En isograft definieras som en transplantation av organ eller vävnad mellan genetiskt identiska individer, till exempel en tvilling. På grund av den genetiska likheten har båda individerna samma antigenpresentation och därmed samma immunrespons. Detta innebär att risken för avstötningsreaktioner är mycket låg eller nästan obefintlig, jämfört med transplantation mellan genetiskt orelaterade individer.

Niridazol är ett läkemedel som används för behandling av schistosomiasis, också känt som bilharzia, en parasitär infektion som orsakas av vattenlevande sniglar. Niridazol dödar parasiterna i kroppen och används vanligen när andra behandlingsmetoder har visat sig vara otillräckliga.

Läkemedlet fungerar genom att störa ämnen som ingår i respirationen hos parasiten, vilket leder till dess död. Niridazol ges vanligen som tablettor och bör tas under kontroll av en läkare på grund av möjliga biverkningar och kontraindikationer.

Det är viktigt att notera att självbehandling med niridazol eller andra starka läkemedel rekommenderas inte, eftersom det kan leda till allvarliga hälsorisker. Om du tror att du har schistosomiasis eller en annan parasitär infektion bör du söka medicinsk hjälp och följa din läkares rekommendationer för behandling.

Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.

Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.

Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.

En levertransplantation är en medicinsk procedure där en sjuk eller skadad lever delvis eller helt ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta är vanligtvis ett sista resort när all annan behandling har misslyckats för att behandla leverrelaterade sjukdomar som levercirros, levercancer och akut leverfailure.

Under en levertransplantation tas den skadade levern bort och ersätts med den nya levern, som kopplas till blodkärlen och biodlar i kroppen. Efter operationen behöver patienten ta immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning av den nya levern.

Levertransplantation är en komplex procedur som kräver hög kompetens och erfarenhet från både kirurger och sjukvårdspersonal. Även om det finns risker relaterade till operationen, kan levertransplantation vara livsförlängande eller rentav livräddande för många patienter med allvarliga leverproblem.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

En njurtransplantation är en medicinsk procedure där en persons skadade eller funktionshindrade nära är ersatta med en frisk nära från en annan person, som kallas en donator. Detta är vanligtvis en livräddande behandling för personer med slutstadium njursvikt.

Under operationen transplanteras den fungerande nieren till patientens buk, där den ansluts till blodkärlen och urinvägssystemet. Efter operationen kommer patienten att behöva ta immunosuppressiva läkemedel för resten av sitt liv för att förhindra avstötning av den nya nären.

Njurtransplantation kan vara en källa till betydande förbättringar i patientens livskvalitet och livslängd, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med proceduren. Dessa inkluderar bland annat risken för avstötning av den nya nären, infektioner, blödningar och andra komplikationer relaterade till kirurgin.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).

Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.

Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.

En hjärttransplantation är en medicinsk procedur där ett skadat eller funktionshindrat hjärta ersätts med ett friskt och fungerande donatorhjärta. Detta är vanligtvis den sista behandlingsalternativet för personer med allvarlig hjärtsvikt som inte har avhjälpats av andra behandlingar, såsom mediciner eller mekaniska hjälpmedel.

Under en hjärttransplantation tas det skadade hjärtat bort och ersätts med ett nytt från en givare som nyligen har avlidit. Efter operationen måste patienten ta immunsuppressiva läkemedel för resten av sitt liv, för att förhindra att kroppen avstöter det nya hjärtat.

Hjärttransplantation är en komplex och tekniskt krävande procedur som utförs av erfarna kirurger i specialiserade sjukhus. Även om operationen kan rädda livet på patienter med allvarlig hjärtsvikt, finns det vissa risker och komplikationer som är associerade med proceduren, inklusive infektioner, blödningar och avstötningsreaktioner.

Autotransplantation är en medicinsk procedur där man flyttar celler, vävnader eller organ från en del av kroppen till en annan del hos samma individ. Detta görs ofta för att ersätta skadad, sjuk eller funktionsoduglig vävnad med frisk vävnad från samma person. Exempel på autotransplantation inkluderar till exempel transplantation av benmärg, hud, tänder och leverceller.

En lungtransplantation är en medicinsk procedure där en skadad eller dysfunktionell lunga i kroppen ersätts med en frisk och fungerande lunga från en annan person, ofta kallat donator. Detta kan vara livräddande för dem som lider av allvarlig lungsjukdom som inte svarar på andra behandlingsformer.

Lungtransplantationer utförs vanligtvis när patienten har en livshotande lungsjukdom, såsom kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), idiopatiskt lunghögsblödning (ILD) eller cystisk fibros. Innan operationen genomgår patienten en utförlig bedömning och förberedelse, inklusive lungfunktionstester, blodprover, röntgenundersökningar och andra tester för att avgöra om patienten är en lämplig kandidat för transplantation.

Under själva operationen får patienten narkos och en inkision görs i bröstet. Därefter skiljs den skadade lungan ifrån hjärtat och de stora blodkärlen, varefter den nya lungan sätts in och ansluts till de stora blodkärlen och luftvägarna. Efter operationen placeras patienten på en respirator för att underlätta andningen och övervakas noga av läkare och sjuksköterskor.

Lungtransplantation är en komplex procedure med risker som inkluderar bland annat blodproppar, infektioner, avstötning av den nya lungan och andra komplikationer. Men för de rätta patienterna kan transplantationen förbättra deras livskvalitet och livslängd betydligt.

Stamcellstransplantation (SCT) är en medicinsk behandlingsmetod där patienten får en transplantation av stamceller, vanligtvis från benmärg. Stamceller är celler som har förmågan att dela sig och differensiera till olika typer av celler i kroppen.

I samband med en SCT behandlas patienten först med höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sjukdomscellerna i benmärgen. Sedan ges patienten en transplantation av friska stamceller, som börjar bygga upp en ny, frisk benmärg och producera nya, friska blodceller.

Stamcellstransplantation kan användas för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancerformer som leukemi, lymfom och multipel myelom, samt vissa ärftliga sjukdomar som sjukdomar i blodet och immunförsvaret.

Det finns två huvudtyper av stamcellstransplantation: autolog transplantation och allogen transplantation. Vid en autolog transplantation använder man patientens egna stamceller, som har hämtats och kylfrusatts innan behandlingen med kemoterapi eller strålbehandling påbörjas. Vid en allogen transplantation använder man stamceller från en donator, vanligtvis en nära släkting till patienten, men i vissa fall kan även obesläktade donatorer användas.

Förbehandling inför en transplantation (organ eller celler) avser vanligtvis de preparationssteget som en potential mottagare genomgår innan själva transplantationskirurgin. Detta kan innebära en kombination av medicinska, immunologiska och/eller andra behandlingsformer beroende på vilken typ av transplantation det rör sig om.

Exempel på förbehandlingar inför en transplantation kan vara:

1. Immunsupressiva behandling: Den mest vanliga formen av förbehandling är att ge immunsuppressiva läkemedel som dämpar patientens immunsvar för att minimera risken för avstötningsreaktioner mot den nya organet eller cellerna.

2. Konditionering: Vid stamcellstransplantation kan en kraftigare form av förbehandling användas, kallad konditionering. Denna process innebär att patienten ges höga doser av kemoterapi och/eller radiation för att eliminera den egna immunsystemet och skapa plats för de nya stamcellerna.

3. Screening och matchning: Innan transplantationen behöver potentiala mottagare genomgå en rad tester för att avgöra lämpningen och för att hitta den bästa donatorn. Detta kan innebära blod- och vävnadsprov, genetisk matchning och immunologisk typning.

4. Utbildning och stöd: Mottagaren får också information och stöd för att förstå de speciella aspekterna av livet efter transplantationen, inklusive behandlingsplaner, livslång immunsuppressiv terapi och livsstilsförändringar som kan vara nödvändiga för att säkerställa en framgångsrik transplantation.

Organtransplantation är en medicinsk procedure där ett eller flera organ från en donator överförs till en mottagare som behöver ett nytt fungerande organ. Detta kan ske antingen från en levande donator, oftast en nära familjemedlem, eller från en avliden donator, även känt som en död donation. Organtransplantation utförs vanligtvis när en persons eget organ har slutat fungera på grund av sjukdom, skada eller ålder. Några exempel på organ som kan transplanteras inkluderar levern, hjärtat, lungorna, njurarna, bukspottkörteln och benmärgen. Organtransplantation är en komplex procedur som kräver noggrann matchning av blodtyp, storlek och antigen mellan donator och mottagare för att undvika avstossningsreaktioner. Efter transplantationen behöver mottagaren livslång medicinsk behandling med immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstossning av det nya organet.

Transplantatöverlevnad är ett begrepp inom transplantationsmedicin och refererar till den tid som en transplanterad organ eller vävnad fortfarande fungerar hos mottagaren. Det kan exempelvis röra sig om ett nytt hjärta, lever, lungor, njurar eller benmärg.

Transplantatöverlevnaden mäts ofta i tidsenheter som månader eller år efter transplantationen och kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats samt andra faktorer såsom mottagarens ålder, allmänna hälsotillstånd och omkompatibilitet med donatorn.

En längre transplantatöverlevnad kan vara ett tecken på att transplantationen har varit framgångsrik och att mottagaren har en god livskvalitet efter operationen. Dock kan även andra faktorer som infektioner, avstötning eller komplikationer under eller efter operationen påverka transplantatöverlevnaden negativt.

Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.

Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.

En bukspottkörteltransplantation är en medicinsk proceduren där en ny, frisk bukspottkörtel transplanteras till en patient vars egen bukspottkörtel inte fungerar korrekt. Detta kan ske på grund av sjukdomar som typ 1-diabetes, cystisk fibros eller cancer. Den nya körteln kan komma från en levande donator, oftast en nära anhörig, eller en död donator.

Transplantationen innebär att patienten får en fungerande bukspottkörtel som kan producera hormoner och enzymer som behövs för kroppens normala funktion. Detta kan hjälpa till att lindra symtomen av den ursprungliga sjukdomen och förbättra patientens livskvalitet. Emellertid medför transplantationen också en risk för komplikationer som avstötningsreaktioner, infektioner och biverkningar av immunsuppressiva läkemedel som behövs för att förhindra avstötningsreaktioner.

Långrehnskällöar (Langerhans cells) är ett slags immunceller som finns i huden och slemhinnor. De har en viktig roll i att försvara kroppen mot infektioner genom att presentera främmande antigen till T-celler.

Transplantation av Långrehnskällöar innebär att man tar bort Långrehnskällöar från en donator och placerar dem i en mottagare med avsikt att stärka dennes immunförsvar. Detta kan användas som ett behandlingsalternativ för patienter med svaga immunsystem, till exempel efter en benmärgstransplantation eller vid behandling av vissa autoimmuna sjukdomar.

Transplantationen utförs vanligen genom att injicera donatorns Långrehnskällöar under huden hos mottagaren, där de börjar producera cytokiner och andra signalsubstanser som stärker den lokala immunresponsen. Detta kan hjälpa till att förhindra infektioner och underlätta läkningen av sår eller skador.

Det är viktigt att notera att transplantation av Långrehnskällöar inte är vanligt förekommande och används endast i speciella fall där patienten har en specifik medicinsk behov.

Organpålägg (engelska: organ graft) är inom transplantationsmedicin ett kirurgiskt ingrepp där man överför en eller flera organ från en donator till en mottagare. Organen som tas bort från den avlidne donatorn kallas för organdonation och det organ som läggs till patienten kallas för organgivare.

Organpålägg kan vara livräddande för dem som har organ failure, såsom lever- eller njurfailure. Andra exempel på organtransplantationer inkluderar hjärt-, lung- och bukspottkörteltransplantationer. För att organgivare ska vara lämplig måste de uppfylla vissa kriterier, till exempel ha en kompatibel blodgrupp och vara fri från infektioner som kan spridas till mottagaren.

Organgivare kan vara antingen levande eller avlidna. Levande donationer är möjliga för vissa organ, såsom levern och ena nieren, där en del av organet kan tas bort från den levande donatorn utan att skada deras hälsa. Avlidna donatorer är oftast de som har avlidit i olyckor eller av sjukdomar som inte påverkat deras organ.

Organgivare måste ge sitt samtycke till donationen och det är viktigt att respektera deras önskemål och familjs önskemål angående organdonation. I många länder finns lagar som reglerar organdonation och transplantation för att säkerställa att processen är etisk, rättvis och trygg för både donatorer och mottagare.

Transplantation in medicine refererar till en procedure där ett organ, vävnad eller celler tas bort från en donator och placeras i en mottagare som behöver det för att ersätta ett skadat, sjukligt eller dött organ eller vävnad. Detta kan räknas till den avancerade terapin inom medicinen och används när andra behandlingsalternativ har misslyckats eller inte är möjliga.

Transplantation kan vara autolog (donator och mottagare är samma individ), allogen (donator och mottagare är genetiskt olika individer av samma art) eller xenogen (donator och mottagare tillhör olika arter). De vanligaste transplantationerna inkluderar lever, njure, hjärta, lungor, benmärg och hud.

Transplantation kan vara livräddande eller förbättra kvaliteten på livet för mottagaren. Emellertid finns det risker associerade med transplantationsbehandling, såsom rejektion av det transplanterade organet och biverkningar av immunosuppressiva läkemedel som används för att förhindra rejektion.

Transplantationsimmunologi är ett medicinskt område som undersöker hur kroppens immunsystem reagerar på och stöttar eller attackerar främmande vävnad, till exempel vid en transplantation av en organ. Den innefattar studier av de mekanismer som gör att ett transplanterat organ kan behandlas som "egentligt" och inte avvisas av mottagarens immunsystem. Transplantationsimmunologi undersöker också hur man kan modifiera eller dämpa immunförsvaret för att förebygga avstötning av det transplanterade organet, samtidigt som man vill upprätthålla en acceptabel grad av immunförsvar mot infektioner. Detta kan uppnås genom användning av immunosuppressiva läkemedel och andra behandlingsmetoder.

Cell transplantation, also known as cellular therapy, is a medical procedure that involves transferring healthy cells into a patient’s body to replace or repair damaged or diseased cells. This technique has been used in various fields of medicine, including neurology, cardiology, oncology, and regenerative medicine.

In this process, cells are harvested from a donor, which can be a genetically identical twin (syngeneic), partially matched (allogeneic), or the same individual (autologous). The harvested cells undergo extensive testing to ensure their safety and efficacy before being transplanted into the recipient’s body.

The goal of cell transplantation is to restore normal function, enhance the body’s natural healing processes, or provide a source of cells that can produce therapeutic agents, such as enzymes or hormones. Some examples of cell types used in transplantation include stem cells, hematopoietic (blood-forming) cells, islet cells for diabetes treatment, and nerve cells for neurodegenerative disorders.

While cell transplantation holds great promise for treating various diseases, it also comes with potential risks, such as immune rejection, infection transmission, and tumor formation. Therefore, careful monitoring and follow-up are essential to ensure the success of the procedure and minimize any adverse effects.

En transplantationschimär är en individ som har celler, vävnader eller organ från ett genetiskt skilt individ av samma art, vanligtvis genom en transplantation. Detta resulterar i att mottagaren har två olika genetiska källor och därför kan ha två olika typer av celler eller vävnader med olika genotyper inom samma individ.

Transplantationschimärer kan uppstå vid transplantation av stamceller, benmärg eller organ som leder till att mottagarens immunsystem accepterar och integrerar de nya cellerna eller vävnaderna. Detta kan användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom leukemi, diabetes och andra skador eller sjukdomar som kräver en transplantation av organ eller vävnader.

Det är värt att notera att termen "chimär" även kan användas i andra sammanhang för att beskriva individer med två olika genetiska ursprung, till exempel vid fusion mellan två embryon av samma art eller vid äggläggande djur där en hane och en hona bidrar till skapandet av ett gemensamt ägg som sedan utvecklas till en chimär.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Transplantat-mot-värdsjukdom, eller transplantat-kontra-värdreaktion (TCMR), är en typ av komplikation som kan uppstå efter en transplantation av celler, vävnad eller organ. Det handlar om att den transplanterade vävnaden eller organet blir attackerat och angrips av det immunförsvar som finns hos mottagaren, vilket kallas för den acuta TCMR. Symptomen på akut TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar feber, ökad nivå av kreatinin i blodet och minskad njurfunktion.

Den kroniska TCMR utvecklas långsammare än den akuta formen och kan pågå under en längre tid. Den kan leda till skada på det transplanterade organet eller vävnaden, vilket i sin tur kan resultera i minskad funktion eller organsvikt. Symptomen på kronisk TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar ökad blodtryck, protein i urinen och försämrad funktion hos det transplanterade organet.

Det är viktigt att tidigt upptäcka och behandla TCMR efter en transplantation för att undvika skada på det transplanterade organet eller vävnaden. Behandlingen inkluderar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar den immuna responsen hos mottagaren och därmed reducerar risken för TCMR.

En levande donator är en person som är i livet och som villfullytter att ge en eller flera av sina organ, vävnader eller celler till en annan person som behöver dem. Detta kan ske genom olika metoder beroende på vilket organ eller vävnad som ska doneras.

Exempel på levande donation inkluderar:

* En levande njurdonation, där en frisk person donerar en av sina två njurar till en mottagare vars egen njure har slutat fungera korrekt.
* En leverlobdonation, där en del av levern från en levande donator transplanteras till en mottagare.
* En benmärgstransplantation, där celler hämtade från benmärgen hos en levande donator injiceras till en mottagare för att ersätta dennes skadade eller sjuka benmärgsceller.

Levande donation kan vara ett livräddande alternativ för dem som behöver en transplantation, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med denna typ av donation. Dessa måste vägas upp mot potentiala fördelarna innan en beslut om donation tas.

Heterotopic transplantation är en typ av transplantationskirurgi där ett organ eller vävnad transplanteras till en annan plats i kroppen än dess normala position, men fortfarande förblir anslutet till det ursprungliga organet. Detta skiljer sig från en homotopisk transplantation, där organet eller vävnaden transplanteras till samma plats som det ursprungliga organet.

Ett exempel på en heterotopisk transplantation är en lungtransplantation, där den nya lungan placeras i bröstkorgen bredvid den gamla lungan istället för att ersätta den. Detta görs ofta när det finns risk för skada på det nya organet under operationen eller om det behövs mer tid för det nya organet att bli funktionellt.

Det är värt att notera att även om båda lungorna kan fortsätta fungera efter en heterotopisk transplantation, kommer den gamla lungan till slut att misslyckas på grund av den sjukdom som ledde till behovet av en transplantation.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Stamcellstransplantation, fostblod (eng. Hematopoietic stem cell transplantation, HSCT) är en medicinsk behandlingsmetod där patienten får en transplantation av stamceller från benmärg eller blod. Dessa stamceller har förmågan att utvecklas till olika sorters blodceller i kroppen, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättar.

Transplantationen kan användas som behandling för en rad olika sjukdomar, exempelvis cancerformer som leukemi och lymfom, men även för icke-cancerrelaterade sjukdomar som aplastisk anemi och immunbristsjukdomar.

Före transplantationen behandlas patienten ofta med kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera den egen benmärgen, så att den nya fostblodet ska kunna etableras sig i kroppen. Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-hostsjukdom (GVHD), där de transplanterade stamcellerna attackerar den mottagande individens vävnader.

En hjärt-lungtransplantation är en medicinsk procedure där ett sjukt eller skadat hjärta och lungor ersätts med friska organ från en givare. Detta används vanligtvis som en behandling för allvarliga sjukdomar som inte kan lindras på annat sätt, till exempel vid hjärtsvikt eller kronisk lungsjukdom som inte har svarat på andra behandlingsmetoder.

Under operationen avlägsnas både det sjuka hjärtat och lungorna från mottagaren, och ersätts med de nya organen som placeras i bröstkorgen. Organen kopplas sedan till blodkärlen och nerverna för att återställa blodflödet och funktionen hos det nya hjärtat och lungorna.

Efter operationen behöver patienten intensiv vård och rehabilitering, inklusive medicinsk behandling, andningsterapi och fysisk träning för att stärka sina nytt organs funktion och undvika komplikationer som avvisning eller infektion.

Hjärt-lungtransplantation är en komplex operation med höga risker och begränsade möjligheter till givarorgan, men kan förlänga livet och förbättra kvaliteten på livet för vissa patienter med allvarliga hjärtsjukdomar eller lungsjukdomar.

'Vävnads- och organaffning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där vävnader eller organ i kroppen successivt ersätts av ämnen som inte har samma funktion eller struktur. Detta kan ske på grund av olika sjukdomar, skador eller åldrandeprocessen. I vissa fall kan vävnads- och organaffning leda till försämrad funktion och eventuell organskada. Exempel på sådana tillstånd inkluderar fibros (förtjockning och skleros av bindväv), ateroskleros (förtjockning och härdning av artärernas väggar) och cirros (förändringar i leverstrukturen som orsakas av fibros).

Transplantattolerans är ett tillstånd där mottagaren av en transplantation inte behöver immunosuppressiva läkemedel eftersom deras immunsystem har accepterat det transplanterade organet som "sitt eget". Detta innebär att mottagarens immunförsvar inte ser transplantatet som främmande och därmed inte aktiverar en immunreaktion som kan skada eller förkasta organet.

Transplantattolerans kan uppnås genom olika mekanismer, inklusive central tolerans (där T-celler i lymfknutorna modifieras för att inte reagera på det transplanterade organet) och perifer tolerans (där immunförsvaret modifieras när det möter det transplanterade organet).

Transplantattolerans är ett eftertraktat mål inom transplantationsmedicin, eftersom immunosuppressiva läkemedel kan ha allvarliga biverkningar och öka risken för infektioner och cancer. Även om det fortfarande är ovanligt att uppnå fullständig transplantattolerans, har forskare gjort framsteg i att förstå de immunologiska mekanismer som styr toleransen, och det finns nu behandlingsstrategier under utvärdering för att främja transplantattolerans hos mottagare av transplantation.

Perifer stemcelltransplantation (PST) är en typ av stamcellstransplantation där stamceller hämtas från den patients egen kropp, ofta ur benmärg. Denna procedure innebär att patienten först ges en behandling som gör att deras benmärgsstamceller mobiliserar och cirkulerar i blodomloppet. Därefter tas cellerna ut genom en process som kallas apheres, varefter de behandlas och sedan återinförs till patienten efter att de receiving a high-dose chemotherapy or radiation therapy regimen to destroy any remaining cancer cells in the body.

The goal of PST is to restore the patient's blood-forming (hematopoietic) system, including white and red blood cells and platelets, which are often damaged or destroyed by high-dose chemotherapy or radiation therapy used to treat certain types of cancer. The transplanted stem cells then migrate to the bone marrow and begin to produce new, healthy blood cells over time.

It is important to note that PST carries risks, including graft-versus-host disease (GVHD), where the donor's immune cells attack the recipient's tissues, as well as infections and other complications related to the transplantation process. Therefore, careful monitoring and management of these potential side effects is necessary to ensure a successful outcome for the patient.

Liversvikt, eller hepatisk insufficiens, är ett allvarligt tillstånd där levern inte kan fullgöra sina funktioner normalt. Detta kan orsakas av skada eller sjukdom i levern, såsom leverinflammation (hepatit), levercirros (cirros), fettsjuklever (steatohepatit) eller levercancer.

Vid leverinsufficiens kan kroppen ha problem med att renhålla blodet, producera proteiner och andra substanser som behövs för koagulering, immunförsvar och metabolism av näringsämnen. Symptomen på leverinsufficiens kan inkludera trötthet, aptitlöshet, illamående, kräkningar, viktminskning, gulsot (icterus), ödem och ascites (fluidansamling i buken).

Liverinsufficiens kan vara akut eller kronisk. Akut leverinsufficiens kan utvecklas plötsligt och kan vara livshotande, medan kronisk leverinsufficiens utvecklas långsamt över tid och kan leda till komplikationer som blödning, infektion, förvirring och njurskada. Behandlingen av leverinsufficiens beror på orsaken och kan innefatta mediciner, dieter, livsstilsförändringar eller i vissa fall levertransplantation.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

Histokompatibilitetsprövning, även känd som HLA-typering eller vävnadskompatibilitetstestning, är en typ av laboratorietest som används inom transplantationsmedicin för att matcha donator och mottagare så väl som möjligt. Detta görs genom att jämföra human leukocyte antigen (HLA) antigener, som är proteiner på ytan av våra celler, mellan båda parter.

HLA-antigener delas upp i olika klasser (A, B, C, DR, DQ och DS), och varje individ har ett unikt HLA-mönster som är ärftligt från sina föräldrar. Genom att jämföra HLA-typerna hos en potentiell donator och mottagare kan läkare fastställa om de är kompatibla eller inte. En bättre match mellan donator och mottagare kan minska risken för avstötningsreaktioner, som kan leda till transplantatets misslyckande.

'Fostervävnadstransplantation' (engelska: 'Allogenic Fetal Tissue Transplantation') är en medicinsk behandlingsform där vävnad från ett foster av samma art som patienten används för att ersätta skadad eller funktionsnedsatt vävnad hos patienten.

Denna typ av transplantation kan vara kontroversiell på grund av etiska och moraliska frågor relaterade till användningen av fostervevnad. Dessutom kan patienten behöva immunosuppressiva läkemedel för att minska risken för avstötning, vilket kan medföra biverkningar och komplikationer.

Fostervävnadstransplantation har använts i olika medicinska tillämpningar, såsom behandling av neurologiska sjukdomar som Parkinson's disease och Huntington's disease, samt för att ersätta skadad hjärtvävnad och levervävnad. Vävnaden kan hämtas från aborterade foster eller från fostervävnad som producerats i laboratorium genom stamcellsteknik.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

En hudtransplantation är en medicinsk procedur där delar av hud från en donator överförs till en mottagare som saknar eller har skador på sin egen hud. Det finns olika typer av hudtransplantationer, beroende på omfattningen och typen av skada.

De vanligaste typerna av hudtransplantationer inkluderar:

1. Split-thickness skin graft (tunn hudtransplantation): Denna typ av transplantation innebär att man tar en tunn skiva hud från donatorn, ofta från låret eller baksidan av ett ben. Skivan hud innehåller endast delar av epidermis och dermis.
2. Full-thickness skin graft (tjock hudtransplantation): Vid denna typ av transplantation tar man en tjockare skiva hud som innehåller både epidermis, dermis och subkutan fettvävnad. Detta används ofta för att ersätta större arealer med djupa skador eller för att förbättra utseendet efter en tunn hudtransplantation.
3. Composite graft (komposit transplantation): Vid denna typ av transplantation tar man bort ett litet område hud tillsammans med underliggande vävnad, till exempel brosk, kartilagin eller muskulatur. Detta används ofta för att rekonstruera delar av näsan, öronen eller läpparna.

Hudtransplantationer kan vara autologa (taget från samma individ), allogena (taget från en annan individ av samma art) eller xenogena (taget från en individ av en annan art). Autologa transplantationer är de vanligaste och har lägst risk för avstötningsreaktioner. Allogena och xenogena transplantationer kan kräva immunosuppressiva behandlingar för att undvika avstötningsreaktioner.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

"Väntelista" är ett begrepp som används inom sjukvården när det finns en förväntad fördröjning av tiden för en behandling, operation eller annan medicinsk intervention. Det handlar om en lista över patienter som väntar på vård, ofta sorterade efter prioriteringskriterier såsom sjukdomens allvarlighetsgrad och symtomens påverkan på patientens vardag.

Den exakta strukturen och funktionen av väntelistor kan variera mellan olika sjukvårdsorganisationer och länder, men syftet är att optimera resursanvändningen och ge alla patienter en rättvis och rimlig behandling. I vissa fall kan patienter på väntelistan få möjlighet att välja mellan olika behandlingsalternativ eller vänta tills resurser blir tillgängliga, beroende på deras individuella behov och preferenser.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

Mesenkymal stamcellstransplantation (MSCT) är en typ av celltransplantation där mesenkymala stamceller används. Mesenkymala stamceller är ett slags stamceller som har förmågan att differentieras, eller omformas, till olika typer av celler som utgör bindväv, muskel, ben, brosk och fett.

I en MSCT-procedur tas mesenkymala stamceller vanligtvis från benmärgen, navelsträngen eller annan lämplig källa, prepareras i laboratoriet och transplanteras sedan till patienten. Transplantationen kan ske antingen autologt (dvs. med celler tagna från samma individ) eller allogeniskt (med celler tagna från en annan individ).

MSCT har potentialen att behandla en rad olika sjukdomar och skador, bland annat cancer, degenerativa muskuloskeletala tillstånd, hjärt-kärlsjukdomar och neurologiska skador. Dock finns det fortfarande mycket forskning kring hur MSCT bäst kan användas och vilka risker och fördelar den kan medföra.

'Hornhinnetransplantation' är en medicinsk term som refererar till en procedure där en del eller hela hornhinnan i ögat ersätts med hornhinna från en donator. Detta kan behövas om den egna hornhinnan har skador, sjukdomar eller andra skäl till att inte fungera korrekt.

Den nya hornhinnan transplanteras vanligtvis med hjälp av kirurgisk mikroskopi och monteras på plats med mycket fina sömmar. Efter operationen behöver patienten använda antibiotika och antiinflammatoriska mediciner för att förebygga infektioner och minska risken för avstötning av den nya hornhinnan.

Målet med en hornhinnetransplantation är att återställa patientens synförmåga, skydda ögat från yttre skador och förebygga smärta och andra besvär som kan orsakas av en skadad eller sjuk hornhinnan.

'Histokompatibilitet' refererer til den grad av likhet mellom to individers humanle leukocyt antigener (HLA) og andre proteiner på overflaten til deres celler. HLA-antigener er genetisk bestemte proteiner som spiller en viktig rolle i kroppens immunforsvar ved å hjelpe kroppen med å skille egen from fremmede celler. Når to individers HLA-antigener er like eller kompatible, betyr det at deres immunsystemer er mindre sannsynlige til å oppfatte hverandres celler som fremmede og angrippe dem. Dette er særlig viktig i forbindelse med transplantasjon av organer eller stemceller, der det ønskes at mottakerens immunsystem ikke skal angripe og avstøte donorens transplantat. Hvor stor en historisk kompatibilitet som er nødvendig for en vellykket transplantasjon kan variere, men høy grad av kompatibilitet reduserer risikoen for avstøtelse og forbedrer overlevelsesraten til transplantatet.

En blodtumör (eller malign hæmatopoietisk neoplasi) er en type kræft, der dannes i det bløde væv, som producerer celler, der indgår i blodet, herunder røde og hvide blodlegemer samt blodplader. Der findes forskellige typer blodtumører, herunder:

1. Leukæmi: En form for blodtumør, der dannes i det bløde væv, som producerer hvide blodlegemer (leukocytter). Der findes flere typer leukæmi, herunder akut lymfatisk leukæmi (ALL), akut myeloid leukæmi (AML), kronisk lymfatisk leukæmi (CLL) og kronisk myeloid leukæmi (CML).
2. Lymfom: En form for blodtumør, der dannes i lymfatiske væv, herunder lymfeknuder, milt, tarmen og lymfehinden. Der findes to hovedtyper af lymfom, nemlig Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En form for blodtumør, der dannes i den del af knoglevævet, som producerer røde blodlegemer (erythrocyter), hvide blodlegemer (leukocytter) og blodplader (trombocytter). Myelom kaldes også multipelt myelom eller plasmacellsk cancer.

Blodtumører kan være meget alvorlige, da de forstyrrer den normale produktion af celler i blodet og kan sprede sig til andre dele af kroppen via blodet og lymfen. Behandlingen af blodtumører afhænger af typen, graden og udbredelsen af sygdommen.

Takrolimus är ett immunsupressivt läkemedel som används för att förhindra avstötningsreaktioner efter transplantationer och behandla vissa autoimmuna sjukdomar. Det verkar genom att hämta ned aktiviteten i T-celler, en typ av vita blodkroppar som är inblandade i immunförsvaret.

Läkemedlet tillverkas från en stam av aktinobakterien Streptomyces tsukubaensis och marknadsförs under varumärkena Prograf, Advagraf och Envarsus XR. Takrolimus är ett kalcineurinhämmare som verkar genom att binda till en cytoplasmatisk protein, FKBP12, vilket resulterar i inhibition av kalcineurinfosfatasverksamheten och därmed förhindrar transkriptionen av cytokiner, såsom IL-2, som är nödvändiga för T-cellers aktivering och proliferation.

Takrolimus används ofta i kombination med andra immunosuppressiva läkemedel efter transplantationer av organ som lever, njure, hjärta eller lungor. Det kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar som svår psoriasis och atopisk dermatit.

En vävnadstransplantation är en medicinsk procedure där vävnad från en donator överförs till en mottagare för att ersätta skadad, sjuk eller saknad vävnad hos mottagaren. Vävnadstransplantation kan vara allt ifrån en relativt enkel procedur, som att ta hud från ett annat del av kroppen och fästa den på ett sår, till mer komplexa procedurer där man transplanterar organ som till exempel lever, hjärta eller lungor.

Vid vävnadstransplantation är det viktigt att donatorn och mottagaren har en så likartad vävnadstyp som möjligt för att minimera risken för avstötningsreaktioner, där mottagarens immunförsvar attackerar den nya vävnaden. I vissa fall kan läkemedel ges för att undertrycka immunsvaret och minska risken för avstötningsreaktioner.

Helkroppsbestrålning (Total Body Irradiation, TBI) är en behandlingsform inom radiationstherapi som innebär att kroppen exponeras för joniserande strålning från huvud till fot. Den används ofta som en del av preparationsbehandling inför stamcellstransplantation hos patienter med blodcancer, då strålningen eliminerar cancerceller och undertrycker immunsystemet för att förhindra avstötningsreaktioner mot de transplanterade cellerna. Behandlingen planeras vanligtvis så att den ger en jämnt distribuerad dos strålning över hela kroppen, ofta med hjälp av linjär acceleratorer eller cesium-137-källor.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

I den medicinska kontexten kan "lik" tolkas som en person som är identisk eller mycket lik en annan person vad gäller genetiska, fysiska eller mentala drag. Det vanligaste exemplet på detta är en tvilling, där två individer delar samma uppsättning genetisk information och kan vara mycket lika fysiskt och beteendemässigt.

Det finns två typer av tvillingar: enoyota (identiska) tvillingar och tvåoyota (oidentifierbara) tvillingar. Enoyota-tvillingar utvecklas från samma befruktade ägg (zygote) och delar därför samma DNA-sekvens, medan tvåoyota-tvillingar utvecklas från skilda befruktade ägg och har separata DNA-sekvenser.

Även om tvillingar är det vanligaste exemplet på "lik", kan begreppet också användas för att beskriva andra släktingar som delar en stor andel genetisk information, såsom syskon, kusiner och syskonbarn.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

Hjärnvävnadstransplantation är en medicinsk procedur där celler eller vävnad från hjärnan transplanteras till en mottagares hjärna. Detta kan göras med syfte att ersätta skadad eller död hjärnvävnad, förbättra funktionen hos en skadad hjärna eller behandla neurologiska sjukdomar eller skador. Transplantationen kan ske med levande celler eller med kultiverade celler i laboratoriet. Det är en forskningsinriktning inom neurovetenskap och det finns experimentella bevis som visar att det kan förbättra neurologiska funktioner hos djur, men det finns ännu inga etablerade behandlingsmetoder med hjärnvävnadstransplantation hos människor.

En ansiktstransplantation är en medicinsk procedur där en persons ansikte delvis eller helt ersätts med hud, muskler, nerver och benstrukturer från en annan person eller död donator. Detta kan behövas vid allvarliga skador, som kan bero på olyckor, sjukdomar eller militära konflikter. Målet med operationen är att återställa funktion och estetik till det skadade ansiktet så mycket som möjligt. Detta är en komplex procedur som kräver ett multidisciplinärt lag av specialister, inklusive kirurger, anestesiologer, neurologer, fysioterapeuter och psykologer.

"Donor selection" (donsörval) är ett medicinskt begrepp som refererar till processen där en donator, vanligtvis en levande person som kommer att donera organ, vävnad eller celler, utvärderas för sin lämplighet att vara en donator. Detta innebär ofta en kombination av medicinska tester och intervjuer för att fastställa donatorns allmänna hälsa, specifika sjukdomar eller tillstånd som kan påverka mottagaren negativt, samt att matcha donatorn med en lämplig mottagare.

Den medicinska utvärderingen inkluderar ofta blod- och urinprover, EKG (elektrokardiogram), röntgen av lungorna eller andra bildgivande tester för att undersöka organens funktion och struktur. Donatorn måste också genomgå psykologisk utvärdering för att säkerställa att de är mentalt redo att genomgå donationsprocessen.

I vissa fall kan även kompatibilitetsprover behövas för att matcha donatorn med en mottagare, till exempel vid benmärgsdonationer där HLA-typning behövs för att minimera risken för avstötningsreaktioner hos mottagaren.

Sammanfattningsvis innebär donor selection en utförlig medicinsk och psykologisk utvärdering av en levande donator för att fastställa deras lämplighet att vara en donator och matcha dem med en lämplig mottagare.

Liversjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar som drabbar levern, en av kroppens vitala organ. Levern har många viktiga funktioner, såsom att filtrera blodet, producera gallan, bryta ned ämnen och ta hand om näringsintaget.

Exempel på leverrelaterade sjukdomar inkluderar:

1. Hepatit - en inflammation av levern som kan orsakas av virusinfektion, alkoholmissbruk eller giftigt exponering.
2. Steatos - ovanligt fettavlagringar i levercellerna, ofta associerad med fetma, diabetes och högt kolesterolvärde.
3. Skrumplever - en sjukdom där levern blir skrumpnat och ärrbildat, vanligen orsakad av alkoholmissbruk eller virala hepatitinfektioner.
4. Levercancer - olika typer av cancer som kan drabba levern, till exempel primär levercellscancer (hepatocellulär carcinom) och metastaserad cancer från andra delar av kroppen.
5. Gallsten - små stenar som bildas i gallgångarna och kan orsaka smärta, inflammation och infektion i levern.
6. Genetiska leveranomalier - till exempel Wilson sjukdom (kopparansamling i levern) och hemokromatos (järnöverskott i kroppen).
7. Autoimmuna lever sjukdomar - där kroppens immunförsvar attackerar levercellerna, till exempel autoimmun hepatit och primär biliär cirros.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker leverproblem, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska komplikationerna.

Organförvaring är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att bevara organ, såsom hjärta, lungor, lever, njurar och bukspottkörtlar, efter att de har avlägsnats från en donator. Detta görs vanligtvis med syfte att bevara organens funktionella och strukturella integritet så länge som möjligt innan transplantation till en mottagare.

Det vanligaste sättet att bevara organ är genom kylning till en temperatur på 4-8 grader Celsius, ett tillstånd som kallas hypotermisk lagring. Denna metod kan användas under en period upp till sex timmar för de flesta organen, beroende på deras storlek och typ.

En annan metod är så kallad masugnsbehandling, där organen placeras i ett speciellt lösning som skyddar dem från skada under den korta perioden av varm ischemisk tid, det vill säga tiden då blodflödet till organet har stoppats. Denna metod används ofta när organen behöver transporteras över längre avstånd eller när transplantationen inte kan ske omedelbart efter att organet har avlägsnats.

I vissa fall kan organ även bevaras genom kryokonservering, där de placeras i ett speciellt medium och frysas till mycket låga temperaturer, ofta ned till -196 grader Celsius med hjälp av flytande kväve. Denna metod används sällan eftersom det finns en risk att iskristaller som bildas under frysprocessen kan skada organens celler och strukturer.

Organförvaring är en mycket viktig del av transplantationsprocessen, eftersom det direkt påverkar organets funktionella kapacitet och överlevnadschansen hos mottagaren. Det krävs mycket skicklighet och kunskap för att utföra denna process korrekt, och det finns ständiga forsknings- och utvecklingsarbete pågående för att förbättra metoderna och öka chansen till framgångsrik transplantation.

Busulfan är ett citostatikum, det vill säga ett ämne som hämmar celldelningen och används som en del av behandlingen av vissa former av cancer, till exempel visse blodcancerformer som kronisk myeloisk leukemi. Busulfan är en alkylant som fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket förhindrar celldelningen och till slut orsakar cellens död.

Busulfan kan också användas före en stamcellstransplantation för att hämma patientens eget immunsystem och minska risken för avstötningsreaktioner mot de donerade stamcellerna.

Läkemedlet ges vanligen som tablett eller intravenös infusion och behandlingen pågår ofta under flera dagar. Som med alla läkemedel kan busulfan ha biverkningar och komplikationer, inklusive skador på levern, lungorna och andra organ samt ökad risk för infektioner. Dessa biverkningar behöver övervakas noga under behandlingen.

En medicinsk definition av 'transplantat' är ett vävnads- eller organprovrum som har transplanterats från en donator till en annan individ, med syfte att ersätta eller reparera en skadad, sjuk eller funktionslös vävnad eller organs i mottagaren. Transplantat kan vara sådant som benmärg, hud, hjärta, lungor, lever, njurar, pankreas och andra typer av vävnader beroende på vad som behövs för att behandla den specifika sjukdomen eller skadan.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

Chronic renal failure (CRF), also known as chronic kidney disease (CKD), är ett progressivt tillstånd där njurarnas funktion gradvis försämras över en längre tidsperiod, vanligtvis i flera månader eller år. Detta kan leda till en påtaglig nedsättning av njurens förmåga att rensa blodet från avfallsprodukter och överskott av vatten. CRF kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador som skadar de glomerulära filtrationsenheterna (GFR) och de tubulära funktionerna i njurarna.

I de tidiga stadierna av CRF kan symptomen vara milda eller saknas helt, men med tiden kan patienter uppleva symtom som trötthet, svaghet, nedsatt aptit, ödem (öknas eller vätskeansamlingar i kroppen), blodbrist (anemi) och störningar i mineral- och elektrolytbalansen. CRF kan också leda till komplikationer som högt blodtryck, sänkt benmärgsfunktion, försämrad immunförsvar, ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar och njursten.

Behandlingen av CRF fokuserar på att kontrollera symtom och komplikationer, samt att fördröja eller stoppa framskridandet av sjukdomen. Den kan innefatta livsstilsförändringar som kost- och vattenrestriktioner, fysisk aktivitet, rökavvänjning och kontroll av andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar. Medicinska behandlingar kan omfatta blodtrycksmedel, läkemedel som reglerar mineral- och elektrolytbalansen, behandlingar mot anemi och behandlingar av komplikationer såsom njursten och infektioner. I vissa fall kan dialys eller njurtransplantation vara aktuella behandlingsalternativ.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

Obliterativ bronkiolit är en medicinsk term som används för att beskriva en allvarlig lungsjukdom där de små luftvägarna, eller bronkioler, i lungorna skadas och till slut förträngs (obliteras) av ärrvävnad eller cystor. Detta orsakar andningssvårigheter och sämre syresättning i blodet. Sjukdomen kan vara primär, det vill säga att den utgör själva sjukdomen, eller sekundär till andra sjukdomar eller exponeringar för skadliga ämnen som rök, kemikalier eller gaser.

Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.

Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.

I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.

I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

"Antilymphocyte serum" (ALS) er ein type av immun globulin (antikroppar) som inneholder antistoffer mot lymfocytter, en type av hvite blodceller. ALS brukes vanligvis som terapi for å stresse eller dæpe ned aktiviteten til det immune systemet, for eksempel etter en transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organen.

ALS produseres ved å immunisere dyr (f.eks. kaniner eller hester) med menneskelige lymfocytter, og deretter samle serum fra de immuniserte dyrene. Serumet inneholder da antistoffer mot de menneskelige lymfocytter og kan brukes som ALS i terapeutiske sammenhenger.

Det er viktig å nevne at ALS også kan ha bivirkninger, for eksempel kan det føre til en økt risiko for infeksjoner og andre immunrelaterte komplikasjoner. Derfor må bruken av ALS stettes opp av en god klinisk vurdering og overvåkning.

'Remissionsinduktion' er en betegnelse, der primært anvendes indenfor onkologi og hematologi. Det refererer til den fase af en kræftbehandling, hvor målet er at reducere tumorlasten og/eller undertrykke sygdommen så meget som muligt, typisk med henblik på at opnå komplet remission eller delvis remission.

I praksis kan remissionsinduktion involvere brug af forskellige typer behandlinger, herunder kemoterapi, immunterapi, targeted therapy (målrettet terapi) og/eller stråleterapi, alt efter den specifikke kræfttype og dens biologiske egenskaber.

For eksempel i akut lymfoblastisk leukæmi (ALL), vil remissionsinduktion ofte involvere en kombination af forskellige typer kemoterapi, der gives over en periode på flere uger med det formål at eliminere så mange leukæmiske celler som muligt og opnå komplet remission.

Det er værd at notere, at remissionsinduktion ikke altid resulterer i en komplet forsvinden af sygdommen, men kan også føre til en delvis remission, hvor tumorlasten er reduceret, men stadig eksisterer. I sådanne tilfælde kan yderligere behandling gives for at forsøge at eliminere resten af sygdommen og opnå komplet remission.

'Hand Transplantation' är en medicinsk procedur där en persons egen hand ersätts med en donerad hand från en avliden människa. Proceduren innebär att både benet och handen transplanteras, och kräver en kombination av mikrokirurgi och immunsuppressiva läkemedel för att förhindra avstötningsreaktioner. Målet med en handtransplantation är att återställa funktionen och estetiken hos den drabbade extremiteten, men det innebär också livslång behandling med immunsuppressiva läkemedel för att förhindra avstötningsreaktioner.

Aplastic anemia is a medical condition that affects the bone marrow's ability to produce enough new blood cells. It is called "aplastic" because the bone marrow becomes "aplastic," or devoid of maturing precursor cells. This results in a deficiency of all three types of blood cells: red blood cells, white blood cells, and platelets.

In medical terms, aplastic anemia is defined as a hematologic disorder characterized by pancytopenia (reduced counts of all types of blood cells) due to bone marrow failure. The condition can be acquired or inherited, with the acquired form being more common.

Acquired aplastic anemia can be caused by exposure to toxic chemicals, radiation, drugs, viral infections, or autoimmune disorders. Inherited forms of the disease include Fanconi anemia, dyskeratosis congenita, and Shwachman-Diamond syndrome.

Symptoms of aplastic anemia may include fatigue, weakness, shortness of breath, frequent infections, easy bruising or bleeding, and skin rashes or discoloration. Treatment options for aplastic anemia depend on the severity of the condition and its underlying cause, and may include blood transfusions, immunosuppressive therapy, or bone marrow transplantation.

Blood group incompatibility refers to a situation where the blood of a donor and a recipient contain different antigens, which can trigger an immune response. This is because the recipient's immune system recognizes the donor's blood cells as foreign and attacks them, leading to the destruction of the donated red blood cells.

The most common type of blood group incompatibility occurs between individuals with different ABO blood types. For example, if a person with type O blood receives blood from a type A donor, their body will mount an immune response against the A antigens present in the donor's blood. This can lead to serious complications such as hemolysis (destruction of red blood cells), kidney damage, and even death.

Another type of blood group incompatibility is Rh incompatibility, which occurs when a person with Rh-negative blood receives blood from an Rh-positive donor. In this case, the recipient's immune system may produce antibodies against the Rh antigens, leading to hemolytic disease of the newborn if the recipient is pregnant and the fetus has inherited Rh-positive blood from the father.

To prevent these complications, it is essential to ensure that donor and recipient blood types are compatible before performing a transfusion or other medical procedures involving blood exchange.

Cytomegalovirusinfektion (CMV) är en infektionssjukdom orsakad av cytomegalovirus, ett herpesvirus. Infektionen kan vara asymptomatisk eller orsaka milda symptom hos immunokompetenta individer, men kan vara allvarligare hos immunförsvagna personer, gravida och foster.

CMV-infektion kan drabba många olika organ i kroppen, inklusive levern, lungorna, levern och centrala nervsystemet. Symptomen på en aktiv CMV-infektion kan variera beroende på vilket organ som är drabbade, men kan inkludera feber, trötthet, muskelsmärtor, inflammation i lymfkörtlar och lever, halsont, diarré och hosta.

Behandlingen av CMV-infektion beror på individuella faktorer som inkluderar immunstatus, allvarlighetsgraden av sjukdomen och vilket organ som är drabbat. För de flesta immunokompetenta personer behövs vanligtvis ingen speciell behandling, medan immunosupprimerade patienter kan behöva antivirala läkemedel för att kontrollera infektionen.

Gravida kvinnor som drabbas av primär CMV-infektion under graviditeten har en risk att överföra viruset till fostret, vilket kan leda till allvarliga skador på fostrets hörsel, syn och utveckling. Preventiva åtgärder och regelbundna ultraljudskontroller rekommenderas för gravida kvinnor som har konstaterats ha CMV-infektion.

Mycophenolic acid (MPA) er ein immunsuppressivt medikament som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organet. Det virker ved å hindre de immunsystemets hvite blodceller, spesielt T-cellene og B-cellene, i å aktivere seg og dele seg, noe som reduserer sannsynligheten for en avstøtelsereaksjon. Mycophenolic acid er også brukt i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, som eksempelvis lupus erythematosus.

Mykofenolsyra (MPA) er den aktive substansen i legemidlene Myfortic og CellCept. MPA kan også hentes direkte fra svampen Penicillium stoloniferum, men dette brukes ikke i klinisk praksis.

Les mer på:

Den postoperativa perioden är den tidsperiod som följer efter en operation och under vilken patienten återhämtar sig från ingreppet. Under denna tid kan patienten behöva vila mer, ta smärtstillande mediciner och övervakas för komplikationer såsom infektioner eller blödningar. Den exakta längden på den postoperativa perioden kan variera beroende på typen av operation, patientens allmänt hälsotillstånd och andra faktorer.

"Myeloablative stimulering" är en behandlingsmetod inom onkologi och transplantationsmedicin, som innebär att patientens benmärg förstörs med höga doser av kemoterapi och/eller radiation. Syftet är att eliminera cancerceller eller förbereda patienten inför en stamcellstransplantation. Efter behandlingen måste patienten ges en ny stamcellstransplantation för att återskapa den normale blodbildningen. Myeloablativ stimulering kan vara livshotande och kräver intensiv vård och övervakning.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

'Vävnads- och organtagning' är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där celler, vävnader eller organ transplanteras från en individ (donator) till en annan individ (mottagare). Detta kan vara en behandlingsalternativ för patienter med skada eller sjukdom som har resulterat i ett funktionsfel eller celldöd inom kroppen.

Det finns olika typer av vävnads- och organtagningar, beroende på vilket organ eller vävnad som behöver ersättas. Några exempel är ben-, hud- och senvävnads transplantationer, men även hjärta, lungor, lever, njurar och benmärg.

För en lyckad överlevnad och funktion efter en transplantation måste mottagarens immunsystem tolerera det nya organet eller vävnaden. För att undertrycka den immuna responsen ges immunosuppressiva läkemedel som minskar risken för avstötningsreaktioner.

Vävnads- och organtagningar kan vara livräddande behandlingar, men de är också ofta förenade med vissa risker och komplikationer, såsom infektioner, avstötningsreaktioner och biverkningar av immunosuppressiva läkemedel.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

"End-stage liver disease" (ESLD) refers to the late stage of chronic liver disease, where the liver function has deteriorated significantly and irreversibly. At this stage, the liver is unable to perform its essential functions, such as removing toxins from the body, producing bile for digestion, regulating blood clotting, and maintaining hormone balance.

ESLD can lead to a variety of serious complications, including ascites (accumulation of fluid in the abdomen), encephalopathy (confusion and altered mental status due to toxin buildup), bleeding esophageal varices (dilated veins in the esophagus that can rupture and bleed), and infection.

The most common causes of ESLD include cirrhosis, hepatitis B or C, alcoholic liver disease, non-alcoholic fatty liver disease, and genetic disorders such as hemochromatosis and Wilson's disease. Treatment for ESLD typically involves managing symptoms and complications, with a focus on improving quality of life. In some cases, liver transplantation may be considered as a treatment option.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

'Patientval' eller 'patientvalet' är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där patienten aktivt deltar i besluten om sin egen vård och behandling. Det innebär att patienten informeras om olika alternativ, fördelar och risker, och på så sätt får möjlighet att ta ställning till vilken behandling som anses bäst från hans eller hennes perspektiv. Patientvalet kan variera beroende på patientens preferenser, värderingar och livssituation, och är en viktig del av den personcentrerade vården.

Medicinskt kan man definiera 'sjukdomsfri överlevnad' som den perioden när en person som har haft en viss sjukdom eller behandling förblir frisk och inte uppvisar några symtom eller tecken på återfall eller rekurrens av sjukdomen under en specificerad tidsperiod. Under denna tid måste individen också uppfylla vissa kliniska kriterier för att vara klassificerad som sjukdomsfri.

Sjukdomsfri överlevnad används ofta i klinisk forskning och på behandlingscentrum för att bedöma effektiviteten hos olika terapier eller behandlingar, samt för att förutsäga prognoser och livslängd för patienter med olika sjukdomar.

Exempelvis kan sjukdomsfri överlevnad användas för att beskriva hur länge en cancerpatient är fri från cancersjukdom efter behandling, eller hur länge en person som har haft en hjärtinfarkt förblir frisk och inte uppvisar några tecken på ytterligare hjärtskador.

Det är värt att notera att sjukdomsfri överlevnad kan variera beroende på typ av sjukdom, behandling, individuella skillnader och andra faktorer.

Hjärndöd är ett medicinskt tillstånd där hjärnans högre funktioner har upphört och inte kan återfås. Det innebär att individen saknar alla medvetna erfarenheter, är oförmögen att andas självständigt och saknar alla spår av hjärnstamreflexer. Hjärndödens diagnos ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska observationer och specialiserade undersökningar som elektroencefalografi (EEG) och bedömning av hjärtflödesvolymen i hjärnan med hjälp av dopplersonografi eller annan bilddiagnostik.

Det är viktigt att skilja mellan livsuppehållande behandling och livshotande tillstånd, eftersom det finns en skillnad mellan att vara hjärndöd och vara i ett vegetativt tillstånd eller koma. En person som är hjärndöd har inga möjligheter till återhämtning av sina hjärnfunktioner, medan det kan finnas vissa begränsade möjligheter till förbättring i andra tillstånd där individen inte är hjärndöd.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Melfalan är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen alkylerande medel. Det används ofta i behandlingen av olika typer av cancer, framför allt multipelt myelom och vissa typer av ovarialcancer. Melfalan fungerar genom att angripa DNA i cancerceller och på så sätt förhindra celldelning och tillväxt. Läkemedlet ges vanligen intravenöst (via en infusion in i en ven) under kontrollerade former, eftersom det kan orsaka allvarliga biverkningar om det används på fel sätt eller vid för höga doser.

Akut leverpåslag (akut leverödem) är ett allvarligt tillstånd där levern har svårt att fungera korrekt. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom viral infektion, alkoholmissbruk, vissa mediciner eller droger, och andra sjukdomar som angriper levern. Vid akut leverpåslag kan levern bli inflammerad, skadad och fyllas på med vätska, vilket kan leda till att den inte kan renfrista blodet korrekt. Detta kan i sin tur orsaka en buildup av toxiner i kroppen, vilket kan vara livshotande om det inte behandlas akut. Symptomen på akut leverpåslag kan inkludera trötthet, illamående, kräkningar, mörk urin, gulaktig hud och vitögon, och i allvarliga fall förvirring, rörlighetsproblem och koma. Behandlingen av akut leverpåslag beror på orsaken till tillståndet, men kan inkludera vila, vätskebehandling, näringsstöd, mediciner för att minska inflammationen och i allvarliga fall levertransplantation.

Multiple myeloma är en cancerform som utgår från plasmaceller, en typ av vit blodcell i benmärgen. Plasmaceller producerar antikroppar (immunglobuliner) som hjälper kroppen att bekämpa infektioner. Vid multipelt myelom har cancercellerna multiplicerat sig och bildat en onormalt stor mängd plasmaceller som producerar stora mängder av ett endast ett typ av antikropp (M-protein). Dessa cancerceller kan orsaka skada på ben, nedsättning av blodcellstillverkningen och andra komplikationer. Symptomen på multipelt myelom kan inkludera smärta i benen, trötthet, benbrott, infektioner och blödningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blod- och urinprover, röntgenundersökningar och benmärgsbiopsi. Behandlingen kan omfatta kemoterapi, strålbehandling, stamcellstransplantation och målinriktad terapi.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

"Primär graft dysfunction" (PGD) är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en allvarlig komplikation efter en transplantation, till exempel en lung-, lever- eller hjärttransplantation. PGD innebär att det nya organet inte fungerar korrekt redan under de första dagarna eller veckorna efter transplantationen, trots att det har införlivats korrekt och utan tekniska komplikationer under själva operationen.

PGD kan orsakas av olika faktorer, såsom skada på celler eller vävnader under transplantationsprocessen, immunologiska reaktioner, inflammation eller ischemisk-reperfusionsskada (skada som uppstår när blodförsörjningen återupptas efter en period av bristande blodtillförsel). Symptomen på PGD kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats, men de kan inkludera andningssvårigheter, nedsatt funktion hos det transplanterade organet, ökad inflammation och i värsta fall organsvikt.

PGD är en allvarlig komplikation som kan ha stor påverkan på patientens prognos efter transplantationen. Därför är det viktigt att snabbt identifiera och behandla PGD för att minska risken för fortsatt skada på det nya organet och förbättra patientens chanser till en fullständig och varaktig återställelse.

Chimerism är ett medicinskt tillstånd där en individ har celler, gener eller vävnader med genetiskt distinkta egenskaper. Det kan uppstå när två befruktade ägg eller embryon smälter samman under tidig utveckling, vilket resulterar i en individ som har celler från båda ursprungliga individer. Chimerism kan också uppstå genom transplantation av celler eller vävnader från en annan person, där mottagaren sedan utvecklar en population av celler med genetiskt distinkta egenskaper jämfört med deras egna celler.

Chimerism kan vara asymptomatisk och upptäckas slumpmässigt genom genetiska tester, eller det kan orsaka symtom beroende på vilka organ eller system som är påverkade. I vissa fall kan chimerism leda till autoimmuna sjukdomar, transplantat mot immunreaktioner eller andra komplikationer. Behandlingen av chimerism beror på underliggande orsaken och symtomen, men kan inkludera mediciner som supressar immunsystemet eller celltransplantation.

ABO-blodgruppsystemet är ett genetiskt system för blodtypindelning hos människor, som grundar sig på förekomsten eller saknaden av två olika sockerstrukturer (antigener) på ytan av de röda blodkropparna. Dessa antigener kallas A och B. Det finns fyra huvudsakliga blodgrupper inom ABO-systemet: A, B, AB och O.

1. Blodgrupp A: Personer med denna blodgrupp har A-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot B-antigen.
2. Blodgrupp B: Personer med denna blodgrupp har B-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot A-antigen.
3. Blodgrupp AB: Personer med denna blodgrupp har både A- och B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar och producerar inga antikroppar mot antingen A- eller B-antigen.
4. Blodgrupp O: Personer med denna blodgrupp har inga A- eller B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar, men de producerar både antikroppar mot A- och B-antigen.

Det är viktigt att matcha blodtransfusioner och organtransplantationer korrekt enligt ABO-blodgruppssystemet för att undvika allvarliga komplikationer som immunreaktioner eller transplantatförkastning.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.

Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

Den mest accepterade definitionen av "transplantat-mot-leukemieffekt" (TME) är den som gäller efter en allogen benmärgstransplantation (ABMT), då donatorns vita blodkroppar (dvs. T-celler) attackerar och förstör mottagarens leukemiska celler. Detta fenomen kallas även för den "alloreaktiva" effekten av transplantatet.

TME kan vara en viktig faktor i behandlingen av leukemi, särskilt vid hög risk eller recidiv (återfall) efter en tidigare behandling. Den alloreaktiva effekten av transplantatet kan leda till en förbättrad överlevnad och minskad risk för återfall jämfört med autolog benmärgstransplantation (dvs. när patienten får tillbaka sina egna celler efter att de behandlats).

Det är viktigt att notera att TME också kan leda till biverkningar, såsom graft-versus-hostsjukan (GVHD), där donatorns immunceller attackerar mottagarens friska vävnader. Läkare måste därför hitta en balans mellan att utnyttja de positiva aspekterna av TME och att minimera risken för biverkningar.

'Fördröjd transplantatfunktion' (eng. 'Delayed graft function') är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en situation där en njurtransplantat inte fungerar normalt omedelbart efter transplantationen, utan istället behöver tid på sig (vanligtvis mer än en vecka) innan den börjar fungera korrekt. Detta kan orsakas av skador på njuren under transplantationsprocessen, av rejektion eller av andra komplikationer som kan uppstå efter transplantationen. Fördröjd transplantatfunktion kan leda till nedsatt njurfunktion och behov av dialysbehandling tills njuren börjar fungera normalt.

Akutt myeloid leukemi (AML) är en typ av blodcancer som utvecklas i benmärgen. Det innebär att det uppstår onormala och icke fullt utvecklade vita blodkroppar, kallade blastceller, i benmärgen. Dessa blastceller förhindrar normalt fungerande celler från att utvecklas och producera nödvändiga blodceller, vilket leder till en brist på friska röda och vita blodkroppar samt blodplättar i kroppen.

AML kan uppstå spontant eller som en komplikation till en tidigare behandling av cancer, exempelvis strålbehandling eller kemoterapi. Symptomen inkluder trötthet, blödnings tendency, infektionskänslighet, blåmärken och svullnader utan uppenbar orsak, ben- och muskelvärk samt ibland feber. AML behandlas vanligtvis med kemoterapi och i vissa fall med stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på patientens ålder, allmäntillstånd och specifika subtyp av AML.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

En lymfocyttransfusion är en medicinsk behandling där en patient får en transfusion av friska, kompatibla lymfocyter (en typ av vita blodkroppar) från en donator. Detta görs vanligtvis för att hjälpa patientens immunförsvar att bekämpa vissa sjukdomar eller infektioner, till exempel efter en bone marrow-transplantation. Lymfocyttransfusioner är också under forskning för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

En aktuarieanalys är en metod som används inom försäkringsbranschen och andra områden där man hanterar risker, såsom pensionering och investering. Den innebär att man använder statistiska metoder och matematisk modellering för att värdera sannolikheten för olika händelser och deras potentiala konsekvenser.

Exempel på aktuarieanalys kan vara att beräkna premier för en försäkringspolice, värdera ett pensionssystem eller bedöma finansiella risker i en investmentportfölj. Aktuarieanalysen bygger ofta på stora datamängder och använder sig av sofistikerade statistiska metoder för att beräkna sannolikheter och väntade värden.

Aktuarieanalys kan också innebära att man simulerar olika scenarier och utvärderar deras konsekvenser, såsom att simulera hur en försäkringspool kommer att utvecklas under en given tidsperiod eller hur en pensionsfond kommer att utvecklas under olika marknadsförhållanden.

Det är värt att notera att aktuarieanalys kräver både djupgående kunskaper inom statistik och matematisk modellering, samt en god förståelse för de specifika kontexten där analysen används. Aktuarier är ofta de som utför dessa analyser, men andra yrkesgrupper såsom ekonomer, finansiella analyster och dataforskare kan också vara involverade i processen.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

'Portåder' er en medisinsk betegnelse for en artificiel blodcirkulationsvei som oftest implanteres i livmoderen hos personer med leverfunksjonssvikt. Navnet kommer af at denne type blodcirkulationsvei ofte kobles sammen med en 'portsystemisk shunt', der omdirigerer blodet fra magen og tarmløbene væk fra leveren, for at reducere stressen på leveren.

Portåderen består af en kateter som føres gennem vena jugularis (halsveneren) ned i hjertets højre side og derefter videre ned gennem leverens vene til leverens venøse system. Dette muliggør at medicin og ernæring kan gives direkte ind i leverens venøse system uden at skulle passere gennem leveren først.

Portåder anvendes oftest hos personer med leverkræft, cirrose eller andre leversygdomme, der gør at leveren ikke kan behandle blodet korrekt. Denne type behandling kan forlænge patientens overlevelse og forbedre livskvaliteten.

'Blodstamcellsmobilisering' är en process där hematopoetiska (blodbildande) stamceller som normalt finns i benmärgen frigörs och cirkulerar i blodomloppet. Detta uppnås vanligtvis genom att ge patienten medel som stimulerar produktionen av dessa celler och/eller får dem att släppas från benmärgen och in i blodet.

Denna procedure används ofta innan en stamcellstransplantation, där de mobiliserade cellerna hämtas från patientens eget kropp eller från en donator. Mobiliseringen kan ske på olika sätt, men ofta använder man sig av granulocyte-colony stimulating factor (G-CSF) som är ett tillväxtfaktorpreparat som stimulerar produktionen och frigörandet av hematopoetiska stamceller. I vissa fall kan även kemoterapi användas för att mobilisera celler, särskilt om patienten har en hög tumörlast eller cancer som inte svarat på andra behandlingar.

Blodstamcellsmobilisering är ett viktigt steg i behandlingsprocessen av vissa sjukdomar, exempelvis olika slag av cancer och blodsjukdomar, då det möjliggör för läkaren att få tag på en tillräcklig mängd hematopoetiska stamceller för att kunna återställa patientens blodbildande förmåga efter en stark behandling som exempelvis kemoterapi eller strålbehandling.

"Gallgångsatresi" refererar till en medicinsk tillstånd där det bildas en sten i gallgångarna, de smala rörleder som för bärer gallan från levern till tarmen. Gallsten kan vara orsaken till en del problem, inklusive smärta, inflammation och infektion av gallblåsan (cholecystit), levern (hepatit) eller gallgångarna själva (kolesterolit). I vissa fall kan obehandlad gallgångsatresi leda till allvarliga komplikationer, såsom infektion av blodet (sepsis) eller skada på levern. Behandlingen för gallgångsatresi kan innebära mediciner, litotripsi (en metod för att krossa stenarna), gallblåseoperation eller annan kirurgi.

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

En infektion är en process där ett levande värddjur, ofta en människa, invaderas och koloniseras av en främmande mikroorganism, till exempel bakterier, virus, svampar eller parasiter. Detta leder vanligtvis till en patologisk respons hos värden, vilket kan resultera i sjukdomssymptom. Infektioner sprids ofta från en individ till en annan genom direkt kontakt, indirekt kontakt via födoämnen, vatten eller luft, eller vektorburna medel såsom myggor eller löss. Behandlingen av infektioner kan variera beroende på orsaken och svårighetsgraden, men inkluderar ofta antibiotika, antivirala läkemedel, antimykotiska medel eller antiparasitiska behandlingar. Prevention av infektioner kan uppnås genom vaccination, personlig hygien och andra förebyggande metoder.

"Köldischemi" är ett begrepp som saknar en entydig och allmänt accepterad medicinsk definition. Termen används ibland informellt för att beskriva en känsla av stelhet, smärta eller spasmer i musklerna efter exponering för kyla, särskilt i halsen och nacken. Detta kan vara relaterat till ett fenomen kallat "nervöst köldsskäl" (cold-induced nerve excitability), som orsakas av att nervändar blir hypersensitiva på grund av kyla. Men det är viktigt att notera att det inte finns några vetenskapliga bevis som stödjer att detta fenomen orsakar allvarlig sjukdom eller komplikationer.

Non-Hodgkin lymfom (NHL) är en typ av cancer som utvecklas i vissa typer av vita blodceller som kallas lymfocyter. Detta skiljer sig från Hodgkins lymfom, som är en annan typ av lymfom.

NHL kan uppstå i lymfkörtlar (gångliga knutor) eller i andra delar av lymfsystemet, såsom levern, mjälten, benmärgen, milta och tarmslemhinnan. Det finns olika subtyper av NHL som kan variera i deras aggressivitet och prognos.

Några vanliga symtom på NHL inkluderar:

* Svullnader eller små, hårda knutor under huden eller i arm- eller benhålorna
* Andningssvårigheter eller hosta som inte förbättras
* Kronisk trötthet
* Feber utan en tydlig orsak
* Viktminskning utan anledning
* Svullnad i buken, armar eller ben

Behandlingen för NHL kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, immunterapi eller en kombination av dessa. Prognosen beror på flera faktorer, inklusive typen och stadiet av cancer, patientens allmänt tillstånd och ålder, samt responsen på behandlingen.

CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.

CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.

CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.

'Venös occlusive liver disease' är en medicinsk term som refererar till en grupp sjukdomar som kännetecknas av skada på levern orsakad av störningar i blodflödet genom leverns venösa system. Detta kan inträffa till följd av blodproppar, blodkoagulation eller kompression av levervenen.

En vanlig form av venös occlusive liver disease är Budd-Chiaris syndrom, som orsakas av blodproppar eller trånga vener i levern. Andra former inkluderar sjukdomar som kan orsaka kompression av levervenen, såsom cancer eller fibros.

Symptomen på venös occlusive liver disease kan variera, men de vanligaste inkluderar ökad mjölksyre i blodet, ascites (fluidansamling i bukhålan), leverinflammation och eventuellt leverfailure. Behandlingen beror på orsaken till sjukdomen, men kan innefatta mediciner som löser upp blodproppar eller förhindrar blodkoagulation, samt operationer för att återställa normal blodflöde genom levern.

En kirurgisk anastomose är en sammanbindning mellan två hålrum, som skapas genom att två luktartade ytor (slemhinnor) sys eller fästes ihop. Det kan exempelvis vara en förbindelse mellan två rörformiga strukturer, till exempel två tarmar, två blodkärl eller två luftvägar. Anastomosen skapas ofta under kirurgiska ingrepp, exempelvis när en del av en struktur tas bort och de kvarvarande ändarna måste sammanfogas för att återställa funktionen hos organet.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

Isoantikroppar är antikroppar som bildas i kroppen när främmande, icke-självproteiner (antigener) introduceras i individens blodkretslopp. I sjukvården används begreppet ofta för att beskriva antikroppar som reagerar mot antigener på cellernas yta, särskilt vid transfusioner och transplantationer.

I en medicinsk kontext refererar isoantikroppar vanligtvis till antikroppar som är specificerade för ABO-systemet eller Rh-systemet hos röda blodkroppar. Dessa system innehåller antigener på ytan av röda blodkroppar, och när en individ exponeras för ett främmande antigen i dessa system kommer deras immunförsvar att producera specifika isoantikroppar för att bekämpa det.

Ibland kan isoantikroppar också bildas som en reaktion på graviditet, där moderns kropp producerar antikroppar mot fetusens röda blodkroppar om de har olika ABO- eller Rh-blodgrupper. Detta kan leda till komplikationer som hemolytisk anemi hos det nyfödda barnet.

Transplantat-mot-tumöreffekt (TME) är ett fenomen som kan inträffa efter en allogen transplantation, det vill säga när en individ får en transplantation av organ eller celler från en annan individ av samma art men med en genetiskt skiljaktig bakgrund. TME innebär att den immunologiska responsen som utvecklas mot det transplanterade organet också kan attackera och eliminera tumörceller i mottagaren, även om denne har en separat onkologisk sjukdom.

Detta fenomen förklaras delvis av att det allogeniska transplantatet bär främmande antigen som aktiverar mottagarens immunsystem, inklusive cytotoxiska T-celler och naturliga mördare celler. När dessa immunceller cirkulerar i kroppen kan de också känna igen och attackera tumörceller som delar liknande antigener eller molekyler på sin yta. Detta resulterar i en reduktion eller till och med en fullständig eliminering av tumören hos mottagaren.

Det är värt att notera att TME kan ha både fördelar och nackdelar. Medan det kan vara effektivt i bekämpandet av tumörer, kan det också leda till komplikationer som transplantat mot graftsjukdom (TMG) eller immunologiskt relaterade biverkningar. Därför måste läkare väga fördelarna och riskerna sakligt när de beslutar om att genomföra en allogen transplantation hos en patient med onkologisk sjukdom.

Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:

* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.

Precursor Cell Lymphoblastic Leukemia-Lymphoma (previously known as Precursor T-lymphoblastic Leukemia/Lymphoma) is a type of cancer that affects the early stages of T-cell development. It is a subtype of acute lymphoblastic leukemia (ALL), which is characterized by the overproduction of immature white blood cells, called lymphoblasts or blasts, in the bone marrow. These blasts accumulate and interfere with the production of normal blood cells, leading to symptoms such as anemia, infection, and bleeding.

In Precursor Cell Lymphoblastic Leukemia-Lymphoma, the malignant T-cell precursors can also infiltrate other organs, including the lymph nodes, liver, spleen, and central nervous system (CNS). When the cancer involves the lymph nodes or extramedullary sites, it is often referred to as lymphoblastic lymphoma. However, the biologic behavior, treatment approach, and prognosis are similar between precursor T-lymphoblastic leukemia and lymphoblastic lymphoma, and they are generally considered part of the same disease spectrum.

The disease is more common in children and adolescents, with a peak incidence around 10-14 years of age, but it can also occur in adults. The treatment typically involves intensive chemotherapy regimens, often including central nervous system prophylaxis to prevent CNS relapse. Stem cell transplantation may be considered for high-risk patients or those with a poor response to initial therapy.

The prognosis of Precursor Cell Lymphoblastic Leukemia-Lymphoma has improved significantly over the past few decades, with current long-term survival rates around 70-80% in children and 40-50% in adults, depending on various risk factors.

'Incidens' er en begrep i epidemiologi som refererer til antallet af nye tilfælde af en sygdom, skade eller anden helbredsrelateret hændelse, der opstår inden for en bestemt periode i en given befolkningsgruppe. Incidensen beregnes som det antal nye tilfælde divideret med den gennemsnitlige persontid i befolkningsgruppen under observation, og udtrykkes ofte som et antal tilfælde per 1000 personer pr. år.

Denne måling er vigtig for at forstå hyppigheden af en sygdom eller hændelse i en befolkning og kan anvendes til at sammenligne risici over tid, steder eller mellem forskellige grupper.

In the context of medicine, particularly in bone marrow or stem cell transplantation, "unrelated donors" refer to individuals who are not genetically related to the patient in need of a transplant. These donors are identified through volunteer registries and databases that contain genetic information from millions of potential donors worldwide. The process of finding an unrelated donor involves matching the patient's human leukocyte antigen (HLA) type with that of the donor as closely as possible, to reduce the risk of transplant rejection and graft-versus-host disease.

It is important to note that while unrelated donors may not be genetically related to the patient, they still undergo rigorous screening and testing to ensure their suitability as a donor. This includes medical history reviews, physical examinations, and infectious disease screenings. The use of unrelated donors has significantly expanded the pool of potential donors for patients in need of transplants who do not have a suitable related donor.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

Hepatektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där en del eller hela levern tas bort. Det kan vara delad i olika typer baserat på hur mycket levern som tas bort, till exempel partial hepatektomi (borttagning av en del av levern) och total hepatektomi (borttagning av hela levern).

Denna procedure används ofta för att behandla levercancer eller andra sjukdomar som påverkar levern, såsom kolestatisk fibros eller cystisk fibros. I vissa fall kan en del av levern också transplanteras tillbaka i kroppen efter operationen, ett så kallat leverlobtransplantat, för att hjälpa patienten att fortfarande ha leverfunktion.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

Lymfoproliferativa sjukdomar är en grupp av sjukdomar som kännetecknas av överdriven celldelning och tillväxt av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner. Dessa sjukdomar kan vara benigna eller maligna (cancerartade). Maligna lymfoproliferativa sjukdomar innefattar olika typer av lymfom och cancerformer som lever-, milt- och broskcancer. Benigna lymfoproliferativa sjukdomar kan orsaka symtom som obehag, svullnad eller smärta i lymfkörtlarna, trötthet och infektionskänslighet. Maligna former av lymfoproliferativa sjukdomar kan leda till allvarligare symptom som feber, svettningar, viktminskning, trötthet och svullnad i lever, mjälte eller andra kroppsdelar. Behandlingen beror på typen av sjukdom, dess utbredning och grad av allvarlighet.

Chronic myeloid leukemia (CML) is a type of cancer that starts in the blood-forming cells of the bone marrow. More specifically, CML is a form of myeloproliferative neoplasm, which is a group of cancers that begin in the bone marrow and cause an overproduction of one or more types of blood cells. In CML, the excessive production is of myeloid cells, which are immature cells that become white blood cells.

The "BCR-ABL positive" designation refers to a specific genetic change that occurs in many cases of CML. This genetic alteration results from a chromosomal abnormality called the Philadelphia chromosome, which is formed when pieces of two different chromosomes (chromosomes 9 and 22) break off and switch places with each other. The resulting fusion gene, BCR-ABL, produces an abnormal protein that signals the myeloid cells to grow and divide continuously, leading to the uncontrolled production of leukemic cells.

In summary, "chronic myeloid leukemia, BCR-ABL positive" is a specific subtype of CML characterized by the presence of the BCR-ABL fusion gene and the overproduction of myeloid cells in the bone marrow and blood.

Myelodysplastiska syndrom (MDS) är en grupp av blodsjukdomar som kännetecknas av att den benmärgsvävnad där röda och vita blodkroppar och blodplättlar bildas inte fungerar normalt. Detta leder till en förhöjd risk för utveckling av cytopenier, det vill säga ett underskott av någon eller flera sorters blodceller.

I MDS kan benmärgen producera celler som inte är fullt utvecklade eller har anomalier i formen och storleken (dysplasi). Dessa celldefekter kan leda till att de röda blodkropparna, vita blodkropparna och/eller blodplättarna inte fungerar normalt. I vissa fall kan cellerna i benmärgen också ha förändringar som gör att de kan utvecklas till cancer, såsom akut myeloisk leukemi (AML).

Myelodysplastiska syndrom delas vanligen in i olika undergrupper baserat på hur allvarlig sjukdomen är och vilka slags celler som är drabbade. Symptomen på MDS kan variera beroende på vilken typ av celler som är påverkade, men de kan inkludera trötthet, andfåddhet, blödningar, infektioner och blåmärken eller blodiga fläckar under huden. Behandlingen för MDS kan variera beroende på sjukdomens allvarlighetsgrad och patientens allmänna hälsotillstånd, men den kan innefatta bland annat stödjande vård, kemoterapi eller stamcellstransplantation.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

Vidarabin är ett antiviralt läkemedel som används för behandling av herpes simplex-infektioner och varicella zoster-infektioner (gurtubus). Det är en nucleosidanalog, vilket betyder att den efterliknar en del av DNA:s struktur och kan integreras i virusets DNA under replikationen, vilket stoppar dess förmåga att föröka sig.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och bör användas under övervakning av en läkare på grund av potentialen för allvarliga biverkningar, såsom leverfunktionsstörningar och blodcellssänkningar.

"Blodsjukdomar" är en samlande beteckning för sjukdomar som direkt eller indirekt påverkar kroppens blod och blodomlopp. Det kan röra sig om sjukdomar som påverkar blodceller, blodplättar, blodkärl, blodproteiner eller andra komponenter i blodet.

Exempel på olika typer av blodsjukdomar inkluderar:

1. Anemi: En minskad andel röda blodkroppar eller en nedsatt mängd hemoglobin i blodet, vilket kan leda till trötthet, svaghet och andningssvårigheter.
2. Leukemi: En grupp av cancerformer som drabbar de vita blodkropparna, vilket kan orsaka symptom som trötthet, infektioner och blödningsrubbningar.
3. Trombozytopeni: En minskad andel blodplättar i blodet, vilket kan leda till ökat blödningsriskt.
4. Trombocytose: Ökad andel blodplättar i blodet, vilket kan orsaka ökat risk för blodproppar.
5. Hemofili: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på vissa blodproteiner, vilket kan leda till svåra blödningar.
6. Von Willebrands sjukdom: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på ett specifikt blodprotein, vilket kan leda till lättare blödningar.
7. Sjukdomar som drabbar de röda blodkropparna, såsom sickelcellsanemi och talassemi, vilka kan orsaka anemi, infektioner och andningssvårigheter.

Det är värt att notera att det finns många andra sjukdomar som kan påverka blodet och dess funktion, såsom leukemi, lymfom, myelom och andra cancerformer.

'Salvage therapy' är en term inom medicinen som används för att beskriva behandlingsalternativ som används när första linjen av behandling har misslyckats eller when previous treatment options have failed. Detta kan till exempel vara i situationer där en cancer inte har svarat på den initiala behandlingen, såsom kemioterapi, strålbehandling eller kirurgi. Syftet med salvage therapy är att försöka kontrollera sjukdomen och förbättra patientens prognos, även om chansen till fullständig bot kan vara låg. Behandlingarna som används i salvage therapy kan vara mer aggressiva eller innebära högre risker än de behandlingar som används i den initiala behandlingsfasen, men de kan fortfarande vara effektiva för att förlänga patientens överlevnad och förbättra deras livskvalitet.

Azathioprine är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, bland annat transplantationsrejektion och autoimmuna sjukdomar såsom reumatoid artrit, inflammatorisk tarmsjukdom och lupus.

Läkemedlet fungerar genom att hämma celltillväxten och delningen av vita blodkroppar, särskilt de som är involverade i immunförsvaret. Det gör så genom att hämma en specifik typ av enzymer som kallas för purin-nukleotidas.

Azathioprine kan ges oralt (som en tablett) eller intravenöst och vanligtvis används tillsammans med andra läkemedel, såsom kortikosteroider och/eller andra immunsuppressiva medel.

Som med alla läkemedel kan azathioprine ha biverkningar och risker, inklusive ökad infektionsrisk, levertoxicitet, minskad röda och vita blodkroppar samt ökad risk för cancer. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar med behandlingen.

Läkemedelsbehandling ska alltid övervakas av en läkare, som kommer att besluta om dosering och behandlingsschema baserat på patientens specifika tillstånd och behov.

Postoperativ vård, även känd som postoperativt omvårdnad, är den typen av medicinska vård och omsorg som en patient får direkt efter en operation eller ett kirurgiskt ingrepp. Denna form av vård kan vara kortvarig eller långvarig beroende på typen av operation och den individuella patientens behov.

Postoperativ vård inkluderar ofta:

1. Övervakning av vitala tecken som hjärtslag, blodtryck, andning och syrgasmättnad i blodet för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
2. Smärtlindring med läkemedel eller andra smärtbehandlingsmetoder.
3. Kontroll av blödningar och hemostas (att stoppa blödningen).
4. Infusion av vätskor för att förhindra dehydrering och underhålla cirkulationssystemet.
5. Andningsstöd, om det behövs, genom syrgas tillförsel eller mekanisk ventilation.
6. Kontroll av smärta, andning och neurologiska funktioner för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
7. Förhindra infektioner genom användning av sterila bandage, sårvård och, om det behövs, antibiotika.
8. Hjälpa patienten med aktiviteterna för daglig livsföring (ADL) som att äta, kläda sig och gå på toaletten.
9. Rörelseövningar för att förebygga komplikationer såsom blodproppar eller muskelsvaghet.
10. Psykologiskt stöd och information till patienten och deras familj om operationen, rehabiliteringen och återhämtningen.

Postoperativ vård kan ges på sjukhus, i en kirurgisk klinik eller hemma hos patienten beroende på patientens behov och läkarens bedömning.

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Mekaniskt cirkulationsstöd (MCS) är en behandlingsform inom intensivvården som används när ett patients hjärta inte orkar pumpa tillräckligt med blod för att försörja kroppen med syre och näringsämnen. Detta kan bero på olika sjukdomar eller skador, såsom hjärtsvikt, akut lungemboli eller hjärtstillestånd.

MCS innebär att en mekanisk pump används för att stödja eller ersätta hjärtats funktion. Det finns olika typer av MCS-enheter, men de flesta består av en liten pumparhet som kopplas till patientens blodkretslopp via katetrar som placeras i stora kärl. Pumpen hjälper då till att transportera blodet runt i kroppen och underhåller därmed syre- och näringsomsättningen.

MCS kan användas som ett övergångsstöd till patienten hinner få en permanent lösning, såsom en hjärttransplantation eller en annan typ av mekanisk hjärtstöd, eller som ett längrevarande stöd för patienter med kronisk hjärtsvikt. Det är viktigt att notera att MCS inte är en botemedel utan en behandlingsform som används för att underlätta patientens tillfrisknande och förbättra deras livskvalitet.

Organförvaringslösningar, även kända som konservationslösningar eller på engelska "preservation solutions", är lösningar som används för att bevara organ, vävnader eller celler under en viss tid innan transplantation. Detta görs vanligtvis för att förhindra skada orsakad av ischemisk påverkan och för att bevara organets funktionella kapacitet.

Det finns olika typer av organförvaringslösningar, beroende på vilket slag av organkonservation som skall användas:

1. Hypotermisk konservation (4-12°C): Denna metod använder sig av en kylskåpsliknande temperatur för att sakta ned cellens metabolism och på så sätt minska syrebehovet. Lösningar som används vid hypotermisk konservation innehåller ofta buffertämnen, colloider, energisubstrat och electrolyter för att skydda cellmembranen och underlätta transporten av syre till organet. Exempel på sådana lösningar är University of Wisconsin (UW) solution, Custodiol och Histidine-Tryptophan-Kinetic (HTK) solution.

2. Kryokonservation (-196°C): Vid kryokonservering av celler eller vävnader använder man lägre temperaturer, vanligtvis flytande kväve. I detta fall är iskristaller ett stort problem som kan skada cellerna. För att förhindra skador orsakade av iskristaller använder man kryoprotektanter, som är ämnen som minskar iskristallbildningen och/eller dess effekter på cellmembranen. Exempel på kryoprotektanter inkluderar glycerol, dimetylsulfoxid (DMSO) och polyetylenglykol (PEG).

Det är viktigt att notera att kryokonservering av hela organ inte är rutinmässigt möjligt på grund av skador orsakade av iskristaller, även om det finns forskning pågående för att utveckla metoder för att övervinna dessa problem.

Kaplan-Meier-skattningen är en statistisk metod för att uppskatta överlevnadsfunktionen hos en population eller en grupp individer i en klinisk studie. Metoden utvecklades av de amerikanska statisticianerna Edward L. Kaplan och Paul Meier 1958.

Kaplan-Meier-skattningen är en nonparametrisk metod, vilket innebär att den inte gör några antaganden om populationsfördelningens form. Den beräknas genom att iterativt uppdatera överlevnadsfunktionen efter varje händelse (till exempel död eller censurering) i tidsordning.

Den Kaplan-Meier-skattade överlevnadsfunktionen ges ofta som en produkt av ett antal faktorer, där varje faktor motsvarar en händelse:

S(t) = ∏[1 - d(ti)/n(ti)]

där S(t) är överlevnadsfunktionen vid tidpunkten t, d(ti) är antalet händelser (till exempel dödsfall) vid tidpunkten ti och n(ti) är det totala antalet icke-censurerade individer kvar i studien vid tidpunkten ti.

Kaplan-Meier-skattningen används ofta inom medicinsk forskning för att bedöma effekterna av olika behandlingsalternativ på patienters överlevnad och kan användas för att jämföra överlevnaden mellan två eller flera grupper.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

'Fosterblod' är ett begrepp som används inom medicinen för att beskriva det blod som cirkulerar i fostrets kropp under graviditeten. Fosterblodet har en annan sammansättning än moderns blod och innehåller bland annat fostrets egna celler, hormoner och substanser.

Fosterblodet bildas genom att blodceller och blodplattor produceras i benmärgen, medan levern producerar proteinerna och andra substanser som behövs för att upprätthålla fostrets liv och tillväxt. Fosterblodet transporterar syre, näringsämnen och avfallsubstanser mellan fostret och modern via moderkakan.

Det är viktigt att regelbundet kontrollera fosterblodets sammansättning under graviditeten för att upptäcka eventuella abnormaliteter eller sjukdomar hos fostret. Det kan göras genom olika typer av blodprov, som till exempel blodprover från modern eller stickprov direkt i fostrets blodomlopp via moderkakan (fetal blodprov).

Granulocyte Colony-Stimulating Factor (G-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som stimulerar produktionen och differensieringen av granulocytceller, en typ av vita blodkroppar. Det gör detta genom att binde till specifika receptorer på mognande hematopoetiska stamceller i benmärgen, vilket leder till ökat celldelning och differentiering till granulocyter, särskilt neutrofila granulocyter.

G-CSF används kliniskt som läkemedel för att behandla patienter med neutropeni (låga nivåer av neutrofiler) orsakade av olika tillstånd, såsom cancerbehandlingar som kemoterapi och strålterapi. Det hjälper till att minska risken för infektioner genom att öka antalet neutrofila granulocyter i blodet.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Transplantat-mot-värdreaktion (TMVR) är den immunologiska respons som utvecklas när ett transplantat, till exempel en lever eller en nier, placeras in i en mottagares kropp. Denna reaktion orsakas av att det transplanterade organet betraktas som främmande av den immunologiska systemet hos mottagaren.

Den akuta TMVR utlöses när antigenpresenterande celler i mottagarens kropp, till exempel dendritceller, presenterar transplantatantigener för T-celler. Detta leder till aktivering av T-celler och produktion av cytokiner, som orsakar inflammation och skador på det transplanterade organet.

Den kroniska TMVR är en långsiktig immunologisk respons som kan leda till allmänna systemiska symtom samt skada och misslyckande av det transplanterade organet över tid. Den kroniska TMVR orsakas av en kombination av cellulär immunitet och humoral immunitet, där B-celler producerar antikroppar som binder till transplantatantigener och aktiverar komplementsystemet, vilket orsakar ytterligare skador på det transplanterade organet.

För att undvika eller reducera TMVR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den immunologiska responsen hos mottagaren. Dessa läkemedel måste ges kontinuerligt för att förhindra reaktioner och för att säkerställa att det transplanterade organet fortsätter att fungera korrekt.

Multivariabelanalys (MVA) är ett samlingsbegrepp för statistiska metoder som används när man studerar relationen mellan två eller flera variabler samtidigt. MVA används ofta inom epidemiologi, klinisk forskning och biostatistik för att undersöka hur olika faktorer påverkar ett visst utfall, till exempel en sjukdom. Genom att ta hänsyn till flera variabler samtidigt kan man få en mer komplex bild av de faktorer som påverkar utgången och hur de relaterar till varandra.

Exempel på metoder inom MVA är logistisk regression, Cox-regression, linjär diskriminantanalys och faktorellanalyser. Dessa metoder kan användas för att undersöka samband mellan variabler, förutsäga risker och utfall samt gruppera observationer baserat på deras gemensamma egenskaper.

Det är viktigt att vara medveten om att MVA-metoder kan vara känsliga för felkällor som multikollinearitet, interaktion mellan variabler och överanpassning. Dessa aspekter bör tas hänsyn till vid analysen för att säkerställa att resultaten är robusta och reproducerbara.

Reperfusionsskada är skador eller skadegörande processer som uppstår när blodflödet till en organism, ett organ eller vävnad återställs efter en period av ischemi eller minskat blodflöde. Denna skada kan inträffa på grund av en atherosklerotisk händelse, som en hjärtinfarkt eller stroke, där ett område har varit utan syre för en längre tid och sedan får tillbaka syretillförseln genom återetablering av blodflödet.

Reperfusionsskadan orsakas av en kombination av olika mekanismer, bland annat oxidativ stress, inflammation, calciumöverbelastning och excitotoxicitet. Dessa processer kan leda till celldöd, celldamage och funktionell nedsättning i det drabbade området.

För att förhindra eller mildra reperfusionsskador används ofta terapeutiska strategier som ischemiaprotektion, exempelvis genom att ge läkemedel som skyddar cellmembranen eller reducerar oxidativ stress, samt genom mekanisk återöppning av kärl med hjälp av tekniker som trombolys eller angioplasti.

En chimæra är en organism bestående av celler från två eller flera olika zygotiska ursprung. Det kan till exempel uppstå när två befruktade ägg (zygoter) slår sig samman under embryonal utvecklingen, eller när celler från två olika embryon mixas under tidig embryonal development. Chimärer kan ha celler med olika kromosomala makeup, och de kan ha olika fenotyper i olika delar av sin kropp. Chimärer förekommer naturligt hos vissa djurarter, men kan även skapas experimentellt i laboratoriemiljö.

I medicinsk kontext är 'syskon' ett samlingsbegrepp för barn som har samma biologiska föräldrar. Det inkluderar både bröder och systrar, oavsett om de är hel- eller halvsyskon. I vissa fall kan syskon även definieras som barn som har uppfostrats tillsammans, oavsett deras biologiska relation till varandra. Detta kan exempelvis gälla adopterade barn eller barn som fostras tillsammans i en familj.

Cyklosporin A (Cyclosporine) är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra organavstötningsreaktioner efter transplantation. Det fungerar genom att hämma aktiviteten hos T-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret.

Cyklosporin A agerar genom att binda till och inhibera kalciumberoende fosfatas 28 (Calcineurin), ett enzym som aktiverar transkriptionsfaktorer som är involverade i produktionen av cytokiner, vilket är signalmolekyler som reglerar immunresponsen. Genom att hämma denna process hämmas aktiveringen och multiplikationen av T-celler, vilket reducerar risken för organavstötningsreaktioner efter transplantation.

Cyklosporin A används också i behandlingen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och eksem, där det hjälper att reducera inflammation och skadan på huden.