'Kringlor' är ett svenskt medicinskt begrepp som översätts till 'loops' på engelska. Loops kan syfta på olika saker inom medicinen, men ofta avses med det långa slingrande tubsystem i njurarna som kallas loop av Henle.

Loopen av Henle är en del av nefronet, den grundläggande enheten i njuren som hjälper till att filtrera blodet och producera urin. Loopen av Henle består av två delar: den tjocka uppstigande limben och den tjocka nedstigande limben. Dessa två delar är separerade av en region som kallas macula densa, vilket är en del av juxtaglomerulär apparaten.

Loopen av Henle har en viktig roll i koncentrationsprocessen av urinen genom att skapa ett osmotiskt gradient i den mediala delen av njuren. Detta hjälper till att återabsorbera vatten från den filtrerade urinen och producera en mer koncentrerad urin som lämnar kroppen.

Plasminogen är ett protein som förekommer naturligt i människokroppen. Det produceras i levern och cirkulerar därefter i blodomloppet. Plasminogens huvudsakliga funktion är att bidra till nedbrytningen och omvandlingen av fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering (blodstillning).

När plasminogen aktiveras till plasmin börjar det bryta ner fibrinet till små fragment, en process som kallas fibrinolys. Denna process är viktig för att blodet ska kunna flöda fritt igen efter att koagulering har skett vid en skada eller ett sår. Plasminogen kan också spela en roll i nedbrytningen av andra proteiner och celler i kroppen, men dess främsta funktion är fibrinolys.

"Angiostatin" er en naturlig forekommende peptid som har vært identifisert for å ha en inhibitorisk effekt på angiogenese, det vil si dannelse av nye blodkjøtt. Angiostatin antas å utløses fra store proteiner, såkalte proteolytiske forløp under normal og patologisk situasjoner i kroppen.

Angiostatin består av flere forskjellige fragmenter av proteinet plasminogen, som deles opp i mindre peptider ved degradering fra proteaser. Disse fragmentene har blitt vist å have en inhibitorisk effekt på endotelial cellers proliferasjon og migration, som er nødvendige prosesser for angiogenese.

Angiostatin har vært undersøkt som en mulig behandlingsmetode for flere typer av kraftige tumorer, fordi tumorvækst ofte er avhengig av nytt blodtilførsel gjennom angiogenese. Studier viser at angiostatin kan redusere tumorgrovn og forsinke væksten av flere typer av cancer, men det mangler i dag videnskapelige bevis for at denne behandlingen er effektiv hos mennesker.

Fibrinolysin, även känt som plasmin, är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Fibrinolysin produceras av celler i blodkärlen (endotelceller) och hjälper till att förhindra att blodet koagulerar inuti kärlen genom att bryta ner de fibrinfibrer som bildats under koagulationsprocessen.

Fibrinolysin är en viktig del av den naturliga balansen mellan koagulering och fibrinolys, vilket hjälper till att förhindra blodproppar och andra komplikationer relaterade till koagulering. Dessutom används fibrinolytika, som är läkemedel som verkar genom att öka aktiviteten av fibrinolysin, vid behandling av akuta blodproppar och andra tillstånd relaterade till koagulering.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Apolipoprotein A (ApoA) er en type apolipoprotein som primært forekommer i høie koncentrasjoner i HDL-partikler (high-density lipoproteins) i blodet. Det er en viktig komponent i oppbygget av HDL-partiklene og spiller en sentral rolle i omvendingen av kolesterol fra cellsider til leveren, hvor det kan omdannes til gallesyre og utses med galla.

Der er flere forskjellige typer ApoA, men de to mest studerte er ApoA-1 og ApoA-2. ApoA-1 er den mest abondante apolipoproteinen i HDL-partiklene og har blant annet vært vist å ha antiinflammatoriske egenskaper. Redusert koncentrasjon av ApoA-1 kan være forbundet med økt risiko for kardiovaskulær sykdom.

I tillegg til sin rolle i kolesterolomsentringen, er ApoA også involvert i andre biologiske prosesser som blodets koagulasjon og immunforsvar.

'Lysin' er en type aminosyre som er essensiell for mennesker, det betyr at kroppen ikke kan produsere den selv og den må derfor tilføres gjennom kosten. Lysin spiller en viktig rolle i produksjonen av kollagen, en strukturell proteinskjemakke som er viktig for styrken og integriteten til huden, knoklene, blodkarrene og andre bindivisjevev. Det er også involvert i absorbsjonen av calcium, noe som er viktig for helse og styrke i knoklene. Lysin er en polar, alifatisk aminosyre med en lengre hydrokarbonkjede og en positivt ladet amino-gruppe. Den finnes naturligvis i mange matvarer som kjøtt, fisk, egg, bærtanter, ost og visse grønnsaker.

Fibrin är ett protein som bildas i kroppen under blodkoaguleringen. När blodet koagulerar aktiveras proteinet fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att långa trådar av fibrin bildas och hjälper till att stänga av blödningar genom att forma ett blodst opt. Fibrinen spelar också en viktig roll i wound healing (sårbot) eftersom den hjälper till att bilda en provisorisk matrix för celler att växa in och reparera skadan.

Plasminogenaktivatorer (PA) är en grupp enzymer som aktiverar plasminogent till plasmin. Plasmin är ett serinproteinas, som spjälkar fibrin i blodet och på så sätt hjälper till att lösa upp blodproppar. Det finns två huvudsakliga typer av plasminogenaktivatorer: t-PA (tissue-type plasminogen activator) och u-PA (urokinase-type plasminogen activator). T-PA produceras främst av endotelceller i blodkärlen medan u-PA produceras av bland annat celler i njurarna. Plasminogenaktivatorer används inom medicinen för att behandla akut lungsEmboli och ischemisk stroke genom att upplösa de blodproppar som orsakar dessa tillstånd.

Urinary Plasminogen Activator (uPA) är ett enzym som omvandlar plasminogent till plasmin, vilket är en serinprotease som bryter ner fibrinskleroser och fibrinansamlingar i kroppen. Detta gör att uPA har en viktig roll i processer som blodkoagulering, embryonal utveckling, cellinvasion och tumörspridning. uPA produceras huvudsakligen av endotelceller och aktiveras av en specifik bindning till sin receptor, uPAR. I medicinsk kontext kan uPA-nivåer användas som markör för cancerprognos och progression.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.