Kavelin 2 (CAV2) är ett protein som ingår i kaveoliner, strukturer på cellytan som bildar inklusioner i form av små blåsor. Kaveoliner deltar i en rad cellulära processer, såsom cellytors reglering, signaltransduktion och läckagehämmning av lipider.

Kavelin 2 är ett strukturellt protein som utgör en del av kaveolinskalet och hjälper till att stabilisera dess form. Det har också visat sig ha en roll i cellytors reglering, cellsignalering och proteinklarering. Vissa studier tyder på att kavelin 2 kan vara involverat i sjukdomar såsom cancer och neurodegenerativa störningar, men mer forskning behövs för att fastställa dess exakta rollar och möjliga terapeutiska mål.

Kaveoler är en del av endoplasmretikulum (ER) i eukaryota celler. De är strukturer som bildar nätverk av små, cylindriska säckar eller burar som sticker ut från ER:s yta. Kaveoliner innehåller ett speciellt protein, caveolin-1, som hjälper till att ge dem deras form och funktion.

Kaveoliner har flera viktiga funktioner i cellen, bland annat att transportera lipider och andra molekyler mellan olika delar av cellen, att reglera cellytan och att skydda cellen från skada. De kan också vara involverade i signaltransduktion, inflammation och cancer.

I medicinskt hänseende kan förändringar i kaveoliner vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel ateroskleros, diabetes, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Membranmikrodömen (eng. membrane microdomains) är en typ av submikrometervid regioner i cellytan som har en unik sammansättning av lipider och proteiner jämfört med omgivande membran. De är rika på kolesterol och sfingolipider, vilket gör dem mer vätskeofulla (eller "flytande tillstånd") än omgivande fosfolipidrika regioner.

Membranmikrodömen är också kända som lipid rafts och de har visat sig vara viktiga för en rad cellulära processer, inklusive cellyttra signalering, intracellulär trafficking, cellytskild separation och infektion. Dessa strukturer är dynamiska och kan reversibelt byta form och storlek i respons på cellulära signaler och förändringar i miljön.

Filipin är ett fluorescentfärgat protein som utvinns från bakterien Streptomyces filipinensis. Det har förmågan att binda till kolesterol och andra steroler i cellytan, vilket gör det användbart som ett histologiskt färgemedel för att visualisera dessa lipider i biologiska preparat. I medicinsk kontext kan filipin användas i forskning för att undersöka struktur och distribution av steroler i cellmembran. Det är dock inte vanligt förekommande inom klinisk praktik.

'Rengöringsmedel' är ett samlingsbegrepp för produkter som används för att rengöra och desinficera olika ytor, redskap och utrustningar. Det kan exempelvis vara rengöringsmedel för hushållsbruk såsom tvättmedel, diskmedel och skönjningsmedel, men även produkter som används inom medicinska sammanhang såsom desinfektionsmedel, antiseptiska medel och steriliseringsmedel.

Rengöringsmedlen innehåller ofta kemiska ämnen som bryter ner eller avlägsnar smuts, fett, skador och mikroorganismer som bakterier, svampar och virus. Vissa rengöringsmedel är specialdesignade för att hantera vissa typer av smuts eller miljöer, till exempel rengöringsmedel för kontaktskirmar, optiska linser eller elektronisk utrustning.

Det är viktigt att använda rätt typ av rengöringsmedel för varje situation och följa anvisningarna på produktet för att garantera effektivitet och undvika skador på ytan eller utrustningen.

"Cell division" refers to the process by which a single eukaryotic cell divides into two daughter cells, each with its own nucleus and cytoplasm. This is a fundamental process that allows organisms to grow, maintain their tissues, and repair damaged ones. There are two main types of cell division: mitosis and meiosis.

During mitosis, the genetic material in the form of chromosomes is replicated and then equally divided between the two daughter cells. This type of cell division occurs in somatic cells (cells other than sex cells) and results in two identical daughter cells.

Meiosis, on the other hand, is a type of cell division that occurs only in sex cells (gametes). It involves two rounds of division, resulting in four haploid daughter cells, each with half the number of chromosomes as the original diploid cell. This process ensures genetic diversity by shuffling and randomly assorting the genetic material from both parents during fertilization.

In summary, 'cellavdelning' refers to the biological process by which a single cell divides into two or more daughter cells, either through mitosis or meiosis.

Kolesterol är ett fettylt lipidmolekyll som förekommer naturligt i djurceller. Det är en viktig komponent till cellmembranen och används också för att producera hormoner, vitamin D och gallsyror.

Kroppen behöver kolesterol för att fungera korrekt, men för höga nivåer av kolesterol i blodet kan öka risken för hjärt-kärlsjukdomar, som hjärtinfarkt och stroke. Det finns två huvudsakliga typer av kolesterol: LDL (lågdensitetslipoprotein), som också kallas "dåligt kolesterol", och HDL (högdensitetslipoprotein), som kallas "gott kolesterol".

Trots att kolesterol är ett viktigt ämne för kroppen, kan för höga nivåer av LDL-kolesterol i blodet orsaka plackbildningar i artärernas inre väggar, vilket kan leda till åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar. HDL-kolesterol hjälper istället till att transportera överskottet av kolesterol från celler till levern, där det bryts ned och utsöndras ur kroppen.

Samtliga människor behöver regelbundna blodprover för att kontrollera sina kolesterolvärden och hålla sig undan riskerna för höga kolesterolnivåer. En läkare kan ge råd om livsstilsförändringar, som träning, hälsosam kost och viktminskning, samt eventuellt medicinering för att hjälpa till att sänka kolesterolnivåerna.

Beta-cyklodextrin (β-cyklodextrin) är en typ av cyklisk oligosackarid som består av 7-8 glukopyranosingar (sackaridringar) sammanbundna i en ringform. Den har en hydrofob interiör och en hydrofil exteriör, vilket gör den användbar för att innesluta och transportera hydrofoba molekyler i vattenlösningar.

I medicinsk kontext kan β-cyklodextrin användas som utskiljningsmedel för oönskade substanser, som kolesterol, eller som en del av formuleringen av läkemedel för att förbättra deras löslighet och biotillgänglighet.

Klatrin är ett protein som spelar en viktig roll i cellens transportprocesser, särskilt vid formationen av transportvesiklar som transporterar proteiner och andra molekyler mellan olika kompartment inne i cellen. Klatrin bildar en tresdimensionell struktur som kallas klatrin-kooperativt komplex (KCC), vilken fungerar som ett skal runt transportvesikeln. Detta skal hjälper till att ge form åt vesikeln och underlättar samtidigt specificiteten i valet av membranproteiner som ska transporteras. Efter att transportvesikeln har nått sitt målkompartment, så bryts klatrin-skalet ner och membranproteinerna kan sedan transporteras in i det nya kompartmentet.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Octoxynol är ett slags surfaktant, som är en typ av ytaktiv ämne. Det används ofta i laboratoriemiljöer som en del av cellkulturer för att desinficera glas- och plastyror. Octoxynol har också använts som ett spermicid i vissa former av preventivmedel, men det rekommenderas inte längre på grund av potentiala hälsorisker.

I medicinsk kontext kan octoxynol användas för att öka membranpermeabiliteten hos celler, vilket kan underlätta penetrationen av vissa läkemedel in i celler. Det har också visat sig ha antivirala egenskaper och har studerats som en möjlig behandling för HIV/AIDS, men det finns inga godkända mediciner på marknaden som innehåller octoxynol som aktiv ingrediens.

Det är värt att notera att octoxynol kan ha toxicologiska effekter och orsaka skada på celler vid höga koncentrationer eller långvarig exponering. Därför bör det hanteras med försiktighet i laboratoriemiljöer och användas sparsamt i medicinska tillämpningar.

Cyklodextrin är en typ av cylindrisk, ringformad oorganisk molekyl som består av glukoseenheter som är kemiskt sammanlänkade i en ringstruktur. Den medicinska definitionen av cyklodextriner definieras vanligtvis som kemiska komplexbildare som används för att förbättra lösligheten, stabiliteten och biotillgängligheten hos vissa läkemedel. Cyklodextriner bildar inre håligheter där läkemedelsmolekyler kan placeras, vilket skyddar dem från nedbrytning och förbättrar deras löslighet i vatten. Detta gör att läkemedlen kan ges i lägre doser och med mindre biverkningar jämfört med traditionella former av läkemedel. Cyklodextriner används också som utvecklingsverktyg inom farmaceutisk forskning och utveckling.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

Myoglobinuri är ett medicinskt tillstånd där myoglobin, ett protein som förekommer i skelettmuskler och hjärtmuskulatur, avsöndras i urinen. Detta kan inträffa när musklerna skadas eller påverkas på något sätt, till exempel vid extrema ansträngningar, skador eller sjukdomar som kan orsaka muskelnekros (muskeldöd).

Myoglobin är ett litet protein som hjälper till att transportera syre inom musklerna. När muskler skadas eller nekrosiseras kan myoglobin frisättas i blodbanan och filtreras sedan bort genom njurarna, vilket resulterar i myoglobinuri. Det är viktigt att notera att när myoglobin spjälkas ned i urinen kan det orsaka skada på njurarna, eftersom myoglobin har en tendens att oxidera och denna oxidation kan leda till att proteinet koagulerar och bildar nefropati (skador på njurarna).

Myoglobinuri är därför ett allvarligt tecken som kan indikera en underliggande muskelsjukdom eller skada, och det behöver undersökas omedelbart av en läkare.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Kväveoxidsyntas typ III, även känd som nitrogenase typ 3 eller NifZ, är en hypotetisk variant av kväveoxidsyntas, ett enzymkomplex som reducerar molekylärt kväv till ammoniak. Detta enzymkomplex finns hos vissa kvävefixerande bakterier och består vanligtvis av två proteinkomponenter: dinitrogenaser (Mo-Fe-protein och Fe-protein) som katalyserar den slutliga reduktionen av kväve till ammoniak.

Kväveoxidsyntas typ III är ännu inte identifierad eller karaktäriserad experimentellt, men föreslås vara en tredje komponent i kvävefixeringsprocessen hos vissa bakterier. Denna hypotetiska komponent skulle kunna spela en roll i elektrontransportkedjan och underlätta överföringen av elektroner mellan de två andra proteinkomponenterna.

Det är värt att notera att kväveoxidsyntas typ III fortfarande är en hypotes och det finns inga experimentella bevis som stödjer dess existens eller funktion hittills.

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

Cell fractionation är ett biologiskt laboratorieförfarande som innebär att celler delas upp i sina olika komponenter eller organeller. Detta görs vanligtvis genom att cellmembranet klyvs med hjälp av mekanisk, enzymatisk eller kemisk metoder, vilket får cellens olika beståndsdelar att separera sig från varandra. Genom att använda olika tekniker och metoder kan forskare isolera och rena specifika organeller såsom mitokondrier, kärnor, ribosomer, lysosomer och endoplasmatiska retikulum för vidare studier. Cellfraktionering är en viktig metod inom cellbiologi och molekylär biologi eftersom den möjliggör att forskare kan studera de olika komponenterna i cellen separat och upptäcka deras unika funktioner och interaktioner.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

Den Golgi-apparaten är ett organell i eukaryota celler som är involverad i modifiering, sorting och transport av proteiner och lipider. Det består av staplade, flercelliga säckar, cisternor, som är arrangerade i parallella rader och omges av ett membransystem. Proteiner och lipider transporteras in i Golgi-apparaten i en vesikel från det endoplasmatiska nätverket (ER), där de modifieras genom en serie av processer, inklusive glykosylering, sulfatisering och fosforylering. Efter att ha blivit modifierade transporteras proteiner och lipider sedan ut från Golgi-apparaten i vesiklar till olika delar av cellen eller förpackas in i sekretoriska granuler som kommer att släppas ut från cellen.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

Annexin A6, också känt som ANXA6, är ett protein som tillhör annexinfamiljen. Annexiner är kalcium- och fosfolipidbindande proteiner som deltar i cellytorreglering, celldelning, endocytos och exocytos.

Annexin A6 består av 36 repetitiva domäner med homologi till kalmodulin, en calciumbindande proteinsekvens. Det är unikt bland annexiner eftersom det kan bilda högre ordningar av oligomerer och polymerer genom att interagera med sig självt och andra proteiner.

Annexin A6 har visat sig ha en roll i cellytans organisation, membrantransport, inflammation och cancer. Det kan vara involverat i regleringen av kolesterolhomöostas och cellsignalering genom att interagera med andra proteiner som integriner, receptorer och G-proteinkopplade receptorer (GPCR).

I medicinsk kontext kan förändringar i annexin A6-uttrycket vara associerat med olika sjukdomstillstånd, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Fettvävnadstumörer, eller adipocyttumörer, är samlingsnamnet för olika typer av godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer som utvecklas i fettvävnaden. Dessa tumörer kan vara mycket ovanliga och deras orsaker är oftast okända.

Godartade fettvävnadstumörer, även kända som lipomer, växer långsamt och orsakar sällan några besvär. De kan vara av olika storlekar och vanligtvis upptäcks de slumpmässigt under en rutinundersökning eller om de trycks mot ett näraliggande organ och orsakar smärta eller andra symtom.

Elakartade fettvävnadstumörer, även kända som liposarkomer, är mycket ovanligare än godartade fettvävnadstumörer och har en tendens att växa snabbare och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på elakartade fettvävnadstumörer kan variera beroende på var tumören är belägen och hur stor den är, men de kan inkludera smärta, svullnad, rörelsehindring och viktminskning.

Behandlingen för fettvävnadstumörer beror på typen av tumör, dess storlek, läge och om det har spridits eller inte. Behandlingen kan innebära kirurgisk borttagning, strålbehandling, cellgiftsbehandling eller en kombination av dessa behandlingsmetoder.

Dynamin II är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen, specifikt under cytokines, då det hjälper till att dela upp cellytan mellan de två nybildade cellerna. Det gör detta genom att bilda en ringformad struktur runt den plats där cellynätsutskott skall avskiljas, och sedan förkortas för att bryta isär dem. Dynamin II är också involverat i transporten av vesiklar inom cellen. Det hjälper till att packa ihop membran runt en vesikel så att den kan transporteras från ett ställe till ett annat inne i cellen.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Fettceller, også kjent som adipocyttene, er type av celler som primært fungerer som energidepoter i kroppen. De består av en stor centralt locisert vakuole som inneholder lipider (fettsyrer og kolesterol) i opløst form. Fettcellene finnes i to hovedtyper: hvite og brune. Hvite fettceller er de mest alminnelige og lagres under huden og rundt organer for å brukes som energikilde når kroppen trenger det. Brune fettceller inneholder flere mitochondrier enn hvite fettceller og er mer involvert i termoregulering enn energiomsentning. Deres funksjon er å omsette energien fra fedtstoffet til varme, noe som er viktig for å holde kroppen varm.

Glykosylfosfatidylinositol (GPI) är ett glykolipid som sitter på ytan av eukaryota cellmembran och fungerar som en ankare för proteinmolekyler. Proteiner kan kovalent bindas till GPI, vilket möjliggör deras fästning på cellytan. Detta är en viktig mekanism för att placera vissa proteiner korrekt i cellmembranet och reglera deras funktion. GPI-anslutna protein har en rad olika funktioner, inklusive cellytiska signaleringsvägar, immunresponser och cell-cell-kontakt.

"Cytoplasmic blisters" er en betegnelse som oftest bruges i forbindelse med visse cellulære anomalier eller sygdomme. Blistrene opstår, når der dannes vesikler (små, lukkede säckformede strukturer) inde i cellevæggens cytoplasma.

I en medicinsk kontekst kan cytoplasmic blisters være associeret med:

1. Lysosomale lagringssygdomme, hvor der er en akkumulering af misfolded proteiner og/eller glykogranuler i lysosomerne, som kan resultere i dannelse af cytoplasmic blisters.
2. Vesikulær transport-relaterede sygdomme, hvor der er en forstyrrelse i de normale membrantransportmekanismer, hvilket kan føre til dannelse af cytoplasmic blisters.
3. Nogle arvelige neuromuskulære sygdomme, såsom myotubulær myopati og centronukleær myopati, hvor cytoplasmic blisters kan ses i muskelceller.
4. Visse former for cancer, hvor cytoplasmic blisters kan være associeret med cellulær transformation og apoptose (programmeret celldød).

Det er vigtigt at understrege, at observationen af cytoplasmic blisters alene ikke er diagnostisk for en specifik sygdom. Kontekst, kliniske data og yderligere laboratorie- eller billeddiagnostiske undersøgelser er nødvendige for at fastslå en præcis diagnose.

'Sequence Tagged Sites' (STSs) är små, unika DNA-sekvenser som används som markörer för att kartlägga och identifiera specifika positioner på ett genetiskt kromosomalt avsnitt. Varje STS-markör består av en unik PCR-amplifierbar sekvens med två specifika primare, som tillsammans definierar den unika positionen på kromosomen där sekvensen finns.

STSs är användbara i många olika genetiska studier, inklusive mänsklig genetisk mappning och sekvensering, eftersom de kan jämföras och matchas mellan olika individer och populationer. Detta gör att forskare kan kartlägga specifika gener eller andra intressanta regioner på kromosomen med hög precision och reproducerbarhet.

I medicinsk kontext kan STSs användas för att diagnostisera genetiska sjukdomar, undersöka familjära risker för ärftliga sjukdomar och utveckla personligat skräddarsydda behandlingsstrategier baserade på individuella genetiska profiler.

"Dynaminer" er en betegnelse for en type protein som spiller en viktig rolle i cellernes transportprosesser, særlig ved deprotesering og recykling av intracellulære vesikler. Dynaminets hovedfunksjon er å virke som en slags molekylær motor under dannelse og deling av membran-lukker i cellen. Det er involvert i endocytosen, en prosess hvor cellen absorberer utsida materiale ved å omslutte det med en lille blase av cellmembran som deretter frigjør seg og formes til et intracellulært vesikel. Dynaminen brukes også i relasjon til mitokondrier, de cellemessige organellene som produserer energi, hvor det er involvert i deling av mitokondrielle membraner. Mutasjoner i dynamin-gener kan være forbundet med forskjellige sykdommer, inkludert neurologiske lidelser og svake muskler.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Kväveoxidsyntas (NOS, "nitric oxide synthase") är ett enzym som katalyserar produktionen av kväveoxid (NO) från L-arginin. Det finns tre isoformer av NOS: neuronal NOS (nNOS), inducerbar NOS (iNOS) och endotelial NOS (eNOS). Dessa isoformer skiljer sig åt i sina reguleringsmekanismer, subcellulära lokalisationer och funktioner.

nNOS och eNOS är kalciumberoende enzymer som producerar små mängder NO över korta tidsperioder, vilket är involverat i signaltransduktion och homeostasis inom det kardiovaskulära systemet.

iNOS är däremot en kalciumokänslig isoform som producerar stora mängder NO under långa tidsperioder, vilket är involverat i immunförsvaret och inflammationen. Överproduktion av NO kan dock leda till skada på celler och vävnader.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Adenomyosis is a medical condition where the tissue that normally lines the uterus (the endometrium) grows into the muscular wall of the uterus (the myometrium). This causes the uterus to become enlarged and can lead to heavy, prolonged menstrual periods, severe cramping, and chronic pelvic pain.

In medical terms, adenomyosis is defined as the invasion of endometrial glands and stroma into the muscular wall of the uterus, resulting in the thickening of the myometrium and the formation of ectopic foci of endometrial tissue. The exact cause of adenomyosis is not known, but it is thought to be related to hormonal factors, trauma to the uterus, and abnormalities in the development of the uterus.

Adenomyosis can be diagnosed through various methods such as pelvic exam, ultrasound, MRI, or biopsy. Treatment options for adenomyosis include medication to manage pain and reduce menstrual bleeding, hormonal therapies to shrink the ectopic endometrial tissue, and in severe cases, surgical removal of the uterus (hysterectomy).

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "endosomer" is not a widely recognized or used term in medical or scientific literature. It is possible that you may have misspelled or misremembered the term. If you meant to ask about "endosomes," I would be happy to help provide a definition for that term.

Endosomes are membrane-bound compartments within eukaryotic cells that play a critical role in intracellular trafficking and signaling. They are formed when endocytic vesicles fuse with early endosomes, which then mature into late endosomes. During this maturation process, the luminal pH of the endosome becomes more acidic, and membrane-associated proteins are sorted for recycling back to the plasma membrane or transport to lysosomes for degradation.

Endosomes also serve as a site for receptor-mediated signaling, where ligands can bind to their respective receptors and initiate intracellular signaling cascades. Additionally, endosomes can fuse with other membrane-bound compartments, such as the trans-Golgi network or autophagosomes, to facilitate the exchange of cargo and membranes between these organelles.

I hope this information is helpful! If you have any further questions or need clarification on any points, please don't hesitate to ask.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

"Zonal centrifugation" är en teknik inom laboratoriemedicin och biologisk forskning som används för att separera olika komponenter i ett heterogent lösningsmedium baserat på deras densitet och storlek.

I denna teknik placeras ett prov, ofta en suspension av partiklar eller celler, i ett speciellt typ av centrifugtub som innehåller ett gradient av olika densiteter, skapad med hjälp av olika typer av kolloidala lösningar. När tuben sedas i en centrifugmaskin skapas en kraft som driver de lägre densiteterna och mindre partiklarna uppåt, medan de högre densiteterna och större partiklarna dras neråt.

Genom att välja lämpliga gradienter och centrifugationskrafter kan man skapa en zon av relativt ren separation av olika komponenter i provet, beroende på deras densitet och storlek. Detta gör tekniken användbar inom många områden, till exempel för att separera olika organeller inuti celler, viruset från värdcellens komponenter eller för att renodla olika typer av celler i en blandning.

I medicinsk kontext kan zonal centrifugation användas för att rena och koncentrera olika biologiska ämnen, såsom virus, exosomer eller cellfraktioner, inför fortsatta analyser som till exempel molekylärbiologi, strukturell biokemi eller immunologi.

Muskelproteiner är proteiner som har en funktionell roll i muskler. De kan delas in i olika kategorier beroende på deras specifika funktioner, men de viktigaste grupperna av muskelproteiner är strukturproteiner och kontraktile proteiner.

1. Strukturproteiner: Dessa proteiner ger musklerna sin form och stöd. De inkluderar titin, nebulin och myosin. Titin är det största protein som finns i kroppen och sträcker sig över hela sarkomern (den grundläggande kontraktile enheten i muskeln). Nebulin är ett långt slankt protein som hjälper till att stabilisera aktinfilamenten. Myosin är också ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten i sarkomern.

2. Kontraktile proteiner: Dessa proteiner är involverade i muskelkontraktioner och inkluderar aktin och myosin. Aktin är ett globulärt protein som bildar de tunt filamenten i sarkomern, medan myosin är ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten. När muskeln kontraheras förflyttar sig myosinfilamenten längs aktinfilamenten och drar ihop muskeln.

Muskelproteiner kan också inkludera enzymer som är involverade i energiproduktion, såsom mitokondriella proteiner, samt signalproteiner som reglerar muskelaktiviteten.

Aromatiske aminosyrer er en type aminosyrer som inneholder en aromatisk ringstruktur i sin kjemiske oppbygning. Den aromatiske ringen består av en plan flate med delokaliserte elektroner, som gir disse aminosyrerne unike egenskaper.

De tre viktigste aromatiska aminosyrene er fenylalanin (Phe), tyrosin (Tyr) og tryptofan (Trp). Disse aminosyrene spiller en viktig rolle i mange biokjemiske prosesser i kroppen, bl.a. som building blocks i proteiner og som prekursorer for diverse bioaktive substanser som hormoner og neurotransmittere.

Fenylalanin inneholder en fenylgruppe i sin sidekjede, tyrosin inneholder en hydroxylgrupp (-OH) som er addert til fenylgruppen, og tryptofan inneholder en indolring i sin sidekjede. Disse aromatiske ringstrukturer gir disse aminosyrene unike reaksive egenskaper som gjør dem viktige for mange biokjemiske prosesser.

GLUT4-proteinet er ein transportprotein som hører til gruppen av glukosetransporter. Det forekommer naturlig i vår kropp, spesielt i musklane og fedtcellene, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodsukkeret. GLUT4-proteinet transporterer glukosen gjennom cellemuren og inni cellen, der den kan brukes som energikilde eller lagres som glykogen.

Insulin er ein hormon som frigis fra pankreas og signaliserer til fedtcellene og musklane å øke mengden av GLUT4-proteiner i cellemuren, slik at flere glukosemolekyler kan transporteres inn i cellen. Dette hjelper til å regulere blodsukkeret etter en måltid med kosthold og forebygge for høye nivåer av sukker i blodet. Ved type 2-diabetes fungerer dette system ikke korrekt, noe som kan føre til for høye blodsukkernivåer over tid.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

"c-Fyn" er ein Protoonkogenprotein som tilhører Src-familien av nicht-receptor-týdende tyrosinkinaser (NTKs). Disse kinasene spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulære funksjoner, så som celleproliferering, cellevandring og signaltransduksjon. c-Fyn er normalvis aktivert gjennom fosforylasjon av andre kinaser eller ved interaksjon med reseptorer for tillate signaling via intracellulære signalveier.

Protoonkogene er gener som normalt regulerer cellulær vekst og deling, men kan bli onkogena hvis de muteres eller overeksperimeres. I tillegg til sin rolle i normal cellulær funksjon, kan overaktivitet av c-Fyn også være involvert i ugunstige hendelser som kreftutvikling og progression.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

Membranlipider refererar till de lipider (fettliknande molekyler) som är en viktig komponent i cellmembranen hos levande organismer. De två huvudsakliga typerna av membranlipider är fosfolipider och glykolipider.

Fosfolipider består av en hydrofil (vattenavvisande) fosfatgrupp och två hydrofoba (vattenavstötande) fettsyror som tillsammans bildar en dubbel lagerstruktur i cellmembranet. Denna struktur möjliggör för membranen att vara selektivt permeabel, vilket innebär att vissa molekyler kan diffundera genom membranen medan andra inte kan göra det.

Glykolipider är liknande fosfolipiderna men har en sockergrupp kopplad till fosfatgruppen istället. De förekommer i mindre utsträckning än fosfolipider och spelar en viktig roll i cellytanternas interaktioner med varandra och med omgivningen.

Membranlipider är också involverade i cellsignalering, cellytors funktion och andra viktiga cellulära processer.

Androstener är ett steroidhormon som produceras i binjurarna, testiklarna och äggstockarna. Det är en föregångare till både testosteron och östrogen och har själv svaga androgener (manliga könshormon) och estrogener (kvinnliga könshormon) verkan. Androstenernas syntes startar i binjurarna där de konverteras till testosteron eller östrogen i andra kroppsdelar som till exempel fettvävnad, hud, lever och hjärna.

I medicinsk kontext kan androstener mätas för att undersöka könshormonbalans, diagnostisera ovanliga hormonsjukdomar eller övervaka behandling av sådana tillstånd. Överdrivet höga nivåer av androstener kan vara associerade med olika medicinska tillstånd som hirsutism (överdriven kroppsbehåring), polycystiskt ovariesyndrom, tumörer i binjurarna eller testiklarna och könskonverteringsrubbningar.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

'SRC-kinaser' er ein type av enzymer kalt tyrosinkinaser, som spiller en viktig rolle i cellesignalering og regulering. De aktiverer andre proteiner ved å legge til en fosfatgruppe på dem, forenklet sett. SRC-kinasen er også involvert i reguleringen av cellevoksering, apoptose (programmert celledød), og cellegrovhengighet. Dess aktivitet er forstyrrt i mange typer av kreft, og det har blitt utviklet medisinske behandlinger som tar hensyn til dette.

"Spodoptera" er en slags generisk betegnelse for en række arter af sommerfugle i familien Noctuidae, der også kaldes græsmøl. Det inkluderer arter som f.eks. den ødelæggende majsgræshoppe ("Spodoptera frugiperda") og den almindelige græsmøl ("Spodoptera litura"). Disse insekter er kendt for at være skadedyr, der kan ødelægge afgrøder indenfor landbrug. De er især udbredte i varme og fugtige områder verden over.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Kolesteroloxidaser är en typ av enzymer som bryter ned kolesterol till oxiderade derivat. Det finns olika typer av kolesteroloxidaser, men ett exempel är enzymer som förekommer hos vissa bakterier och kan utnyttjas för att oxidera kolesterol i laboratoriemiljö. Kolesteroloxidaser spelar möjligen en roll i patogenesprocesser hos vissa sjukdomar, men deras specifika funktion och betydelse är fortfarande under forskning. Det bör nämnas att förhöjda nivåer av kolesterol i blodet, särskilt LDL-kolesterol (dåligt kolesterol), är en välkänd riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Tioridoxinreduktas 1 (TrxR1) är ett enzym som ingår i cellens antioxidativa system. Det är ansvarigt för att regenerera det antioxidativa proteinen tioridoxin (Trx), genom att reducera dess disulfidbrygga till två thiolgrupper. TrxR1 är ett flavoprotein som innehåller en FAD-grupp och en molekylärt syreberoende aktivt centrum med två selenocysteiner. Det reducerar Trx genom att överföra elektroner från NADPH till disulfidbryggan i Trx, vilket leder till att den blir reducerad och kan återuppta sin antioxidativa funktion. TrxR1 har också visat sig ha en viktig roll i celldelning, signaltransduktion och DNA-syntes.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Muskeldystrofin är en benämning på en grupp med genetiskt betingade sjukdomar som kännetecknas av progressiv svaghet och degeneration av skelettmuskulatur. Detta orsakas av defekter i gener som kodar för proteiner involverade i muskelns struktur eller funktion.

Det finns många olika typer av muskeldystrofier, men de flesta följer en arvsmässig mönster och kan variera mycket i svårighetsgrad och prognos. Några vanliga exempel är Duchenne muskeldystrofi (DMD) och Becker muskeldystrofi (BMD), som orsakas av defekter i samma gen, men med olika allvarlighetsgrad. Andra typer inkluderar facioskapulohumeral muskeldystrofi (FSHD), myotona muskeldystrofi och limb-girdle muskeldystrofi (LGMD).

Symptomen på muskeldystrofin kan variera beroende på typen, men inkluderar ofta svaghet i skelettmuskulaturen, förlust av muskelmassa, stelhet och trötthet. Sjukdomen kan också leda till komplikationer som skolios, hjärtfel och andningssvårigheter. Vissa typer av muskeldystrofi kan också påverka andra system i kroppen, såsom hjärnan och nerverna.

Det finns idag ingen bot för muskeldystrofin, men behandlingen fokuserar vanligen på att underlätta symtomen och förbättra livskvaliteten. Det kan inkludera mediciner, fysisk terapi, ortopediska ingrepp och andningsstöd. Även om prognosen för de flesta typer av muskeldystrofi är dålig, kan livslängden och livskvaliteten variera kraftigt beroende på typen och svårighetsgraden av sjukdomen.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Subcellulära fraktioner refererar till de olika delarna eller kompartmenten inom en cell som kan separeras från varandra baserat på deras biokemiska och fysikaliska egenskaper. Exempel på subcellulära fraktioner inkluderar cellytan, kärnan, mitokondrier, endoplasmisk retikulum, Golgiapparaten, lysosomer, peroxisomer, cytoskelettet och cytosolen. Genom att separera dessa subcellulära fraktioner kan forskare studera deras unika egenskaper och funktioner i isolation, vilket kan ge insikter om cellulär processer som reglerar cellers tillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och sjukdomar som påverkar cellfunktionen.

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

Coatomer protein, också känt som COP-coated vesicle coat complex, är ett proteinkomplex som spelar en viktig roll i intracellulär transport. Det hjälper till att transportera proteiner och lipider mellan olika kompartment inne i cellen.

Coatomerproteinet består av åtta subenheter, som kallas alpha-, beta-, gamma-, delta-, epsilon-, zeta-, eta- och theta-COP. Dessa subenheter bildar två distinkta underkomplex, COPI och COPII, som är involverade i olika steg av intracellulär transport.

COPI-underkomplexet är involverat i retrograd transport, det vill säga transportering från Golgiapparaten till endoplasmatiska nätverket (ER). COPII-underkomplexet är involverat i anterograd transport, det vill säga transportering från ER till Golgiapparaten.

I sin helhet fungerar coatomerproteinet som en slags "lastbil" som hjälper till att paketera och transportera lasten (proteiner och lipider) mellan olika kompartment inne i cellen. När transportcykeln är klar, faller coatomerproteinet av och lasten kan levereras till sitt målkompartment.

CD55, også kjent som decay-accelerating factor (DAF), er ein membranbound protein som forekommer på mange slags celler i kroppen, inkludert røde blodceller og endotelceller. Det har en viktig rolle i reguleringen av komplementsystemet, som er ein del av immunforsvaret. CD55 virker ved å forhindre dannelse av C3-konvertoasen, som er en nøkkelkomponent i aktivering av komplementsystemet. Dette hjelper til å forebygge overaktivitet og skade på kroppens egne celler. CD55-antigen definisjonsvis er det membranbounde proteinet CD55 som fungerer som et antigen, dvs. ein molekyl som kan binde til en antistoff (antikropp) og aktivere immunsystemet.

"Nervtillväxtfaktorreceptor" (NGFR, Neurotrophic Receptor Tyrosine Kinase) är en typ av receptorprotein som förekommer i cellmembranet hos vissa nervceller och andra celltyper. Den binder till nervtillväxtfaktorer, såsom NGF (Nervtillväxtfaktor-α), och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar cellytans överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Receptorerna spelar därför en viktig roll i utvecklingen och homeostasen av nervsystemet. Mutationer i generna för NGFR kan orsaka olika ärftliga neurologiska sjukdomstillstånd.

Monosackaridtransportproteiner är proteiner som hjälper till att transportera monosackarider, det vill säga enkla sockerarter, genom cellmembranet. Dessa proteiner finns vanligen i cellytan och de hjälper till att reglera intaget av olika sorters sockerarter in i cellen. Monosackaridtransportproteiner kan variera i sin specificitet och vissa är specialiserade på att transportera specifika sockerarter, medan andra kan transportera en bredare varierad uppsättning sockermolekyler.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Klatrinhöljda vesiklar, eller clathrin-coated vesicles (CCVs), är en typ av membranomslutna vesikel som deltar i intracellulära transportprocesser. De bildas när cellmembranet invaginerar sig och blir omgivet av ett skikt av proteinet klatrin, som fungerar som en maskin för att forma den sfäriska strukturen hos vesikeln. Klatrinhöljda vesiklar transporterar ofta molekyler från cellmembranet till intracellulära kompartment, såsom endosomer eller golgiapparaten.

Specifikt för 'klatrinhöljda blåsor' kan vi tala om 'clathrin-coated blisters', som är en struktur som förekommer på cellytan och innehåller klatrinhöljet. Dessa blåsor är involverade i endocytos, ett transportprocess där cellen tar upp molekyler från det extracellulära utrymmet genom att bilda en vesikel runt dem. Eftersom 'klatrinhöljda blåsor' inte är en etablerad medicinsk term så kommer definitionen av 'clathrin-coated blisters' kunna variera beroende på kontexten.

GTP-fosfohydrolas är ett enzym som katalyserar nedbrytningen (hydrolys) av GTP (guanosintrifosfat) till GDP (guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp. Detta enzym spelar en viktig roll inom cellulär signalering, där GTP används som energirik källa för att driva olika cellulära processer, till exempel proteinsyntes och celldelning. När GTP-fosfohydrolasen aktiveras bryts GTP ner till GDP, vilket leder till att signaltransduktionen avbryts eller modifieras på något sätt. Detta hjälper till att reglera cellulära processer på ett kontrollerat sätt.

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

Intracellulära membraner är membran som finns inside cellen och delar in cellens interna kompartment. Dessa membran skapar olika organeller, som mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum (ER) och golgiapparaten. Intracellulära membraner består av en dubbel lipidbilaga med en hydrofil huvuddel och en hydrofob mittdel. Proteiner är inbäddade i membranen och har viktiga funktioner som transport, signalering och katalys av biokemiska reaktioner.

Glykosfingolipider (GSL) är en typ av komplexa lipider som innehåller en kolhydratkedja (glykan) och en fettsyra kovalent bundna till en ceramid-grupp. Ceramiden består i sin tur av en sphingosinbas och en fettsyrakedja. Glykanen kan variera i längd och sammansättning, men innehåller ofta en eller flera sackarider som hexos (hexosamin) och hexuronsyra.

GSL delas vanligen upp i fyra huvudgrupper beroende på den sista sackariden i glykanen: glukos, galaktoz, neuraminsyra eller en kombination av dessa. Dessa grupper innefattar bland annat de så kallade gangliosiderna, globosiderna och keratosiderna.

GSL är viktiga beståndsdelar i cellytan (plasmamembranet) hos levande celler och har en rad funktioner, däribland att agera som receptorer för olika signalsubstanser och att vara involverade i cellytans struktur och stabilitet. Avvikanden i strukturen eller nivåerna av GSL kan leda till diverse sjukdomar, exempelvis vissa arvsmassasjukdomar och cancer.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Heterotrimera GTP-bindande proteiner är en typ av proteinkomplex som består av tre underenheter (alfa, beta och gamma), vilka var och en har en bindningsplats för GTP (guanosintrifosfat). Dessa proteiner deltar i intracellulära signaltransduktionsvägar och är involverade i regleringen av cellcykeln, celldelning och cellmotilitet.

De tre underenheterna i ett heterotrimert GTP-bindande protein har olika funktioner. Alfaunderenheten kan binda både GDP och GTP, medan betaunderenheten enbart kan binda GDP. Gammainunderenheten är konstant bundet till nucleotiden GDP. När ett signalmolekyl binder till receptorn aktiveras alfaunderenheten, vilket leder till utbytet av GDP till GTP och en konformationsändring hos alfaunderenheten. Detta resulterar i att alfaunderenheten separeras från betaunderenheten och gammainunderenheten, och kan nu interagera med andra proteiner för att utöva sin funktion. När GTP hydrolyseras tillbaka till GDP inaktiveras alfaunderenheten igen och den kan återförenas med betaunderenheten och gammainunderenheten.

Ett exempel på ett heterotrimert GTP-bindande protein är G-proteinet, vilket deltar i signaltransduktionen från receptorer till effektorproteiner.

Brefeldin A er ein protein kinase inhibitor som støter på den intracellulære transporten av proteiner i eit cellular system, særlig mellom endoplasmic reticulum og Golgi-apparatet. Det blir brukt i forskning for å undersøke mekanismane til proteintransport og -lagering i cellar. Brefeldin A er også kjent for å ha en antifungal effekt og blir brukt i medisinen som ein del av behandlinga av svampinfeksjonar.

Histidin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera den själv i tillräckliga mängder. Histidin är en av de 20 standardaminosyrorna som är byggstenar i proteiner.

Histidin har också en speciell funktion i kroppen eftersom sidokedjan på histidinmolekylen kan agera som en protonbuffert, vilket betyder att den kan hjälpa till att reglera kroppens pH-värde. Denna egenskap gör histidin viktig för många biologiska processer, särskilt i mag-tarmkanalen och i blodet.

Histidin är också en prekursor till histamin, ett signalsubstans som bland annat har en roll i immunförsvaret och inflammationen.

'GTP-bindande proteiners alfaunderenheter, Gi-Go' är benämningar på två olika G-proteiner som binder till och aktiveras av GTP (guanosintrifosfat) och som i sin aktiverade form reglerar vissa cellulära signaltransduktionsvägar.

Gi-proteiner är en del av den signalsystem som kallas för "inhibitörer av adenylatcyklas" (AHC, Adenylyl Cyclase Inhibitors). När Gi-proteinet aktiveras hämmar det enzymet adenylatcyklas från att producera cAMP (cykliskt AMP), vilket i sin tur påverkar andra cellulära processer som exempelvis cellytan, celldelning och celldöd.

Go-proteiner är en del av den signalsystem som kallas för "stimulerande G-proteiner" (GPCR, G Protein Coupled Receptors). När Go-proteinet aktiveras stimulerar det enzymet adenylatcyklas att producera cAMP, vilket påverkar andra cellulära processer som exempelvis cellytan, celldelning och celldöd.

Båda Gi-Go proteinerna är viktiga för att reglera olika cellulära processer och deras felreglering kan leda till sjukdomar som cancer, diabetes och neurologiska störningar.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Medicinsk definieras "virusinternalisering" eller "viralt endocytos" som ett förlopp där ett virus fagocyteras (tar upp) av en värdcell genom endocytos, vilket innebär att cellen aktivt tar in extracellulära partiklar i sig själv genom invaginering av cellmembranet. Detta gör viruset möjligt att komma åt intracellulära kompartment och fortsätta sin infektionscykel.

Processen involverar ofta specifika interaktioner mellan virala proteiner på ytan av viruset och receptorer på cellmembranet, vilket leder till att viruset binder till cellen och internaliseras genom endocytos. Efter internaliseringen kan virusets genetiska material frigöras från kapsiden och fortsätta sin replikation inne i värdcellen.