Knäled, djur
Främre korsband
Osteokondrit
Hundsjukdomar
Hundar
Ledbrosk
Bakben
Artros
Ledsjukdomar
Biometric Identification
Radio Frequency Identification Device
Dopning inom idrott
Skelettmuskulatur
Muskelproteiner
Glatt muskulatur
Medicinskt sett är knäleden hos djur den del av extremiteten som sitter mellan låret och skenbenet. Den består av benet, knäskålens ledyta (femurkondyl), knäbandet (ligamentum cruciatum) och ledkapseln. Knäleden hos djur är en synovial joint, vilket innebär att den har en vätska som fungerar som smörjmedel för att minska friktionen under rörelse. Denna led är mycket viktig eftersom den tillåter djuret att göra rörelser som steg, sittande och liggande.
Lameness hos djur kan definieras som en förändring i djurets gångmönster eller rörelseförmåga som orsakas av smärta, skada eller sjukdom i muskuloskelettal systemet (ben, ledband och muskler). Det kan vara ett tecken på en underliggande skada, infektion, degenerativ sjukdom eller medfödd defekt. Lameness kan variera från mild till allvarlig och kan påverka djurets välbefinnande, prestanda och kvalitet på livet. En veterinär bör kontaktas om man misstänker lameness hos sitt djur för att fastställa orsaken och få rätt behandling.
'Främre korsband' (latin: Ligamentum cruciatum anterius) är ett parallellt ligament i knäleden som förbinder lårbenet (femur) med skenbenet (tibia). Det främre korsbandet löper från den främre delen av lårbenets överkant till en punkt bakom skenbenets insida, nedanför knäets ledpanna.
Dess huvudsakliga funktion är att hindra:
1. Förflyttning av skenbenet framåt under lårbenet.
2. Rotation av skenbenet när benet böjs.
Det främre korsbandet är en mycket viktig struktur i knäleden eftersom det hjälper till att stabilisera knät och förhindra oönskad rörelse under aktivitet. Skador på det främre korsbandet är vanliga bland idrottare och kan orsaka instabilitet, smärta och svullnad i knäleden.
Osteokondrit är en medicinsk term som används för att beskriva ett tillstånd där det uppstår skada eller nekros (död) i benvävnaden under brosken inom en led. Detta kan orsaka smärta, svullnad och nedsatt rörlighet i den drabbade leden. Osteokondrit är vanligtvis relaterat till repetitiv mekanisk belastning eller skada, men kan också vara relaterat till andra sjukdomar som exempelvis sickle cell anemia och Kawasakis sjukdom. I vissa fall kan lesionen spontant läka ut, medan andra behöver kirurgisk behandling för att återställa normal funktion i leden.
"Hundsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar och tillstånd som kan drabba hundar. Det finns många olika slags hundsjukdomar, och de kan vara genetiska, infektionsrelaterade, åldersrelaterade eller orsakas av trauma eller miljöfaktorer. Några exempel på vanliga hundsjukdomar är hjärtproblem, cancer, diabetes, epilepsi, allergier, ledbesvär och njursjukdomar.
Det är viktigt att notera att denna beskrivning inte är en fullständig eller officiell medicinsk definition, utan snarare ett allmänt sammanfattande begrepp för sjukdomar som kan drabba hundar.
Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.
'Ledbrosk' er en medisinsk term som refererer til en skade på ledbåndene i et led. Ledbåndene holder knoklene sammen og hjælper med at styre bevægelsen i leddene. En ledbroskskade kan variere fra en let distorsjon, hvor ledbåndet er overstrakt eller smallt, til en alvorlig skade, hvor ledbåndet er delvis eller helt revnet.
Ledbroskskader forekommer oftest i fødderne, hænderne, knæene og anklerne, særligt i forbindelse med sports- eller arbejdsrelaterede aktiviteter, som involverer hurtige bevægelser, skiftende retninger eller stød. Symptomer på en ledbroskskade kan inkludere smerte, svelling, blåt og/eller lyslæsioner, hævede knogler og/eller manglende rørelse i det skadede led. Behandlingen af en ledbroskskade kan variere alt efter alvorheden og omfatte hvile, kompressering, is, opdræt (RICE), fysioterapi, immobilisering eller i værste fald kirurgi.
'Bakben' er en uformell betegnelse for det underste ledbensparti i mennesket, der består af flere små ben og knogler. Den medicinske term for bakken er 'tarsus', og den inkluderer knogler som hælen og arkelen. Problemer med bakbenet kan føre til smerter, skader eller funktionelle bevægelsesproblemer.
'Arthros' är ett stavfel för den medicinska termen 'arthrosis', som på engelska kallas 'osteoarthritis'. Arthros/osteoarthritis är en vanlig artörtsjukdom som orsakas av nedbrytning och förslitning av ledkärlets brosk, ledhuvudet och/eller ledkapseln. Detta leder till smärta, stelhet, svullnad och ibland funktionsnedsättning i leden. Arthros kan drabba alla leder i kroppen, men är vanligast i knä, höft, handled och rygg. Den orsakas ofta av åldrande, övervikt, felställning, skada eller arbetsskada, men kan även vara ärftlig. Behandlingen består av smärtstillande medel, fysioterapi, viktminskning och i vissa fall operation.
"Ledsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar som drabbar leden och dess omgivande vävnader. Lederna är de gångjärnsartade strukturerna i kroppen som möjliggör rörelse mellan olika ben och ledpannor. Ledsjukdomarna kan delas in i två huvudkategorier: degenerativa (förslitningsskador) och inflammatoriska sjukdomar.
Degenerativa ledsjukdomar orsakas av nötning eller skada på ledens yta, oftast som en följd av åldrande eller överansträngning. Den vanligaste degenerativa ledsjukdomen är artros (osteoarthritis), som kännetecknas av smärta, stelhet och nedsatt rörlighet i leden.
Inflammatoriska ledsjukdomar uppstår när det uppkommer en inflammation i leden på grund av ett överaktivt immunsystem eller infektion. Exempel på inflammatoriska ledsjukdomar är reumatoid artrit, psoriasisartrit och gikt (podagra). Dessa sjukdomar kan orsaka smärta, ömhet, svullnad och rödning i leden.
Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever smärta eller andra symptom relaterade till lederna, för att få en korrekt diagnos och behandling.
"Biometric identification" refererar till metoder för att identifiera en individ baserat på unika fysiska eller behaviorella karaktäristika. Det kan handla om några olika typer av biometriska data, såsom:
* DNA
* Fingeravtryck
* Handgeometri
* Ansiktsform och -drag
* Irisrekonstruktion
* Röstigenkänning
* Signaturanalys
Biometrisk identifiering används ofta inom säkerhetsrelaterade tillämpningar, såsom gräns- och flygplatskontroll, men kan även användas för att kontrollera tillgång till byggnader eller datorer. Fördelarna med biometrisk identifiering jämfört med traditionella identifieringsmetoder som lösenord eller kort är att de är svårare att falska eller stjäla, samtidigt som de är relativt enkla och snabba att använda.
Radio Frequency Identification Device (RFID) är en typ av identifikationsenhet som använder radiovågor för att automatiskt identifiera och tracka objekt. RFID-enheter består vanligen av ett microchip och en antenn, som tillsammans bildar ett RFID-tagg. När en RFID-tagg passerar förbi en RFID-läsare, skickas radiovågor till taggen, som aktiveras och svarar tillbaka med unik information om objektet som taggen är fäst på. Detta gör att RFID-tekniken kan användas för att automatisera processer såsom inventering, spårning och övervakning av varor i realtid.
Doping inom idrott definieras som användandet av förbjudna substanser, metoder eller praktiker med syfte att enhålla, öka eller på annat sätt manipulera prestanda under idrottsutövning. Detta kan omfatta en bred väg av preparat såsom anabola steroider, stimulantia, opioider, maskeringsmedel och blodtransfusioner. Dopning kan också innebära att manipulera urin- eller blodprover för att dölja användandet av förbjudna substanser. Dopning är strikt förbjudet inom idrott på grund av de potentiella hälsorisker som är associerade med användandet och det moraliska och etiska aspekten av att få en konkurrensfördel genom olagliga metoder.
Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:
1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.
2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.
3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.
Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.
Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.
Muskelproteiner är proteiner som har en funktionell roll i muskler. De kan delas in i olika kategorier beroende på deras specifika funktioner, men de viktigaste grupperna av muskelproteiner är strukturproteiner och kontraktile proteiner.
1. Strukturproteiner: Dessa proteiner ger musklerna sin form och stöd. De inkluderar titin, nebulin och myosin. Titin är det största protein som finns i kroppen och sträcker sig över hela sarkomern (den grundläggande kontraktile enheten i muskeln). Nebulin är ett långt slankt protein som hjälper till att stabilisera aktinfilamenten. Myosin är också ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten i sarkomern.
2. Kontraktile proteiner: Dessa proteiner är involverade i muskelkontraktioner och inkluderar aktin och myosin. Aktin är ett globulärt protein som bildar de tunt filamenten i sarkomern, medan myosin är ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten. När muskeln kontraheras förflyttar sig myosinfilamenten längs aktinfilamenten och drar ihop muskeln.
Muskelproteiner kan också inkludera enzymer som är involverade i energiproduktion, såsom mitokondriella proteiner, samt signalproteiner som reglerar muskelaktiviteten.
"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.