdjur, inklusive människan, som utsöndrar speciella celler och vävnad under graviditeten för att möjliggöra för ett befruktat ägg att fästas och utvecklas. Den består av två skikt: decidua basalis (den del som är närmast muskulaturen i livmodern) och decidua capsularis (den del som är närmast fosterhinnan).

Deciduan vävnaden bildas genom en process där endometriet omformas för att stödja fostret under graviditeten. Den innehåller blodkärl, immunceller och hormonreceptorer som hjälper till att reglera fostrets tillväxt och skydda mot infektioner. Efter förlossningen eller abort avlägsnas denna vävnad genom menstruationen.

Cyklooxygenashämmare, även kända som icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), är en grupp av läkemedel som hämmar enzymet cyklooxygenas (COX). Detta enzym är involverat i produktionen av prostaglandiner, som är hormonliknande ämnen som orsakar inflammation, smärta och feber.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 produceras kontinuerligt i kroppen och är involverad i skyddande funktioner som skyddar mag-tarmkanalen, medan COX-2 produceras under inflammatoriska förhållanden och orsakar inflammation och smärta.

Cyklooxygenashämmare hämmar båda typerna av COX-enzym, men de flesta moderna läkemedlen är selektiva COX-2-hämmare, vilket innebär att de främst hämmar COX-2 och har mindre effekt på COX-1. Detta gör att de kan ha lägre risk för biverkningar som mag-tarmrubbningar jämfört med traditionella icke-selektiva cyklooxygenashämmare som till exempel acetylsalicylsyra (Aspirin).

Exempel på vanliga cyklooxygenashämmare inkluderar ibuprofen, naproxen, celecoxib och diclofenac. Dessa läkemedel används ofta för att lindra smärta, feber och inflammation i samband med till exempel muskel- och ledskador, men de kan också användas för att behandla långvariga inflammatoriska sjukdomar som reumatoid artrit.

RANK-liganden, också känd som TNFSF11 (Tumor Necrosis Factor-Related Apoptosis-Inducing Ligand), är ett protein som spelar en viktig roll i benomsättningen och immunförsvaret. Det produceras av aktiverade T-celler och binder till receptorn RANK (Receptor Activator of NF-kB) på osteoklastprekursorceller, vilket leder till deras differentiering, aktivering och överlevnad. Osteoporos, kronisk inflammation och cancerbenägna sjukdomar kan vara relaterade till störningar i RANK-ligand/RANK-signalvägen.

Crohn's disease is a type of inflammatory bowel disease (IBD) that can affect any part of the gastrointestinal tract, from the mouth to the anus. It is a chronic condition characterized by inflammation, which can lead to symptoms such as abdominal pain, diarrhea, fatigue, weight loss, and malnutrition.

The exact cause of Crohn's disease is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and immune system factors. The condition often presents with skip lesions, which means that areas of normal tissue are interspersed between areas of inflammation. This can make the diagnosis and treatment of Crohn's disease challenging.

There is currently no cure for Crohn's disease, but various treatments can help manage symptoms and reduce the frequency and severity of flare-ups. Treatment options may include medications such as anti-inflammatory drugs, immunosuppressants, and biologic therapies, as well as surgery in some cases.

If you suspect that you or someone you know may have Crohn's disease, it is important to seek medical attention from a healthcare professional for proper diagnosis and treatment.

IRF-1 (Interferon Regulatory Factor 1) er en transskripsjonsfaktor som hører til IRF-familien og spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet og inflammasjonen. IRF-1 aktiveres som svar på infeksjonssignaler, såsom interferon (IFN), og binder seg til specifikke DNA-sekvenser for å regulere uttrykket av gener involvert i immunresponsen, inkludert gener involvert i antivirale svar, apoptose og cellulær prosesser som relaterer til infeksjon og immunitet. IRF-1 kan også være involvert i onkogenese og tumorsuppresjon.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

'Freunds adjuvans' är ett typ av immunologiskt adjuvans, som utvecklades på 1930-talet av den österrikiska immunologen och bakteriologen Jules Freund. Det består av en emulsion gjord av mineralolja, vatten och ett heat-killed mycobacterium tuberculosis-bakterie (ofta använder man stammarna H37 Ra eller M. avium).

När 'Freunds adjuvans' injiceras tillsammans med ett antigen, stimulerar det starkt immunsystemet att svara på antigenet och generera en starkare och längre varaktig immunitet än vad antigenet skulle ha gjort på egen hand. Detta uppnås genom att adjuvansen aktiverar celler i det immunförsvaret, såsom makrofager och dendritceller, vilket leder till en kraftigare presentation av antigenet till T-celler och B-celler.

Det är värt att notera att 'Freunds adjuvans' inte används i människor på grund av sin potential att orsaka lokal reaktioner, abscesser och granulomatösa inflammationer. Det används dock fortfarande i forskningssyfte inom djurmodeller för att undersöka immunresponser.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

En proteasomhämmare är ett läkemedel som hämmar funktionen hos proteasomen, ett proteincomplex som bryter ner andra proteiner inuti celler. Proteasomer spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas, det vill säga balansen mellan syntes och nedbrytning av proteiner. Genom att hämma proteasomernas funktion kan man påverka nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, vilket gör att proteasomhämmare används som en typ av cancerläkemedel. Proteasomhämmare används bland annat vid behandling av multipelt myelom, mantlecellslymfom och andra typer av cancer. Exempel på godkända proteasomhämmare är bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis) och ixazomib (Ninlaro).

CD18 (eller CD18 molekylärt identifieringsnamn: ITGAM) är ett integrin-protein som förekommer på ytan hos vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det bildar tillsammans med CD11b (eller CD11b/ITGAM) komplexet MAC-1 (eller CR3), som är involverat i adhesion, migration och fagocytos av neutrofila granulocyter. CD18-antigen betecknar därför vanligtvis detta proteins existens på cellens yta. Defekter i CD18-gener kan leda till olika former av immunbrist, såsom Leukocytadhäsionsdefekt (LAD) typ 1.

Bcl-x-protein är ett protein som tillhör Bcl-2-familjen, som innehåller proteiner med en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos). Bcl-x-proteinet finns i två isoformer, Bcl-xL och Bcl-xS, som har olika funktioner. Bcl-xL är ett antiapoptotiskt protein som hjälper till att förhindra cellens död, medan Bcl-xS istället verkar förena sig med andra proteiner för att främja apoptos.

Bcl-x-proteinet har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och reglering av cellens överlevnad eller död. Det inkluderar bland annat BH1, BH2 och BH3-domäner, som är involverade i protein-protein-interaktioner, samt en C-terminal transmembrandomän som möjliggör för proteinet att lokaliseras till mitokondriens yta.

Dysreglering av Bcl-x-proteinet och andra medlemmar i Bcl-2-familjen har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

CD4-CD8-kvot är ett laboratoriemedicinskt mått som används för att hjälpa till att bedöma graden och typen av immunsvaghet hos en individ, särskilt vid HIV/AIDS. CD4 (eller T-hjälpcellar) och CD8 (eller T-suppressorceller) är två typer av vita blodkroppar som spelar viktiga roller i immunförsvaret.

CD4-celler hjälper till att koordinera immunsvar, medan CD8-celler hjälper till att dämpa immunsvar och eliminera virusinfekterade celler. Normala värden för CD4-CD8-kvoten är mellan 1 och 3. En låg kvot (3) kan också vara avvikande och kan indikera andra sjukdomar som påverkar immunförsvaret, såsom autoimmuna sjukdomar eller cancer.

Poly I:C är ett syntetiskt viralt mimiker, vilket betyder att det efterliknar vissa aspekter av en virusinfektion. Det består av dubbelsträngad RNA (ribonukleinsyra) som bildats genom polymerisation av adenosin och inosinmonofosfat.

I immunologisk terminologi är Poly I:C ett toll-like receptor 3 (TLR3) agonist, vilket betyder att det binder till TLR3-receptorer på vissa immunceller och stimulerar deras aktivitet. Detta leder till en kaskad av händelser som resulterar i att cellerna producerar cytokiner och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Poly I:C används ofta i forskning för att studera virusinfektioner och inflammatoriska reaktioner, eftersom det aktiverar samma signalvägar som många virus gör när de infekterar celler.

En Helicobacterinfektion är en infektion orsakad av bakterien Helicobacter pylori, som främst koloniserar magsäcken och tolvfingertarmen. Bakterien kan orsaka olika mag- och tarmsjukdomar, till exempel gastriter (maginflammation), duodenit (tarmsäckinflammation) och ulcus (sår) i magsäcken eller tolvfingertarmen. Infektionen kan även öka risken för magcancer. Symptomen på en Helicobacterinfektion kan variera mycket, från buksmärta och illamående till kräkningar och viktminskning. Behandlingen av Helicobacterinfektioner består vanligtvis av kombinationsterapi med antibiotika och läkemedel som reducerar magsyraproduktionen.

Kloramfenikol-O-acetyltransferas (COAT) är ett enzym som katalyserar aketylering av antibiotikummet kloramfenikol till kloramfenikol-O-acetat. Detta orsakar att kloramfenikol blir inaktiverat och kan inte längre utöva sin bakteriestoppverkan.

Detta enzym förekommer naturligt hos vissa bakterier, som har utvecklat resistens mot kloramfenikol genom att modifiera antibiotikumet så att det blir ineffektivt. När kloramfenikol binder till COAT-enzymet överförs en acetylgrupp från acetyl-CoA till kloramfenikol, vilket leder till bildandet av kloramfenikol-O-acetat som inte har någon antibiotisk verkan.

Detta är ett exempel på ett resistensmekaniskt enzym som kan orsaka bakteriernas resistens mot vissa antibiotika, vilket kan leda till svårbehandlade infektioner och komplikationer i kliniska sammanhang.

Immunprecipitation (IP) är en biokemisk metod som används för att isolera och koncentrera specifika proteiner eller nucleinsyra-protein-komplex från en komplex biologisk blandning, såsom celllysat eller serum. Denna teknik bygger på principen om antigen-antikroppsreaktion där ett specifikt antikroppar (immunglobulin) binder till sitt korresponderande antigen (protein av intresse).

I immunprecipitationsexperimentet inkuberar man celllysat eller serum med ett specifikt antikropp som är bundet till en fast fas, såsom magnetiska perler eller en plasttub. Under inkuberingstiden binds antikroppen till sitt korresponderande antigen i lösan fasen. Sedan sköljs systemet för att avlägsna ospecificerat bundna proteiner och andra komponenter. Slutligen elueras immunkomplexen från fast fasen, vilket resulterar i en renare fraktion av det protein av intresse som kan analyseras ytterligare med olika metoder, såsom västra blotting eller masspektrometri.

Immunprecipitation används ofta i forskning för att undersöka interaktioner mellan proteiner, identifiera posttranslatoriska modifikationer och bestämma relaterade signaltransduktionsvägar.

Amnion är en membran som omger fostret inuti livmodern hos däggdjur. Det utgör en del av den yttre embryofonen och bildas under fosterutvecklingen. Amnionen fylls med ett klart, vattenliknande fluid som kallas amnionskiktet eller fostervattnet, vilket hjälper till att skydda fostret och ge ett flexibelt utrymme för fostrets rörelser under graviditeten. Amnion är en del av moderkakan (placentan) som ger näring och syre till fostret genom navelsträngen.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

Trombocytaktiveringsfaktorer (TPA) är proteiner som aktiverar trombocyter (blodplättar), vilket leder till att de blir mer klebriga och kan hjälpa till att stänga av blödningar. Det finns flera olika TPA, men ett exempel är thromboxan A2. När trombocyterna aktiveras bildas även substansen ADP (adenosindifosfat), som kan leda till en fortsatt aktivering av fler trombocyter. TPA spelar därför en viktig roll i hemostasen, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stänga av skador på kärlen.

Toll-like receptor 1 (TLR1) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturer på patogener, såsom bakterier, svampar och jungfruliga virus. När TLR1 binder till sin ligand aktiveras en signaltransduktion som leder till att immunsystemet sätts igång och börjar producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektionen. TLR1 bildar heterodimerer med TLR2 och tillsammans kan de känna igen och binda till triacylaterade lipopeptider, vilket är en typ av struktur som finns på bakteriers yta.

'Odlingssubstrat, serumfria' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och betyder på svenska ungefär 'odlingsmedium, serumfritt'.

Ett odlingsmedium är en näringsrik lösning som används för att odla bakterier, celler eller vävnader utanför ett levande väsen. Olika arter av mikroorganismer och celler har olika behov av näring och livsvillkor, vilket gör att det finns en mängd olika odlingsmedier som kan anpassas efter vad som ska odlas.

'Serumfri' betyder att serum, ett proteinrika vätska som utvinns från blod, inte ingår i odlingsmediet. Serum används ofta som en källa till näring och tillväxtfaktorer när man ska odla celler, men det finns också situationer där man vill undvika serum för att undvika påverkan från dess innehåll av till exempel växthormoner eller tillväxtfaktorer. I stället kan man använda en serumfri odlingsmedie som istället innehåller andra substanser som kan ersätta serums funktion.

Epidermis är den yttersta delen av huden och består av flera cellskikt. Det översta skiktet kallas stratum corneum och är ett tätt packat skikt av döda hudceller som fungerar som en barriär mot vatten, bakterier och andra skadliga ämnen. Övriga skikt innehåller levande celler som producerar den hornartade substansen keratin och skyddar mot mekanisk skada. Epidermis saknar blodkärl och får närings- och syresubstanser via diffusion från det underliggande hudlagret, dermis.

'Tonsiller' är ett par läppar som finns på sidorna av svalget (farynx) i halsen. De består av lymfvävnad och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fånga bakterier och virus som andas in via näsa och mun. Tonsillerna kan bli inflammerade och smitta, vilket kallas tonsillit eller svalgtupp. I vissa fall kan de också vara för stora och orsaka problem med sväljning eller andning, vilket kan kräva en operation för att ta bort dem (tonsillektomi).

Intralesional injektioner är en typ av injektion där ett läkemedel eller ett terapeutiskt ämne direkt ges in i ett specifikt vävnadsområde eller en läsion i kroppen, till exempel en inflammerad slemhinna, en hudcysta eller en tumör.

Denna metod används ofta när det behandlade ämnet har lokal verkan och ska undvika systemiska biverkningar som kan uppstå om läkemedlet ges via en intravenös (i en ven) eller intramuskulär (i en muskel) injektion.

Ett exempel på ett intralesionellt behandlingsförfarande är när en läkare injicerar kortikosteroider direkt in i en inflammerad slemhinna för att minska inflammationen och lindra symptomen vid till exempel allergisk rhinit eller astma.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

Erythroid progenitor cells are early hematopoietic precursor cells that are committed to the erythroid lineage of blood cell development. These cells are responsible for the production of red blood cells, also known as erythrocytes. Erythroid progenitor cells undergo a series of maturation stages, including the burst-forming unit-erythroid (BFU-E) and colony-forming unit-erythroid (CFU-E), before differentiating into mature erythrocytes. These cells are essential for the production of hemoglobin, the protein responsible for oxygen transport in the blood. Erythroid progenitor cells can be found in the bone marrow and are often studied in the context of erythropoiesis, red cell disorders, and transfusion medicine.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

Organisk kultur (OC) är en metod inom biologi och medicin där levande celler eller vävnader från ett organism odlas i kontrollerade laboratorieförhållanden. I en organkultur kan celler eller vävnader från ett visst organ st stimuleras att bibehålla sin specifika struktur och funktion, vilket gör det möjligt att studera deras särskilda egenskaper i en mer naturlig miljö än vad som är möjligt med tvådimensionella cellkulturer.

Organkulturmetoder kan användas för att studera hur olika läkemedel påverkar olika organ, vilket kan hjälpa till att fastställa doser och identifiera biverkningar innan de testas på människor. Dessa metoder kan även användas för att studera sjukdomsprocesser och utveckla nya behandlingsmetoder, inklusive cell- och genbaserade terapier.

Exempel på organkulturer är lung-, lever-, hjärt- och nervcellskulturer. För att skapa en organkultur tas ofta ett litet stycke vävnad från det aktuella organet, som sedan behandlas med enzymer för att separera cellerna från varandra. Sedan placeras cellerna i en speciell kammare eller platta där de kan odlas och studeras under kontrollerade förhållanden.

Caco-2 cells are a type of human epithelial colorectal adenocarcinoma cell line that is commonly used in scientific research, particularly in the field of drug development and toxicology. These cells have the ability to differentiate and form a monolayer with tight junctions, making them an excellent model for studying intestinal absorption, transport, and metabolism of drugs and other xenobiotic compounds.

Caco-2 cells are also known for their expression of various transporters, enzymes, and receptors that are found in the human intestine, which further enhances their utility as a model system. They have been widely used to study drug permeability, absorption mechanisms, efflux transport, metabolism, and toxicity.

In addition to their use in drug development, Caco-2 cells have also been used to investigate various aspects of intestinal biology, including the study of bacterial pathogenesis, inflammation, and cancer. Overall, Caco-2 cells are a valuable tool in both basic and applied research, providing insights into intestinal physiology and contributing to the development of safer and more effective therapeutic strategies.

Immunotoxiner är en typ av immunterapeutika som kombinerar ett monoklonalt antikropp (mAb) med en toxiskt protein. Målet med användning av immunotoxiner är att specifikt leverera toxinet till celler som uttrycker ett visst antigen, vilket resulterar i dödandet av målcellen.

Monoklonala antikroppar är proteiner som produceras av en specifik klon av B-celler och binder till specifika epitoper på antigener. Genom att koppla samman ett monoklonalt antikropp med ett toxiskt protein kan man skapa en immunotoxin som binder till målcellen via antikroppen och dödar cellen via toxinet.

Immunotoxiner har visat sig vara effektiva i behandling av cancer och andra sjukdomar där specifik celldöd är önskvärd. Dock kan de också orsaka biverkningar som relateras till deras toxicitet, så det är viktigt att balansera effektiviteten mot säkerheten när man använder immunotoxiner i klinisk praktik.

Aminosyrekanaler (α-ketoaminosyror) med en klormetylgrupp (-CH2Cl) som är bundet till kolatomen i α-positionen till karbonylgruppen (-C=O). Dessa ämnen är kemiska byggstenar som används inom organisk syntes, särskilt för att skapa peptidbindningar. De kan också förekomma naturligt i vissa biologiska system.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

"Naturläkemedel" (traditionell kinesisk medicin, TCM) definieras som en helhetssystematisk medicinsk tradition som har utvecklats i Kina under tusentals år. Den bygger på principen om att upprätthålla och återställa balansen i kroppen genom att använda olika behandlingsmetoder, såsom akupunktur, medicinska örter, diettillvägagångssätt, motion och andningstekniker.

TCM:s filosofi är starkt influerad av konfucianismen, taoismen och buddhismen och betonar att människan och naturen är en och samma sak. Sjukdom anses bero på oregelbundenheter i kroppens energi (Qi) eller obalance mellan de fem elementen (trä, eld, jord, metall och vatten). Behandlingen inriktar sig därför på att korrigera dessa oregelbundenheter och återställa balansen i kroppen.

TCM använder ofta naturliga substanser som extrakter från växter, djur och mineraler för att behandla sjukdomar. Varje substans har en unik egenskap och funktion och används i kombination med andra substanser för att skapa en individuell behandling för varje patient.

Det är värt att notera att TCM inte är en ersättning för konventionell medicin, utan kan användas som komplement till den. Det rekommenderas alltid att konsultera en läkare eller tandläkare innan man börjar använda någon form av alternativ medicin.

'Livmoderslemhinna' (endometrium) är den inre, slimsäckiga layern av livmodern (uetrum) hos däggdjur. Den består av glandulära celler som producerar en vätska rik på näringsämnen för att möjliggöra befruktning och embryots tidiga utveckling. Under menstruationscykeln genomgår livmoderslemhinnan regelbundna förändringar under inflytande av hormoner som östrogen och progesteron. Om en befruktning inte sker kommer den att avfallas, vilket orsakar menstruationen.

Purinergic P2X7 receptors are a type of ligand-gated ion channel that are activated by the binding of extracellular adenosine triphosphate (ATP) to the P2X7 receptor subunit. These receptors are widely expressed in many tissues, including immune cells, neurons, and glial cells.

When activated, P2X7 receptors allow for the influx of cations such as calcium (Ca2+) and sodium (Na+), and the efflux of potassium (K+) ions. This ionic flux can lead to a variety of cellular responses, including the activation of intracellular signaling pathways, the release of cytokines and other inflammatory mediators, and in some cases, cell death.

P2X7 receptors have been implicated in a number of physiological processes, such as pain perception, neurotransmission, and immune regulation. They have also been associated with various pathological conditions, including chronic pain, neurodegenerative diseases, and inflammatory disorders. Therefore, P2X7 receptors are an active area of research for the development of new therapeutic strategies to target these conditions.

Lungsjukdomar, även kända som respiratoriska sjukdomar, är en samling medicinska tillstånd som drabbar lungorna och deras förmåga att fungera korrekt. Detta inkluderar, men är inte begränsat till:

1. Astma: En kronisk luftvägsinflammation som orsakar hosta, andnöd och syrgasmangel.
2. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL): En grupp av sjukdomar som inkluderar kronisk bronkit och emfysem, vilket orsakar andningssvårigheter.
3. Lungcancer: Onkologiska tillstånd där cancerceller växer i lungorna.
4. Pneumoni: En infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus eller svampar.
5. Tuberkulos (TBC): En smittsam lungsjukdom orsakad av mykobakteriesläktet.
6. Fibros: En grupp sjukdomar där lungvävnaden blir skador och förtjockas, vilket orsakar andningssvårigheter.
7. Cystisk fibros: En ärftlig sjukdom som orsakar kraftig sekretproduktion i luftvägarna och kan leda till lunginflammation.
8. Lungemboli: En blodpropp i lungorna som ofta orsakas av blodproppar från benen eller höger hjärtkammare.
9. Sömnapné: Andningssvårigheter under sömn, vanligtvis orsakade av förträngning eller avslappnande av luftvägarna.
10. Asbestos: En lungsjukdom som orsakas av exponering för asbest, vilket kan leda till skador på lungvävnaden och cancer.

Bukspottkörtelinflammation, också känd som pancreatit, är en medicinsk tillstånd där bukspottkörteln blir inflammerad. Detta orsakas vanligtvis av en överdriven aktivering av de enzymer som bukspottkörteln producerar för att bryta ned föda i tarmen. När dessa enzymer aktiveras inuti bukspottkörteln, istället för i tarmen, kan de skada vävnaden och orsaka inflammation.

Det finns två typer av bukspottkörtelinflammation: akut pancreatit och kronisk pancreatit. Akut pancreatit är en plötslig och allvarlig sjukdom som kan kräva omedelbar vård, medan kronisk pancreatit utvecklas gradvis över tid och kan orsaka permanenta skador på bukspottkörteln.

Orsakerna till bukspottkörtelinflammation kan vara många, men de vanligaste orsakerna är alkoholmissbruk och gallsten. Andra orsaker kan inkludera vissa läkemedel, infektioner, skador och vissa arvsfaktorer.

Symptomen på bukspottkörtelinflammation kan variera beroende på om det är en akut eller kronisk form av sjukdomen. Till de vanligaste symtomen hör smärta i magtrakten, illamående, kräkningar och feber. I allvarliga fall kan bukspottkörtelinflammation leda till komplikationer som blodförgiftning, andningssvårigheter, diabetes och svårartad magblödning.

Orfvirus, även känt som contagious ecthyma virus eller kontagios ektima virus, är ett DNA- virus som tillhör familjen Poxviridae och släktet Parapoxvirus. Viruset orsakar en infektionssjukdom hos fårorrar, får och getter, men kan också smitta över till människor som hanterar djuren eller deras produkter. Sjukdomen kallas då ofta Orf eller fårorrarsjuka.

Vid mänsklig infektion orsakar viruset vanligen små, svullna sår eller blåsor på huden, oftast runt munnen och näsa, men också på händer och armar. Sjukdomen är i allmänhet mild och självläkande hos människor, men kan vara mer allvarlig för barn och personer med nedsatt immunförsvar.

Det finns inget specifikt behandlingssätt mot Orfvirusinfektion utöver att lindra symtomen som smärta, feber och svullnad. För att förebygga infektionen rekommenderas god handhygien och att undvika direktkontakt med sjuka djur eller deras produkter.

Tuberkulosvaccinet, också känt som BCG-vaccinet (Bacillus Calmette-Guérin), är ett levande attenuerat vaccin som används för att förebygga tuberkulos (TBC). Det utvecklades av Albert Calmette och Camille Guérin på 1920-talet och har sedan dess använts i olika delar av världen.

BCG-vaccinet innehåller en svagt virulent form av Mycobacterium bovis, som är närbesläktat med den bakterie som orsakar mänsklig tuberkulos (Mycobacterium tuberculosis). Genom att exponera individens immunsystem för detta svagt infektiösa ämne stimuleras produktionen av cellmedierad immunitet, vilket ger skydd mot allvarliga former av TBC.

Det är värt att notera att BCG-vaccinet inte erbjuder fullständig immunitet mot tuberkulos och inte används systematiskt i alla länder. I vissa regioner där tuberkulosen är mer utbredd, som till exempel i många länder i Asien och Sydamerika, ges BCG-vaccinet vanligtvis till nyfödda barn för att skydda dem mot allvarliga former av TBC under barndomen. I andra delar av världen, inklusive Sverige, använder man sig inte av rutinimellan BCG-vaccination på grund av den lägre prevalensen av tuberkulos och de begränsade skyddseffekterna hos vaccinet.

Icke desto mindre kan BCG-vaccinet vara användbart i specifika situationer, till exempel för personer som arbetar inom vissa sjukvårdsområden eller för resenärer som planerar att besöka områden med hög förekomst av tuberkulos. Det är alltid viktigt att diskutera behovet och möjligheterna med en läkare innan man bestämmer sig för att vaccinera sig mot tuberkulos.

Toxoplasmosis är en infektionssjukdom orsakad av protozoen *Toxoplasma gondii*. Denna infektion kan drabba många olika djurslag, inklusive både vilda djur och husdjur som katter och hundar. Infektionen sprids vanligtvis genom kontakt med kattens avföring eller genom att äta rått eller underkokt infekterat kött från ett infekterat djur. I de flesta fall orsakar toxoplasmos hos djur inga allvarliga symptom, men i vissa fall kan den leda till allvarligare sjukdomstillstånd, särskilt hos unga eller immunförsvaga djur. Symptomen på toxoplasmos hos djur kan variera beroende på vilken art som är drabbad, men kan inkludera trötthet, feber, svullnader och andningssvårigheter. I allvarliga fall kan infektionen leda till neurologiska symtom eller död.

Caspase inhibitors are substances that block the activity of caspases, which are a family of enzymes involved in programmed cell death, also known as apoptosis. Caspases play a crucial role in the initiation and execution of apoptosis, and their activation leads to the breakdown of cellular structures and proteins, ultimately resulting in cell death.

Caspase inhibitors can be divided into two main categories: synthetic inhibitors and endogenous inhibitors. Synthetic inhibors are designed to specifically target and inhibit caspases, while endogenous inhibitors are naturally occurring molecules that regulate caspase activity within the cell.

Synthetic caspase inhibitors are often used in research to study the role of apoptosis in various biological processes and diseases. They can also be used as potential therapeutic agents for conditions associated with excessive apoptosis, such as neurodegenerative disorders and ischemia-reperfusion injury.

Endogenous caspase inhibitors include proteins like X-linked inhibitor of apoptosis (XIAP), cellular FLICE-inhibitory protein (cFLIP) and survivin, which regulates the activity of caspases and prevent unwanted cell death. Dysregulation of these endogenous inhibitors can lead to uncontrolled cell growth and cancer.

It's important to note that while caspase inhibitors may have potential therapeutic benefits, they may also have unintended consequences such as interfering with normal apoptotic processes and promoting tumor growth. Therefore, more research is needed to fully understand the risks and benefits of using caspase inhibitors in a clinical setting.

Blood proteins, eller blodproteinerna, är en samling av olika proteiner som cirkulerar i blodet. Dessa proteiner har många viktiga funktioner i kroppen, såsom transporterande näringsämnen och hormoner, hjälpa till att koagulera blodet vid skada, och stödja immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Här är några exempel på olika typer av blodproteiner:

1. Albumin: Detta är det vanligaste proteinet i blodplasma och hjälper till att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i kapillärerna. Albumin transporterar också flera olika substanser, såsom fettlösliga vitaminer och läkemedel, runt i kroppen.
2. Globuliner: Dessa är en grupp av proteiner som inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att bekämpa infektioner, och andra proteiner som transporterar lipider, hormoner och järn.
3. Fibrinogen: Detta är ett protein som spelar en viktig roll i blodkoaguleringen. När ett blodkärl skadas och börjar blöda, konverteras fibrinogen till fibrin, vilket bildar en nätverksstruktur som hjälper till att stänga av blödningen.
4. Transferrin: Detta är ett protein som transporterar järn i blodet till olika celler i kroppen.
5. Haptoglobin: Detta är ett protein som binder till fritt hemoglobin, som frigörs när röda blodkroppar bryts ned. Haptoglobinet transporterar sedan det fritt hemoglobinet till levern, där det kan återanvändas eller elimineras.

Även om dessa är några av de viktigaste proteiner som finns i blodplasma, så finns det många andra proteiner som också har viktiga funktioner i kroppen.

'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.

Sårläkning kan delas in i tre faser:

1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.

2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.

3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.

4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.

Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.

Superoxid (O2•−) er en reaktiv iledsradikal som dannes når ett il oxygenatom mister en elektron. Det oppstår naturlig i kroppen som en biprodukt av cellulær aerob respirasjon, og er en del av den normale redox-homeostasen i levende organismer. Superoxid er imidlertid også skadelig i høye koncentrasjoner og kan forårsake oxidativ stress og skade cellulære komponenter som lipider, proteiner og DNA. Dette kan føre til en rekke medisinske tilstander, inkludert aldring, kronisk inflammasjon, kardiovaskulær sykdom og cancer.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

C/EBP beta, også kjent som CCAT/enhancer-binding protein beta, er en transskripsjonsfaktor som binder til DNA og hjelper med å regulere uttrykket av gener relatert til cellulær differentiering, proliferasjon og apoptose. Det spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons, inflammasjon og metabolisme. Mutasjoner i C/EBP beta-genet har vært forbundet med ulike sykdommer, inkludert type 2-diabetes og kraftige former for leukemia.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

Filariasis är en parasitär infektion som orsakas av små maskliknande parasiter, kallade filarier, som tillhör arterna Wuchereria bancrofti, Brugia malayi och Brugia timori. Dessa parasiter sprids genom bettet av myggor och infekterar människors lymfkärl och underhud, vilket kan leda till en rad symtom som varierar beroende på vilken art parasiten tillhör och hur länge sjukdomen har varat.

Infektionen kan vara asymptomatisk eller orsaka milda symtom som svullnad och rodnad av huden, små knölar under huden (kallade "knottor") och allmänna symptom som trötthet, feber och muskelsmärta. I mer allvarliga fall kan infektionen leda till lymfedemi (svullnad av lemmar), skrotal hydrocele (svullnad av skrotum) och elefantiasis, en svår och ofta permanent svullnad av armar, ben eller könsorgan.

Filariasis är vanligast i tropiska och subtropiska regioner, särskilt i Afrika, Sydostasien och Latinamerika. Behandlingen av filariasis består vanligen av mediciner som dödar parasiterna och minskar symtomen, såsom diethylcarbamazine (DEC) och albendazole. I vissa fall kan kirurgi behövas för att korrigera allvarliga komplikationer, till exempel elefantiasis. Preventiva åtgärder som bekämpning av myggor och skydd mot myggbett är också viktiga för att förebygga infektioner.

Protein undersyrer, også kjent som proteindefisiens, refererer til et tilstand hvor individet ikke får nok proteiner for å oppfylle sine kroppsbehov. Protein er en viktig byggestoff for kroppen og er involvert i mange funksjoner som muskelforming, immunforsvar, hormonproduksjon og andre essensielle biokjemiske prosesser.

En proteinundersyre kan føre til en rekke negative helsekonsekvenser, herunder vansakhet, svakt muskeltonus, økt risiko for infeksjoner, langsom vekst hos barn og unge, og i alvorlige tilfeller kan det føre til komplikasjoner som lever- og hjertesvikt. Proteinundersyre kan være akutt eller kronisk og kan skyldes en rekke forskjellige faktorer, inkludert mangel på proteinrik mat, økt behov for proteiner pga sykdom eller skade, eller forstyrrelser i absorpsjonen eller bruken av proteiner i kroppen.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

RNA (Ribonucleic acid) i forbindelse med cancer (tumør) refererer oftest til RNA som produceres af cancerceller under transskriptionen af genetisk information fra DNA. Det kan være relateret til specielle typer RNA, såsom messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) og ikke-kodende RNA (ncRNA), herunder microRNA (miRNA), piwi-interagerende RNA (piRNA) og lange ikke-kodende RNA (lincRNA). Disse forskellige typer RNA spiller en vigtig rolle i reguleringen af cellulær funktion, inklusive cellevækst, differentiering og apoptose.

I cancer kan abnorme ændringer i RNA-produktion og -regulering resultere i ubalancer i cellulær homeostase, hvilket kan føre til u kontrolleret cellevækst og dannelsen af tumører. For eksempel kan overudtryk eller underudtryk af visse miRNA-molekyler være forbundet med cancerens udvikling, progression og prognose.

Undersøgelse af RNA i cancer har potentiale til at afsløre nye diagnosemåder, prognostiske markører og terapeutiske mål for cancerbehandling.

Genetic amplifier refererar till ett segment av DNA som innehåller en upprepad sekvens av baspar (nukleotider), vilket leder till en ökning av antalet kopior av ett specifikt gen. Detta fenomen kan uppstå naturligt eller induceras i laboratoriemiljö genom tekniker som PCR (polymeraskedjereaktion). Genetiska förstärkare kan användas för att öka mängden av ett visst gen, till exempel för att underlätta analys av genen eller för att producera en överrepresentation av ett protein kodat av genen.

Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.

Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.

Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.

Transgender är ett samlingsbegrepp för personer vars könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det biologiska könet de blev födda med. Termen inkluderar en mängd olika könsupplevelser och uttrycksformer, och kan omfatta transpersoner som har genomgått hormonbehandling eller kirurgi för att ändra sitt könsuttryck, såväl som de som inte gjort några fysiska förändringar. Det är viktigt att notera att vara transgender är inte en psykiatrisk störning, utan snarare en naturlig variation av mänsklig könsuttryck och identitet.

Bacteroidaceae är en familj av gramnegativa, anaeroba bakterier som normalt förekommer i tarmfloran hos djur, inklusive människor. Ibland kan dessa bakterier orsaka infektioner, särskilt vid störningar i den normala tarmbakteriefloran eller vid nedsatt immunförsvar.

En Bacteroidaceae-infektion kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken art av bakterien som orsakar infektionen och var den etablerats i kroppen. Till exempel kan Bacteroides fragilis orsaka intraabdominala infektioner, sepsis och infektioner i centrala nervsystemet. Andra arter av Bacteroidaceae kan orsaka lunginfektioner, hud- och webbinfektioner, endokardit och andra infektioner.

Diagnosen ställs vanligen genom kultur av patientens blod, urin eller annan kroppsvätska, följt av en identifiering av bakterien på artnivå. Behandlingen består ofta av antibiotika som är aktiva mot anaeroba bakterier, såsom metronidazol, carbapenemer eller cefoxitin.

Orosomucoid, även känt som α-1-glykoprotein, är ett protein som förekommer i människors blodplasma. Det uttrycks huvudsakligen i levern och har en molmassa på cirka 41–43 kDa. Orosomucoid är en akutfasprotein, vilket betyder att nivåerna i blodet ökar under inflammatoriska tillstånd, infektioner eller trauma. Det har antioxidativ verkan och kan hämma immunresponsen genom att binda till neutrofila granulocyter och naturliga killer-celler. Orosomucoid har också förmågan att binde till och transportera små molekyler, såsom fettsyror och läkemedel, i blodet.

Flagellin är ett protein som utgör strukturell komponent i flageller, de slankta, skålformade organellen som en del bakterier använder sig av för att röra sig framåt. Flagellin består av konservativa sekvenser och är känt för att utlösa immunrespons hos djur, inklusive människor. Det kan leda till produktion av cytokiner och aktivering av immunförsvaret. Flagellin används också som ett antigen vid diagnostisering och vaccination mot vissa bakterieinfektioner.

Nitrobenzen är en organisk förening med formeln C6H5NO2. Det består av en bensenring som är substituerad med en nitrogrupp (-NO2). Nitrobenzen är en gul till brunaktig vätska vid rumstemperatur och har en karakteristisk, bitter smak och lukt.

Nitrobenzen används främst som en råvara för att producera andra kemikalier, såsom anilin, azofärger och andra kemiska föreningar. Det kan också användas som ett lösningsmedel eller som en källa till kväveoxider i speciella typer av explosiva ämnen.

Det är viktigt att notera att nitrobenzen är skadligt för levande vävnader och kan orsaka allvarliga hälsoproblem om man utsätts för det under längre tid eller i höga koncentrationer. Det kan orsaka irritation i ögon, hud och luftvägar, och långvarig exponering kan leda till skador på levern och njurarna.

Inflammation i ögats druvhinna, även känt som "uvetis" eller "uvitis", är en uppsättning symptom som orsakas av inflammation i den del av ögat som kallas druvhinnan (ukkoes). Druvhinnan är ett tunt skikt av transparent bindväv som täcker ytan på ögats baksida och reflekterar ljuset för att hjälpa till att skapa en skarp bild på näthinnan.

Inflammation i druvhinnan kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma, operationer och exponering för toxiska substanser. Symptomen på uvetis kan inkludera rodnad, smärta, ökad känslighet för ljus, sårbarhet för infektioner, förändringar i synen och sekret som läcker ut från ögat.

Inflammationen i druvhinnan kan leda till komplikationer såsom skador på näthinnan, glaukom, katarakt och ögonförslitning om den inte behandlas tillfälligt. Behandlingen av uvetis beror på orsaken till inflammationen och kan innebära användning av antiinflammatoriska läkemedel, antibiotika eller andra typer av mediciner som ges systematiskt eller som appliceras direkt på ögat. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att behandla komplikationer eller för att kontrollera inflammationen.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Trombocytopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer av trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar när ett kärl skadas. När individen har för få trombocyter, kan det öka risken för allvarlig blödning.

Normalvärdet för antalet trombocyter i blodet varierar beroende på ålder och kön, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per microliter blod. Trombocytopeni definieras som en nivå under 150 000 trombocyter per microliter blod.

Trombocytopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som infektioner, autoimmuna tillstånd, lever- eller njursjukdom, vitaminbrist (särskilt vitamin B12 och folat), cancer och exponering för vissa läkemedel. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och tillståndet kallas då idiopatisk trombocytopeni.

En proteinkinashämmare (PKI) är ett ämne som hämmar verksamheten hos en specifik proteinkinas, en typ av enzym som fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) proteinmolekyler och på så sätt reglerar deras funktion. Proteinkinaserna spelar en viktig roll i cellulära signaltransduktionsvägar, och deras överaktivitet kan leda till olika sjukdomszustånd, till exempel cancer. Därför är proteinkinashämmare ett aktivt forskningsområde inom läkemedelsutveckling, där syftet är att hitta effektiva behandlingsmetoder för olika sjukdomar genom att modulera proteinkinasernas verksamhet. Proteinkinashämmare finns tillgängliga på marknaden som läkemedel mot cancer och andra sjukdomar, men deras användning är ofta kopplad till viss biverkningsrisk.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Sezarysyndrom (SS) är en sällsynt form av T-cells non-Hodgkins lymfom och klassificeras som ett cutanant T-cells lymfom. Det karaktäriseras av allmän utbredning av maligna T-celler, Sezaryceller, i huden, blodet och lymfatiska vävnader. Symptomen inkluderar en icke-vårtorliknande hudskada som kallas erytrodermi, allmän ödem (svullnad) i huden, utslag, grövre hårfina fjäll på huden och ökad känslighet för sol. Andra symtom kan vara inflammation eller infektion i ögon, naglar och slemhinnor. Sezarysyndrom orsakas av en genetisk mutation som gör att T-cellerna blir cancerartade och växer oregelbundet. Behandlingen kan innefatta kemoterapi, fotofotbehandling, biologiska behandlingar eller stamcellstransplantation. Prognosen för Sezarysyndrom är varierande, men i allmänhet är den sämre än för andra typer av cutananta T-cells lymfom.

Kohortstudie är en epidemiologisk studietyp där en grupp individer (kohorten) följs över tid för att undersöka samband mellan exponeringar och hälsa. Kohortstudien kan vara antingen prospektiv, där deltagarna rekryteras i förväg och studien följer dem framåt i tiden, eller retrospektiv, där man undersöker en kohort som redan har exponerats för ett visst fenomen i det förflutna.

I en prospektiv kohortstudie identifieras deltagarna baserat på en viss exponering och jämförs sedan med en kontrollgrupp som inte är exponerad. Deltagarna följs sedan över tid för att se om de utvecklar en viss hälsotillstånd eller komplikationer.

Retrospektiva kohortstudier använder sig av redan befintliga data, till exempel sjukvårdsregister eller folkräkningar, för att undersöka samband mellan en tidigare exponering och senare hälsoutfall.

Kohortstudier ger ofta starka belägg för orsakssamband eftersom man kan följa deltagarna över lång tid och kontrollera för potentiala störvariabler.

'Schistosomiasis mansoni' er en parasitær infeksjon som forårses av den leverbåndsvirksomme plattormasken Schistosoma mansoni. Dennearten er vanlig i subsaharisk Africa, Melanesia og Syd-Amerika. Infeksjonen oppstår når en person kommer i kontakt med vann som inneholder inficerede snail-skjell (vannslanger). De inficerede snailene frigir larver av parasitten, som kan penetrere huden på en person som er under vann.

Etter at larven har penetrert huden, migrerer den til leveren via blodbanen og utvikler seg til en voksne mask i de innekjøttede blodkar som forser tarmen med blod. De voksne maskene kan producere et stort antall æg som kan forårsake alvorlige skader på lever, tarmsystem og andre organer ved å fremkalle en immunreaksjon i kroppen.

Symptomer på schistosomiasis mansoni inkluderer: trøkkende, blodig diarré, magekramper, vondt i leveren og andre generelle symptomer som feber, hoste og muskel- og ledsmerter. I alvorlige tilfeller kan infeksjonen føre til livstruende komplikasjoner som fibrose av leveren og tarmen, leversvikt og blodproblemer.

Behandlingen av schistosomiasis mansoni innebærer vanligvis bruk av en medikament kalt praziquantel, som dræper parasitten i kroppen. Det er viktig å søke behandling tidlig for å redusere risiko for alvorlige skader og komplikasjoner.

Reperfusionsskada är skador eller skadegörande processer som uppstår när blodflödet till en organism, ett organ eller vävnad återställs efter en period av ischemi eller minskat blodflöde. Denna skada kan inträffa på grund av en atherosklerotisk händelse, som en hjärtinfarkt eller stroke, där ett område har varit utan syre för en längre tid och sedan får tillbaka syretillförseln genom återetablering av blodflödet.

Reperfusionsskadan orsakas av en kombination av olika mekanismer, bland annat oxidativ stress, inflammation, calciumöverbelastning och excitotoxicitet. Dessa processer kan leda till celldöd, celldamage och funktionell nedsättning i det drabbade området.

För att förhindra eller mildra reperfusionsskador används ofta terapeutiska strategier som ischemiaprotektion, exempelvis genom att ge läkemedel som skyddar cellmembranen eller reducerar oxidativ stress, samt genom mekanisk återöppning av kärl med hjälp av tekniker som trombolys eller angioplasti.

Zymosan är ett preparat framställt från celldelar (saccharomyces cerevisiae) av jästsvampar. Det används inom forskning som ett immunstimulerande medel, specifikt för att aktivera komplementsystemet och inducerar inflammatoriska respons. Zymosan består huvudsakligen av glukan och mannan, vilket gör det till en kraftfull stimulator av både alternativt och klassisk komplementaktivering. Det är vanligt att forskare använder zymosan i studier relaterade till immunologi, inflammation och immunmodulering.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

'Staphylococcus aureus' er en bakterie som kan forekomme naturligt på huden og slimhinnene hos mennesker og dyr. Den kan også forårsage infektioner, der varierer fra mildere former som hudinfektioner (f.eks. impetigo eller furunkler) til alvorlige livstruende sygdomme som blodforgiftning, lungeentzündelse og endokardit (hjerteklapbetændelse).

Bakterien er ofte resistent over for flere slags antibiotika, herunder meticillin-resistent Staphylococcus aureus (MRSA), som kan være særligt vanskelig at behandle. MRSA-infektioner forekommer hyppigt i sygehuse og andre sundhedsinstitutioner, men de kan også findes udenfor disse omgivelser (i så tilfælde kaldes det community-acquired MRSA).

Ulcerative colitis är en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som primärt drabbar colon (tjocktarmen) och rectum (endast delvis eller helt). Den kännetecknas av kontinuerliga, superficiala sår (ulcus) i tarmens slimhinna, vilket orsakar symptom som diarré, blodig avföring, buksmärtor och viktminskning. Sjukdomen kan variera från mild till allvarlig och påverka personer olika mycket under dess löpande tid. Orsaken till ulcerativ colitis är inte fullständigt känd, men det tros handla om en kombination av genetiska, immunologiska och miljöfaktorer som bidrar till sjukdomens uppkomst. Behandlingen kan innebära mediciner för att reducera inflammationen, ändringar i kosten och i vissa fall kirurgi.

Insulin är ett hormon som produceras och sekreteras av de betaceller som finns i bukspottkörteln (pancreas). Det spelar en central roll i regleringen av blodsockernivåerna i kroppen. När vi intagit kolhydrater från maten bryts dessa ner till glukos i tarmen, som sedan absorberas in i blodet. Denna ökning av blodglukoskoncentrationen orsakar betaceller att släppa ut insulin, vilket stimulerar celler runt om i kroppen (i synnerhet lever-, muskel- och fettceller) att ta upp glukosen från blodet och använda den som energikälla eller lagra den som glykogen eller fettsyror. På så sätt hjälper insulin till att hålla blodsockernivåerna i balans och förhindrar att de stiger allt för högt. Insufficiens av insulin orsakar diabetes typ 1, medan resistans mot insulins effekter kan leda till diabetes typ 2.

Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).

UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.

UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.

Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.

C/EBP delta, också känt som CCAAT/enhancer binding protein delta eller CEBPD, är ett transskriptionsfaktorprotein som binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att reglera genuttrycket. Detta protein spelar en viktig roll i cellcykeln, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och responsen på inflammation och immunförsvar. C/EBP delta är involverat i reguleringen av en mängd olika gener som är involverade i dessa processer, inklusive cytokiner, akutfasproteiner och andra transskriptionsfaktorer. Mutationer eller abnormalt uttryck av C/EBP delta har visats korrelerat med en rad olika sjukdomar, inklusive cancer, diabetes och neurologiska störningar.

'Bindvävsceller' refererar till olika typer av celler som är involverade i uppbyggnaden och underhållet av bindväv, som är en typ av vävnad som hjälper till att ge struktur och stöd till kroppen. Bindvävsceller inkluderar:

1. Fibroblaster: Dessa celler producerar de proteiner som utgör det mesta av bindväven, såsom kollagen och elastin. De hjälper också till att reparera skador på vävnaden.
2. Makrofager: Dessa är immunceller som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och döda bakterier.
3. Adipocyter: Dessa är fetceller som lagrar energirik föda i form av fett. De hjälper också till att ge stöd och isolering till kroppen.
4. Blodkärlsceller: Dessa celler bildar blodkärlen som transporterar syre, näringsämnen och andra substanser till och från cellerna i kroppen.
5. Små blodkroppar (trombocyter): Dessa är små, diskformade celler som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av celler som kan ingå i bindväv beroende på var i kroppen den finns och dess specifika funktion.

'Candida albicans' er en art av svamp som tilhører slæktet Candida. Den er en del av den normale bakteriefloraen i mennesket, og kan forekomme i munnens slemhinde, tarmen og skinken. I en balanse med andre mikroorganismer forårsaker den vanligvis ingen problemer.

Men under bestemte omstendigheter, som f.eks. nedsatt immunforsvar, overvægt av svampen eller skader på slemhinder, kan Candida albicans føre til infeksjoner i kroppen. Disse infeksjoner kan forekomme på huden, slemhinjer og i organer som lungene, leveren og urinveisene.

Infeksjoner orsaket av Candida albicans kalles ofte candidoinfeksjoner eller candidaes. De mest vanlige typerne er svamp i munden (orals thrush) og skedeinfeksjon hos kvinner (skedesvamp). Andre typer inkluderer invasive candidoinfeksjon, som kan være livstruende for dem med nedsatt immunforsvar, som f.eks. HIV-smittede eller personer som har undergå organtransplantasjon.

Symptomer på en candidoinfeksjon kan inkludere hvid belagt slemhinde i munden, rødhet og iritation på huden eller slemhinner, smerte under urinering eller seksuell aktivitet, og ubehag ved defekation. Behandling av candidoinfeksjoner innebærer vanligvis bruk av antimykotiske medisiner som er designert for å bekjempe svamp.

Herpesvirus 8, human (HHV-8) er ein bakteriel virus som er assosiert med kaposi's sarkom, en sjeldn type av kreft. Viruset er også kjent som Kaposi's sarcoma-associert herpesvirus (KSHV). HHV-8 kan infekte forskjellige typer av celler i kroppen, men er særlig assosiert med endoteliale cellsystemet, som liner blod- og lymfeflusser.

HHV-8 kan overføres gjennom seksuell kontakt, men kan også spredes ved andre veier, som f.eks. via speisevann og transplantasjon av infiserte organer. Mange mennesker er bærerne av viruset uten å ha noen tegn på sykdom. Imidlertid kan HHV-8 føre til alvorligere helseproblemer hos personer med svækket immunsystem, som f.eks. HIV-positive personer og transplantasjonsmodtarer.

Foruten kaposi's sarkom er HHV-8 også assosiert med andre sjeldne sykdommer, som f.eks. primær effusiv lymfom og multicentr kollagenose.

Som en läkare i Sverige kommer jag att ge dig en definition av "skyddsmedel" på svenska, eftersom det kan vara viktigare för dig att förstå begreppet inom ett medicinskt sammanhang på din modersmål.

Skyddsmedel är produkter eller metoder som används för att förebygga smitta och spridning av infektionssjukdomar. Detta kan omfatta en rad olika tillämpningar, beroende på sammanhanget. Till exempel kan skyddsmedel innebära användandet av kondomer för att minska risken för sexuellt överförbara infektioner (SVI) eller användandet av handskor och desinfektionsmedel för att förebygga smitta vid vård av sjuka eller skadade. Skyddsmedel kan också innefatta vaccinationer som ger immunitet mot specifika sjukdomar.

I allmänhet är syftet med skyddsmedel att minska risken för smitta och infektion, vilket i sin tur bidrar till en bättre allmän folkhälsa.

L-Laktatdehydrogenas (LDH) er ein forkjølig enzym som finns i mange celler i kroppen, særlig i hjerte, lever, muskler, røde blodceller og hvite blodceller. LDH er involvert i prosessen med celleandning (aerob respisjon) og konverterer L-laktat til pyruvat under denne prosessen. Når celler skader eller dør, frigjores LDH fra cellene og kan måles i blodet. Høye nivåer av LDH i blodet kan være ein indikator på skade på celler eller vesentlig sykdom, som f.eks. hjerteanfall, leversykdom, infeksjoner, kreft og andre tilstander.

Till vävnadsodlingsmetoder (tissue engineering methods) räknas de tekniker och metoder som används för att skapa, bygga upp eller regenerera vävnad utanför ett levande organismers kropp, före införandet av den konstruerade vävnaden i kroppen. Detta innefattar ofta tre huvudkomponenter: stamceller eller specialiserade celler, en matris (scaffold) som stöder cellernas tillväxt och differentiering, samt signalsubstanser som reglerar cellernas beteende. Genom att kombinera dessa komponenter kan forskare skapa konstruerade vävnader som efterapper naturliga vävnadens struktur och funktion. Exempel på vävnadsodlingsmetoder innefattar tekniker såsom mikrofabrikation, 3D-bioprinting, samt metoder för att kultivera celler på speciellt utformade matriser. Dessa metoder används inom forskning och medicin för att behandla olika sjukdomar och skador, till exempel ben-, hud- och leverregenerering.

En neutraliseringstest (neutralization test) är en typ av laboratorietest som används för att mäta den förmåga som ett specifikt antikroppar-serum har att neutralisera (i huvudsak) virus. Testet mäter hur mycket serum som behövs för att reducera eller eliminera en given virusslagets förmåga att infektera celler.

Under testförfarandet blandas serumprover med en känd koncentration av virus, och sedan exponeras denna blandning för en kultur av celler som virus normalt skulle kunna infektera. Efter en viss inkubationstid undersöks cellkulturen för tecken på infektion, till exempel cytopatisk effekt (CPE).

Om serumprovet har en hög koncentration av neutraliserande antikroppar kommer detta att minska eller eliminera virusslagets förmåga att orsaka CPE i cellkulturen. Testresultatet uttrycks som den högsta serumkoncentrationen som behövs för att neutralisera 50% av viruspartiklarna (NC50).

Neutralisationstester används ofta inom forskning och diagnostik, till exempel vid utveckling av vacciner eller för att fastställa immunitet hos en individ efter en infektion eller vaccinering.

Kontaktdermatit är en hudreaktion orsakad av direkt kontakt med ett ämne eller substans som utlöser en inflammatorisk respons. Det kan vara ett irritativt dermatit, där huden blir röd, torr och skrynklig efter kontakten med ett irriterande ämne, eller ett allergiskt dermatit, där det finns en immunologisk reaktion på ett allergen. Symptomen kan inkludera klåda, rodnad, svullnad, små blåsor och ömmhet. Kontaktdermatit är vanligt bland personer som jobbar med kemikalier eller andra irritanta substanser.

Receptorer: Proteiner på cellytan som kan binde specifika molekyler, till exempel hormoner, neurotransmittorers eller andra signalsubstanser. Dessa receptorer utlöser en biokemisk respons inne i cellen när de aktiveras av sina respektive ligander (de molekyler de binder till).

Antigen: En substans som kan identifieras och inducera en immunrespons hos ett immunsystem. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, glykoproteiner eller andra molekyler som finns på ytan av celler eller fritt i kroppen. De kan vara både exogena (främmande) och endogena (egen). Exogena antigener kommer från utomstället, till exempel virus, bakterier eller parasiter, medan endogena antigener produceras inne i kroppen, som till exempel cancerceller.

T-celler alfa-beta: En undergrupp av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar som spiller en central roll i cellmedierad immunitet. T-celler alfa-beta har receptorer som består av två typer av proteinkedjor, alfa- och betakedjorna, som tillsammans bildar ett komplex som kan binda specifikt till en viss kombination av antigen och MHC-molekyler (major histocompatibility complex) på ytan av andra celler. När T-cellen alfa-beta binder till sin målcell aktiveras den och kan sedan initiera en immunrespons, till exempel att producera cytokiner eller döda målcellen.

Alpha 1-antichymotrypsin (ACT) är ett protein som tillhör serpin-superfamiljen och produceras i levern. Det har en viktig roll i att reglera proteolytiska processer i kroppen genom att neutralisera en grupp enzymer som kallas serinproteinaser. Dessa enzymer deltar i olika fysiologiska processer, men kan även orsaka skada om de inte kontrolleras på rätt sätt.

ACT har fått sitt namn eftersom det initialt identifierades som ett inhibitor av en viss serinproteinas, chymotrypsin. Det har dock visat sig ha potential att inhibera andra serinproteaser också, till exempel trypsin och elastas.

Dessutom deltar ACT i immunförsvaret genom att skydda vävnader från skada under inflammatoriska processer. Det gör detta genom att binda till neutrofilers granuler och på så sätt förhindra frisättningen av proteolytiska enzymer som kan orsaka vävnadsskador.

En nedsatt nivå eller funktion av ACT har associerats med olika sjukdomstillstånd, till exempel lungsjukdomar, neurologiska störningar och leverpatologi.

En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.

Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.

Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Initiator caspases, också kända som caspas-8, -9 och -10, är en undergrupp av cystein-aspartyl proteaser (caspaser) som spelar en central roll i apoptos, det programmerade cellsdöendet. De aktiveras genom att binde till adaptorproteiner som rekryterats till olika signalproteiner på cellytan eller i cytosolen efter cellskada eller signalsubstanser från omgivningen. Initiatorcaspaserna aktiverar sedan effektorcaspaser (caspas-3, -6 och -7) som i sin tur bryter ner viktiga strukturella proteiner i cellen, vilket leder till dess död.

'Tandlossning' betyder i medicinsk terminologi att en eller flera tänder lossnar från sin normala position i käkmuskulaturen. Detta kan bero på olika orsaker, till exempel parodontit (inflammation i tandkött och benvävnad), karies, trauma eller åldersrelaterade förändringar. Tandlossning kan leda till smärta, sänkt självkänsla och svårigheter med att tugga och tala. I vissa fall behöver tandlossning behandlas av en odontolog eller tandläkare för att förebygga ytterligare komplikationer.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

'Mycobacterium avium' är en art av saprofytiska mykobakterier som kan påträffas i miljön, särskilt i vatten och jord. Denna bakterieart är vanligen inte skadlig för friska människor men kan orsaka infektioner hos personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-smitta eller pågående cancerbehandling.

Infektioner orsakade av 'Mycobacterium avium' kallas ofta MAI (Mycobacterium avium-komplex) och kan ge upphov till en rad symtom, bland annat lungsjukdomar, lymfkörtelinflammationer och hudinfektioner. Diagnosen ställs vanligen genom att kultivera bakterier från patientens kroppsvätskor eller vävnader och sedan identifiera arten med hjälp av molekylärbiologiska metoder. Behandlingen innefattar ofta långvarig antibiotisk terapi med flera olika läkemedel för att säkerställa effektiv bakterieodödande.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

"c-kit" er ein gen som koder for en reseptor for et protein som heter stem cell growth factor (SCF). Dette genet og proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differentiering og overlevn. Protonkogenproteinet c-kit er aktivert ved at det binder seg til SCF, og denne aktiveringen fører til en rekke intracellulære signalveier som regulerer cellers adferd. Mutasjoner i c-kit-genet kan føre til uregulering av disse signalveiene og kan være involvert i uviklingen av mange typer av kreft, særskilt hos hunden (hvor det er kjent som mast cell tumorer) og hos mennesker (hvor det er kjent som gastrointestinal stromal tumorer eller GIST).

F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.

Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.

'Fosterhinneinflammation' (latin: Cystitis) är en inflammation i blåsan, oftast orsakad av en infektion. Den kan också kallas urinvägsinfektion (URI). De vanligaste orsakerna till fosterhinneinflammation är bakterier som kommit in i blåsan via urinröret. Detta sker oftast när bakterier från tarmen eller ytan runt om urinröret färdas upp genom urinröret och når blåsan.

Symptomen på fosterhinneinflammation kan inkludera:

* Smärta eller brännande känsla vid urinering (dysuri)
* Frekvent behov av att urinera (pollakiuri)
* Förändrad urinfärg och lukt
* Kraftig smärta i låret eller under buken
* Blod i urinen (hematuri)

Fosterhinneinflammation kan drabba både män och kvinnor, men kvinnor får oftare infektioner på grund av deras kortare urinrör. Äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar löper också större risk att drabbas av fosterhinneinflammation. Behandlingen består ofta av antibiotika för att döda de infekterande bakterierna, men det kan också behövas andra behandlingsmetoder beroende på svårighetsgraden och frekvensen av infektionerna.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Läkemedelstillförsel genom munnen, också känd som oral läkemedelstillförsel, är en metod för att ge patienter mediciner genom att svälja dem i form av tabletter, kapslar, vätskor eller smältbara lozenges. Detta är en vanlig och praktisk administrationsväg eftersom den är lätt handhavbar och oftast väl tolererad av patienterna.

Exempel på olika former av oral läkemedelstillförsel inkluderar:

1. Tabletter: De flesta läkemedel finns tillgängliga som tablettform, som är lätt att hantera och svälja.
2. Kapslar: Läkemedel kan också ges i kapslar, vilket kan vara användbart när patienten har svårt att svälja en stor tablettrundning.
3. Vätskor: Vissa läkemedel finns som vätska och kan tas med hjälp av en sked eller direkt ur en flaska. Detta kan vara användbart för patienter som har svårt att svälja fasta former av medicin.
4. Smältbara lozenges: Smältbara lozenges är en form av läkemedel som smälter sakta i munnen och kan ge en mildare smak än vissa tablett- eller vätskeformer.

Det är viktigt att alltid följa din läkares instruktioner när du tar dina mediciner, oavsett administrationsväg. Om du har frågor om hur du ska ta dina mediciner eller om du upplever några biverkningar, bör du kontakta din läkare eller apotekare för råd och vägledning.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

Leukocytosis är ett tillstånd där det uppmätts ett ökat antal vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Normalvärdet för vuxna ligger vanligtvis mellan 4 000 och 11 000 leukocyter per Mikroliter (μL). Om det uppmätts mer än 11 000 leukocyter per μL talar man om leukocytos. Leukocytos kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel infektioner, inflammation eller cancer.

Pankreatisk elastas är ett enzym som produceras i bukspottsdrüsen (pancreas) och har en viktig roll i den proteolytiska nedbrytningen av proteiner i mag-tarmsystemet. Det är ett av de huvudsakliga enzymerna i bukspottsvätskan, tillsammans med amylas, lipas och trypsin.

Pankreatisk elastas bryter ned specifika proteiner som innehåller elastin, ett protein som finns i bindväv och hjälper till att ge struktur åt olika vävnader i kroppen. Dessutom används pankreatisk elastas ofta som en markör för bukspottsinflammation (pancreatit) eftersom nivåerna av detta enzym ökar i blodet när bukspottsdrüsen är skadad eller inflammerad.

NK Cell Lectin-Like Receptor Subfamily B (NLRB) är en typ av receptorer som finns på naturliga killerceller (NK-celler). Dessa receptorer liknar lectiner, proteiner som binder till kolhydrater, men de binder inte till kolhydrater utan istället till andra cellreceptorer eller till virusproteiner.

NLRB-receptorerna är involverade i NK-cellers förmåga att känna igen och döda virusinfekterade eller tumörceller. De kan både aktivera och hämma NK-cellers funktion beroende på vilka ligander (det som binder till receptorn) de interagerar med.

Exempel på NLRB-receptorer inkluderar NLRB1, NLRB2 och NLRB3. Dessa receptorer har varierande funktioner och kan interagera med olika ligander för att modulera NK-cellers aktivitet.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

Bukhinneinflammation, också känd som appendicitis, är en inflammation av blindtarmen (appendix vermiformis). Detta är en smal, tunn, blindsäckliknande struktur som hänger från den större ändtarmen (colon) på den nedre högra sidan av buken.

Inflammationen orsakas vanligtvis av en obstruktion i lumen (håligheten) av blindtarmen, ofta på grund av en hårda massa av fekalier (fecalith), tumörer eller främmande kroppar. Obstruktionen kan leda till ökad tryck i blindtarmen och minskad blodförsörjning, vilket i sin tur kan orsaka nekros (död) av vävnaden och infektion.

Symptomen på bukhinnesinflammation inkluderar plötslig smärta i naveln eller den nedre högra sidan av buken, som kan vara värre vid rörelse, hostning eller djup andning. Andra symtom kan vara illamående, kräkningar (oftast inte kännetecken på appendicitis), förlust av aptit, låggradig feber och förstoppning.

Behandlingen för bukhinnesinflammation är oftast kirurgisk, där man tar bort den inflammerade blindtarmen genom en operation som kallas appendektomi. Den kan utföras som en öppen kirurgi eller laparoskopisk (minimalt invasiv) kirurgi. Antibiotika ges vanligtvis före och efter operationen för att behandla eventuell infektion.

Akut megakaryoblastisk leukemi (AMKL) är en ovanlig form av blodcancer som karaktäriseras av onormala och abnormt växande celler i benmärgen, kända som megakaryoblaster. Dessa celler börjar vanligtvis utvecklas till trombocyter (blodplättar), men i AMKL förblir de onormala och kan spridas till andra delar av kroppen.

AMKL klassificeras som en undergrupp av akut myeloisk leukemi (AML) och drabbar ofta barn, men kan också förekomma hos vuxna. Symptomen på AMKL kan vara trötthet, utmattning, infektioner, blödningsrubbningar och svullnad i lever eller mjälte. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blod- och benmärgsprover, där cellen kan ses under mikroskopi, cytogenetisk analys och immunfenotypning. Behandlingen innefattar ofta kemoterapi och ibland även stamcellstransplantation.

'Helicobacter hepaticus' är en bakterie som främst förekommer i levern hos gnagare, särskilt möss. Den kan orsaka inflammation och skada levervävnaden, och har associerats med levercancer hos djur. Bakterien är en spiralformad, gramnegativ bakterie som tillhör samma släkte som Helicobacter pylori, den bakterie som ofta förknippas med magsår och magcancer hos människor. Emellertid är överföringen av H. hepaticus från djur till människor osannolik, och det finns inga belägg för att bakterien orsakar sjukdom hos människor.

Myeloid leukemia är en typ av blodcancer som utvecklas när cellerna i den del av benmärgen som producerar vita blodkroppar (leukocyter), blodplättor och röda blodkroppar börjar dela sig oregelbundet och snabbt. Detta leder till en överväxt av cancerceller, även kallade blastceller, som stör produktionen av normalt fungerande blodceller.

Myeloid leukemi kan indelas i två huvudkategorier: akut myeloid leukemi (AML) och kronisk myeloid leukemi (CML). AML är en aggressiv form av leukemi där cancercellerna snabbt accumuleras och sprider sig till andra delar av kroppen. CML utvecklas långsammare än AML och kan vara asymptomatisk under en längre tid innan den upptäcks.

Symptomen på myeloid leukemi kan inkludera trötthet, andfåddhet, blödnings tendency, infektioner, smärtor i ben och ledgångar, svullnad i levern eller mjälten samt blåmärken eller andra hudförändringar. Behandlingen för myeloid leukemi kan innefatta kemoterapi, strålbehandling, stamcellstransplantation och målinriktad terapi beroende på typen av leukemi och dess allvarlighetsgrad.

"Sjukroll" är ett begrepp inom arbets- och sjukvården som refererar till den roll eller funktion som en individ uppfyller i samhället, ofta syftande på deras yrkesmässiga roll. Det används ofta för att beskriva hur en persons hälsotillstånd påverkar deras förmåga att utföra vardagliga aktiviteter och arbetsrelaterade uppgifter.

En person med funktionsnedsättning eller sjukdom som begränsar deras förmåga att arbeta kan ha en reducerad sjukroll, medan en person som är frisk och fullt arbetsförmögen har en komplett sjukroll. Sjukrollen kan variera över tiden beroende på förändringar i individens hälsotillstånd eller behandlingsframgångar.

Det är viktigt att notera att sjukrollen inte bara inkluderar arbete utan också andra aspekter av livet, som sociala aktiviteter, hushållssysslorna och fritidsaktiviteter.

Immunanalyser er en overordnet betegnelse for laboratoriemetoder, der anvendes til at undersøge og måle forskellige aspekter af det immunforsvarende system. Dette inkluderer metoder som:

1. Serologi: En metode der involverer at analysere patientens blodserum for antistoffer mod specifikke antigener, der kan indikere en infektion eller en autoimmun sygdom.
2. Vævsprover: Undersøgelse af væv fra patienten, såsom hud, lever, lunge osv., for at diagnosticere infektioner, kræft eller andre sygdomme.
3. Cytometri: En metode der anvendes til at tælle og karakterisere forskellige typer celler i blodet eller andre vævsprover, herunder hvidblodsceller (leukocytter) og immunceller.
4. Immunhistokemi: En metode der anvendes til at farve specifikke proteiner eller antigener i vævsprøver for at diagnosticere sygdomme, herunder kræft.
5. Immunofluorescens: En metode der anvendes til at detektere og lokalisere specifikke proteiner eller antigener i celler eller vævsprøver ved hjælp af fluorescerende markører.
6. Funktionelle immunassays: Metoder der anvendes til at måle immuncellers funktion, herunder deres evne til at producere cytokiner eller dræbe infektiøse agenter.

Immunanalysen er en vigtig del af moderne diagnostisk medicin og hjælper med at stille en præcis diagnose, overvåge sygdomsforløb og evaluere effektiviteten af behandlinger.

I'm sorry, but I'm having trouble finding a medical definition for "morfoliner." It's possible that it might be a typo or a term that is not widely used in the medical field. Can you please provide more context or check if there might be any spelling errors in the term? I would be happy to help you further with accurate information.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

'Ly-antigener' (ibland även stavat 'Li-antigen') är ett samlingsbegrepp för en grupp av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, så kallade lymfocyter. Dessa proteiner delas in i olika klasser, Ly-1, Ly-2, Ly-3 och så vidare, beroende på deras specifika struktur och funktion. De är involverade i olika immunologiska processer, såsom aktivering av immunförsvaret och erkännande av främmande ämnen som kan vara skadliga för kroppen. Ly-antigenerna är viktiga markörer vid karakterisering och klassificering av olika typer av lymfocyter, och har därför stor betydelse inom forskning och diagnostik inom området immunologi.

En medicinsk definition av 'injektioner' är när man ger en patient läkemedel eller andra substanser genom att införa dem direkt in i kroppen med hjälp av en nål. Detta kan göras på olika sätt, beroende på vilket område av kroppen som behandlas. Några exempel är subkutan injektion (under huden), intramuskulär injektion (in i muskelvävnaden) och intravenös injektion (direkt in i en ven). Injektioner används ofta när det behövs snabb verkan av läkemedlet, när patienten har svårt att svälja tabletter eller kapslar, eller när substansen annars inte skulle kunna absorberas tillräckligt väl genom magsäcken.

Karragenan är ett kolhydrathaltigt substance som utvinns från rödalger (Rhodophyta) och används inom livsmedelsindustrin som stabilisator, emulgeringsmedel och gelbildare. Det är en komplex sockerart, en sulfaterad polysackarid, som består av alternerande enheter av galaktos och 3,6-anhydrogalaktos. Karragenan har E-nummer 407.

I medicinsk kontext kan karragenan användas som excipient i läkemedel eller som hjälpmedel vid behandling av vissa medicinska tillstånd, såsom diarré och sårbehandling. Det har också visat sig ha potentialen som en möjlig behandlingsform för vissa autoimmuna sjukdomar på grund av dess immunmodulerande egenskaper.

Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.

Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.

Androstadienes är en typ av steroidhormon som produceras både naturligt i mänskliga kroppen och kan också syntetiseras i laboratorier. Det specifika ämnet Androstadien är ett derivat av testosteron, och det förekommer i högre koncentrationer hos män än kvinnor.

I människokroppen produceras androstadien främst i testiklarna, men även i mindre utsträckning i binjurarna, öronen och huden. Det är ett av de ämnen som ingår i mänsklig svett och kan användas som en markör för mänskligt kön i kriminaltekniska undersökningar. Androstadien förekommer också naturligt i vissa livsmedel, till exempel kött, mjölk och ägg.

I medicinskt hänseende kan androstadien användas som en indikator för testosteronproduktionen i kroppen, men det används sällan som ett självständigt mått på grund av dess begränsade specificitet. I stället använder man oftare direkta mått på testosteronkoncentrationer i blodet.

RNA-stabilitet refererer til den tid, hvor RNA-molekyler (såsom messenger RNA eller mRNA) forbliver intakte og funktionelle i en cellule. RNA-molekyler er relativt ustabile i forhold til DNA, og de kan let nedbrydes af en række intracellulære enzymer såsom ribonukleasen.

RNA-stabilitet kan reguleres på flere måder, herunder:

1. 5' kap-modifikationer: De fleste eukaryote mRNA-molekyler har en speciel modificering kaldet en 5'-kap, der består af en molekyle methylguanosin (m7G) forbundet til det 5'-ende af mRNA-strengen. Denne modifikation hjælper med at beskytte mRNA mod nedbrydning og er essentiel for effektiv translationsinitiation.
2. 3' poly(A)-hale: De fleste eukaryote mRNA-molekyler har også en 3' poly(A)-hale, der består af en række adenine (A)-nukleotider tilføjet til det 3'-ende af mRNA-strengen. Denne hale hjælper med at stabilisere mRNA og er også involveret i effektiv translationsinitiation.
3. RNA-bindingsproteiner: RNA-bindingsproteiner kan binde til specifikke sekvenser eller strukturer i mRNA og hjælpe med at stabilisere det mod nedbrydning. Disse proteiner kan også være involveret i andre aspekter af RNA-processing og -transport.
4. MikroRNA (miRNA): MiRNA er små, ikke-kodende RNA-molekyler, der binder til specifikke sekvenser i mRNA og kan føre til nedregulering af genudtrykket gennem destabilisering af mRNA eller forhindring af translationsinitiation.
5. RNA-nedbrydningsenzymer: RNA-nedbrydningsenzymer, såsom exonucleaser og endonukleaser, kan nedbryde mRNA og reducere dets halveringstid.

Samlet set er stabiliteten af mRNA reguleret gennem en kombination af disse mekanismer, der kan have betydning for kontrol af genudtrykket og proteinexpression.

Arachidonate 15-lipoxygenase (ALOX15) er ein enzym som katalyserer omforminga av fedtsyrer, mer præcis arakidonsyre, til biologisk aktive lipidyklekomponenser. Disse komponenser spiller en viktig rolle i reguleringa av inflammasjon og immunrespons. ALOX15 finnast naturligvis i mange typer av kroppens celler, blant annet i huden, lungene og leveren. Dessutan kan ALOX15 spille en rolle i kreftutvikling og progressjon.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Akutt monocytisk leukemi (AML-M5) enligt World Health Organization's (WHO) klassifikation är en aggressiv form av blodcancer som karaktäriseras av onormala tillväxt och accumulering av monocyter, en viss typ av vita blodkroppar, i benmärgen. Detta leder till att den normala produktionen och funktionen av andra blodceller störs.

Atypisk celldifferentiering, kromosomala abnormaliteter och genetiska mutationer är vanliga hos patienter med AML-M5. Symptomen inkluderar ofta trötthet, andfåddhet, blödnings tendency, infektionskänslighet, svullnad i levern eller mjälten samt blåmärken och små fläckar under huden (petechier) på grund av att blodplättarna inte fungerar korrekt. Behandlingen består vanligen av kemoterapi, ibland i kombination med stamcellstransplantation. Prognosen är varierande och beror på flera faktorer, inklusive patientens ålder, allmänt tillstånd och specifika genetiska abnormaliteter.

Chronic B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-lymphocytes, which are a type of white blood cell that plays a crucial role in the immune system. In chronic B-cell leukemia, the bone marrow produces an excessive number of abnormal B-lymphocytes that accumulate in the blood, bone marrow, and other organs. These abnormal cells do not function properly and can crowd out healthy cells, leading to infection, anemia, and other complications.

Chronic B-cell leukemia is typically a slow-growing cancer, meaning that it may take years for the disease to progress and cause significant symptoms. The most common types of chronic B-cell leukemia are chronic lymphocytic leukemia (CLL) and chronic myeloid leukemia (CML). While both types affect B-lymphocytes, they differ in their specific characteristics and treatment approaches.

Symptoms of chronic B-cell leukemia may include fatigue, weight loss, frequent infections, swollen lymph nodes, and a feeling of fullness in the abdomen due to an enlarged spleen. Diagnosis typically involves blood tests, bone marrow aspiration and biopsy, and imaging studies. Treatment options may include watchful waiting, chemotherapy, targeted therapy, immunotherapy, and stem cell transplantation, depending on the stage and progression of the disease.

Granulocyt-colony stimulating factor (G-CSF) är ett proteinexcretionsprodukt som verkar som hematopoietisk tillväxtfaktor. Det binder till specifika receptorer (G-CSF-receptorer) på ytan av mognande granulocytprekursorceller i benmärgen och stimulerar deras proliferation, differentiering och överlevnad. G-CSF är involverat i regleringen av neutrofilernas produktion och funktion, och används kliniskt för att behandla neutropeni orsakade av cancerbehandling eller andra sjukdomstillstånd.

'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.

Tymidin är ett av de fyra nucleosiderna i DNA. Det består av en pyrimidinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening, och en sockermolekyl (deoxyribosa). Tymidin kännetecknas av att det innehåller en speciell bas, thymin, som sitter i pyrimidinringen. Thymin är en av de två puriner som förekommer i DNA, den andra är cytosin. Tymidin spelar därför en viktig roll i lagring och överföring av genetisk information inom celler.

'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.

Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.

Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.

Fysiologisk stress är ett svar hos den autonoma nervsystemet och endokrina systemet i kroppen på olika inre eller yttre stimuli, som aktiverar mekanismer för att hantera hot eller krav. Detta svar involverar en komplex kaskad av hormonella och signalsubstanser, inklusive frisättning av adrenalin och noradrenalin från binjuremärgen samt frisättning av cortisol från binjurebarken. Dessa hormoner förbereder kroppen för att hantera stressören genom att öka hjärtfrekvensen, blodtrycket, glukosnivåerna och andningsfrekvensen, samtidigt som de minskar aktiviteten i icke-nödvändiga organ och system. Detta svar är evolutionärt viktigt för överlevnad och anpassning till hot eller utmaningar, men kan ha negativa effekter på kroppen om det uppehålls under lång tid eller blir excesivt.

"Macaca mulatta" er en art av primater i makakfamilien og er også kjent som den kinesiske makaken eller rhesusaber. Det er en av de mest almindelige arter av aber i verden, og det har en bred geografisk fordeling fra Pakistan i vest til Kina i øst.

Den kinesiske makaken er en stor og robust primat med en gjennomsnittlig lengde på 50-65 cm og en vekt på 5,5-11 kg for voksne dyr. Den har en gråbrun pels som blir mer grågrønn på ryggen og halsen, mens undersiden er lysere. Hannar har ofte en tydelig skjegg rundt om ansiktet.

Denne aben lever i både skogsområder og åpne landskap, inkludert bjergris, ørken og urbane omgivelser. Den er allsidig og kan leve av en variert kost som inkluderer frukt, nøtter, frø, bladverk, insekter og små dyr.

Macaca mulatta er kjent for sin intelligens og sociale adferd. Den lever i grupper med flere hanner og hunner, og de har et kompleks hierarki basert på dominans. De bruker en rekke forskjellige kommunikasjonsformer, inkludert lyd, gestus og ansiktsekspressioner, for å holde kontakt med andre i gruppen og forsvare territoriet.

Denne aben har også vært brukt i biomedisinsk forskning på grunn av sin nær relasjon til mennesket. Den er en naturlig vektor for mange sykdommer som kan infektere mennesker, inkludert poliovirus og hepatittis A-virus. Derfor har den vært brukt i studier av infeksjonsmechanismer og utvikling av vacciner.

Hybridom är en teknik inom molekylärbiologi där celler kombineras för att producera monoklona antikroppar. Detta uppnås genom att fusionera en typ av cancercell, oftast en myelomcell, med en annan typ av cell som producerar specifika antikroppar, till exempel B-lymfocyter.

Den resulterande hybridcellen, hybridomen, har både cancercellens förmåga att dela sig oändligt och B-lymfocytens förmåga att producera specifika antikroppar. Genom att använda sig av selektiva metoder kan man sedan isolera de hybridceller som producerar önskade antikroppar, vilka kan odlas upp i stora mängder för forsknings- eller terapeutiska syften.

Monoklona antikroppar är mycket värdefulla verktyg inom forskning och klinisk praktik, eftersom de är specifika för ett visst molekylärt mål och kan användas till att behandla sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

T-cells lymfom är en typ av non Hodgkin lymfom, en cancer som drabbar det immunförsvarande systemet. T-cells lymfom utvecklas från ovanligt växte och onormalt fungerande T-celler, en sorts vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

Det finns två huvudtyper av T-cells lymfom: perfektakeltyp T-cells lymfom och T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp. Perfektakeltyp T-cells lymfom är vanligare hos barn och unga vuxna, medan T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp oftast drabbar äldre vuxna.

Symptomen på T-cells lymfom kan inkludera utbuktningar i halsen, under armarna eller i ljumskarna, feber, nattsvett, trötthet och viktminskning. Behandlingen för T-cells lymfom kan bestå av kemoterapi, strålbehandling, immunterapi eller stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på typen av T-cells lymfom och dess utbredning när den diagnostiseras.

P-selektin är ett protein som deltas upp i två isoformer, P-selectin med vattenlöslig funktion och membranbundet P-selectin. Det uttrycks huvudsakligen av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och trombocyter (blodplättar). Proteinet spelar en viktig roll i inflammationen och hemostasen genom att underlätta leukocytadhesion, det vill säga sammanbindning av vita blodkroppar till endotelcellerna. Detta sker genom specifik bindning mellan P-selektin och sackarider på leukocyternas yta, vilket möjliggör deras migration från blodbanan till vävnaderna. P-selectin deltar också i aggregationen av trombocyter vid skada på blodkärlen, vilket hjälper till att stänga upp blödningar.

Immunglobulinisotyper, även känt som immunoglobulin Klass/Typ, refererar till de olika typerna av antikroppar som produceras av B-celler i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Antikroppar är glykoproteiner som innehåller en variabel region som kan binda specifikt till olika antigener, såsom virus, bakterier och andra främmande ämnen.

Det finns fem huvudsakliga immunglobulinisotyper: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje isotype har unika egenskaper som gör dem anpassade för olika funktioner i immunförsvaret.

1. IgA - Denna isotyp är speciellt viktig för den mukosala immuniteten och hittas ofta i slemhinnor, såsom i mag-tarmkanalen och luftvägarna. IgA kan finnas som monomerer eller dimerer och skyddar mot infektion genom att neutralisera patogener innan de kan tränga in i kroppen.
2. IgD - Denna isotyp finns huvudsakligen på ytan av B-celler och fungerar som en receptor för antigener, vilket hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. Ibland kan IgD också hittas i serum.
3. IgE - Denna isotyp är involverad i den allergiska responsen och binder till mastceller och basofiler. När IgE binds till ett allergen kan det utlösa de inflammatoriska reaktionerna som karakteriserar en allergisk reaktion, såsom ökad slemproduktion, snuva näsa och astma.
4. IgG - Denna isotyp är den vanligaste antikroppen i serum och skyddar mot bakterier och virus genom att neutralisera dem eller genom att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener. IgG kan också passera placenta och ger passiv immunitet till foster.
5. IgM - Denna isotyp är den första antikroppen som produceras under en infektion och hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. IgM är en pentamer med högre avbindningsförmåga än andra isotyper, vilket gör det effektivt för att neutralisera virus och bakterier.

Sammanfattningsvis, de fem olika antikroppsklasserna har varsin specifik funktion i immunförsvaret. De produceras av B-celler som undergått klassomvandling och differensiering för att producera en viss isotyp av antikropp. Varje isotyp har olika egenskaper, såsom struktur, funktion och distributionsmönster i kroppen, vilket gör dem effektiva för att hantera olika typer av patogener och infektioner.

En jonofor är ett molekyllärt transportprotein eller en kanal i celldelningen som transporterar joner, såsom natrium (Na+), kalium (K+), kalcium (Ca2+) och klorid (Cl-), genom cellmembranet. Jonoforer kan vara specifika för en viss jontyp eller kunna transportera flera olika joner. De kan vara passiva, vilket betyder att de endast tillåter diffusion av joner nedför ett koncentrationsgradient, eller aktiva, vilket betyder att de använder energi för att transportera joner uppåt mot ett koncentrationsgradient. Jonoforer är viktiga för cellers homeostas och signalering.

Bakterielle vacciner är preparat som används för att inducera immunitet mot infektioner orsakade av bakterier. De kan innehålla hela eller delar av bakterier, som dödade eller avskaligade, eller specifika proteiner (antigen) från bakterien.

Det finns två huvudsakliga typer av bakteriella vacciner:

1. Konjugatvaccin: Denna typ av vaccine innehåller en koppling av en bakteriepolysackarid till ett protein. Detta hjälper att stärka immunsvaret genom att aktivera T-celler, som är viktiga för att eliminera infektioner. Konjugatvacciner används ofta för att skydda mot bakterier som orsakar allvarliga sjukdomar hos barn, till exempel Haemophilus influenzae typ b (Hib) och pneumokocker.

2. Subunit vaccin: Denna typ av vaccine innehåller en specifik del av bakterien, såsom ett protein eller en polysackarid, som orsakar immunsvaret. Exempel på subunitvacciner är den dTP-vaccinen (diftieri, tetanus och stelkramp) och Hepatitis B-vaccinen.

Bakteriella vacciner kan ge aktiv immunitet, vilket innebär att kroppen producerar en immunrespons som ger skydd mot framtida infektioner med samma bakterie. De kan också ge passiv immunitet, där immunglobuliner (antikroppar) från vaccinet ger omedelbar, men tillfällig, immunitet.

Det är viktigt att notera att bakteriella vacciner inte skyddar mot alla typer av bakterieinfektioner och att de inte behandlar aktiva infektioner. De används främst för att förebygga sjukdomar och minska spridningen av infektioner i populationen.

Ω-N-Metylarginin (OMT) är ett endogen (kroppseget) signalsubstans som påverkar blodflödet i kroppen. Det är en derivatprodukt av aminosyran arginin och produceras genom metylering av arginin av enzymet protein-arginin-metyltransferas 1 (PRMT-1).

OMT fungerar som en kompetitiv inhibitor för ett enzym som heter nitrik oxidsynthas (NOS), vilket är involverat i produktionen av kväveoxid (NO) i kroppen. NO är en signalsubstans som spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet, neurotransmission och immunförsvar.

Genom att inhibera NOS kan OMT minska produktionen av NO och på så sätt påverka blodflödet och andra fysiologiska processer som regleras av NO. Förhöjda nivåer av OMT har visats vara associerade med flera sjukdomstillstånd, inklusive hjärt-kärlsjukdomar, njurssjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar.

Eosinofilkornproteiner (ECP) är ett protein som finns i granula (säckar fyllda med ämnen som används för att bekämpa främmande partiklar) hos vissa vita blodkroppar, kallade eosinofiler. Proteinet frisätts när eosinofilen aktiveras och attackerar främmande partiklar, såsom parasiter och allergeni. ECP har en potential att orsaka skada på celler och vävnader i kroppen, särskilt vid överdrivet eller obehörigt tillstånd av eosinofilaktivering, som i fall av allergier och parasitinfektioner.

"Acetylcysteine", också känt som "N-acetylcysteine" (NAC), är en farmakologisk substans med antioxidativ verkan. Det är en aketylderivat av aminosyran cystein och fungerar som ett prekursor till den kroppsegena antioxidanten glutation. Acetylcysteine används inom medicinen för att behandla olika sjukdomstillstånd, såsom lungödem orsakat av akut kvävemonoxidbrist, kronisk broskbristning och som mucolytikum vid behandling av lungsjukdomar med tjockt slem, såsom kronisk bronkit och cystisk fibros. Det kan också användas för att behandla akut eller kroniskt överdos av paracetamol (acetaminofen) genom att skydda levern från skada.

Filarioidea är en överfamilj av rundmaskar (Nematoder) som inkluderar flera parasitiska arter som kan orsaka sjukdomar hos djur, inklusive människor. De flesta filarioider lever i bindväv, blodkärl eller andra vävnader hos ryggradsdjur och överförs vanligtvis genom insekter som vektorer.

Människan kan drabbas av flera olika filariodsläkten, till exempel Wuchereria bancrofti, Brugia malayi och Onchocerca volvulus, vilka orsakar sjukdomarna lymfatisk filariasis, påssjuka och flodblindhet. Dessa sjukdomar kan ge upphov till allvarliga symtom som svullnader, hudskador och nedsatt syn.

Filarioider är vanligtvis smala, långa maskar som kan vara från några millimeter upp till flera centimeter långa. De har ofta en komplex livscykel som innefattar flera olika värdar och livsfaser. Larverna utvecklas vanligtvis i en insekt, som sedan infekterar ett slutligt värddjur genom ett bett eller stick. I slutvärden kan larven utvecklas till en fullvuxen mask som producerar ägg eller larver som kan överföras till en ny värd.

Filarioider är en global hälsoproblem, särskilt i tropiska och subtropiska regioner där de förekommer i höga frekvenser. Behandlingen av filariodinfektioner består vanligtvis av mediciner som dödar maskarna eller stoppar deras reproduktion. Preventiva åtgärder, såsom bekämpning av vektorer och förbättrad sanitet, kan också vara viktiga för att reducera smittspridningen.

Cryopyrin-Associated Periodic Syndromes (CAPS) are a group of rare inherited autoinflammatory diseases caused by mutations in the NLRP3 gene, which encodes the cryopyrin protein. The mutation leads to overactivation of the inflammasome, an intracellular complex that plays a crucial role in the innate immune system, resulting in uncontrolled release of pro-inflammatory cytokines such as interleukin (IL)-1β.

CAPS encompass three clinical subtypes:

1. Familial Cold Autoinflamatory Syndrome (FCAS): This is the mildest form of CAPS, characterized by recurrent episodes of fever, rash, and joint pain triggered by exposure to cold temperatures.
2. Muckle-Wells Syndrome (MWS): This subtype is more severe than FCAS and is characterized by recurrent fever, urticarial rash, arthralgia, conjunctivitis, and progressive hearing loss. Patients with MWS are also at risk for developing amyloidosis, a serious complication that can lead to kidney failure.
3. Neonatal-Onset Multisystem Inflammatory Disease (NOMID): Also known as chronic infantile neurological cutaneous and articular syndrome (CINCA), NOMID is the most severe form of CAPS. It is characterized by early-onset fever, rash, joint inflammation, central nervous system involvement, and hearing loss.

Treatment for CAPS typically involves targeted therapies that block IL-1β, such as anakinra, canakinumab, or rilonacept. These medications have been shown to be effective in reducing the symptoms and preventing long-term complications of CAPS.

Matrix metalloproteinase 2 (MMP-2), även känd som gelatinas A, är ett enzym som tillhör familjen matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, det vill säga det stödjande skiktet av proteiner och andra molekyler som omger celler.

MMP-2 har specifika substrat, till exempel typ IV collagen, som är en huvudkomponent i basalmembranet, och gelatin, ett nedbrytningsprodukt av kollagen. Dess funktion är att bryta ner extracellulär matris, vilket möjliggör cellytorers migration och invasion under normala fysiologiska förhållanden, såsom embryonal utveckling, vaskulär remodelering och reproduktiv biologi.

Dessutom har forskning visat att överaktivering av MMP-2 kan vara associerad med patologiska tillstånd som cancer, ateroskleros och neurodegenerativa sjukdomar. Kontrollen av MMP-2-aktiviteten är därför en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

"Protoncogenproteiner c-Rel" er en type av proteiner som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellevekst, celldifferentiering og celledød. Disse proteinene er medlemmer av NF-kB (nukleær faktor kappa B) familien av transkripsjonsfaktorer. C-Rel protinen deltar i reguleringen av immunsystemet og inflammatoriske svar, og er involvert i cellecyklusregulering, apoptose (programmert celledød) og cellevannesyntese.

Protoncogenproteinet c-Rel dannes som en konsekvens av aktivering av et bestemt gen, kalt c-rel-genet. Dette genet kan bli påvirket av forskjellige faktorer, inkludert ioniserende stråling og kjemiske stoffer, som kan føre til ændringer i genetens struktur og funksjon (mutasjoner). Når c-rel-genet muteres, kan det føre til uregulering av celledeling og vannsyntese, noe som kan resultere i u kontrollert cellevokst og eventuelt til kreft.

I tillegg kan overaktivering av c-Rel også være involvert i u opprørte immunrespons og inflammasjon, som kan føre til autoimmune sykdommer og andre inflammatoriske tilstander.

Hyaluronsyra är ett glycosaminoglykan, en typ av komplex kolhydratmolekyl, som naturligt förekommer i kroppen hos människor och djur. Den är en viktig beståndsdel i extracellulär matris, den stela vävnaden som omger celler, och har en rad funktioner.

Hyaluronsyra har förmågan att binda mycket vatten, vilket gör att den hjälper till att ge kroppens vävnader rörlighet, flexibilitet och hållbarhet. Den påverkar också cellernas beteende genom att interagera med cellreceptorer och reglera celldelning, migration och differentiering.

I kroppen finns hyaluronsyra i höga koncentrationer i brosk, hud, synögon, ledvävnad och annan mjuk vävnad. Den har visat sig ha en viktig roll i läkning av sår, skydda mot skador på ledvävnad och underlätta näringsupptagningen till celler.

I medicinskt hänseende används hyaluronsyra ofta som en del av behandlingar för ledsmärtor, speciellt i knäleden, där den injiceras direkt in i leden för att ersätta naturligt förekommande hyaluronsyra som kan ha brutits ned på grund av ålder, skada eller sjukdom. Den används också i kosmetisk medicin för att mjuka ut rynkor och öka hudens fuktighet.

Feberala substance, eller pyrogene, är en klass av substanser som orsakar feber genom att stimulera produktionen av prostaglandin E2 (PGE2) i hypotalamus, vilket resulterar i ökad temperaturreglering i kroppen. De kan delas in i två kategorier: exogena och endogena.

Exogena feberala substance är främmande ämnen som kommer utifrån och orsakar feber genom att stimulera immunsystemet, till exempel lipopolysackarider (LPS) från bakteriers cellytor eller endotoxiner. Dessa substanser aktiverar immunceller såsom makrofager och neutrofiler, vilka i sin tur producerar cytokiner som orsakar feber.

Endogena feberala substance är ämnen som produceras naturligt inne i kroppen under sjukdomstillstånd eller infektioner. De aktiverar också immunsystemet och orsakar cytokinproduktion, vilket leder till ökad temperaturreglering i hypotalamus. Exempel på endogena feberala substance inkluderar interleukiner (IL-1, IL-6), tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α) och interferon gamma (IFN-γ).

Det är värt att notera att feber i sig själv är en naturlig respons från kroppen för att bekämpa infektioner och underlätta läkningen. Läkemedel som sänker febern (antipyretika) bör endast användas när febern orsakar obehag eller komplikationer, eftersom febern kan vara en viktig del av kroppens immunförsvar.

Cytomegalovirus (CMV) är ett DNA-virus som tillhör herpesviridae familjen. Det är en vanlig orsak till infektioner hos människor världen över och kan drabba individer av alla åldrar. CMV-infektionen sprids främst genom direkt kontakt med speichel, urin, blod, sperma eller vaginalsekret från en infekterad person.

När en individ smittas av CMV kan viruset orsaka asymptomatisk infektion eller milda symptom hos de flesta friska vuxna. Men om en gravid kvinnan blir smittad, kan viruset överföras till fostret och orsaka allvarliga skador, inklusive missbildningar, mentala funktionsnedsättningar och dödfödsel.

Även hos immunosupprimerade individer, såsom HIV-positiva personer eller organtransplantatmottagare, kan CMV-infektionen orsaka allvarliga komplikationer som pneumonitis, hepatit, enterit och retinit. Dessa komplikationer kan vara livshotande om de inte behandlas tillfälligt med antivirala läkemedel.

I allmänhet är CMV-infektionen en livslång infektion, vilket betyder att viruset förblir i kroppen även efter att sjukdomen har lött. Men hos de flesta friska individer orsakar inte CMV några ytterligare komplikationer under deras livstid.

Amyloid P-komponent (AP component) är en glykoprotein som är associerad med amyloid-aggregat, som kan påträffas i flera olika sjukdomar, till exempel Alzheimers sjukdom och systemisk AA-amyloidos. AP-komponenten hör inte till de proteiner som utgör själva amyloid-aggregaten, utan är snarare en del av det extracellulära matrix-proteinet fibronektin. När fibronektinet degraderas kan AP-komponenten frigöras och binda till amyloid-fibrillerna.

AP-komponentens funktion är inte fullständigt klarlagd, men det anses ha en viktig roll i patogenesen av amyloidos-relaterade sjukdomar genom att bidra till aggregationen av amyloid-proteinet och att påverka immunresponsen. Det kan också spela en roll i diagnostiken av amyloidos, eftersom det kan detekteras i biopsier eller kroppsvätskor hos patienter med amyloidos.

De substanser som används för behandling av psoriasis är TNF-hämmare, interleukin 12/interleukin 23-hämmare och interleukin 17- ... Inom gruppen interleukin 12/23-hämmare, som hämmar frisättningen av IL12 och IL23, är bara en substans godkänd för psoriasis. ... Tre olika interleukin-17-hämmare (som hämmar frisättningen av IL 17) finns registrerade för behandling av psoriasis: brodalumab ... Som för övriga biologiska substanser kan behandling med IL-17-hämmare leda till en ökad risk för infektion. Till exempel har ...
"Helicobacter pylori CagA induced interleukin-8 secretion in gastric epithelial cells". Gastroenterology and Hepatology From Bed ... 13-17. ^ Nilsson H-O. (2004) Enteric Helicobacter and H. pylori in chronic inflammation and cancer o the hepatobiliary tract ... 15-17. Lund: Lunds universitet] ^ Öster K. (2011). Magkatarr. "Arkiverade kopian". Arkiverad från originalet den 12 maj 2012. ...
Serum levels of interleukin 6 and tumor necrosis factor-α in hyperthyroid patients before and after propylthiouracil treatment ... Volume 17 - Issue 6 - pp 309-311 ^ Bindu Nayak et al, Thyrotoxicosis and Thyroid Storm, Endocrinol Metab Clin N Am 35 (2006) ...
Bakterien stimulerar frisättning av det immunförsvarsmodulerande signalproteinet Interleukin 1 (IL-1), som ökar tillströmningen ... över 17 år . Läkare uppmanas på grund av bakteriens smittsamhet att vara generösa med antibiotikabehandling, speciellt ... PLoS One 17 (8). http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23691156. ^ Schroeder G., Hilbi H. (2008). "Molecular Pathogenesis of ...
... tumörnekrosfaktor alpha och interleukin 1-beta. Andra humorala agenter som ökar genomsläpplighet är bradykinin, serotonin, ... a b] Georgieva, Julia; Hoekstra, Dick; Zuhorn, Inge (17 November 2014). "Smuggling Drugs into the Brain: An Overview of Ligands ...
Tidigare forskning har även pekat på att uttrycket av receptorn för interleukin 15 (IL-15) minskat efter akut körtelfeber, ...
De substanser som används för behandling av psoriasis är TNF-hämmare, interleukin 12/interleukin 23-hämmare och interleukin 17- ... Inom gruppen interleukin 12/23-hämmare, som hämmar frisättningen av IL12 och IL23, är bara en substans godkänd för psoriasis. ... Tre olika interleukin-17-hämmare (som hämmar frisättningen av IL 17) finns registrerade för behandling av psoriasis: brodalumab ... Som för övriga biologiska substanser kan behandling med IL-17-hämmare leda till en ökad risk för infektion. Till exempel har ...
Det senaste tillskottet är biologiska läkemedel inriktade mot molekylen interleukin 17 (IL-17). Två av dem är hittills ... Patienter ska lottas till antingen ljusbehandling eller behandling med en antikropp mot proteinet IL-17 och sedan följas i fyra ...
Biologiska läkemedel som blockerar TNF-a eller interleukin-17/-23 signalvägar.. *Nya inriktade antireumatiska läkemedel: ...
Vi kan tyvärr inte svara på frågor via detta formulär. Beskriv gärna vilken information du tycker fattas eller vad vi kan göra bättre. Du vet väl att 1177.se är vår webbplats för patientinformation. Där hittar du kontaktuppgifter till vården, våra e-tjänster och information om sjukdomar och besvär. ...
Det läkemedel som ska testas påverkar immunsvaret i kroppen genom att hämma proteinet interleukin-17, som tycks vara en viktig ... Egentligen har forskningen om typ 1 diabetes och IL-17 pågått i nästan 20 år. Tidigare forskning i djurförsök har visat att ... Det är sannolikt att behandlingen med IL-17-hämmare kan vara mer effektivt för vissa subgrupper. Om vi får positiva resultat ... Totalt ska 127 patienter inkluderas, där hälften lottas till att få IL-17-hämmare och hälften till placebo i kontrollgrupp. ...
... exempelvis interleukin-17, matrix metalloproteinas 9 och club cell sekretoriskt protein.. - Hittills har vi i vården använt ...
An Evaluation of Serum IgE and Th2-Associated Interleukins in Children With Uncomplicated and Complicated Appendicitis. ... 2015 godkände FN:s medlemsstater 17 Globala mål för en hållbar utveckling, för att utrota fattigdomen, skydda planeten och ...
Philip L Hooper: The effect of passive heating on heat shock protein 70 and interleukin-6: A possible treatment tool for ... 17 september 2021 Varifrån kommer ordet spa? Ordet spa har blivit ett älskat ord i vardagen hos svenskarna, som för tankarna ...
Interleukin-1. Forskarna drar därför slutsatsen att tillskott med magnesium avsevärt minskar olika inflammationsfrämjande ... I den nya metaanalysen inhämtade forskarna 17 randomiserade, kontrollerade studier från olika databaser. Studierna i fråga ...
Interleukin 1beta, IL-1beta \ Cytokinproduktion Interleukin 1 beta. Provtagningsanvisning. Provmaterial. Serum. Rör el. motsv. ... Exp/provsvar: 031 - 342 49 17 Autoimmunitet: 031 - 342 47 08 Immunbrist/Transplantation: 031 - 342 47 03 Allergi och ...
Liu Y, Ho RC-M, Mak A. Interleukin (IL)-6, tumour necrosis factor alpha (TNF-α) and soluble interleukin-2 receptors (sIL-2R) ...
... ökar interleukin (IL) -6 och TNF-a-produktion genom att stabilisera deras mRNA eller främja dess translation (24). MK2 kunde ...
Cryopyrin-associerade periodiska syndrom (CAPS) omfattar en grupp sällsynta autoinflammatoriska sjukdomar som inkluderar familjärt köldauto...
... interleukin-13 och eotaxin-3 i esofagealt epitel vilket orsakar en signifikant minskning av inflammatoriskt infiltrat med ... 17 timmar (intervall 0,00‑0,52 timmar) och en mediantid till högsta plasmakoncentration på 1,00‑1,22 timmar (intervall 0,50‑2, ... 17), mediantid till högsta plasmakoncentration var 1,00 timme (intervall 0,67‑2,00 timmar); genomsnittliga högsta ...
Interleukin 10. *Philips hbo nordic. *Skandia borantor. *Friidrott sollentuna 2021. *Nike joggers mens ... Antal aktier: 17 736 446 166; Börsvärde M{0}: 0,00; Direktavkastning %: -; P/E-tal: -; P/S-tal: -; Kurs/eget kapital: -; ...
Interleukin 8. *New yorker skarholmen. 30 dec 2007 Tänker Henrik Strömblad "Jag är en habil fotbollskommentator, alltså är jag ... Jesper Hussfelt Fotbollsnerd Jesper Hussfelt och Erik Niva ifall de noterat Supporterspelaren 17/18 och Erik Carlsson söker ...
... som tänkbart kan visa hur Interleukin-1 och serotonin potentierar varandra under infektion (enligt djurstudier) och här skapar ... 17:46. P-O. Hej!. Jag har aldrig innan haft några problem vid intag av alkohol, jag är en sådan person som endast blir glad och ... 17:49. Hej,. jag undrar om nån har tips på vad man kan göra medan man väntar på utredning… Jag står i kö sen början av sommaren ... 17:18. hejsan, jag är en tjej på 25 år som har diagnostiserad ADHD. Jag har vid ca 19års åldern använt amfetamin i ca 2år. Jag ...
... som tänkbart kan visa hur Interleukin-1 och serotonin potentierar varandra under infektion (enligt djurstudier) och här skapar ... 17:46. P-O. Hej!. Jag har aldrig innan haft några problem vid intag av alkohol, jag är en sådan person som endast blir glad och ... 17:49. Hej,. jag undrar om nån har tips på vad man kan göra medan man väntar på utredning… Jag står i kö sen början av sommaren ... 17:18. hejsan, jag är en tjej på 25 år som har diagnostiserad ADHD. Jag har vid ca 19års åldern använt amfetamin i ca 2år. Jag ...
P - Interleukin 8, IL-8(Cytokiner) Synonymer: Cytokiner, IL8, IL 8 S - Hepcidin Synonymer: Hepcidin-25 ... Synonymer: S-Hormoner, S-Estradiol, Östradiol, 17 B Östradiol, 17B Östradiol, 17 beta Östradiol ...
Interleukin-4 reduces insulin secretion in human islets from healthy but not type-2 diabetic donors. Westholm, E., Edlund, A., ... 2015 godkände FN:s medlemsstater 17 Globala mål för en hållbar utveckling, för att utrota fattigdomen, skydda planeten och ...
... som producerar ett inflammatoriskt protein som har fått namnet interleukin-8. ... Glöm ej Läsa min Krönika2022-11-17 23:15, GMT +2. https://vimedb... ...
IRAP (interleukin 1 receptor antagonist protein). IRAP har kommit att prövas av vissa kliniker också. MEN, detta är ...
Detta vet man genom mätningar av proteinerna CRP (C-reaktivt protein), Interleukin-6 (IL-6), TNFa (Tumour Necrosis factor alpha ... 122, 481-486 (1995) 322 samt Chan et al: Diabetes Care 17, 961-969 (1994).. Läs vår genomgång av orsaker, risker och ...
Analys av Interleukin-6 läggs ner Från och med 28 augusti 2023 utförs inte längre analys av Interleukin-6 på klinisk kemi i ... Under vecka 17, 24-30 april, byter klinisk kemi i Gävle, Hudiksvall och Bollnäs instrument för hematologianalyser. ...
We show that metformin inhibited NLRP3 inflammasome activation and interleukin (IL)-1β production in cultured and alveolar ... They independently showed a negative Pearson correlation of D3 levels and mortality risk (r(17)=-.4154, p=.0770/r(13)=-.4886, p ...
... är en antikropp som binder till proteinet interleukin-17A och därmed bromsar inflammatoriska processer. Cosentyx är godkänd för ... IL-17- och IL-23-hämmare kvarstår i högkostnadsskyddet med förändrade förmånsbegränsningar Bimzelx, Cosentyx, Ilumetri, ...
Preparatet neutraliserar den biologiska aktiviteten för interleukin-1α (IL-1α) och interleukin-1β (IL-1β) genom att kompetitivt ... hämma deras bindning till interleukin-1-receptorer av typ I (IL‑1RI). Interleukin-1 (IL-1) är en essentiell proinflammatorisk ...
  • Bland annat genom att jämföra generella biomarkörer som CRP och vita blodkroppar med helt nya biomarkörer specifika vid KOL-inflammation som forskare vid Karolinska institutet och lungläkare vid Karolinska universitetssjukhuset har identifierat, exempelvis interleukin-17, matrix metalloproteinas 9 och club cell sekretoriskt protein. (akademisktprimarvardscentrum.se)
  • Philip L Hooper: The effect of passive heating on heat shock protein 70 and interleukin-6: A possible treatment tool for metabolic diseases? (poolkungen.se)