Cloralos är ett äldre, sedvanligt inte längre använt lugnande och sömngivande preparat. Det är en ester av trichloracetonsyra och 2-aminoetanol med formeln C5H9Cl3NO2. Cloralos verkar genom att störa GABA-receptorernas funktion i hjärnan, vilket leder till en dämpad nervös aktivitet och sömnsvårigheter. Preparatet var vanligt förekommande under 1900-talets början och mitten, men används inte längre på grund av sin toxicitet och biverkningar som kan vara allvarliga.

Pentobarbital är ett barbiturat-preparat som används som lugnande, sövande och smärtstillande medel. Det verkar genom att dämpa ner centrala nervösa systemet och kan ge stark sedering eller sömne vid högre doser.

Pentobarbital är också känt under varunamnet Nembutal och har använts som eutanasivätska i vissa länder. Det är narkotikaklassat och används inte längre som sövmedel inom sjukvården på grund av riskerna för beroende, missbruk och komplikationer under narkos.

'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:

1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.

2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.

3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.

4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.

5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.

I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.

Karotis sinus är en reflex i kroppen som hjälper till att reglera blodtrycket. Det är en liten knuta av nervceller som finns vid karoidartärerna, de stora artärerna på var sida av halsen som för blod till hjärnan. När trycket i dessa artärer stiger kan karotis sinus utlösa en reflex som sänker hjärtats slagfrekvens och minskar blodflödet till hjärnan, vilket hjälper att förhindra att blodtrycket blir för högt.

Om karotis sinus är överaktiv kan den utlösa en alltför stark reflex som orsakar symtom som yrsel, svimning eller till och med medvetslöshet. Detta kallas karotis sinus syndrom och behandlas vanligtvis med mediciner eller kirurgi för att minska nervcellernas aktivitet.

En reflex är en automatisk, snabb och involuntär muskulär respons eller reaktion på en stimulus, som orsakas av en kedja av nervsignaler i centrala och perifera nervsystemet. Reflexer hjälper till att skydda kroppen från skada genom att snabbt utlösa en muskulär kontraktion eller rörelse som motverkar den skadliga stimulen.

Ett exempel på en reflex är knäreflexen, även känd som patellarreflexen. Den utlösas när läkaren gently slår lätt på knäskålens undersida med en hammare, vilket får knäskålen att röra sig reflexmässigt. Detta sker eftersom den perifera nerverna i benet registrerar smärtan och skickar signaler till ryggmärgen, där de leds via en speciell bana av neuroner till den aktiverade muskeln (musculus quadriceps femoris), vilket orsakar en kontraktion och rörelse.

Reflexer är viktiga för att underhålla balans, koordinera rörelser och skydda kroppen från skada. De kan också användas som diagnostiska verktyg inom medicinen för att undersöka nervfunktionen och det neuromuskulära systemet.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

'Tryckreceptorer' (eller 'pressoreceptorer') är nervceller som reagerar på mekanisk tryck eller spänning i kroppen. Det finns två huvudsakliga typer av tryckreceptorer:

1. **Baroreceptorer**: Dessa receptorer finns i blodkärl, särskilt i karotis sinusen (i halsartären) och aortabågen (i aortan). De registrerar förändringar i blodtrycket och sänder signaler till hjärnan som leder till reflexmässiga svar som reglerar hjärtats slagfrekvens, blodkärlsdiameter och andra fysiologiska processer.
2. **Proprioceptorer**: Dessa receptorer finns i skelettmuskulatur, ligament, senor och ledkapslar. De registrerar kroppens position och rörelser samt spänningarna (trycket) i musklerna och lederna.

Tryckreceptorer är viktiga för att hålla balansen mellan olika fysiologiska processer och upprätthålla homeostas i kroppen.

Anestesi är en medicinsk term som refererar till den tillfälliga förlusten av känsel, rörelse och medvetande, orsakad av läkemedel som kallas anestetika. Det finns olika typer av anestesi, inklusive total anestesi (där patienten är fullständigt medvetslös), regional anestesi (där en specifik del eller område av kroppen blir bedövad) och lokal anestesi (där en liten area blir bedövad). Anestesi används vanligtvis under operationer och andra medicinska ingrepp för att förebygga smärta och obehag.

'Vagotomi' är ett medicinskt begrepp som refererar till kirurgiskt genomfört skärande av den vagala nerven, vilket ofta används som en behandlingsmetod för magulsaker. Den vagala nerven, eller det tionde kranialnerven, innehåller parasympatiska nerver som reglerar många kroppsliga funktioner, däribland matsmältningssystemet.

Vagotomi kan användas för att behandla problem som gastresaliegastriter (irritabelt slemhinna i magsäcken) och ulcuskrankhet (mag- eller tarmulcus). Genom att skära av delar av den vagala nerven kan man reducera mängden syra som produceras i magsäcken, vilket kan hjälpa att lindra symtomen och förebygga återfallsrisker. Det finns också varianter av denna operation där enbart en del av nerven skärs av eller selektivt stympas för att få samma effekt.

Hexametoniumföreningar är en grupp av kurareliknande föreningar som användes inom medicinen, särskilt inom anestesi, förr som muskelrelaxerande medel. Deras verkningsmekanism bygger på att de blockerar den nervösa ledningens överföring av impulser till skelettmuskulaturen, vilket orsakar en temporär muskelrelaxation.

Exempel på hexametoniumföreningar inkluderar:

* Hexametonium (Cymeton)
* Metonium (Nepresol)

Dessa medel användes huvudsakligen under 1950- och 1960-talen, men de har idag i stort sett ersatts av andra muskelrelaxerande medel som är både säkrare och mer effektiva. De flesta hexametoniumföreningarna anses numera vara förlegade och används inte längre inom klinisk praktik på grund av deras biverkningar och begränsade terapeutiska index.

Den vagusnerven (latin: nervus vagus) är den tionde cranial nervesnerven och är den nerv som innerverar de flesta av kroppens inre organ. Den går från hjärnan via halsen till bröstet och buken, och styr bland annat hjärtats, lungornas och mag-tarmsystemets funktioner. Den vagusnerven är en del av det parasympatiska nervsystemet och bidrar till att hålla kroppen i ett jämviktstillstånd.

Kemoreceptorceller är speciella celler som kan detektera kemiska signaler i kroppen, särskilt i blodomloppet. Dessa celler är mycket känsliga för små variationer i koncentrationen av olika kemiska substanser, till exempel syre, kolmonoxid och natriumjoner (Na+). De kan på så sätt hjälpa till att reglera andnings- och hjärtats funktion genom att sända information till hjärnan om kroppens inre miljö. Kemoreceptorceller finns i bland annat carotisblodkärlen i halsen och aortabågen nära hjärtat.

Atropine är ett t.ex. i belladonna förekommande alkaloid, som blockerar parasympatiska nervsystemet och används vid kolika, bradykardi, astma med mera. Det verkar utöver detta avspändande på glatt muskulatur och pupiller samt hemmar svettningar. Atropin kan orsaka torkad mun, hals, och ögon, förvirring, hallucinationer, okej hälsorörelser, snabb hjärtslag, rödaktig hy och feber vid överdosering.

Den medicinska termen för "blinkmembran" är "tarsus palpebrae" eller enbart "tars". Detta refererar till den sköldformade, kollagena strukturen som finns i ögonlockens baksida och innehåller tårdrösen. Tårdrösen producerar och sekreterar tårfluid som hjälper till att hålla ögat fuktigt och skydda det från skador. Ordet "blinkmembran" används sällan inom medicinen, men kan i vissa sammanhang syfta på hela ögonlocket.

Uretan är ett hormonellt aktivt steroid som produceras naturligt i kroppen, framförallt hos män. Det bildas som en biprodukt när testosteron bryts ned i kroppen. Uretan har en liknande struktur som östrogen och kan därför binda till östrogenreceptorer, vilket gör att det kan ha en mild östrogenliknande verkan i kroppen.

I medicinsk kontext används syntetiska former av uretan ofta som behandling för prostatacancer, eftersom de kan hämma tillväxten och delningen av cancerceller i prostata. Dessa läkemedel kallas ofta antiandrogener eller androgenreceptorblockare.

Det är värt att notera att höga nivåer av uretan i kroppen kan orsaka vissa biverkningar, såsom ökad trötthet, svårigheter att koncentrera sig, minskad sexlust och impotens. Dessa biverkningar tenderar dock att vara reversibla när behandlingen avslutas.

"Lillhjärnakärnor" (engelska: "small nuclei") är en benämning inom histologin och neuropatologin på en typ av nervcellskroppar i hjärnan som är relativt små jämfört med andra nervceller. Dessa kärnor innehåller vanligtvis neuron med myeliniserade axon och de är ofta belägna i den subkortikala vita substansen, det vill säga den del av hjärnbarken som ligger närmast under hjärnbarkens yta.

Lillhjärnakärnor ingår i ett komplext system av nervceller som är involverade i olika aspekter av kognitiv funktion, inklusive minne, uppmärksamhet och exekutiva funktioner. Vissa neurologiska sjukdomar, såsom demenser och neurodegenerativa tillstånd, kan påverka dessa nervceller och leda till försämrad kognitiv förmåga.

Det är värt att notera att termen "lillhjärnakärnor" inte har en entydig definition och kan användas för att beskriva olika grupper av nervceller i hjärnan beroende på kontexten.

'Framben' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva den främre (ventrala) sidan av kroppen, särskilt i samband med beskrivningar av positioner och rörelser hos djur, inklusive människor. På motsvarande sätt kan 'bakben' användas för att referera till den bakre (dorsala) sidan av kroppen.

Exempel: När en person går på alla fyrar, stöder de frambenen framför sig och bakbenen bakom sig.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

En medicinsk definition av "Nerver, utåtledande" (engelska: "Peripheral nerves") är de nervbanor som bildar det perifera nervsystemet och transporter nervimpulser till och från centrala nervsystemet, inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver är spridda över kroppen och innerverar muskler, hud och andra vävnader, vilket gör att de kan uppfatta smärta, temperatur, tryck och vibrationer samt styr muskelrörelser och automatiska kroppsfunktioner.

En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.

'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.

Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.

Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.

Electrical resting potentials refer to the difference in electric potential between the interior and exterior of a cell when the cell is at rest, meaning that it is not undergoing an action potential or other electrical signaling. This potential difference is generated by the uneven distribution of ions, such as sodium (Na+), potassium (K+), chloride (Cl-), and calcium (Ca2+) ions, across the cell membrane. The inside of the cell is typically negatively charged relative to the outside, with the resting potential typically ranging between -60 to -90 millivolts (mV). This electrical gradient is critical for the functioning of excitable cells, such as neurons and muscle cells, as it provides the energy needed for the initiation and propagation of action potentials.

'Bakben' er en uformell betegnelse for det underste ledbensparti i mennesket, der består af flere små ben og knogler. Den medicinske term for bakken er 'tarsus', og den inkluderer knogler som hælen og arkelen. Problemer med bakbenet kan føre til smerter, skader eller funktionelle bevægelsesproblemer.

"Decerebration" är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där det mesta av hjärnstammen och den bakre delen av storhjärnan (cerebellum) har skadats eller avlägsnats. Detta kan orsaka en rad symtom, inklusive stelhet i muskler, spasmer, ökat reflexivt svar på smärta och oförmåga att röra sig medvetet.

Decerebration uppstår vanligen som ett resultat av allvarlig skada på hjärnan, till exempel vid stroke, trauma eller infektion. I vissa fall kan decerebration vara en del av en planerad neurokirurgisk behandling, där en del av hjärnbarken måste tas bort för att lindra symtom på ett annat tillstånd.

Det är värt att notera att decerebration inte ska förväxlas med decortikation, som är en annan medicinsk term som refererar till skada eller avlägsnande av cortex (yttre lagret) av hjärnbarken.

"Förlängd märg" (latin: Medulla spinalis elongata) är en benämning på den del av märgen som når ner längre än vanligt i ryggraden. Detta kan orsaka olika symptom beroende på var den förlängda märgen pressar på ryggmärgsbanorna, till exempel känsel- och smärtförluster, muskelsvaghet eller koordinationssvårigheter. Förlängd märg kan vara inneboende orsakat av genetiska faktorer eller utvecklas sekundärt till andra sjukdomar som exempelvis cancer, vissa infektioner eller trauma.

'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.

Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.

In medical terms, "andning" refererar till den process som innebär att luft fyller lungorna när vi andas in (inhalering), och att luften lämnar lungorna när vi andas ut (exhalering). Under inandningen dras syre rik av syre in i kroppen, medan koldioxid, ett avfallsgas som produceras under cellandningen, avges under utandningen.

Andningen är en nödvändig livsfunktion som kontrolleras av det autonoma nervsystemet och regleras för att upprätthålla en balans mellan syre och koldioxid i blodet. Andningsfrekvensen varierar beroende på aktivitetsnivå, ålder och hälsotillstånd.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

"Generalanestesi" är en medicinsk tillstånd som innebär att en patient under en operation eller ett ingrepp helt saknar medvetande, känsel och muskelkontroll. Det uppnås genom att ge patienten anestetiska läkemedel som verkar på centrala nervsystemet och får patienten att somna djupt. Under generalanestesi kan även andningen, hjärtverksamheten och andra kroppsliga funktioner ställas in eller regleras med hjälp av medicinsk utrustning. Patienten kommer inte ihåg något av ingreppet eftersom minnesfunktionerna är påverkade under anestesiperioden.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Urinanalys, även kallat urinprov eller urinupsamling, är ett vanligt laboratorietest som används för att undersöka olika aspekter av urinen, inklusive dess utseende, kemiska sammansättning och eventuellt påvisande av mikroorganismer eller andra substanser.

En urinutsöndring (urinalysis with sediment examination) är en del av en urinanalys där man undersöker det fasta beståndet i urinen, även kallat urinsediment. Detta inkluderar celler som kan påträffas i urinen, såsom röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och epitelceller, samt också kristaller, slaggämnen och eventuella bakterier eller parasiter.

Denna undersökning görs vanligen genom att centrifugera en urinprovet för att koncentrera de fasta partiklarna i botten av provröret. Sedan tas en liten del av den koncentrerade vätskan upp och undersöks under ett mikroskop för att identifiera och räkna antalet olika celler, kristaller och andra partiklar.

Urinutsöndringen kan ge värdefull information om patientens njurfunktion, eventuella infektioner eller inflammationer i urinvägar samt andra sjukdomar som kan påverka urinproduktionen och utsöndringen.

Hjärtfrekvens är ett mått på hur ofta hjärtat slår per minut. Det är antalet slag som hjärtats kamrar gör under en minut. Hälsa hjärtfrekvensen kan ge en indikation om hur väl hjärtat fungerar och om det finns några hjärtsjukdomar eller andra hälsoproblem.

För en vuxen person i vila är en normal hjärtfrekvens vanligtvis mellan 60 och 100 slag per minut, men det kan variera beroende på ålder, fysisk aktivitet och andra faktorer. Vid intensiv fysisk aktivitet kan hjärtfrekvensen stiga till uppemot 200 slag per minut.

Det är viktigt att notera att en låg eller hög hjärtfrekvens kan vara ett tecken på olika hälsoproblem och bör undersökas av en läkare om det uppfattas som oroväckande.

Karotidkroppen (carotid body) är en liten körtel som finns vid bifurkationen (grenpunkten) av den gemensamma karoidartärsen (carotis communis), nämligen där den delas upp i den yttre och inre karoidartären. Karotidkroppen är en del av det autonoma nervsystemet och fungerar som ett kemoreceptororgan, vilket betyder att den kan uppfatta och reagera på förändringar i kemiska koncentrationer i blodet, särskilt syre- och kolsyrehalten.

När syre- eller kolsyrenivåerna i blodet avvikande från normalvärden aktiveras karotidkroppens receptorer och signalerar till hjärnan via det autonoma nervsystemet. Detta utlöser en reflexrespons som innebär en ökning av andningsfrekvensen, syrgasytta och i vissa fall en ökad hjärtslag frekvens för att återställa normala blodgasnivåer.

I vissa fall kan karotidkroppen bli överaktiv eller hypersensitiv, vilket kan leda till symtom som yrsel, svimningar (synkop) eller andningssvårigheter vid exertion eller rörelse. Dessa tillstånd kallas karotidsinus syndrome eller karotidkroppssyndrom och behandlas vanligtvis med kirurgisk avlägsnande av karotidkroppen (karotidkroppsresekton).

'Bedövningsmedel' är en medicinsk term som refererar till ett läkemedel eller en substans som används för att orsaka temporärt förlust av känsel, smärta eller rörelseförmåga i en viss area av kroppen. Bedövningsmedlen verkar genom att blockera nervimpulserna som skickas till hjärnan. De används vanligtvis under medicinska ingrepp, såsom operationer och injektioner, för att minska smärtan och obehaget för patienten. Exempel på bedövningsmedel inkluderar lokalbedövningar som lidokain och prokain, samt allmänna anestetika som propofol och kloroform.

'Vasopressin' er også kendt som antidiuretisk hormon (ADH) og er et peptidhormon dannet i hypothalamus og lagret i neurohypofysen. Dets hovedfunktion er at regulere vandbalancen i kroppen ved at kontrollere vandabsorptionen i nyrenes tubuli, samt at have en vasokonstriktorisk effekt på de glatte muskler i blodkarrene, hvilket får blodtrykket til at stige. Dette gør, at det ofte anvendes som lægemiddel ved behandling af hypotension og shock.

Hjärnventriklarna är utrymmen fyllda med cerebrospinalvätska (CSF) inne i hjärnan. Det finns fyra hjärnventriklar: de två laterala ventriklarna, den tredje ventrikeln och den fjärde ventrikeln. De laterala ventriklarna är belägna i varje hemisfär av hjärnbarken, den tredje ventrikeln ligger mellan de två halvkulorna av thalamus och den fjärde ventrikeln ligger under cerebellum och förbinder sig med central canalen i ryggraden. Hjärnventriklarna är viktiga för att producera, cirkulera och resorbiera CSF, som hjälper till att skydda hjärnan och nerverna genom att absorbera stötar och skada.

Koldioxid (CO2) är ett gasartat ämne som bildas vid cellandning i kroppen. Det är ett naturligt förekommande ämne i atmosfären och spelar en viktig roll i jordens klimatsystem. Koldioxid är också ett av de växthusgaser som bidrar till den globala uppvärmningen när koncentrationen i atmosfären ökar. I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av koldioxid i blodet (hyperkapni) orsaka andningssvårigheter och andra symtom.

Hemodynamik är ett medicinskt begrepp som refererar till den gren av fysiologin som handlar om blodflödesförhållanden i kroppen. Det inkluderar studiet av hur hjärtat genererar tryck och flöde, hur blodet cirkulerar genom kroppens vasculära system, och hur olika faktorer påverkar dessa processer.

Här är några viktiga aspekter av hemodynamiken:

1. Hjärtfunktion: Det centrala konceptet inom hemodynamik är hjärtats pumpfunktion, som genererar tryck och flöde i blodomloppet. Hjärtat består av två separata kamrar - vänster och höger hjärtkammare - som arbetar tillsammans för att pumpa blod runt kroppen.

2. Blodtryck: Det tryck som skapas av hjärtat när det pumpar ut blod i de stora kärlen kallas systoliskt tryck, medan det tryck som finns kvar när hjärtat vilar mellan varven kallas diastoliskt tryck. Blodtrycket mäts vanligtvis i mmHg (millimeter kvicksilver) och är en viktig indikator på hälsan.

3. Blodflöde: Det volym av blod som pumpas genom kroppen per tidsenhet kallas för blodflödet, och mäts vanligtvis i liter per minut (L/min). Blodflödet beror på hjärtats pumpfunktion, det totala vaskulära motståndet och den centrala venerna kompliancen.

4. Vaskulär resistans: Det totala motståndet som motsätts blodflödet i kroppens vasculära system kallas för vaskulär resistans, och beror på det inre diameter och längden av de små och stora kärlen.

5. Kompensatoriska mekanismer: När hjärtats pumpfunktion minskar eller när vaskulär resistansen ökar kan kompensatoriska mekanismer aktiveras för att upprätthålla ett acceptabelt blodflöde och tryck. Dessa mekanismer inkluderar ökat sympatiska nervsystems aktivitet, ökad renin-angiotensin-aldosteron-systemaktivitet och ökad vasopressinutsöndring.

6. Hjärt-kärlsjukdomar: Vissa sjukdomar kan påverka hjärtats pumpfunktion, vaskulär resistans eller båda, vilket kan leda till försämrad blodflöde och höjd blodtryck. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar ateroskleros, hypertension, hjärtsvikt och kardiomyopati.

I slutändan är förståelsen av hur hjärtat och kärlen fungerar viktigt för att kunna förstå hur olika sjukdomar påverkar dessa system och hur de kan behandlas effektivt.

'Nervledning' refererer til de hvide, nervefiber-forbundne strukturer i centralnervesystemet (hjernen og rygmarven) og perifere nervesystemet (de nerver som forbinder hjernen/rygmarven med resten af kroppen) som transporterer nervimpulser. Disse nerveledninger består af to typer nerveceller: afferente fibre, der transporterer sensoriske impulser til centralnervesystemet (f.eks. smerte, temperatur og berøring), og efferente fibre, der transporterer motoriske impulser fra centralnervesystemet til muskler eller andre effektororganer. Nerveledningerne er beskyttet af myelinskeder, som hjælper med at accelerere nerveimpulsers hastighed og forbedrer overførslen af impulserne.

"Kärlmotstånd" (i engelska vanligtvis kallat "vascular resistance") är ett mått på den totala resistansen som blodkärlen ger upphov till när blod pumpas genom dem av hjärtat. Det beräknas vanligen genom att dividera det tryck som skapas över kärlen (mean arterial pressure, MAP) med flödet av blod som pumpas genom dem per tidsenhet (cardiac output, CO). Matematiskt kan det uttryckas som:

Kärlmotstånd = MAP / CO

Ett högre kärlmotstånd innebär att hjärtat behöver arbeta hårdare för att få blodet att cirkulera effektivt i kroppen, medan ett lägre kärlmotstånd betyder att hjärtat kan pumpa blodet mer effektivt. Faktorer som kan påverka kärlmotståndet inkluderar diameteren och elasticiteten hos de blodkärl som är inblandade, samt olika signalsubstanser som reglerar deras kontraktion och relaxering.

"Genomspolning" (engelska: "genome sequencing") är en teknik inom genetiken som möjliggör bestämning av den exakta sekvensen av baspar i DNA:t i ett individuellt genom. Det innebär att man kan fastställa den specifika ordningen av de fyra grundläggande building blocken (nukleotiderna) – adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C) – som tillsammans utgör en persons genetiskt material. Genomspolning kan användas för att undersöka allt DNA i en cell, vilket kallas "whole genome sequencing", eller endast vissa delar av det, till exempel "exome sequencing" som begränsar analysen till de områden i genomet som kodar för proteiner. Genomspolning kan vara användbar inom forskning, medicinsk diagnostik och personlig genetisk information.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

'Nervhälning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet eller irritabilitet i nervsystemet. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom stress, trauma, infektion eller neurologiska sjukdomar. Nervhälning kan leda till symptom som kittlande, stickande, brännande eller smärtsamma känslor i huden eller i olika kroppsdelar, överkänslighet för beröring, ljud eller ljus, muskelspasmer och rastlöshet. I vissa fall kan nervhälning vara ett tecken på en underliggande neurologisk sjukdom, såsom multipel skleros eller neuropati, och bör därför undersökas av en läkare om det uppstår symptom.