En anaplastisk, svårt elakartad och vanligtvis bronkogen cancer, bestående av små, äggformade celler med sparsam neoplastisk vävnad. Typiskt är den kraftigt basofila kärnan och avsaknaden av eller svå ridentifierade nukleoler. Småcelligt karcinom förekommer tillsammans med andra typer av lungcancer och kan särskiljas genom sina distinkta, biologiska egenskaper, sin reaktion på kemoterapeutika och s trålningsbehandling, och sin benägenhet att utveckla öppna eller subkliniska metastaser, vilket ofta omöjliggör kirurgisk behandling.
Elakartad tumör, bestående av epitelceller som infiltrerar omkringliggande vävnader och som ger upphov till metastaser. Det är en neoplasm av specifik vävnadstyp (histologisk typ), men betraktas ofta felaktigt som en synonym till begreppet "cancer".
"Småcelligt lungcancer (SCLC) är en aggressiv subtyp av lungcancer som karaktäriseras av att cancercellerna är små, rundade och tillplattade, med en tendens att bilda små klumpar eller koaguler. Detta kan jämföras med den andra huvudsakliga typen av lungcancer, icke-småcelligt lungcancer (NSCLC), där cellerna är större och mer oregelbundna. SCLC utgör ungefär 15% av alla lungcancerfall och har ofta spridit sig utanför lungsäcken när den diagnostiseras."
Ett karcinom som uppkommer i skivigt, fjällbildande epitel. Det kan också uppträda på platser där det finns körtel- eller pelarepitel.
Cancersjukdom i lungorna.
Primär cancer i levercellerna. Den varierar från väl differentierad tumör, svår att skilja från normala leverceller, till svagt differentierad neoplasm. Cellerna kan vara likartade eller olikformade, eller bilda jätteceller. Ett flertal förslag till klassifikationssystem föreligger.
En malign tumör som inte hunnit tränga in i den ursprungliga epitelcellens basalmembran och som inte spridit sig till andra vävnader.
En elakartad cancerform kännetecknad av bildande av talrika, oregelbundna, fingerliknande utskott av fibröst stroma, täckta av ett lager neoplastiska epitelceller.
En grupp karcinom med typisk morfologi, ofta bestående av aggregat eller trabekulära skikt av runda, blåaktiga celler, granulärt kromatin och uttunnat ytterskikt av svagt avgränsad cytoplasm. Neuroend okrina tumörer omfattar karcinoid cancer, småcelliga karcinom, medullära sköldkörtelkarcinom, Merkelcellstumörer, neuroendokrina hudkarcinom, öcellstumörer och feokromocytom. Tumörcellerna innehåller neurosekretoriska granuler.
Tumörsjukdom eller cancer i levern.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
En invasiv (infiltrerande) form av bröstcancer. Detta karcinom, som inte uppvisar något speciellt histologiskt särdrag, betecknas som NOS ("Not Otherwise Specified" - ospecificerat) och är den vanliga ste formen av duktal tumör. Typen utgör 70 % av all bröstcancer. Vid palpation känns tumören hård. Den bildar vanligen metastaser i armhålornas lymfknutor och har den sämsta prognosen bland de olika d uktala cancertyperna.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Biological tumor markers are substances, such as proteins or genetic material, that are produced by cancer cells or by other cells in the body in response to cancer, which can be measured in body fluids like blood or urine to help detect, diagnose, monitor treatment response, and assess prognosis of malignancies.
En elakartad hudtumör som sällan bildar metastaser, men som kan vara invasiv och destruktiv. Kliniskt indelas den i typer: nodulär, ärrliknande, fläckig och erytematös (rodnande). Mer än 95 % av denna cancerform förekommer hos patienter över 40 år. Den uppträder på hårig hud och oftast på hud utsatt för solljus. Ungefär 85 % finns på huvud och hals, resterande 15 % på bål, armar och ben. Syn. basa liom; basalcellskarcinom.
En form av lungcancer, namngiven därför att den uppstår i bronkträdets epitel. Trots namnet är det inte en histologisk benämning.
Ett karcinom härrörande från körtelvävnad eller vars celler bildar tydliga körtelliknande strukturer. Adenokarcinom kan klassificeras i enlighet med de mönster cellerna bildar.
I medicinen refererar prognosen till den förväntade utgången eller framgången av en behandling eller sjukdom. Det är en förutsägelse om hur en patients hälsotillstånd kommer att utvecklas över tiden, inklusive sannolikheten för fullständig genes, kronisk sjukdom eller död. Prognosen baseras ofta på olika faktorer som patientens allmänna hälsotillstånd, sjukdomens art och svårighetsgrad, behandlingsalternativ och individuella respons på behandlingar.
"Tumörstadieindelning" (tumor staging) är en medicinsk term som beskriver hur långt cancer har spridit sig inom kroppen när den diagnostiserats, vanligtvis baserat på storleken och omfattningen av primärtumören samt om det finns belägg för att cancercellerna har metastaserat till andra delar av kroppen. Detta hjälper läkare att bedöma prognosen och välja behandling som är mest lämplig för patienten.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
En heterogen ansamling av åtminstone tre histologiskt distinkta typer av lungcancer, omfattande skivepitelkarcinom, adenokarcinom och storcelligt karcinom. De behandlas som en grupp pga sina gemensamm a egenskaper, nämligen dåligt gensvar på konventionell kemoterapi och möjligheter till framgångsrik kirurgisk behandling hos endast en bråkdel av patienterna.
En elakartad neoplasm som uppstår i övergångsepitel och som huvudsakligen förekommer i urinblåsa, urinledare eller njurbäcken (isynnerhet om starkt differentierad), ofta papillär.
Tumör bestående av stora, odifferentierade (anaplastiska) celler. Den är vanligen bronkogen.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i tumörvävnad.
En icke-invasiv (ej infiltrerande) bröstcancer, kännetecknad av prolifererande, elakartade epitelceller, begränsade till bröstkörtelgångarna eller loberna, utan i ljusmikroskop påvisbar invasion i omg ivande stroma genom basmembranet.
Karcinom kännetecknat av band eller cylindrar av hyalint eller slemhinnebindväv omväxlande med aggregat eller band av små epitelceller. När "cylindrarna" uppträder i massor av epitelceller ger de vävn aden ett perforerat eller sålliknande utseende. Denna tumörtyp förekommer i mjölkkörtlarna, andningsvägarnas slemkörtlar och spottkörtlarna. De är elakartade, men växer långsamt, och de tycks sprida s ig lokalt via nerverna.
Ett karcinom som uppkommer i Merkels celler i epidermis basalskikt och som vanligtvis yttrar sig som en primär neuroendokrin hudcancer. Merkels celler är neuroektodermala känselceller med histologiskt påvisbara neurosekretoriska granuler. Merkelcellskarcinom förekommer vanligtvis i huden på huvud och hals, och företrädesvis hos äldre patienter.
"Tumörinvasion" refererar till när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring tumören genom att penetrera och förstöra den normalt byggda barriären av celler och matrix. Detta kan leda till spridning av cancer till närliggande eller fjärrbelägna kroppsdelar, även kallat metastaser. Mått på tumörinvasion inkluderar graden av invasion, omfattningen av invasion och hur djupt cancercellerna har penetrerat vävnaden.
Ett karcinom bestående huvudsakligen av epitel med lite eller inget stroma. Medullära bröstkarcinom utgör 5-7 % av alla bröstkarcinom; medullära sköldkörtelkarcinom utgör 3-10 % av alla elakartade skö ldkörteltumörer.
En infiltrerande (invasiv) bröstcancer, ganska ovanlig, som utgör endast 5-10 % av brösttumörer. Den består ofta av en dåligt definierad förtjockning i bröstet, till skillnad från den typiska förhårdn aden vid duktalt karcinom, och visar sig vanligen som linjärt ordnade celler kring gångar och lober. Spridning till armhålans lymfknutor är sannolik, med metastasbildning på hjärnhinnor och serösa yto r.
"Sarkom, småcelligt" är en allmän benämning på en grupp sällsyna cancerformer som utgör maligna tumörer i bindvävstissue, såsom skelettmuskulatur, blodkärl och koltissnar. Dessa tumörer karaktäriseras av små, oregelbundet formade celler med skrovlig till nästan icke-existerande cytoplasma, vilket gör dem svåra att urskilja under mikroskopi. Småcelliga sarkomer tenderar att vara mycket aggressiva och har ofta en dålig prognos.
Sköldkörteltumörer är onkologiska tillstånd som kännetecknas av oregelbunden och excesiv celldelning i sköldkörteln, med potentialen att invadera omgivande vävnader eller sprida sig till andra delar av kroppen.
Cancer i bröstet.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
Näs-svalgtumörer är ovanliga, men ofta aggressiva cancerformer som utgår från skiktarna i slemhinnan i näsan och/eller svalget, och kan vara både maligna (cancer) och benigna (godartade).
DNA som finns i tumörvävnad.
Cancer i matstrupen.
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
Muterade möss som är homozygota för den recessiva "nakengenen" och inte utvecklar någon tymus (bräss). De är värdefulla för tumörstudier och undersökning av immunsvar.
En neuropeptid och ett tarmhormon som deltar i regleringen av magsyraproduktionen och motoriska funktioner. När hormonet släpps från nerverna i magens antrum stimulerar det till utsöndring av gastrin från g-cellerna.
Spridning av tumör från dess primära läge till lymfknutor eller avlägsna kroppsdelar via lymfsystemet.
Cancer i urinblåsan.
Tumor proteins are abnormal or altered proteins produced by the genetic changes that occur within cancer cells, contributing to tumor growth, progression, and resistance to therapy.
Ett enzym i lyasklassen som katalyserar dehydreringen av 2-fosfoglycerat till att ge fosfoenolpyruvat. EC 4.2.1.11.
'Survival Rate' refererer til sandsynligheden for, at patienter overlever en bestemt sygdom eller tilstand over en given periode. Den kan beregnes på forskellige måder alt efter konteksten, men oftest angives den som den procentuelle andel af patienter, der er i live et år (eller flere) efter diagnosen. Survival rate kan være et vigtigt mål for effektiviteten af behandlinger og for at forstå udfaldet for forskellige sygdomme.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
Ett halvsyntetiskt derivat av podofyllotoxin med antitumörverkan. Det hämmar DNA-syntes genom att bilda komplex med topoisomeras II och DNA. Komplexet utlöser brott på dubbelsträngat DNA och hindrar reparation genom topoisomeras II-bindning. Upprepade DNA-brott hindrar övergång till celldelningens mitosfas och leder till celldöd. Etoposid är verksam främst i cellcykelns G2- och S-faser.
En tumörtyp med både låggradig och höggradig malignitet. Den mindre elakartade växer långsamt, kan förekomma i alla åldersgrupper, och kan avlägsnas kirurgiskt. Den mer elakartade är aggressiv, infilt rerar kraftigt spottkörteln och ger upphov till lymfkörtel- och distala metastaser. Mukoepidermoida karcinom svarar för ca 21 % av alla elakartade tumörer i öronspottkörteln och 10 % i den sublinguala körteln (spottkörteln under tungan). De utgör den vanligaste elakartade tumören i öronspottkörteln. Syn. Mukoepidermoid cancer.
Spridning av en tumör från ett organ eller en kroppsdel till en annan på avstånd från den primära platsen.
En blandning av adenokarcinom och skvamöscells- eller epidermoidkarcinom.
Behandling av ett sjukdomstillstånd med flera olika åtgärder, samtidigt eller i följd. Kemoimmunterapi, radioimmunterapi, kemoradioterapi, kryokemoterapi och alternativa terapiåtgärder är de vanligaste, men inbördes kombinationer mellan dessa modeller och kombinationer med kirurgiska metoder används också.
Användning av två eller fler preparat samtidigt eller i följd vid cancerterapi. Medlen behöver inte administreras i samma form.
"Retrospective studies" are observational research designs that involve analyzing existing data or medical records to draw conclusions about prior events or exposures and their associated health outcomes.
En oorganisk och vattenlöslig platinaförening. Efter hydrolys reagerar ämnet med DNA så att det bildas korslänkar både inom och mellan strängarna. Dessa länkar tycks hämma replikation och transkriptio n av DNA. Cytotoxiciteten hos cisplatin visar sig i att cellcykelprocessen stannar i G2-fasen.
'Multipla primära tumörer' refererar till en situation där flera primära cancerer utvecklas oberoende av varandra, simultant eller sequentielt, i en och samma individ. Detta skiljer sig från metastaser, där cancerceller sprider sig från en primär tumör till andra delar av kroppen och bildar sekundära tumörer. Ibland kan multipela primära tumörer förekomma som en del av ärftliga syndrom eller i association med vissa genetiska mutationer, exponering för miljögifter eller åldrande.
Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus, för att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Detta skapar en standardiserad modell för att undersöka cancerbiologi och kan ge insikter om tumörväxternas beteende på cellulär nivå.
En lokal tumörrecidiv refererar till när cancer återvänder efter behandling, och nya cancerceller bildas vid samma ställe som den ursprungliga cancertumören.
"Endometrioid carcinoma" refers to a specific type of cancer that develops in the endometrium, which is the inner lining of the uterus (or womb). This type of cancer shares similarities with the cells that normally line the endometrium. It is called "endometrioid" because the cancerous cells resemble those found in endometriosis, a non-cancerous condition where endometrial tissue grows outside the uterus.
Mjukvävnadstumörer eller cancer som uppkommer i slemhinnorna på läpparna, i munhålan, svalget, struphuvudet och matstrupens cervikala del. Andra områden som omfattas är näshålorna, spottkörtlarna, sköldkörteln, bisköldkörteln. Hit hör även såväl melanom som icke-melanomcancer i huden på huvud, hals och nacke.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
'Ovarian neoplasms' refererar till abnormala tillväxtformer eller tumörer i äggstockarna, som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Dessa tillväxtformer kan uppstå från olika typer av celler i äggstockarna, inklusive epitelceller, germceller och stromaceller. Ovarialtumörer är en av de vanligaste gynekologiska cancerformerna hos kvinnor och kan orsaka symtom som buksmärta, magsmärta, trötthet och onormal utflöde. Dess orsaker är inte fullständigt kända, men vissa faktorer som ålder, genetisk predisposition och hormonella faktorer kan öka risken för att utveckla ovarialtumörer.
Tumörer i luftrören.
Paraneoplastiska syndrom definieras som en skada på eller en funktionsstörning i en organsystem, orsakad av tumörrelaterade substanser (till exempel hormoner eller antikroppar) istället för direkta mekanismen som tumören utövar på omgivande vävnader. Dessa syndrom kan uppstå i samband med olika typer av cancer och kan vara ett tidigt tecken på malignitet, även innan sjukdomen har spridit sig till andra delar av kroppen.
En mycket elakartad och primitiv karcinomform, förmodligen av germinalcells- (könscells-) eller teratomursprung, som vanligen uppstår i gonaderna. Den är sällsynt hos kvinnor, men utgör 20 % av alla t estikeltumörer hos män.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Cancer i huden.
En cells förökning genom delning.
Tumörer eller cancer i munnen.
Duktal karcinom är en typ av bröstcancer som utgår från bröstets mjölkkörtlar (duktus) och inkrusterar sig i det omkringliggande vävnaden. Detta är den vanligaste formen av invasiv bröstcancer.
"Behandlingsresultat" refererer til den ændring eller effekt, en given behandling har på en patients sygdom, symptomer, funktion, kvalitet af liv eller overlevelse.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Tumörsjukdomar i magen.
Survival analysis är en statistisk metod för att analysera och förutsäga tiden till ett specifikt händelseutfall, vanligtvis relaterat till dödlighet eller rekurrens av en sjukdom, baserat på tidskorrelerade data.
En elakartad (malign) neoplasm i binjurebarkens celler, som uppvisar partiell eller fullständig histologisk och funktionell differentiering. Detta är sällsynta tumörer, som utgör endast 0,05-0,2 % av alla cancerformer. Hos kvinnor utvecklas funktionella adenokortikala karcinom oftare än hos män, medan män oftare än kvinnor får icke-funktionella.
Cancer i grov- eller tjocktarmen.
En tetradekapeptid som ursprungligen isolerades från huden på paddorna Bombina bombina och B. variegata. Den är också en endogen neurotransmittor hos många djurarter, vilken påverkar glatt muskulatur, utsöndring av magsaft samt njurcirkulation och -funktion.
En typ av kraftigt differentierad epidermoid cancer, som är vanligast i munhålan, men som även kan förekomma i struphuvud, näshålor, matstrupe, penis, anorektala området, vulva, vagina, livmoderhals och hud, särskilt under fötterna. De flesta fall av verrukös cancer i munhålan förekommer hos äldre, icke-rökande, tobaksmissbrukande män. Behandlingen är kirurgisk. Bland strålbehandlade patienter utvecklar 30% en aggressiv cancer inom sex månader.
Ett svagt differentierat adenokarcinom, i vilket cellkärnan tryckts åt ena sidan av en slemdroppe i cytoplasman. Det uppstår vanligtvis i mag-tarmkanalen.
Xenotransplantation refererar till den kliniska praktiken av överföra organ, vävnader eller celler från ett individ av en art till en annan art, oftast från djur till människa. Detta är ett aktivt fält inom transplantationsforskning som har potentialen att lösa den akuta bristen på organ donatorer och rädda livet på dem som väntar på en transplantation. Men, xenotransplantation är också associerat med etiska, juridiska och immunologiska frågor som måste övervägas innan det kan bli en rutinmetod inom klinisk medicin.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
En klass fibrösa proteiner eller skleroproteiner av betydelse både som strukturproteiner och för studiet av proteinsammansättning. Denna proteintyp utgör huvudbeståndsdelen av epidermis, hår, naglar, hornvävnad och den organiska grundmassan i tandemalj. Två huvudformer har beskrivits: alfakeratin, vars peptidstomme bildar en alfahelix (högerspiral), och betakeratin, vars stomme har en sicksack- eller veckad struktur.
Cancer i livmoderhalsen.
Ett av de tre paren i den första gruppen (grupp A) av de mänskliga kromosomerna, enligt gällande klassificering.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en central roll i cellcykeln och DNA-reparationen, och som undertrycker oregelbunden celldelning och neoplasi (abnorm tumörväxt). Det gör detta genom att initiera apoptos eller celldelningsstopp vid skadad DNA eller påträngande onkogena signaler.
Tumörer eller cancer i gallblåsan.
RNA (Ribonucleic acid) in the context of cancer or tumors, refers to RNA molecules that are involved in the process of turning genes into proteins, known as gene expression, which is often altered in cancer cells leading to the production of abnormal proteins that contribute to cancer development and progression. Additionally, some types of RNA, like non-coding RNA, can act as regulators of gene expression and have been found to be deregulated in various types of cancer.
I en enkel medicinsk definition är kromograniner proteiner som finns naturligt i vissa celler, särskilt i de neuroendokrina och endokrina cellerna. Dessa celler har förmågan att utsöndra hormoner eller signalsubstanser för att kommunicera med andra celler i kroppen. Kromograniner fungerar som strukturella proteiner inne i vesiklar, de membranbundna organellerna där signalsubstanser lagras och prepareras för utsöndring. De kan också vara involverade i cellers tillväxt, differentiering och överlevnad. Kromogranin A är ett av de viktigaste kromograninproteinerna och används som markör för att identifiera neuroendokrina celler och diagnostisera neuroendokrina tumörer.
Bombesinreceptorer är en typ av G-proteinkopplade receptor som binder till peptidhormonet bombesin och analoger därav, såsom neuromedin B. De återfinns naturligt i centrala nervsystemet och i olika typer av vävnad i det perifera nervsystemet hos däggdjur. Bombesinreceptorer spelar en viktig roll inom regleringen av celltillväxt, apoptos och sekretion av hormoner och neurotransmittorer. Dessa receptorer är också involverade i patologiska processer såsom cancer och obesitas.
Tissue microarray-analysis (TMA) är en teknik inom patologi och forskning, som involverar kärnprovering och parallell analys av flera formellainbalsamereda (FFPE) vävnadsprover simultant, med hjälp av högupplösningsmikroskopi och datorsystem för att jämföra och korrelera genuttryck eller proteinprofiler mellan olika prover. Detta möjliggör effektiv och högthroughput-screening av ett stort antal prover för att undersöka variationer i molekylär uttryck relaterade till sjukdom, behandling eller prognos.
Cancer i struphuvudet eller i någon del av det: röstspringan, struplocket, struphuvudbrosken, struphuvudets muskler och stämbanden.
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Cancerförstadier, eller precancerösa tillstånd, är cellförändringar som kan utvecklas till cancer om de inte behandlas, men som ännu inte har utvecklat alla karaktäristika för cancer, såsom invasiv växt eller spridning till andra delar av kroppen.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Vanligtvis liten, långsamt växande neoplasm bestående av öar av runda, oxyfila eller spindelformade, medelstora celler med ganska små, vesikulära kärnor, och täckt av en slemhinna med gul, fårad yta. Tumören kan uppträda var som helst i mag-tarmkanalen (men även i lungorna eller på andra platser); ungefär 90 % uppkommer i appendix. Dessa tumörer har neuroendokrint ursprung och härstammar från en p rimitiv stamcell.
Ett adenokarcinom i sköldkörteln, där tumörcellerna bildar folliklar.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Perioden efter en framgångsrik behandling, under vilken inga symtom eller sjukdomstecken syns.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Bukspottkörteltumörer, också kända som levercancer eller hepatocellulära carcinom (HCC), är maligna neoplasier som utvecklas från hepatocyterna i bukspottkörteln.
Ett adenokarcinom som producerar avsevärda mängder mucin.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
'Embryonal carcinoma cells' refer to a type of cancer cell that is found in a specific form of testicular cancer called embryonal carcinoma. These cells are similar to cells found in early human embryonic development and have the ability to differentiate into various cell types, which contributes to the aggressive behavior of this cancer. It's important to note that 'embryonal carcinoma cells' are not typically used as a general term for any type of cancer cells, but rather refer specifically to this particular context.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Gener som blockerar uttryck av den cancerogena fenotypen. Deras normala uppgift är att hämma celltillväxt. När dessa suppressorgener inaktiveras eller saknas, faller en barriär för normal celltillväxt bort, och ohämmad tillväxt blir möjlig.
Synaptophysin är ett protein som förekommer i synapser, de speciella kontaktzonerna mellan nervceller där neurotransmittorer frisätts för att överföra impulser till andra nervceller. Proteinet är en viktig komponent av de små blåsaformade vesiklar som innehåller neurotransmittorer och deltar i deras transport, dockning och exocytos vid synapsen. Synaptophysin används också som markör för att identifiera nervceller och deras processer i histologiska och immunhistokemiska preparat.
En sköldkörteltumör av blandad papillär och follikulär typ. Dess biologiska drag och prognos överensstämmer med dem hos papillärt adenokarcinom i sköldkörteln.
Ett serumglykoprotein som utsöndras i tarmepitelets glykokalyx. Antigenet troddes ursprungligen vara specifikt för fostrets matsmältningskanal och adenokarcinom i tarmen, men påträffas normalt i faece s och bukspottskörtel-gallsekret, samt i samband med en rad neoplastiska och ickeneoplastiska tillstånd. Det främsta användningsområdet är för monitorering av svaret på behandling vid tarmcancer. Syn. CEA.
Förlust av en allel vid ett specifikt genläge, till följd av deletionsmutation, eller förlust av ena kromosomen i ett kromosompar, vilket resulterar i hemizygoter. Den påvisas när heterozygotmarkörer för en genplats uppträder monomorft pga att en av allerna utplånats. Om detta sker på en tumörsuppressorgenplats där en allel redan är defekt kan det leda till tumöromvandling.
Motstånd mot eller minskad känslighet för ett antitumörmedel hos en tumör hos människor, djur eller i cell- eller vävnadsodlingar.
Topotecan är ett cancerbekämpande läkemedel som tillhör gruppen topoisomeras I-hämmare. Det används för behandling av olika typer av cancer, bland annat äggstockscancer och långtgående småcellig lungcancer. Topotecan fungerar genom att hämma en specifik enzyms aktivitet i cancercellernas DNA-syntes, vilket leder till celldöd.
En sällsynt och aggressiv variant av kondrosarkom, kännetecknad av ett histologiskt bifasmönster med små, kompakta celler blandade medöar av broskmassa. Tumören har förkärlek för ben med platt tvärsni tt; långa, rörformade benpipor angrips sällan. De har en tendens att uppträda i de lägre åldersgrupperna och vill gärna metastasera.
Tumörer och cancerformer i livmoderslemhinnan. Tumörerna kan vara godartade eller elakartade. Klassificering och gradering beror på celltyper och andelen odifferentierade celler.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Ett adenokarcinom bestående av en blandning av klara och spikformade tumörceller. De kan bilda tubulocystiska, massiva och papillära mönster. Tumörformen uppträder vanligen i kvinnans fortplantningsorgan och har sedan 1970 ökat hos unga kvinnor, till följd av intrauterin exponering för dietylstilbestrol.
Tumörer eller cancer i antingen tjocktarmen eller ändtarmen eller i båda. Den vanligaste elakartade cancerform i USA. Faktorer som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer är kronisk, ulcerös kolit, familjär kolonpolypos, asbestexponering och bestrålning av cervix.
Tumörsuppressorgener som är belägna på den korta armen på människans kromosom 17 och som kodar för fosfoprotein p53.
Kaplan-Meier estimate is a statistical method used to calculate the survival probability over time in medical research, taking into account censoring and the occurrence of events. It provides a graphical representation of the survival function, which illustrates the proportion of subjects in a study cohort who are still alive or free from a specific event (such as disease progression or recurrence) at different time points. The Kaplan-Meier estimate is particularly useful when analyzing time-to-event data and helps researchers evaluate the effectiveness of treatments, interventions, or prognostic factors in patient outcomes.
Cellförändringar som visar tecken på att kontrollmekanismer satts ur spel, ökad tillväxt, ändringar på cellytan, karyotypa abnormaliteter, morfologiska och biokemiska avvikelser och andra egenskaper s om medför förmåga att invadera, metastasera och döda.
"c-Kit proteins are transmembrane receptor tyrosine kinases that bind to the stem cell factor (SCF) and play crucial roles in various biological processes, including cell survival, proliferation, differentiation, and migration. They are widely expressed in hematopoietic stem cells, mast cells, melanocytes, and germ cells, among others. Mutations in the c-Kit gene have been associated with several human diseases, such as certain types of cancer, including gastrointestinal stromal tumors (GISTs), systemic mastocytosis, and acute myeloid leukemia."
Alfafetoprotein (AFP) är ett protein som produceras av fostrets lever och kan påträffas hos nyfödda barn i högre nivåer, vilka med tiden sjunker till mycket lägre värden under de första levnadsåren. I vuxen ålder kan ökade AFP-nivåer i blodet vara ett tecken på vissa typer av lever- eller tarmsjukdomar, eller att en cancer har uppstått, exempelvis primitiva germcellstumörer (som testikelcancer) eller hepatocellulär carcinom ( levercancer).
Tungtumörer, även kända som maligna neoplasmer eller cancers of the head and neck, är en samlingsbeteckning för elakartade tumörer i huvud och hals, inklusive mun, näsa, svalg, öron, glandulae salivariae, larynx och struphuvud. Dessa tumörer kan vara mycket aggressiva och invasiva, med potentialen att metastasera till andra delar av kroppen. Behandling inkluderar ofta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typ, storlek och läge av tumören.
Metoder för undersökning av effektiviteten hos cellgifter och biologiska hämmare. Hit hör modeller för celldödande in vitro och cytostatiska färguteslutningstester, samt mätning av tumörtillväxtparametrar hos försöksdjur in vivo.
En tumör som är komplex och blandad innebär en neoplastisk tillväxt bestående av två eller flera olika histologiska typer av cancerceller, vilket kan försvåra prognosen och behandlingen på grund av den ökade biologiska heterogeniteten hos tumören.
En elakartad, mer eller mindre cystisk tumör. Den uppträder ofta i äggstockarna, och vanligtvis i båda. Yttersidan är ofta täckt med papillära utväxter. I mikroskop syns de papillära mönstren huvudsakligen som täckande epitelvävnad med differentierade eller odifferentierade papillära, serösa cystadenokarcinomceller. Psammomkroppar kan förekomma. Tumören fäster ofta vid omgivande strukturer och producerar ascites.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
"Tumörstamcellsanalys" refererar till den vetenskapliga metoden att undersöka och analysera specifika celler, som kallas tumörstammceller, som tros spela en viktig roll i cancerutveckling, progression och resistens mot behandling. Denna analys kan inkludera utvärdering av antal, läge, markörer och funktion hos tumörstammceller, vilket kan hjälpa till att förbättra diagnos, prognos och behandlingsval för cancerpatienter.
"Sensitivitet och specificitet är två viktiga begrepp inom diagnostisk medicin, där sensitivitet definieras som sannolikheten för ett positivt testresultat bland de individer som har sjukdomen, medan specificitet definieras som sannolikheten för ett negativt testresultat bland de individer som inte har sjukdomen."
En typ av in situ-hybridisering, där målsekvenserna färgats med fluorescerande ämnen, så att läge och storlek kan bestämmas medelst fluorescensmikroskopering. Färgningen är tillräckligt distinkt för att hybridiseringssignalen skall kunna ses såväl i metafasutstryk som i interfaskärnor.
Ett karcinom som upptäcktes av dr Margaret R. Lewis vid Wistarinstitutet 1951. Tumören utvecklades spontant som ett lungkarcinom hos en C57BL-mus. Den tycks inte vara förbunden med omfattande blödning , och merparten av tumörvävnaden består av en ganska fast, homogen massa.
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
En selektiv ökning av antalet kopior av en gen som kodar för ett visst protein, utan motsvarande mångfaldigande av andra gener. Detta sker naturligt genom uttag av repetitionssekvensen ur kromosomen och dess extrakromosomala replikation i en plasmid, eller genom produktion av ett RNA-transkript av hela repetitionssekvensen av ribosom-RNA och omvänd transkription av molekylen, så att ytterligare en kopia av den ursprungliga DNA-sekvensen bildas. Det har utvecklats laboratoriemetoder för oproportionell replikation genom ojämn överkorsning, upptag av DNA från upplösta celler, eller framställning av extrakromosomala sekvenser genom cyklisk replikation.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Tumörsuppressorproteiner är proteiner som reglerar celldelningen och skyddar mot oregelbunden celldelning och cancertillväxt genom att hämma onkogena signaler och främja reparation av skadad DNA.
En cellcykel- och tumörtillväxtmarkör som enkelt kan upptäckas med hjälp av immuncytokemiska metoder. Ki-67 är ett kärnantigen som endast finns i kärnan hos celler som är under delning.
Epidermal growth factor receptor (EGFR) är en tyrosinkinaspännande receptor som utgör en central del i celltillväxtens och celldelningens kontrollmechanismer, och när den aktiveras genom bindning av ligander som EGF eller TGF-α kan den initiera en signalkaskad som leder till celldelning, differentiering och överlevnad.
'Urinledartumörer' är en allmän term för onkologiska tillstånd som drabbar urinvägarna, inklusive nedre delen av urinblåsan, urinröret och de båda nefronroten (uretererna) som leder urin från njurarna till urinblåsan. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan orsaka symptom som blod i urinen, smärta under urinerandet och frekvent behov av att urinera.
"Cellgifter" är ett obestämt medicinskt begrepp som kan användas för att beskriva något som skadar eller förstör celler, men det används sällan i klinisk praxis. Som naturopatisk behandling kan "cellgifter" avse olika substanser som påstås stärka och skydda celler, men det finns inga vetenskapligt erkända bevis som stödjer dessa påståenden och användning av sådana preparat kan vara farligt om de inte har undergått rigorösa kliniska prövningar och visat sig vara säkra och effektiva.
Xenograft model antitumor assays refer to a type of preclinical cancer research study in which human tumor tissue or cell lines are implanted into an immunodeficient animal, typically a mouse, to form a tumor. This allows researchers to test the effectiveness of potential anti-cancer therapies in a living organism. The assay measures the ability of the therapy to inhibit or reduce the growth of the xenografted human tumor, providing valuable information about its safety and efficacy before proceeding to clinical trials in humans.
En autoimmun sjukdom som kännetecknas av svaghet och utmattningstendens i proximala muskler, särskilt i bäckengördeln, benen, bålen och skuldergördeln, medan ögonmusklerna förblir relativt opåverkade. Småcelligt karcinom i lungorna är en vanlig komplikation, men även andra elakartade tillstånd och autoimmuna sjukdomar kan ingå. Muskelsvagheten beror på försämrad signalöverföring vid nerv-muskelkontakten. Bristande presynaptisk kalciumkanalfunktion leder till att för lite acetylkolin frigörs i förhållande till nervretningen.
En spottkörteltumör, även känd som salivglandstumör, är en oskulär neoplasmi som utvecklas från celler inom ett av de majora eller minora salivglanden i huvudet och halsen.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
En tumör är en abnorm och ofta opålitlig vävnadsformation som uppstår då celltillväxten och celldelningen överstiger normal nivå eller fortsätter utan kontroll efter cellskada eller påverkan. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancer-relaterade eller inte. De kan också variera i storlek och spridning, och deras uppkomst kan bero på en kombination av genetiska, miljömässiga och livsföstylett relaterade faktorer.
En patologisk process som utgörs av tillväxt av blodkärl i onormal vävnad eller på onormala platser.
Keratin-7 är ett typ II transmembrant keratinprotein som uttrycks i epitelceller, särskilt i simplekubiska epitel och enterocyter i tarmsystemet. Det spelar en viktig roll i att ge struktur och integritet till cellerna, samt kan vara involverat i cellytorganisation, signaltransduktion och skydd mot mekanisk skada. Keratin-7 har också visat sig vara ett användbart markörprotein vid diagnostisering av vissa typer av cancer, såsom äggstockscancer och tjocktarmscancer.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
Immunglobuliner framkallade av antigen specifika för tumörer. Hit hör inte normalt förekommande histokompatibilitetsantigen.
Biokemisk identifiering av mutationsförändringar i en nukleotidsekvens.
Urotelium (ibland stavat urothel) är det typ av epitel som tapetserar de inre ytorna hos urinvägarna, inklusive urinblåsan, urinledare och urinröret. Det består av flera skikt celler, med en yttre lag av platta celler som är rika på ett speciellt protein som kallas uroplakin. Uroteliet har förmågan att expandera och kontrahera för att möta variationerna i volymen av urinen som passerar genom det, samtidigt som det skyddar mot skador från toxiner och patogener som kan finnas i urinen.
Kromogranin A är ett protein som finns i sekreterade vesiklar, eller granuler, inne i kromaffinstceller, vilka är en typ av cell som förekommer i flera olika typer av vävnad, inklusive luftvägarna och tarmen. Proteinet fungerar som ett strukturellt protein och hjälper till att forma granulerna där neurotransmittorer och andra signalsubstanser lagras. När kromaffinstceller aktiveras frisätts granulerna, vilket resulterar i frisättning av signalsubstanser som bland annat har en vasokonstriktorisk effekt, det vill säga att de orsakar en konstruktion av blodkärlen. Kromogranin A används också som ett tumormarkör för neuroendokrina tumörer (NET), eftersom högre nivåer av proteinet kan indikera på närvaro av en sådan tumör.
Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.
Ett aromatiskt L-aminosyradekarboxylas, som är ansvarigt för omvandlingen av dopa till dopamin. Det har klinisk betydelse vid behandling av Parkinsons sjukdom. EC 4.1.1.28.
Diagnos av typ av och, om möjligt, orsak till en patologisk process genom mikroskopisk undersökning av celler. Syn. celldiagnostik.
Proton pump inhibitor proteins, also known as protono pumpare, refer to a group of protein pumps found primarily in the parietal cells of the stomach that play a key role in regulating gastric acid secretion. These proteins are responsible for transporting hydrogen ions (protons) from the cytoplasm of the cell into the lumen of the stomach, where they combine with chloride ions to form hydrochloric acid. By inhibiting the function of these proton pumps, medications known as proton pump inhibitors can reduce gastric acid secretion and alleviate symptoms associated with acid-related disorders such as gastroesophageal reflux disease (GERD) and peptic ulcers.
Keratin-19 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och uttrycks huvudsakligen i epitelceller, särskilt i den basala skiktet av stratifierade epitel. Det spelar en viktig roll i att ge mekanisk styrka och integritet åt cellmembranen. Keratin-19 har också visat sig vara ett markörprotein för epitelceller som undergår en onkogen transformation, vilket gör det användbart inom patologi vid diagnostisering av vissa typer av cancer.
'Skivepiteltumörer' (neuroendocrine tumors, NETs) är en sammanfattande benämning på en grupp ovanliga cancerformer som utgår från skivepitelsälskiktade celler i kroppen, vilka normalt producerar hormoner och neuropeptider. Dessa tumörer kan uppstå varsomhelst i kroppen, inklusive tarm, lungor, lever, bukspottkörtel och andra endokrina organ. Skivepiteltumörer har potentialen att växa långsamt och sprida sig gradvis till andra delar av kroppen. Symptomen kan variera beroende på tumörtyp, storlek och läge, men inkluderar ofta diarré, kräkningar, smärtor, hosta och hormonella rubbningar.
En grupp funktionellt likaratade glykoproteiner som ansvarar för den kalciumberoende cell-till-cell-vidhäftningen. De delas in i underklasserna E-, P- och N-kadheriner, med distinkt immunologisk speci ficitet och fördelning i vävnaderna. De åstadkommer celladhesion via en homofil mekanism. Dessa föreningar har betydelse för uppbyggnaden av vävnader och hela kroppen.
En komplex följd av händelser, som inträffar mellan slutet av en celldelning och slutet av nästa, varigenom cellmaterial delas upp mellan dottercellerna.
Rectal neoplasms refer to abnormal growths in the tissue of the rectum, which is the lower end of the colon. These growths can be benign or malignant and include various types of tumors such as adenomas, carcinoids, and rectal cancer. Regular screenings are recommended for early detection and treatment of rectal neoplasms to improve outcomes and prevent progression to more advanced stages.
Neuroendocrine tumors (NETs) are abnormal growths that develop in the neuroendocrine cells, which are responsible for releasing hormones into the bloodstream regulating various body functions. These tumors can occur in different organs throughout the body, but they are most commonly found in the lungs and digestive system. NETs can be benign or malignant and may cause symptoms due to hormone overproduction or tissue invasion. Early detection and appropriate treatment are essential for improving outcomes in patients with neuroendocrine tumors.
Ett adenokarcinom som bildar fingerliknande utskott av vaskulärt bindväv, täckt med neoplastiskt epitel, som skjuter in i cystor eller kaviteter i körtlar eller folliklar. Det uppträder oftast i äggst ock och sköldkörtel.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
"Prediktivt värde av tester" refererar till en medicinsk term som beskriver förmågan hos ett diagnostiskt test att förutsäga sannolikheten för en specifik framtida hälsoutgång eller sjukdomsutveckling hos en individ, baserat på resultaten av testet. Det uttrycks ofta som ett kvalitativt och kvantitativt mått på sannolikheten för en positiv eller negativ utfallsprediktion, och kan användas för att stödja kliniska beslut om preventiva åtgärder, behandlingar eller fortsatt övervakning.
En organoplatinaförening med antitumörverkan.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
'Experimentelle Tumoren' refererer til forskningsmodeller av voksende, abnormale celler, designet for å afterforske mekanismer og behandlingsmuligheter for kraftige, livstruende værtscellereguleringsovergrepene kreft. Disse modellene kan inkludere to-dimensjonale cellagre, tre-dimensjonale organoider eller levende dyr (f.eks. musmus) med inducerte tumorer.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
Keratin-6 är ett typ II keratinprotein som uttrycks i vissa epitelceller, särskilt under cellulära stressreaktioner och vävnadsreparation. Det finns i flera isoformer (A, B, C) som kan ha olika funktioner i olika typer av epitel, till exempel hud, slemhinnor och naglar.
Tillförsel av antitumörmedel med någon emboliserande transportör. Denna metod medger såväl långsamt frisläppande av preparatet som obstruktion av tumörens blodförsörjning.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Paklitaxel är ett preparat som används inom medicinen, mer specifikt inom onkologin, för att behandla olika typer av cancer. Det är en typ av cellcyklusspecifik kemoterapi, som verkar genom att stabilisera mikrotubuli i cellen och på så sätt störa celldelningen.
Tidsschema för administrering av läkemedel i syfte att uppnå optimal effekt och bekvämlighet.
Experimentellt framkallad mammarcancer (mjölkkörteltumörer) hos djur som modell för studier av brösttumörer hos människa.
Cellkärneproteiner är proteiner som lokaliseras till cellkärnan och utövar strukturella, regulatoriska eller katabola/anabola funktioner inom cellkärnans olika kompartment, såsom kromosomer, karyolymfa och kärnmembran.
Instabila isotoper av jod som sönderfaller och avger strålning. Jodatomer med atomvikter mellan 117 och 139, med undantag av I-127, är radioaktiva jodisotoper.
En medicinsk definition av 'riskfaktorer' är egenskaper, expositioner, eller behavor som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, som rökning och brist på motion, eller icke-modifierbara, som genetiska faktorer eller ålder. Det är värt att notera att när en individ utsätts för en riskfaktor, innebär det inte automatiskt att personen kommer att utveckla sjukdomen, men risken blir högre än för den som saknar riskfaktorn.
Ett kolhydratantigen som uppträder i förhöjda halter hos patienter med bröstcancer, äggstockscancer, lung- och prostatacancer samt andra åkommor. Mucinet uttrycks normalt av de flesta typer av körtelepitel, men i speciellt stor omfattning i bröstkörtlar vid laktation och malignitet. Det är sålunda en erkänd serummarkör för bröstcancer.
Tumörer eller cancer i benvävnad eller i specifika ben.
"Tumörbörda" refererar till den mekaniska påverkan eller skada som en tumör orsakar när den växer och trycker på omgivande vävnader, strukturer eller organ. Detta kan leda till symptom som smärta, funktionsnedsättning eller andra komplikationer beroende på var tumören är belägen och hur stor den blir. Tumörbörda kan förekomma vid alla typer av cancersjukdomar, inklusive både godartade och elakartade tumörer.
Vincristine är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen vinkaalkaloider, hämtade från växten rosa Catharanthus (tidigare namn Vinca rosea). Vincristine används primärt i behandlingen av olika typer av cancer, såsom leukemi och lymfom, genom att störa cellcykeln hos snabbt delande cancerceller.
En form av hudcancer som histologiskt uppvisar både basala och skvamösa (fjällbildande) drag.
Celler härstammande från primitiva celltyper i neurallisten. Under ontogenin vandrar de till framtarmen och specifika platser i det neuroenokrina systemet. Väl på plats bildar dessa celler en del av d et neuroendokrina systemets normala hormonproducerande vävnad. Om dessa celler hamnar fel kan de bli hyperplastiska, adenomatösa eller maligna (jfr apudom).
En cellytererceptor för protein-tyrosinkinas som är överrepresenterad i ett avsevärt antal adenokarcinom. Den har omfattande homologi med och kan bilda heterodimerer med EGF-receptorn (epidermal tillväxtfaktorreceptor), erbB-3-receptorn och erbB-4-receptorn. erbB-2-receptorn aktiveras vid heterodimerbildning med någon ligandbunden erbB-receptor.
I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.
Metastaser, vars vävnadsursprung är okänt.
Tyreoidektomi är ett medicinskt begrepp som refererar till en kirurgisk procedure där hela sköldkörteln (tyreoidea) tas bort. Denna operation utförs vanligtvis för att behandla sjukdomar som påverkar sköldkörteln, såsom giftstruma eller sköldkörtelcancer. Efter operationen kan patienten behöva livslång hormonersättning med tyroxin (T4) och/eller trijodtyronin (T3), beroende på hur mycket av sköldkörteln som har tas bort.
"Strålbehandling, eller radioterapi, är användning av joniserande strålning för att eliminera, hämma eller störa celldelningen i sjukdomar, oftast cancer."
Enkelsträngad konformationell polymorfism är en förekomst av flera stabila, diskreta konformationer hos en enskild ensträngat DNA-sekvens, orsakade av subtila skillnader i basparstaplingsvinklar och/eller rotationsfriheter, vilket ger upphov till differentierad struktur men inte ändrar den grundläggande sekvensen.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Neoplasmer i de intrakraniella delarna av det centrala nervsystemet, omfattande hjärnhalvorna, de basala ganglierna, hypotalamus, talamus, hjärnstammen och lillhjärnan. Hjärntumörer delas in i primära , som uppstår ur hjärnvävnad, och sekundära, som är metastaser. De primära kan i sin tur delas in i godartade och elakartade former. Hjärntumörer kan också klassificeras utifrån den drabbades ålder, v ävnadstyp eller läge i hjärnan.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Teknik för identifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i intakta kromosomer, eukaryota celler eller bakterieceller med hjälp av specifika nukleinsyramärkta sonder.
Hos människan, någon av de på bröstkorgens framsida belägna och i fettvävnad inbäddade mjölkkörtlarna.

Karcinom, småcelligt ( Small Cell Lung Carcinoma, SCLC) är en aggressiv och snabbväxande typ av lungcancer. Det utgör cirka 10-15% av alla lungcancerfall och har vanligtvis tendensen att metastasera tidigt under sjukdomsförloppet.

SCLC karaktäriseras av små, rundliga celler som tenderar att klumpa sig tillsammans och bilda tumörer i lungornas luftvägar. Dessa cancerceller har ofta abnormiteter i deras kromosomer, vilket kan leda till överaktiva gener och oreglerad celldelning.

SCLC är starkt kopplat till tobaksrökning och är mycket ovanligare hos icke-rökare. Behandlingen för SCLC består vanligtvis av kombinerad strålbehandning och kemoterapi, eftersom sjukdomen ofta har spridit sig utanför lungorna när den diagnostiseras. Prognosen för SCLC är generellt sämre än för andra typer av lungcancer, men effektiv behandling kan leda till förlängd överlevnad och förbättrad livskvalitet för många patienter.

Karcinom är en typ av cancer som utgår från epitelceller, det vill säga celler som bildar ytskiktet hos olika typer av vävnader i kroppen. Exempel på sådana vävnader är huden och de slemhinnor som tappar in organ i andnings- och matspjälkningssystemen.

Karcinomer kan vara mycket olika när det gäller deras utseende, beteende och svar på behandling. De kan vara långsamt växande eller snabbt växande, de kan sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser) eller inte.

Exempel på olika typer av karcinom inkluderar lungcancer (bronkialcancer), bröstcancer, prostata cancer, tarmsjukdom (kolorektal cancer) och hudcancer (basalcellscancer och plattcellscancer).

'Småcelligt lungcancer' (SCLC) är en aggressiv form av lungcancer som ofta metastaserar tidigt i sjukdomsförloppet. Det karaktäriseras av att cancercellerna är små, rundade och har ett högt mitotiskt index, vilket innebär att de delar sig mycket snabbt. SCLC-celler producerar ofta neuropeptider som neuroendokrina hormoner, till exempel adrenokrom, serotonin och calcitonin.

SCLC klassificeras av World Health Organization (WHO) som en typ av neuroendokrin lungcancer och delas vanligtvis upp i två stadier: limited-stage och extensive-stage. Limited-stage definieras som cancer som begränsar sig till ett enda kompartment, oftast den högra eller vänstra lungloben och lymfkörtlarna på samma sida av bröstet. Extensive-stage innebär att cancer har spridits utanför det ursprungliga kompartementet till andra delar av kroppen, såsom benmärgen, levern eller hjärnan.

SCLC är starkt förknippat med tobaksrökning och är mycket ovanligare bland icke-rökare. Det utgör cirka 10-15% av alla lungcancerfall och drabbar ofta äldre män, även om det också kan förekomma hos kvinnor och yngre personer.

Sjævrektalcancer, også kendt som skivepitelcancer, er en type kræft der dannes i slimhinden (den mukøse membran) i fordøjelsessystemet. Navnet "skivepitelcancer" kommer fra det faktum at cellerne i slimhinden er organiseret i lag, hvor de øverste celler danner et fladt lag, der minder om en skive (eller "flade epitel").

Skivepitelcancer opstår som regel i tyktlejet eller endetarmen, men kan også forekomme andre steder i fordøjelsessystemet. Faktorer såsom tobacco ryging, alkohol misbrug, infektion med humane papillomavirus (HPV) og en historik om inflammatoriske tarmsygdomme kan øge risikoen for at udvikle skivepitelcancer.

Symptomer på skivepitelcancer kan inkludere blødninger fra endetarmen, ændret afføringsmønster, vægttab, træthed og mavesmerter. Hvis kræften er i en tidlig fase, kan den ofte behandles med kirurgi alene, mens avanceret stadie kræft kan kræve kombineret behandling med kirurgi, strålebehandling og/eller kemoterapi.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

'Karcinom i situ' (CIS) är en term inom patologi och onkologi som betecknar en tidig form av cancer, där cancercellerna ännu inte har spritt sig utan begränsar sig till det ursprungliga vävnadsområdet. CIS innebär att cellerna har förändringar som är karakteristiska för cancer, men de har inte penetrerat basalmembranet och spridit sig till omgivande vävnad eller till andra delar av kroppen.

CIS kan ses som en precancerös tillstånd, eftersom det finns en risk att den kommer att utvecklas till en invasiv cancer om den inte behandlas. Det är viktigt att notera att CIS inte alltid kommer att leda till cancer, men det är ett tecken på att cellerna har förändrats och kan vara ett indikation på ökad risk.

Exempel på platser där karcinom i situ kan uppstå inkluderar:

* Bröstcancer (DCIS - duktal carcinoma in situ)
* Skvamös cellcancer i lungorna (SCCIS - squamous cell carcinoma in situ)
* Högt gradig cellytisk skivepitelcancer i cervix (CGIN - cervical glandular intraepithelial neoplasia, grade 3)

Behandlingen av CIS kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på typen och placeringen av tillståndet samt andra faktorer som ålder, allmäntillstånd och personliga preferenser.

Papillärt karcinom är en typ av skildrotskörtelcancer (dvs cancer i sköldkörteln). Det är den näst vanligaste formen av sköldkörtelskancer och utgör ungefär 15-20% av alla sköldkörtelskancrar. Papillärt karcinom tenderar att växa långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen, vilket gör det till en av de mer behandlingsbara formerna av sköldkörtelskancer.

Papillärt karcinom karaktäriseras av att cancercellerna bildar små, fingerliknande utskott (papiller) inne i sköldkörteln. Dessa celler kan också ha en speciell egenskap att producera ett protein som kallas tyreoideoperoxidas (TPO).

Symptomen på papillärt karcinom kan variera, men de vanligaste symptomen inkluderar:

* En ökad knöl i halsen eller en förändring av en befintlig knöl
* Sväljningsbesvär
* Hosta eller andnöd
* Röstförändringar, såsom raspighet eller heshet

Om papillärt karcinom misstänks på grund av dessa symptom kan en rad olika tester användas för att ställa en diagnos, inklusive:

* Fysisk undersökning av halsen
* Blodprover för att mäta nivåerna av tyreoideahormoner och TPO-proteinet
* Ultraljud av sköldkörteln
* Biopsi, där en liten del av knölen tas bort för undersökning under mikroskop

Om du tror att du kan ha papillärt karcinom eller någon annan form av sköldkörtelsjukdom bör du genast kontakta din läkare.

Karcinom, neuroendokrint, är en typ av cancer som utvecklas i de neuroendokrina cellerna i kroppen. Neuroendokrina celler finns i flera olika organ och producerar hormoner som reglerar olika kroppsliga funktioner.

En neuroendokrin tumör kan vara godartad eller elakartad (cancer). Karcinom, neuroendokrint, innebär att tumören är elakartad och har potentialen att sprida sig till andra delar av kroppen. Dessa tumörer kan vara mycket små och orsaka inga symtom under en längre tid, men de kan också växa och sprida sig till andra organ i kroppen.

Neuroendokrina cancer kan förekomma i flera olika organ, såsom lungor, tarmar, sköldkörtel, bukspottkörtel och lever. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är drabbat, men kan inkludera diarré, kräkningar, smärta, viktminskning och förändringar i hormonnivåer. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller mediciner som riktas mot tumören eller dess hormonproduktion.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Duktal carcinoma i bröstet (DCIS) är en typ av bröstcancer som utgår från det glandulära vävnadslaget i brösten, kallat bröstductus. DCIS betecknar cancerceller som är begränsade till duktusvävnaden och inte har spritt sig till omgivande vävnad eller lymfkörtlar. Detta är en icke-invasiv form av bröstcancer, men den kan i vissa fall utvecklas till en invasiv form av bröstcancer om den inte behandlas. Symptomen på DCIS kan vara ospecificerade och upptäckas ofta vid mammografi som en klump eller densitet i brösten, eller kalciumavlagringar som ses som vita prickar på mammografibilden. Behandlingen för DCIS innefattar vanligtvis operation, radioterapi och möjligen hormonbehandling.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

Basalcellskarcinom (BCC) är en typ av hudcancer som utgår från de basala cellerna i huden. Det är den vanligaste formen av hudcancer och utvecklas oftast på huden som exponerats för solen, såsom ansiktet, halsen, öronen och överarmarna. BCC växer långsamt och sprider sig sällan till andra kroppsdelar, men om den inte behandlas kan den fortfarande orsaka skada på det drabbade området genom att förstöra huden, brosk, ben och muskler.

BCC-tumörer kan variera i utseende, men de flesta är vanligtvis små, klara, runda eller platta knölar med blodkärl nära ytan som kan se ut som en sårartad fläck eller ett ärr. Andra symtom kan inkludera:

* En rosa, röd eller perlfärgad knöl
* En hinna som lätt blöder, skorbar eller infekteras
* En platt, brunaktig eller svart fläck
* En smal, purpurfärgad linje
* Ett svällt område med klar vätska under huden

Riskfaktorer för BCC inkluderar:

* Exponering för solens ultravioletta strålar (UV)
* Ljus hy skin
* Ålder (vanligast hos äldre vuxna)
* Ärftliga genetiska sjukdomar, såsom nevoid basalcell carcinoma syndrome
* Immunosuppression
* Previous radiation therapy

Behandlingen av BCC beror på storleken, djupet och placeringen av tumören, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kryo terapi eller topiska behandlingar. För att förebygga BCC rekommenderas solskydd, såsom användning av solskyddsmedel, bärande av skyddande kläder och hattar, undvikande direkt solljus mellan 10-16 och inte använda solbänkar eller solstolar.

Karcinom, bronkogent (eller brynkgent) är en typ av lungcancer som utgår från stödjecellerna i de mindre luftvägarna (bronkioler) i lungorna. Dessa celler har till uppgift att producera slem och transportera det upp till luftvägarna. Karcinom, bronkogent kallas även för icke-småcellig lungcancer och är en av de vanligaste typerna av lungcancer. Symptomen på sjukdomen kan variera, men inkluderar ofta hosta, blod i slemmet, andnöd och viktminskning. Behandlingen består vanligen av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på sjukdomens omfattning och patientens allmäntillstånd.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:

1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.

Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

"Icke-small cell lung carcinoma (ICLC)" er en type av lungcancer som karakteriseras av sina histopatologiska egenskaper under mikroskopi. ICLC definieras vanligtvis som en typ av lungcancer som inte uppfyller kriterierna för small cell lung carcinoma (SCLC).

ICLC delas vanligen in i fyra histologiska subtyper: adenocarcinom, squamous cell carcinom, large cell carcinom och ett obestämt eller otypisk undergrupp. Var och en av dessa subtyper har unika karakteristiska egenskaper som kan påverka prognosen och behandlingsvalet.

Adenocarcinomen är den vanligaste typen av lungcancer och utgör cirka 40% av alla diagnoser. Denna tumörtyp börjar ofta växa i yttersta delarna av lungorna (bronkialsystemet) och kan vara associerad med tidigare exponering för tobaksrök, although it is also common in nonsmokers.

Squamous cell carcinom är den näst vanligaste typen av lungcancer och utgör cirka 25-30% av alla diagnoser. Denna tumörtyp börjar ofta växa i de centrala delarna av luftvägarna (bronkerna) och kan vara associerad med tobaksrökning.

Large cell carcinom är en ovanlig typ av lungcancer som utgör cirka 10-15% av alla diagnoser. Denna tumörtyp kan börja växa i vilken del av lungan som helst och har ofta en aggressiv kurs.

Den obestämda eller otypiska undergruppen innefattar tumörer som inte passar in i någon av de andra tre kategorierna och utgör cirka 10-15% av alla diagnoser. Dessa tumörer kan ha en varierande prognos beroende på deras histologiska och molekylära egenskaper.

I allmänhet har lungcancer en dålig prognos, särskilt om den diagnostiseras sent. Dock kan tidig upptäckt och behandling förbättra patientens chanser till överlevnad och livskvalitet.

Transitional cell carcinoma (TCC) is a type of cancer that develops in the transitional epithelium, which is the tissue that lines the inner surface of certain organs in the body. This type of cancer is most commonly found in the urinary system, particularly in the bladder, ureters, and renal pelvis.

Transitional cell carcinoma is named for the transitional epithelial cells that it affects. These cells are able to change their shape and size as they stretch and contract, allowing them to adjust to the changing volume of the organs they line. In the bladder, for example, transitional epithelial cells line the inner surface of the organ and can stretch to accommodate the filling and emptying of the bladder.

TCC is a malignant tumor, meaning that it has the ability to invade surrounding tissues and organs and spread to other parts of the body (metastasize). It is usually treated with surgery, chemotherapy, or radiation therapy, depending on the stage and location of the cancer. In some cases, a combination of these treatments may be used.

Storcelligt karcinom (Large Cell Carcinoma) är en typ av lungcancer som karaktäriseras av onormala och oregelbundet formade celler som har ett stort, väldefinierat cellkärnhus i lungens vävnad. Dessa celler tenderar att vara snabbt växande och sprida sig lätt till andra kroppsdelar. Storcelligt karcinom är en undergrupp av icke-småcellig lungcancer (NSCLC), som är den vanligaste typen av lungcancer. För att diagnostisera storcelligt karcinom används ofta biopsi och mikroskopisk analys av vävnaden för att undersöka celltypens morfologi och struktur. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och patientens allmänna hälsotillstånd.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

"Ductal carcinoma in situ (DCIS)" är en medicinsk term som refererar till en typ av bröstcancer som inte har spritt sig utanför bröstduktens väggar. Detta betyder att cancercellerna fortfarande befinner sig inne i de små rörleden (ductus) som transporterar mjölk från brösten till bröstvinet under amningstiden. DCIS är en icke-invasiv form av bröstcancer, vilket innebär att cancercellerna inte har penetrerat through den omgivande bröstvävnaden eller spritt sig till andra kroppsdelar.

DCIS kan vara olika stor och kan påverka en enda duktus eller flera. Det finns också olika typer av DCIS, beroende på hur cellerna ser ut under mikroskopi och hur snabbt de växer. I allmänhet behandlas DCIS för att förebygga att den utvecklas till en invasiv form av bröstcancer. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller hormonterapi.

Adenocystic carcinoma is a rare type of cancer that can occur in various organs and tissues of the body, but it most commonly affects the salivary glands, particularly the minor salivary glands located in the roof of the mouth. This type of cancer arises from the glandular cells that line the ducts of the salivary glands, and it is characterized by its slow growth and tendency to spread along nerves.

Adenocystic carcinoma is typically a low-grade malignancy, which means that it grows slowly and is less likely to metastasize or spread to other parts of the body compared to higher-grade cancers. However, it can still invade nearby tissues and structures, making it difficult to completely remove with surgery.

The symptoms of adenocystic carcinoma depend on the location of the tumor. In the salivary glands, it may cause painless swelling or a lump in the mouth, neck, or face. Other possible symptoms include numbness, weakness, or difficulty moving facial muscles.

Treatment for adenocystic carcinoma typically involves surgery to remove the tumor, followed by radiation therapy to kill any remaining cancer cells. In some cases, chemotherapy may also be used. The prognosis for adenocystic carcinoma varies depending on the location and size of the tumor, as well as the stage of the disease at diagnosis.

Merkelcellskarcinom (MCC) är en sällsynt och aggressiv typ av hudcancer. Det karakteriseras av snabb celldelning och spridning, samt en hög risk för att metastaserat till andra delar av kroppen. MCC utvecklas vanligtvis i huden som är utsatt för sol, framförallt ansiktet, halsen, öronen och överarmarna.

Cancern orsakas ofta av en typ av onkogen virus kallad Merkelcellpolypolymavirus (MCPyV), men i vissa fall kan den också uppstå utan virusrelaterat skäl. Faktorer som ökar risken för att utveckla MCC inkluderar hög ålder, exponering för ultraviolett strålning och ett svagt immunsystem.

Symptomen på Merkelcellskarcinom kan vara en liten, snabbt växande, röd eller rosa knöl på huden som kan kännas hård eller mjuk. Andra symtom kan inkludera smärta, blödning eller ulcering av knölen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en biopsi och efterföljande histopatologisk undersökning. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålterapi och ibland även immunterapi eller cellterapi.

Tumörinvasion är när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring en tumör. Detta kan leda till spridning av cancern till andra delar av kroppen, vilket kallas metastas. Tumörinvasion sker genom att cancercellerna penetrerar och förstör de normala cellstrukturerna och blod- eller lymfkärl i omgivande vävnad. Denna process underlättas av en rad olika mekanismer, inklusive celldelning, migration och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Tumörinvasion är ett viktigt aspekt av cancerprogressionen och påverkar prognosen för patienter med cancer.

Medullärt karcinom (MTC) är en sällsynt form av sköldkörtelcancer. Det utgör cirka 5-10% av alla sköldkörtelcancrar. MTC utvecklas vanligtvis i de så kallade C-cellerna, som producerar kalcitoninhormonet.

Medullärt karcinom kan vara sporadiskt eller ärftligt. Sporadisk MTC uppträder ofta sent i livet och berör vanligen en enda sköldkörtel. Ärftlig MTC, även kallat Multipelt Endokrin Neoplastis Syndrom Typ 2 (MEN 2), ärvs autosomalt dominant och kan leda till cancersjukdom i flera kroppsdelar.

MTC karaktäriseras ofta av aggressivt växt och tidig metastaseringsförmåga, framförallt till lymfkörtlarna och levern. Symptomen på MTC kan variera stort, men kan inkludera hosta, andningssvårigheter, rörelseproblem i ansiktet eller halsen, sväljningssvårigheter, samt en ökad produktion av kalcitoninhormon som kan leda till diarré och högt blodtryck.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av bilddiagnostik, såsom ultraljud, CT-scan eller MRI, samt biopsi och immunhistokemisk analys av vävnaden. Behandlingen innefattar ofta kirurgiskt avlägsnande av sköldkörteln och eventuella metastaser, samt ibland strålbehandling eller systemisk behandling med tyrosinkinashämmare.

Lobular carcinoma, eller lobulära karcinometastaser, är en typ av bröstcancer som utgår från det glandulaära vävnadsmaterialet i brösten, specifikt från de små körtlarna (lobuli) som producerar mjölk. Det finns två huvudtyper av lobular carcinoma: in situ-carcinom och invasivt lobulärt carcinom.

In situ-carcinomet är en tidig form av cancer där cellerna har börjat att växa oregelbundet men inte brutit igenom bröstkörtelväggen till det omgivande vävnadsmaterialet. Denna typ kallas ofta lobulär carcinoma in situ (LCIS).

Invasivt lobulärt carcinom (ILC), även kallat invasiv lobulär bröstcancer, är en allvarligare form av cancer där cellerna har brutit igenom bröstkörtelväggen och kan spridas till omgivande vävnad eller andra kroppsdelar. ILC utgör cirka 5-15% av alla bröstcancerfall och tenderar att vara svårare att upptäcka genom rutinmässiga mammografier på grund av dess diffusa spridning i bröstvävnaden.

Symtom på lobular carcinoma kan inkludera en känsla av tunga, ömmande eller värkande bröst, förändringar i brösten eller underarmsregionen samt eventuellt utflöde från bröstvinet. Dessa symtom är dock inte specifika för lobular carcinoma och kan förekomma vid andra former av bröstcancer eller icke cancerrelaterade tillstånd också.

'Små cellssarkom' är en undergrupp av sarkomer, vilket är en benämning på en grupp av ovanliga cancerformer som utgör maligna tumörer i stödjevävnad (bindväv, muskler och kärl). Små cellssarkom kännetecknas av att cancercellerna är små, rundade till oregelbundna, med lite cytoplasma och en hög celldensitet. Dessa tumörer tenderar att växa snabbt och sprida sig tidigt till andra delar av kroppen. Små cellssarkom kan uppstå i olika delar av kroppen, men är vanligast i lungorna (där det kallas för små cellig lungcancer) och i huden (där det kallas för Merkelcellsk cancer).

En sköldkörteltumör är en ovanlig cancersjukdom där maligna (cancerceller) bildas i cellerna i sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som reglerar kroppens metabolism, tillväxt och utveckling.

Det finns två huvudtyper av sköldkörteltumörer: differenserade sköldkörteltumörer och olikartade sköldkörteltumörer. Differenserade sköldkörteltumörer är vanligare och tenderar att växa långsammare än olikartade sköldkörteltumörer. Olikartade sköldkörteltumörer är mer aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.

Symptomen på en sköldkörteltumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar förändringar i din vanliga hud, röst eller syn, svullnad i halsen, andningssvårigheter, hosta och viktminskning.

Behandlingen av en sköldkörteltumör beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, om det har spridits eller inte, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativ kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonterapi eller en kombination av dessa.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Näs-svalgtumörer, även kända som nässvalgstumörer, är en allmän term för olika typer av cancertumörer som utvecklas i slemhinnan (mukösan) i näsan och/eller svalget. Det kan vara både maligna (cancertumörer) och benigna (godartade tumörer).

De vanligaste formerna av maligna nässvalgstumörer är:

1. Squamöscellcancer: Detta är den vanligaste typen av cancer i näsan och svalget. Den utvecklas från platta celler som täcker ytan på slemhinnan.
2. Adenocarcinom: Denna typ utvecklas från körtlarna i slemhinnan.
3. Sarcoma: Detta är en ovanlig form av cancer som utvecklas från bindväv, muskler eller blodkärl i näsan och/eller svalget.

De vanligaste formerna av benigna nässvalgstumörer är:

1. Papillom: Detta är en godartad tumör som ofta växer långsamt och kan orsaka symptom som nässtopp eller sväljningsbesvär.
2. Adenom: Denna typ utvecklas från körtlarna i slemhinnan och kan vara vårtliknande eller knölformade.
3. Fibrom: Detta är en godartad tumör som utvecklas från bindväv och kan vara hård eller mjuk till konsistensen.

Symptomen på nässvalgstumörer kan variera beroende på vilken typ av tumör det rör sig om, men kan inkludera blödningar, nässtopp, sväljningsbesvär, halsont och förändringar i rösten. Om en nässvalgstumör misstänks behövs ofta ytterligare undersökningar som biopsi eller bilddiagnostik för att fastställa diagnosen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på typ och utbredning av tumören.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

Matstrups tumörer, eller gastrointestinala stromals tumörer (GIST), är sällsyna cancerartade tillstånd som utgår från mag-tarmkanalen. De uppstår vanligtvis i muskelceller i magsäcken eller tjocktarmen, men kan även förekomma i matstrupen, tunntarmen, gallgångarna, levern och andra delar av kroppen.

GIST karaktäriseras av abnorma celldelningar och växt hos speciella typer av celler som kallas pacemakerceller eller intersticiella cells of Cajal (ICC). Dessa celler reglerar muskelrörelserna i mag-tarmkanalen.

GIST kan vara godartade eller elakartade, beroende på graden av celldelning och aggressivitet. Elakartade GIST kan metastasera till andra delar av kroppen, vanligtvis till levern och lymfkörtlarna.

Symptomen på GIST kan variera beroende på tumörens storlek och plats. Vid tidigare stadier kan symptomen saknas eller vara obefintliga, medan större tumörer kan orsaka buksmärtor, blod i avföringen, illamående och kräkningar.

Behandlingen för GIST innefattar ofta kirurgi för att ta bort tumören, samt strålbehandling och/eller medicinsk behandling med tyrosinkinashämmare som imatinib eller sunitinib. Prognosen varierar beroende på graden av cancer och om det har spridits till andra delar av kroppen.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

Gastrinfrisättande peptid, även känt som G-cell peptid eller GIP (gastric inhibitory polypeptide), är ett hormon som produceras i magsäckens slemhinnor och stannar av gastrinsekretionen från magcellerna. Det frisätts också i tarmen i respons på matintag och hjälper till att reglera blodsockernivåer genom att undertrycka magsäckens syrautsöndring och stimulera insulinsekretionen från bukspottkörteln. GIP är en 42 aminosyradelad peptid som tillhör incretinhormonerna, vilket innebär att det frisätts i samband med matintag och påverkar glukosmetabolismen.

Lymfmetastas är när cancerceller sprider sig från sin ursprungliga plats i kroppen till lymfkörtlar. När cancerceller växer och delar de sig kan de ibland bryta loss från den ursprungliga tumören och färdas via blod- eller lymfsystemet till andra delar av kroppen. Om cancercellerna fastnar i en lymfkörtel och börjar växa där bildas ett nytt cancerförekomende, ett så kallat lymfmetastas.

Lymfkörtlarna är små, bönformade strukturer som finns över hela kroppen, främst i halsen, armhålorna och ljumskarna. Deras huvudsakliga funktion är att filtrera smittämnen och avfall från kroppen och producera vita blodkroppar, som hjälper till att bekämpa infektioner. När cancerceller sprider sig till lymfkörtlarna kan de störa denna funktion och leda till komplikationer såsom svullnad och smärta i de drabbade områdena.

Urinblåstumörer är abnorma tillväxtor i vävnaden i urinblåsan. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och de senare kallas blas cancer. De flesta urinblåstumörerna är elakartade. Symptomen på urinblåstumörer kan inkludera blod i urinen, smärta under urinerand och frekventa behov att gå på toaletten. Riskfaktorer för att utveckla urinblåstumörer innefattar rökning, exponering för kemikalier och vissa typer av infektioner i urinvägarna. Behandlingen beror på typen, storleken och placeringen av tumören, men kan omfatta operation, strålbehandling, kemoterapi eller immunterapi.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Fosfoenolpyruvsyrahydratas (PEP-hydratas) är en biokemisk reaktion där fosfoenolpyruvat (PEP) konverteras till 2-fosfoglycerat med hjälp av enzymet enolase. Detta är en reversibel reaktion som sker under glykolys, ett metaboliskt system som bryter ner glukos till pyruvat för att generera energi i form av ATP och NADH.

Reaktionen:

Fosfoenolpyruvat + H2O → 2-fosfoglycerat

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Etoposid är ett cytostatikum, ett ämne som används inom medicinen för att hämma celldelning och därmed cancercellers tillväxt. Det är en typ av läkemedel som kallas topoisomerase II-hämmare.

Etoposid fungerar genom att hindra en specifik enzymaktivitet, topoisomeras II, från att utöva sin normala funktion i DNA-replikeringen och celldelningen. Detta leder till skador på cancercellernas DNA och till slut till cellens död.

Etoposid används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för att behandla olika typer av cancer, till exempel lungcancer, blodcancer och testikelcancer. Läkemedlet kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller oraliskt (som en tablet).

Samt som med alla läkemedel kan etoposid ha biverkningar och komplikationer, och dess användning bör övervakas av en läkare.

En mukoepidermoid tumör är en sällsynt cancerart som främst förekommer i körtlar i huvud och hals, men kan även påträffas i andra kroppsdelar som lungor, bröst, tarmar och könsorgan. Tumören karaktäriseras av att den består av både skivepitel- och slemhinneceller (mukoepidermoid). Den kan vara av olika storlek och malignitet, allt ifrån lågmaligna till högmaligna former. Symptomen varierar beroende på var tumören sitter, men kan inkludera sväljningsbesvär, smärta, hosta eller utslag. Behandlingen består ofta av kirurgiskt avlägsnande av tumören, i vissa fall kompletterat med strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (kemoterapi).

'Metastase' är ett medicinskt begrepp som refererar till spridning av cancer från den ursprungliga tumören till andra delar av kroppen. Detta sker genom att cancercellerna lossnar från den primära tumören, färdas genom blod- eller lymfkretsloppet och slutligen etablerar sig i en ny plats där de kan bilda sekundära tumörer. Metastaser är ett komplicerat tillstånd som ofta är svårt att behandla och kan vara livshotande beroende på vilka organ som drabbats.

Karcinom, adenoskvamöst, är en onkologisk diagnos som betecknar en cancerart som utgår från körtlar i livmoderhalsen (cervix). Adenocarcinom är en specifik typ av karcinom som bildas när celler i körtlarna börjar växa oregelbundet och forma en tumör. När detta händer i livmoderhalsen kallas det adenocarcinom, adenoskvamöst.

Det är viktigt att upptäcka och behandla adenocarcinom, adenoskvamöst, i ett tidigt skede eftersom sjukdomen kan sprida sig till andra delar av kroppen och bli mer svårbehandlad. Riskfaktorer för att utveckla denna cancerform inkluderar rökning, human papillomavirus (HPV)-infektion och en svagt fungerande immunsystem.

Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.

Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.

I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.

I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.

Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:

* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Cisplatin är ett läkemedel som används för att behandla cancer. Det är en platinakomplex, vilket betyder att det innehåller en atom av metallen platinum. Cisplatin fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och dödar cellerna.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion (dropp) och används ofta tillsammans med andra cancerläkemedel som del av en kombinerad behandling. Cisplatin kan användas för att behandla flera olika typer av cancer, till exempel testikelcancer, livmoderhalscancer, äggstockscancer och huvud- och halscancer.

Samtliga läkemedel har biverkningar och cisplatin är inget undantag. Några vanliga biverkningar av cisplatin inkluderar illamående, kräkningar, hörselförlust, nefropati (skada på njurarna) och nervskador. Dessa biverkningar kan vara allvarliga och behöver i allmänhet hanteras aktivt under behandlingen.

"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.

Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.

Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.

Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.

"Endometrioid carcinoma" er en type av kreft som utvikles i livmoderen, mer precist i slimlaget (endometriet) som tapte sin normale vekst- og differensieringsmønster. Dette er en type av livmoderhalskreft eller livmoderkreft som oftest forekommer hos eldre kvinner etter menopause. Endometrioid carcinoma kan være forbundet med endometriosis, en tilstand der slimlaget vokser utenfor livmoderen, men dette er ikke alltid tilfelle. Kreften vil typisk vise seg ved uregelmessig menstruasjon, utfløyb, eller være asymptomatisk og oppdages under en rutinemessig gynækologisk undersøkelse. Behandlingen vil typisk inkludere kirurgi for å fjerne livmoderen og eventuelle metastaser, og kan også inkludere strålebehandling og/eller kjemoterapi alt etter sværhedsgraden og spredningen av sykdommen.

Huvud- och halstumörer är en allmän kategori för olika typer av tillväxter eller tumörer som utvecklas i strukturer som hör till huvudet och halsen. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer. De kan uppstå i olika vävnader, såsom skelett, muskler, bindevävnad, körtlar eller nerver. Exempel på huvud- och halstumörer inkluderar meningiomer (tumörer i hjärnhinnan), gliomer (tumörer i hjärnan eller ryggmärgen), akustisk neurinom (tumör i balanceorganet i inner ORL), kärlkroppstumörer, schwannomer (tumör i nervernens skyddande yttre skikt) och skivepitelcancer (halscancer). Symptomen kan variera beroende på vilken typ av huvud- och halstumör det är och var den är belägen, men exempel på symtom inkluderar hufvudvärk, yrsel, syn- eller hörselförlust, sväljningssvårigheter, hosta och smärtor. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa beroende på typen och graden av tumören.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

"Bronkialtumörer" refererar till tumörer eller cancer som utvecklas i de luftvägarna (bronki) som för luften in och ut från lungorna. Det finns två huvudsakliga typer av bronkialtumörer:

1. Bronkialcancer: Detta är en form av lungcancer som utvecklas i de stora luftvägarna (bronki). Ovanligare än andra former av lungcancer, men ofta diagnostiseras i ett sen skede och kan vara aggressiv. Rökning är den främsta riskfaktorn för bronkialcancer.

2. Bronkiektasi: Detta är en sällsynt, kronisk lungsjukdom som orsakar permanent utvidgning av de mindre luftvägarna (bronkioler) i lungorna. Bronkiektas kan leda till upprepade lunginfektioner och andningssvårigheter. Det är inte cancer, men det kan öka risken för att utveckla lungcancer.

I medicinska sammanhang används ofta termen "centrala lungcancer" som synonym till bronkialcancer, eftersom tumören ofta växer i de centrala luftvägarna (bronki) nära luftstrupen (trachea).

Paraneoplastisk syndrom är en grupp symtom och sjukdomstillstånd som orsakas av substanser som produceras av cancerceller eller av den immunologiska responsen på cancer, istället för att vara direkta resultat av cancercellernas invasion och spridning. Dessa syndrom kan påverka olika organ och system i kroppen, inklusive nervsystemet, endokrina systemet, muskulatur och hud. Paraneoplastiska syndrom kan vara en indikation på att cancer finns eller har funnits, och det är viktigt att diagnostisera och behandla både sjukdomen och dess underliggande orsak, i detta fall cancer.

Karcinom, embryonalt (ECC) är en sällsynt och aggressiv typ av cancer som främst drabbar spädbarn under ett år. Cancern utgörs av maligna tumörceller som liknar de celler som finns i ett embryo under dess tidigaste utvecklingsfasor. Dessa tumörer kan uppstå var som helst i kroppen, men är vanligast i hjärnan och ryggmärgen.

ECC-tumörer växer snabbt och sprider sig lätt till andra delar av kroppen genom metastaser. Symptomen kan variera beroende på var tumören sitter, men kan inkludera illamående, kräkningar, huvudvärk, förändrat medvetande och neurologiska symtom som svaghet eller förlamning i kroppsdelar.

Behandlingen av ECC-tumörer är ofta komplex och kan inkludera kirurgi, strålbehandling och kemoterapi. Trots behandlingen är prognosen vanligtvis dålig, med en överlevnadsprocent på mindre än 20%.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

'Munhåletumörer' refererar till alla typer av tumörer eller abnorma växtor som utvecklas i munhålan. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) typer av tumörer.

Godartade munhåletumörer är oftast icke-cancerösa och växer långsamt. De kan dock orsaka obehagliga symptom som svullnad, smärta eller svårigheter med att tugga, svälja eller tala.

Elakartade munhåletumörer däremot är cancerösa och kan metastasera (sprida sig) till andra delar av kroppen. De vanligaste elakartade munhåletumörerna inkluderar squamous cell carcinoma, adenocarcinoma och melanoma. Dessa typer av tumörer kan orsaka symptom som sår eller ulcerationer i munhålan, svullnad, smärta, röd-vit prickar eller ljusfläckar på munhålans slemhinna.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever några av dessa symptom för att få en korrekt diagnos och behandling så snart som möjligt.

Duktal karcinom är en typ av bröstcancer som utgår från det glandulära vävnadsmaterialet i brösten, kallat "drüsig" vävnad. Ordet "duktal" refererar till de specifika cellerna där cancern har sin ursprung, nämligen de celler som bildar de så kallade "gångarna" (ductus) i bröstet som transporterar mjölk under amningstiden.

Duktal karcinom är den vanligaste formen av bröstcancer och kan vara olika aggressiva beroende på hur djupt cancern har penetrerat bröstvävnaden och om det har spritt till andra delar av kroppen. I de flesta fall upptäcks den i ett tidigt stadium, vilket gör att behandlingen ofta kan vara framgångsrik.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

Stenochirurgisk definition:

En magtarmtumör (gastric tumor) är en abnormell tillväxt i slemhinnan eller äventyret i magsäcken. Magsäckstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenom och de elakartade tumörerna kallas adenocarcinom. Andra typer av elakartade tumörer som kan förekomma i magsäcken är neuroendokrina tumörer, lymfomer och sarkomer.

Adenocarcinom är den vanligaste typen av magsäckscancer och utgår ofta ifrån magsäckens slemhinna. Riskfaktorer för att utveckla magsäckscancer innefattar bland annat infektion med Helicobacter pylori, magitillstånd som kräver långvarig behandling med protonpumpshämmare, levercirros, matvanor (t.ex. saltrik mat och rökning), ålder och ärftlighet. Symtom på magsäckscancer kan vara illamående, kräkningar, buksmärtor, viktminskning och blod i avföringen. Diagnosen ställs vanligen genom endoskopi och biopsi, och behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

Adrenocortical carcinoma (ACC) är en sällsynt cancer som utgår från binjurebarken i binjurarna. Binjurebarken producerar hormoner som reglerar blodtrycket, salt- och vattenbalansen samt stoffskifteprocesserna i kroppen. ACC är en aggressiv cancerform som ofta sprider sig till andra delar av kroppen. Symptomen på ACC kan variera beroende på vilka hormoner tumören producerar, men de kan inkludera högt blodtryck, ökad svettning, muskelsvaghet och viktminskning. Behandlingen av ACC består vanligen av kirurgi, strålbehandling och/eller medicinsk behandling beroende på cancerstadiet och omfattningen av sjukdomen.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Bombesin är ett peptidhormon som initialt isolerades från skinnet på amfibier, men som sedan har visat sig förekomma hos flera djurarter, inklusive människor. Det består av 14 aminosyror och produceras naturligt i mag-tarmkanalen. Bombesin har en varierad biologisk aktivitet, men är främst känt för sin roll som appetitreglerande hormon.

I medicinsk kontext kan bombesin användas som ett diagnostiskt verktyg för att detektera och visualisera cancerceller, särskilt neuroendokrina tumörer (NET), eftersom dessa tumörer ofta överexprimerar bombesinreceptorer. Genom att använda radioaktivt märkt bombesin kan man följa tumörens utbredning och aktivitet.

Samtidigt pågår forskning kring möjligheterna att blockera bombesinreceptorerna som en behandlingsmetod för neuroendokrina tumörer, eftersom överaktiva receptorer kan bidra till cancercellernas tillväxt och spridning.

Karcinom, verruköst (eng. Verrucous carcinoma) är en sällsynt typ av hudcancer som karaktäriseras av långsam tillväxt och ovanligt god prognos jämfört med andra typer av hudcancer. Cancern växer vanligen lokalt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen.

Verruköst karcinomen utmärks av tumörer som ofta ser ut som grova, skrovliga vårtor (verrucae) med en gräddvit eller gulaktig färg. De kan vara mycket stora och vara belägna på olika ställen på kroppen, men de förekommer oftast i slemhinnor som munhåla, näsa, urinblåsan och könsorganen.

Verruköst karcinomen orsakas av onkogena human papillomavirus (HPV) infektioner, särskilt typerna 16, 18, 31, 33, 35 och 57. Riskfaktorer för att utveckla verruköst karcinomen innefattar tobaksrökning, alkoholmissbruk, immunosuppression och långvarig irritation eller inflammation av slemhinnor.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av klinisk undersökning, biopsi och histopatologisk analys. Behandlingen innefattar ofta kirurgiskt avlägsnande av tumören, men även strålbehandling och kemoterapi kan användas beroende på omfattningen och lokalisationen av cancern.

Signet ring cell carcinoma (SRCC) is a rare and aggressive subtype of cancer that can occur in various organs, including the stomach, colon, and breast. The term "signet ring cell" refers to the unique appearance of the cancer cells when viewed under a microscope. These cells have a large amount of mucin, a type of carbohydrate-rich protein, that pushes the nucleus to one side, giving them a characteristic "signet ring" shape.

In stomach (gastric) cancer, SRCC is often associated with poor prognosis due to its aggressive behavior and tendency to spread early in the disease course. It accounts for approximately 1-2% of all gastric cancers. Colorectal SRCC is also associated with a worse prognosis compared to other subtypes of colorectal cancer, and it represents around 0.1-3% of all colorectal cancers. Breast SRCC is an uncommon subtype of breast cancer, accounting for less than 1% of all breast cancers.

SRCC treatment typically involves a combination of surgery, chemotherapy, and radiation therapy, depending on the stage and location of the cancer. Due to its rarity and aggressive nature, it's essential to consult with a multidisciplinary team of healthcare professionals experienced in managing SRCC for optimal care and treatment planning.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

I medicinsk kontext, avses "hornämne" ofta ett ämne som kan ansamlas i kroppen och bilda stenar eller avlagringar. Exempel på hornämnen inkluderar kalciumoxalat och kalciumphosphat, som kan leda till nedsatta njurfunktioner om de ansamlas i njurtarmarna och bildar kidneysten (nyckelbarnssten). Andra exempel på hornämnen är kolesterol och kolinhaltiga föreningar, som kan ansamlas i blodkärlen och leda till atherosclerotis (kranskärlssjukdom).

'Livmoderhalstumörer' (cervix cancer) är en typ av cancersjukdom som utgår från livmoderhalsen, det vill säga den nedre, trattformade delen av livmodern där den stöter an på slidan. Tumörerna kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De flesta livmoderhalstumörerna är elakartade och orsakas vanligtvis av humant papillomavirus (HPV), ett sexuellt överförbart virus.

Det finns två huvudtyper av livmoderhalstumörer:

1. Plattcellstumörer (squamous cell carcinomas): Dessa tumörer utgår från platta epitelceller i livmoderhalsens slemhinna och är den vanligaste typen av livmoderhalscancer.
2. Adenocarcinomer: Dessa tumörer utgår från körtlar i livmoderhalsens slemhinna och är mindre vanliga än plattcellstumörerna.

Andra, mer ovanliga typer av livmoderhalstumörer inkluderar adenosquamos tumörer, neuroendokrina tumörer och undifferentiaterade carcinomer.

Symptomen på livmoderhalscancer kan vara vaginal blödning, obekanta vaginalsmärtor, smärta under samlag eller en ovanlig vaginal avsöndring. Om cancer misstänks behövs ofta ytterligare undersökningar som kolposkopi, biopsi och bilddiagnostik för att ställa en diagnos och bestämma behandlingsalternativ. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa metoder beroende på cancertyp, storlek, omfattning och patientens allmänna hälsotillstånd.

Människokromosomer är de strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. Människan har 23 par av kromosomer, alltså totalt 46 stycken.

Par 3 av människokromosomerna består av två korta armar (p-armarna) och två långa armar (q-armarna). Varje individ har ett exemplar från modern och ett från fadern i varje par, inklusive par 3. Dessa är dock inte identiska mellan föräldrarna, utan kan ha små skillnader i deras genetiska information.

Varje kromosom i par 3 har en unik uppsättning gener som påverkar olika aspekter av individens fysiologi och fenotyp. Vissa är viktiga för utvecklingen av könskaraktärer, men de flesta påverkar andra kroppsliga funktioner och drag.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln och DNA-reparationer. Det kallas även "vaktmannen" eftersom det hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning och cancertillväxt. När p53 detekterar skada på DNA eller andra cellskador aktiveras det och styr cellcykeln in i en fas där cellen kan reparera skadan. Om skadan inte kan repareras, inducerar p53 apoptos, en form av programmerad celldöd, för att undvika cancertillväxt. Mutationer i TP53-genen som kodar för p53-proteinet är vanliga i många olika cancertyper och leder till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan leda till obegränsad celldelning och cancertillväxt.

En gallblåstumör är en abnormitetsbildning i galblåsan, som kan vara godartad eller elakartad. De flesta gallblåstumörerna är godartade (benigna) och kallas adenom. Dessa är oftast små och orsakar inga symptom. Ibland kan de dock växa och leda till smärta, illamående eller gulsot.

Elakartade gallblåstumörer (maligna) är mycket ovanligare än godartade, men mer allvarliga. De kan infiltrera i angränsande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen. Den vanligaste elakartade gallblåstumörtypen är gallblåscancer (gallductcancer eller kolesistitcancer). Andra typer av elakartade gallblåstumörer inkluderar sarcom och lymfom.

Gallblåstumörer behandlas vanligen med kirurgi, men behandlingen beror på typen, storleken och placeringen av tumören samt om den har spridit sig till andra delar av kroppen eller inte.

RNA (Ribonucleic acid) i forbindelse med cancer (tumør) refererer oftest til RNA som produceres af cancerceller under transskriptionen af genetisk information fra DNA. Det kan være relateret til specielle typer RNA, såsom messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) og ikke-kodende RNA (ncRNA), herunder microRNA (miRNA), piwi-interagerende RNA (piRNA) og lange ikke-kodende RNA (lincRNA). Disse forskellige typer RNA spiller en vigtig rolle i reguleringen af cellulær funktion, inklusive cellevækst, differentiering og apoptose.

I cancer kan abnorme ændringer i RNA-produktion og -regulering resultere i ubalancer i cellulær homeostase, hvilket kan føre til u kontrolleret cellevækst og dannelsen af tumører. For eksempel kan overudtryk eller underudtryk af visse miRNA-molekyler være forbundet med cancerens udvikling, progression og prognose.

Undersøgelse af RNA i cancer har potentiale til at afsløre nye diagnosemåder, prognostiske markører og terapeutiske mål for cancerbehandling.

Kromograniner är ett proteinet som finns i vissa celler, särskilt i mastceller och basofila granulocyter. Det spelar en roll i mediatorutlösning vid inflammation och allergiska reaktioner. Kromogranin A används också som markör för neuroendokrina tumörer.

Bombesinreceptorer är en typ av G-proteinkopplade receptor som binder till peptider som kallas bombesiner. Det finns två huvudsakliga typer av bombesinreceptorer, BB1 och BB2, och de aktiveras av olika typer av bombesiner. Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av celltillväxt, apoptos (programmerad celldöd), hungerkänslor och utsöndring av hormoner. De är också involverade i patologiska processer som cancer och inflammation. Bombesinreceptorer är mål för läkemedelsutveckling, särskilt för behandling av cancer.

Tissue microarray (TMA) analysis är en teknik inom patologi och forskningsmedicin som möjliggör simultan analys av gener eller proteinuttryck i hundratals olika vävnadsprover. Denna metod innebär att små cylindriska prover tas från formellainbalsamerade, paraffinembedda vävnader och placeras i en enda mottagarblock. Därefter skärs tunna sektioner av detta block och används för immunhistokemisk eller fluorescensin situhybridisering (FISH) färgning, för att sedan analyseras med hjälp av ett mikroskop.

TMA-analys är användbar inom cancerforskning och personifierad medicin, då den möjliggör jämförelse av gener eller proteinuttryck mellan olika individers tumörer och normala vävnader. Den kan också användas för att undersöka samband mellan molekylära markörer och kliniska utfall, såsom överlevnad eller respons på behandling.

Struphuvudtumörer, också kända som halsbands tumörer, är en grupp av sjukdomar som drabbar struphuvudet, vilket är den övre delen av halsen och inkluderar stämbanden, stimmkord, stylopharyngeusmuskeln och de översta luft- och matstrupen. Struphuvudtumörer kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna).

Maliga struphuvudtumörer är cancer som ofta orsakas av abnormalt celldelning i de celler som bildar stämbanden, slemhinnan eller andra strukturer i området. Det finns flera olika typer av maliga struphuvudtumörer, men de vanligaste är squamous cell carcinoma (en form av hud- och slemhinnesscancer), adenocarcinoma, larynxcancer och sarcoma.

Riskfaktorer för att utveckla maliga struphuvudtumörer inkluderar rökning, alkoholmissbruk, exponering för vissa kemiska ämnen och förekomst av human papillomavirus (HPV). Symptomen på struphuvudcancer kan vara heshet, hosta, svårigheter att svälja, smärta i halsen, andnöd och en förändrad röst.

Diagnos av struphuvudtumörer ställs vanligen genom en kombination av fysisk undersökning, bilddiagnostik som datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT), och biopsi för att fastställa celltyp och malignitet. Behandlingen kan innefatta kirurgi, strålterapi, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

Cancerförstadier, eller "precancerous changes", är cellförändringar som kan utvecklas till cancer om de inte behandlas. Dessa förändringar sker gradvis över tid och kan vara reversibla under vissa omständigheter. Det finns olika typer av cancerförstadier beroende på vilken typ av cancer de kan leda till. Exempel på vanliga former av cancerförstadier inkluderar dysplasi, metaplasia och atypisk hyperplasi. Dysplasi är en förändring där cellerna i ett vävnadslager börjar se annorlunda ut än normalt och kan vara onormala i storlek, form eller antal. Metaplasia är en förändring där en typ av cell konverterar till en annan typ av cell som inte vanligtvis finns på den platsen. Atypiska hyperplasier är en ökning av cellantalet tillsammans med onormala cellförändringar.

Det är viktigt att notera att cancerförstadier inte alltid kommer att leda till cancer, men det finns en ökad risk för att de utvecklas till cancer jämfört med normala vävnader. Om cancerförstadier upptäcks kan läkare ofta behandla dem genom att avlägsna den onormala vävnaden eller använda andra metoder som kirurgi, strålbehandling eller mediciner för att minska risken för cancerutveckling.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

En karcinoidtumör är en sällsynt typ av neuroendokrin tumör (NET) som vanligtvis utvecklas i tarmsystemet, men kan också förekomma i lungor, sköldkörtel och andra kroppsdelar. Dessa tumörer uppstår från hormonproducerande neuroendokrina celler och tenderar att växa långsamt jämfört med många andra typer av cancer.

Karcinoidtumörer kan producera och sekretera olika hormoner och biogena aminer, vilket kan leda till en rad symtom som karaktäriseras av karcinoidsyndromet. Detta inkluderar diarré, hudrodnad, hosta, andningssvårigheter och i vissa fall hjärtproblem.

Det är viktigt att upptäcka och behandla karcinoidtumörer så tidigt som möjligt för att undvika komplikationer och förebygga spridning till andra delar av kroppen. Behandlingen kan omfatta kirurgi, medicinsk behandling med bland annat hormonblockerande eller cytotoxiska läkemedel, och lokalt behandlingsalternativ som radiofrekvensablation eller embolisation.

Adenocarcinoma, follicular, är en malign tumör som utgår från körtelceller (adeno-) och har ett specifikt mönster med bildning av små fickor eller bläsor (follicular). Detta kan förekomma i olika organ, men är vanligast i sköldkörteln (schildkörteln), där det kallas för folliculärt sköldkörtelcancer. Symptomen och behandlingen beror på vilket organsystem som är drabbade, men ofta innefattar den kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på graden av cancerutbredning och aggressivitet.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Medicinskt kan man definiera 'sjukdomsfri överlevnad' som den perioden när en person som har haft en viss sjukdom eller behandling förblir frisk och inte uppvisar några symtom eller tecken på återfall eller rekurrens av sjukdomen under en specificerad tidsperiod. Under denna tid måste individen också uppfylla vissa kliniska kriterier för att vara klassificerad som sjukdomsfri.

Sjukdomsfri överlevnad används ofta i klinisk forskning och på behandlingscentrum för att bedöma effektiviteten hos olika terapier eller behandlingar, samt för att förutsäga prognoser och livslängd för patienter med olika sjukdomar.

Exempelvis kan sjukdomsfri överlevnad användas för att beskriva hur länge en cancerpatient är fri från cancersjukdom efter behandling, eller hur länge en person som har haft en hjärtinfarkt förblir frisk och inte uppvisar några tecken på ytterligare hjärtskador.

Det är värt att notera att sjukdomsfri överlevnad kan variera beroende på typ av sjukdom, behandling, individuella skillnader och andra faktorer.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

"Bukspottkörteltumörer" refererar till cancer som utvecklas i bukspottkörteln (pankreas). Det finns två huvudsakliga typer av pankreascancer: exokrin tumörer och endokrina tumörer.

Exokrina tumörer, även kända som duktala adenocarcinomer, är den vanligaste typen av bukspottkörteltumörer och utgör ungefär 95% av alla fall. De utvecklas vanligtvis i de exokrina cellerna som producerar enzymer som hjälper till vid digestionen.

Endokrina tumörer, även kända som neuroendokrina tumörer (NET), är ovanligare och utgör ungefär 5% av alla fall. De utvecklas i de endokrina cellerna som producerar hormoner, såsom insulin och glukagon.

Symptomen på bukspottkörteltumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men kan inkludera viktminskning, smärta i övergången mellan magen och ryggen, illamående och kräkningar, gulsot (icterus) och förstoppning. Behandlingen beror på tumörtyp, storlek och om det har spridit sig eller inte, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (chemotherapi) och målinriktad behandling som tar itu med specifika molekyler i cancercellerna.

Adenocarcinoma, mucinous is a type of cancer that begins in the glandular cells that line the mucous-secreting glands or organs in the body. In this subtype of adenocarcinoma, the tumor cells produce and release large amounts of mucus, which can accumulate within the tumor and give it a gelatinous or "mucinous" appearance. This type of cancer can occur in various organs, including the colon, rectum, lungs, pancreas, and breast. The prognosis and treatment options for mucinous adenocarcinoma depend on several factors, such as the location and stage of the cancer, as well as the patient's overall health.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Embryonal carcinoma cells are a type of malignant, undifferentiated germ cell that can be found in certain types of testicular and ovarian cancers. These cells are characterized by their ability to differentiate into various cell types, similar to the way embryonic cells do during early development. Embryonal carcinoma cells are often described as having a high nuclear-to-cytoplasmic ratio, prominent nucleoli, and a high rate of mitosis. They can form tumors that are typically composed of varying proportions of these undifferentiated cells as well as more differentiated cell types such as trophoblasts or squamous cells. Embryonal carcinoma is considered to be one of the most aggressive forms of testicular cancer, and it is often treated with a combination of surgery, chemotherapy, and radiation therapy.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

En tumörsuppressorgen är ett gen som kodar för en protein som hjälper till att reglera celldelningen och skydda mot oregelbunden celldelning eller celldöd, vilket kan leda till cancertillväxt om dess funktion störs. Dessa gener saknar ofta mutationer i normala celler, men de kan bli inaktiverade genom mutationer eller nedreglering av genuttrycket i cancerceller. Exempel på tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

Synaptofysin är ett protein som förekommer i synapser, det vill säga de områden där nervceller kommunicerar med varandra. Proteinet är beläget i presynaptiska vesiklar, små blåsor som innehåller signalsubstanser och spelar en viktig roll vid neurotransmissionen, det vill säga när nervceller skickar signaler till varandra. Synaptofysin används som ett markörprotein för att identifiera presynaptiska vesiklar i forskningssammanhang och är involverat i regleringen av vesikeltransporten och exocytosen vid neurotransmissionen.

"Papillary thyroid carcinoma" och "Follicular thyroid carcinoma" är två typer av sköldkörtelcancer (sköldkörtelns cancersjukdomar). Sköldkörtelcancer utgör cirka 1-2% av alla cancerfall hos människor.

Papillärt karcinom är den vanligaste typen av sköldkörtelcancer och står för cirka 80-85% av fallen. Detta tumörtyp karakteriseras av att cellerna växer i en papillär form (fingerliknande utskott) och tenderar att sprida sig till lymfkörtlarna i halsen. Papillärt karcinom har ofta en god prognos, särskilt om det upptäcks tidigt och behandlas aggressivt.

Folliculärt karcinom är den näst vanligaste typen av sköldkörtelcancer och står för cirka 10-15% av fallen. Detta tumörtyp karakteriseras av att cellerna växer i en follikulär form (klotformade grupper) och tenderar att sprida sig via blodomloppet till andra delar av kroppen, såsom lungor eller benmärgen. Folliculärt karcinom har ofta en lite sämre prognos jämfört med papillärt karcinom, men fortfarande bättre än de mer aggressiva typerna av sköldkörtelcancer.

I medicinska termer kan dessa två typer av sköldkörtelcancer definieras som:

* Papillärt karcinom (PTC): En differentierad sköldkörtelcancer som karakteriseras av papillära växtmönster och förekomst av onkoplasmin, en typ av proteinet som produceras av cancercellerna.
* Folliculärt karcinom (FTC): En differentierad sköldkörtelcancer som karakteriseras av follikulära växtmönster och förekomst av tyreoglobulin, ett protein som produceras av normala sköldkörtelceller.

Carcinoembryonic antigen (CEA) är ett protein som förekommer naturligt i fostret under dess utveckling, men normalt inte kan det ses i vuxna, friska individer. Men när celler i en vuxen människas kropp börjar växa och dela sig oövervänt och oregelbundet, som vid cancer, kan CEA-proteinet återigen produceras i stor skala.

Därför används mätning av CEA-nivåer ofta som ett tumörmarkör, ett verktyg för att hjälpa läkare att övervaka svar på cancerbehandling och upptäcka eventuell återfallsrisk. Det bör dock noteras att höga nivåer av CEA inte är specifika för cancer och kan också förekomma vid andra tillstånd, såsom rökning, lungsjukdom eller mag-tarmsjukdomar.

Heterozygota förlust är ett medicinskt begrepp som refererar till när en individ som initialt var heterozygot för en given gen, det vill säga hade två olika alleler på ett visst locus, blir homozygot för den ena av de ursprungliga allelerna. Detta kan inträffa genom diverse mekanismer, till exempel som en följd av mutationer eller kromosomavvikelser.

I vissa fall kan heterozygota förlust leda till negativa hälsokonsekvenser, särskilt om den kvarvarande allelen är defekt och inte kan kompensera för den förlorade allelen. Detta kan orsaka en recessiv sjukdom eller öka risken för att utveckla vissa sjukdomar. Emellertid kan heterozygota förlust i andra fall vara asymptomatisk och inte ha någon påverkan alls på individens hälsostatus.

Läkemedelsresistens hos cancer eller tumör innebär att cancerceller blir mindre känsliga för behandling med läkemedel som tidigare fungerat. Detta kan inträffa på grund av genetiska mutationer eller andra mekanismer i cancercellerna, vilket gör att de inte längre svarar på läkemedlet som förväntat.

Det finns olika typer av läkemedelsresistens hos tumörer, beroende på vilken typ av behandling som används. Till exempel kan resistens mot kemoterapi orsakas av en ökad förmåga hos cancercellerna att reparera skada på DNA eller att pumpa ut läkemedlet från cellen. Resistens mot målriktad terapi, som monoklonala antikroppar eller tyrosinkinashämmare, kan bero på mutationer i de molekyler som behandlingen riktar in sig på.

Läkemedelsresistens hos tumörer är en utmaning inom cancerbehandling och forskning kring hur man kan förhindra eller överbrygga resistens är därför ett viktigt område.

Topotecan är ett läkemedel som används för behandling av olika typer av cancer, till exempel äggstockscancer och lungcancer. Det verksamma ämnet i topotecan är en substans som kallas topotekanhydroklorid.

Topotecan fungerar genom att hämma en specifik typ av enzym, topoisomeras I, som spelar en roll i cellens DNA-replikering och transkription. Genom att hindra denna process kan topotecan orsaka skada på cancercellernas DNA och leda till deras död.

Topotecan ges vanligtvis som intravenös infusion under en period av 30 minuter, vanligen en gång per dag under fem dagar i rad, följt av en tvåveckors paus innan nästa behandlingscykel börjar. Doseringen och behandlingsschemat kan variera beroende på patientens typ av cancer, allmänt tillstånd och andra faktorer.

Mesenkymalt kondrosarkom är en ovanlig, malign tumör som utgår från mesenchymala stamceller och differensieras mot körtel- eller broskvävnad. Den tenderar att drabba broskvävnaden i leder, särskilt i knäet och skulderbladet. Tumören växer lokalt och kan infiltrera omkringliggande vävnader, samt metastasera till avlägsna organ som lungor, lever och benmärg. Symptomen kan variera beroende på plats och storlek på tumören, men inkluderar ofta smärta, svullnad och funktionsnedsättning i den drabbade leden. Behandlingen består vanligen av kirurgisk excision, strålbehandling och/eller systemisk behandling med kemoterapi eller målgerichtet terapi.

'Endometrium tumorer' er en overordnet betegnelse for vækst af abnorme celler i livmodersliningens (endometriet) væv. Disse tumorer kan være godartede (non-cancerous) eller ondartede (cancerous).

Godartede endometriumtumorer, også kaldet endometrier, er oftest ændringer i livmodersliningens væv, der ikke udvikler sig til kræft. De mest almindelige typer af godartede endometriumtumorer inkluderer polypper og myomer.

Ondartede endometriumtumorer, også kaldet livmoderkræft, er mere alvorlige og kan sprede sig til andre dele af kroppen. De mest almindelige typer af ondartede endometriumtumorer inkluderer endometroid carcinoma, serous carcinoma, clear cell carcinoma og carcinosarcoma.

Symptomer på endometriumtumorer kan inkludere uregelmæssig menstruation, utydelige blødninger mellem perioder, smerter under samleje, smerter i underlivet eller slemme udflåd fra skeden. Hvis du oplever nogen af disse symptomer, bør du søge medicinsk vejledning og undersøgelse for at fastslå diagnosen og få behandling så tidligt som muligt.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Klarcellsadenokarcinom (Clear cell adenocarcinoma) är en sällsynt cancertyp som kan uppstå i olika kroppsregioner, såsom njurar, lungor, thyroid, och kvinnliga reproduktiva organ. Det karaktäriseras av tumörceller med klara cytoplasman och distinkta cellmembran. Klartecellsadenokarcinom har ofta ett aggressivt tillväxtmönster och kan vara svår att behandla, beroende på dess läge och omfattning när den diagnostiseras. Prognosen för klartecellsadenokarcinom varierar beroende på cancertyp och stadium vid diagnos.

Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

P53-genen, även känd som TP53, är en tumörsuppressorgen som kodar för proteinp53. Proteinet p53 spelar en central roll i cellcykelregleringen och DNA-reparationen. Det fungerar som en transkriptionsfaktor och aktiveras i respons på celldamage, såsom DNA-skador eller onkogena signaler. När p53 är aktiverat, kan det either orsaka cellcykelarrest, initiera reparation av DNA-skadan eller inducera apoptos (programmerad celldöd) för att förhindra reproduktion av skadade celler och potentiella cancerutveckling. P53-genen är en av de mest frekventa muterade generna i cancer, och dess inaktivering eller mutation kan leda till onkogen transformation och tumörutveckling.

Kaplan-Meier-skattningen är en statistisk metod för att uppskatta överlevnadsfunktionen hos en population eller en grupp individer i en klinisk studie. Metoden utvecklades av de amerikanska statisticianerna Edward L. Kaplan och Paul Meier 1958.

Kaplan-Meier-skattningen är en nonparametrisk metod, vilket innebär att den inte gör några antaganden om populationsfördelningens form. Den beräknas genom att iterativt uppdatera överlevnadsfunktionen efter varje händelse (till exempel död eller censurering) i tidsordning.

Den Kaplan-Meier-skattade överlevnadsfunktionen ges ofta som en produkt av ett antal faktorer, där varje faktor motsvarar en händelse:

S(t) = ∏[1 - d(ti)/n(ti)]

där S(t) är överlevnadsfunktionen vid tidpunkten t, d(ti) är antalet händelser (till exempel dödsfall) vid tidpunkten ti och n(ti) är det totala antalet icke-censurerade individer kvar i studien vid tidpunkten ti.

Kaplan-Meier-skattningen används ofta inom medicinsk forskning för att bedöma effekterna av olika behandlingsalternativ på patienters överlevnad och kan användas för att jämföra överlevnaden mellan två eller flera grupper.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

"c-kit" er ein gen som koder for en reseptor for et protein som heter stem cell growth factor (SCF). Dette genet og proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differentiering og overlevn. Protonkogenproteinet c-kit er aktivert ved at det binder seg til SCF, og denne aktiveringen fører til en rekke intracellulære signalveier som regulerer cellers adferd. Mutasjoner i c-kit-genet kan føre til uregulering av disse signalveiene og kan være involvert i uviklingen av mange typer av kreft, særskilt hos hunden (hvor det er kjent som mast cell tumorer) og hos mennesker (hvor det er kjent som gastrointestinal stromal tumorer eller GIST).

Alfa-fetoprotein (AFP) er ein proteine som produseres i fosteret hos mennesker. Det er normalt for AFP-nivåene å synke ned til lave noenlunde verdier etter fødselen. Høye nivåer av AFP i blodet kan være en indikator på visse medisinske tilstander, særskilt type av cancer, leverkraftforstyrrelser og andre sykdommer.

En økt verdi av AFP i blodet kan være forsinkt hos nyfødte med Downs-sykdom eller andre kromosomale abnormaliteter. Hos voksne kan det være forbundet med leverkraftforstyrrelser som hepatitt og levercancer, teratomer (en type godartet tumor) og andre typer av cancer, særskilt hodetumorer og testikelcancer.

AFP-tester brukes vanligvis sammen med andre tester for å støtte en diagnose og overvåke behandlingen av disse tilstandene. Det er viktig å understreke at en høy verdi alene ikke kan bekrfte en diagnose, men det kan være et viktig informasjon som skal tenkes sammen med andre tester og kliniske data.

Tungtumörer, även kända som maligna neoplasmer eller cancer i tungan, är onormala och outkontrollerade tillväxtceller som bildas i de olika delarna av tungan. Det finns två huvudtyper av tungtumörer: squamösa celltumörer (SCC) och salivkörteltumörer. SCC är den vanligaste typen och utgör cirka 90% av alla tungtumörer. De uppstår ofta i ytskiktet på tungan, men kan också spridas till djupare delar. Salivkörteltumörer är mindre vanliga och utgör cirka 10% av alla tungtumörer. De bildas i de speciella cellerna som producerar saliv.

Tungtumörer kan vara livshotande om de inte behandlas tidigt och effektivt. Faktorer som rökning, alkoholmissbruk och human papillomavirus (HPV) infektion ökar risken för att utveckla tungtumörer. Symptomen på tungtumörer kan variera beroende på vilken del av tungan som är drabbad, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta i munnen, svullnad eller en sår som inte läker, problem med att tugga, svälja eller tala, och förändringar i känsel eller smak.

Diagnos av tungtumörer ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, bilddiagnostik och biopsi. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålterapi, kemoterapi eller en kombination av dessa. Prognosen för tungtumörer beror på flera faktorer, inklusive typen och graden av tumören, dess storlek och läge, och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

Medicinskt kan 'screening av antitumörmedel' definieras som ett systematisk och standardiserat sätt att undersöka verkan av olika läkemedel eller kombinationer av läkemedel mot cancer. Syftet är att hitta de mest effektiva behandlingarna med minsta möjliga biverkningar för en viss typ av cancer eller en specifik patientgrupp.

I ett screeningprogram för antitumörmedel kan olika metoder användas, till exempel:

1. In vitro-tester: Dessa är laboratorietester som utförs på celler i provrör. De kan användas för att undersöka hur väl cancerceller tål olika läkemedel och vilka doser som behövs för att döda dem.
2. Djurmodeller: Dessa är studier där man ger djur med cancer olika läkemedel för att se effekten på tumörväxten och överlevnaden.
3. Kliniska prövningar: Detta är studier som utförs hos människor. De kan vara fas I, II eller III-prövningar där man testar läkemedlets säkerhet, verkan och biverkningar hos allt fler patienter.

Screening av antitumörmedel är en viktig del i cancerforskningen och utvecklingen av nya behandlingsalternativ för cancerpatienter.

'Tumörer, komplexa och blandade' är ett samlingsbegrepp inom patologi som används för att beskriva tumörer som har en varierad celltyp och struktur. Det kan inkludera både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer, men det är vanligast att det används för att beskriva cancer.

En komplex tumör definieras ofta som en tumör som har en varierad celltyp och struktur, inklusive både väldifferentierade (differensierade) och undifferentierade områden. Det kan också inkludera nekrotiska (död) områden, blodkärl och fibros (scarvandring).

En blandad tumör är en tumör som består av två eller fler olika celltyper, som vanligtvis inte ses tillsammans i samma tumör. Exempel på blandade tumörer inkluderar carcinosarcoma (som består av både epitelceller och mesenchymala celler) och teratom (som kan innehålla celler från alla tre germläggningslager: ektoderm, endoderm och mesoderm).

Det är viktigt att notera att komplexa och blandade tumörer kan vara mer svåra att diagnostisera och behandla än andra typer av tumörer, eftersom de kan ha en varierad biologisk beteende och prognos.

Cystadenocarcinoma, serous, är en sällsynt form av cancer som utvecklas i tunntjockt eller tjocktarm, äggstockar eller annan serös (vattenliknande) vävnad i kroppen. Det är en malign tumör som börjar som en cysta (en liten ficka fylld med vätska), men som sedan blir canceroös och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Seröst cystadenocarcinom har ofta ett mycket aggressivt cancerutvecklingsmönster och en hög risk för att metastasera (spridas). Prognosen för denna typ av cancersjukdom är ofta sämre än för andra typer av cancer.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Tumörstamcellsanalys (TSCA) är en typ av laboratoriediagnostisk test som används för att hjälpa läkare att ta beslut om behandling av cancer. Testet undersöker specifika gener och proteiner i tumörstammceller, vilka är sällsynta celler inom en tumör med potential att sprida cancern och orsaka återfalls sjukdom.

Genom att analysera tumörstammceller kan läkare få information om cancercellens biologi och beteende, inklusive dess sårbarheter mot olika behandlingsalternativ. Detta kan hjälpa till att förutsäga patientens prognos och välja den mest effektiva behandlingen, som exempelvis målgeringerad terapi eller immunterapi.

TSCA kan också användas för att övervaka cancerpatienters respons på behandling och tidigt upptäcka eventuella återfallsjukdomar. Genom att jämföra resultaten från flera test kan läkare se om tumörstammcellerna minskar i antal eller förändras under behandlingen, vilket kan vara ett tecken på att behandlingen är effektiv.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

I'm sorry for any confusion, but "Lung carcinoma, Lewis" is not a standard medical term or classification for lung cancer. Medical terms for lung cancer typically include a description of the type and stage of the cancer, such as "non-small cell lung carcinoma" or "small cell lung carcinoma," followed by a description of the location and extent of the tumor.

The "Lewis" designation is sometimes used in blood typing, where it refers to one of the major blood group systems in humans. However, this has no relevance to the diagnosis or classification of lung cancer.

If you have any further questions or concerns about lung cancer or a specific medical issue, I would recommend consulting with a healthcare professional for accurate information and guidance.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Genamplifiering (engelska: Gene amplification) är en molekylärbiologisk teknik där man kopierar specifika DNA- eller RNA-sekvenser i flera steg för att öka deras mängd. Detta kan användas för att öka sensitiviteten i genetiska analysmetoder såsom PCR (polymeraskedjereaktion) och in situ hybridisering. Genamplifiering kan också inträffa naturligt, till exempel vid vissa typer av cancer, där celler kan ha en förändring i deras genetiska material som leder till överproduktion av specifika gener. Detta kan bidra till cancerns onkogenes och tumörers tillväxt.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Tumörsuppressorproteiner är proteiner som hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning eller överdriven cellexpansion, vilket kan leda till cancersjukdomar. Dessa proteiner fungerar genom att hämma cellcykeln, reparera DNA-skador eller initiera programmerad celldöd (apoptos) när celldelningen är skadad eller cancergenetisk information upptäcks. När tumörsuppressorproteinerna är defekta eller fungerar fel kan det leda till oregelbunden celldelning och cancersjukdomar. Exempel på välkända tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

Ki-67 är ett antigen som förekommer i cellkärnan hos prolifererande celler, det vill säga celler som delar sig och växer. Det används som en markör för celldelning och kan hittas i alla aktiva delningsfaserna under celldelningen (G1, S, G2 och M-fasen).

Ki-67-antigenet är ett proteinkomplex som består av flera olika underenheter. Det förekommer inte alls eller i mycket liten mängd i cellkärnan hos vilaande celler (i G0-fasen). Därför används det ofta som en indikator för celldelning och tillväxt i forskning och klinisk diagnostik, särskilt inom patologin.

I kliniska sammanhang kan immunhistokemisk färgning med antiboder mot Ki-67 användas för att bedöma proliferationsaktiviteten i olika typer av tumörer, vilket kan vara viktigt för att fastställa prognos och välja behandlingsmetoder.

Epidermal Growth Factor Receptor (EGFR) är en typ av transmembranprotein som fungerar som receptor för tillväxtfaktorn epidermal growth factor (EGF). Denna receptor spelar en viktig roll i celltillväxten, celldelningen och cellsignalering. När EGF binder till EGFR aktiveras receptorns tyrosinkinashävstång vilket leder till en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som styr cellcykeln, cellmotiliteten och celldifferentieringen.

Mutationer eller överaktiveringar av EGFR har visats korrelera med flera olika cancertyper, inklusive lungcancer, bröstcancer och coloncancer. Dessa abnormaliteter kan leda till onkogenesis och tumörprogression. Förekomsten av dessa mutationer används ofta som prognostisk markör och som mål för behandling med tyrosinkinas inhibitorer eller monoklonala antikroppar.

'Urinledartumörer' (på latin: Tumores urethrales) är abnorma vävnads growths i urinledaren, den tubulära struktur som transporterar urin från blåsan och ut genom urinröret. Dessa tumörer kan vara bensinnerva (icke cancerbildande) eller maligna (cancerbildande).

Maligna urinledartumörer är ovanliga, men de flesta av dem är transitional cell carcinomas (TCC), som också kan förekomma i blåsan och njurarna. Andra typer av maligna urinledartumörer inkluderar squamous cell carcinomas och adenocarcinomas.

Urinledartumörer kan orsaka symptom som blödning, smärta under urinerand, svullnad eller sårbarhet i området kring urinröret, förändrad urinflöde, och problem med kontrollen över urinen. Behandlingen beror på typen, storleken och spridningen av tumören, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

I'm sorry for the confusion, but "cell gifter" and "natural medicine" are not medical terms that are widely recognized or have a specific definition in the field of medicine. It is important to use precise and established medical terminology when discussing medical topics.

If you are referring to "cellular gift," it is a term used in regenerative medicine to describe the process of transferring healthy cells from one person to another to replace damaged or diseased cells. This can be done through various methods, such as stem cell transplantation or tissue grafting.

On the other hand, "natural medicine" refers to medical treatments and practices that use natural remedies, such as herbs, plants, and other natural substances, to prevent, diagnose, and treat various health conditions. However, it is important to note that not all natural remedies are safe or effective, and they should be used with caution and under the guidance of a healthcare professional.

Xenograft models are a type of animal model used in preclinical research, particularly in cancer studies. In a xenograft model, human tumor cells or tissues are implanted into an immunodeficient mouse, which allows the tumor to grow and be studied in a living organism.

Xenograft model antitumor assays refer to experiments that use xenograft models to evaluate the effectiveness of potential anti-cancer therapies. In these assays, the implanted tumor cells are allowed to establish and grow for a period of time before treatment with the experimental therapy is initiated. The response of the tumor to the therapy is then monitored over time, and various parameters such as tumor size, survival, and metastasis can be measured to assess the efficacy of the treatment.

Xenograft model antitumor assays can provide valuable information about the safety and effectiveness of new anti-cancer therapies before they are tested in human clinical trials. However, it is important to note that xenograft models have limitations, such as differences in tumor biology between mice and humans, and the absence of an intact immune system in immunodeficient mice, which can affect the translatability of the results to human patients.

Lambert-Eaton myasthenic syndrome (LEMS) är en autoimmun neuromuskulär störning som orsakas av antikroppar som stör signalöverföringen mellan nervceller och muskelceller. Detta leder till svaghet och trötthet i skelettmuskulatur, särskilt i benen och armar.

I LEMS kan antikropparna rikta sig mot voltagegated kalciumkanaler (VGCC) på presynaptiska terminaler av neuron som förmedlar impulser till muskelceller. Detta resulterar i en nedsatt frisättning av acetylkolin, en signalsubstans som behövs för att aktivera muskeln.

LEMS kan förekomma ensamt eller i kombination med cancer, särskilt småcellig lungcancer. Den kan också vara relaterad till andra autoimmuna sjukdomar. Behandlingen av LEMS inkluderar behandling av underliggande sjukdom (om det finns en), symtomatisk behandling med läkemedel som ökar frisättningen av acetylkolin och immunmodulerande behandling för att reducera autoimmuna reaktioner.

Spottkörteltumörer, eller sklerokrinoide tumörer, är sällsynta benigna (godartade) tillväxter i spottkörteln (glandula salivaris). De utgör ungefär 10 procent av samtliga spottkörteltumörer. Tumören består av ett nästan exklusivt aggregat av slemhinnesälceller, så kallade sklerokrinocyter, som bildar små knutar eller nystan i salivkörtelns utförsgångar.

Spottkörteltumörer är oftast små och växer långsamt över tid. Symptomen kan inkludera en smärtsam, ömmande känsla eller en uppfylld känsla i kinden där tumören finns, sväljningssvårigheter, torka i munnen och/eller en förändrad smakupplevelse. I vissa fall kan spottkörteltumörer leda till en ökad risk för infektion i munhålan.

Även om de flesta spottkörteltumörer är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna). Dessa tumörer kallas adenoid cystiska karzinom och är mycket aggressiva. De kan inkräktas på omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att spottkörteltumörer diagnostiseras och behandlas tidigt för att minska risken för komplikationer och för att säkerställa den bästa möjliga utgången för patienten. Behandlingen kan inkludera kirurgi, strålbehandling eller en kombination av båda.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

Keratin-7 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och förekommer naturligt i vår kropp. Det är ett cytoskelettprotein, vilket betyder att det hjälper till att ge cellen struktur och form. Keratin-7 finns specifikt i epitelceller, som är de celler som bildar ytskiktet på oss och våra slemhinnor.

Keratin-7 är ett så kallat "basal keratin", vilket innebär att det främst återfinns i basala epitelceller, det vill säga de celler som sitter närmast under det skikt av döda celler som bildar ytan på till exempel huden. Keratin-7 har visat sig vara ett användbart markörprotein vid differentialdiagnostiskt syfte inom patologi, eftersom dess förekomst kan peka på vissa typer av cancer och andra sjukdomar som drabbar epitelcellerna.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Tumörantikroppar, även kända som monoklonala antikroppar eller "mAb", är specifika proteiner som produceras i laboratoriet och används inom medicinen för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. De utvecklas från en enda cell, klon, med en specifik förmåga att binda till ett visst protein eller antigen på ytan av cancerceller. När tumörantikropparna binder till cancercellerna aktiveras deras immunologiska funktioner och hjälper kroppen att förstöra dem, vilket minskar tumörmassan och förhindrar spridningen av cancern. Tumörantikroppar används som en form av immunterapi och har visat sig vara effektiva i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer och lymfom.

DNA-mutationsanalys (også kalt genetisk testing eller genetisk sekvensanalyse) er en laboratoriemetode der anvendes til at identificere og analysere ændringer (mutationer) i DNA-sekvensen i et bestemt gen eller i hele genomet. Metoden involverer isolering af DNA fra en prøve, typisk taget fra blod, spyt, hår eller andre kropsvævsprøver. Isoleret DNA klippes derefter op i små stykker og kopieres mange gange over for at skabe mange kopier af det specifikke gen eller område der ønskes analyseret. Disse kopier behandles derefter med en kemisk reaktion, der får de forskellige baser i DNA-sekvensen (A, T, C og G) til at lyse under forskellige bølgelængder af ultraviolet lys. Dette gør det muligt at identificere enhver mutation eller variation i DNA-sekvensen ved at se hvilke baser der lyser under de forskellige bølgelængder.

DNA-mutationsanalys anvendes ofte til at diagnosticere genetiske sygdomme, forudse risikoen for at udvikle visse sygdomme, fastslå arvemåde og forældrekontrol, og i retssager om paternitet. Den kan også anvendes til at undersøge respons på behandling og forebyggelse af genetisk betingede sygdomme.

Urotelial cells, även känt som transitional epithelial cells, är typen av celler som liningar de flesta delarna av urinvägar systemet, inklusive nedre delen av urinröret och urinblåsan hos människor. Dessa celler har en förmåga att sträcka ut sig och ändra form när de utsätts för variationer i tryck eller volym, vilket gör dem väl anpassade till deras funktion som en barriär som skyddar urinvägarna från infektion och skada. Urotelial cell cancer, också känd som transitional cell carcinoma, är en typ av cancer som kan drabba dessa celler i urinvägar systemet.

Kromogranin A är ett protein som finns i sekreterade vesiklar hos sympatiska nervceller och endokrina celler. Det är ett av de proteiner som utgör kärnan i dessa vesiklar, tillsammans med neuropeptider och andra signalsubstanser. När vesikeln fusionerar med cellytan under exocytos kommer kromogranin A att frisättas tillsammans med de andra innehållssubstanserna.

Kromogranin A används som markör för sympatiska nervceller och endokrina celler, och kan mätas i blodet som ett sätt att diagnostisera neuroendokrina tumörer (NET). Ökade nivåer av kromogranin A i blodet kan indikera på närvaro av en NET eller annan typ av neuroendokrin sjukdom.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Dopamindekarboxylas, även känt som dopadecarboxylase eller DDC, är ett enzym som spjälkar av aminosyran dopamin till neurotransmittorn dopamin. Detta enzym finns i både nerv- och celler i andra delar av kroppen, inklusive levern och njurarna.

Dopamindekarboxylas är också involverat i spjälkningen av andra aminosyror till sina respektive neurotransmittorer, såsom serotonin (5-hydroxytryptofan), histamin (histidin) och noradrenalin (noradrenalina).

Ett felaktigt fungerande dopamindekarboxylas kan leda till sjukdomar som Parkinsons sjukdom, där dopaminnivåerna i hjärnan är för låga.

Cytodiagnose, på svenska även känt som cellvägdiagnostik, är en metod inom patologi där celler från ett vävnadsprov undersöks för att ställa en diagnos. Metoden bygger på att man tittar på de enskilda cellernas utseende och beteende, istället för att studera hela vävnaden som i traditionell histopatologi.

Cytodiagnoser görs ofta från provtagningar av kroppsvätskor såsom urin, sputum eller effusioner (t.ex. ascites eller pleuravätska), men kan även göras från små vävnadsprover tagna med en finnål under en fine-needle aspiration biopsy (FNAB).

Cytodiagnos har flera fördelar jämfört med traditionell histopatologi, bland annat är den ofta snabbare och billigare. Metoden kan också vara mindre invasiv eftersom det ofta inte behövs lika stora vävnadsprover som vid traditionell biopsi. Dock kan cytodiagnos i vissa fall vara mindre specifik än histopatologi, och det kan ibland vara svårare att bedöma om cellerna är cancerösa eller inte. I dessa fall kan det vara nödvändigt att göra en kompletterande biopsi för att ställa en säker diagnos.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

Keratin-19 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och förekommer naturligt i vissa typer av celler, särskilt i epitelceller som löger ytan på kroppen och inuti kroppshålorna. Keratin-19 hjälper till att ge cellerna struktur och stöd, och är också involverat i celldelning och celldöd. Det kan vara ett markörprotein för vissa typer av cancer, såsom carcinom och melanom.

'Skivepiteltumörer' (eng. 'Duodenal tumors') är en allmän term för olika typer av god- och elakartade tumörer som kan uppstå i skenbenet, det vill säga den övre delen av tarmen som mynnar ut i tunntarmen. Här följer några medicinska definitioner:

1. Adenocarcinom: Detta är en elakartad tumör som uppstår från skivepitelcellerna, vilka är de celler som liningar tarmens inre yta. Adenocarcinomer i skenbenet är relativt sällsynta, men när de förekommer tenderar de att ha en dålig prognos.
2. Karcinoid: Detta är en typ av neuroendokrin tumör som ofta växer långsamt och kan uppstå i skenbenet. Även om de flesta karcinoidtumörer är godartade, kan de fortfarande sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer.
3. Gastrointestinal stromacellstumör (GIST): Detta är en sällsynt tumör som utgår från muskelceller i tarmväggen. De flesta GIST:erna är godartade, men en liten andel kan bli elakartade och sprida sig till andra delar av kroppen.
4. Lymfom: Detta är en typ av cancer som drabbar lymfsystemet, inklusive lymfkörtlarna i skenbenet. Lymfomer kan vara både god- och elakartade, men de flesta fall av lymfom i skenbenet är elakartade.
5. Hamartom: Detta är en benign (godartad) tumör som består av vävnad som normalt finns i området, men som har bildat en massa på grund av abnormalt tillväxtmönster. Hamartomer är oftast små och orsakar inga symtom, men de kan ibland bli så stora att de orsakar problem med matspjälkningen eller andra komplikationer.

Det är viktigt att notera att alla typer av tumörer i skenbenet inte behöver vara cancer. I vissa fall kan det råda osäkerhet kring om en tumör är god- eller elakartad, och ytterligare undersökningar kan behövas för att fastställa diagnosen. Om du har oro för någon typ av tumör i skenbenet rekommenderar vi dig att söka medicinsk hjälp så snart som möjligt.

Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

'Rectal Neoplasms' er en samlebetegnelse for abnorme, voksende tilstander i det endelige del af tarmen, kaldet rektum. Disse tilstander kan være enten godartede (benigne) eller ondartede (maligne), og de inkluderer:

1. Rektale polypper: Små, sækkeformede vævsvækstener, der vokser fra indersiden af rektum. De kan være godartede eller forstadier til cancer (præmaligne).

2. Rektal adenocarcinom: Den mest almindelige form for kræft i det endelige tarmsegment, der dannes fra glandulær epitel og vokser invasivt ind i muskler og blodkar i rektumsvæggen.

3. Rektale squamous cell carcinoma: En sjældnere form for kræft, som udvikles fra platteepithelceller i det øvre del af rektum.

4. KarciNOID tumorer: Små, langsomt voksende tumorer, der dannes fra neuroendokrine celler i rektumsvæggen. De er oftest godartede, men kan under visse omstændigheder blive ondartede.

5. Lymfomer: En sjælden form for kræft, der udvikles fra lymfatiske celler i rektumsvæggen.

6. Sarcoma: En sjælden form for kræft, der udvikles fra muskel- eller bindevævsceller i rektumsvæggen.

7. Melanom: En meget sjælden form for hudkræft, som kan spredes til rektum og andre indre organer.

Neuroendokrina tumörer (NET) är en sammanfattande benämning på en grupp sjukdomar som karaktäriseras av oregelbunden tillväxt och aktivitet hos de neuroendokrina cellerna i kroppen. Dessa celler finns utspridda i flera olika organ, men är vanligast förekommande i bukhinnan (tarmarna), lungorna, sköldkörteln och hypofysen.

NET producerar ofta olika typer av hormoner eller biogena aminer som kan orsaka specifika symtom beroende på var tumören är belägen och vilka substanser den producerar. Exempel på sådana substanser inkluderar serotonin, gastrin, insulin och glukagon.

NET kan vara välväxta (benigna) eller elakartade (maligna), och de senare kan metastasera till andra delar av kroppen. Diagnos ställs vanligen genom att undersöka blodprover och urinprov för att mäta hormon- och ämnesomsättningsprodukterna, samt med hjälp av bilddiagnostiska metoder som exempelvis scintigrafi, PET/CT eller MRI. Behandlingen kan bestå av kirurgi, läkemedelsbehandling, strålterapi och lokal behandling med kemikalier (ablation).

Adenocarcinoma, papillary, är en typ av cancer som utgår från körtliga celler och har ett speciellt tillväxtmönster med små fingerliknande projektioner (papiller). Detta kan förekomma i olika organ, men när det nämns utan ytterligare specifikation av plats tenderar det att referera till papillärt adenocarcinom i sköldkörteln (tumör i sköldkörteln).

Det är viktigt att notera att medicinska diagnoser bör ställas av kvalificerade sjukvårdspersonal efter en fullständig undersökning och analys av patientens symptom, anamnes, fysiska undersökning och eventuella komplementära tester som behövs för att fastställa diagnosen.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Karboplatin är ett läkemedel som används inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av olika typer av cancer i lungor, äggstockar och livmoder. Det tillhör en grupp av läkemedel som kallas platinasalter.

Karboplatin fungerar genom att påverka DNA i cancercellerna, vilket orsakar skador som kan leda till celldöd. När karboplatin kommer in i cellerna bildar det en kemisk bindning med DNA-strängarna och förhindrar därmed att DNA repareras korrekt. Detta leder till att cancercellerna slutligen dör.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion under en viss tidsperiod, ofta tillsammans med andra cancerläkemedel som ökar dess verkan. Som med alla läkemedel kan karboplatin ha biverkningar och komplikationer, såsom illamående, kräkningar, förlust av hårfärg och potential risk för infektion på grund av minskad rödvitblodsbildning. Dessa biverkningar behandlas ofta med andra läkemedel eller genom att justera dosen karboplatin.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Keratin-6 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och är huvudsakligen beläget i vår hud och naglar. Det finns i flera varianter, bland annat Keratin-6a, Keratin-6b och Keratin-6c. Dessa proteiner produceras av olika sorters keratinocyter i huden och spelar en viktig roll vid till exempel sårvävning och ämnesomsättningen i huden.

Keratin-6a och Keratin-6b produceras huvudsakligen av keratinocyter i basalcellskiktet, det vill säga den innersta celllagen i epidermis (hudens yttre lag). Dessa varianter är involverade i att stödja celldelningen och tillväxten hos keratinocyterna.

Keratin-6c produceras istället av keratinocyter i spinnskiktet, det vill säga den yttre celllagen i epidermis. Detta protein är involverat i att stödja ämnesomsättningen och försvara huden mot skada.

I allmänhet bidrar keratin-6 till att ge mekanisk styrka, elasticitet och integritet till huden och naglarna.

Terapeutisk kemoembolisering (TACE) är en invasiv behandlingsmetod inom onkologi där ett katetersonder introduceras i blodkärlen för att nå tumörernas blodförsörjning. Genom denna metod kan läkemedel, oftast kemoterapeutika, och små partiklar injiceras direkt till tumören för att på så sätt minska dess blodförsörjning och därmed dess tillväxt.

Den terapeutiska effekten av TACE beror på flera faktorer, däribland typen och storleken på tumören, läkemedlets egenskaper samt dos och partikelstorleken som används under proceduren. TACE kan vara en effektiv behandlingsmetod för patienter med primärt levercancer (hepatocellulär carcinom) eller metastaser till levern, särskilt om de inte är kandidater för kirurgisk behandling.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Paklitaxel är ett preparat som används inom medicinen, mer specifikt inom onkologin. Det är en typ av kemoterapi som tillhör gruppen taxaner och verkar genom att störa cellcykeln i cancerceller och på så sätt förhindra deras vidare delning och växt.

Paklitaxel används vanligen för behandling av olika typer av cancer, till exempel bröstcancer, äggstockscancer och lungcancer. Preparatet ges ofta i kombination med andra läkemedel och kan administreras via intravenös infusion.

Sidan påverkar även normala celler i kroppen, men dessa har vanligen en bättre förmåga att reparera sig själva efter behandlingen än cancercellerna. Vid användning av paklitaxel kan det uppstå biverkningar som diarré, illamående, kräkningar och försämrad blodbild. Dessa biverkningar behandlas vanligen med andra läkemedel eller genom att justera dosen paklitaxel.

Läkemedelstillförsel, även kallat medicineringsschema eller medicinsk behandling, är en individuell plan för intaget av läkemedel. Det inkluderar information om vilka läkemedel som ska tas, doseringen, taktdelningen (hur ofta per dag), varaktigheten och eventuella speciella instruktioner eller varningar.

Läkemedelstillförselscheman är viktiga för att säkerställa att patienten får rätt läkemedel i rätt dos och till rätt tid, för att uppnå den terapeutiska effekten och undvika biverkningar eller komplikationer. De kan vara skrivna av läkare, apotekare eller sjuksköterskor och delas ut till patienten tillsammans med ett recept eller vid en kontrollbesök.

Det är viktigt att följa läkemedelstillförselschemat noga och inte avvika från instruktionerna utan att först diskutera det med vården, eftersom det kan ha allvarliga konsekvenser för patientens hälsa.

"Experimentell brösttumör" är inte en etablerad medicinsk diagnos. Begreppet kan dock avse forskning relaterad till att skapa eller manipulera tumörer i brösten för att undersöka deras beteende, svar på behandling och andra aspekter av cancerbiologin. Detta görs ofta genom att använda djurmodeller, cellkulturer eller andra prekliniska modeller.

Experimentell forskning inom området bröstcancer kan handla om att undersöka olika typer av behandlingar, såsom cellterapi, immunterapi, targeted therapies och andra innovativa behandlingsmetoder. Forskningen kan även fokusera på att försöka förstå cancerutvecklingen, tillväxten och spridningen av tumörer i brösten, samt på att undersöka riskfaktorer och skyddsfaktorer för bröstcancer.

Det är viktigt att notera att experimentell forskning inte direkt appliceras på människor och att det krävs ytterligare studier och kliniska prövningar innan nya behandlingsmetoder kan användas i klinisk praxis.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

Iodradioisotoper är radioaktiva isotoper av grundämnet jod. Jod är ett essentialt spårämne för människan och ingår i till exempel sköldkörtelhormonerna. I medicinskt syfte används ofta jodradioisotopen I-131 som terapi vid behandling av sjukdomar som påverkar sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer.

I-131 har en halveringstid på ungefär 8 dagar och emitterar betastrålning som kan förstöra cancerceller i sköldkörteln. Behandlingen med I-131 är vanligtvis smärtfritt och utförs ambulant, men efter behandlingen kan det uppstå biverkningar såsom trötthet, hosta och förändrad smakuppfattning under en tid.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

Mucin-1, även känt som MUC1, är ett transmembrant glykoprotein som uttrycks i epitelceller i många olika typer av vävnader. Det består av en extracellulär domän med hög sackaridhalt, en transmembranregion och en cytoplasmisk domän. Mucin-1 har flera funktioner, inklusive att agera som en barriär mot patogener och att hjälpa till att fuktbevara och skydda epitelcellerna. Det kan också spela en roll i cellsignalering och celldelning. I cancer kan Mucin-1 överföras till en abnormalt hög nivå, vilket kan bidra till tumörväxt och metastaser.

Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.

Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:

* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.

Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Tumörbörda (tumor burden) refererar till den totala mängden eller storleken på cancer som påträffats hos en individ. Det kan användas för att beskriva både lokal tumörväxt och spridning av cancern till andra delar av kroppen (metastaser). Tumörbördan kan mätas med olika metoder, exempelvis genom att räkna antalet tumörer eller deras volymer, eller genom att mäta mängden cancerceller i blodet eller andra kroppsvätskor.

En hög tumörbörda kan leda till allvarliga komplikationer och försämrad livskvalitet, samt öka risken för dödlig utgång av sjukdomen. Behandlingen av cancer kan också påverkas av tumörbördan, eftersom högre tumörbörda ofta kräver aggressivare behandlingsmetoder.

Vincristine är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen vinkaalkaloider. Det isoleras från växten Catharanthus roseus (tidigare kallad Vinca rosea). Vincristine verkar genom att störa cellcykeln i snabbt delande celler, vilket gör det effektivt mot cancerceller. Det används vanligen för behandling av leukemi, lymfom och hjärntumörer.

Läkemedlets exakta mekanism innebär att det stör polymeriseringen av tubulin till mikrotubuli, vilket är en viktig del av cellens kärn- och celldelning. Detta leder till apoptos eller programmerad celldöd hos cancerceller.

Vincristine administreras vanligen som intravenös infusion och kan ha biverkningar såsom neuropati (skada på nerver), illamående, kräkningar, muskelvärk och förändringar i blodbilden.

Karcinom, basoskvamöst, är en form av hudcancer som utgår från de celler i huden som producerar hårtillväxt, så kallade basala celler. Detta cancertyp karaktäriseras vanligtvis av långsam tillväxt och tenderar att infiltrera grannvävnad men sprider sig sällan till andra delar av kroppen. Basalcellskarcinom är den vanligaste typen av hudcancer och orsakas ofta av överexponering för ultraviolett strålning, som exempelvis solbelysning. Behandlingen kan innefatta kirurgi, strålbehandling eller topiska behandlingar beroende på cancerns storlek, placering och omfattning.

'APUD-celler' är en äldre term som står för "Amine Precursor Uptake and Decarboxylation"-celler. Det är en grupp neuroendokrina celler som har förmågan att ta upp aminprekursorer och dekarboxylera dem till biogena aminer, såsom serotonin, dopamin och noradrenalin. Exempel på APUD-celler inkluderar cellsorter i hypofysen, sköldkörteln, lungorna, tarmarna och bukspottkörteln. Termen används inte lika ofta idag som den gjorde förr, eftersom forskningen har visat att det finns stora skillnader mellan olika typer av neuroendokrina celler.

ErbB-2, även känt som HER2/neu, är ett typ II transmembrant receptorprotein med tyrosinkinasaktivitet. Det tillhör den familjen receptorproteiner som kallas erbB-receptorer och är involverade i cellsignalering relaterad till celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellyttväxt.

ErbB-2 saknar en egen ligand och fungerar som en icke-diskriminerande partner för andra erbB-receptorer. När ErbB-2 binder till en ligand som binder till en annan erbB-receptor, leder det till dimerisering av receptorerna och aktivering av deras tyrosinkinaseaktivitet. Detta utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellcykeln, överlevnad och cellyttväxt.

Överuttryck eller mutationer i ErbB-2 kan leda till onkogenesis och cancer, särskilt bröstcancer. Cirka 20-30% av alla bröstcancertumörer har överuttryck av ErbB-2, vilket korrelerar med en mer aggressiv tumörtyp och sämre prognos. Trastuzumab (Herceptin) är ett monoklonalt antikroppsmedel som används för behandling av bröstcancer med överuttryck av ErbB-2.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

"Metastaser av okänt ursprung" refererar till en situation där cancerceller har spridits från sin ursprungliga plats i kroppen och bildat metastaser (sekundära tumörer) i andra delar av kroppen, men läkaren inte har kunnat fastställa var den ursprungliga cancertumören är belägen. Detta kan inträffa när cancercellerna har förändrat sig så mycket att de ser väldigt olika ut än normalt, vilket gör det svårt eller omöjligt att identifiera deras ursprung. Ibland kan ytterligare undersökningar och tester hjälpa till att fastställa cancersläktet, men i andra fall kan läkaren aldrig kunna fastslå var cancercellerna kommer ifrån.

Tyreoidektomi är en medicinsk term som betyder att man operativt tar bort hela sköldkörteln (thyroidea). Sköldkörteln ligger i halsområdet och producerar hormoner som reglerar bland annat ämnesomsättning, tillväxt och kroppstemperatur. Tyreoidektomin kan utföras av olika anledningar, exempelvis vid godartad eller elakartad sjukdom i sköldkörteln som inte går att behandla på annat sätt. Efter operationen behöver patienten livet ut ta substitutionsbehandling med tyreoideahormoner.

Strålbehandling, även känd som radioterapi, är en behandlingsform inom medicinen där man använder joniserande strålning för att eliminera cancerceller eller hämma deras tillväxt. Strålningen kan komma från en exteriell källa, där patienten placeras i en strålningsmaskin, eller från en interna källa, där radioaktiva substance placeras inuti patientens kropp.

Strålningens energi är tillräckligt hög för att skada cellernas DNA och förhindra celldelningen, vilket leder till död av cancerceller eller fördröjt växt. Strålbehandling kan användas som enbart behandlingsmetod eller i kombination med andra behandlingsformer, såsom kirurgi och/eller medicinsk behandling.

Det är viktigt att notera att strålbehandling inte bara påverkar cancerceller, utan kan också skada normalt vävnad runt området där strålningen ges. Modern teknologi och teknik har dock möjliggjort att strålning levereras med högre precision, vilket minskar skadan på normalt vävnad.

Single-stranded conformation polymorphism (SSCP) är en metod inom molekylärbiologi som används för att upptäcka små skillnader i DNA-sekvensen, till exempel enskilda nukleotidpolymorfismer (SNP). Metoden bygger på att en endast delvis kompletterad DNA-dubbelsträng under speciella förhållanden kan antaga olika konformationer beroende på den exakta sekvensen.

När en DNA-provssekvens delvis komplementärs hybridiseras med en referenssekvens bildas en enkelsträngad region som kan ha olika konformationer beroende på den specifika sekvensen. Dessa konformationella skillnader orsakar förändringar i den migrerande hastigheten av DNA-fragmentet under elektrofores, vilket gör att olika varianter av samma DNA-sekvens kan skiljas åt och identifieras.

SSCP är en känslig metod för mutationsdetektion och används bland annat inom cancerforskning och diagnostik, där den kan hjälpa till att upptäcka genetiska förändringar som kan vara associerade med sjukdom. Metoden har dock blivit allt mindre vanlig på senare år, då andra metoder som exempelvis DNA-sekvensering och SNP-mikroarray har blivit mer tillgängliga och kostnadseffektiva.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

'Bröst' kan i medicinsk kontext referera till både bröstkorgen som helhet, inklusive benen, musklerna och skelettet, samt de två överkroppskörten som kallas brösten eller mjölkenhörn (mammala). Brösten är en del av det reproduktiva systemet hos kvinnor och producerar näringsriktig mjölk under och efter graviditet. De består av glandulärt vävnad, fettvävnad, bindevävnad och kärl. Bröstkorgen skyddar också de viktiga organen i thoraxregionen, inklusive hjärtat, lungorna och stora blodkärlen.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

Mikrosatelliter är gentekniska markörer som består av upprepade sekvenser av nukleotider i DNA. Mikrosatellitupprepningar refererar till ett laboratorieförfarande där man isolerar och amplifierar (förökar) dessa mikrosatellitregioner med hjälp av en metod som kallas polymerask chain reaction (PCR).

Den typiska proceduren för mikrosatellitupprepning innebär följande steg:

1. DNA-extraktion: Först extraheras DNA från ett biologiskt provermaterial, till exempel blod, spott eller hår.

2. PCR-amplifiering: I denna steg används specifika primers (korta syntetiska DNA-sekvenser) som binder till ändarna av den aktuella mikrosatellitregionen. När PCR-reaktionen sker kommer polymerasen att föröka regionen mellan primerna, vilket resulterar i en stor andel av den specifika mikrosatelliten.

3. Elektrofores: Eftersom de flesta mikrosatelliter har olika upprepningstall skiljer sig deras storlek, och kan därför skiljas åt genom elektrofores i en gel (vanligtvis en agaros- eller polyacrylamidgel).

4. Visualisering: För att se de separerade banden används ofta fluorescerande markörer som fogats till primerna under PCR-amplifieringen. Genom att exponera gelen för ljus av rätt våglängd kommer markörerna att lysa upp och synliggöra banden i en gel-bild.

Mikrosatellitupprepningar används ofta inom forskning och diagnostik, exempelvis för att studera genetisk variation, släktskap och evolution, eller för att identifiera individer inom rättsmedicin.

'Käkhåletumörer', även kända som sinus pilonidalis tumörer eller kryptider, är abnorma vävnadsformationer som bildas i det perianala området, närmare bestämt i det lilla hålrummet (käkhålet) som finns mellan anus och stjärtbenet. Dessa tumörer kan vara både ickecancerösa (benigna) och cancerösa (maligna).

De flesta käkhåletumörerna är benigna och består av hårfollikelinflammation, infektion eller cystbildning. Ibland kan en ingrown hair (ingjuten hår) leda till en infektion och bildandet av en abscess eller en pilonidal cyst. Dessa tumörer kan vara små och orsaka obehag eller stora nog för att pressa på nerver och muskler i området, vilket kan leda till smärta och svullnad.

I sällsynta fall kan käkhåletumörer bli cancerösa och utvecklas till en malig nedscending primär epitelial tumör (PET). Dessa tumörer är mycket ovanliga, men de kan vara aggressiva och leda till lokala infiltrationer och metastaser.

Det är viktigt att söka medicinsk behandling om man upplever smärta, svullnad eller annan obehag i det perianala området. Behandlingen kan bestå av antibiotika, dränering av abscesser eller kirurgiskt avlägsnande av tumörerna.

Keratin-5 är ett protein som tillhör typ I keratinfamiljen och är en huvudbeståndsdel i de intermediära filamenten hos epitelceller. Keratin-5 bildar komplex tillsammans med keratin-14 och de två proteinkomplexen utgör basalmembranet i flera typer av epitel, till exempel hudens yttre lagret och slemhinnor. Keratin-5 är viktigt för cellernas mekaniska styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och skada. Vid defekter i keratin-5 kan sjukdomar som exempelvis epidermolysis bullosa simplex uppstå.

Multivariabelanalys (MVA) är ett samlingsbegrepp för statistiska metoder som används när man studerar relationen mellan två eller flera variabler samtidigt. MVA används ofta inom epidemiologi, klinisk forskning och biostatistik för att undersöka hur olika faktorer påverkar ett visst utfall, till exempel en sjukdom. Genom att ta hänsyn till flera variabler samtidigt kan man få en mer komplex bild av de faktorer som påverkar utgången och hur de relaterar till varandra.

Exempel på metoder inom MVA är logistisk regression, Cox-regression, linjär diskriminantanalys och faktorellanalyser. Dessa metoder kan användas för att undersöka samband mellan variabler, förutsäga risker och utfall samt gruppera observationer baserat på deras gemensamma egenskaper.

Det är viktigt att vara medveten om att MVA-metoder kan vara känsliga för felkällor som multikollinearitet, interaktion mellan variabler och överanpassning. Dessa aspekter bör tas hänsyn till vid analysen för att säkerställa att resultaten är robusta och reproducerbara.

Cyklinberoendekinashämmare p16, även känd som CDK4/6-hämmare, är en grupp av medikament som används inom cancerbehandling. Dessa mediciner fungerar genom att hämma en specifik typ av protein, cyklinberoende kinaser (CDK), som spelar en viktig roll i cellcykeln och celldelningen.

Proteinet p16 är en tumörsuppressor som reglerar CDK4/6-aktiviteten genom att hämma deras förmåga att fosforylera (och därmed aktivera) proteinet Rb. När p16 är överaktivt eller när CDK4/6 är överaktiva kan cellcykeln fortsätta oregelbundet, vilket kan leda till onormal celldelning och cancerutveckling.

CDK4/6-hämmare används som en form av targeted therapy (målinriktad terapi) för att behandla vissa typer av cancer, särskilt bröstcancer och äggstockscancer. Genom att hämma CDK4/6 hämmas cellcykeln och celldelningen, vilket kan leda till att tumören stoppar sin tillväxt eller till och med minskar i storlek.

Exempel på CDK4/6-hämmare är palbociclib (Ibrance), ribociclib (Kisqali) och abemaciclib (Verzenio). Dessa mediciner ges vanligen som tablett och används tillsammans med andra cancerbehandlingar, såsom hormonterapi eller kemoterapi.

Kamptecin är ett starkt kemoterapeutiskt läkemedel som används i behandlingen av cancer. Det är en naturligt förekommande substans som isoleras från växten Camptotheca acuminata.

Kamptecin fungerar genom att hämma en specifik typ av enzym, topoisomeras I, som är involverat i DNA-replikationen och transkriptionen i cancerceller. Genom att hindra denna process kan kamptecin orsaka död av cancerceller.

Det finns två formler av kamptecin som används inom medicinen: irinotecan och topotecan. Dessa läkemedel ges vanligen intravenöst och används ofta i kombination med andra behandlingar, såsom strålbehandling eller andra kemoterapeutika.

Även om kamptecin har visat sig vara effektivt inom cancerbehandling, kan det också orsaka allvarliga biverkningar, såsom diarré, illamående och minskad röda blodkroppar. Dessa biverkningar behandlas vanligen med andra läkemedel eller genom att justera dosen av kamptecin.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

'Papillomaviridae' är en familj av små, dubbelsträngade DNA-virus som infekterar däggdjursceller. Virusen i denna familj orsakar vanligen infektioner i hud och slemhinnor och kan leda till olika typer av sjukdomar, framför allt olika former av papillom (vanligtvis benägnade som vårtor eller polypbildningar).

Många papillomvirusstammar är associerade med allvarliga sjukdomar, såsom cancer i underlivet hos kvinnor (cervixcancer) och i svalget hos både män och kvinnor (svalg- och andningsvägscancer). Det finns över 200 kända typer av papillomvirus, varav flera är cancerogena.

Papillomviruset sprids vanligen genom direkt kontakt mellan hud eller slemhinor, ofta vid sexuella kontakter. Vissa typer av papillomvirus kan också spridas via ytor som är kontaminerade med viruset, såsom till exempel handtag, duschar och toaletter.

Det finns inga behandlingar som botar infektionen med papillomvirus, men det går att behandla de symtom som kan uppstå, till exempel vårtor eller polypbildningar. Vaccin mot vissa typer av papillomvirus finns också tillgängliga och rekommenderas ofta för barn och unga i många länder.

En finnålsbiopsi är en medicinsk undersökningsmetod där en tunn, böjlig tub (finnål) införs genom huden och under vägledning av ultraljud eller röntgenledning placeras i en av de små lymfkörtlarna som finns i halsen, armhålan eller ljumsken. Biopsian får sedan tas för att undersöka om det finns cancer- eller annan sjukdomsaktivitet i lymfkörteln. Finnålsbiopsi är en mindre invasiv metod jämfört med en öppen kirurgisk biopsi och ger ofta tillräcklig information för att ställa en diagnos.

Läkemedelsresistens (eller "drug resistance") är ett medicinskt fenomen där sjukdomsframkallande agenter, som bakterier eller virus, blir mindre känsliga eller helt oemottagliga för läkemedel som tidigare varit verksamma mot dem. Detta kan inträffa genom olika mekanismer, till exempel mutationer i de mikroorganismers gener som kodar för proteiner som är involverade i läkemedlets verkningsmekanism eller förändringar i cellytan som förhindrar att läkemedlet kan nå sitt mål.

Läkemedelsresistens kan vara en naturlig förekomst hos vissa mikroorganismer, men kan också utvecklas under behandling med läkemedel som påverkar deras tillväxt eller överlevnad. Ofta är det ett resultat av selektionstryck från användning av antibiotika och andra antimikrobiella läkemedel, där de mest resistenta individerna överlever och reproducerar sig.

Läkemedelsresistens kan ha allvarliga konsekvenser för den individuella patienten och på populationsnivå, eftersom det kan leda till att behandlingen av infektioner blir svårare eller omöjlig. Det kan också öka risken för komplikationer, sjukhusvistelser och dödlighet. Därför är det viktigt att begränsa användningen av antibiotika till nödvändiga fall och att följa riktlinjer för antibiotikabehandling för att minska risken för utveckling av resistens.

Adenocarcinoma, bronchioloalveolar, är en typ av lungcancer som utgår från de små luftvägarna (bronkioler och alveoler) i lungorna. Detta cancertyp kännetecknas av att tumöcellerna växer längs med de luftvägsväggar och kan bilda flera, skilda tumörfoci i samma lunga. Bronchioloalveolär adenocarcinom är numera mer korrekt känt som "adenocarcinoma in situ" eller "minimalt invasivt adenocarcinom". Detta cancertyp har ofta en bättre prognos jämfört med andra typer av lungcancer.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

'Experimentella levertumörer' refererer til forskningsrelaterede modelleringssystemer, der bruges i studier af leverpatologi og cancerforskning. Disse modeller inkluderer ofte genetisk modificerede mus eller cellulær cultivation, hvor forskellige genetiske ændringer implementeres for at udnytte mekanistiske processer i levercancerens udvikling og progression.

Experimentelle levertumørmodeller kan opdeles i to store kategorier: in vitro-modeller (cellulær cultivation) og in vivo-modeller (dyr). In vitro-modeller omfatter todimensionelle monokulturer, co-kulturer, spheroider og organoider, der giver mulighed for at undersøge cellemekanismer på molekylært niveau. I modsætning hertil tillader in vivo-modeller observationen af levertumørs udvikling i et levende system med potentiale for at efterligne den spredning og invasivitet, der ses hos kliniske levercancere.

Det er vigtigt at notere, at selvom disse modeller bidrager betydeligt til vores forståelse af leverpatologi og cancerbiologi, kan de ikke efterligne alle aspekter af den menneskelige sygdom. Derfor bør resultater fra disse studier bekræftes i yderligere forskning, herunder kliniske prøver, før de kan anvendes til at udvikle nye diagnostiske eller terapeutiske strategier.

Pankreaskarcinom, duktalt, också känt som duktal adenocarcinom, är en typ av cancer som utgår från den del av bukspjälsdrüsen (pancreas) som producerar enzymer för matspjälkningen. Detta är den vanligaste formen av pankreascancer och utgör ungefär 85-90% av alla fall. Duktalt pankreascancer börjar ofta i de små gångarna (duktus) som transporterar enzymer och andra sekretioner från bukspjälsdrüsen till tarmen.

Cancern växer vanligtvis långsamt, men den kan ändå sprida sig tidigt till omgivande vävnader och lymfkörtlar samt metastasera till avlägsna delar av kroppen, särskilt levern och lungorna. Symptomen på duktalt pankreascancer kan vara vaga och inkluderar viktminskning, magsmärtor, illamående, kräkningar, förstoppning och gulsot (icterus). Diagnos ställs vanligtvis genom en kombination av bilddiagnostik, som computed tomography (CT) eller magnetic resonance imaging (MRI), och biopsi. Behandlingen består ofta av kirurgiskt ingrepp, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.

Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.

'Binjurebarkstumörer' refererar till abnorma tillväxtor i binjurarnas bark (cortex), som består av specialiserade celler som producerar hormoner. Binjurebarkstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenomer, medan de elakartade benämnas adenocarcinomer.

Adenomer är vanligtvis små, icke-kräftliknande tillväxtor som inte sprider sig till andra delar av kroppen. De kan dock producera höga nivåer av binjurehormoner och orsaka symptom som Cushings syndrom eller Conns syndrom.

Adenocarcinomer är sällsynta, men mycket allvarliga former av binjurebarkscancer. De växer snabbt och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på adenocarcinom inkluderar vanligtvis buksmärta, viktminskning, feber och svettningar.

Behandlingen för binjurebarkstumörer kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller mediciner som minskar produktionen av binjurehormoner. Prognosen beror på typen, storleken och spridningen av tumören vid diagnos.

'Vulvatumör' är ett samlingsbegrepp för olika typer av god- och elakartade tumörer (cancer) som kan uppstå i vulvan, det yttre könsorganet hos kvinnan. Det kan exempelvis röra sig om basalcellskarcinom, squamoscelld cancer, melanom, Pagets sjukdom och diverse sarkomer. Symtom som kan vara tecken på en vulvatumör innefattar rodnad, svullnad, irritation, smärta, blödning eller utflöde från slidan samt förändringar i huden eller slemhinnan, exempelvis knölar, vårtor eller ulcerationer. Det är viktigt att uppsöka läkare om någon av dessa tecken och symptom uppstår, eftersom tidig behandling kan förbättra prognosen betydligt.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

I en medicinsk kontext refererer et **onkogen** til et gen som under normale forhold hjælper med at regulere cellers vækst og deling, men som kan blive muteret eller overaktivt udtrykt, hvilket fører til u kontrolleret cellevækst og dermed kan føre til kræft.

Onkogener dannes ofte ved genmutationer, enten som en del af arvelige sygdomme eller som en konsekvens af skade på DNA, for eksempel som følge af eksponering for kemiske stoffer, stråling eller andre miljøfaktorer. Når et onkogen er aktiveret, kan det sende fejlagtige signaler, der får cellen til at vokse og dele sig uforholdsmæssigt hurtigt, hvilket kan resultere i en tumor.

Det bør bemærkes, at onkogener ikke er ensbetydende med kræft, da mange mennesker har muterede onkogener uden at udvikle kræft. Derudover kan visse typer kræft udvikles uden at der er tale om en ændring i et onkogen.

Strålbehandlingsdos definieras som mängden ioniserande strålning som absorberats av ett preparat eller levande vävnad under en given tid. Dosen mäts vanligtvis i Gray (Gy), där 1 Gy är lika med absorptionen av 1 Joule av energi per kilogram. I klinisk medicinsk kontext, används ofta ekvivalentdos som en bättre indikator på biologisk skada, som mäts i Sievert (Sv). Strålbehandlingsdosen är en viktig variabel i strålterapi för cancerbehandling och måste balanseras mot potentialen för skador på normalt vävnad.

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

En kromosomdeletion är ett medicinskt tillstånd där en del av en kromosom saknas. Detta orsakas vanligtvis under meiosen, den cellulära processen då könsceller bildas, när en bit av en kromosom avlägsnas av misstag. Deletionerna kan vara mycket små och omfatta endast ett litet antal gener eller vara stora och omfatta stora delar av kromosomen.

Deletioner på autosomer (icke-könskromosomer) kan leda till olika grader av developmentella rubbningar, beroende på storleken och platsen för deletionen. Små deletioner kan vara asymptomatiska eller orsaka milda till måttliga problem, medan större deletioner ofta orsakar allvarligare problem som till exempel mentala retardation, missbildningar och ökad risk för sjukdomar.

Deletioner på köns kromosomer (X- och Y-kromosomer) kan också leda till olika grader av developmentella problem och könsspecifika tillstånd, såsom Klinefelters syndrom och Turners syndrom.

Pneumonectomi är en typ av thoraxkirurgi (bröstkorgschirurgi) som innebär att hela lungan på ena sidan av bröstet tas bort. Orsaken kan vara cancer eller annan allvarlig lungsjukdom. Operationen utförs under allmänt anestesi och kräver ofta ett tillfrisknande på flera veckor efteråt. Efter operationen behöver patienten vanligen andningsövningar för att stärka andningsmuskulaturen.

Orofarynxtumörer är cancerartade sjukdomar som utgår från slemhinnan eller brosk i munhålan (oralfarynx), inklusive läpparna, hårda och mjuka gommen, tungan, gomspidor och kindbäcken. Det kan vara både maligna (cancer) och benigne (godartade) tumörer. De flesta orofarynxtumörerna är maliga och kategoriseras som squamösa cellcancer, vilket innebär att de utgår från platta epitelceller i slemhinnan. Faktorer såsom tobaksrökning, alkoholkonsumtion och human papillomavirus (HPV) infektion ökar risken för att utveckla orofarynxtumörer.

Neuroendokrina celler är speciella celler som fungerar som ett bindemedel mellan nervsystemet och endokrina systemet. De återfinns i flera olika delar av kroppen, inklusive hjärnan, tarmarna och bukspottkörteln. Neuroendokrina celler har förmågan att producera och sekretera neuropeptider och hormoner som kan påverka cellernas funktion och aktivitet i närliggande vävnader eller vid längre avstånd genom blodomloppet. Dessa celler kommunicerar med varandra och med andra typer av celler genom att släppa ut signalsubstanser som binder till receptorer på målcellernas yta. Neuroendokrina celler spelar därför en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hungerkontroll, sömn-vakenhetscykel, stressrespons och reproduktiv hälsa.

SIADH står för "Syndrome of Inappropriate Antidiuretic Hormone secretion" och är ett endokrint syndrom som orsakas av överdrivet utsöndring av antidiuretiskt hormon (ADH) från neurohypofysen i hjärnan. Detta leder till en ökad vattenåterupptagning i njurarna och en minskad urinproduktion, vilket kan leda till ödem och elektrolytbrist, särskilt natriumbrist (hyponatremi).

Symptomen på SIADH kan variera beroende på graden av hyponatremi och kan inkludera illamående, kräkningar, huvudvärk, yrsel, förvirring, apati, konfusion, letargi, muskelkramp och i allvarliga fall till och med koma.

SIADH kan ha många olika orsaker, såsom tumörer, infektioner, lunginflammation, trauma, operationer, mediciner och andra sjukdomar som påverkar hjärnan eller njurarna. Behandlingen av SIADH beror på dess underliggande orsak och kan innebära vattentrycksförändring, restriktion av vattenintaget, behandling av underliggande sjukdom eller i vissa fall mediciner som minskar ADH-utsöndringen.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

En skallröntgen, även känd som huvud- eller cranieventrikelografi, är ett röntgenundersök av hjässan och skallen. Det används vanligtvis för att undersöka skallbenen, läppen och tinningbenen samt eventuella skada på hjärnan eller andra strukturer inne i skallen.

Under ett skallröntgen placeras patientens huvud i en speciell röntgenmaskin som tar flera bilder från olika vinklar. Detta ger radiologen möjlighet att se skallbenen och andra strukturer inifrån skallen i detalj, vilket kan hjälpa till att diagnostisera diverse sjukdomar eller skador som exempelvis skallfrakturer, tumörer eller blodansamlingar.

Skallröntgen är ett relativt enkelt och snabbt sätt att undersöka huvudet, men det ger endast tvådimensionella bilder och kan därför vara mindre precist än andra avancerare avbildningsmetoder som exempelvis datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT).

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

Fluorouracil är ett cancerläkemedel som tillhör gruppen antimetaboliter. Det används vanligen för att behandla carcinom, en typ av cancer som bildas i skinn- eller slemhinnesceller. Fluorouracil fungerar genom att hämta cellernas förmåga att dela och växa, vilket stoppar cancerns tillväxt.

Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som en salva som appliceras direkt på huden. Några av de vanliga biverkningarna av fluorouracil inkluderar illamående, kräkningar, diarré, hudirritation och munulcerationer.

Det är viktigt att notera att fluorouracil kan vara toxiskt i höga doser och bör endast användas under en läkares övervakning.

Kalcitonin är ett hormon som produceras i thyroidea-körteln, som är en del av endokrina systemet. Hormonet hjälper till att reglera kalciumnivåerna i blodet genom att verka på ben-, njur- och tarmvävnader. När blodets kalciumnivåer ökar, svarar C-celler i thyroidea-körteln genom att utsöndra mer kalcitonin. Detta orsakar en minskad aktivitet hos osteoklaster (celler som bryter ner benvävnad) och en ökad aktivitet hos osteoblaster (celler som bygger upp benvävnad), vilket leder till att mer kalcium lagras i benen och mindre finns i blodet. Kalcitonin sänker även nedabsorptionen av kalcium i tarmen och ökar utsöndringen av kalcium via njurarna. Dessutom har det antiinflammatoriska egenskaper och kan användas för att behandla smärta orsakad av cancer i benvävnad.

Chemoradiotherapy, även känt som kemoradioterapi, är en behandlingsform som kombinerar kemoterapi (läkemedelsbehandling) och strålterapi (bestrålning) för att behandla cancer. Kemoterapeutika används för att förstöra eller störa cellernas förmåga att dela sig, medan strålterapi använder högenergipartiklar eller elektromagnetisk strålning för att skada DNA i cancerceller och på så sätt stoppa deras tillväxt och förökning.

Denna kombinerade behandlingsform kan vara mer effektiv än antingen kemoterapi eller strålterapi ensamma, eftersom de två typerna av behandling kompletterar varandra på olika sätt. Kemoterapeutika kan öka cellernas känslighet för strålning, vilket gör att lägre doser strålning kan användas och minskar därmed biverkningarna. Strålterapi kan hjälpa till att lokaliserat förstöra cancerceller och reducera risken för lokal återfallsrisk efter kirurgi eller kemoterapi.

Chemoradiotherapy används ofta vid behandling av olika typer av cancer, inklusive huvud-halscancer, lungcancer, strupcancer och analcancer. Behandlingsschemat kan variera beroende på typen av cancer, dess utbredning och patientens allmänna hälsotillstånd.

'Hyperplasi' är inom medicinen ett tillstånd där det förekommer ökat celltal i en viss vävnad eller organ. Detta orsakas vanligtvis av en förhöjd stimulans på celldelning, ofta som svar på en patologisk process eller en endokrin störning. Hyperplasi kan vara reversibel om orsaken till den tar borts, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnads- eller organsväxt och öka risken för cancerutveckling.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Bronkoskopi är en medicinsk undersökningsmetod där en flexibel, belyst tub som kallas bronkoskop leds ner i luftvägarna (bronker) genom näsan eller munnen. Bronkoskopi används för att inspektera luftvägarnas inre ytor, t.ex. för att söka efter skador, inflammationer, tumörer eller andra abnormaliteter. Metoden kan också användas för att ta prover (t.ex. kroppsvätskor eller vävnadsprover) eller utföra vissa behandlingar direkt i luftvägarna, såsom att avlägsna främmande föremål eller tarmera varsemliganden.

Estrogenreceptorer (ER) är proteiner som finns inne i eller på cellens yta och binder specifikt till östrogener, vilket är en typ av sexuell hormon. När ett estrogennukleotid binder till ER aktiveras receptorn, vilket leder till att genuttryck och celldifferentiering påverkas. Detta process är viktig för regleringen av celltillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och homeostas i reproduktiva organ, men även i andra typer av vävnader som ben, hjärta och hjärna.

Det finns två huvudsakliga typer av estrogenreceptorer: ERα och ERβ, båda tillhör superfamiljen av nukleära receptorer. ERα och ERβ har olika funktioner och förekommer i olika proportioner i olika vävnader. ERα är vanligare i reproduktiva organ, medan ERβ är vanligare i andra typer av vävnader som lever, lungor och prostatakörtel.

Estrogenreceptorer spelar en viktig roll i patofysiologiska processer såsom cancerutveckling, där östrogenreceptorpositiv bröstcancer är den vanligaste formen av bröstcancer hos kvinnor. Behandling med antiöstrogener är ett vanligt behandlingsalternativ för ER-positiv bröstcancer.

Fenylureaföreningar är en grupp kemiska föreningar som innehåller en fenylgrupp och en ureagrupp. Dessa föreningar används främst inom medicinen för att behandla typ 2-diabetes, då de verkar genom att öka insöndringen av insulin från bukspottkörteln. Exempel på fenylureaföreningar som används som diabetesmediciner är glibenclamid och gliclazid. Det är viktigt att notera att dessa läkemedel kan ha biverkningar och inte bör användas utan läkares rekommendation.

Neoplasm grading er en klassifisering av hvor ulike cellene i en neoplasme (en abnormal vokst eller svulst) ser ut under mikroskopi. Graden gir en ide om hvor aggressivt en tumor kan være og hvor stor sannsynligheten er for at den vil vokse, invadere omkringende veskel og sprede seg (metastaserer) til andre deler av kroppen.

Grading skjer vanligvis ved å analysere cellene i en biopsi- eller operasjonsprøve i et laboratorium. Graderingsskalaen varierer mellom forskjellige typer av neoplasmer, men de fleste systemer inkluderer følgende kriterier:

1. Cellevisning (pleiomorfi): Hvor meget forskjellig ser cellene ut fra hverandre? Hvor mange forskjellige typer celler er tilstede?
2. Celldeling (mitoser): Hvor mange celldelinger kan observeres under mikroskopet? Hvor mange av cellene deler seg aktivt?
3. Kjerneforandringer: Er kjernene forstore eller forvredne? Er der noen abnormiteter i kjernens struktur, som kan vise på skade eller mutasjon?
4. Nekrose (død cellemasse): Er det noen områder der celler dør og brytes ned? Hvor stor er arealet som er berørt av nekrose?

Grading-skalaene kan variere mellom en skala på 1 til 3 eller 1 til 4, hvor lavere grader indikerer mindre aggressivitet og høyere grader indikerer større aggressivitet. I noen systemer kan det være annerledes, så det er viktig å lese opp om grading-skalaen som er brukt for den spesifikke type kraftfullt kreft.

Grading av kravtumorer kan hjelpe med å forutsi hvor aggressiv en tumor vil være og hvilken behandling som vil være mest effektiv. Høyere grader kan indikere at en tumor er mer sannsynlig å spre seg (metastaserer) og kan kreve en mer aggressiv behandling, for eksempel kirurgi, strålebehandling eller kjemoterapi. Lavere grader kan være mindre aggressive og kunne behandles med mindre invasive metoder, som fjerning av tumoren alene.

Grading er et viktig verktøy for å forstå hvor aggressiv en kravtumor er og hvilken type behandling som vil være mest effektiv. Det kan også hjelpe med å forutsi prognosen for pasienten, selv om det ikke alltid er en perfekt forutsigelse. Grading bør aldri brukes alene for å stille diagnosen på en kravtumor og skal kombineres med andre undersøkelser som f.eks. histopatologi, bildediagnostikk og klinisk evaluering.

"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

Paraneoplastisk cerebellär degeneration (PCD) är ett sällsynt tillstånd där patienten utvecklar neurologiska symtom orsakade av en autoimmun reaktion mot tumörer i kroppen. Detta sker när antikroppar som produceras för att bekämpa cancercellerna istället attackerar hjärnbarken (cerebellum) och orsakar en degeneration av nervcellerna där.

PCD kan föregå diagnosen av underliggande cancer eller uppstå samtidigt som cancer. Det är vanligtast associerat med tumörer i lungorna, bröstet, ovarierna och tungan. Symtomen på PCD inkluderar koordinationssvårigheter, sluddrighet i talet, svårigheter att gå och balansera samt nystagmus (osäker blickrörelse).

Det är viktigt att diagnostisera PCD tidigt och behandla underliggande cancer för att förhindra fortsatt skada på hjärnbarken. Behandlingen av PCD kan innebära immunosuppressiva läkemedel, men prognosen är ofta dålig eftersom skadan på nervcellerna i hjärnbarken kan vara irreversibel.

En gallgångstumör är en ovanlig sorts tumör som utvecklas i gallgångarna, de smala rörleden som för bilevätska från levern till tarmen. Gallgångstumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga gallgångstumörer är cancer och de flesta fall av gallgångstumörer är av den maliga typen.

Gallgångscancer, även känd som kloridkarzinom eller gallgångscelligcancer, är den vanligaste formen av elakartig gallgångstumör. Den utvecklas oftast i de små grenarna av gallgångarna och kan vara svår att upptäcka på tidigt stadium eftersom den sällan orsakar några symtom. När tumören växer kan den blockera gallgångarna, vilket kan leda till gulsot (icterus), smärta i överkroppen och mag-tarmsymtom som illamående och kräkningar.

Andra typer av elakartiga gallgångstumörer inkluderar adenocarcinom, sarcom och lymfom. Godartade gallgångstumörer är ovanliga, men kan innefatta papillä cystadenom och mukösa cystadenom.

Behandlingen för gallgångstumörer beror på typen av tumör, dess storlek och om det har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Jättetcellskarcinom (Giant Cell Carcinoma) är en sällsynt och aggressiv typ av lungcancer. Det kännetecknas av onormala celler som bildar stora klumpar eller knölar, så kallade "jätteceller". Dessa celler kan se ut på olika sätt, men de flesta har många kärnor och ett myller av mitokondrier. Jättetcellskarcinom tenderar att växa snabbt och sprida sig snart till andra delar av kroppen. Detta gör sjukdomen svår behandla och prognosen är oftast sämre än för andra typer av lungcancer.

'Urinvägstumörer' är en övergripande benämning på olika typer av cancersjukdomar som utvecklas i urintransportsystemet. Detta inkluderar nedre delen av urinblåsan, urinledare (uretr), urinsäckarna och njurarnas bägarceller (neyron).

Det finns två huvudsakliga typer av urinvägstumörer:

1. Urothelial carcinoma (UC): Den vanligaste typen av urinvägstumör, även känd som transitional cell carcinoma (TCC). Den utvecklas från de celler som bildar det yttre lagret i urinblåsan och urinledarna. UC kan vara icke-invasivt, när cancercellerna är begränsade till ytan av blåsan eller urinledaren, eller invasivt, när cancercellerna har penetrerat djupare lagren i vävnaden.

2. Renal cell carcinoma (RCC): Den vanligaste typen av njurcancer. RCC utvecklas från de celler som bildar tubulära strukturer inne i njuren, där urinen bildas och transporteras. Det finns flera undertyper av RCC, med clear cell carcinoma som den vanligaste.

Andra sällsyre typer av urinvägstumörer inkluderar squamous cell carcinoma, adenocarcinoma och sarcoma.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Niacinamid, också känt som nicotinamid, är den aktiva formen av vitamin B3 och är viktigt för cellers energiproduktion, DNA-reparation och andningsprocesser. Det fungerar också som en antioxidant och hjälper till att reducera inflammation i kroppen.

Niacinamid används ofta som ett komplement till behandlingen av akne, rosacea, hyperpigmentering och andra hudtillstånd. Det kan också användas för att minska risken för hjärt-kärlsjukdomar och diabetes genom att sänka kolesterolnivåerna i blodet.

Liksom med alla komplement och läkemedel bör ni prata med din läkare eller apotekare före användning av niacinamid för att diskutera potentiala risker och fördelar, speciellt om du har några hälsoproblem eller tar andra mediciner.

I'm sorry for the confusion, but "myc-gener" is not a recognized medical term in English. It seems like there might be a typo or a misunderstanding of the terminology. If you meant to ask about "Myc" in the context of oncology, it typically refers to the Myc gene or protein, which can play a role in the development and progression of certain types of cancer when it is overexpressed or mutated.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to help further!

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

'Papillom' är ett medicinskt term som hänvisar till en benign (godartad) vävnadsöverväxt eller tumör med fingerliknande utskott. Ordet kommer från latinets 'papilla', vilket betyder liten, knölformad struktur.

I medicinsk kontext används ofta termen papillom för att beskriva en speciell typ av benign tumör som bildas i skiv- eller platt epitelgeweben, till exempel huden eller slemhinnor. Dessa tumörer kallas papillomer och kan vara associerade med olika infektioner, såsom humana papillomvirus (HPV).

Exempel på papillomer inkluderar vanliga vårtor, som orsakas av HPV-infektion, och är oftast ofarliga. Vissa typer av HPV-relaterade papillomer kan dock öka risken för cancerutveckling i specifika områden, till exempel livmoderhalscancer vid infektion med högrisk-HPV-stammar.

"Strålbehandling, understödjande" (palliativ strålbehandling) är en typ av cancerbehandling som används för att lindra symtom och förbättra kvaliteten på livet för patienter med obotlig cancer. Denna behandlingsform har inte till syfte att bota cancern eller förlänga patientens liv, utan istället att minska smärta, andningssvårigheter, blödningar och andra besvär som kan uppstå när cancern spridit sig.

Understödjande strålbehandling kan ges antingen externt, där strålar riktas mot tumören från utsidan, eller intern, där en radioaktiv substans placeras nära tumören. Behandlingens längd och intensitet varierar beroende på patientens individuella behov och cancertyp.

Det är viktigt att notera att understödjande strålbehandling inte är samma sak som kurativ strålbehandling, där syftet istället är att eliminera cancerceller och bota sjukdomen.

Mag-tarmstumører, også kendt som gastrointestinale stumører, er en overordnet betegnelse for forskellige typer af kræftformer, der udvikler sig i fordøjelseskanalen. Fordøjelseskanalen består af munden, spiserøret, mavesækken, tarmlederne og endetarmen.

Mag-tarmstumører kan inddeles i flere forskellige typer alt efter, hvilket væv de udvikler sig i:

1. Karci nomer (eller adenocarcinomer): Dette er den mest almindelige type mag-tarmstumør og udvikles som regel i slimhindevævet, der løber langs fordøjelseskanalen.
2. Kolorektale karci nomer: Disse stumører udvikler sig specifikt i tykkelsen og endetarmen.
3. Neuroendokrine tumorer (NET): Disse stumører dannes af de celler, der producerer hormoner og neuropeptider i fordøjelseskanalen.
4. Lymfomer: Dette er en type blodcancer, der udvikler sig i lymfevævet i tarmlederne.
5. Gastrointestinal stromale tumorer (GIST): Disse sjældne tumorer dannes af celler, der hjælper med at kontrollere muskelbevægelser i fordøjelseskanalen.

Symptomer på mag-tarmstumører kan variere alt efter stedet og typerne af tumorer, men de mest almindelige symptomer inkluderer blod i afføringen, vægttab, opkast, forstoppelse, smerter eller ubehag i maven, anemis (mangel på røde blodceller) og ændret tarmfunktion.

"Proportional hazards modeler" er en statistisk metode som oftest brukes i overvåkingsstudier for å undersøke sammenhengen mellom en eller flere uavhengige variable (som kan være kontinuerlig, binær eller kategorial) og tid til et bestemt hendelse, som regel et negativt utfall, for eksempel død eller rekuranse av en sykdom. Cox-regresjon er den mest brukte proportional hazards modellen.

I en Cox-proportional hazards model beskriver de uavhengige variablene hvor stor effekten er på sannsynligheten for at hendelsen skjer i et lite tidsinterval, holdene konstant for alle tidspunkter. Dette gjør det mulig å sammenligne risikoen mellom ulike grupper eller nivåer av en uavhengig variable over tid.

Det viktigste antagelsen i en Cox-proportional hazards model er at hazardfunksjonen for alle observasjonene har en konstant faktor som multipliserer hverandre, noe som kaller vi proportionalitet av hazarder. Dette betyr at sannsynligheten for at hendelsen skjer i et lite tidsinterval er alltid like store for to individ som har like verdier på de uavhengige variablene, selv om tidspunktet er forskjellig.

I tillegg antar vi at ingen av de uavhengige variablene har en non-linear effekt på hazardfunksjonen og at det ikke forekommer multikolinearitet mellom de uavhengige variableene. Disse antagelsene bør kontrolleres før modellen brukes til å trille konklusjoner.

I tillegg kan en Cox-proportional hazards model inneholde tidvaryende variable, som kan endre seg over tid, og stratifisering, noe som gjør at modellen ikke lenger antar proportionalitet av hazarder for alle observasjonene. Disse tilnærmingene kan være nyttige når antagelsen om proportionalitet av hazarder ikke holder.

Antibiotika används ofta som en preventiv behandling under cancerterapi, då patienten ofta har ett särskilt utsatt immunförsvar på grund av sjukdomen och/eller behandlingen. Syftet är att förhindra infektioner som kan uppstå som en komplikation till cancerbehandlingen, såsom kemoterapi eller strålbehandling.

Antibiotika är en grupp av läkemedel som används för att behandla bakterieinfektioner. De fungerar genom att döda eller hämma tillväxten hos bakterier. Det finns många olika typer av antibiotika, och de väljs ut beroende på vilken typ av bakterie som orsakar infektionen.

I samband med cancerterapi kan antibiotika ges prophylaktiskt (förebehandling) för att förhindra infektioner, eller som behandling om en infektion uppstår. Det är viktigt att använda antibiotika på rätt sätt och inte överanvända dem, eftersom det kan leda till resistens hos bakterier.

I medicinsk terminologi kan "antibiotika vid cancerterapi" definieras som:

"Användning av antibiotika som en del av behandlingen av cancerpatienter under kemoterapi eller strålbehandling, för att förebygga eller behandla bakterieinfektioner."

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Paraneoplastiska syndrom är en grupp symtom och sjukdomar som orsakas av att cancerceller producerar antikroppar eller andra substanser som påverkar kroppens normala funktion. När det gäller nervsystemet kan paraneoplastiska syndrom orsaka en rad olika symtom, beroende på vilka nerver eller delar av centrala nervsystemet som påverkas.

Exempel på paraneoplastiska syndrom i nervsystemet inkluderar:

1. Perifera neuropati: Skador på de perifera nerverna som kan orsaka känsel- eller smärtsensationsförluster, muskelsvaghet eller kramp.
2. Encefalit: Irritation och inflammation av hjärnbarken som kan orsaka symtom som huvudvärk, feber, förvirring, minnesförlust, humörsvängningar och i vissa fall till och med koma.
3. Myelopati: Skador på ryggmärgen som kan orsaka muskelsvaghet, känselbortfall eller koordinationsproblem.
4. Autonom nervsystemsskada: Skador på det autonoma nervsystemet som kan orsaka symtom som blodtrycksfall, svettningar, pupillförändringar och urinvägs- eller tarmfunktionsstörningar.
5. Limbiska encefalit: En sällsynt form av encefalit som kan orsaka förvirring, minnesförlust, humörsvängningar och i vissa fall epilepsi.

Det är viktigt att notera att paraneoplastiska syndrom inte är cancer själva, utan snarare en komplikation till följd av cancerns påverkan på kroppen. Behandlingen av paraneoplastiska syndrom inkluderar ofta behandling av underliggande cancer samt symtomatisk behandling för att lindra de både mentala och fysiska symptomen som orsakas av sjukdomen.

Bensensulfonater är sulfoniska grupper (-SO3H) som är kovalent bundna till en bensenring. De är vanligen använda som surfaktanter och skumbildare i rengöringsmedel, tvål och schampo.

Den medicinska användningen av bensensulfonater är begränsad, men de har använts som laxermedel på grund av deras förmåga att öka vattnutslaget i tarmen och stimulera tarmbewegelsen.

Exempel på medicinska produkter med bensensulfonater inkluderar:
- Dioctylsulfosuccinat (Docusate) som är ett vanligt laxermedel för mild konstipation.
- Bisacodyl (Ducolax, Correctol) som används för korttidsbehandling av svår konstipation och för att rensa tarmen innan kolonoskopi eller andra tarmundersökningar.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Kromosomavvikelsen är ett samlingsbegrepp för olika typer av avvikelser i människans kromosomer. Kromosomer är trådformade strukturer som innehåller DNA, proteiner och genetisk information. De är närvarande i alla celler i kroppen, förutom i könscellerna (spermier och ägg).

Kromosomavvikelser kan uppstå under celldelningen, då kromosomerna kopieras och delas mellan de två nya cellerna. Avvikelser kan orsakas av fel i denna process, exempelvis att kromosomer inte separeras korrekt eller att bitar av kromosomer bryts loss och byter plats med varandra.

Det finns olika typer av kromosomavvikelser:

1. Numeriska avvikelser: Detta innebär att det är för många eller för få kromosomer i cellen. Exempelvis kan en person ha tre exemplar av kromosom 21 istället för de två vanliga, vilket orsakar Down syndrom.

2. Strukturella avvikelser: Detta innebär att en del av kromosomen saknas, upprepas, har bytt plats eller är omvänt. Exempelvis kan en bit av en kromosom ha brutits loss och fastnat på en annan kromosom, vilket kallas en translokation.

Kromosomavvikelser kan leda till olika hälsoproblem, beroende på vilken typ av avvikelse det rör sig om och hur allvarlig den är. Vissa avvikelser kan orsaka missbildningar, utvecklingsstörningar, cancer eller andra sjukdomar. Andra kromosomavvikelser kan dock vara symptomlösa och påverka individen inte alls.

Radioisotopteleterapi, även kallat strålbehandling eller radioterapi, är en form av cancerbehandling där man använder sig av radioaktiva isotoper för att eliminera cancerceller. Isotoperna sänds ut strålar som skadar cellernas DNA och förhindrar dem från att dela sig och växa. Behandlingen kan användas ensam eller i kombination med andra behandlingsmetoder, såsom kirurgi och kemoterapi.

Det finns två huvudsakliga typer av radioisotopteleterapi: extern strålbehandling och intern strålbehandling. Vid extern strålbehandling riktas strålar från en maskin utanför kroppen mot cancercellerna. Vid intern strålbehandling, även kallat systemisk behandling, injiceras eller sväljs en radioaktiv substans som samlas i och påverkar cancerceller direkt.

Radioisotopteleterapi kan användas för att behandla många olika typer av cancer, inklusive prostatacancer, lungcancer, bröstcancer och leukemi. Effekterna av strålbehandlingen beror på flera faktorer, såsom dosen strålning, omfattningen och platsen för cancern, samt allmänt hälsotillstånd. Vanliga biverkningar inkluderar trötthet, hudirritation, illamående och diarré. Långsiktiga biverkningar kan också uppstå, beroende på vilken del av kroppen som behandlas.

Hepatektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där en del eller hela levern tas bort. Det kan vara delad i olika typer baserat på hur mycket levern som tas bort, till exempel partial hepatektomi (borttagning av en del av levern) och total hepatektomi (borttagning av hela levern).

Denna procedure används ofta för att behandla levercancer eller andra sjukdomar som påverkar levern, såsom kolestatisk fibros eller cystisk fibros. I vissa fall kan en del av levern också transplanteras tillbaka i kroppen efter operationen, ett så kallat leverlobtransplantat, för att hjälpa patienten att fortfarande ha leverfunktion.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

En nefrektomi är ett kirurgiskt ingrepp där en eller båda njurarna tas bort. Ordet kommer från grekiskans 'nephros', som betyder "njure", och 'ektomia', som betyder "avlägsnande".

Detta ingrepp kan vara nödvändigt av olika anledningar, till exempel vid cancer i njuren, svår skada på njuren eller vid allvarlig kronisk njursjukdom. I vissa fall kan enbart en del av njuren tas bort, ett så kallat partiell nefrektomi. Efter en nefrektomi behöver patienten i regel livslång ersättning av njurfunktionen, till exempel peritonealdialys eller hemodialys, om den kvarstående njuren inte har tillräcklig funktion för att upprätthålla kroppens balans av vätska och elektrolyter. I vissa fall kan en njurtransplantation vara ett alternativ.

Neurosekretoriska system är ett samlingsbegrepp för de nervceller och nerver som producerar, transporterar och secreterar neurohormoner till blodomloppet. Dessa neurohormoner påverkar sedan olika kroppsfunktioner genom att påverka andra cellers och organers aktivitet. Neurosekretoriska system finns i hjärnan och ryggmärgen, där de ofta är belägna i så kallade hypothalamiska neurosekretoriska celler. Dessa celler bildar två huvudsakliga typer av neurohormoner: neuropeptider och klassiska hormoner. Neuropeptider är korta aminosyrekedjor som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet, medan klassiska hormoner är kemiska ämnen som frisätts direkt till blodomloppet och transporteras till sina målceller. Neurosekretoriska system har en central roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hunger, tirst, stress, reproduktion och homeostas.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Incidens' er en begrep i epidemiologi som refererer til antallet af nye tilfælde af en sygdom, skade eller anden helbredsrelateret hændelse, der opstår inden for en bestemt periode i en given befolkningsgruppe. Incidensen beregnes som det antal nye tilfælde divideret med den gennemsnitlige persontid i befolkningsgruppen under observation, og udtrykkes ofte som et antal tilfælde per 1000 personer pr. år.

Denne måling er vigtig for at forstå hyppigheden af en sygdom eller hændelse i en befolkning og kan anvendes til at sammenligne risici over tid, steder eller mellem forskellige grupper.

Hepatoblastom är en sällsynt cancerform som utgår från leverceller hos barn, vanligtvis under ett års ålder. Det är den vanligaste typen av primär levercancer hos barn och utgör ungefär 45% av alla levercancrar hos barn under 15 år. Hepatoblastom tenderar att växa snabbt och kan metastasera, eller sprida sig, till andra delar av kroppen. Symptomen på hepatoblastom inkluderar ofta en ökad bukstorlek, viktminskning, illamående och smärta i magen. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi, kemoterapi och ibland strålbehandling. Prognosen för hepatoblastom beror på flera faktorer, inklusive cancerstadiet vid diagnos och effektiviteten av behandlingen.

Adenom kolon är en typ av godartad tumör (growth) som utvecklas i slemhinnan (mucosa) i tjocktarmen (colon). "Oxyfilt" beskriver ett specifikt histologiskt (cellstrukturellt) mönster hos adenomen, där cellkärnorna innehåller en ökad mängd eosinofil cytoplasma. Detta kan vara ett tecken på ökad celldelning och potential till onkogen transformation (cancerutveckling). Ökad storlek, celldjup och celldelning i adenomen är relaterade till risk för cancerutveckling.

Karcinosarkom är en sällsynt cancerart som kännetecknas av samtidig påväxt av både epitelceller (som utgör de flesta solid tumörer, till exempel carcinom) och mesenchymala celler (som bildar stödjevävnad i kroppen, till exempel sarcom). Denna cancerart kan uppstå i olika vävnader i kroppen, men är vanligast i lungor, urinblåsan och tarmarna. Karcinosarkom har ofta aggressivt beteende och en hög risk för att sprida sig till andra delar av kroppen (metastasera). Behandlingen består vanligen av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

Radiofarmaka är en term som används inom medicinen och kärntekniken. Det refererar till preparat som innehåller radioaktiva isotoper, som används i diagnostiska eller terapeutiska syften. I en medicinsk kontext kan radiofarmaka definieras som:

"Preparat av kemiska substance som innehåller en eller flera radioaktiva isotoper, antingen naturligt förekommande eller skapade i en kärnreaktor eller accelerator. De används primärt inom medicinen för att undersöka, diagnostisera och behandla sjukdomar, genom att utnyttja de radioaktiva strålarnas förmåga att interagera med levande vävnad."

Radiofarmaka kan användas på olika sätt inom medicinen. I diagnostiska syften injiceras de till patienten för att följa deras distribution och interaktion med kroppen, ofta med hjälp av bilddiagnostik som SPECT eller PET-scanning. I terapeutiska syften används radiofarmaka för att behandla olika former av cancer genom att rikta in sig på tumörceller och utnyttja strålningens förmåga att skada eller döda dem.

Positronemissionstomografi (PET) är en typ av bilddiagnostisk undersökningsmetod inom medicinen. Den använder en liten mängd radioaktivt marerad substans, som kallas radionuklid, vilken injiceras i patientens blodomlopp. Denna radionuklid avger positroner när den bryts ner, och dessa positroner reagerar med elektroner i patientens kropp och bildar gammastrålar.

Dessa gammastrålar upptas sedan av en gammakamera som roterar runt patienten och skapar en tredimensionell bild av hur radionukliden fördelas i kroppen. PET-skannern kan då tolka dessa data och skapa en bild som visar olika funktioner i kroppen, till exempel ämnesomsättning, syreförbrukning eller receptoraktivitet.

PET används ofta tillsammans med datortomografi (CT) för att få en mer detaljerad bild av patientens inre organ och vävnader. Detta kombinerade tillvägagångssätt kallas för PET/CT. PET är ett värdefullt verktyg inom medicinen, särskilt vid diagnostisering och övervakning av cancer, hjärtsjukdomar och neurologiska störningar.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Adenocarcinoma of the larynx (skirröst) refers to a type of cancer that begins in the glandular cells of the larynx, which is the part of the throat containing the vocal cords. This type of cancer is relatively uncommon and accounts for less than 1% of all laryngeal cancers.

Adenocarcinomas are malignant tumors that arise from glandular epithelial cells, which produce and release mucus or other fluids. In the case of adenocarcinoma of the larynx, these tumors typically develop in the mucous glands located in the laryngeal ventricle, which is a small sac-like structure found between the true and false vocal cords.

Symptoms of adenocarcinoma of the larynx may include hoarseness, difficulty swallowing, sore throat, ear pain, or a lump in the neck. Treatment options for this type of cancer may include surgery, radiation therapy, chemotherapy, or a combination of these approaches. The prognosis for adenocarcinoma of the larynx depends on several factors, including the stage and location of the tumor, as well as the patient's overall health and age.

Medicinsk definition:

"Läkemedelsterapi, understödjande" refererar till användandet av läkemedel som komplement till andra behandlingsformer, med syfte att stödja den övergripande behandlingsplanen och förbättra patientens kvalitet på livet. Detta kan innebära användning av läkemedel som lindrar symtom, förhindrar komplikationer eller minskar biverkningar av andra behandlingar. Ofta är syftet med understödjande läkemedelsterapi att förbättra patientens livskvalitet och funktionsnivå, istället för att direkt påverka sjukdomens progression.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Eyelid neoplasms refer to abnormal growths or tumors that develop in the tissues of the eyelids. These growths can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous). Common types of benign eyelid neoplasms include papillomas, hemangiomas, and nevi, while malignant tumors may include basal cell carcinoma, squamous cell carcinoma, and melanoma.

Symptoms of eyelid neoplasms can vary depending on the type and size of the growth. They may include:

* A visible lump or bump on the eyelid
* Changes in the color or texture of the skin on the eyelid
* Loss of eyelashes
* Redness, irritation, or pain in the affected area
* Blurry vision or other changes in visual acuity

Treatment for eyelid neoplasms depends on the type and severity of the growth. Benign tumors may be observed or removed surgically if they cause discomfort or affect vision. Malignant tumors require prompt treatment, which may include surgery, radiation therapy, or chemotherapy. Regular follow-up care is essential to monitor for recurrence or new growths.

Nukleinsyrahybridisering (eller genetisk hybridisering) är en biokemisk process där två enskilda ensträngade nukleotidsekvenser, ofta en komplementär DNA- (cDNA) och RNA-sekvens, kombineras till en dubbelsträngad hybrid. Denna process bygger på basparning mellan kompletterande nukleotider (AT och GC) i de två enskilda sekvenserna. Nukleinsyrahybridisering används ofta inom molekylärbiologi för att upptäcka, undersöka och bestämma särskilda DNA- eller RNA-sekvenser i ett genetiskt material. Det kan exempelvis användas för att fastställa om en viss gen finns på ett visst ställe i genomet eller för att upptäcka specifika RNA-transkript under olika cellulära tillstånd.

En Papillomvirusinfektion är en infektionssjukdom som orsakas av humana papillomavirus (HPV). HP-virus är en grupp av små, DNA-baserade virus som kan infektera huden och slemhinnor i kroppen. Det finns över 200 olika typer av HP-virus, varav många kan orsaka infektioner i olika delar av kroppen.

De flesta HPV-infektionerna är asymptomatiska och botas av sig själva inom ett par år utan några komplikationer. Vissa typer av HPV kan dock orsaka cellförändringar som kan leda till olika former av cancer, framför allt livmoderhalscancer, men även cancer i mun, svalg, anus och penis. Andra typer av HPV kan orsaka vanliga vårtor eller genitala vårtor (kondylomer).

Förebyggande åtgärder mot HPV-infektioner innefattar bland annat skyddsrökning, användning av kondom och vaccination. Det finns också möjlighet att screena för livmoderhalscancer med hjälp av en paptest eller HPV-test för att tidigt upptäcka och behandla eventuella cellförändringar i livmoderhalsen.

Sura anhydrider, även känt som sura estrar, är kemiska föreningar som bildas när en karboxylsyra reagerar med en alkohol i närvaro av ett dehydreringsmedel, vilket resulterar i att vattenmolekylen elimineras. Sura anhydrider är reaktiva och hydrolyseras lätt tillbaka till sina ursprungliga karboxylsyror och alkoholer i närvaro av vatten.

En sura anhydridhydrolaser är en medicinsk term som refererar till ett enzym som katalyserar hydrolysen av sura anhydrider. Det specifika enzymer som har denna funktion är acetylkolinesteras (AChE) och butyrylkolinesteras (BChE). Dessa enzymer bryter ned neurotransmittorerna acetylkolin och butyrylkolin till deras respektive karboxylsyror och alkoholer. AChE är specifikt involverat i nervimpulstransmissionen i centrala och perifera nervsystemet, medan BChE har en mer bred substratspecificitet och kan bryta ned fler olika typer av esterbindningar.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Doxorubicin är ett läkemedel som tillhör en grupp kallad antineoplastiska medel, och är specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligtvis i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, leukemi och lymfom.

Doxorubicin fungerar genom att hindra cellers förmåga att dela sig och växa, vilket är en nödvändig process för att cancersceller ska kunna växa och sprida sig i kroppen. Det gör detta genom att binda till DNA i cellkärnan och störa dess funktion, vilket orsakar skada på cellens DNA och kan leda till apoptos (programmerad celldöd).

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och används ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Doxorubicin kan dock ha allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt, levertoxicitet och lägre andelen vita blodkroppar, varför det vanligtvis begränsas till en viss dos per patient under deras livstid.

Tumörstamceller, också kända som cancer stem cells (CSCs), är en särskild population av celler inom en tumör som har förmågan till självförnyelse och differensiering. Dessa celler anses vara ansvariga för initieringen och underhållet av cancern, samt kan spela en viktig roll i cancerrelapsen och resistans mot behandlingar som strålbehandling och kemoterapi. Tumörstamceller har potentialen att skapa en ny tumör om de transplanteras till en immunosupprimering individ, och deras existens förklarar möjligen varför cancer ofta återvänder efter behandling.

Ehrlichium är ett genus av små, intracellulära bakterier som orsakar olika former av zoonotiska sjukdomar, även kända som ehrlichioser. Dessa sjukdomar överförs vanligtvis genom fästingbett och kan vara allvarliga eller i värsta fall dödliga om de inte behandlas tidigt och adekvat.

En Ehrlichium-tumör är dock inte en etablerad medicinsk diagnos. Det finns dock vissa typer av cancer som kan ha en associering med infektioner orsakade av bakterier i Ehrlichium-släktet, men detta är ovanligt och mer forskning behövs för att fullständigt förstå denna association.

I vissa fall har det rapporterats om en sällsyн förekomst av cancer hos patienter med ehrlichios, men det finns inga vetenskapliga bevis som stödjer ett direkt samband mellan Ehrlichium-infektion och cancereutveckling.

Teratom är en typ av tumör som innehåller celler från olika typer av vävnad, till exempel hud, muskel, ben, nerver och glandsystem. De kan förekomma både i fostret under graviditeten (germcellstumörer) och hos vuxna. När de uppstår hos vuxna kallas de vanligen teratomer av olika slag, beroende på var de bildas. De kan till exempel vara intrakraniella (i hjärnan), mediastinala (i bröstkorgen) eller sakrala (i ryggmärgsområdet).

Teratomer är ofta encelliga, men i vissa fall kan de bli cancerartade och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen varierar beroende på var teratomen sitter och hur stor den är. Behandlingen består vanligen av kirurgisk avlägsnande av tumören, men i vissa fall kan strålbehandling eller cellgiftsbehandling också behövas.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Papillärt cystadenokarcinom är en sällsynt cancerart som främst förekommer i äggstockarna och ovanligare i andra organ som levern och lungorna. Det karaktäriseras av att tumörcellerna växer i klumpar eller papiller på insidan av en cysta, vilket ger upphov till den speciella strukturen hos tumörvävnaden.

Cancercellerna i en papillärt cystadenokarcinom är ofta högst differentierade och växer relativt långsamt jämfört med andra cancertyper. Symptomen på sjukdomen kan variera beroende på vilket organ som är drabbat, men i äggstockarna kan det exempelvis leda till smärta, tumörväxt eller irregulära menstruationscykler.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av bilddiagnostik och biopsi, där cellprover analyseras för att fastställa om det verkligen är fråga om papillärt cystadenokarcinom. Behandlingen består ofta av kirurgisk bortoperation av tumören, eventuellt kombinerat med strålbehandling eller cellgiftsbehandling (chemotherapi) beroende på sjukdomens omfattning och aggressivitet.

'Vaters ampull' eller 'ampulla hepatopancreatica' är den del av tarmkanalen där gallgången och bukspottkörtelgången mynnar ut. Den består av en expansion av de två gångarna, som bildar en slags mixningskammare innan de mynnar ut i tolvfingertarmen (duodenum). Ampullan är uppkallad efter den tyske anatomiprofessorn Abraham Vater.

Karyotypbestämning är en metod inom genetiken som används för att analysera och beskriva ett individuellt kromosomuppslag, även kallat karyotyp. Metoden innebär att man färgar kromosomerna så att de blir synliga under mikroskop, varefter man sorterar och arrangerar dem efter storlek och form. Karyotypbestämning används bland annat för att diagnostisera genetiska störningar orsakade av kromosomavvikelser, såsom Downs syndrom och Klinefelters syndrom.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

'Bihåletumörer' refererar till abnorma växtor i eller runt det mänskliga bakhuvudet, mer specifikt i eller nära örontrumpeten (koncha), som är en del av det yttre hörselgången. Tumörerna kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade bihåletumörer inkluderar exostoser, atheromer, och granulomatos tumörer. Dessa är oftast långsamt växande och orsaker sällan några allvarliga komplikationer. Vissa former av godartade bihåletumörer kan dock leda till hörselnedsättning, otillräcklig drakeffekt eller obehag.

Elakartade bihåletumörer är ovanligare än godartade tumörer och inkluderar cancerformer som basalcellskancer, plattcellsskancer och sarkomer. Dessa tumörer kan inkräkta på närliggande strukturer, orsaka smärta, hörselnedsättning eller andra komplikationer. I vissa fall kan elakartade bihåletumörer metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever några ovanliga symptom eller förändringar i det yttre hörselgången, såsom knölar, svullnader, blödningar, smärta eller hörselnedsättning. En tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska risken för komplikationer.

Huvudkanerknut är en sällsynt form av cancer som utvecklas i de celler som bildar huvudskålens (kraniets) yttre hud, även känd som köttet. Detta tillstånd kallas också squamous cell carcinoma of the scalp. Huvudcanerknut kan vara aggressiv och sprida sig till andra delar av kroppen om den inte behandlas i tid. Riskfaktorer för att utveckla huvudcanerknut innefattar exponering för ultraviolett strålning, äldre ålder, rökning och immunosuppression. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller medicinsk behandling beroende på cancerstadiet och patientens allmänna hälsa.

"Paraffininbäddning" är en metod inom medicinen som används för att lindra smärta och styva upp ledband eller muskler. Den innebär att man doppar den drabbade kroppsdelen i varmt, flytande paraffin (vaselin) ett antal gånger, varefter den svalnar något och sedan tas bort. Paraffinet skapar en isolerande barriär som hjälper till att hålla kroppsdelen varm och minskar smärtan. Behandlingen upprepas ofta flera gånger i samband med massage eller andra former av fysisk terapi för att få maximal effekt.

Clinical trials are research studies that involve human participants and are designed to answer specific questions about new or existing interventions, such as drugs, vaccines, devices, or procedures. The main principles of clinical trials include:

1. Voluntary Informed Consent: Participants must be informed about the purpose, risks, benefits, and alternatives of the trial before giving their consent to participate. They should also have the right to withdraw from the study at any time without penalty.
2. Scientific Design: Clinical trials should be designed based on sound scientific principles and should address specific research questions or hypotheses. The design should include appropriate controls, randomization, and blinding to minimize bias and ensure valid results.
3. Ethical Conduct: Clinical trials must be conducted in accordance with ethical principles, such as those outlined in the Declaration of Helsinki and the Belmont Report. This includes respecting participants' autonomy, protecting their privacy and confidentiality, and ensuring that they are not exposed to undue risks or harms.
4. Independent Review: Clinical trials should be reviewed and approved by independent ethics committees or institutional review boards to ensure that they meet ethical and scientific standards.
5. Transparency and Data Sharing: The results of clinical trials should be reported transparently, regardless of whether the findings are positive, negative, or inconclusive. This includes publishing trial protocols, methods, and results in peer-reviewed journals and sharing data with other researchers.
6. Risk Management: Clinical trials should have a risk management plan to identify and mitigate potential risks to participants, including adverse events, serious adverse events, and unexpected serious adverse reactions.
7. Monitoring and Oversight: Clinical trials should be monitored and overseen by qualified personnel to ensure that they are conducted in accordance with the protocol, regulatory requirements, and ethical principles. This includes conducting regular audits and inspections of trial sites and data.
8. Post-Trial Follow-Up: Clinical trials should include a plan for post-trial follow-up to monitor the long-term safety and efficacy of interventions and to provide participants with relevant information about their health status.

"Age factors" in a medical context refers to the various changes and conditions that occur as a result of aging, which can affect an individual's health and susceptibility to disease. These factors may include:

* Physical changes associated with aging, such as decreased muscle mass, bone density, and lung function
* Increased risk for certain chronic diseases, such as heart disease, stroke, diabetes, and cancer
* Changes in sensory perception, including vision and hearing loss
* Cognitive decline, including an increased risk of dementia and Alzheimer's disease
* Increased susceptibility to infections due to a weakened immune system
* Greater likelihood of experiencing multiple chronic conditions simultaneously (multimorbidity)

These age-related factors can impact the diagnosis, treatment, and management of medical conditions, and must be taken into account when providing care for older adults.

Tumörer i den gemensamma gallgången är abnorma tillväxt av celler som bildar en massa eller ett tumörvävnad inuti eller runt den gemensamma gallgången. Den gemensamma gallgången är en tunnel som förbinder leverns gallblåsa och kroppens huvudsakliga gallgångar, vilka leder till tolvfingertarmen. Tumörer i den gemensamma gallgången kan vara både godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Maliga tumörer i den gemensamma gallgången är ofta cancer, vanligtvis adenocarcinom. Dessa tumörer kan blockera gallgångarna och orsaka gulsot (icke-alkaliskt icterus), smärta i överdelen av magen, illamående, kräkningar och viktminskning. Andra symtom kan inkludera mörkfärgad urin och ljusröd avföring. Behandlingen för maliga tumörer i den gemensamma gallgången kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och utbredningen av cancern.

Godartade tumörer i den gemensamma gallgången är ovanligare än maliga tumörer och tenderar att vara mindre aggressiva. De kan behöva avlägsnas kirurgiskt, men de tenderar att ha en bättre prognos än maliga tumörer.

En brösttumör hos djur är en abnorm odling av celler i eller runt det kvinnliga däggdjursorganet, mjölken, även känt som bröstkörteln. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga tumörer kan infiltrera och invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem och död.

Det är viktigt att notera att bröstcancer hos djur är ovanligare än hos människor, men det kan fortfarande förekomma, särskilt hos äldre djur eller hos vissa raser. De vanligaste tecknen på en brösttumör hos djur innefattar en palpabla massa i bröstet, förändringar i beteende eller aptit, och sårbarhet eller smärta i bröstet. Om du upptäcker några av dessa tecken hos ditt djur bör du genast kontakta din veterinär för att utvärdera tumören och diskutera behandlingsalternativ.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

"Cystectomi" är ett medicinskt begrepp på den kirurgiska proceduren att ta bort urinblåsan. Det kan vara total cystectomi, där hela urinblåsan tas bort, eller partiell cystectomi, där endast en del av urinblåsan tas bort. Denna operation utförs vanligtvis som behandling för cancer i urinblåsan eller andra sjukdomar som inte svarar på andra behandlingsmetoder. Efter operationen kan patienten behöva en urindrivande kateter eller en annan typ av urindrivande apparat, såsom en ileumkonduit eller en neobladder.

Celltillväxtprocesser (cell growth processes) refererar till de mekanismer och processer som reglerar cellens storlek, form och funktion genom att kontrollera celldelning, cellytaexpansion och celldöd. Dessa processer inkluderar:

1. Celldelning (Cell division): Den process där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Det sker genom mitos eller meios.
2. Cellytaexpansion (Cell size expansion): Den process där cellen expanderar i storlek för att nå sin fulla storlek och funktion.
3. Celldifferentiering (Cell differentiation): Den process där en stamcell eller en icke-specialized cell utvecklas till en specifik celltyp med en specifik funktion.
4. Celldöd (Cell death): Den process där en cell dör på ett kontrollerat sätt, antingen genom apoptos eller nekros.
5. Cellekvilibrium (Cell equilibrium): Balansen mellan celldelning och celldöd för att upprätthålla en konstant cellpopulation i en given tid.

Alla dessa processer är nödvändiga för att hålla livscykeln hos en cell i balans och för att säkerställa att cellen fungerar korrekt. Avvikelser i celltillväxtprocesserna kan leda till sjukdomar som cancer, degenerativa sjukdomar och åldrande.

Immunotoxiner är en typ av immunterapeutika som kombinerar ett monoklonalt antikropp (mAb) med en toxiskt protein. Målet med användning av immunotoxiner är att specifikt leverera toxinet till celler som uttrycker ett visst antigen, vilket resulterar i dödandet av målcellen.

Monoklonala antikroppar är proteiner som produceras av en specifik klon av B-celler och binder till specifika epitoper på antigener. Genom att koppla samman ett monoklonalt antikropp med ett toxiskt protein kan man skapa en immunotoxin som binder till målcellen via antikroppen och dödar cellen via toxinet.

Immunotoxiner har visat sig vara effektiva i behandling av cancer och andra sjukdomar där specifik celldöd är önskvärd. Dock kan de också orsaka biverkningar som relateras till deras toxicitet, så det är viktigt att balansera effektiviteten mot säkerheten när man använder immunotoxiner i klinisk praktik.

En svalgtumör är en abnormitetsbildning eller neoplasm som utvecklas i strukturer som ingår i svalsystemet, såsom matstrupen (esofagus), magsäcken och övre delen av tarmen (duodenum). Svalgtumörer kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna). De elakartade svalgtumörerna är oftast cancerer, vanligtvis av typen squamous cell carcinoma eller adenocarcinoma. Dessa tumörer kan orsaka symptom som sväljningsbesvär, smärta, viktminskning och blod i svalkan. Behandlingen beror på typen, storleken och placeringen av tumören, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller medicineringsbehandling.

Cyclin D1 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln, särskilt under G1-fasen. Det reglerar progressionen genom cellcykeln genom att aktivera kinaset CDK4/6, vilket leder till fosforylering av retinoblastomproteinet (pRb) och frigörning av transkriptionsfaktorer som E2F, vilka aktiverar uttrycket av gener som behövs för cellcykelns fortsatta framskridande. Cyclin D1 kan också påverka celldelningen genom att interagera med andra signaltransduktionsvägar, till exempel Wnt- och MAPK-signalering. Överaktivering av cyclin D1 har visats korrelera med onkogenes och cancerutveckling i olika typer av tumörer.

Hypofarynxtumörer är cancerartade sjukdomar som utgår från strukturer i hypofarynx, det undre delen av svalget. Detta inkluderar strukturer som bassefinkanalen (laryngofaryngeal mukosa), laterala väggarna, posteriora väggen och pyriforma fossor (sidogropar). De flesta hypofarynxtumörerna är squamösa cellcancer (SCC) och uppstår ofta i patienter med riskfaktorer som tobaksrökning och alkoholmissbruk. Tumörerna kan vara asymptomatiska under tidiga stadier, men kan ge upphov till symptom som dysfagi (svälkningsbesvär), odyssfagi (smärta vid sväljning), disfoni (röstförändringar) och halsont. Senare stadium kan ge upphov till mer allvarliga symtom som andningsproblem, struphuvudslukning eller metastaser till regionala lymfkörtlar eller avlägsna organ. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörstadiet och patientens allmäntillstånd.

Hep G2 cells are a type of human liver cancer cell line that is commonly used in scientific research. These cells are named after the patient from whom they were originally isolated, a woman with hepatocellular carcinoma (hence the "hep") who was designated as patient G2.

Hep G2 cells have several characteristics that make them useful for research purposes. They can be grown in culture and will divide indefinitely, making it possible to study their behavior under controlled conditions. They also express many of the same proteins and receptors found in normal human liver cells, which allows researchers to use them as a model system to study liver function and disease.

One important feature of Hep G2 cells is that they can be infected with hepatitis B virus (HBV), making them a valuable tool for studying the biology of this virus and developing new treatments for HBV-related liver diseases. In addition, Hep G2 cells have been used to study the effects of various drugs and toxic substances on liver function, as well as to investigate the molecular mechanisms underlying liver cancer and other liver disorders.

Ifosfamid är ett cellgift som används vid behandling av olika sorters cancer, till exempel sarcomer och lymfom. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancercellerna så att de inte kan dela sig och växa. Ifosfamid ges vanligen som en intravenös infusion över en period av timmar.

Som med alla cellgifter har ifosfamid en rad biverkningar, inklusive risk för blodbrist (nedsatt rödblodskörtlarfunktion), infektioner (nedsatt vitblodskörtlarfunktion) och blekning av håret. Andra biverkningar kan vara illamående, kräkningar, diarré, blåmärken och blödningar. I vissa fall kan ifosfamid orsaka skada på njurarna, lungorna eller centrala nervsystemet.

Patienter som behandlas med ifosfamid bör övervakas noga för att upptäcka tidigt tecken på biverkningar och komplikationer. Läkare kan anpassa dosen och behandlingsplanen baserat på patientens respons och biverkningar.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

P-glykoprotein (P-gp) är ett protein som fungerar som en aktiv transportör och hjälper till att pumpa vissa substanser, till exempel läkemedel, ut från celler. Det förekommer naturligt i kroppen och hittas bland annat i cellmembranet hos celler i tarmen, levern, njurarna och hjärnan. P-gp har en viktig funktion i att skydda kroppen från främmande substanser, men kan också påverka hur väl läkemedel absorberas, distribueras och elimineras i kroppen. I vissa fall kan överaktivitet eller underaktivitet hos P-gp leda till resistens mot vissa läkemedel.

Paraneoplastisk polyneuropati (PNP) är en komplikation till cancer, där den tumörburna sjukdomen orsakar en autoimmun reaktion som skadar nervsystemet. Detta leder till en symmetrisk och progressiv neuropati, det vill säga en skada på de perifera nerverna som förmedlar känsel- och rörelsefunktioner i kroppen.

Symptomen på paraneoplastisk polyneuropati kan inkludera:

* Sensorisk neuropati: Förlust av känsel, smärta och temperaturkänslighet, ofta i händer och fötter först.
* Motorisk neuropati: Svaghet eller förlamning i muskler, också vanligtvis börjar i extremiteterna.
* Autonoma nervsystemssymptom: Hjärtrytmrubbningar, svårigheter att svälja, tarm- och blåshindersjukdomar.

Paraneoplastisk polyneuropati kan förekomma i samband med olika cancerformer, exempelvis småcellig lungcancer, bröstcancer, lymfom och multipel myelom. Behandlingen av paraneoplastisk polyneuropati inriktar sig på att behandla den underliggande cancertumören, ofta med kemoterapi, strålbehandling eller immunterapi. I vissa fall kan även symtomspecifik behandling vara aktuell, exempelvis fysioterapi och smärtbehandling.

'Vimentin' er ein proteín som forekommer i det mekaniske kjøttet (cytoskelettet) hos alle typer av celler i dyr, med undtagelse av røde blodceller og plattceller. Det er ein typ av intermediært filament som hjelper til å gi støtte og form på cellen. Vimentin er ofte brukt som en markør for mesenkymale stamceller og kan også forekomme i visse typer av kreftceller.

Medicinskt sett betyder "inte kunna tolerera" eller "inte tåla" ett visst läkemedel, substans eller behandling den som att ha en intolerans. Det innebär att personen upplever biverkningar eller reaktioner på läkemedlet även i låga doser, som inte kan tas emot väl av kroppen. Detta kan orsaka obehagliga symptom och i vissa fall kan vara livshotande.

Exempel på medicinsk intolerans inkluderar exempelvis patienter med aspirinintolerans som kan få allvarliga allergiska reaktioner på acetylsalicylsyra, en vanlig ingrediens i smärtstillande och febernedsättande läkemedel. Andra exempel är lactoseintolerans, där individen saknar ett enzym som behövs för att bryta ned laktosen (den naturliga sockret i mjölk) vilket kan leda till mag-tarmsymptom som kräksjuka, diarré och buksmärtor.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

'Metaplasia' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en typ av vävnad omvandlas till en annan typ av vävnad, som normalt inte förekommer på den platsen. Detta sker ofta i samband med långvarig irritation eller inflammation och är en adaptiv respons för att ersätta den skadade vävnaden med en mer motståndskraftig typ. Metaplasia kan vara reversibel om orsaken till irritationen avlägsnas, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnadsväxt och cancer.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

"Genomslutande genavstängning" eller "komplett genomsluten genavstängning" (engelska: "complete genetic isolation") är ett medicinskt och genetiskt begrepp som avser en situation där två populationer av en art inte kan para sig och reproducera sig med varandra alls, på grund av genetiska skillnader. Detta innebär att det saknas genflöde mellan de två populationerna, vilket leder till att de utvecklas olika över tiden och eventuellt blir skilda arter.

Det kan exempelvis bero på geografiska barriärer som bergen, floder eller havsområden som förhindrar att populationerna kommer i kontakt med varandra, men det kan också bero på beteendemässiga eller fysiologiska skillnader som gör att de inte attraheras till varandra eller inte kan para sig när de möts.

I vissa fall kan genavstängning ske artificiellt, genom mänsklig inblandning i form av avelsprogram eller selektiv reproduktion som syftar till att skapa populationer med specifika egenskaper eller förhindra vissa gener från att spridas.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Rökning definieras som inhalering och exhalering av rök från brända tobaksprodukter eller annan bränt material, vanligtvis genom en cigarett, cigarr, pipa eller vaper (elektronisk cigarett). Den aktiva ingrediensen i tobaksrök är nikotin, en mycket beroendeframkallande substans. Andra skadliga ämnen i röken innefattar kolmonoxid, tungmetaller och cancerframkallande ämnen som återfinns i tobaksrök. Rökning kan leda till allvarliga hälsoeffekter, bland annat lungcancer, hjärt-kärlsjukdomar och lungsjukdomar.

Retinoblastomproteinet (Rb-proteinet) er ein protein som spiller en viktig rolle innenfor cellecyklusregulering og kontrollen av cellevoksing. Det er kjent for å fungere som en tumorsuppressor, det vil si at det hjelper til å forhindre u kontrollert cellevokst og kanine celler som blir skadelige eller kannere. Rb-proteinet fungerer ved å binde seg til andre proteiner i cellekjernen og på denne måten regulere aktiviteten av gener som styrer cellecyklen. Ved mutasjoner i RB1-genet kan Rb-proteinet bli inaktivert, noe som kan føre til u kontrollert cellevokst og kreftutvikling, særskilt retinoblastom, ein type øye cancer som oftest oppdages hos barn i tidleg alder.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

The term "exonerate" is a legal and forensic term rather than a medical one. To exonerate means to clear someone of blame or suspicion, especially in a criminal case, after new evidence has come to light or after further investigation has been conducted. It can also mean to cancel a punishment or penalty that was previously imposed on someone.

In the context of medicine, the term "exoneration" may be used in relation to medical malpractice cases, where a healthcare provider is accused of negligence or wrongdoing. If an investigation finds that the provider did not commit any errors or violations of standard care, they may be exonerated of any wrongdoing.

However, it's worth noting that "exoneration" is not a term that is commonly used in medical terminology or practice.

Tonsilltumörer är abnorma vävnadsväxtar eller tumörer i tonsillerna, som är två ovalformade klumpar av lymfatisk vävnad som finns på sidorna av baksidan av gommen. Tonsilltumörer kan vara godartade (icke cancerbildande) eller maligna (cancerbildande). De godartade tumörerna inkluderar exempelvis papiller, fibrom och lipom. Maligna tumörer i tonsillerna innefattar ofta carcinom, som kan vara av olika typer såsom plattcellscancer (squamous cell carcinoma) eller sarkom. Tonsilltumörer kan orsaka symptom som svullnad, smärta, hosta, blödning och sväljningsbesvär. Faktorer som tobaksrökning, alkoholintag och human papillomavirus (HPV) infektion kan öka risken för att utveckla maligna tonsilltumörer. Behandlingen beror på typen och storleken på tumören och kan innefatta kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

"Peptidchemie" är ett område inom kemin som handlar om syntesen och studien av peptider, som är korta kedjor av aminosyror som är länkade till varandra med peptidbindningar. Peptider spelar en viktig roll i biologiska system, där de fungerar som hormoner, neurotransmittorer och en del enzymer. Peptidchemins huvudsakliga syfte är att utveckla nya metoder för att syntetisera peptider med hög effektivitet och renhet, studera deras struktur och funktion, och skapa nya läkemedel baserade på peptider.

Southern blotting is a type of molecular biology technique used for the detection and analysis of specific DNA sequences in a sample. The method is named after its inventor, Edward Southern.

In Southern blotting, the DNA sample is first cut into smaller fragments using restriction enzymes, which recognize and cleave specific DNA sequences. The resulting DNA fragments are then separated based on their size through a process called agarose gel electrophoresis.

After separation, the DNA fragments are transferred from the gel to a nitrocellulose or nylon membrane using a technique called blotting. Once the DNA is bound to the membrane, it can be probed with a labeled DNA probe that is complementary to the sequence of interest. The probe will hybridize specifically to its target sequence, allowing for its detection and visualization through techniques such as autoradiography or chemiluminescence.

Southern blotting is a powerful tool in molecular biology research, used for various applications such as identifying genetic mutations, detecting gene rearrangements, and analyzing gene expression patterns.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Läkemedelsmultiresistens (antimicrobial multidrug resistance, AMR) är ett allvarligt hälsoproblem som inträffar när mikroorganismer som orsakar infektion, till exempel bakterier, svampar eller virus, utvecklar resistens mot flera olika typer av läkemedel. Detta innebär att de blir immuna mot de vanliga behandlingarna och gör det mycket svårare, om inte omöjligt, att behandla infektioner som annars skulle ha varit lätta att bota.

Bakterier kan utveckla resistens genom olika mekanismer, till exempel genom att förändra sig själva eller genom att utbyta genetisk information med andra bakterier. Detta kan ske naturligt, men användandet av antibiotika kan öka risken för resistensutveckling.

Läkemedelsmultiresistens är ett allvarligt problem eftersom det kan leda till att vanliga infektioner blir livshotande och att sjukvården kan påverdas negativt när effektiva behandlingsalternativ saknas. Det är därför viktigt att begränsa användningen av antibiotika och att följa riktlinjer för antibiotikabehandlingar för att minska risken för resistensutveckling.

Apokrina körtlar är en typ av exokrin körtel som finns i huden och vissa slemhinnor, till exempel i brösten. Dessa körtlar producerar ett sekret som innehåller proteiner, lipider och elektrolyter. När cellerna i apokrina körteln utsöndrar sitt sekret, avges en del av cellens cytoplasma tillsammans med sekretet. Detta kallas för apokrin sekretion.

Apokrina körtlar är vanligt förekommande i huden runt svettkörtlarna och i brösten, där de hjälper till att producera smärtorna som utsöndras vid exempelvis sveda eller amning. Dessa körtlar kan också spela en roll i försvaret mot infektioner genom att producera substanser som dödar bakterier.

Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.

Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.

Människokromosompar 9 refererar till ett par av kromosomer, nummer 9, i människans genetiska makeup. Varje människa har 23 paret kromosomer, inklusive 22 par som kallas autosomala kromosomer och ett par könsbestämmande kromosomer (XY hos män och XX hos kvinnor).

Kromosomen 9 är en av de större autosomala kromosomerna och innehåller tusentals gener som ger instruktioner för hur kroppen ska fungera. Varje cell i kroppen, utom könscellerna, har två exemplar av varje autosomal kromosom, ett från modern och ett från fadern. Dessa två exemplar av kromosompar 9 kan ha små skillnader i sin sekvens av DNA, vilket kan leda till genetiska variationer mellan individer.

Det är värt att notera att abnormaliteter i antalet eller strukturen av kromosomen 9 kan orsaka genetiska störningar och sjukdomar. Till exempel kan en extra kopia av kromosompar 9 leda till en genetisk störning som kallas trisomi 9, vilket kan orsaka utvecklingsstörningar och andra hälsoproblem.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

Cancerframkallande ämnen, eller cancerogena substanser, är enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och International Agency for Research on Cancer (IARC) substance som har förmågan att orsaka cancer hos människor. De kategoriseras baserat på den vetenskapliga bevisningen för deras cancerframkallande potential, från Grupp 1 (bevisat cancerogena) till Grupp 4 (troligen icke-cancerogena).

Exempel på cancerframkallande ämnen inkluderar vissa kemiska föreningar som asbest, bensen, benzidin och tjära, men även vissa virus som humant papillomavirus (HPV) och hepatit B-virus. Även tobaksrök är en starkt cancerframkallande faktor.

Det är viktigt att notera att exponering för höga nivåer av dessa ämnen under lång tid kan öka risken för cancer, men det finns ofta andra faktor som också kan spela in i cancerutvecklingen, såsom genetiska faktorer och livsstilsval.

En halsdissektion är ett kirurgiskt ingrepp där man tar bort sjukliga lymfknutor och eventuellt andra vävnader i halsområdet. Detta görs vanligen för att behandla cancer i huvud och hals, såsom skiveckscancer eller tonsillcancer. Under operationen kommer kirurgen att avlägsna de drabbade lymfknutorna och eventuellt även omgivande muskler och nerver. Detta görs för att säkerställa att all cancerceller har tagits bort och minska risken för återfall. Efter operationen kan patienten behöva strålbehandling eller kemoterapi för att ytterligare reducera risken för återfalls sjukdom.

'Parotid neoplasms' refererar till abnorma tillväxt eller förändringar i form av godartade ( icke cancerartade ) eller maligna ( cancerartade ) tumörer i parotisgländan, den största körteln som producerar saliv i huvudet. Parotidgländerna är en par av gländer belägna framför och under öronskålen.

Godartade parotidneoplasmer kan vara bland annat pleomorfa adenomer, Warthins tumör eller basalcellsadenomer. Dessa är oftast långsamt växande och ger mildare symtom som smärta eller svullnad i området.

Maligna parotidneoplasmer kan vara bland annat mucoepidermoid carcinom, adenoid cystic carcinom eller squamous cell carcinom. Dessa är mer aggressiva och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symtomen på maligna tumörer kan inkludera snabb växande svullnad, smärta, otillräcklig öppning av munnen eller ansiktsförlamning.

Behandlingen för parotidneoplasmer kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumören.

Medicinskt talat, kallas vätskeutgjutning i lungsäcken (pleuravått) för accumulation av exsudat eller transsudat i pleurautrymmet. Detta innebär att det har bildats en ökad mängd vätska mellan lungan och bröstkorgens yttervägg, som kallas pleura. Om vätskan består av exsudat är den vanligtvis gulaktig till färgen och kan bero på inflammation eller infektion i området. Transsudat är istället en klar vätska och orsakas ofta av hjärt- eller leverfunktionsstörningar.

Symptomen på vätskeutgjutning i lungsäcken kan variera, men inkluderar ofta andnöd, hosta, bröstsmärtor och ibland feber. Behandlingen beror på orsaken till vätskan och kan omfatta dränering av vätskan, behandling av underliggande sjukdom eller mediciner för att lindra symtomen.

I'm sorry for any confusion, but the term "Pyrroler" is not a widely recognized medical or scientific term with a specific definition in the field of medicine. Pyrrole is a term used in chemistry and biochemistry to refer to a heterocyclic organic compound containing a five-membered ring made up of four carbon atoms and one nitrogen atom.

However, "pyrrole" can also appear in medical contexts as part of the term "pyrrole disorder" or "mauve factor," which refers to a proposed biochemical imbalance involving an excess of pyrroles in the body. This condition is sometimes associated with various psychiatric and neurological symptoms, but its existence and clinical significance are still subjects of ongoing debate and research.

If you have any further questions or need clarification on a specific medical topic, please don't hesitate to ask!

Kohortstudie är en epidemiologisk studietyp där en grupp individer (kohorten) följs över tid för att undersöka samband mellan exponeringar och hälsa. Kohortstudien kan vara antingen prospektiv, där deltagarna rekryteras i förväg och studien följer dem framåt i tiden, eller retrospektiv, där man undersöker en kohort som redan har exponerats för ett visst fenomen i det förflutna.

I en prospektiv kohortstudie identifieras deltagarna baserat på en viss exponering och jämförs sedan med en kontrollgrupp som inte är exponerad. Deltagarna följs sedan över tid för att se om de utvecklar en viss hälsotillstånd eller komplikationer.

Retrospektiva kohortstudier använder sig av redan befintliga data, till exempel sjukvårdsregister eller folkräkningar, för att undersöka samband mellan en tidigare exponering och senare hälsoutfall.

Kohortstudier ger ofta starka belägg för orsakssamband eftersom man kan följa deltagarna över lång tid och kontrollera för potentiala störvariabler.

Deoxycytidine är en nucleosid som består av det pentosa sockret deoxyribose och basen cytosin. Det förekommer naturligt i DNA och är en viktig building block vid replikation och reparation av DNA. Deoxycytidin skiljer sig från cytidin genom att den saknar en hydroxylgrupp (-OH) på den 2'-kolv som finns hos cytidin.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

Beta-catenin er en protein som spiller en viktig rolle i cellers vekst, deling og signalveivsystem. Det er ein komponent i Wnt-signalsystemet, der det kan påvirkes av mutasjoner i gener relatert til kreft. I uaktiverte tilstand har beta-catenin en kort halveringstid og blir bortskaffet av destruksjonskomplekset. Men når Wnt-signalet aktiveres, blir destruksjonskomplekset inhibert, og beta-catenin akkumulerer i cellen. Dette fører til at det kan overføre signalet videre til cellkernen og påvirke transskripsjon av gener relatert til cellevanndannelse og vekst.

Mesotelioma är en ovanlig och aggressiv cancerform som utvecklas i mesoteliet, det tunnfilt limlagret som täcker de flesta inre organ i kroppen, till exempel lungorna och hjärtat. Den vanligaste typen av mesoteliom är pleuralmesoteliom, som drabbar lungsäcken (pleura). Andra typer inkluderar peritonealmesoteliom, som utvecklas i bukhinnan (peritoneum), och perikardialmesoteliom, som drabbar hjärtsäcken (perikard).

Mesoteliom orsakas oftast av exponering för asbest, ett mineral som använts i byggnadsmaterial, isolering, bromsar och andra produkter. När asbestfibrer andas in eller sväljs kan de fastna i mesoteliet och orsaka skada över tiden, vilket kan leda till cancerns utveckling. Symptomen på mesoteliom kan variera beroende på vilken typ av mesoteliom det rör sig om, men inkluderar ofta hosta, andnöd, bröstsmärtor, buksmärtor och viktminskning.

Mesoteliom är svår att behandla och har vanligen en dålig prognos. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och patientens allmänna hälsotillstånd.

Fluoro-18-2-deoxi-D-glukos är ett radiotracer som används inom medicinsk bilddiagnostik, särskligen positronemissionstomografi (PET). Det är en analog av glukos, som har substituerats med en radioaktiv isotop av fluor, Fluoro-18. När den injiceras i kroppen accumulerar den sig i celler som metaboliserar glukos aktivt, särskilt cancerceller, eftersom de ofta har högre glukosomsättning än normala celler.

Genom att toma bilder av distributionen av Fluoro-18-2-deoxi-D-glukos i kroppen kan läkare upptäcka och diagnostisera cancer, samt övervaka effekterna av behandlingar. Det är också känt under trade names som Fludeoxyglucose (FDG) och 18F-FDG.

I'm happy to help! However, I believe there might be a small typo in your question. If you are asking for a medical definition of "p16 protein" rather than "p16-generator," here is a brief description:

The p16 protein is a tumor suppressor protein that plays a crucial role in regulating the cell cycle. It is encoded by the CDKN2A gene, which stands for cyclin-dependent kinase inhibitor 2A. The p16 protein functions by inhibiting the activity of certain enzymes called cyclin-dependent kinases (CDKs), specifically CDK4 and CDK6. These CDKs play a key role in promoting cell cycle progression from the G1 phase to the S phase.

When the p16 protein is expressed at normal levels, it helps ensure that cells do not proceed through the cell cycle too quickly or abnormally. However, in some cases, the CDKN2A gene can become mutated or silenced, leading to a reduction or loss of p16 protein expression. This loss of p16 function can contribute to uncontrolled cell growth and division, which is a hallmark of cancer.

Therefore, detecting overexpression of the p16 protein in certain types of tumors can be indicative of abnormal cell cycle regulation and may suggest a more aggressive cancer phenotype.

'Lymfkörtelexcision' är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedur där en lymfkörtel tas bort. Lymfkörtlarna är små, avlånga strukturer som finns runt om i kroppen och som hjälper till att skydda oss från infektioner genom att filtrera lymfan (den klara vätskan som transporterar vita blodkroppar) och ta bort skadliga substanser, såsom virus och bakterier.

En lymfkörtelexcision kan utföras av olika anledningar, till exempel om en lymfkörtel är inflammerad, infekterad eller om det finns misstankar om cancer i lymfkörteln. Genom att ta bort lymfkörteln kan läkaren undersöka den och få viktig information som hjälper till att ställa en diagnos och planera behandlingen. I vissa fall, till exempel om cancer har spridits till lymfkörtlarna, kan en lymfkörtelexcision också vara en del av behandlingen för att försöka ta bort all cancer och minska risken för att cancer återkommer.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

"Trombocytrelaterad tillväxtfaktor alfa-receptor" (PDGFR-α) är en tyrosinkinaspärrande receptor som förekommer på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive blodplättar (trombocyter). När PDGFR-α binds till sin ligand, platelet-derived growth factor (PDGF), aktiveras receptorn och startar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning, cellproliferation och överlevnad. Mutationer i PDGFR-α kan leda till abnormalt celldelning och överlevnad, vilket kan vara associerat med olika former av cancer, såsom gliom och gastrointestinal stromacell tumör (GIST).

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.

En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.

I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

Livmodertumörer är abnorma vävnadsformationer i livmodern (uterus). De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancerösa eller inte. Livmodertumörer delas vanligen in i tre kategorier:

1. Uterin myom: Detta är en typ av godartad tumör som utvecklas i muskelvävnaden i livmodern. De kan vara olika storlekar och orsaka symtom som menstruationsrubbningar, smärta och blödningar.
2. Livmoders sländhinnecancer (cervixcancer): Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderslöjan (cervix). Sländhinnecancern kan vara asymptomatisk under tidiga stadier, men symtom som blödningar efter samlag eller mellan menscykler kan uppstå när tumören växer.
3. Livmodercancer: Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderns inre vägg (endometrium). Symtom på livmodercancer kan vara vaginal blödning, smärta och menstruationsförändringar.

Det är viktigt att upptäcka och behandla livmodertumörer så snart som möjligt för att öka chansen till fullständig bot. Rutinmässiga gynekologiska undersökningar och cancer screening kan hjälpa till att tidigt upptäcka livmodertumörer.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Palliativ vård är en form av medicinsk vård som fokuserar på att lindra symtom och förbättra kvaliteten på livet för patienter med allvarliga, ofta oåterställbara sjukdomar, som exempelvis cancer, hjärtsjukdom eller neurologiska störningar. Den inkluderar behandling av smärta, andningsbesvär, illamående och yrsel, depression och ångest, såväl som psykosocial och spirituell stöd till patienten och deras familj. Palliativ vård kan ges i alla stadier av sjukdomen, inklusive under behandling med kurerade syften, och den är inte begränsad till de sista dagarna eller veckorna av livet.

Lomustin är ett typiskt ämne av alkylerande cytotoxiska läkemedel som används inom cancerbehandling. Det är en nitrosourea-förening och agerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och kan leda till cellens död. Lomustin används vanligen för att behandla vissa typer av cancer som hjärntumörer och lymfom. Läkemedlet ges ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Några vanliga biverkningar av lomustin inkluderar illamående, kräkningar, diarré och minskad produktion av blodceller, som kan öka risken för infektioner, anemi och blödningar.

Hu-antigener, också kända som human antigener, är molekyler som finns naturligt i eller på ytan av mänskliga celler som kan stimulera en immunreaktion när de introduceras till ett annat individ. Dessa antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra strukturer som skiljer sig mellan olika individer och kan identifieras av det immunsystemet som främmande. När en persons immunsystem exponeras för ett främmande Hu-antigen kan det utveckla antikroppar eller andra effektorceller för att bekämpa det, vilket kan leda till en immunrespons.

Bukhinnetumörer, också kända som neuroendokrina tumörer i tarmarna eller karcinoidtumörer, är sällsyna tumörer som utvecklas från neuroendokrina celler i tarmarna. Dessa celler producerar hormoner och neuropeptider som reglerar olika kroppsfunktioner. Bukhinnetumörer kan vara godartade eller elakartade, men de flesta är långsam växande och kan vara asymptomatiska under en längre tid. När symtom uppstår kan de variera beroende på tumörens läge och storlek, samt hur mycket hormoner den producerar. Vanliga symtom inkluderar diarré, krampaktiga magontyor, hudrodnad, hosta, andnöd och hjärtklappning. Behandlingen kan omfatta kirurgi, medicinsk behandling, strålbehandling eller kombinationer av dessa.

"c-Myc" er ein protoonkogent protein som regulerer celles growth, differentiering, and apoptosis. Det er kodet av c-MYC-genet, et av de mest studierte onkogenene. Overaktivitet eller overekspressjon av c-Myc-proteinet kan føre til u kontrollert celldeling og kreftutvikling. Dette skjer ofte som en konsekvens av genetiske endringer, slik som transloaksjoner eller amplifikasjoner, i hematopoetiske og solidcancer. c-Myc-proteinet fungerer som en transkripsjonsfaktor og interagerer med andre proteiner for å regulere uttrykkiet av tallrike gener involvert i celles vekst og deling. Dessutom kan overaktivitet av c-Myc føre til økt angiogennese, invasivt vokst og resistans mot kreftbehandling.

Tumörassocierade kolhydratanter är specifika sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller. Dessa strukturer kallas även tumörassocierade carbohydrate antigens (TACAs) och de kan vara överpresenterade eller abnormt modifierade jämfört med normala, gesundra celler. TACAs är ofta glykoproteiner eller glykolipider som innehåller en eller flera sockerstrukturer som kan identifieras av immunsystemet och utlösa en immunrespons.

Exempel på tumörassocierade kolhydratanter inkluderar:

* GM2, GM3, GD2, GD3: gangliosider (glykolipider) som är överpresenterade i vissa typer av cancer, såsom neuroblastom och melanom.
* Lewis Y, Lewis A: dessa är sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller inom flera olika cancertyper, till exempel bröstcancer, lungcancer och koloncancer.
* TF (Thomsen-Friedenreich): en sockerstruktur som är överpresenterad i vissa typer av cancer, såsom bröstcancer, levercancer och magcancer.

Tumörassocierade kolhydratanter kan användas som tumormarkörer för att hjälpa till att diagnostisera och övervaka cancer. De kan också vara mål för immunterapi, där patientens eget immunsystem tränas att känna igen och attackera tumörcellerna som bär på dessa specifika sockerstrukturer.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Aklarubicin är ett antineoplastiskt medel som tillhör gruppen antitumörantibiotika. Det är en derivatprodukt av antibiotiket Daunorubicin och används i behandlingen av vissa typer av cancer, framför allt akut myeloisk leukemi (AML).

Aklarubicin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och på så sätt förhindra celldelning och cellduplikation. Detta leder till död av cancercellerna och minskar tumörstorleken.

Sidan är skapad med AI, vilket kan leda till enklare fel i informationen. Se din läkares rekommendationer eller farmaceutisk information för att få den senaste och mest korrekta informationen om ett läkemedel.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

Kobolt-60 är ett radionuklidisotop med kemisk beteckning Co-60 och består av kobaltkärnor som har 2 neutroner mer än den stabila isotopen kobolt-59. Kobolt-60 är en stark gamma-strålare och används inom medicinen för strålbehandling av cancer, då det kan penetrera djupare lager i kroppen än andra former av strålning. Det används också för sterilisering av medicinska instrument och för att producera teknetium-99m, ett annat radionuklid som används inom medicinen. Kobolt-60 har en halveringstid på cirka 5,27 år, vilket betyder att efter den tiden kommer hälften av det ursprungliga aktiviteten vara borta.

En proteinkinashämmare (PKI) är ett ämne som hämmar verksamheten hos en specifik proteinkinas, en typ av enzym som fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) proteinmolekyler och på så sätt reglerar deras funktion. Proteinkinaserna spelar en viktig roll i cellulära signaltransduktionsvägar, och deras överaktivitet kan leda till olika sjukdomszustånd, till exempel cancer. Därför är proteinkinashämmare ett aktivt forskningsområde inom läkemedelsutveckling, där syftet är att hitta effektiva behandlingsmetoder för olika sjukdomar genom att modulera proteinkinasernas verksamhet. Proteinkinashämmare finns tillgängliga på marknaden som läkemedel mot cancer och andra sjukdomar, men deras användning är ofta kopplad till viss biverkningsrisk.

En malign blandtumör (også kendt som en "blastemal tumor" eller "embryonal tumor") er en sjælden type kræft, der primært rammer børn og unge voksne. Disse typer af tumorer dannes fra resterende celler, der normalt forsvinder under fosterdannelsen og i begyndelsen af udviklingen til en voksen.

Malign blandtumører kan opstå overalt i kroppen, men de er særligt hyppige i centralnervøse systemet (hjernen og rygmarven), huden, testiklerne og nyrerne. Disse tumorer vokser hurtigt og har ofte tendens til at sprede sig til andre dele af kroppen (metastaserer).

Malign blandtumører kan være meget svære at behandle, da de ofte er resistent mod strålebehandling og kemoterapi. Chirurgisk fjernelse af tumoren kan være en mulig behandlingsform, men det afhænger af stedet i kroppen, hvor tumoren befinder sig, og om den er lokaliseret eller har spredt sig til andre dele af kroppen.

Prognosen for malign blandtumører varierer meget alt efter type, sted, alder på patienten og om tumoren har spredt sig til andre dele af kroppen. I nogle tilfælde kan prognosen være ret gunstig, mens den i andre tilfælde kan være meget dårlig.

CD56 (NCAM, Neural Cell Adhesion Molecule) är ett transmembrant protein som uttrycks på cellytor och är involverat i cellexpression, signaltransduktion och cellytoadhesion. CD56-antigenet används som en markör för att identifiera olika slags vita blodceller, särskilt naturliga mördare (NK-celler) och T-celler med cytotoxisk funktion. Nedsatt eller frånvaro av CD56 kan vara associerat med vissa sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

Esofagektomi är en medicinsk term som refererar till ett kirurgiskt ingrepp där en del eller hela matstrupen (esofagus) tas bort. Detta kan vara nödvändigt vid behandling av vissa former av cancer i matstrupen eller andra allvarliga skador på denna struktur.

Ibland kan en del av magsäcken användas för att ersätta den borttagna delen av matstrupen, vilket kallas för en mag-ösophageal bypass. Efter operationen behöver patienten ofta ha en näringsundersökning och fysisk rehabilitering för att återhämta sig.

En tumör i en talgkörtel, också känd som en sebaceous tumör, är en abnormitet i den hudvävnad som producerar olja till huden. Tumörer i talgkörtlar kan vara godartade ( icke cancerbildande) eller elakartade (cancerbildande). De flesta av dessa tumörer är godartade och växer långsamt över en period av månader eller år. De kan variera i storlek från mindre än en centimeter till flera centimeter i diameter.

Godartade tumörer i talgkörtlar kallas ofta sebaceous adenomas och de elakartade formerna kallas sebaceous carcinomas. Sebaceous carcinomas är ovanliga, men kan vara aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen om de inte behandlas tidigt.

Symptomen på en tumör i en talgkörtel inkluderar ofta en smärt- och obehagsfri knöl eller nodul under huden, som kan vara röd, rosa, gulaktig eller hudfärgad. I vissa fall kan det finnas flera små knölar som bildar ett kluster. Om en tumör i en talgkörtel är elakartad kan den orsaka symtom som blod i ögon, svullnad och rodnad kring ögat, eller synförändringar.

Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upptäcker en tumör i en talgkörtel, särskilt om den växer fort, blir smärtsam eller orsakar andra symtom. En läkare kan undersöka och diagnostisera en tumör i en talgkörtel genom att titta på huden, känna efter nodulerna och eventuellt ta en liten provbit för mikroskopisk undersökning. Behandlingen av en tumör i en talgkörtel kan innebära kirurgiskt avlägsnande, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på om tumören är godartad eller elakartad.

En tumörvirusinfektion är en infektion med ett virus som kan orsaka onkogen transformation och leda till cancersjukdomar hos däggdjur, inklusive människor. Tumörvirusinfektioner är ansvariga för cirka 10-15% av alla cancerfall globalt. De två huvudsakliga kategorierna av tumörvirus är direkt onkogena virus och indirekt onkogena virus.

Direkt onkogena virus, även kallade transformerande virus, innehåller onkogeniska gener som kan integreras i värdcellens genomet och orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. Exempel på direkt onkogena virus är humana papillomavirus (HPV), hepatitis B-virus (HBV) och T-lymphotropisk virus 1 (HTLV-1).

Indirekt onkogena virus orsakar inte direkt onkogen transformation, men kan istället leda till cancerutveckling genom att försvaga värdcellens immunförsvar och/eller orsaka kronisk inflammation. Exempel på indirekt onkogena virus är humana herpesvirus 4 (HHV-4, också kallat Epstein-Barr virus, EBV) och hepatitis C-virus (HCV).

Det är värt att notera att inte alla infektioner med tumörvirus leder till cancerutveckling. Faktorer som värdcellens immunstatus, virusstam, livsstil och miljö kan spela in i om en tumörvirusinfektion kommer att leda till cancer eller inte.

En tumör i ändtarmsöppningen, även känd som analcancertumör eller distal rectaltumör, är en ovanlig form av cancer som utvecklas i de celler som bildar ändtarmens slemhinna. Tumörer i ändtarmsöppningen kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna). Maliga tumörer är cancer, och de kan sprida sig till andra delar av kroppen.

Analcancertumörer kan orsaka symtom som blödning från ändtarmen, smärta eller obehag i analregionen, svullnad eller knöl i området, förstoppning, förändringar i avföringen och en känsla av att inte ha tömts helt efter defekation.

Riskfaktorer för att utveckla analcancertumör inkluderar HIV-infektion, analköns infektion med human papillomavirus (HPV), rökning, mångahanda sexuella partners och en förhöjd ålder. Behandlingen av analcancertumör kan omfatta kirurgi, strålterapi, kemoterapi eller en kombination av dessa behandlingsmetoder beroende på graden och spridningen av cancern.

Organoplatingruppen är en klass av kemiska föreningar som innehåller en kovalent bundet platinatom (Pt) och en eller flera kolatom(er) från en organisk grupp. Dessa föreningar används ofta inom medicinen, speciellt inom cancerbehandling, där de är kända som cytostatika eller cellgiftiga medel. Exempel på välkända läkemedel som tillhör denna grupp är cisplatin och karplatin.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

"Munslemhinna" är ett medicinskt begrepp som refererar till den bakre delen av munhålan, omedelbart bakom de övre framtandens tandfästning. Det är en del av det svalgöppning (farynx) och innehåller muskler och slemhinna som hjälper till att svälja mat och skydda luftvägarna. Munslemhinnan kan bli inflammerad eller irritierad, vilket kallas för "faryngit", och detta är vanligtvis orsakat av en infektion eller irritation.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

Adenom, pleomorfi betecknar en specifik typ av godartad (icke-cancerös) tumör som kan uppstå i olika kroppsdelar, vanligtvis i tarmen eller urinvägarna. Ordet "pleomorft" refererar till att cellerna innehåller ovanliga variationer i storlek, form och kärninnehåll.

En pleomorf adenom består av blandade typer av epitelceller (ytliga celler som lining hud eller slemhinnor) och stromaceller (underliggande bindvävsceller). Dessa celler kan ha olika former, storlekar och kärninnehåll. Pleomorfa adenomer är oftast små och orsakar inga symtom, men i sällsynta fall kan de växa och leda till besvär eller bli onkologiska (cancerösa).

Det är viktigt att notera att en pleomorf adenom inte ska förväxlas med en pleomorf sarcoma, som istället är en ondartad tumör.

Medicinskt sett är sköldkörteln (thyroid) en endokrin körtel som ligger i halsregionen, längst ned i struphuvudet. Den producerar tyreoideahormoner som har en viktig roll för kroppens ämnesomsättning, tillväxt och utveckling. Sköldkörteln producerar två huvudsakliga tyreoideahormoner: triiodthyronin (T3) och thyroxin (T4), som bildas genom att jod kopplas till tyrosin, en aminosyra. Sköldkörtelhormonerna styr ämnesomsättningen i nästan alla kroppens celler och påverkar bland annat hjärtats funktion, andning, muskelaktivitet, nervsystemet, skelettvävnaden och reproduktionssystemet. Sköldkörtelhormonerna påverkar också kroppsvikten genom att reglera ämnesomsättningen och energibalansen. Dessutom producerar sköldkörteln en hormon som kallas kalcitonin, vilket hjälper till att reglera kalciumhalten i blodet.

'Blindtarmstumörer' refererer til svulster eller voksområder i blindtarmen, som er en del af tarmkanalen. Blindtarmen er en lukket sak som ikke har nogen forbindelse til ydersiden av kroppen og er plassert mellom tyktarmen og tunntarmen. Blindtarmstumører kan være godartet eller ellegodartet, noe som påvirker behandling og prognose.

Godartede blindtarmstumører kaller vi oftest adenomer, og de utgjør opp mot 95% av alle blindtarmstumører. De vokser langsomt og er vanligvis ufarlige, men det kan i noen tilfeller skje at de blir ellegodartet og overgår i kreftformer. Ellegodartede blindtarmstumører kan være mange forskjellige typer, men de mest vanlige er carcinoidtumører, lymfomer, sarcomaer og adenocarcinomer. Disse tumørene kan være mer aggressive og ha en dårligere prognose enn godartede blindtarmstumører.

Behandling av blindtarmstumører avhenger av typen av tumør, størrelsen, om det er spredning til andre kroppsdeler og hvorvidt pasienten har noen medisinske problemer eller ikke. Godartede adenomer kan ofte fjernes endoskopisk, mens ellegodartede tumører vanligvis krever en større kirurgisk operasjon. I tillegg kan strålebehandling og/eller kjemoterapi være nødvendig for noen typer ellegodartede blindtarmstumører.

'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.

Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:

1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.

2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.

3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).

Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.

Genomsatta behandling, också känd som genetisk terapi eller genterapi, är en typ av medicinsk behandling där DNA-sekvensen i en persons celler ändras eller repareras för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan involvera införandet av ett korrekt kopia av ett gen som saknas eller är defekt, eller stängning av en gen som orsakar sjukdomen. Genomsatta behandling kan utföras på flera olika sätt, inklusive direkt införande av DNA-sekvensen i celler genom en virusvektor eller med hjälp av tekniker som CRISPR-Cas9.

Det är värt att notera att termen "gendosering" inte används inom den medicinska gemenskapen och kan vara förvirrande. I stället använder man sig av termerna "genomsatta behandling", "genetisk terapi" eller "genterapi".

'Von Hippel-Lindau (VHL) tumor suppressor protein' refererar till ett protein som kodas av VHL-genen och spelar en viktig roll i cellcykeln och angiogenesen (bildandet av nya blodkärl). Proteinet hjälper till att reglera aktiviteten på andra proteiner genom att markera dem för nedbrytning inne i cellerna.

När VHL-genen muteras eller drabbas av epigenetiska förändringar kan det leda till en defekt i VHL-proteinet, vilket i sin tur kan orsaka oreglerad celldelning och angiogenes. Detta kan öka risken för att utveckla en rad olika typer av tumörer, inklusive clear cell renastcellscancer i njurarna, hjärntumörer (som hemangioblastomer), tumörer i binjuremärgen och andra cancerformer.

VHL-syndrom är en ärftlig sjukdom som orsakas av mutationer i VHL-genen och kan öka risken för att utveckla flera olika typer av tumörer under livet.

"c-Met" er ein reseptor for et protein som heter "hepatocyte growth factor" (HGF) og er involvert i celles vokstums, overlevingssignaler og migrasjon. Protonkogenproteinet c-Met består av en transmembranreseptor med en extracellulær domene som binder til HGF, en transmembransk domene og en intracellulær tyrosinkinasdomene som aktiveres ved bindeing av HGF. Dette resulterer i en kaskad av signalering som påvirker celles vekst, apoptose (død) og bevegelse. Mutasjoner i C-MET-genen kan føre til u kontrollert aktivering av c-Met-reseptoren og er assosiert med ugunstige prognoser i mange typer av cancersjukdomar.

"Sekundära primära tumörer" är ett begrepp inom onkologi som refererar till nya, separata primära cancerer som utvecklas i en individ som redan har haft en tidigare cancer. Dessa tumörer uppstår ofta som metastaser från den ursprungliga cancern, men kan dock uppträda oberoende av varandra och ha olika histologi och biologiskt beteende.

Det är viktigt att skilja mellan å ena sidan recidiv (återfall) av den ursprungliga cancern och å andra sidan utvecklingen av en ny, separat primärtumör. Sekundära primära tumörer är ovanliga, men kan förekomma, särskilt hos patienter som har en historia av cancer och som har varit utsatta för cancerbehandlingar som kan öka risken för nya cancerutvecklingar.

Exempel på behandlingsmetoder som kan öka risken för sekundära primära tumörer innefattar kemoterapi, radioterapi och immunterapi. Även vissa ärftliga genetiska faktorer kan öka risken för att utveckla flera primära cancerer under livstiden.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

Endometriumshyperplasi är en tillstånd där det slemhinnevävnad som tapetserar insidan av livmodern (endometriet) blir överdriven och överskalig. Detta orsakas vanligtvis av onormalt höga nivåer av östrogen i kroppen, utan motsvarande balans av progesteron.

Det finns olika typer av endometriumshyperplasi, beroende på om cellerna ser normala ut eller inte. I en typ av endometriumshyperplasi kan cellerna se atypiska (anormala) ut, och detta ökar risken för att utveckla livmodercancer.

Symptomen på endometriumshyperplasi kan variera, men de inkluderar ofta oregelbundna eller förtjockade menstruationsblödningar. Behandlingen beror på typen av hyperplasi och om det finns atypiska celler eller inte. Behandlingsalternativ kan innefatta mediciner som minskar östrogennivåerna, progesteronbehandling eller ibland kirurgi.

Det är viktigt att söka medicinsk behandling om du upplever några av de symptomen som är associerade med endometriumshyperplasi, eftersom det kan öka risken för livmodercancer om det inte behandlas.

Metotrexat är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla en rad olika sjukdomar, bland annat vissa former av cancer, autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Det fungerar genom att hämma celltillväxten och delningen, vilket gör att det kan hjälpa att minska överaktivitet i immunsystemet och på så sätt reducera symtom som inflammation och smärta.

Metotrexat är ett analog av folsyra, en vitamin som behövs för celltillväxten. Det fungerar genom att hämma enzymet dihydrofolatreduktas, vilket blockerar produktionen av tetrahydrofolat, en molekyl som behövs för syntesen av DNA och RNA i cellerna.

Läkemedlet ges vanligen via oral tablettform eller injektion och används ofta i kombination med andra läkemedel beroende på sjukdomsbilden. Det är viktigt att följa din läkares instruktioner när du tar metotrexat, eftersom det kan ha allvarliga biverkningar om det används felaktigt eller i för höga doser.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

"Islet cell carcinoma" er en type av kreft som utvikles i de små kuleformede øyebatterier (isletceller) i buksen. Disse cellene produserer hormoner som hjelper reguliere blodsukkeret, og islet cell carcinoma kan oppstå i en av disse hormonproducerende cellene. Dette type kreften kan være svær å diagnostisere tidlig fordi det ofte ikke viser noen tegn eller symptomer før det har spredt seg til andre områder i kroppen. Islet cell carcinoma kan være godartet eller ondartet, og den ondartede formen kan være vanskelig å behandle effektivt. Behandlingen av islet cell carcinoma kan inkludere kirurgi, strålebehandling, kjemoterapi eller multipl modaliteter alt etter type og stadiet på kreftsjukdomen.

Hyperkalcemi definieras som ett medicinskt tillstånd där individen har för höga nivåer kalcium i blodet (serumkalcium). Normalvärdet för serumkalcium ligger vanligtvis mellan 2,2-2,6 mmol/L eller 8,8-10,4 mg/dL. Hyperkalcemi anses vara när serumkalciumnivåerna överstiger 2,6 mmol/L eller 10,4 mg/dL.

Detta tillstånd kan orsakas av olika sjukdomar och störningar i kroppen, exempelvis överfunktion av bisköldkörteln (hyperparatyreoidism), nedsatt njurfunktion, vissa cancerformer, eller som en biverkan till vissa läkemedel. Symptomen på hyperkalcemi kan variera från milda till allvarliga och inkluderar bland annat trötthet, muskelvärk, mag-tarmlöpningar, förvirring, och i allvarliga fall kan det leda till komplikationer som hjärtrytmrubbningar.

"Cell aggregation" refererar till när celler i en population binder sig till varandra och bildar klumpar eller klasar. Detta kan ske naturligt under cellens normala utveckling och differensiering, eller som ett resultat av manipulation i laboratoriemiljö, såsom under cellkultur. Cellaggregering kan också ses i vissa patologiska tillstånd, såsom cancer, där cancerceller kan aggregera och bilda tumörer.

Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av receptorer som finns i cellmembranet hos djurceller. De aktiveras när specifika ligander binder till deras extracellulära domän, vilket leder till att tyrosinkinasdomänen i receptorn blir aktiv och fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) specifika tyrosiner i proteiner inne i cellen. Detta skapar signaltransduktionskaskader som reglerar viktiga cellulära processer såsom celldelning, cellcykel, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

RTK:er är involverade i många olika sjukdomar, inklusive cancer. Mutationer i RTK-gener kan leda till onkogen aktivering av RTK:erna och överaktivitet av deras signaltransduktionsvägar, vilket kan bidra till cancerexpansion och progression. Därför är RTK:er ett viktigt mål för cancerterapi, där man försöker blockera deras aktivitet med specifika läkemedel som kallas tyrosinkinashämmare.

I am not aware of any medical condition or term specifically associated with the country "Japan." If you have any specific medical question related to Japan or Japanese people, I would be happy to try and help answer it.

Riskbedömning (eng. risk assessment) är en systematisk och strukturerad process för att uppskatta sannolikheten och potentiala skadeverkningar av olika händelser eller utvecklingar. Den innebär en analys av risker relaterade till specifika situationer, aktiviteter, produkter eller system, med syfte att underlätta beslutsfattande och implementering av lämpliga åtgärder för att minska eller hantera riskerna.

I medicinskt sammanhang kan en riskbedömning involvera uppskattning av individuella patienters exponeringar, sårbarheter och potentiala skadliga effekter av behandlingar, terapeutiska interventioner eller preventiva åtgärder. Detta hjälper till att fastställa rimliga förhållningssätt och skyddsåtgärder för att minimera riskerna och maximera patienternas välbefinnande. Exempel på riskbedömningar inom medicinen kan vara att bedöma risken för thromboemboli (blodpropp) vid användning av kombinerad hormonbehandling hos postmenopausala kvinnor eller att uppskatta risken för biverkningar av läkemedel vid behandling av en viss sjukdom.

Aromatic L-amino acid decarboxylase (AADC) är ett enzym som spelar en viktig roll i produktionen av neurotransmittorer, kemiska signalämnen i hjärnan. Detta enzym är involverat i processen att konvertera aromatiska L-aminosyror till deras respektive neurotransmittorer.

Specifikt decarboxylerar AADC aminosyrorna L-dopa till dopamin, 5-hydroxytryptofan (5-HTP) till serotonin och tyrosine till tyramin. Dessa neurotransmittorers påverkan på nervsystemet är viktiga för reglering av känslor, rörelse, sömn, aptit och andra fysiologiska processer.

Mutationer i genen som kodar för AADC kan leda till ett sjukdomstillstånd som kallas aromatisk L-amino acid decarboxylase deficiency (AADCD). Denna är en sällsynt autosomal recessiv störning som orsakar nedsatt funktion av AADC-enzymet och påverkar produktionen av dopamin, serotonin och andra neurotransmittorer. Detta kan leda till allvarliga neurologiska symtom, såsom rörelsekoordinationsstörningar, muskelspasticitet, autonoma nervsystemsstörningar och utvecklingsstörning.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

En DNA-topoisomeras typ II är ett enzym som reglerar och hjälper till att kontrollera övervindningstillståndet i DNA-molekyler. Det gör detta genom att bryta och återförena dubbela helixstrukturen i DNA, vilket tillåter rotation runt den axiala axeln för att reducera eller öka övervindningstillståndet.

DNA-topoisomeras typ II kan kategoriseras som en typs I eller typs II-topoisomeras efter dess mekanism och effekt på DNA-molekylen. Typ II-topoisomeraser bryter och återförenar dubbla helixstrukturer i DNA genom att skapa en temporär genombrytning av båda strängarna samtidigt, vilket tillåter rotation runt axeln för att ändra övervindningsgraden. Efter att övervindningen har justerats återförenas de två strängarna genom en ny länk mellan dem.

Typ II-topoisomeraser är viktiga för cellulär DNA-replikation, transkription och reparation. Dessa enzym kan också vara mål för läkemedel som används i behandlingen av cancer.

Leukopeni definieras som ett abnormt lägre än normalt antal vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Normalvärdet för vuxna ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per Mikroliter (μL). Om det totala antalet leukocyter under 4 500/μL är ett tecken på leukopeni.

Leukopeni kan delas in i olika typer beroende på vilken typ av vita blodkroppar som är drabbade, till exempel neutropeni (låga nivåer av neutrofiler), lymfopeni (låga nivåer av lymfocyter) och monocytopeni (låga nivåer av monocyter).

Leukopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, cancerbehandling (till exempel kemoterapi och strålbehandling), vissa mediciner och genetiska störningar. Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till leukopeni för att förebygga komplikationer som infektioner.

"Blod i urin" betyder att det finns synliga eller osynliga spår av blod i personens urin. Det medicinska begreppet för när det finns mindre mängder blod i urinen är hematuria, och den kan vara antingen "manifest" (synlig röd eller rosa färg på urinen) eller "oktult" (endast synlig under mikroskop).

Det kan finnas olika orsaker till blod i urinen, såsom infektioner, inflammation, stenar i urinvägar, njursjukdomar, vissa cancerformer eller skador på urinvägar. Om du upplever att du har blod i urinen rekommenderas du att söka medicinsk hjälp för att fastställa orsaken och få behandling om det behövs.

'Mucin' är ett proteinet som produceras av slemkörtlar i kroppen och har en huvudsaklig funktion att hjälpa till med smörjning och skydd av olika ytor, såsom slemhinnor. Muciner består av en proteinbärare och en kolhydratdel som ger dem deras geléartade konsistens. De kan variera i sin sammansättning beroende på var de produceras i kroppen och kan ha olika funktioner, till exempel att hjälpa till med fångande av bakterier eller andra främmande partiklar.

"Chi-tvåfördelning", även känd som Chi-kvadrat-test eller Pearson's chi-square test, är en statistisk hypotesprövningsmetod som används för att undersöka om det finns en signifikant samband eller skillnad mellan två kategoriska variabler. Det är ett icke parametriskt test som inte kräver några antaganden om populationens fördelning.

I en Chi-tvåfördelning jämförs den observerade frekvensfördelningen hos två variabler med den förväntade frekvensfördelningen, som beräknas baserat på hypotesen om att det inte finns någon samband mellan variablerna. Teststatistiken är en Chi-kvadrat-värde som räknas ut genom att summera de observerade och förväntade frekvensernas skillnader i kvadrat, dividerat med den förväntade frekvensen, för varje cell i tabellen.

Teststatistiken följer en Chi-kvadrat-fördelning med (r-1) * (c-1) frihetsgrader, där r är antalet rader och c är antalet kolumner i tabellen. Denna fördelning används sedan för att bestämma sannolikheten för den observerade skillnaden mellan de två variablerna under hypotesen om att det inte finns något samband, och därmed avgöra om den är signifikant eller ej.

I medicinsk forskning kan Chi-tvåfördelningen användas för att undersöka associationer mellan två kategoriska variabler, till exempel kön och förekomsten av en viss sjukdom, eller rökning och mortalitet. Det är ett vanligt använt test inom epidemiologi, klinisk forskning och biostatistik.

'Tumörer' är en allmän term för en abnormt växande massa av celler. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att vara mindre aggressiva, medan elakartade tumörer kan invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

'Körtel' är en typ av vävnad som producerar och sekreterar olika substanser, såsom hormoner, enzymer och slem. Körtlar kan vara exokrina (sekretoriska) eller endokrina (hormonproducerande). Exokrina körtlar utsöndrar sitt sekret direkt till ett hölje eller yttre miljö, medan endokrina körtlar utsöndrar sitt sekret in i blodomloppet.

'Epitel' är en typ av vävnad som täcker ytor och organ i kroppen. Epitelceller bildar ett skyddande lager över huden, slimhinnor och andra ytor som är i kontakt med omgivningen. De kan också vara specialiserade för att transportera substanser genom kroppen, exempelvis i tarmen och näsan.

En tumör som utvecklas från epitelceller kallas en epitelial tumör eller karzinom. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå i olika organ, till exempel lungcancer och bröstcancer. Körteltumörer är ofta epiteliala tumörer som utvecklas från körtlar i kroppen.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

'Genes' and 'neoplasm' are two distinct concepts in the field of medicine. I will provide a definition for each term and then explain how they can be connected.

1. Genes: Genes are segments of DNA (deoxyribonucleic acid) that contain the instructions for the development, functioning, and reproduction of all known organisms and many viruses. They pass on hereditary information from parents to offspring and determine many of an individual's physical traits. Additionally, genes play crucial roles in regulating cellular processes, such as DNA repair, metabolism, and programmed cell death (apoptosis).
2. Neoplasm: A neoplasm is an abnormal growth of cells that forms a mass or tumor. Neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous). Benign neoplasms usually grow slowly, do not invade surrounding tissues, and typically do not spread to other parts of the body. Malignant neoplasms, on the other hand, are cancerous and can invade nearby tissues and organs, as well as metastasize (spread) to distant sites through the bloodstream or lymphatic system.

Connection between genes and neoplasm:

Genetic alterations can contribute to the development of neoplasms. Mutations in specific genes can lead to uncontrolled cell growth, impaired apoptosis, and genomic instability, which are all hallmarks of cancer. These genetic changes can be inherited (germline mutations) or acquired during an individual's lifetime (somatic mutations).

There are several types of genes that, when mutated, can increase the risk of neoplasm formation:

1. Oncogenes: Normal genes that help regulate cell growth and division can become oncogenic due to mutations or chromosomal rearrangements. Activation of oncogenes can lead to uncontrolled cell proliferation, a key step in neoplasm formation.
2. Tumor suppressor genes: These genes help prevent excessive cell growth and division by regulating the cell cycle and initiating apoptosis when necessary. Mutations in tumor suppressor genes can result in loss of function, allowing cells to grow and divide uncontrollably.
3. DNA repair genes: Proper functioning of these genes is essential for maintaining genomic stability. Mutations in DNA repair genes can lead to an accumulation of genetic alterations, increasing the likelihood of neoplasm development.
4. Genes involved in chromosomal stability: Abnormalities in genes that regulate chromosomal segregation and structure can contribute to neoplasm formation by promoting genomic instability and aneuploidy (abnormal number of chromosomes).

In summary, genetic alterations in specific genes can increase the risk of neoplasm development. Identifying these genetic changes can provide valuable insights into cancer biology and inform the development of targeted therapies for cancer treatment.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

"Cell cycle proteins" are a group of proteins that play crucial roles in regulating and controlling the cell cycle - the series of events that take place in a cell leading to its division and duplication. These proteins are involved in various checkpoints during the cell cycle, ensuring that each phase is completed accurately before progressing to the next one. They also help to coordinate the complex biochemical processes that occur during cell division, including DNA replication, chromosome separation, and cytokinesis. Examples of cell cycle proteins include cyclins, cyclin-dependent kinases (CDKs), and various checkpoint proteins.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

Limbisk encefalit är en autoimmun inflammatorisk hjärnsjukdom som orsakas av att kroppens immunförsvar felaktigt angriper det limbiska systemet, en del av hjärnan som styr emotionella respons, minne och beteende. Sjukdomen kan vara associerad med antikroppar mot cellmembranproteinet VGKC (voltagegated potassium channel). Symptomen på limbisk encefalit kan inkludera:

* Krampanfall
* Förändringar i beteende och personlighet
* Förvirring och minnesförlust
* Hallucinationer
* Ökad aggressivitet eller irritabilitet
* Epileptiska anfall
* Talsvårigheter
* Muskelrelaxering (hypoton)
* Ökat sömnbehov

Limbisk encefalit kan drabba personer av alla åldrar, men den är vanligare hos unga vuxna och barn. Behandlingen för limbisk encefalit består ofta av immunmodulerande terapi, som kortikosteroider, immunglobulin eller plasmautbyte, samt antiepileptika för att kontrollera epileptiska anfall. I vissa fall kan också behandling med immunosuppressiva läkemedel vara nödvändig.

"Ploidie" refererer til antallet af kromosomer som findes i en celle. Normalt har mennesker 46 kromosomer, fordelt på 23 par, hvoraf 22 par er autosomale kromosomer og et par er kønskromosomer (X-kromosomet og Y-kromosomet). Når en celle har det samme antal kromosomer som de normale diploide celler, siges den at være diploid.

Der findes imidlertid også celler med forskellig ploidi, herunder:

* Haploid: En celle med halvt antal kromosomer i forhold til de normale diploide celler. Menneskets haploide celler har 23 kromosomer og findes f.eks. i sædcellerne (spermatozoider).
* Triploid: En celle med tre gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 69 kromosomer. Dette forekommer sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.
* Tetraploid: En celle med fire gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 92 kromosomer. Dette forekommer også sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.

Ploidien spiller en vigtig rolle i cellecyklussen, cellevækst, differentiering og celledød. Forstyrrelser i ploidien kan have alvorlige konsekvenser for organismens udvikling, vækst og funktion.

'Eye neoplasms' refer to abnormal growths or tumors that develop in the eye or its surrounding tissues. These growths can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous), and they can originate in various parts of the eye, such as the conjunctiva, iris, ciliary body, choroid, retina, or optic nerve. Malignant eye neoplasms are also known as ocular cancers, and they can be aggressive, potentially leading to vision loss, blindness, or even death if left untreated. The specific symptoms, treatment options, and prognosis for eye neoplasms depend on various factors, including the type, location, size, and stage of the tumor.

En punktmutation är en typ av genetisk mutation där endast en enskild nukleotid (en building block av DNA) byts ut, infrias eller tas bort i ett DNA-molekyl. Denna förändring kan leda till att aminosyrasekvensen i det resulterande protein som kodas för av genen ändras, vilket kan ha olika konsekvenser beroende på var mutationen finns och hur viktig den är för proteinet. Punktmutationer kan delas in i tre kategorier: missense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i en annan aminosyra), nonsense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i ett stopp-kodon) och kuddmutationer (en nukleotid tas bort eller infrias, vilket förskjuter läsramen för genkodningen).

'Luftrör' är ett medicinskt begrepp som refererar till de rörformiga strukturerna i kroppen som andningsluften passerar genom. Det finns två typer av luftrör: det övre och det nedre.

Det övre luftröret, också känt som näsa och svalg, börjar vid näsborrarna och fortsätter ner till struphuvudet. Det består av tre delar: näshålan, svalget och näsöppningarna i svalget (choanae).

Det nedre luftröret är en fortsättning på det övre luftröret och börjar vid struphuvudet och fortsätter ner till lungorna. Det består av två delar: luftstrupen (trachea) och de två bronkerna som delar sig och leder in i vardera lunga.

Luftrörens främsta funktion är att transportera luft till och från lungorna under andningen, så att syre kan tas upp av kroppen och koldioxid kan avges som en biprodukt.

Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.

Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

'SRCA' står för 'Spontanus Rytmisk Cardiell Aktivitet' i medicinska sammanhang. Det är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en slags hjärtrytm som uppstår spontant från den specifika delen av hjärtat som kallas sinusknutan, även kallad sinoatrialnoden (SA-noden). SA-noden är belägen i högra atriums vägg och är ansvarig för att initiera varje hjärtslag genom att generera en elektrisk impuls som sprider sig genom hjärtmuskulaturen och orsakar kontrahering (sammandragning) av kamrarna.

SRCA betecknar därför en normal sinusrytm, vilket är den vanligaste formen av hjärtats spontana aktivitet i vila. Den karakteriseras av en regelbunden puls och ett jämnt hjärtslag med en frekvens på mellan 60 och 100 slag per minut (i vila). Även om det finns andra typer av hjärtrytm, är SRCA den mest önskvärda eftersom den säkerställer en effektiv pumpning av blodet genom kroppen.

"Intravenous drop" er en medisinsk betegnelse for en behandlingsmetode, hvor væske og/eller lægemidler gives direkte ind i en patients blodbane gennem en indsættet intravenøs kateter. Dette sker ofte via en infusionspumpe, der kontrollerer hastigheden og mængden af væske, der gives.

Ordet "dropp" refererer her til de små mængder væske (typisk 1-2 milliliter ad gangen), som pumpen sørger for at udsende gennem kateteret og ind i patientens krop. Dette er en meget almindelig metode til at give væske og lægemidler, da det tillader hurtig og præcis administration af behandlinger.

Somatostatin är ett hormon och neurotransmittor som produceras naturligt i kroppen. Det utsöndras bland annat från hypofysen, tarmarna och bukhinnan (perifera nerver). Somatostatin har en inhibiterande effekt på flera kroppsliga processer, till exempel insulin- och glukagonutsöndring i buken samt mag-tarmsystemets motorik. Det används även som läkemedel vid behandling av vissa typer av tumörer, då det kan minska eller stoppa celldelningen hos dessa tumörer.

Neurotensin (NT) är ett neuropeptid som består av 13 aminosyror och initialt identifierades i centrala nervösa systemet. NT produceras huvudsakligen av enteroglialceller i tarmen, men kan även produceras av hjärnan och andra organ. Det binder till tre olika receptorer: NTS1, NTS2 och NTS3, vilka alla är G-proteinkopplade receptorer.

I centrala nervösa systemet spelar NT en roll i reguleringen av dopaminutsöndring, smärtperception, sömnsamtal, kognition och emotionell processing. I tarmen reglerar NT gastrointestinal funktioner som sekretion, absorption och motorik.

NT har också visat sig ha potential som ett tumörmarkör i vissa typer av cancer, såsom neuroendokrina tumörer (NET). Höga nivåer av NT kan indikera närvaro av en NET och kan användas för att hjälpa till att ställa diagnosen.

Iodol är inte en medicinsk term, utan snarare en kemisk. Det refererar till organiska föreningar som innehåller jod, ofta använda inom medicinen som kontrastmedel under diagnostiska procedurer, såsom scintigrafi och ultraljud. Iodol behandlas vanligtvis som en radioaktiv isotop, för att ge skarpa bilder av olika organ i kroppen.

Herpesvirus 4, human (HHV-4), också känt som Epstein-Barr virus (EBV), är ett DNA- virus som tillhör herpesviridae familjen. Det orsakar ofta infektionssjukdomen infektös mononukleos och är starkt förknippat med flera former av cancer, särskilt Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och nasofaryngeal carcinom.

HHV-4 sprids vanligtvis genom direkt kontakt med infektiösa kroppsfluider, såsom speichel, blod och genitalsekret. Efter initiala symtomen av infektionssjukdomen förblir viruset i värden livet ut och kan orsaka återkommande infektioner eller reaktiveras under perioder av stress, immunosuppression eller annan sjukdom.

Förutom att orsaka infektionssjukdomar och cancer har HHV-4 också visats vara associerat med flera autoimmuna sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

"Taxoid" er ein klasse av kjemisk compounder som fungerar som anti-kreftmidler. De fleste taxoids kommer fra barken eller nådene av trær i slikken som Stefanskt jerntrær (*Taxus baccata*) og japansk yew (*Taxus cuspidata*). Taxoids virker ved å støyte med tubulin-proteinet i kreftcellane, forstyrrende deres deling og voksten. Det mest kjente taxoidet er paklitaxel (handelsnavn: Taxol), som brukes i behandlinga av flere typer av kreft, inkludert livmoderhalskreft, lungkreft og brystkreft.

Luftstrups tumörer, även kända som trakeala eller laryngotracheala tumörer, är sällsyna cancerformer som utgår från luftstrups epitelgeväv. De kan vara både godartade och elakartade.

Elakartade luftstrups tumörer delas vanligtvis in i två kategorier: squamösa cellkarzinom och adenoid cystisk karzinom. Squamös cellkarzinom är den vanligaste typen av elakartad luftstrups tumör och utgår från platta, skivformade celler i luftstrups slemhinnan. Adenoid cystisk karzinom är en ovanlig typ av cancer som ofta växer långsamt men kan vara invasiv och sprida sig till andra delar av kroppen.

Symptomen på luftstrups tumörer kan inkludera hosta, halsont, andnöd, rörelsebegränsning i struphuvudet, sväljningsbesvär, blodiga slemharkorn och hesa röst. Behandlingen av luftstrups tumörer kan innefatta kirurgi, strålbehandling och kemoterapi beroende på typen och utbredningen av cancern.

"c-Ret" er ein gen som koder for ein protein kalt "c-Ret protoonkogenprotein". Dette proteinet er ein reseptor for en type signaleringsmolekyler kallt neurotrope grow factorer (NGF). C-Ret spiller en viktig rolle i celles vekst, overlevnad og differensiering. Mutasjonar i c-Ret-genet kan føre til uregulert aktivitet av c-Ret-proteinet og kan medføre forskjellige slags kreftar, som f.eks. skjev celleskrekk i tykk-tarmen og skjeve kreftar i nyrane.

'Pyrimidiner' är en klass av kemiska föreningar som innehåller en sex-atomig aromatisk ring med två kväveatomer. De är en del av de två huvudsakliga klasserna av nukleotider, tillsammans med 'Puriner', som bygger upp DNA och RNA. De tre naturligt förekommande pyrimidinbaserna är cytosin (C), timin (T) och uracil (U). Cytosin och timin finns i DNA, medan uracil istället för timin återfinns i RNA. Dessa baser bildar par med varandra genom vätebindningar i dubbelsträngat DNA eller RNA: cytosin parar sig alltid med guanin (G), och timin respektive uracil parar sig med adenin (A). Pyrimidiner har också en viktig roll inom farmakologi, där flera läkemedel som används för att behandla cancer och infektioner är designade för att störa deras syntes eller funktion.

Epithelioid cells are a type of immune cell that is often found in granulomas, which are nodular collections of immune cells that form in response to chronic inflammation or the presence of foreign substances in the body. These cells are large and have a distinctive appearance under the microscope, with abundant pink cytoplasm and eccentrically placed nuclei that give them a "fried egg" shape.

Epithelioid cells are actually a type of activated macrophage, which is a type of white blood cell that plays an important role in the immune system by engulfing and destroying foreign substances such as bacteria and viruses. When macrophages become activated in response to chronic inflammation or the presence of certain types of foreign substances, they can differentiate into epithelioid cells.

Epithelioid cells are often found in granulomas that are associated with a variety of diseases, including tuberculosis, sarcoidosis, and certain fungal infections. The formation of granulomas is thought to be a way for the immune system to contain and isolate foreign substances or chronic inflammation, but the exact function of epithelioid cells within granulomas is not fully understood.

Epidermal Growth Factor (EGF) är en typ av tillväxtfaktor, ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celltillväxten, celldifferentieringen och celldivisionen. EGF binder till sin specifika receptor, EGFR, på cellmembranet och aktiverar därmed en signaltransduktionsväg in i cellen. Detta leder till att cellcykeln aktiveras och celldelningen stimuleras.

EGF är involverad i många fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, wound healing och homeostas. Dessutom har forskning visat att EGF kan spela en roll i patologiska tillstånd som cancer, då överaktivering av EGFR-signalvägen kan leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.

I medicinsk kontext refererar "Människokromosomer, par 13" till de två kromosompar som är nummer 13 i det mänskliga kromosomsatta. Varje normal cell i en människas kropp innehåller 23 paret av kromosomer, förutom könscellerna (spermier och ägg) som endast har 22 par. Av dessa 23 par är 22 par autosomala kromosomer och det sista paret är könsbestämmande kromosomer (X och Y-kromosomen hos män, två X-kromosomer hos kvinnor).

Par 13 består alltså av två identiska kopior av kromosom 13. Varje kromosom innehåller tusentals gener som ger instruktioner för cellens funktion och utveckling. Genetiska abnormaliteter kan uppstå när det finns för få eller för många kopior av en viss kromosom, inklusive kromosom 13. Ett exempel på ett syndrom orsakat av en genetisk abnormalitet på kromosompar 13 är Pätau syndrom (även kallad Down syndrom), som orsakas av en extra kopia av kromosom 13.

Fotokemoterapi, även känd som fotodynamisk terapi (PDT), är en medicinsk behandlingsmetod som innebär att en ljuskänslig substans (fotosensitizer) appliceras på huden eller en tumör, följt av exponering för specifik våglängd av ljus. När fotosensitizern inaktiveras av ljuset sker en kemisk reaktion som genererar syrgasradikaler och andra reaktiva syremolekyler, vilket orsakar celldöd hos cancerceller eller abnorma celler. Denna metod används ofta för att behandla olika typer av hudcancer och pre cancerösa tillstånd, såsom aktinisk keratos och basalcellskarcinom.

S-100 är ett protein som uttrycks i gliala celler, såsom astrocyter och Schwannceller, i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet spelar en viktig roll i celldifferentiering, calciumhomöostas och celleväxthållning. Det är ett litet protein med en molekylvikt på cirka 21 kDa och består av två identiska subenheter som binder till varandra för att bilda ett komplext heterodimer.

S-100 har visat sig ha potential som markör för nervskador eftersom koncentrationen i cerebrospinalvätskan (CSF) och serum ökar vid skador på CNS eller PNS. Det kan också användas för att diagnostisera specifika neurologiska tillstånd, såsom neurocysticercosis, medulloblastom och hjärntumörer.

Det är värt att notera att S-100 även uttrycks i andra typer av celler, som melanocyter, adipocyter och chondrocyter, men det är främst känt för sin roll i nervvävnaden.

Fallopian tube neoplasms are abnormal growths that occur in the epithelial lining of the fallopian tubes, which are a pair of narrow tubes that connect the ovaries to the uterus in females. These neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous).

Benign neoplasms of the fallopian tube include adenomas, papillomas, and cystadenomas. They are usually slow-growing and do not spread to other parts of the body. However, they can cause symptoms such as pelvic pain, abnormal vaginal bleeding, and bloating.

Malignant neoplasms of the fallopian tube are rare but aggressive cancers that can spread to other organs in the pelvis and beyond. They include primary fallopian tube carcinoma, serous carcinoma, endometrioid carcinoma, clear cell carcinoma, and undifferentiated carcinoma.

Primary fallopian tube carcinoma is a cancer that originates in the fallopian tube and accounts for less than 1% of all gynecologic malignancies. It typically affects women over the age of 50 and can cause symptoms such as vaginal bleeding, pelvic pain, and watery discharge.

Serous carcinoma is a type of ovarian cancer that can also arise in the fallopian tube. It is often aggressive and can spread quickly to other organs. Endometrioid carcinoma and clear cell carcinoma are similar to their ovarian counterparts and can also occur in the fallopian tube.

Undifferentiated carcinoma is a rare and aggressive cancer that can arise in various parts of the body, including the fallopian tube. It has no specific features and can be challenging to diagnose and treat.

"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.

Quinazolines är en klass av organiska föreningar som innehåller en heterocyklisk ringstruktur bestående av två kolatomer och två kväveatomer. Denna struktur kallas quinazolin, och kan ses som två bensenringar som är sammanfogade genom två kol-kväve-bindningar.

Quinazoliner har en rad medicinska tillämpningar, framför allt inom onkologi där de används som kemoterapeutika för behandling av olika typer av cancer. Exempel på quinazolin-baserade läkemedel är kinasehämmare som används för att behandla lungcancer, bröstcancer och andra typer av solid tumörer. Quinazoliner kan också ha verkan som antiinflammatoriska, antibakteriella och antivirala medel.

Det är värt att notera att quinazolin-strukturen finns naturligt i vissa växter och djur, och har visat sig ha biologisk aktivitet som kan vara användbar inom medicinen.

Cytology är en gren inom patologi som handlar om att studera och diagnostisera sjukdomar på cellnivå, istället för på vävnads- eller organnivå. Cytologiska tekniker är de metoder och procedurer som används för att samla in, preparera och analysera cellprov från kroppen.

Här är några exempel på cytologiska tekniker:

1. Fine needle aspiration (FNA): En finnålsbiopsi där en smal nål används för att suga upp celler från en massa eller en vävnad i kroppen, ofta använt för att undersöka knölar eller tumörer.
2. Pap test: En typ av cytologisk screeningtest där celler från livmoderhalsen samlas in med en speciell spatel och en Bürnettampong, för att upptäcka tidiga tecken på cancer eller förändringar som kan leda till cancer.
3. Body fluids: Cellprov kan tas från kroppsvätskor såsom urin, sputum (slem från luftvägarna), ascites (fluid i bukhålan) och cavitas (fluider i håligheter i kroppen) för cytologisk analys.
4. Exfoliativ cytology: Här samlas celler av som exfolieras, avsöndras eller spricker loss från ytan på ett organ eller vävnad, vanligen tas prov från slemhinnor i mun, näsa, hals och lungor.
5. Imprint cytology: Celler kan tas genom att trycka en glasplatta mot ett snitt av en tumör eller en vävnad för att skapa en cellavtryck som kan analyseras.

Cytologiska tekniker är viktiga verktyg inom diagnostiskt arbete och hjälper läkare att fastställa en korrekt diagnos, övervaka behandlingar och planera fortsatt vård.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

"Bisköldkörtel tumörer" refererer til voksende, abnormale celler i skjoldbruskkirtelen. Skjoldbruskkirtelen er en endokrin gland, plassert i halsen, som produserer hormoner som kontrollerer metabolismen og vekst.

Bisköldkörtel tumører kan være godartet (benigne) eller ondartet (malignt). Godartede tumører vokser langsomt og størrelsen øker over tid, men de er vanligvis ikke livstruende. Ondartede tumører kan vokse raskt, spre seg til andre kroppdeler og kan være livstruende.

Det er viktig å oppsøke medisinsk veiledning hvis du oppdager noen av følgende symptomer: en utvidet biskjoldkörtel, hoste, strubevansproblemer, vanskelighet i slikking, vanskelighet i å synke, trang til å spise og vektforlust. En medisinsk undersøkelse kan avklare om det er noen abnormaliteter i skjoldbruskkirtelen og om det er behov for ytterligere behandling.

Bensadinon, även känt som bensamid, är ett centralstimulerande medel som tillhör gruppen amfetaminliknande substanser. Det används huvudsakligen för behandling av ADHD (Uppåtmodstörning) och nässelfeber (urtikaria).

I medicinsk kontext refererar 'bensamider' till bensadinon, men det är värt att notera att termen kan vara missvisande eftersom den låter som en pluralform. Det korrekta sättet att referera till substansen i medicinsk kontext är "bensadinon".

Signal substance receptors, også kendt som signalmolekyler receptorer eller ligander, er proteiner på cellemembranen eller i cytoplasmaet, der binder specifikt til en given signalkomponent (ligand), såsom et hormon, neurotransmitter, vækstfaktor eller lignende. Disse receptorer aktiveres, når de binder til deres respektive ligander, hvilket fører til en kaskade af intracellulære signalveje, som kan regulere en række cellulære processer, herunder cellevækst, differentiering, apoptose (programmeret celldød) og andre funktioner.

Signal substance receptorer kan inddeles i to hovedgrupper: metabotiske og ionotriske receptorer. Metabotiske receptorer er proteiner, der aktiverer intracellulære signalveje via G-proteiner eller andre intracellulære sekundærmessenger-systemer. Ionotriske receptorer, også kendt som ionkanalreceptorer, er proteiner, der fungerer som ionkanaler og ændrer deres konformation, når de binder til deres ligander, hvilket resulterer i en direkte passage af ioner gennem cellemembranen.

Et eksempel på en signalkomponent og dens respektive receptor er insulin og insulinreceptoren. Insulin er et hormon, der produceres i bugspytkirtlen og spiller en vigtig rolle i reguleringen af blodsukkeret. Når insulin binder til insulinreceptoren på cellemembranen, aktiveres en intracellulær signalvej, der fører til øget glukoseoptagelse i cellerne og regulering af andre metaboliske processer.

I medicinsk sammenhæng er forståelsen af signalkomponenter og deres respektive receptorer vigtig for udviklingen af nye lægemidler og behandlingsmetoder. Lægemidler kan enten virke ved at efterligne en naturlig signalkomponent (agonister) eller blokere en given signalvej (antagonister).

Medicinskt sett betyder "vätskeutgjutning i lungsäcken, malign" att det föreligger en onkologisk eller cancerös tillstånd som orsakar en ansamling av vätska i den pleurala hålan (den yttre hinna som omsluter lungorna). Denna tillstånd kallas malign pleuravätska eller pleuravätska av cancerös etiologi.

Denna situation kan uppstå när cancerceller invaderar den pleurala hålan och orsakar inflammation, skada och ödem, vilket leder till att vätska accumulerar i lungsäcken. Ibland kan cancerceller direkt producerar vätska som accumulerar i lungsäcken.

Detta tillstånd kan vara förknippat med en rad olika cancertyper, inklusive lungcancer, bröstcancer, bukspottscellscancer och andra former av solid tumörer eller hematologiska cancersjukdomar.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Jag är glad att hjälpa till!

"Vävnadspeptidantigen" (engelska: "tissue peptide antigen") är ett mycket brett begrepp som kan omfatta olika typer av proteiner eller peptider som finns i olika vävnader i kroppen och som kan utgöra antigener, det vill säga molekyler som kan aktivera immunsystemet att svara på.

Exempel på sådana vävnadspeptidantigen inkluderar proteiner som finns i cellmembranet eller cellytan, som kan utsöndras och presenteras för immunsystemet under normala förhållanden eller under sjukdomstillstånd som cancer. När immunsystemet upptäcker dessa antigen kan det utveckla en immunrespons, vilket innebär att producera antikroppar och aktivera celler som attackerar och förstör de celler som bär på antigenet.

Det är värt att notera att begreppet "vävnadspeptidantigen" kan användas i olika sammanhang och kan ha något olika betydelser beroende på kontexten.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Mediastinala tumörer är en allmän term för olika typer av godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mediastinet, det rum som ligger bakom bröstbenet och innehåller hjärtat, lungornas stora blodkärl, thymusdrüsen, lymfknutor och det autonoma nervsystemet. Mediastinala tumörer kan vara av olika storlek och art beroende på vilken typ av cell som tumören har utvecklats ifrån. Symptomen på mediastinala tumörer kan variera stort beroende på var i mediastinet tumören är belägen, dess storlek och om den trycker på omgivande strukturer eller inte. Vissa mediastinala tumörer kan vara asymptomatiska medan andra kan orsaka andningssvårigheter, hosta, bröstsmärta, halsont, feber, viktminskning och night sweats beroende på vilken typ av tumör det rör sig om. Behandlingen för mediastinala tumörer varierar också beroende på tumörtyp men kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller medicinsk behandling med cellgift (chemotherapi).

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Basic helix-loop-helix (bHLH) proteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i cellulär differensiering, proliferation och apoptos under utvecklingen hos flera olika organismgrupper, inklusive djur. Dessa proteiner har en välbevarad bHLH-domän som består av två α-helixar som är separerade av en variabel loop-region.

Den första helixen i bHLH-domänen är involverad i dimerisering, där två bHLH-proteiner interagerar med varandra och bildar en hetero- eller homodimer. Den andra helixen i domänen är involverad i DNA-bindning, där den specifikt binder till E-box-konsensussekvensen i DNA:t (5'-CANNTG-3').

bHLH-proteiner delas vanligen in i sex olika klasser baserat på deras struktur och funktion. Klass I bHLH-proteiner är involverade i grundläggande cellulära processer som celldelning och differentiering, medan klasser II till VI är involverade i mer specifika utvecklingsprocesser som neurala, muskulära och endokrina differensiering.

Exempel på bHLH-proteiner inkluderar MyoD, som spelar en viktig roll i muskelcellsdifferentiering, och MAX, som bildar dimer med andra bHLH-proteiner för att reglera transkriptionen av målgener.

"Adenofibrom" er en sammensatt betegnelse for en type godartet (non-kancerøs) vævsvækst i kroppen. Det består af to typer celler:

1. Adeno-delen refererer til epitelceller, som danner skinnende lag eller glanduler i kroppen.
2. Fibrom-delen refererer til fibroblaster, som er typen af celler som producerer støttetissuer i kroppen.

Adenofibromer kan forekomme overalt i kroppen, men de er særlig almindelige i brystvævet hos kvinder. I brystet vil en adenofibrom være en blanding af glandulær- og fibrotisk væv.

Det er viktig å understreke at dette er en medisinsk definisjon av en begrep, og at det kan være nødvendig med ytterligere undersøkelser for å fastslå en diagnose. Hvis du har bekymringer eller spørsmål om din helse bør du alltid kontakte en læge eller annen sundhetsfagperson.

Tumörinfiltrerande lymfocyter (TIL) refererar till en medicinsk term som beskriver när vita blodkroppar kända som lymfocyter migrerar från det blodcirkulerande systemet och infiltrerar en tumör. Dessa lymfocyter kan vara av olika typer, såsom T-celler eller B-celler, och de kan spela en viktig roll i cancerimmunologi eftersom de kan både undertrycka tumöns tillväxt och spridning genom att attackera cancercellerna eller stödja dem genom att utsöndra cytokiner och andra signalsubstanser.

TIL har blivit en aktiv forskningsområde inom cancerbehandling, särskilt inom området immunterapi, där man försöker utveckla terapier som kan förstärka den naturliga förmågan hos lymfocyterna att bekämpa cancerceller. Genom att analysera TIL-mönster och subtyper kan forskare få insikter om prognosen och sannolikheten för ett effektivt svar på immunterapi hos en individuell patient med cancer.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

'Survival' er en betegnelse som oftest bruges inden for medicin og forskning, når man vil beskrive, hvor lang tid en person lever efter en bestemt begivenhed eller diagnose. Dette kan f.eks. være overlevelse efter et hjerteanfald, cancerdiagnose eller andet sygdomstilfælde. Survival kan måles i forskellige tidsperioder, såsom 5-årig survival, som betegner procentdelen af personer, der lever mindst 5 år efter diagnosen.

Kolangiokarcinom är en ovanlig form av levercancer som utgår från de små gångar (galblåsor och gallgångar) som transporterar gallflöde från levern till tarmen. Detta cancertyp kan vara mycket aggressiv och svår att behandla. Symptomen på kolangiokarcinom kan variera, men de vanligaste inkluderar gulsot (icterus), viktminskning, smärta i magen eller höger över del av ryggen, mörk urin och ljusa avföring. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Antimetaboliter är en grupp av cellcyklusspecifika medikament som används inom cancerterapi. De fungerar genom att hämta eller förhindra celldelning och cellduplicering i cancerceller, vilket resulterar i att cancercellerna dör eller inte kan fortsätta att växa och dela sig.

Antimetaboliter är analoger till naturliga byggstenar som används av celler för att bygga DNA och RNA, såsom nukleosider och aminosyror. När cancercellerna absorberar antimetaboliter tror de att de är naturliga byggstenar, men när de försöker använda dem för att bygga DNA eller RNA misslyckas processen, vilket stoppar celldelningen och dödar cellen.

Exempel på antimetaboliter som används inom cancerterapi är 5-fluorouracil (5-FU), metotrexat, gemcitabin och capecitabin. Dessa medikament behandlar olika typer av cancer, till exempel koloncancer, bröstcancer, lungcancer och leukemi.

Piperaziner är en grupp av organiska föreningar som innehåller en piperazinring, ett heterocykliskt komplex med två kolatomar och två kväveatomer i en sluten ringstruktur. Piperazin är en basisk förening och kan agera som en protonacceptor.

Inom medicinen används piperaziner ofta som en del av strukturen hos läkemedel, där de kan fungera som en del av en receptorbindningsplats eller på annat sätt påverka farmakologisk aktivitet. Exempel på läkemedel som innehåller piperazinringar är antihistaminet cyproheptadin, neuroleptika som flufenazin och muskelrelaxanten pipecuronium.

Det är värt att notera att piperaziner också kan användas inom kemisk industri för att syntetisera andra kemikalier och läkemedel.

Medicinskt talar man om matstrupen (esophagus) som den rörliga, slutet tuben som för mat och vätskor från munhålan till magsäcken. Matstrupen går genom halsen, passerar genom bröstkorgen och mynnar i magsäcken i magmunnen (cardia). Den består av flera skikt: en inre slemhinna som är täckt av slem, ett muskel- och bindvävslager och en yttre bindvävs- och broskskikt. Matstrupen har en naturlig rörelse, peristaltik, som driver maten ner i magsäcken.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av mitos, inte "mitosindex". Mitos är en cellcykelprocess där DNA kopieras och delas upp mellan två identiska dotterceller. Det är en grundläggande process för tillväxt, healing, reproduktion och repair hos levande organismer.

En mitosindex kan vara ett mått på hur snabbt celler delar sig genom mitos. Det kan användas som ett sätt att mäta celldelningstakten i en population av celler. Ibland kan det användas som ett prognostiskt eller prediktivt verktyg inom cancerbehandling, eftersom snabbare delande sig cancerceller kan ha en högre mitosindex än långsammare delande sig celler.

'Fibroadenom' är en typ av godartad (ickecancerös) bröstknöl som är vanligast hos unga kvinnor, men kan förekomma vid alla åldrar. Det består av bindväv och glandulärt vävnad och kännetecknas vanligtvis av en smidig, rörlig massa i bröstet. Fibroadenom är oftast små, mellan 1-3 cm i diameter, men kan variera i storlek. De tenderar att växa långsamt och kan ibland öka i storlek under hormonella variationer, till exempel under menstruationscykeln.

Fibroadenom är vanligtvis smärtlösa, men vissa kvinnor kan uppleva en lätt smärta eller tryck i bröstet. Diagnosen ställs oftast genom en kombination av fysiskt undersök och bilddiagnostik som ultraljud eller mammografi. Ibland kan en biopsi behövas för att bekräfta diagnosen. Fibroadenom är i allmänhet ofarligt, men om det växer mycket snabbt eller ändrar form och storlek kan det vara nödvändigt att övervaka det regelbundet eller ta bort det chirurgiskt.

'Läpptumörer' (engelska: 'Mucinous tumors') är en typ av tumörer som innehåller mycket slemstark vävnad, känd som mucin. Dessa tumörer kan vara godartade (icke-cancer) eller elakartade (cancer). De kan förekomma i olika organ, till exempel tarm, lungor, lever och äggstockar.

I samband med läpptumörer i tjocktarmen (colon) används ofta termen 'läppcancer' eller 'mucinös colonkarzinom'. Dessa tumörer har en tendens att växa långsamt och sprida sig till andra delar av kroppen på ett sätt som kan vara svår att behandla.

Det är viktigt att notera att läpptumörer är ovanliga, och om någon misstänker att de har en sådan tumör bör de genast söka medicinsk hjälp för att få en korrekt diagnos och behandling.

Hypoxia-Inducible Factor 1 (HIF-1) is a transcription factor that plays a crucial role in the body's response to low oxygen levels, also known as hypoxia. HIF-1 is a heterodimeric protein composed of two subunits: alpha and beta. The alpha subunit (HIF-1α) is responsible for the oxygen-sensing function of the complex.

Under normal oxygen conditions (normoxia), HIF-1α is constantly produced in the cell, but it is also rapidly degraded by a process involving oxygen-dependent hydroxylation and interaction with the von Hippel-Lindau (VHL) tumor suppressor protein, which targets HIF-1α for proteasomal degradation.

However, under hypoxic conditions, the hydroxylation and degradation of HIF-1α are inhibited, allowing it to accumulate, dimerize with the beta subunit (HIF-1β), and translocate to the nucleus. In the nucleus, the HIF-1 complex binds to hypoxia-responsive elements (HREs) in the promoter regions of target genes, leading to their transcriptional activation.

These target genes are involved in various cellular processes that help the body adapt to low oxygen levels, such as angiogenesis, erythropoiesis, glucose metabolism, and pH regulation. Dysregulation of HIF-1α has been implicated in several diseases, including cancer, cardiovascular disease, and neurological disorders.

9,10-Dimetyl-1,2-bensantracen er en organisk forbindelse som tilhører klassen polyaromatiske hydrocarboner (PAH). Det består af et bensenring system med to metylgrupper bundet til posisjonerne 9 og 10, og to benzeningrupper bundet til de to ytre carbonatomene i bensenringen.

Her er en medicinsk definisjon av stoffet:

"9,10-Dimetyl-1,2-bensantracen is a polycyclic aromatic hydrocarbon (PAH) compound consisting of a bensen ring with two methyl groups attached at positions 9 and 10, and two benzene rings attached to the outer carbon atoms in the bensen ring. It is classified as a possible human carcinogen by the International Agency for Research on Cancer (IARC). Exposure to PAHs, including 9,10-dimethyl-1,2-benzanthracene, has been associated with an increased risk of cancer, particularly lung cancer."

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

'Kina' er en betegnelse for en type av små, hvidlige, krystallinske partikler som kan dannes i galden og ledvæsken hos visse personer. De dannes som en slags afføring fra de celler, der udskiller fedtstoffer (kaldet 'cholesterol') i kroppen. Når disse partikler akkumuleres i større mængder, kan de danne små klumper eller forklumpninger, der kan ses under et mikroskop.

Kines forekommer hyppigst hos ældre personer og er ofte associeret med visse sygdomme, såsom gigt, leddegfejl og visse lever- og galdesygdomme. I visse tilfælde kan kines være et tegn på en mere alvorlig underliggende sygdom, men ofte er de har ingen specielle symptomer eller konsekvenser for sundheden.

Det er vigtigt at bemærke, at 'Kina' ikke skal forveksles med det østasiatiske land Kina. De to begreber har intet med hinanden at gøre og betegner helt forskellige ting.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

'Ansiktstumörer' refererar till olika typer av cancersjukdomar som utvecklas i ansiktsregionen. Detta inkluderar både hudcancer och djupare liggande cancersjukdomar. Några exempel på olika typer av ansiktstumörer är basalcellskancer, plattcellsskancer, svartskinnscancer (melanom), andras kinds carcinom och sarkom. Varje typ av ansiktstumör har sin egen orsak, riskfaktor, behandling och prognos. De flesta ansiktstumörerna kan behandlas effektivt om de upptäcks tidigt, men vissa typer kan vara mer aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Radiation-induced tumors refer to abnormal growths of cells that are caused by exposure to ionizing radiation. This can include both benign and malignant tumors, which can develop in any part of the body. The risk of developing a radiation-induced tumor depends on several factors, including the dose and duration of radiation exposure, as well as the individual's genetic susceptibility.

Radiation therapy, which is a common treatment for many types of cancer, uses high-energy radiation to kill cancer cells and shrink tumors. While radiation therapy is an effective treatment for many patients, it can also increase the risk of developing radiation-induced tumors in the future. This risk is generally low, but it is important for patients to be aware of this potential long-term complication of radiation therapy.

In addition to radiation therapy, other sources of ionizing radiation, such as medical imaging tests and environmental exposures, can also contribute to the risk of developing radiation-induced tumors over time. It is important to minimize unnecessary exposure to ionizing radiation and to follow safe practices when using or undergoing medical imaging tests.

Människokromosompar 17 består av två identiska kromosomer, som tillsammans innehåller den genetiska informationen för många kroppsfunktioner hos människan. Varje kromosom i paret 17 är en lång, trådlik DNA-molekyl som består av tusentals gener och icke-kodande sekvenser. Dessa gener innehåller instruktionerna för att producera proteiner och reglera andra funktioner i cellen.

Kromosompar 17 är en del av de 23 par som tillsammans utgör den mänskliga karyotypen, och varje individ har två uppsättningar av kromosomer - en från modern och en från fadern. Paret 17 är ett av de autosomala kromosomparen, vilket betyder att det inte är relaterat till kön.

Några exempel på genar som finns på människokromosompar 17 inkluderar:

* TP53: en tumörsuppressorgen som hjälper till att förhindra överdriven celldelning och cancerutveckling.
* CFTR: en gen som orsakar cystisk fibros, när den är muterad.
* SOX9: en gen som spelar en roll i könsbildningen under fostertiden.

Varje människas specifika kombination av gener och deras varianter på kromosompar 17 bidrar till att forma den unika genetiska identiteten hos varje individ.

BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är en proteinkedja som hör till BCL-2 familien och spelar en viktig roll i apoptos, eller programmerad celldöd. Proteinet upptäcktes ursprungligen som ett protein som interagerar med BCL-2, ett protein som skyddar celler från apoptos.

BAX är ett proapoptotiskt protein och fungerar genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket orsakar frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cellkärnan. Detta aktiverar en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos.

Regleringen av BAX-aktivitet är mycket viktig för att upprätthålla homeostas i celler och ett obalanserat uttryck av BAX kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer eller neurodegenerativa sjukdomar.

Menogaril är ett läkemedel som tidigare användes för att behandla vissa typer av cancer, inklusive småcellig lungcancer och äggstockscancer. Det är en typ av kemoterapi som fungerar genom att störa cellers förmåga att dela sig och växa. Menogaril består av ett medel kallat nitrosourea, som är kopplad till ett annat medel som hjälper till att transportera det in i cancercellerna.

Menogaril marknadsfördes under varumärkena Amedra och Novantrone, men har sedan 2017 dragits tillbaka från marknaden på grund av allvarliga biverkningar och brist på effektivitet jämfört med andra behandlingsalternativ.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

'Gomtumörer' (i engelska: 'Benign tumors') är en typ av godartade tillväxter som kan uppstå i olika vävnader i kroppen. De skiljer sig från elakartade tumörer (maligna tumörer) genom att de inte sprider sig till andra delar av kroppen och att de sällan hotar patientens liv.

Gomtumörer kan vara sammansatta av olika typer av celler, beroende på vilken vävnad de utvecklas i. Exempel på gomtumörer inkluderar:

1. Lipomer: En tumör som består av fettsvävnad.
2. Nevus: En samling av pigmentceller, även känd som mole.
3. Fibrom: En tumör som består av bindvävsceller.
4. Adenom: En tumör som utvecklas i en körtel och består av glandulära celler.
5. Hemangiom: En tumör som består av blodkärl.
6. Osteom: En tumör som utvecklas i benvävnad.

Även om gomtumörer sällan är livshotande, kan de orsaka problem beroende på deras storlek och plats. I vissa fall kan det vara nödvändigt att avlägsna tumören genom kirurgi.

MikroRNA (miRNA) är korta, enkelsträngade RNA-molekyler som spelar en viktig roll i genregleringen av eukaryota celler. De är normalt 18-25 nukleotider långa och transkriberas från egna gener eller intronerna hos protein kodande gener. MiRNAs binder till komplementära sekvenser i 3'-utanpårsregionen av mål-mRNA, vilket orsakar nedbrytning eller translationsinhibering av mRNA och därmed minskar syntesen av det proteinet. MiRNAs är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering, apoptos och immunresponser. Dysregleringar av miRNA-funktion har visats vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, diabetes och kardiovaskulära sjukdomar.

"Gallvägstumörer" är en allmän term för olika typer av godartade och elakartade tumörer som utvecklas i gallgångarna, både inuti levern (intrahepatiska) och utanför levern (extrahepatiska). De kan vara bensinnedbildande (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på gallvägstumörer är:

1. Gallblåsacancer (cholangiocarcinom) - en elakartad tumör som utvecklas i gallblåsan eller i de inre gallgångarna (intrahepatiska körtelcellscancer).
2. Härvätsgångscancer (extrahepatisk körtelcellscancer) - en elakartad tumör som utvecklas i de stora gallgångarna utanför levern.
3. Adenom - en godartad tumör som bildas av glandulära celler i gallgångarna.
4. Karzinoid - en sällsynt, elakartad tumör som ofta utvecklas från neuroendokrina celler i tarmen, men kan spridas till gallgångarna.

Symptomen på gallvägstumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta i överdelen av magen, gulsot (ikterus), onormalt hög feber, viktminskning och magsmärtor. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa beroende på tumörtyp och omfattning av cancern.

Neuroektodermala tumörer är en grupp av sjukdomar som utgår från celler i det neuroektodermala vävndet, vilket är ett embryonalt tidigt stadium av utveckling där cellerna kan utvecklas till nervceller och celler i huden. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå var som helst längs det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

Exempel på neuroektodermala tumörer inkluderar:

* Neuroblastom: En elakartad tumör som vanligtvis uppstår i de tidiga cellerna i sympatiska nervsystemet, ofta i bukspottkörteln eller i ryggmärgen.
* Medulloblastom: En elakartad tumör som vanligtvis uppstår i bakhuvudet och är en av de vanligaste hjärntumörerna hos barn.
* Ganglioneuroblastom: En godartad eller elakartad tumör som vanligtvis uppstår i bukspottkörteln eller i ryggmärgen.
* Retinoblastom: En elakartad ögontumör som vanligtvis drabbar barn under 5 års ålder.
* Pheochromocytom: En sällsynt, oftast godartad tumör i körteln som producerar adrenalin och noradrenalin, belägen ovanpå de övre bäckenknotorna.

Symptomen på neuroektodermala tumörer kan variera beroende på vilken typ av tumör det rör sig om och var den är belägen. Vanliga symtom inkluderar smärta, svullnad, förändringar i synen eller neurologiska symptom som svaghet, yrsel eller problem med balansen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen av tumör och dess utbredning.

Småcelligt anaplastiskt karcinom, efter behandling (röntgen)Rev. *Småcelligt anaplastiskt karcinom, före behandling (röntgen) ...