Kalcitoningenrelaterad peptid
Receptorer, kalcitoningenrelaterad peptid
Kalcitonin
Kalcitoninreceptorer
Receptor Activity-Modifying Proteins
Substans P
Calcitonin Receptor-Like Protein
Receptor Activity-Modifying Protein 1
Adrenomedullin
Peptider
Neuropeptider
Receptors, Adrenomedullin
Receptor Activity-Modifying Protein 2
Receptors, Islet Amyloid Polypeptide
Pupillsammandragande medel
Receptor Activity-Modifying Protein 3
Nerver, inåtledande
Trigeminusganglion
Peptidfragment
Ganglier, spinala
Vasoaktiv intestinal peptid
Råttor, Sprague-Dawley
Neurokinin A
Trigeminusnerv
Nervtrådar
Migränsjukdomar
Kärlutvidgning
Peptidreceptorer
Neuropeptid Y
Sensoriska receptorceller
TRPV-katjonkanaler
Islet Amyloid Polypeptide
Råttor, Wistar
Cykliskt AMP
Smärtreceptorer
Neurogen inflammation
Trigeminuskärna, spinal
Dos-responskurva, läkemedel
Medellinjens talamuskärnor
Neurokinin-1-receptorer
Sumatriptan
Ubikitintiolesteras
Nociceptive Pain
Radioimmunanalys
Nervtillväxtfaktor
Tryptaminer
Intracellulära signalpeptider och -proteiner
RNA, budbärar
Hud
Regionalt blodflöde
Ljuskänslighet
Elektrostimulering
Isoindoler
Marsvin
Receptors, Purinergic P2X3
Celler, odlade
Ryggmärg
Takykininer
Smärta
Ultimobrankialorganet
Trigeminuskärna, kaudal
Autonoma nervbanor
Tiolesterhydrolaser
Satellitceller, perineuronala
Nervceller
Hyperalgesi
Nervändslut
Central Nervous System Sensitization
Guanetidin
Somatostatin
Amyloid
Sensory System Agents
Azepiner
Stilbamidiner
Aminosyrasekvens
Membranproteiner
Bradykinin
Molekylsekvensdata
Viscerala afferenter
Galanin
Kväveoxid
Neurokinin B
Neurokinin-1 Receptor Antagonists
Råttor, inavlade stammar
Ischiasnerv
Ruteniumröd
Rizotomi
Reglering av genuttryck
Peptidbibliotek
Peptidhormoner
Neurotransmittorsubstanser
Indometacin
Hyperemi
Bakre hornceller
Serotonin Receptor Agonists
Kalcitonin-relaterat peptid (CRP, Calcitonin-related peptide) är ett neuropeptid som initialt identifierades i sköldkörteln hos frisk och sjuk djur. Det upptäcktes att CRP har en struktur som liknar kalcitonin, ett hormon som produceras av C-celler i sköldkörteln och hjälper till att reglera kalciumhomöostas.
I det centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS) har CRP visat sig ha en viktig roll som en neurotransmittor och neuromodulator. Det är involverat i smärtreglering, vasoreglering, inflammation och neuroprotektion.
CRP verkar binder till specifika receptorer på nervceller och blodkärl, vilket orsakar en varierad biologisk respons som inkluderar smärtrelief, vasodilatation och anti-inflammatoriska effekter. Dessutom har CRP visat sig ha en neuroprotektiv effekt genom att minska skador på nervceller vid ischemisk skada eller trauma.
I slutändan kan CRP vara ett viktigt terapeutiskt mål för behandling av smärta, inflammation och neurologiska sjukdomar som Parkinson's sjukdom och Alzheimer's sjukdom.
Kalcitonin-relaterade peptidreceptorer (CTR) är en typ av G-proteinkopplade receptorer som binder till kalcitoninpeptider, inklusive kalcitonin och kalcitonin gene-related peptide (CGRP). Det finns tre subtyper av CTR: CTR-A, CTR-B och CTR-C. Dessa receptorer är involverade i regleringen av olika fysiologiska processer, till exempel smärta, benomsättning och neurogen inflammation. Aktivering av dessa receptorer leder till en varierad signaltransduktion som kan leda till smärtrelief, nedsatt benomsättning och antiinflammatoriska effekter.
Kalcitonin är ett hormon som produceras i thyroidea-körteln, som är en del av endokrina systemet. Hormonet hjälper till att reglera kalciumnivåerna i blodet genom att verka på ben-, njur- och tarmvävnader. När blodets kalciumnivåer ökar, svarar C-celler i thyroidea-körteln genom att utsöndra mer kalcitonin. Detta orsakar en minskad aktivitet hos osteoklaster (celler som bryter ner benvävnad) och en ökad aktivitet hos osteoblaster (celler som bygger upp benvävnad), vilket leder till att mer kalcium lagras i benen och mindre finns i blodet. Kalcitonin sänker även nedabsorptionen av kalcium i tarmen och ökar utsöndringen av kalcium via njurarna. Dessutom har det antiinflammatoriska egenskaper och kan användas för att behandla smärta orsakad av cancer i benvävnad.
Kalcitoninreceptorer är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som andockningsplatser för hormonet kalcitonin. När kalcitoninet binds till sina receptorer aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att intracellulära händelser utlöses, vilket i sin tur påverkar cellens funktioner. Kalcitoninreceptorerna finns främst i ben- och tarmsystemet, där de reglerar kalciumomsättningen och håller blodets kalciumnivåer konstanta. Dessutom har kalcitoninreceptorer visat sig ha en viktig roll i några andra fysiologiska processer, såsom benvävnadens remodellering och smärtreduktion.
Receptor Activity-Modifying Proteins (RAMPs) er ein klasse av membranproteiner som kan påverlege aktiviteten til et antall G-koppeprotein-koblede reseptorer. De tre kjent RAMP-proteinene, RAMP1, RAMP2 og RAMP3, kan forene seg med forskjellige G-koppeproteinreseptorer for å forme forskjellige receptorhomologer med ulik funksjon.
RAMPs påvirker typisk bindingen til ligander (signalstoffer) og/eller den intrakellulære signaltransduksjonen etter aktivering av reseptoren. Dette kan føre til endringer i reseptorens aktivitet, lokasjon og/eller egenstruktur. RAMPs spiller en viktig rolle i reguleringen av mange fysiologiske prosesser, blant annet smertesensasjon, immunrespons og hormonell signalering.
Substans P är ett neuropeptid som initialt isolerades från häst- och oxbränsveri. Det består av 11 aminosyror och är involverat i smärta, inflammation och hedomodulering. Substans P verkar genom att binda till G-proteinkopplade receptorer, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som orsakar smärta och ökad blodgenomströmning. Det är också involverat i regleringen av aptit, sömn och minnesfunktioner. Substans P har undersökts för sin potential som terapeutiskt mål för behandling av smärta, depression och andra sjukdomar.
Calcitonin Receptor-Like Protein (CRLR) är en typ av G protein-kopplad receptor som initialt identifierades som en homolog till calcitoninreceptorn. CRLR kan dock inte aktiveras av calcitonin utan behöver istället bilda en komplex med ett accessoriskt protein, såsom receptor activity-modifying protein 2 (RAMP2) eller RAMP3, för att kunna binda och reagera på sina fysiologiska ligander.
CRLR binder till flera olika peptidhormoner som exempelvis calcitonin gene-related peptide (CGRP), adrenomedullin (AM) och amylin. Dessa hormoner är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom smärtreglering, blodtryckskontroll, benvävnadsomsättning och energibalans.
I medicinsk kontext kan CRLR-relaterad forskning vara relevant inom områden som migrän, kardiovaskulära sjukdomar, osteoporos och diabetes.
Receptor Activity-Modifying Protein 1 (RAMP1) er ein proteín som fungerer som en modifiseringsfaktor for bestemte G-protein-kopplede reseptorer. RAMP1 kan endra reseptorens egenskaper, inkludert ligandspecificiteten og signalingen, ved å interagere med denne reseptoren. RAMP1 er særlig kjent for sin rolle i reguleringen av calcitonin-like receptor (CALCRL) og kan også interagere med andre G-protein-kopplede reseptorer, som f.eks. adrenerge reseptorer. RAMP1 er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, inkludert reguleringen av blodtrykk og smertestemning.
Kapsaicin är ett naturligt förekommande ämne som utvinns från chilipeppar (*Capsicum annuum*) och andra arter inom släktet *Capsicum*. Det är den aktiva substansen i dessa peppars starkt brännande smak. Kapsaicin verkar på särskilda smärtreceptorer (kallade TRPV1-receptorerna) i huden och slimhinnor, vilket leder till en känsla av hetta eller smärta.
I medicinskt sammanhang används kapsaicin ofta som ett smärtstillande medel, framförallt vid behandling av neuropatisk smärta och muskuloskeletell smärta. Det finns också forskning som tyder på att kapsaicin kan ha potential som antiinflammatoriskt medel. Kapsaicin används ofta i creams, gels eller plåster som appliceras direkt på huden och är tillgängliga receptfritt eller på recept beroende på dosering.
Adrenomedullin (AM) er en peptidhormon som oprindeligt blev isoleret fra okseadrenalemedulla, men siden er det fundet at AM også produceres i andre vævstypper, herunder lunger, hjerte, bindevæv og hjerne. AM består af 52 aminosyrer og har en række fysiologiske effekter, herunder vasodilation, diuretisk virkning, inhibition af apoptose (programmeret celledød) og modulation af immunresponset.
AM binder til to forskellige G-protein-koblede receptorer, AM1 og AM2, som findes i mange forskellige vævstypper. Dette resulterer i en kompleks signaltransduktionskaskade, der fører til de forskellige fysiologiske effekter af AM.
I klinisk sammenhæng har forhøjede niveauer af AM været associeret med forskellige sygdomstilstande, herunder hypertension, hjerteinsufficiens, septisk chok og cancer. Derfor kan måling af AM-niveauer have potentiale som en biomarkør for diagnostik og overvågning af disse sygdomme.
Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.
Neuropeptider är signalmolekyler som består av korta aminosyrekedjor och fungerar som neurotransmittorer eller neuromodulatorer i det centrala nervsystemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De produceras inne i neuron och är involverade i en rad olika fysiologiska processer, såsom smärtperception, aptitreglering, minnesbildning och emotionella respons.
Neuropeptider binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en biologisk respons. Exempel på välkända neuropeptider inkluderar substance P, endorfiner, oxytocin och vasopressin.
I medicinska sammanhang kan förändringar i neuropeptidernas uttryck och funktion vara associerade med olika sjukdomszustånd, såsom smärtsyndrom, neuropsykiatriska störningar och neurologiska skador.
Adrenomedullinreceptorer (AMR) är en typ av G-proteinkopplade receptorers subfamilj som binder till peptidhormonet adrenomedullin. Det finns två huvudsakliga typer av adrenomedullinreceptorer, AM1 och AM2, båda består av sju transmembrandomäner. Dessa receptorer är involverade i en rad fysiologiska processer, inklusive blodtryckreglering, vasodilation, neuroprotektion och cellproliferation.
AM1-receptorerna aktiveras av både adrenomedullin och ett relaterat peptidhormon, adrenotensinmedulerande peptid (AMP). AM2-receptorer binds dock endast av adrenomedullin. När ligander binder till dessa receptorer aktiveras en signalkaskad som involverar en ökning av intracellulärt cAMP, vilket leder till relaxation av glatta muskler och vasodilation.
Dysfunktion eller onormalt uttryck av adrenomedullinreceptorer har visats vara relaterade till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes och cancer.
Receptor Activity-Modifying Protein 2, också känt som RAMP2, är ett protein som hjälper till att forma och modulera signaleringsfunktionen hos specifika G protein-kopplade receptorer (GPCR). RAMP2 associerar sig med specifika GPCR under deras syntes i endoplasmatiskt retikulum och hjälper till att dirigera transporten av komplexet till cellmembranet. Vid cellmembranet kan RAMP2 påverka vilken typ av G-protein som receptorn interagerar med, och därmed modifiera den signalsignal som skickas in i cellen när liganden binder till receptorn. RAMP2 är involverad i en rad fysiologiska processer, inklusive andningsreglering, blodtryckskontroll och smärtperception.
Islet amyloid polypeptide (IAPP) receptors, också kända som amylinreceptorer, är en typ av G-protein-kopplade receptor som binder till peptidhormonet amylin. Amylin är ett hormon som produceras i bukspottkörteln och har en roll i regleringen av blodsockernivåer, känslan av hunger och sättning efter måltider.
IAPP-receptorer finns på cellmembranen hos flera olika celltyper, inklusive betaceller i bukspottkörteln, neuroner i hjärnan och fettceller. När amylin binder till IAPP-receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till celldelning eller cellens död beroende på koncentrationen av amylin och typen av cell.
IAPP-receptorerna är ett aktivt forskningsområde inom diabetesforskningen, eftersom överproduktion av IAPP i bukspottkörteln kan leda till aggregation och amyloidbildning, vilket kan skada betaceller och bidra till utvecklingen av typ 2-diabetes.
'Pupillen-sammanträngande medel' är en term inom farmakologi och oftalmologi som refererar till läkemedel eller substanser som orsakar pupillkonstriktion, det vill säga en minskad storlek på pupillerna. Detta sker genom att verkan av medlet orsakar en kontraktion (sammanträngning) av den muskulatur i ögat som kontrollerar pupillens storlek, så kallade sfinktermuskler.
Exempel på vanliga pupillsammanträngande medel inkluderar opiater och opioider (som morfin och fentanyl), parasympatomimetika (som pilocarpin) samt vissa antidepressiva läkemedel (som clomipramin).
Det är värt att notera att pupillsammanträngande kan vara en bieffekt av andra läkemedel eller substanser också, såsom alkohol och cannabis.
Receptor Activity-Modifying Protein 3, eller RAMP3, är ett protein som modulerar aktiviteten hos certain G protein-kopplade receptorer (GPCRs). Det gör detta genom att bilda komplex med dessa reptorer och påverka deras funktion. RAMP3 har konkret setts deltaga i regleringen av signalsubstanser som involverar calcitonin-gene relaterade peptider (CGRP). Detta protein kan också spela en roll i cellulär signalering relaterad till inflammation och smärta.
En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.
Trigeminusganglion (eller Gasser's ganglion) är ett sensoriskt ganglion (klump av nervceller) beläget i tinningbenet, nära hjärnan. Det är en del av den femte kranialnerven, trigeminusnerven, och innehåller cellkropparna för de sensora neuronerna som ger information till hjärnan om smärta, beröring, temperatur och känselsinne i ansiktet, munhålan, näsan och ögonen. Trigeminusganglionet har tre grenar: oftalmisk, maxillär och mandibulär, som fördelar sig över olika delar av ansiktet och huvudet.
'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.
I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.
Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.
Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.
Vasoaktivt intestinalt peptid (VIP) är ett neuropeptidhormon som har funktioner både som neurotransmittor och vasodilator. Det utsöndras av nervceller i mag-tarmsystemet, hjärnan och andra delar av kroppen. VIP verkar främst genom att binda till specifika receptorer på blodkärlens yta, vilket orsakar vasodilation (dilatering av blodkärlen) och ökar blodflödet i de drabbade områdena. Det har också visat sig ha effekter på immunsystemet, ämnesomsättningen och celltillväxten. VIP är involverat i en rad fysiologiska processer, däribland regleringen av magsaftssekretion, tarmrörelser och blodflöde i mag-tarmsystemet.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
Neurokinin A (NKA) er ein peptid hormon som er del av en gruppe av sustanser kalla tachykininer. NKA produseres naturlig i kroppen og fungerer som en transmitter i nervsystemet, særlig i det sympatiske nervesystemet. Det er involvert i reguleringen av blodtrykk og smertestemninger, og det kan også spille en rolle i endringer i appetitt og søvn. NKA binder seg til reseptorer som kaller neurokinin 1 (NK1) reseptorer, og det er involvert i ulike fysiologiske prosesser som inflammasjon og smerteoverføring.
Trigeminusnerven, också känd som det femte kranialnervet (CN V), är ett parat nervsystem som innerverar ansiktet och hjässan hos däggdjur. Det består av tre grenar: oftalmisk, maxillär och mandibulär. Oftalmiska grenen innerverar ögats övre och nedre ögonlock, hornhinnan, conjunctiva, och delar av pannan och kinden. Maxillärgrenen innerverar näsa, överkäken, kindbenet, underkäken och tandkött i överkäken. Mandibulära grenen innerverar underkäken, tungan och kindmusklerna. Trigeminusnerven är också involverad i känsel, smak, smärta och temperatur i ansiktet och hjässan.
'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.
Migrän är en neurologisk sjukdom som kännetecknas av perioder av ofta ett sidoliknande, recurrerande huvudvärk som kan vara intensiv och vara associerad med någon eller alla av följande symptom: ögonflimmer, överkänslighet för ljud och ljus, kräkningar, yrsel och förvirring. Migrän kan delas in i två huvudtyper: migrän utan aura (tidigare kallad vanlig migrän) och migrän med aura (tidigare kallad klassisk migrän). Aura är en reversibel neurologisk störning som ofta består av synstörningar, men kan också inkludera känsel- eller talrubbningar.
Det finns även andra typer av migrän, såsom hemiplegisk migrän och retinal migrän, som är sällsynta men kan vara mycket allvarliga. Migrän kan också förekomma tillsammans med andra neurologiska tillstånd, såsom epilepsi eller Parkinsons sjukdom.
Migrän orsakas av en kombination av genetiska och miljöfaktorer, och den exakta mekanismen som orsakar migrän är inte fullständigt förstådd. Vissa läkemedel och livsstilsförändringar kan hjälpa att förebygga och behandla migränanfall.
Kärlutvidgning, eller vasodilation, är en medicinsk term som betecknar den process där blodkärlen relaxerar och ökar i storlek. Detta leder till en minskad motstånd i kärlen, vilket sänker blodtrycket och underlättar för blodet att flöda fritt genom kroppen. Kärlutvidgning kan orsakas av olika faktorer, till exempel hormonella förändringar, läkemedelsbehandling eller som en reaktion på vissa sjukdomstillstånd.
Peptidreceptorer är en typ av receptor i cellmembranet som binder specifika peptider, vilka är korta aminosyrekedjor. När ett peptidhormon eller neuropeptid binder till sin respektive receptor aktiveras den och sänder signaler in i cellen, vilket leder till en biologisk respons. Peptidreceptorer spelar därför en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som smärta, hunger, sömn, immunförsvar och homeostas. De kan delas in i två grupper: G-proteinkopplade receptorer (GPCR) och icke-G-proteinkopplade receptorer. Exempel på peptidreceptorer inkluderar opioidreceptorer, insulinreceptorer och angiotensinreceptorer.
Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som initialt upptäcktes i centrala nervsystemet (CNS), men har sedan dess visat sig vara utbrett överflödigt i andra delar av kroppen, inklusive det perifera nervsystemet och flera olika typer av endokrina celler. Det är ett av de mest förekommande neuropeptiderna i CNS hos däggdjur och har en rad olika funktioner, bland annat roller i regleringen av aptit, sömn, smärta, blodtryck, humör och minnesfunktioner.
NPY består av 36 aminosyror och är kodad av NPY-genen som finns på kromosom 7p15.1-p14.1 hos människor. Det bildas som ett propeptid, som sedan klipps upp till sin aktiva form av en prohormonklippase.
NPY utövar sina effekter genom att binda till och aktivera specifika G-proteinkopplade receptorer, vilka kallas NPY1R, NPY2R och NPY5R. Dessa receptorer finns på cellmembranet hos en mängd olika cellder i både CNS och det perifera nervsystemet.
När NPY binder till dessa receptorer utlöses en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en rad fysiologiska responsar, inklusive ökning av cellvätskeinnehållet, ökad neurotransmitterutsläpp och förändringar i andningen.
Då NPY är involverat i så många olika funktioner har det blivit en omfattande forskning kring dess roll i olika sjukdomstillstånd, inklusive neuropsykiatriska tillstånd som depression och ångest, samt metabola störningar som fetma och diabetes.
Sensoriska receptorceller är specialiserade nervceller som detekterar olika former av yttre- eller inre stimuli, såsom ljus, ljud, smak, lukt, temperatur och beröring. De omvandlar dessa stimuli till nervsignaler, som sedan transmiteras till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning. Exempel på sensoriska receptorceller inkluderar fotoreceptorer i ögat som reagerar på ljus, hårceller i innerörat som reagerar på rörelse och läge, smakceller på tungan som uppfattar de fem grundsmakerna, och känselreceptorceller i huden som registrerar tryck, smärta och värme.
Transient Receptor Potential Vanilloid (TRPV) kanaler är en typ av jonkanaler som är involverade i smärta, temperaturperception och andning. Dessa kanaler är känsliga för varma temperaturer, surhet och vissa kemiska ämnen. TRPV-kanalerna kan öppnas eller stängas av beroende på olika stimuli, vilket leder till inflöde av joner som orsakar elektrisk signalering i nervceller. TRPV1 är ett exempel på en TRPV-kanal som aktiveras vid temperaturer över 42°C och av vissa kemiska ämnen, såsom capsaicin, som finns i chilipeppar.
Hjärnhinneartärerna, även kända som cerebrala meningeala artärer, är blodkärl som förser hjärnbarken och hjärnhinnorna (meningerna) med blod. De kan grovt delas in i två grupper: de yttre hjärnhinneartärerna och de inre hjärnhinneartärerna.
De yttre hjärnhinneartärerna är grenar från de arterier som förser ansiktet och skallbenet, och de innerverar huvudsakligen den yttre hjärnhinnan (pia mater). De inre hjärnhinneartärerna kommer istället från de stora halspulsåderna (carotis interna och vertebralis) och förser huvudsakligen den del av hjärnbarken som är närmast hjärnhinnorna, samt den inre hjärnhinnan (arachnoidea mater).
Hjärnhinneartärerna kan drabbas av olika slags sjukdomar och skador, till exempel blodproppar eller blödningar, vilket kan leda till allvarliga neurologiska symtom som stroke eller subarachnoidblödning.
Islet amyloid polypeptide (IAPP), även känt som amylin, är ett peptidhormon som produceras i kroppens beta celler i bukspottkörteln. Det utsöndras tillsammans med insulin och har en viktig roll i regleringen av blodsockernivåerna. IAPP har förmågan att bilda aggregat och amyloider, vilket kan leda till påverkan på beta cellernas funktion och överlevnad. Dessa amyloider är vanliga hos personer med typ 2-diabetes och anses vara en bidragande orsak till sjukdomen.
Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.
Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.
Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.
Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.
Cyclic AMP, eller cAMP (cyclisk adenosinmonofosfat), är ett second messenger-molekyl som spelar en viktig roll i cellsignalering inom organismen. Det bildas inifrån cellen när en hormonreceptor på cellmembranet aktiveras av ett hormon, till exempel glukagon eller adrenalin. Aktiveringen av receptorn leder till att en G-proteinkomplex kopplad till receptorn aktiveras, vilket i sin tur aktiverar en enzymkomplex kallad adenylatcyklas. Adenylatcyklasen konverterar ATP till cAMP, som sedan fungerar som en signalsubstans inom cellen och aktiverar olika proteinkinas-enzymkomplex. Dessa komplex kan leda till olika fysiologiska respons, beroende på vilket hormon som initialt aktiverade receptorn. När signalsubstanserna cAMP har utfört sin funktion bryts de ned av fosfodiesteras-enzymkomplex, varpå signalsystemet återgår till det ursprungliga tillståndet.
Smärtreceptorer, också kända som nociceptorer, är speciella nervceller (neuron) som reagerar på skadliga stimuli och sänder signaler till hjärnan för att uppfatta smärta. De finns i hela kroppen, inklusive huden, musklerna, organen och benen. Smärtreceptorer kan aktiveras av olika former av skada, som hetta, kyla, tryck, sträckning eller kemiska substanser relaterade till inflammation eller skada. När smärtreceptorerna aktiveras skickar de elektriska impulser genom det perifera nervsystemet till ryggraden och slutligen till hjärnan, där smärtan upplevs och tolkas.
Neuroinflammation är ett tillstånd där det uppstår inflammation i nervsystemet, inklusive hjärnan och ryggmärgen. Det orsakas vanligtvis av en immunrespons till en skada, infektion eller sjukdom i nervsystemet. Under neuroinflammationen aktiveras mikroglia, det centrala nervsystemets immunceller, och utsöndrar pro-inflammatoriska cytokiner, kemiska signalmolekyler som attraherar fler immunceller till området och orsakar weiter inflammation. Neuroinflammation kan vara skadligt för nervceller och är associerat med en rad av neurologiska sjukdomar, inklusive multipel skleros, Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och depression.
"Trigeminospinala kärnan" är en del av det centrala nervsystemet som utgör en neural trasmissionsväg mellan ansiktsnerven (trigeminusnerven) och ryggmärgsmarorna. Den spinala trigeminuskärnan tar emot sensorisk information från ansiktet, huvudet och halsen, särskilt känselrelaterad information som touch, temperatur och smärta. Denna information kan sedan ledas till de högre centrala nervsystemet för bearbetning och respons. Trigeminospinala kärnan är involverad i diverse autonoma reflexer, såsom blinkreflexen och svalgreflexen. Dessutom har den en viktig roll i smärtperception och smärtmodulering. Skador eller störningar i trigeminospinala kärnan kan leda till olika neurologiska symtom, såsom sällsynta smärtsyndrom och autonoma dysfunktioner.
'Tarmkäxartärer' refererar till de två arterier som förser blod till tjocktarmen, nämligen de mellersta och yttre tarmslemhinnes artärerna (arteria mesenterica media och arteria mesenterica externa). Dessa artärer är grenar av den nedre aortabifurkationen. Arteria mesenterica media förser huvudsakligen tjocktarmen med blod, medan arteria mesenterica externa förser bland annat tunntarmen och delar av kolon med blod.
En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.
Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.
Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.
Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").
'Kärlvidgande medel', även känt som vasodilatatorer, är en typ av läkemedel som verkar genom att relaxera och vidga blodkärlen. Detta leder till en sänkning av blodtrycket och förbättrad blodflöde till hjärtat, hjärnan och andra kroppsdelar. Kärlvidgande medel används ofta för att behandla olika typer av hjärt- och kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, hjärtsvikt och kärlkramp. De kan administreras via olika rutter, beroende på typen och svårighetsgraden av sjukdomstillståndet, exempelvis som tablett, intravenös injektion eller transdermalt plåster.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Medelijnjenens talamuskärnor, även kända som Medella-kernorna eller mediodorsala talamuskärnor, är en par av kärnor i thalamus, en del av hjärnan. De är involverade i bearbetningen och integreringen av sensorisk information, särskilt smakinformation, från kroppen. De mottar information från smaknerver i ansiktet och halsen och skickar sedan den vidare till cerebral cortex för ytterligare bearbetning. Dessutom har de visat sig ha en viss roll i regleringen av hunger och aptit. Skador på medelijnjenjens talamuskärnor kan leda till smakstörningar och eventuellt viktminskning.
Neurokinin-1-receptorer (NK-1-receptorer) är en typ av G-proteinkopplade receptor som binder till peptidhormonet substance P. När substance P binder till NK-1-receptorn aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till en varierad svarsmönstring i cellen beroende på celltyp. I det centrala nervösa systemet är NK-1-receptorerna involverade i smärtperception, emotioner och aptitreglering med mera. I det perifera nervsystemet deltar de bland annat i inflammatoriska processer och smärttransduktion.
Sumatriptan är ett läkemedel som används för att behandla migrän och klusterhuvudvärk. Det är en selektiv serotoninreceptoragonist, vilket betyder att det aktiverar specifika receptorer i hjärnan (5-HT1D-receptorer) som orsakar smalningskonstriktioner av kärl i huvudet och halsen. Dessa konstriktioner hjälper till att reducera den inflammation och sänka smärtan som är associerad med migrän och klusterhuvudvärk.
Sumatriptan finns tillgängligt i olika former, såsom tabletter, sublinguala tableter, sprutor, intramuskulära injektioner och näspray. Läkemedlet bör tas så snart som möjligt efter att symtomen på migrän eller klusterhuvudvärk har börjat uppträda. Det är viktigt att följa din läkares instruktioner angående dosering och användning av sumatriptan, eftersom överdosering kan leda till allvarliga biverkningar.
Som med alla läkemedel kan sumatriptan orsaka biverkningar, såsom yrsel, trötthet, muskelvärk och känslor av tryck eller smärta i bröstet. I sällsynta fall kan det orsaka mer allvarliga biverkningar som hjärtklappning, högt blodtryck, seriotoninförgiftning eller ischemisk hjärtsjukdom. Om du upplever några av dessa allvarligare biverkningar efter att ha använt sumatriptan bör du söka omedelbar medicinsk vård.
Ubiquinone/coenzym Q10-reduktas eller ubikvitinonreduktas (EC 1.10.3.12) er ein komponent i elektrontransportkjeden under aerob respirasjon i mitokondriene og er også kjent som ubikvitinon-10 hydroxylas eller QHR og har en viktig rolle i produksjonen av energi i form av ATP (Adenosintrifosfat) i celleleg systemet. Ubikvitinonreduktas er ein flavoprotein som består av to underenheter, en Fp-underenhet og en Ir-underenhet.
Ubikvitinonreduktas katalyserer oksidasjonen av ubihydrochinon (ubiquinol) til ubikvitinon (ubiquinone), samtidig som det reducerer molekylær ilt (O2) til vann. Dette skjer ved overføringen av elektroner fra ubihydrochinon til FAD (flavinadenindinukleotid) i underenheten Fp, og deretter overføres elektronene videre til molekylær ilt via en kobber- og hemejern-holdig center i underenheten Ir.
Ubikvitinonreduktas er også involvert i andre cellulære prosesser som antioxidativt forsvar, apoptose (programmert celledød) og modulerer aktiviteten til mange enzymer. Diskfunksjon av ubikvitinonreduktas kan være involvert i ulike sykdommer som kreft, neurodegenerative lidelser og kardiovaskulære lidelser.
Nociceptive pain är den typ av smärta som orsakas av skada eller skador på kroppens vävnader, och det är den mest vanliga formen av smärta. Det uppstår när nociceptorer, speciella nervceller som reagerar på skadande stimuli som hetta, kyla, tryck eller kemiska ämnen, aktiveras. Nociceptiva smärta kan vara akut eller kronisk. Akut nociceptiv smärta uppstår omedelbart efter en skada och försvinner vanligtvis när skadan läker. Kronisk nociceptiv smärta kvarstår längre än tre till sex månader efter skadan och kan vara svår att behandla. Exempel på nociceptiv smärta är smärtan från en brännskada, en muskelkrampsmärta eller en inflammation i en led.
Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:
1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.
Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.
Nervtillväxtfaktor (NGF, Neurotrophic Growth Factor) är ett protein som spelar en viktig roll i utvecklingen, underhållet och överlevnaden av känsliga neuroner (nervsystemets nervceller) i centrala och perifera nervsystemet. Det produceras främst av glialceller i centrala nervsystemet och av kirtelceller i perifera nervsystemet. NGF binder till specifika receptorer på neuronens cellmembran, vilket leder till aktivering av intracellulära signalslingor som styr cellytans differentiering, överlevnad och funktion. Dessutom har NGF visat sig ha en viktig roll i smärtsignalering och neuroinflammation.
Tryptaminer er en klasse av neurotransmittere og psykoaktive forbindelser som inneholder en indre tryptamin-struktur. Dette inkluderer endogene neurotransmittere som serotonin (5-hydroxytryptamin, 5-HT) og melatonin, som er involvert i reguleringen av søvn, stemning, og andre fysiologiske funksjoner. Det inkluderer også psykedeliske stoffer som dimetyltryptamin (DMT), psilocin, og bufotenin, som kan påvirke bevisstheten og opplevelsen av virkelighet ved å interagere med serotoninreseptorer i hjernen.
Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.
Regionalt blodflöde är ett medicinskt begrepp som refererar till mängden blod som flödar genom en specifik region eller del av kroppen under en viss tidsperiod. Det regionala blodflödet kan variera beroende på olika faktorer, såsom aktivitet i den aktuella regionen, hormonella förändringar och hälsa hos det kardiovaskulära systemet.
Blodflödet mäts vanligtvis i volymen blod per tidsenhet, till exempel milliliter per minut (ml/min). För att bestämma det regionala blodflödet kan olika metoder användas, såsom ultraljud, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT).
Det regionala blodflödet är viktigt att övervaka och bedöma eftersom det kan ge information om hälsa och funktion i olika kroppsregioner. Förändringar i det regionala blodflödet kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, såsom hjärt-kärlsjukdomar, lungemboli eller skador på muskler och ben.
Ljuskänslighet, även känd som fotofobi eller fotosensibilitet, är ett medicinskt tillstånd där individen upplever obehag eller smärta i ögonen eller huvudet när de exponeras för ljus, särskilt starkt eller blinkande ljus. Det kan vara relaterat till olika sjukdomar eller tillstånd, såsom migrän, torra ögon, bakterieinfektioner i ögonen, kroniskvärk i ögonen, hjärnskador, neurologiska sjukdomar och vissa mediciner. I vissa fall kan ljuskänslighet vara en biverkning av operationer eller andra behandlingar i ögat.
Ljuskänsligheten kan uttryckas som att individen måste sluta ögonen eller leta skydd i skuggan när de är utsatta för ljus, och det kan vara förknippat med tårflöde, rodnad eller smärta i ögonen. I allvarliga fall kan ljuskänsligheten påverka individens vardagliga liv och behöva behandlas med läkemedel eller andra terapeutiska metoder.
Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.
ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:
1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.
Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.
Isoindoler är ett medicinskt begrepp som refererar till en viss struktur av organiska föreningar, där två benzeningrupper är kondensaterade med en enda kolatom, vilket bildar en isoindolring. Isoindoler inkluderar ofta en karboxylgrupp eller en hydroxigrupp i sin struktur. Det finns också vissa läkemedel och kemiska föreningar som innehåller isoindoleringsstrukturen, men det är inte vanligt förekommande. Isoindoler har visat sig ha potential som byggstenar i läkemedelsutveckling på grund av deras elektroniska och optiska egenskaper.
I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.
If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.
Purinergic P2X3 receptors are a type of ionotropic receptor that are activated by the binding of adenosine triphosphate (ATP) and other purinergic agonists. These receptors are found on the membranes of certain cells, including sensory neurons, and play a role in the transmission of pain signals. When ATP binds to the P2X3 receptor, it triggers the opening of a ion channel, allowing the flow of cations such as calcium (Ca2+) and sodium (Na+) into the cell. This can lead to the depolarization of the membrane and the initiation of an action potential, which can ultimately result in the transmission of a pain signal to the brain. P2X3 receptors have been implicated in various pain conditions, including inflammatory pain, neuropathic pain, and visceral pain, and are considered a promising target for the development of new analgesics.
"Svullnad" är ett tillstånd där ett område av kroppen ökar i volym på grund av ökat vatteninnehåll i celler, vävnader eller håligheter. Detta orsakas vanligtvis av inflammation, trauma, infektion, allergiska reaktioner eller störningar i cirkulationssystemet. Svullnaden kan vara lokaliserad till en specifik del av kroppen eller generell och beror på den underliggande orsaken. Symptomen på svullnad kan inkludera rodnad, värme, smärta, funktionsnedsättning och i vissa fall förlorar av känseln i det drabbade området.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.
Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.
Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.
Takykininer är en grupp neuropeptider, som är kända för att vara involverade i smärtperception, inflammation och homeostatiska processer i centrala nervösa systemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De aktiverar G-proteinkopplade receptorer, kända som neurokinin 1 (NK1), neurokinin 2 (NK2) och neurokinin 3 (NK3) receptorerna.
De två viktigaste takykininer i människan är substance P och neurokinin A, som båda uttrycks från samma gen, preprotaksykin (PPT), men klipps isär av proteaser för att producera de två olika peptiderna. Substance P är en stark smärtmedlare och inflammatorisk mediator, medan neurokinin A har en mer välbevarad roll i regleringen av andning och bronkiodilation.
Takykininer spelar också en roll i andra fysiologiska processer som till exempel blodtryck, aptit, sömnschema, minnesfunktion och emotionella respons. Deregleringar i takykinin-systemet har visats vara involverade i flera sjukdomszustånd, inklusive smärtsjukdomar, neuropsykiatriska störningar och kronisk inflammation.
Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.
Ultimobranchialorganet är ett smalt, konformat glandulärt (körtelvävnad) organ som hos människan ligger nära sköldkörteln och utgör en del av dess struktur. Det utvecklas från den ultimobranchiala blåsan under fostertiden. Ultimobranchialorganet producerar kalcitonin, ett hormon som hjälper till att reglera calciumnivåerna i blodet genom att påverka aktiviteten hos benmärgen. Det är en del av endokrina systemet och bidrar till att underhålla homeostas i kroppen.
"Trigeminalkärnan, kaudal" refererar till den del av den trigeminala nervens cellkroppar (ganglion) som ligger i halsregionen. Den kaudala, eller nedre, delen av trigeminalkärnan inkluderar de cellkroppar som innerverar ansiktet och huvudets sänka, inklusive läppen, kinden, näsa, ögonbrynen och tinningarna. Dessa nerver kallas också för sensomotoriska nerver eftersom de har både sensoriska (känselrelaterade) och motoriska (rörelserelaterade) funktioner.
Trigeminalkärnan, kaudal, är en viktig struktur i smärtsignaleringen från ansiktet och huvudet, och skador eller sjukdomar i denna region kan leda till smärta, känselbortfall eller andra neurologiska symtom.
Autonoma nervbanor, även kända som det autonoma nervsystemet (ANS), är ett komplext nervsystem som styr och reglerar de involuntära kroppsfunktionerna hos ryggradsdjur. Detta inkluderar sådana processer som hjärtslag, andning, svettning, pupillreaktion, mag-tarmsystemet och sexuell respons. Autonoma nervbanor kan delas in i två huvudgrupper: sympatiska och parasympatiska nervsystem.
Sympatiska nervsystemet är involverat i kroppens "kamps eller flykt"-reaktioner, vilket innebär att det förbereder kroppen för fysisk aktivitet genom att öka hjärtslag och andning, öka blodtrycket, dila pupillerna och öka svettproduktionen.
Parasympatiska nervsystemet är involverat i processer som hjälper till att vila och restaurera kroppen, såsom sänkning av hjärtslag och andning, minskad blodtryck, kontraktion pupillerna och ökad saliv- och magtarmsekretion.
Det tredje systemet som ingår i det autonoma nervsystemet är enteriska nervsystemet (ENS), vilket styr peristaltiken och sekretionen i mag-tarmsystemet. ENS kan fungera oberoende av centrala nervsystemet, men det kommunicerar också med sympatiska och parasympatiska nervsystemen för att koordinera kroppens involuntära funktioner.
'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.
Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.
Tioesterhydrolas är ett enzym som bryter ned tioestrar till en karboxylsyra och en tiol. Detta enzym finns naturligt i levande organismer och hjälper till att reglera olika biokemiska processer inom cellen. Tioesterhydrolas har även potential som terapeutiskt mål för behandling av vissa sjukdomar, såsom ateroskleros och cancer.
Perineural satellite cells are a type of glial cell found in the peripheral nervous system. They are called "satellite" cells because they surround and encapsulate the neurons in ganglia ( clusters of nerve cells outside the central nervous system). These cells play a role in maintaining the homeostasis of the neuronal microenvironment, protecting the neurons, and contributing to the immune response in the peripheral nervous system. They are also involved in the process of nerve regeneration after injury.
'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.
'Hyperalgesi' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet för smärta i samband med skada eller sjukdom. Det innebär att en person upplever en överdrivet stark smärtreaktion på en stimulus som normalt inte skulle vara speciellt smärtsam.
Det kan uppstå till följd av olika orsaker, såsom skador, sjukdomar eller läkemedelsbehandlingar. Exempelvis kan opioidbehandling leda till en ökad hyperalgesi som kan vara svår att hantera.
Hyperalgesin kan delas in i två typer: primär och sekundär. Primär hyperalgesi uppstår när smärtreceptorerna i det skadade området blir överaktiva, medan sekundär hyperalgesi uppstår när nervsystemet också blir känsligare för smärta i omgivande områden.
Behandlingen av hyperalgesi kan variera beroende på orsaken och kan innefatta smärtbehandling, fysisk terapi eller ändringar i läkemedelsbehandling.
'Nervändslut' är ett medicinskt begrepp som refererar till den plats där en nervfiber eller en grupp av nervfibrer slutar och fysiskt kopplas till sitt mål, vanligtvis en muskel, en körtel eller en annan nerv. Detta område kallas också för en neuro-muskulär platta eller en synaps.
Den exakta strukturen av en nervändslut kan variera beroende på vilken typ av nerv och vilket mål som är inblandat. I allmänhet består det av ett slutet segment av en axon, som innehåller neurotransmittorer, som är kemiska signalsubstanser som överför signalen från den ena cellen till den andra. När denna signal når nervändslutet triggas frisättningen av neurotransmittorerna, vilket orsakar en reaktion i målcellen.
Nervändslut är därför en mycket viktig del av det signalsystem som styr alla kroppsliga funktioner, inklusive rörelse, känsel, sinnesintryck och andra autonoma processer som andning och hjärtverksamhet.
'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.
Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.
Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.
Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.
Central nervous system sensitization (CNSS) refers to an increased responsiveness of the central nervous system (CNS) to normal or subthreshold afferent input, leading to exaggerated neuronal activation and synaptic plasticity. This phenomenon is characterized by a lowered threshold for perception of stimuli and the presence of pain in response to non-painful stimuli, known as allodynia. It can also result in an increased response to painful stimuli, referred to as hyperalgesia.
CNSS is believed to play a significant role in the development and maintenance of chronic pain conditions, such as fibromyalgia, neuropathic pain, and complex regional pain syndrome (CRPS). It can be caused by various factors, including tissue injury, inflammation, nerve damage, or psychological stress.
In CNSS, changes occur in the brain and spinal cord at multiple levels, involving neurotransmitters, ion channels, and receptors. These alterations lead to an increased sensitivity of nociceptive neurons and a disruption of the normal balance between inhibitory and excitatory processes in the CNS. As a result, even minor or innocuous stimuli can trigger intense pain sensations, making it challenging to manage chronic pain conditions effectively.
Guanethidine är ett medel som används för att behandla högt blodtryck (hypertension). Det fungerar genom att minska aktiviteten i sympatiska nervsystemet, vilket hjälper till att sänka blodtrycket. Guanethidine blockerar också återupptaget av noradrenalin (en signalsubstans) i nerverna, vilket leder till en fortsatt nedsättning av sympatiska nervsystemet.
Det bör noteras att guanethidine inte används ofta idag på grund av sina biverkningar och begränsade fördelar jämfört med andra läkemedel som används för att behandla högt blodtryck. Bland de vanligaste biverkningarna finns yrsel, trötthet, svaghetskänsla, illamående och impotens hos män.
Somatostatin är ett hormon och neurotransmittor som produceras naturligt i kroppen. Det utsöndras bland annat från hypofysen, tarmarna och bukhinnan (perifera nerver). Somatostatin har en inhibiterande effekt på flera kroppsliga processer, till exempel insulin- och glukagonutsöndring i buken samt mag-tarmsystemets motorik. Det används även som läkemedel vid behandling av vissa typer av tumörer, då det kan minska eller stoppa celldelningen hos dessa tumörer.
Amyloid är en patologisk aggregation av proteiner eller peptider som bildar insolubla fibriller med beta-plikformad sekundär struktur. Dessa amyloida fibriller kan accumulera i vävnader och orsaka skada, vilket kan leda till olika sjukdomszustånd. Exempel på sådana sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom och systemisk amyloidos.
Sensory system agents are a category of pharmaceutical drugs that act on the sensory systems of the body, which include the senses of sight, hearing, touch, taste, and smell. These agents can be used to diagnose or treat various medical conditions related to these senses.
For example, some sensory system agents may act on the eye and visual system to treat conditions such as glaucoma or macular degeneration. Others may act on the auditory system to treat hearing loss or tinnitus. Agents that act on the chemical senses of taste and smell may be used to diagnose or treat disturbances in these senses.
Sensory system agents may also include drugs that are used to manage pain, such as local anesthetics, which block nerve impulses in the affected area, or analgesics, which work in the central nervous system to alter the perception of pain.
Overall, sensory system agents are a diverse group of pharmaceuticals that play an important role in diagnosing and treating medical conditions related to the senses and pain management.
'Inåtledande nervbanor', även kända som efferenta nervbanor, är nerver eller delar av nervsystemet som transporterar signaler från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till muskler och kroppens effektororgan. Dessa signaler orsakar en fysisk respons eller handling, till exempel rörelse av en muskel eller sekretion av en hormon. Inåtledande nervbanor skiljer sig från sensoriska nervbanor, som transporterar känsel- och smärtreceptorer från kroppen till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.
Glyburide är ett orals antidiabetikum som används för att behandla typ 2-diabetes. Det är en sulfonyletylureaderivat och fungerar genom att stimulera insulinsecretion från betaceller i bukspottkörteln. Glyburide hjälper kroppen att använda insulin mer effektivt och kan minska blodsockernivåerna efter måltider. Det ges vanligen en till två gånger per dag, beroende på patientens behov och respons.
Azepin är ett heterocykliskt kolväte med en sex-ledad ring som innehåller en fem-ledad atomsvanskelformad cykel, vanligtvis bestående av en kväveatom och en kol-kväve-dubbelbindning. Azepin är strukturellt relaterat till azepan, där den fem-ledade ringen istället innehåller en enkelbindning mellan kol- och kväveatomer.
Azepiner är också en klass av läkemedel som innehåller en azepinring i sin kemiska struktur. Dessa mediciner används ofta som muskelrelaxanter, sömnmedel, och för behandling av vissa psykiatriska tillstånd, såsom ångest och depression. Exempel på läkemedel som innehåller en azepinring är diazepam (Valium) och alprazolam (Xanax).
Stilbamidiner är en typ av psykoaktiv substans som tillhör kategorin phenylalkylaminer. Det är ett starkt agonist (aktiverare) av serotoninreceptorerna 5-HT2B och 5-HT2A, och används i forskning för att studera serotoninsystemet i hjärnan.
I medicinsk kontext har stilbamidiner inte godkänts som läkemedel för klinisk användning hos människor, men det har visat potential som ett möjligt behandlingsalternativ för neurodegenerativa sjukdomar såsom Parkinson's disease och Huntington's disease. Dessutom har stilbamidiner visat sig ha potential som antidepressiva och anxiolytiska (ångestdämpande) medel i djurstudier, men ytterligare forskning behövs för att fastställa säkerheten och effektiviteten hos dessa användningsområden.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
Bradykinin är en biologiskt aktiv peptid som består av 9 aminosyror och spelar en viktig roll i kroppens inflammatoriska respons. Det produceras som ett resultat av aktivering av det enzymkomplex som kallas kallikrein-kinin-systemet, och har diverse fysiologiska effekter såsom vasodilation (dilatering av blodkärl), ökat permeabilitet av kapillärer, samt smärta och svullnad i området där det bildats. Bradykinin binder till specifika receptorer på cellmembranet, G-proteinkopplade receptorerna B2 och B1, för att utöva sina effekter.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
'Visceral afferent' fibers are a type of nerve fiber that carries sensory information from the internal organs (viscera) to the central nervous system. These nerves detect and transmit information about conditions such as stretch, pain, temperature, and chemical changes within the body's organs. They play a crucial role in maintaining homeostasis and detecting any potential threats or abnormalities in the internal environment. Visceral afferent fibers are an important component of the autonomic nervous system, which regulates involuntary physiological processes such as heart rate, digestion, and respiration.
'Galanin' är ett neuropeptid, som i kroppen produceras av nervceller och fungerar som en signalsubstans. Det påträffades först 1983 och har sedan dess visat sig ha en rad olika effekter i centrala och perifera nervsystemet hos djur och människor.
Galaninet binder till specifika receptorer (GAL-R1, GAL-R2 och GAL-R3) i kroppen och påverkar därmed en rad olika funktioner som smärta, aptit, sömn, minne, humör och blodtryck. Det har också visat sig ha potential som terapeutisk mål för behandling av neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson och Alzheimer.
I medicinsk kontext kan galanin vara intressant att studera i samband med forskning och utveckling av läkemedel, men det används inte direkt som ett läkemedel självt.
Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.
Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.
Neurokinin B är ett neuropeptid, som tillhör familjen tachykininer. Det produceras naturligt i kroppen och fungerar som en signalsubstans (neurotransmittor eller neuromodulator) mellan nervceller. Neurokinin B binder till specifika receptorer, neurokinin 1-receptor (NK1), neurokinin 2-receptor (NK2) och neurokinin 3-receptor (NK3). Dessa receptorer finns i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) samt i vissa andra delar av kroppen, såsom mag-tarmkanalen.
Neurokinin B har en rad olika funktioner inklusive smärta, inflammation, immunförsvar, reglering av aptit och sömn-vakenhetsrytm. Dessutom har det visat sig spela en viktig roll i reproduktiva processer, såsom ägglossning och befruktning.
I medicinsk kontext kan Neurokinin B vara av intresse vid forskning och behandling av olika sjukdomar som involverar dessa funktioner, till exempel smärtsjukdomar, inflammatoriska tillstånd, neurologiska störningar och reproduktiva störningar.
Neurokinin-1 (NK-1) receptor antagonists are a class of drugs that block the action of substance P, a neuropeptide involved in pain transmission and inflammation. These drugs work by binding to NK-1 receptors found on nerve cells, preventing substance P from activating them and transmitting pain signals. NK-1 receptor antagonists have been studied for their potential use in treating various conditions associated with pain and inflammation, such as migraine headaches, depression, and irritable bowel syndrome. Some examples of NK-1 receptor antagonists include aprepitant, fosaprepitant, and rolapitant.
Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.
'Ytteröra' är ett medicinskt terminologiskt begrepp som refererar till de yttre delarna av örat, vilket inkluderar det yttre öronhuvet (auricula) och det kanalartade området som leder in till trumhinnan (meatus acusticus externus). Ytteröra har som funktion att samla in och leda ljudvågor in mot trumhinnan, där ljudet omvandlas till mekaniska vibrationer som sedan tolkas av innerörat.
Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.
Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.
Ruteniumröd, även känt som rutenium(III)chlorid (RuCl3), är ett rödbrunt till mörkt rött kristallint pulver som används inom organisk syntes och som katalysator i kemiska reaktioner. Det är också en viktig förening inom materialvetenskapen, där den har visat potential som ett effektivt katodmaterial i katodiseringsdioder (CID) och andra elektroniska enheter. Ruteniumröd är lösligt i vatten och kan bilda komplexa föreningar med olika organiska molekyler, vilket gör det användbart inom koordinationskemi och katalys.
Rizotomi är en medicinsk term som refererar till den kirurgiska proceduren där en nervrot (en del av ett nerverogram) skärs av för att lindra smärta. Detta görs vanligtvis när en nerv skickar smärtliga signaler till hjärnan på grund av en skada eller sjukdom i kroppen. Genom att skära av nervroten kan man förhindra att dessa smärtliga signaler når hjärnan, vilket kan ge lindring från kronisk smärta. Rizotomi används ofta som ett sista alternativ när andra behandlingsmetoder har visat sig vara otillräckliga.
'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.
Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:
* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.
Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.
Ett peptidbibliotek är en samling av peptider med olika sekvenskompositioner, vanligtvis syntetiserade och används som ett verktyg inom forskning. Det kan vara strukturerat så att det täcker alla möjliga kombinationer av aminosyror inom en viss längd och sammansättning, eller fokuserat på specifika regioner eller sekvenser av intresse. Peptidbiblioteken används ofta för att undersöka interaktioner mellan peptider och målproteiner, screena för potentiella läkemedel eller studera strukturella och funktionella egenskaper hos peptider.
Peptidhormoner är hormoner som består av en kedja av aminosyror, så kallade peptider. De produceras och sekreteras av endokrina celler i kroppen och transporteras via blodomloppet till sina måltceller där de binder till specifika receptorer på cellytan och utövar sin biologiska verkan genom att påverka cellens metabolism och funktion. Exempel på peptidhormoner är insulin, glukagon, somutläts av bukspottkörteln, samt östrogen och testosteron som utsöndras från könskörtlarna.
Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som går ut från ryggmärgen och innerverar muskler, organ och känselorgan). De neurotransmittorsubstanser som finns i kroppen är till exempel dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat, acetylkolin och histamin.
När en nervimpuls når slutet av en nervcell (axonterminalen) frisätts neurotransmittorsubstansen i det smala gapet (synapsgapet) mellan den aktiva nervcellen och målcellen (den cell som nervcellen ska påverka). Neurotransmittorsubstansen binder till receptorer på målcellens yta, vilket orsakar en kemisk signal i målcellen. Detta kan leda till att målcellen exciteras eller hämjs, beroende på vilken neurotransmittorsubstans som används och vilken typ av receptor som aktiveras. Efter att neurotransmittorsubstanser har frisatts i synapsgapet transporteras de tillbaka till den aktiva nervcellen eller bryts ned av enzymer för återanvändning eller utsöndring.
Neurotransmittorsubstanser spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, inklusive sinnesstimulans, rörelsekoordinering, känslor, minne, aptit, sömn och sexuell respons. Dysfunktion i neurotransmittorsystemet kan leda till olika sjukdomar som depression, ångest, Parkinsons sjukdom, epilepsi, migrän och ADHD.
Muskelavslappning, eller engelska "muscle relaxation", är ett medicinskt tillstånd där musklerna slappnar av och blir mindre spända. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skador, sjukdomar, neurodegenerativa störningar, läkemedel eller psykiska tillstånd som stress och ångest.
I vissa fall kan muskelavslappning vara en önskad effekt av behandling, som i terapi där patienten aktivt tränar sin muskelrelaxation med hjälp av tekniker som andningsövningar och visualisering.
I allvarliga fall kan muskelavslappning leda till svårigheter att röra sig, svältkramper eller andningssvårigheter. I dessa fallen behandlas muskelavslappning ofta med läkemedel som muskelrelaxerande mediciner eller fysisk terapi för att hjälpa till att stärka musklerna och förbättra rörelseförmågan.
Indometacin är ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt medel (NSAID) som används för att behandla smärta, inflammation och feber. Det fungerar genom att hämma en specifik typ av enzymer (cyklooxygenas-2, COX-2) som är involverade i produktionen av prostaglandiner, ämnen som orsakar smärta och inflammation.
Indometacin används vanligen för att behandla smärtor och inflammation relaterade till artros, reumatoid artrit, gikt och andra muskuloskelettala sjukdomar. Det kan också användas för att behandla migrän och andra typer av huvudvärk.
Liksom med andra NSAID-preparat kan indometacin orsaka biverkningar som mag-tarmrubbningar, ökad risken för blodproppar och hjärtinfarkt, höjd blodtryck och nedsatt njurfunktion. Dessa biverkningar tenderar att vara mer vanliga vid långvarig användning eller höga doser av läkemedlet.
Hyperemia är ett medicinskt begrepp som refererar till ett ökat blodflöde i en viss del av kroppen eller i en organs vasculatur. Det kan vara primärt eller sekundärt till olika sjukdomstillstånd eller fysiologiska processer.
Primär hyperemia orsakas av aktiv dilation av kapillärerna och är ofta ett resultat av lokala kroppsliga reaktioner på irritation, inflammation eller ökad syrebehov i en viss del av kroppen.
Sekundär hyperemia orsakas istället av en allmän ökning av blodtrycket i kroppens blodkärl, till exempel vid fysisk aktivitet eller emotionell stress. Det kan också vara ett resultat av patologiska tillstånd som hjärtsvikt, lungemboli eller andra sjukdomar som påverkar cirkulationssystemet.
Hyperemia kan vara antingen aktiv eller passiv. Aktiv hyperemia orsakas av aktiv kontraktion av musklerna i kärlväggarna, medan passiv hyperemia orsakas av en ökad tryckgradient över kärlväggen.
'Bakre hornceller' (latin: cellulae cornuales) är en del av hypofysen, en endokrin gland i hjärnan. Bakre horncellerna producerar och lagrar två hormoner: oxytocin och vasopressin (även känd som antidiuretiskt hormon, ADH).
Oxytocin är involverat i flera fysiologiska processer, men är mest känt för sin roll i fosterleverans (genom att stimulera kontraktioner av livmodern) och amning (genom att stimulera utsöndringen av modersmjölken).
Vasopressin reglerar vattnets balans i kroppen genom att påverka nivåerna av vätska i blodet. Det gör detta genom att kontrollera mängden urin som produceras av njurarna och hjälper till att hålla homeostasen i kroppen.
Bakre horncellerna är en viktig del av endokrina systemet och deras hormoner har en rad olika funktioner i kroppen.
'Serotonin Receptor Agonists' er en klasse av legemiddel som virker ved å binde seg til og aktiverer serotoninreseptorer i kroppen. Serotonin er en neurotransmitter, eller en kjemisk stoff som overfører signaler mellom nerveceller, som spiller en viktig rolle i reguleringen av humør, appetitt, søvn, smertefølelse og andre fysiologiske funksjoner.
Serotonin Receptor Agonists kan brukes til å behandle en rekke medisinske tilstander, for eksempel migren, klossethet (overdrevent sveding), depression og psykoser som følge av parkinson. Dessutten kan de også være nyttige i behandlingen av clusterhoder og visse typer av tumorer.
Det finnes flere forskjellige typer av serotoninreseptorer i kroppen, og hver type har sin egen unike funksjon. Serotonin Receptor Agonists kan være selektive for en spesifik reseptortype eller være ikke-selektive og binde seg til flere typer.
I tillegg kan disse legemiddelene ha bivirkninger, for eksempel hovedpine, åpenbaringsvansinne, opptredende hallusinasjoner og i noen tilfeller økt risiko for hjerteklappesvikt. Derfor bør de brukes under påvåkning av en læge for å minimere risikoen for bivirkninger og sikre at de er effektive i behandlingen av den underliggende tilstanden.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.