Körtelsvulst
Adenom, pleomorft
Adenom, villöst
Levertransplantation
Skrumplever
Leverregeneration
Hypofystumörer
Binjurebarksadenom
Levermikrosomer
Leverceller
Adenom, kromofobt
Levermitokondrier
Drug-Induced Liver Injury
Tjock- och ändtarmstumörer
Leverfunktionstester
Tillväxthormonproducerande hypofysadenom
ACTH-producerande hypofysadenom
Koloskopi
Adenom, acidofilt
Leverextrakt
Prolaktinom
Karcinom, hepatocellulärt
Råttor, inavlade stammar
Adenom, basofilt
Leversvikt, akut
Lever, konstgjord
Leversjukdomar, alkoholbetingade
Kupfferceller
Binjurebarkstumörer
Leverabscess
RNA, budbärar
Adenomatös tjocktarmspolypos
Levercirros, experimentell
Alanintransaminas
Tidsfaktorer
Hyperplasi
Råttor, inavlade F344
Celler, odlade
Cancerförstadier
Akromegali
Leverinflammation
Cushings syndrom
Cancerframkallande ämnen
Koltetraklorid
APC-gener
Råttor, Wistar
Hyperparatyreos
Foster
Spottkörteltumörer
Tumörer, multipla primära
End Stage Liver Disease
Karcinom
Binjuretumörer
Bassekvens
Parotid Neoplasms
Cellinje
Hypofysär ACTH-överproduktion
Omvänt transkriptaspolymeraskedjereaktion
Molekylsekvensdata
Hep G2 Cells
Cytokrom P-450
Gallgångar
Vävnadsdistribution
Fenobarbital
Hyperaldosteronism
Alfafetoproteiner
Gammaglutamyltransferas
Råttor, Sprague-Dawley
DNA
Adenokarcinom
Reglering av genuttryck
Tolvfingertarmstumörer
Dos-responskurva, läkemedel
Organstorlek
Albuminer
Hypofys
2-acetylaminofluoren
Retrospektiva studier
Adrenokortikotropiskt hormon
Genuttryck
Bilirubin
Sjukdomsmodeller, djur
Sköldkörteltumörer
Genomspolning
Hepatit, alkoholbetingad
Möss, knockout
Isoenzymer
Behandlingsresultat
Hyperparatyreos, primär
Enzyminduktion
Elektronmikroskopi
Histocytokemi
Apoptos
Tumörceller, odlade
Hepatit, djur
Turksadel
Portåder
Mutation
Celltransformation, neoplastisk
Kost
Organspecificitet
Etanol
Rectal Neoplasms
Sigmoidoskopi
Koltetrakloridförgiftning
Grovtarm
Datortomografi
Cellkärna
Galaktosamin
Hepatit, kronisk
Stellatceller
Tumörcellinje
Riskfaktorer
Humant tillväxthormon
Dimetylnitrosamin
Möss, genetiskt förändrade
Tarmslemhinna
Cellmembran
Polymeraskedjereaktion
Fall-kontrollstudier
Blotting, Western
Svält
Proteiner
Hypofysär apoplexi
Tumörmarkörer, biologiska
Acetaminofen
Hypofyshormoner
Tillväxthormon
Uretan
Reglering av genuttryck, tumörer
Signalomvandling
Tumörer, experimentella
Aminosyrasekvens
Vävnadsdöd
Membranproteiner
Adenomatös tjocktarmspolyposprotein
Prolaktin
Enzymimmunologiska metoder
Promotorregioner, genetik
Galla
Fettsyror
Genuttrycksmönster
Paratyreoidektomi
Fettomsättning
Nitrosaminer
Transkription, genetisk
Glukagon
Cellproliferation
Sjukdomsförlopp
Celldifferentiering
Biologisk transport
Tumörrecidiv, lokalt
RNA
Cytokrom P-450 CYP2E1
Orotsyra
Fostervävnadstransplantation
p-dimetylaminoazobenzen
Leverartär
Hepatit B
Colon descendens
Hepatit B-virus
Cystadenom
Transkriptionsfaktorer
Albuminreceptorer
En körtelsvulst, också känd som neoplasma eller tumör, är en abnorm odling av celler i en körtel. Körtelsvulstar kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).
Godartade körtselsvulstar växer långsamt och stannar ofta upp vid en viss storlek. De tenderar att vara lokaliserade till den körtel de utgår från och sprider sig sällan till omgivande vävnader eller andra delar av kroppen. Godartade körtselsvulstar kan i vissa fall orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, men de är oftast behandlingsbart och ger sällan allvarliga komplikationer.
Elakartade körtselsvulstar däremot växer snabbare och kan sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen. De kan orsaka symtom som obehag, smärta, svullnad eller utslag beroende på deras storlek och plats. Elakartade körtselsvulstar behandlas oftast aggressivt med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi för att försöka eliminera cancercellerna och förhindra spridning till andra delar av kroppen.
Det är viktigt att notera att endast en läkare kan ställa en diagnos efter en undersökning och eventuella tester, så om du misstänker att du har en körtselsvulst bör du kontakta din läkare omedelbart.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
Liversjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar som drabbar levern, en av kroppens vitala organ. Levern har många viktiga funktioner, såsom att filtrera blodet, producera gallan, bryta ned ämnen och ta hand om näringsintaget.
Exempel på leverrelaterade sjukdomar inkluderar:
1. Hepatit - en inflammation av levern som kan orsakas av virusinfektion, alkoholmissbruk eller giftigt exponering.
2. Steatos - ovanligt fettavlagringar i levercellerna, ofta associerad med fetma, diabetes och högt kolesterolvärde.
3. Skrumplever - en sjukdom där levern blir skrumpnat och ärrbildat, vanligen orsakad av alkoholmissbruk eller virala hepatitinfektioner.
4. Levercancer - olika typer av cancer som kan drabba levern, till exempel primär levercellscancer (hepatocellulär carcinom) och metastaserad cancer från andra delar av kroppen.
5. Gallsten - små stenar som bildas i gallgångarna och kan orsaka smärta, inflammation och infektion i levern.
6. Genetiska leveranomalier - till exempel Wilson sjukdom (kopparansamling i levern) och hemokromatos (järnöverskott i kroppen).
7. Autoimmuna lever sjukdomar - där kroppens immunförsvar attackerar levercellerna, till exempel autoimmun hepatit och primär biliär cirros.
Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker leverproblem, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska komplikationerna.
Adenom, pleomorfi betecknar en specifik typ av godartad (icke-cancerös) tumör som kan uppstå i olika kroppsdelar, vanligtvis i tarmen eller urinvägarna. Ordet "pleomorft" refererar till att cellerna innehåller ovanliga variationer i storlek, form och kärninnehåll.
En pleomorf adenom består av blandade typer av epitelceller (ytliga celler som lining hud eller slemhinnor) och stromaceller (underliggande bindvävsceller). Dessa celler kan ha olika former, storlekar och kärninnehåll. Pleomorfa adenomer är oftast små och orsakar inga symtom, men i sällsynta fall kan de växa och leda till besvär eller bli onkologiska (cancerösa).
Det är viktigt att notera att en pleomorf adenom inte ska förväxlas med en pleomorf sarcoma, som istället är en ondartad tumör.
En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.
En villöst adenom är en godartad (icke cancertagen) tumör som uppstår i den slemhinna som tapetserar insidan på hålrum och rör i kroppen, till exempel i tarmar, matstrupe och luftvägar. Ordet "villöst" refererar till att tumöcellerna har en utskjutande, fingerliknande struktur som liknar gräsblandare eller borst. Dessa tumörer kan vara mycket små eller växa sig stora och orsaka symtom beroende på deras storlek och var de är belägna.
I vissa fall kan en villöst adenom utvecklas till cancer, särskilt i tjocktarmen. Därför rekommenderar läkare ofta att patienter som har en historia av villöst adenom eller andra riskfaktorer för tjocktarmscancer ska ha regelbundna screening-undersökningar för att upptäcka eventuella återväxande eller onormala tillväxt.
En levertransplantation är en medicinsk procedure där en sjuk eller skadad lever delvis eller helt ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta är vanligtvis ett sista resort när all annan behandling har misslyckats för att behandla leverrelaterade sjukdomar som levercirros, levercancer och akut leverfailure.
Under en levertransplantation tas den skadade levern bort och ersätts med den nya levern, som kopplas till blodkärlen och biodlar i kroppen. Efter operationen behöver patienten ta immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning av den nya levern.
Levertransplantation är en komplex procedur som kräver hög kompetens och erfarenhet från både kirurger och sjukvårdspersonal. Även om det finns risker relaterade till operationen, kan levertransplantation vara livsförlängande eller rentav livräddande för många patienter med allvarliga leverproblem.
Enligt Mayo Clinic definieras levercellsadenom (hepatocellulär adenom) som följer:
"Levercellsadenom är en sällsynt, icke-kancerös tumör i levern. Den utgörs av övertillväxt av leverceller (hepatocyter). Levercellsadenom kan vara ensligt förekommande eller förekomma flera samtidigt. Ofta upptäcks de slumpmäntligt under undersökningar för andra sjukdomar."
Det är värt att notera att levercellsadenom vanligtvis inte orsakar några symptom, men i sällsynta fall kan det leda till komplikationer som blödning eller omvandlas till levercancer.
'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.
Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.
Leverregeneration (eller hepatisk regenerering) är den förmåga som levern har att återställa sig själv efter skada eller delvis bortoperation. Denna process innebär att leverceller, framförallt levercellerna kända som hepatocyter, delar sig och bildar nya celler för att ersätta de skadade eller borttagna cellerna. Denna förmåga är mycket stark hos levern jämfört med andra organ i kroppen. Leverregeneration kan ske så länge som det finns livskraftiga leverceller kvar efter skadan, och den kan vara fullbordad inom några veckor eller månader beroende på omfattningen av skadan.
Hypofysmörer, även kallade hypofyssammansatta neoplasmer, är en övergripande benämning på godartade (benigna) eller elakartade (maliga) tumörer som utvecklas i hypofysens (hjärnbarkens främre del) hypothalamuskirtel. Dessa tumörer kan variera i storlek och aggressivitet, och de kan orsaka olika symtom beroende på var de är belägna och hur storleken är.
De vanligaste symptomen som förknippas med hypofysmörer inkluderar:
* Förändringar i synen eller synfältet, som kan orsakas av tryck på näthinnan eller optiska nerverna.
* Hormonella rubbningar, såsom förändringar i menstruationscykeln, impotens, trötthet, ökad vikt och svettningar.
* Huvudvärk och yrsel.
Hypofysmörer kan delas in i två kategorier: funktionella och icke-funktionella tumörer. Funktionella tumörer producerar överdrivna nivåer av ett eller flera hormoner, medan icke-funktionella tumörer inte gör det. De vanligaste typerna av hypofysmörer är prolaktinom (en funktionell tumör som producerar för höga nivåer prolaktin), nonfunctioning pituitary adenoma (en icke-funktionell tumör som inte producerar hormoner) och adrenokortikotrop hormon (ACTH)-producerande tumörer (som orsakar Cushings sjukdom).
Diagnos av hypofysmörer ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar och bilddiagnostik, såsom magnetresonansavbildning (MRI) eller datortomografi (CT). Behandling kan innebära mediciner, strålbehandling eller kirurgi.
En binjurebarksad (eller "adenom") är en godartad tumör som utvecklas i binjurebarken, den yttre delen av binjuren. Denna typ av tumör växer vanligtvis långsamt och orsakar ofta inga symptom under de tidiga stadierna. Emellertid kan stora binjurebarksader leda till ökad produktion av hormonet aldosteron, vilket i sin tur kan resultera i högt blodtryck och elektrolytbrist. I vissa fall kan även symtom som svaghet, trötthet, muskelkramper och polyuri (överdrivet urinutflöde) uppstå. Behandlingen av binjurebarksader kan bestå av kirurgisk borttagnig om tumören är stor eller orsakar symtom. I mindre allvarliga fall kan observation och övervakning vara tillräcklig.
Levermikrosomer är en typ av cellstruktur i levern som består av cellorganeller, specifikt endoplasmatiskt retikulum (ER) och mitokondrier. De är involverade i det leverns funktioner, inklusive metabolismen av läkemedel och toxiner. Mikrosomen är rika på enzymer som kan modifiera och bryta ned kemiska föreningar, såsom cytochrom P450-enzymkomplexet, vilket gör dem viktiga i farmakokinetiken av läkemedel.
Fettlever, også kjent som nonalcoholisk fettsykelhepatitt (NAFLD), er en tilstand der fedt akkumulerer i leveren i fravær av alkoholmisbruk. NAFLD omfatter en bred spektrum av skader på leveren, fra en simplere fedtføyning i leveren (hepatosteatose) til skade som fører til leverinflammasjon og skarrelever (nonalcoholisk steatohepatitt eller NASH), og kan enda føre til levercirrhose og leverfungsiell insuffisiens. Dette skjer på grunn av en ubalanse mellom fedtinnslag og fedtavlaging i leveren, som kan være forårsaket av mange faktorer, inkludert overvikt/fetme, metabolisk sykdom, type 2-diabetes, høyt kolesterol, hjerte-kar-lidelser og genetiske faktorer.
Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:
1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.
Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.
"Kromofob adenom" er en type med adenom, som er en godartet voksom tumor i epitellsvulsten i en kirtel. "Kromofob" refererer til at de celler i tumoren mangler typiske kromatinsmulringer (kromatin er det sted hvor DNA er sammenrullet og pakket sammen med histonproteiner), som normale celleker har. Dette gør at cellerne ser frem for alt lyse under mikroskopi, da de ikke indeholder så meget DNA at se på. Kromofob adenomer er oftest beliggende i tykt tarm og lever og er en af de hyppigste typer af benigne tumorer i disse organer. Selv om de fleste kromofob adenomer ikke udvikler sig til kræft, kan visse større eller atypiske kromofob adenomer have potentiale for at blive maligne (kræftudvikling). Derfor bør disse tumorer fjernes chirurgisk.
Levermitokondrier är de mitokondrier som finns i leverceller, också kända som hepatocyter. Mitokondrier är subcellulära organeller som fungerar som kraftverk inne i cellerna och producerar den energikälla som kallas ATP (adenosintrifosfat) genom celldygnets gång. Levermitokondrierna har en speciell betydelse för leverns metaboliska funktioner, såsom beta-oxidation av fettsyror, syntes av kolesterol och glukoneogenes (syntes av glukos). Dessutom spelar de en viktig roll i cellers apoptos (programmerad celldöd) och kan bidra till skada eller död av leverceller vid sjukdomar som leverinflammation, alkoholförgiftning och viral hepatit.
'Experimentella levertumörer' refererer til forskningsrelaterede modelleringssystemer, der bruges i studier af leverpatologi og cancerforskning. Disse modeller inkluderer ofte genetisk modificerede mus eller cellulær cultivation, hvor forskellige genetiske ændringer implementeres for at udnytte mekanistiske processer i levercancerens udvikling og progression.
Experimentelle levertumørmodeller kan opdeles i to store kategorier: in vitro-modeller (cellulær cultivation) og in vivo-modeller (dyr). In vitro-modeller omfatter todimensionelle monokulturer, co-kulturer, spheroider og organoider, der giver mulighed for at undersøge cellemekanismer på molekylært niveau. I modsætning hertil tillader in vivo-modeller observationen af levertumørs udvikling i et levende system med potentiale for at efterligne den spredning og invasivitet, der ses hos kliniske levercancere.
Det er vigtigt at notere, at selvom disse modeller bidrager betydeligt til vores forståelse af leverpatologi og cancerbiologi, kan de ikke efterligne alle aspekter af den menneskelige sygdom. Derfor bør resultater fra disse studier bekræftes i yderligere forskning, herunder kliniske prøver, før de kan anvendes til at udvikle nye diagnostiske eller terapeutiske strategier.
"Drug-Induced Liver Injury" (DILI) refers to liver damage or dysfunction that is caused by the use of medication. This can include both prescription and over-the-counter drugs, as well as herbal and dietary supplements. The injury can range from mild abnormalities in liver function tests to severe liver failure, which may require a liver transplant. DILI is considered a significant medical problem because it is a common cause of acute liver failure and is responsible for a substantial number of cases of liver injury each year.
The exact mechanism by which drugs induce liver injury is not fully understood, but it is thought to involve a combination of factors such as the drug's chemical structure, dose, duration of use, and individual patient characteristics. Some drugs are more likely to cause liver injury than others, and certain populations, such as those with underlying liver disease or who are taking multiple medications, may be at increased risk.
Symptoms of DILI can include jaundice (yellowing of the skin and eyes), fatigue, abdominal pain, nausea, vomiting, and dark urine. Diagnosis is typically made based on a combination of clinical symptoms, laboratory test results, and imaging studies. In some cases, a liver biopsy may be necessary to confirm the diagnosis.
Treatment for DILI generally involves discontinuing the offending medication and providing supportive care, such as addressing any underlying medical conditions and managing symptoms. In severe cases, hospitalization and intensive care may be required. Recovery from DILI is often complete, but in some cases, liver damage may be permanent or lead to chronic liver disease.
Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.
En leverfunktionstest (LFT) är en grupp av laboratorietester som används för att utvärdera skador eller sjukdomar i levern. Dessa tester mäter olika aspekter av leverns funktion, såsom produktion av leverenzymer, bortrening av toxiner och nivåer av substanser som produceras eller metaboliseras av levern. Några exempel på vanliga tester som ingår i en LFT är:
1. Aspartataminotransferas (AST) och alaninaminotransferas (ALT): Dessa enzymer finns i höga koncentrationer i leverceller och kan öka i blodet vid skada eller sjukdom i levern.
2. Alkalisk fosfatas (ALP): Detta är ett enzym som finns i höga koncentrationer i levern, benmärg och gallgångar. Ökade nivåer kan indikera skada eller sjukdom i levern, gallgångarna eller benmärgen.
3. Gamma-glutamyltransferas (GGT): Detta är ett enzym som finns i höga koncentrationer i levern och gallgångar. Ökade nivåer kan indikera skada eller sjukdom i levern eller gallgångarna.
4. Bilirubin: Bilirubin är ett slaggprodukt som bildas när hemoglobin bryts ner. Den metaboliseras och utsöndras av levern. Ökade nivåer kan indikera skada eller sjukdom i levern, gallgångarna eller blodet.
5. Albumin: Albumin är ett protein som produceras av levern. Låga nivåer kan indikera skada eller sjukdom i levern.
6. Protrombintid (PT) och partiell tromboplastintid (PTT): Dessa tester mäter blodets förmåga att koagulera. Förlängd PT eller PTT kan indikera skada eller sjukdom i levern.
Det är viktigt att notera att dessa laboratoriedata inte ska tolkas isolerat, utan tillsammans med kliniska symtom och andra undersökningsresultat.
Tillväxthormonproducerande hypofysadennom, även kallat akromegali om det utvecklas efter slutet av tillväxtperioden, är en ovanlig endokrin sjukdom orsakad av en benign tumör (adennom) i hypofysen som producerar för mycket tillväxthormon (GH). Tillväxthormonet reglerar kroppens tillväxt och muskelmassa, men när nivåerna blir för höga kan det leda till olika symptom som exempelvis förändringar i ansiktets utseende, större händer och fötter, svullnad i huden, extremiteter och muskler, röstförändringar, svettningar, trötthet, sexuell dysfunktion och ökat hungerkänsla. I vissa fall kan det även orsaka allvarliga komplikationer som diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem och sömnapné. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling eller medicinsk behandling med läkemedel som minskar GH-produktionen.
En tjocktarmspolyp är en liten, ofta välliknande tillväxt som sticker ut från den inre ytan av tjocktarmen (colon). Polyper kan vara godartade eller elakartade. De flesta polyper är dock godartade och växer mycket långsamt över flera år.
Det finns två huvudtyper av godartade kolonpolyper: adenomatösa och hyperplastiska polyper. Adenomatösa polyper kan under vissa omständigheter utvecklas till cancer i tjocktarmen, medan hyperplastiska polyper sällan gör det.
Tjocktarmspolyper kan vara så små att de inte kan ses med blotta ögat och upptäckas först under en koloskopi. Andra polyper kan vara stora nog att synas på röntgenbilder eller vid en rektal undersökning.
Om du har tjocktarmspolyper bör din läkare övervaka dem genom regelbundna koloskopier för att se till att de inte växer eller blir canceroaserade. Om en polyp är stor eller cancerous kan den behöva tas bort under en koloskopi eller kirurgiskt ingrepp.
En ACTH-producerande hypofysadennom är en typ av godartad (benign) tumör i hypofysen, den del av endokrina systemet som producerar hormoner. Denna speciella typ av hypofysadennom producerar ett hormon som kallas adrenocorticotrop hormon (ACTH). Överproduktion av ACTH leder till överproduktion av cortisol, ett steroidhormon, från binjurarna. Detta tillstånd kallas Cushings syndrom och kan orsaka en mängd symtom som ökad fetma, muskelsvaghet, hudbrist, högt blodtryck, förhöjd blodsocker och benbrott. Behandlingen av ACTH-producerande hypofysadennom innebär ofta kirurgiskt avlägsnande av tumören, strålbehandling eller medicinsk behandling med hormonhämmare.
En koloskopi är en medicinsk undersökningsmetod där man använder en flexibel, belysningsbar tub som kallas koloskop. Koloskopet leds genom endast delar av tjocktarmen och hela tunntarmen för att undersöka dem. Koloskopi används ofta för att leta efter cancer eller polypers (förädlade vävnader som kan bli cancertackla) i tjocktarmen och tunntarmen. Den kan också användas för att behandla problem i tarmarna, till exempel att ta bort polypers eller andra abnormiteter. Koloskopi är en relativt smärtfri procedur som ofta utförs med lokalbedövning och ibland med lugnande medicin.
"Adenom, acidofilt" är inte en etablerad medicinsk diagnos på engelska, så det är möjligt att du söker efter information om två separata medicinska begrepp. Låt oss bryta ner ditt frågeställande i två delar:
1. Adenom: Detta är en benign (godartad) tumör som utvecklas från körtlarnas epitelceller. Adenomer kan förekomma i olika organ, till exempel tarm, livmoder, sköldkörtel och prostata. De flesta är ofarliga, men i vissa fall kan de bli så stora att de orsakar symtom som illamående, kräkningar eller blödningar. I sällsynta fall kan en adenom transformeras till en malign (ontartad) tumör.
2. Acidofilt: Detta är ett begrepp inom patologi som används för att beskriva celler eller vävnader som har en hög affinitet till sura färglösningar, vilket indikerar en högre pH-värde (mer basiskt). Acidofila celler innehåller ofta stora mängder proteiner som är rika på basiska aminosyror.
Om du letade efter information om en godartad tumör i ett specifikt organ som har en hög affinitet till sura färglösningar, kan det vara svårt att hitta någon direkt koppling mellan de två begreppen. Det är möjligt att du letade efter information om en godartad tumör i ett specifikt organ som har acidofila celler, men utan ytterligare kontext eller detaljer är det svårt att ge en exakt medicinsk definition.
Om du kan ge mer information eller specificera din fråga, skulle jag vara glad att hjälpa dig med mer information.
Adenomatous polyps are benign (noncancerous) growths that develop on the lining of the large intestine (colon and rectum). They are a type of polyp that has the potential to become cancerous over time if not removed. These polyps are caused by an overgrowth of glandular tissue, which can lead to the formation of finger-like projections called villi on the surface of the polyp.
Adenomatous polyps are often asymptomatic and are typically discovered during routine colonoscopies or other diagnostic tests. However, if they grow large enough, they may cause symptoms such as rectal bleeding, abdominal pain, or changes in bowel habits.
People who have adenomatous polyps are at increased risk of developing colorectal cancer, so it is important to have regular colonoscopies to monitor for the development of new polyps and remove them if necessary. The removal of adenomatous polyps can significantly reduce the risk of colorectal cancer.
'Leverextrakt' är inte en etablerad medicinsk term, men det kan tolkas som ett extrakt eller en utdragning från levern. I vissa fall kan det vara relaterat till komplementära och alternativa mediciner där leverextrakt används som en del av en behandling.
I den kontexten kan leverextrakt innehålla olika substanser beroende på hur det har preparerats, men ofta innehåller det leverceller och andra vävnadskomponenter från djur, oftast nötkreatur. Dessa extrakter kan användas i alternativmedicin för att behandla olika tillstånd som exempelvis leverrelaterade sjukdomar, trötthet och näringsbrist.
Det är viktigt att notera att det saknas vetenskapliga belägg för effektiviteten och säkerheten hos leverextrakt i behandling av olika tillstånd. Innan du börjar använda någon form av alternativ medicin rekommenderas det att du konsulterar en läkare eller legitimerad hälsovårdspersonell för att diskutera potentiala risker och möjliga fördelar.
PROLaktINOM är ett sällsyntt, godartat tillväxt i hypofysen, en liten endokrin gland som ligger i hjärnan. Prolaktinomer orsakar ofta förhöjda nivåer prolaktin hormon i blodet, vilket kan leda till symptom som menstruationsstörningar hos kvinnor, bröstutveckling eller mjölkflöde hos icke gravida kvinnor och män, samt nedsatt sexlust och impotens hos män. I allvarliga fall kan prolaktinomen orsaka synnedsättning eller andra hormonella störningar. Behandlingen innefattar ofta mediciner som sänker prolaktinnivåerna, men i vissa fall kan kirurgi vara nödvändig.
Levercirkulation refererer til den blodkredsløb, der forsyner leveren med ilt og næringsstoffer samt fjerner affaldsstoffer. Det består af to hoveddele: den indvendige levercirkulation og den ydre levercirkulation.
Den indvendige levercirkulation involverer arterier, som bringer ilt-rigeligt blod direkte fra lungearterien til leveren via leverartériet (hepatiskt arterie). Dette blod indeholder ilt og næringsstoffer, men også affaldsstoffer som kuldioxid.
Den ydre levercirkulation involverer vener, der bringer ilt-fattigt blod fra leveren til hjertet via levervenen (vena portae). Dette blod indeholder næringsstoffer, som er blevet absorberet i tarmene, men også affaldsstoffer fra leverens metaboliske processer.
I liveren modtager de to blodstrømme (arteriel og venøs) kapillærnetværk kendt som sinusoidele. Her foregår udvekslingen af næringsstoffer, ilt, affaldsstoffer og andre stofskifteprodukter mellem blodet og levercellerne (hepatocyttene). Derefter løber det iltfattige blod fra sinusoidele sammen i centralvenen, som dræner tilbage til hjertet via levervenen.
Således er levercirkulation en vigtig del af kroppens kredsløb og spiller en central rolle i næringsstofoptagelse, affaldsstoffoprensning og andre metaboliske processer.
Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.
Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.
Adenom, basofilt, är en medicinsk term som refererar till en specifik typ av godartad (icke-cancerös) tumör i bukhinnan (mukosan). Adenom betyder "slemhinnesvulst" och basofil syftar på att cellerna innehåller ett högt antal basofila granuler, en typ av intracellulärt ämne som kan ses under mikroskopi.
Basofila adenom är ovanliga och de flesta fall upptäcks i övre delen av tarmen (duodenum). Dessa tumörer tenderar att vara små, men kan i vissa fall bli större än 1 centimeter i diameter. De kan också vara associerade med en sjukdom som kallas Zollinger-Ellison-syndrom, vilket orsakas av överproduktion av magnyckelkörtelhormonet gastrin.
Även om basofila adenom vanligtvis är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna) och utvecklas till cancer. Därför rekommenderas regelbundna kontroller och undersökningar för att övervaka tumörernas storlek och eventuella förändringar över tiden.
Akut leverpåslag (akut leverödem) är ett allvarligt tillstånd där levern har svårt att fungera korrekt. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom viral infektion, alkoholmissbruk, vissa mediciner eller droger, och andra sjukdomar som angriper levern. Vid akut leverpåslag kan levern bli inflammerad, skadad och fyllas på med vätska, vilket kan leda till att den inte kan renfrista blodet korrekt. Detta kan i sin tur orsaka en buildup av toxiner i kroppen, vilket kan vara livshotande om det inte behandlas akut. Symptomen på akut leverpåslag kan inkludera trötthet, illamående, kräkningar, mörk urin, gulaktig hud och vitögon, och i allvarliga fall förvirring, rörlighetsproblem och koma. Behandlingen av akut leverpåslag beror på orsaken till tillståndet, men kan inkludera vila, vätskebehandling, näringsstöd, mediciner för att minska inflammationen och i allvarliga fall levertransplantation.
En konstgjord lever, även känd som en bionisk eller mekanisk lever, är en hypotetisk apparat som kan ersätta funktionerna hos en mänsklig lever. Det existerar ännu inga fungerande konstgjorda lever i kliniskt bruk. En medicinsk definition skulle vara:
"En konstgjord lever är en teknisk apparat som är under utveckling och som är tänkt att efterlikna, delvis eller fullständigt, de exkreterande, metaboliska och syntetiska funktionerna hos en mänsklig lever. Den består av artificiella material och/eller celler, vävnader eller organoider som har skapats genom bioteknologiska metoder. Konstgjorda lever har potentialen att möjliggöra behandlingar för patienter med leverrelaterade sjukdomar och skador, men det finns ännu inga etablerade produkter i kliniskt bruk."
Hepatektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där en del eller hela levern tas bort. Det kan vara delad i olika typer baserat på hur mycket levern som tas bort, till exempel partial hepatektomi (borttagning av en del av levern) och total hepatektomi (borttagning av hela levern).
Denna procedure används ofta för att behandla levercancer eller andra sjukdomar som påverkar levern, såsom kolestatisk fibros eller cystisk fibros. I vissa fall kan en del av levern också transplanteras tillbaka i kroppen efter operationen, ett så kallat leverlobtransplantat, för att hjälpa patienten att fortfarande ha leverfunktion.
Alkoholbetingade leversjukdomar är en samlingsbeteckning på skador och funktionsnedsättningar i levern som orsakas av kroniskt missbruk av alkoholdrycker. Det finns olika typer av alkoholbetingade leversjukdomar, men de vanligaste är:
1. Fettsjuklever (Steatohepatitis): Denna sjukdom orsakas av en ansamling av fett i levercellerna och kan vara relaterad till alkoholintag eller inte (NAFLD/NASH). Vid alkoholförgiftning kan fettsjuklever leda till skrumplever.
2. Alkoholrelaterad hepatit: Detta är en inflammatorisk lever sjukdom orsakad av kroniskt alkoholintag. Den kan vara mild, med smärta och ömhet i överdelen av magen, eller mer allvarlig, med skrumplever, ascites (fluidansamling i bukhålan) och levercirros.
3. Levercirros: Detta är den mest allvarliga komplikationen av alkoholbetingade leversjukdomar. Cirrosen orsakas av en kronisk skada på levern, vilket leder till att levervävnaden blir ersatt av ärrvävnad. Detta kan leda till leverfel och ökad risk för levercancer.
4. Levercancer: Alkoholbetingat missbruk ökar risken för levercancer, särskilt hepatocellulär carcinom (HCC).
Det är värt att notera att alkoholbetingade leversjukdomar ofta är reversibla om alkoholintaget upphör. Vård och behandling kan hjälpa att förhindra ytterligare skada och förläng livslängden.
Kupfferceller är en typ av immuncell som finns i levern. De är en del av monocyt-makrofagesystemet och utgör cirka 80-90% av alla makrofager i den mänskliga kroppen. Kupfferceller är belägna på insidan av kapillärväggarna i leverns senblinda vävnad, så kallade sinusoider. Deras huvudsakliga funktion är att fagocytera (ta upp och bryta ner) främmande partiklar, bakterier och apoptotiska celler som kommer in i levern via blodomloppet. Dessutom har Kupfferceller en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och producera cytokiner, vilket hjälper till att koordinera immunsvar.
'Binjurebarkstumörer' refererar till abnorma tillväxtor i binjurarnas bark (cortex), som består av specialiserade celler som producerar hormoner. Binjurebarkstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenomer, medan de elakartade benämnas adenocarcinomer.
Adenomer är vanligtvis små, icke-kräftliknande tillväxtor som inte sprider sig till andra delar av kroppen. De kan dock producera höga nivåer av binjurehormoner och orsaka symptom som Cushings syndrom eller Conns syndrom.
Adenocarcinomer är sällsynta, men mycket allvarliga former av binjurebarkscancer. De växer snabbt och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på adenocarcinom inkluderar vanligtvis buksmärta, viktminskning, feber och svettningar.
Behandlingen för binjurebarkstumörer kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller mediciner som minskar produktionen av binjurehormoner. Prognosen beror på typen, storleken och spridningen av tumören vid diagnos.
En leverabscess är en samling av grovt, purulento (ett ämne som innehåller pus) material som bildas i levern till följd av en infektion. Abscessen kan vara orsakad av olika mikroorganismer, inklusive bakterier, parasiter eller svampar. Symptomen på en leverabscess kan variera, men de vanligaste är smärta i övergångsbenet (mellan revbenen) på höger sida av kroppen, feber, trötthet, viktminskning och illamående. Behandlingen innebär ofta antibiotika för att bekämpa infektionen och dränering av abscessen för att avlägsna pusen. I allvarliga fall kan kirurgi vara nödvändig.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
Leverglykogen är ett reservkärnmaterial som lagras i leverceller (hepatocyter) och består huvudsakligen av glykogenmolekyler. Glykogen är en polysackarid som bildas genom att glukosenheter kopplas samman med varandra, och fungerar som en snabb energikälla när kroppen behöver tillgång till glukos i samband med högre energibehov.
Levern är den huvudsakliga platsen för glykogenlagring i kroppen, och leverglykogenvärdena varierar beroende på näringsintag, fysisk aktivitet och andra faktorer. Vid behov kan levern omvandla leverglykogen till glukos genom en process som kallas glykogenolyse, för att hjälpa till att reglera blodsockernivåerna i kroppen.
En adenomatos polyp i tjocktarmen är en typ av godartad (icke cancertagen) polyp som bildas i slemhinnan på tjocktarmen. Den uppstår då celler i slemhinnan börjar växa och dela sig mer än vanligt, vilket leder till att en knöl eller utbuktning bildas. Adenomatos polyper är ofta små (mindre än 1 centimeter i diameter) men kan bli större över tiden.
Det speciella med adenomatos polyper är att de kan utvecklas till cancer om de inte tas bort. Cirka 5-10% av alla adenomatos polyper kan bli cancertagna om de lämnas kvar i tjocktarmen. Därför rekommenderar läkare ofta att ta bort alla adenomatos polyper som hittas under en koloskopi.
Adenomatos polyper delas vanligen in i två typer: tubulära och villösa. Tubulära polyper har en tunn, rörformad struktur medan villösa polyper har en flikig, oregelbunden struktur. Villösa polyper anses ha en högre risk att bli cancertagna än tubulära polyper.
Experimentell levercirros är en försökssjukdom orsakad av exponering för skada på levern i kontrollerade studier med syfte att undersöka sjukdomens mekanismer och möjliga behandlingsmetoder. Det kan simuleras genom kemiska toxiner, virusinfektioner eller genetiska modifieringar hos djurmodeller, såsom möss eller råttor.
Levercirros är en progressiv skada på levern som orsakas av fortsatt exponering för skadliga faktorer och kan leda till leverinflammation, fibros, cystbildning och eventuellt levercancer. Den experimentella levercirrosen används ofta för att studera de molekylära mekanismer som styr levercellers svar på skada och hur dessa processer kan modifieras för att skydda levern eller bromsa sjukdomsutvecklingen.
Alanintransaminas, även känt som Alanin aminotransferas (ALT), är ett enzym som normalt förekommer i lever, hjärta, skelettmuskler och leverceller (hepatocyter). Nivåerna av ALT kan mätas i blodet genom en laboratorietest.
ALT-nivåer ökar vanligtvis som ett resultat av skada eller sjukdom i leverceller, såsom vid leverinflammation, levercirros eller levercancer. Andra orsaker till höga ALT-värden kan vara hjärtsjukdomar, muskelskador och vissa mediciner.
Det är viktigt att tolka ett ökat ALT-värde i kombination med andra laboratorie- och kliniska data samt patientens symptom och sjukhistoria.
Alkoholcirros är en allvarlig skada på levern som orsaks av kronisk alkoholkonsumtion. Den inträffar när levercellerna har skadats och ersatts av ärrvävnad, vilket förändrar leverns normala funktion och struktur.
I medicinska termer definieras alkoholcirros som: "En diffus fibros och nodulär distorsion av leverarkitekturen till följd av kronisk skada, ofta orsakad av alkoholmissbruk."
För att diagnosticeras med alkoholcirros behöver en person ha en långvarig historia av tung alkoholkonsumtion och typiska tecken på leverskada. Dessa tecken kan inkludera:
* Förstorad lever (hepatomegali)
* Geléartad ascites (fluid i bukhålan)
* Gulsot (ikterus)
* Spider nevi (blodkärl med utstickande ben)
* Förändringar i huden och naglarna
* En förhöjd nivå av leverenzym i blodet
* En minskad funktion hos levern
Det är viktigt att notera att alkoholcirros inte kan repareras, men vid tidig behandling kan skadan begränsas och komplikationer förhindras. Behandlingen innefattar ofta avslutande av alkoholkonsumtionen, en balanserad diet, vila och ibland mediciner för att behandla leverfunktionsnedsättning eller komplikationer. I vissa fall kan en levertransplantation vara ett alternativ för dem som har mycket allvarlig skada på levern.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
'Hyperplasi' är inom medicinen ett tillstånd där det förekommer ökat celltal i en viss vävnad eller organ. Detta orsakas vanligtvis av en förhöjd stimulans på celldelning, ofta som svar på en patologisk process eller en endokrin störning. Hyperplasi kan vara reversibel om orsaken till den tar borts, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnads- eller organsväxt och öka risken för cancerutveckling.
Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.
F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.
Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
Cancerförstadier, eller "precancerous changes", är cellförändringar som kan utvecklas till cancer om de inte behandlas. Dessa förändringar sker gradvis över tid och kan vara reversibla under vissa omständigheter. Det finns olika typer av cancerförstadier beroende på vilken typ av cancer de kan leda till. Exempel på vanliga former av cancerförstadier inkluderar dysplasi, metaplasia och atypisk hyperplasi. Dysplasi är en förändring där cellerna i ett vävnadslager börjar se annorlunda ut än normalt och kan vara onormala i storlek, form eller antal. Metaplasia är en förändring där en typ av cell konverterar till en annan typ av cell som inte vanligtvis finns på den platsen. Atypiska hyperplasier är en ökning av cellantalet tillsammans med onormala cellförändringar.
Det är viktigt att notera att cancerförstadier inte alltid kommer att leda till cancer, men det finns en ökad risk för att de utvecklas till cancer jämfört med normala vävnader. Om cancerförstadier upptäcks kan läkare ofta behandla dem genom att avlägsna den onormala vävnaden eller använda andra metoder som kirurgi, strålbehandling eller mediciner för att minska risken för cancerutveckling.
Akromegali är en sällsynt hormonsjukdom som orsaks av överproduktion av tillväxthormon (GH) i äldre ålder, vanligtvis på grund av en benign tumör i hypofysen (hypofystumör). Den onormalt höga nivån av GH leder till progressivt kroppsligt tillväxt och förändringar av ansiktet och extremiteterna. Symptomen kan inkludera utvidgad näsa, ökad storlek på läppar, tunga och öron, förstorade händer och fötter, svullnad i huden, kraftigare svettningar, röstförändringar, ihållande mag-tarmlösa besvär och försämrad tolerans för glukos. Akromegali behandlas vanligtvis med kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling för att kontrollera överproduktionen av GH.
En leverinflammation, också känd som hepatit, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i levern. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner (till exempel virala hepatit A, B, C, D och E), autoimmuna sjukdomar, alkoholmissbruk, läkemedelsbiverkningar och toxicitet från kemiska ämnen.
Vid leverinflammation kan levern bli svullen, ömmad och skadad, vilket kan leda till funktionsnedsättning eller permanent skada ifall det inte behandlas. Symptomen på leverinflammation kan variera från milda till allvarliga och inkluderar trötthet, mörk urin, ljusstolle, aptitförlust, viktminskning, illamående, kräkningar, smärta i magen (övre högra delen) och gulsot (icke-alkoholisk fettsjukdom eller gallgångsförstoppning). I allvarliga fall kan leverinflammation leda till leversvikt, levercancer eller död.
Cushing's syndrome, eller Cushings sjukdom, är ett tillstånd orsakat av för höga nivåer kortisol i kroppen under en längre tidsperiod. Det kan bero på att kroppen producerar för mycket kortisol, ofta på grund av en tumör i hypofysen eller binjurarna, eller orsakas av att en person tar för höga doser kortikosteroidmediciner under en längre tid.
Symptomen på Cushing's syndrome kan inkludera:
* Ökad fetma, särskilt runt magen och ansiktet
* Munvätskans förändringar, såsom tjockare läppar och mörka prickar på huden
* Hudförändringar, som rynkor, tunn hud, akne och lätta blåmärken
* Svaghet i musklerna och benen
* Högt blodtryck
* Ökad sömnighet
* Psykiatriska symtom, såsom depression, rastlöshet eller humörsvängningar
* Menstruationsstörningar hos kvinnor
* Ökad behåring hos kvinnor och minskad behåring hos män
* Svag benstyrka och ökad risk för frakturer
Cushing's syndrome kan vara livshotande om det inte behandlas, så det är viktigt att söka medicinsk vård om man misstänker att man har symtom på tillståndet. Behandlingen av Cushing's syndrome beror på orsaken och kan innebära kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling.
Cancerframkallande ämnen, eller cancerogena substanser, är enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och International Agency for Research on Cancer (IARC) substance som har förmågan att orsaka cancer hos människor. De kategoriseras baserat på den vetenskapliga bevisningen för deras cancerframkallande potential, från Grupp 1 (bevisat cancerogena) till Grupp 4 (troligen icke-cancerogena).
Exempel på cancerframkallande ämnen inkluderar vissa kemiska föreningar som asbest, bensen, benzidin och tjära, men även vissa virus som humant papillomavirus (HPV) och hepatit B-virus. Även tobaksrök är en starkt cancerframkallande faktor.
Det är viktigt att notera att exponering för höga nivåer av dessa ämnen under lång tid kan öka risken för cancer, men det finns ofta andra faktor som också kan spela in i cancerutvecklingen, såsom genetiska faktorer och livsstilsval.
Koltetraklorid är ett samlingsnamn för kolsubstanser som består av kolatomer bundna till fyra kloratomer, med formeln KCl4. Det vanligaste isotopiska komplexet är tetrafenylkol-tetraklorid (C6H5)4CCl4, men det finns också andra varianter som inkluderar kolklatrater och fullerener bundna till klor.
Det är värt att notera att koltetraklorid inte är en medicinsk term i sig själv, utan snarare en kemisk beteckning för en specifik typ av kol-klor-förening. Det kan dock användas inom medicinen som ett reagens eller lösningsmedel vid vissa typer av kemiska analyser eller tillämpningar, men det är inte någon substans som normalt används direkt i mänsklig medicin.
"APC-generator" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock vara en förkortning för "antigen-presenterande cell-generator", vilket refererar till en cell som har förmågan att processera och presentera antigener (främmande ämnen som kan utlösa immunresponser) på sitt cellmembran med hjälp av molekyler som MHC klass I och II. Detta gör att andra immunceller, såsom T-celler, kan känna igen och reagera på de främmande antigenen.
Exempel på antigen-presenterande celler inkluderar dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa celler spelar en viktig roll i att initiera och reglera immunresponser.
Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.
Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.
Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.
Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.
Tarmtumörer är abnorma tillväxtor i tarmen som kan vara godartade eller elakartade. De kan orsaka olika symtom beroende på var i tarmen de finns och hur stor de är. Några exempel på typer av tarmtumörer inkluderar adenom, karzinoid, gastrointestinal stromacellstumör (GIST), lymfom och koloncancer. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.
Diethylnitrosamine (DEN) är en kemisk substans som tillhör gruppen nitrosamer. Det är en stark cancerogena ämne, som betyder att det orsakar cancer. DEN bildas ofta som en biprodukt under matförberedelse eller i mag-tarmkanalen när vissa livsmedel och kemikalier blandas tillsammans, särskilt vid höga temperaturer. Det kan också produceras industriellt och användas som ett laboratorieöverföringsmedel. Långvarig eller upprepad exponering för DEN har visat sig orsaka levercancer hos djur.
Hyperparathyreoidism är ett tillstånd där kroppens bisköldar (glandulae parathyroideae) producerar för mycket parathyroidhoromon (PTH). Detta hormon hjälper att reglera nivåerna av calcium och fosfat i blodet. Om det produceras för mycket kan det leda till höga nivåer av calcium i blodet, ett tillstånd som kallas hyperkalcemi.
Det finns tre typer av hyperparathyreoidism: primär, sekundär och tertiär. Primär hyperparathyreoidism orsakas vanligtvis av en bensköld som överproducerar PTH. Sekundär hyperparathyreoidism orsakas av ett lågt kalciumnivå i blodet, vilket får bisköldarna att öka produktionen av PTH för att kompensera. Tertiär hyperparathyreoidism är en fortsatt överproduktion av PTH trots normala eller höga nivåer av kalcium i blodet, och detta ses oftast hos patienter med långvarig sekundär hyperparathyreoidism.
Symptomen på hyperparathyreoidism kan variera beroende på allvarligheten och kan inkludera trötthet, depression, ben- och muskelvärk, nedsatt rörlighet eller smärta i lederna, förvirring, minnesförlust, aptitförlust, illamående, ökad törst och urinering, njursten och njursvikt. Behandlingen beror på typen av hyperparathyreoidism och kan innebära observation, medicinering, kirurgi eller radioterapi.
'Foster' är inget medicinskt begrepp, utan istället ett socialt eller beteendemässigt fenomen. Ordet refererar till att ta hand om och uppfostra någon annans barn som om det vore ditt eget. Det kan ske formellt genom en fosterföräldraprogram varvid barnet placeras i ett hem av sociala myndigheter, eller informellt genom familjemedlemmar eller vänner.
I medicinskt hänseende kan man tala om fostran i samband med att en fosterdiagnos ställs under graviditeten, vilket innebär att det förekommer en abnormal utveckling hos fostret. Men själva termen 'foster' används inte som ett medicinskt begrepp för att beskriva en persons tillstånd eller diagnos.
Spottkörteltumörer, eller sklerokrinoide tumörer, är sällsynta benigna (godartade) tillväxter i spottkörteln (glandula salivaris). De utgör ungefär 10 procent av samtliga spottkörteltumörer. Tumören består av ett nästan exklusivt aggregat av slemhinnesälceller, så kallade sklerokrinocyter, som bildar små knutar eller nystan i salivkörtelns utförsgångar.
Spottkörteltumörer är oftast små och växer långsamt över tid. Symptomen kan inkludera en smärtsam, ömmande känsla eller en uppfylld känsla i kinden där tumören finns, sväljningssvårigheter, torka i munnen och/eller en förändrad smakupplevelse. I vissa fall kan spottkörteltumörer leda till en ökad risk för infektion i munhålan.
Även om de flesta spottkörteltumörer är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna). Dessa tumörer kallas adenoid cystiska karzinom och är mycket aggressiva. De kan inkräktas på omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.
Det är viktigt att spottkörteltumörer diagnostiseras och behandlas tidigt för att minska risken för komplikationer och för att säkerställa den bästa möjliga utgången för patienten. Behandlingen kan inkludera kirurgi, strålbehandling eller en kombination av båda.
"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.
Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.
Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.
"End-stage liver disease" (ESLD) refers to the late stage of chronic liver disease, where the liver function has deteriorated significantly and irreversibly. At this stage, the liver is unable to perform its essential functions, such as removing toxins from the body, producing bile for digestion, regulating blood clotting, and maintaining hormone balance.
ESLD can lead to a variety of serious complications, including ascites (accumulation of fluid in the abdomen), encephalopathy (confusion and altered mental status due to toxin buildup), bleeding esophageal varices (dilated veins in the esophagus that can rupture and bleed), and infection.
The most common causes of ESLD include cirrhosis, hepatitis B or C, alcoholic liver disease, non-alcoholic fatty liver disease, and genetic disorders such as hemochromatosis and Wilson's disease. Treatment for ESLD typically involves managing symptoms and complications, with a focus on improving quality of life. In some cases, liver transplantation may be considered as a treatment option.
Karcinom är en typ av cancer som utgår från epitelceller, det vill säga celler som bildar ytskiktet hos olika typer av vävnader i kroppen. Exempel på sådana vävnader är huden och de slemhinnor som tappar in organ i andnings- och matspjälkningssystemen.
Karcinomer kan vara mycket olika när det gäller deras utseende, beteende och svar på behandling. De kan vara långsamt växande eller snabbt växande, de kan sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser) eller inte.
Exempel på olika typer av karcinom inkluderar lungcancer (bronkialcancer), bröstcancer, prostata cancer, tarmsjukdom (kolorektal cancer) och hudcancer (basalcellscancer och plattcellscancer).
'Binjuretumörer' refererar till abnorma vävnadsodlingar (tumörer) i körteln binjuven. Binjuven, även känd som bisköldkörteln, är en endokrin körtel som producerar flera hormoner som reglerar olika kroppsfunktioner, till exempel vätskebalans och blodtryck.
Binjuretumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade binjuretumörer är vanligtvis ofarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade tumörer kan vara aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen.
Det finns olika typer av binjuretumörer, beroende på vilken typ av cell som odlas abnormalt. Några exempel är:
* Adrenocortical adenom: En godartad tumör i barken (yttre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar ofta överskott av kortisol eller aldosteron, hormoner som reglerar blodtrycket och vätskebalansen.
* Phaeochromocytom: En elakartad tumör i märgen (inre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar överskott av katekolaminer, hormoner som orsakar högt blodtryck och snabba hjärtslag.
* Neuroblastom: En elakartad tumör som utvecklas från rester av nervceller i binjuven. Denna typ av tumör är vanligare bland barn än vuxna.
Symptomen på binjuretumörer kan variera beroende på vilken hormon eller substans som tumören producerar. Vissa symptom kan inkludera högt blodtryck, svettningar, trötthet, muskelsvaghet och förändringar i vikt. Om en binjuretumör misstänks behandlas den ofta med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på tumörens storlek, placering och aggressivitet.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
'Parotid neoplasms' refererar till abnorma tillväxt eller förändringar i form av godartade ( icke cancerartade ) eller maligna ( cancerartade ) tumörer i parotisgländan, den största körteln som producerar saliv i huvudet. Parotidgländerna är en par av gländer belägna framför och under öronskålen.
Godartade parotidneoplasmer kan vara bland annat pleomorfa adenomer, Warthins tumör eller basalcellsadenomer. Dessa är oftast långsamt växande och ger mildare symtom som smärta eller svullnad i området.
Maligna parotidneoplasmer kan vara bland annat mucoepidermoid carcinom, adenoid cystic carcinom eller squamous cell carcinom. Dessa är mer aggressiva och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symtomen på maligna tumörer kan inkludera snabb växande svullnad, smärta, otillräcklig öppning av munnen eller ansiktsförlamning.
Behandlingen för parotidneoplasmer kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumören.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Hypofysär ACTH-överproduktion, även känt som Cushings syndrom, är ett tillstånd där äldre hypofysen i hjärnan överproducerar adrenokortikotrop hormon (ACTH). Detta leder till en ökad produktion och release av kortisol från binjuremärgen. Symptomen på detta tillstånd kan inkludera among annat:
* Ökad fetma, särskilt runt magen och ansiktet
* Muskelsvaghet
* Ovanpåliggande rödaktiga akne
* Håravfall
* Menstruationsstörningar hos kvinnor
* Ökad aptit med viktminskning
* Psykiatriska symtom som depression, irritabilitet och sömnstörningar
* Ödem i ansiktet och benen
* Högt blodtryck
* Ökat blodsocker
* Osteoporos
Det är viktigt att diagnostisera och behandla hypofysär ACTH-överproduktion så snart som möjligt för att undvika fortsatt skada på kroppen. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på orsaken till tillståndet.
Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.
Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.
PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.
RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Hep G2 cells are a type of human liver cancer cell line that is commonly used in scientific research. These cells are named after the patient from whom they were originally isolated, a woman with hepatocellular carcinoma (hence the "hep") who was designated as patient G2.
Hep G2 cells have several characteristics that make them useful for research purposes. They can be grown in culture and will divide indefinitely, making it possible to study their behavior under controlled conditions. They also express many of the same proteins and receptors found in normal human liver cells, which allows researchers to use them as a model system to study liver function and disease.
One important feature of Hep G2 cells is that they can be infected with hepatitis B virus (HBV), making them a valuable tool for studying the biology of this virus and developing new treatments for HBV-related liver diseases. In addition, Hep G2 cells have been used to study the effects of various drugs and toxic substances on liver function, as well as to investigate the molecular mechanisms underlying liver cancer and other liver disorders.
Cytochrome P-450 är ett enzymkomplex som finns i levern och är involverat i nedbrytningen och metabolismen av flertalet läkemedel, toxiner och hormoner. Det heter "P-450" eftersom det absorberar ljus vid en våglängd på 450 nanometer när det är i sin reducerade form. Cytochrome P-450 kan finnas i flera olika isoformer, och dess aktivitet kan variera mellan individer, vilket kan ha betydelse för effekt och biverkningar av läkemedel.
"Gallgångar" (bilaräducter) är rörliga, tunna tuber av gallblåsa och levern som transporterar gallflüssan. Gallflüssan hjälper till att bryta ned fett i mag-tarmkanalen. Det finns två typer av gallgångar: intrahepatiska (i levern) och extrahepatiska (utanför levern). De extrahepatiska gallgångarna inkluderar den gemensamma gallgången, som förbinder gallblåsan med tolvfingertarmen. Gallgångarna kan bli inflammerade eller blockerade, vilket kan leda till sjukdomar som galstenssjukdom och kirurgiska ingrepp som gall stones removal eller cholecystectomy.
'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.
Fenobarbital är ett barbiturat-preparat som används som lugnande, sövande och antiepileptiskt medel. Det fungerar genom att dämpa ner nervcellernas aktivitet i hjärnan. Fenobarbital preskriberas vanligen för behandling av epilepsi och också för att behandla ångest eller svårigheter att somna in. Preparatet kan också användas vid behandling av akut alkoholförgiftning.
Fenobarbital administreras vanligen peroralt (genom munnen) och börjar verka efter ungefär 30 minuter till 1 timme. Dess effekt varar i upp till 12 timmar. Vid långvarig användning kan fenobarbital orsaka fysisk beroende, och plötslig upphörande av medicinen kan leda till abstinensbesvär.
Som med alla läkemedel kan fenobarbital ha biverkningar, som sömnlöshet, huvudvärk, yrsel, trötthet, illamående och förvirring. Vid långvarig användning kan det också orsaka mer allvarliga biverkningar, såsom lever- eller blodskador. Det är viktigt att använda fenobarbital enligt läkares rekommendationer och rapportera alla besvär till läkaren.
Hyperaldosteronism är ett tillstånd där kroppen producerar för mycket aldosteron, ett hormon som produceras i binjurebarken. Aldosteronet hjälper till att reglera salt- och vattenbalansen i kroppen genom att orsaka njurarna att behålla mer natrium och avskilja mer kalium. Detta leder i sin tur till ökad vätskehalt och blodvolym, vilket kan leda till högt blodtryck (hypertension).
Det finns två huvudsakliga typer av hyperaldosteronism: primär och sekundär. Primär hyperaldosteronism orsakas vanligtvis av en binjurebarkstumör eller överaktivitet hos de binjurebarksceller som producerar aldosteron (zona glomerulosa). Sekundär hyperaldosteronism orsakas istället av någon form av störning i kroppen som leder till ett för lågt blodtryck eller saltbrist, vilket får binjurebarken att öka sin produktion av aldosteron för att kompensera.
Symptomen på hyperaldosteronism kan variera beroende på orsaken och svårheten av tillståndet, men de vanligaste symptomen är högt blodtryck och muskelbristningar (kramp). Andra möjliga symtom inkluderar trötthet, huvudvärk, yrsel, andfåddhet, ödem (svullnad) och i vissa fall hjärtproblem. Behandlingen av hyperaldosteronism beror på orsaken till tillståndet, men kan innebära mediciner som minskar aldosteronproduktionen eller kirurgi för att avlägsna en eventuell binjurebarkstumör.
Alfa-fetoprotein (AFP) er ein proteine som produseres i fosteret hos mennesker. Det er normalt for AFP-nivåene å synke ned til lave noenlunde verdier etter fødselen. Høye nivåer av AFP i blodet kan være en indikator på visse medisinske tilstander, særskilt type av cancer, leverkraftforstyrrelser og andre sykdommer.
En økt verdi av AFP i blodet kan være forsinkt hos nyfødte med Downs-sykdom eller andre kromosomale abnormaliteter. Hos voksne kan det være forbundet med leverkraftforstyrrelser som hepatitt og levercancer, teratomer (en type godartet tumor) og andre typer av cancer, særskilt hodetumorer og testikelcancer.
AFP-tester brukes vanligvis sammen med andre tester for å støtte en diagnose og overvåke behandlingen av disse tilstandene. Det er viktig å understreke at en høy verdi alene ikke kan bekrfte en diagnose, men det kan være et viktig informasjon som skal tenkes sammen med andre tester og kliniske data.
Gammaglutamyltransferas (GGT) er ein enzym som spesielt finnes i lever, galde og bærne. Det er involvert i overføringen av gamma-glutamylgruppa fra glutathion til andre aminosyrer. GGT er ofte brukt som ein indikator for skada eller sykdom i lever, gallenveien eller bæra. Høye verdi på GGT kan vise på alkoholmisbruk, leversykdom, gallestas, vesikelinflammasjon og noen typer av medikamentforgiftning.
'Kilben' er en norsk medisinsk betegnelse for en fraktur (brudd) i beneet, oftest brukt om en lang benbrudd som går igjennom skjelet i underbenets lengre del. Kilben kan være komplett eller inkomplett og oppstå som følge av en traumatisk hændelse, slik som et fall eller en ulykke. Symptomer på kilben kan omfatte smerte, svelling, blåhet, deformitet og vanskeligheter med å bevege benet. Behandlingen av kilben kan innebære immobilisering av benet ved bruddstellen, oftest gjennom anvendelse av en gips- eller splintbehandling, samt eventuelt kirurgisk behandling hvis det er behov for å fastsette benstykker med skruer og plater.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.
DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.
Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.
'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.
Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:
* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.
Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.
En tolvfingertarmstumör (duodenum carcinoid) är en ovanlig form av neuroendokr pankreastumör. Det handlar om en tumör i tolvfingertarmen, den första delen av tjocktarmen, som bildas i de neuroendokrina cellerna. Dessa celler producerar hormoner och andra signalsubstanser som kan påverka andra kroppsfunktioner.
Tolvfingertarmstumörer är ofta små och slowväxande, men kan i vissa fall metastaserat (spridit sig) till levern eller lymfkörtlarna. Symptomen på en tolvfingertarmstumör kan variera beroende på storleken och om tumören har spridit sig eller inte. Vid små tumörer kan symptomen saknas, medan större tumörer kan orsaka symtom som illamående, kräkningar, buksmärtor, diarré och blod i avföringen.
Behandlingen för tolvfingertarmstumörer innebär ofta kirurgiskt avlägsnande av tumören, men om tumören har spridit sig kan även andra behandlingsmetoder behövas, till exempel medicinellt behandling med somatostatinanaloger eller kemoterapi.
En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.
Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.
Organstorlek är ett mått på storleken på olika organ i kroppen, ofta uttryckt i volymen (till exempel i kubikcentimeter, cm3) eller i vikt (till exempel i gram, g). Organens storlek kan variera mellan individer beroende på en rad faktorer som kön, ålder, genetiska faktorer och hälsostatus. I vissa fall kan organens storlek användas som ett sätt att bedöma hälsan hos en individ, till exempel när man mäter storleken på levern för att undersöka om den är utsatt för skada eller sjukdom.
Ett gallgångsadenom är en typ av godartad (benign) tumör som utvecklas i gallgångarna. Tumören består av cystor, små vätskefyllda säckar, och kallas därför även cystisk gallgångstumör. Gallgångsadenom är relativt ovanligt och drabbar ofta äldre kvinnor. Symptomen kan variera från att inte orsaka några besvär alls till smärta, illamående och gulsot (icterus) om tumören blockerar gallgångarna. Behandlingen kan innebära kirurgiskt avlägsnande av tumören eller, i vissa fall, endoskopisk gallgångsdräning.
Albumin är ett protein som syntetiseras i levern och är den mest förekommande proteinet i blodplasmatan. Albuminet har flera viktiga funktioner, bland annat hjälper det att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i blodkärlen och transporterar olika substanser, som hormoner, fettsyror och läkemedel, runt i kroppen.
Albuminets koncentration i blodplasman kan användas som ett mått på leverfunktionen och proteinbalansen i kroppen. Låga värden av albumin i blodet (hypoalbuminemi) kan vara ett tecken på en sjuklig förlust av protein, exempelvis vid njursjukdom eller inflammation, medan höga värden (hyperalbuminemi) kan förekomma vid förhöjd proteinproduktion i levern.
'Hypofys' eller 'hypofysen' er en endokrin gland som ligger i hjernens base, under hjernebrystet (sella turcica). Hypofysen har to deler: forhypofysen og bakhypofysen. Forhypofysen produserer hormoner som styrer andre endokrine glands funksjon, mens bakhypofysen produserer hormoner som påvirker kroppens vekst, opplaring av vannet i kroppen og søvn/vekttilstand. Hypofysen er viktig for å holde balanse mellom kroppens mange forskjellige systemer og fungerer som et slags kontroll- og reguleringsorgan for kroppens hormonnivåer.
2-Acetylaminofluorene är en organisk förening som ofta används i forskning. Den har kemisk formel C12H10NO. Det är ett aromatiskt amin och kan betraktas som en acetylaterad derivat av 2-aminofluorene.
Det bör nämnas att 2-acetylaminofluorene anses vara cancerogent och har använts i forskning för att studera cancerutveckling och mekanismer. Den bör hanteras med försiktighet och endast användas i en kontrollerad laboratoriemiljö.
Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.
Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.
Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.
Adrenokortikotropiskt hormon, ofta förkortat ACTH, är ett hormon som produceras och utsöndras av hypofysens framlob (adenohypofysen). Hormonet styr produktionen och sekretionen av kortisol och andra glukokortikoider från binjurebarken.
ACTH bildas som en del av ett större protein, proopiomelanocortin (POMC), tillsammans med andra biologiskt aktiva peptider som β-endorfin och melanocytstimulerande hormon (MSH). När POMC spjälkas upp av specifika enzymer bildas de olika peptiderna, inklusive ACTH.
ACTH binder till sina receptorer i binjurebarken och stimulerar syntesen och sekretionen av kortisol, som är ett viktigt hormon involverat i stressrespons, metabolism och homeostas. Överskott av ACTH leder till ökad produktion av kortisol, medan brist på ACTH orsakar minskad produktion av kortisol och kan leda till sjukdomen Addisons sjukdom.
"Adrenalektomi" er en medisinsk term som refererer til en kirurgisk operasjon der one eller begge av de bindevevsaker som heter adrenaleglandene fjernes. Adrenaleglandene ligger over de øvre nyrer og produserer hormoner som er viktige for å håndtere stress, regulere blodtrykk og saltbalanse i kroppen.
En adrenalektomi kan utføres av ulike grunner, inkludert tilfelle der pasienten har en tumor i adrenaleglandet (adrenaleksem), Cushings syndrom eller andre sjeldne sykdommer som fører til overproduksjon av hormoner fra adrenaleglandene.
Det er to typer av adrenalektomi: enside adrenalektomi (unilateral) og begge sides adrenalektomi (bilateral). I enside adrenalektomi fjernes bare én av adrenaleglandene, mens i begge sides adrenalektomi fjernes begge. Begge sides adrenalektomi kan føre til et hormonell ubalanse og krever derfor livslang behandling med steroider for å erstatte de hormoner som produseres av adrenaleglandene.
"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.
Bilirubin är ett gult pigment som bildas när hemoglobinet i de äldre eller skadade röda blodkropparna bryts ned. Det är en produkt av hemosyntesen och kan antingen metaboliseras till en vattenlöslig form av bilirubin i levern eller akkumuleras i kroppen om leverfunktionen är störd.
När bilirubinet inte kan metaboliseras korrekt kan det leda till gulsot (icterus) som orsakas av att höga nivåer bilirubin ackumulerats i kroppen, vilket ger huden och ögonen en gulaktig färg. Detta kan vara ett tecken på en allvarlig leverfunktionsstörning eller en annan sjukdom som påverkar levern.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
En sköldkörteltumör är en ovanlig cancersjukdom där maligna (cancerceller) bildas i cellerna i sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som reglerar kroppens metabolism, tillväxt och utveckling.
Det finns två huvudtyper av sköldkörteltumörer: differenserade sköldkörteltumörer och olikartade sköldkörteltumörer. Differenserade sköldkörteltumörer är vanligare och tenderar att växa långsammare än olikartade sköldkörteltumörer. Olikartade sköldkörteltumörer är mer aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.
Symptomen på en sköldkörteltumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar förändringar i din vanliga hud, röst eller syn, svullnad i halsen, andningssvårigheter, hosta och viktminskning.
Behandlingen av en sköldkörteltumör beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, om det har spridits eller inte, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativ kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonterapi eller en kombination av dessa.
"Genomspolning" (engelska: "genome sequencing") är en teknik inom genetiken som möjliggör bestämning av den exakta sekvensen av baspar i DNA:t i ett individuellt genom. Det innebär att man kan fastställa den specifika ordningen av de fyra grundläggande building blocken (nukleotiderna) – adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C) – som tillsammans utgör en persons genetiskt material. Genomspolning kan användas för att undersöka allt DNA i en cell, vilket kallas "whole genome sequencing", eller endast vissa delar av det, till exempel "exome sequencing" som begränsar analysen till de områden i genomet som kodar för proteiner. Genomspolning kan vara användbar inom forskning, medicinsk diagnostik och personlig genetisk information.
Alkoholbetingad hepatit är en form av leverinflammation orsakad av överdriven användning av alkohol. Detta kan leda till skada på leverceller och i vissa fall kan den utvecklas till levercirros eller levercancer om det inte behandlas. Symptomen på alkoholbetingad hepatit kan variera, men de vanligaste inkluderar trötthet, minskad aptit, illamående, levervärk, och gulsot i ögon och hud. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blodprover, leverbiopsi och patientens alkoholanvändningshistorik. Behandlingen innefattar ofta att sluta dricka alkohol, livsstilsförändringar och i vissa fall mediciner för att behandla leverinflammationen och underlätta läketiden.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.
"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.
Primär hyperparathyreoidism är ett tillstånd där en eller flera av kroppens biharin i sköldkörteln (parathyroidea) producerar för mycket parathormon (PTH). Detta orsakas vanligtvis av en benign tumör i ena eller flera av biharen, kallad adenom. I vissa fall kan det även orsakas av hyperplasi, där alla celler i biharinet överväxer.
Överproduktionen av PTH leder till ökade nivåer av calcium och fosfat i blodet, eftersom PTH reglerar kalciumomsättningen i kroppen. Detta kan leda till symtom som trötthet, depression, muskelvärk, minnesförlust, ben- och muskelsmärtor samt ökad risk för njursten och benbräckningar. Tillståndet behandlas vanligtvis genom kirurgiskt avlägsnande av den eller de överaktiva biharin.
Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.
Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.
Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).
I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.
Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.
Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.
Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.
'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.
Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.
Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.
Den motsvarande medicinska termen på svenska för "hepatitis, djur" är "djurhepatit". Djurhepatit är en inflammation eller iritation i levern hos djur, som orsakas av en infektion med olika typer av virus. Det finns olika serotyper och varianter av viruset som kan orsaka djurhepatit, beroende på vilken typ av djur som är värd.
Exempelvis kan hundar drabbas av djurhepatit orsakad av canin adenovirus 1 (CAV-1), medan katter kan drabbas av feline viral hepatit (FVH) orsakad av feline adenovirus (FAV). Det är viktigt att notera att dessa virus inte kan överföras till människor och orsaka sjukdom hos oss.
Typiska symtom på djurhepatit inkluderar trötthet, aptitlöshet, illamående, kräkningar, diarré, gulaktiga ögon och/eller svullnad i magen. Om du misstänker att din djur har hepatit bör du kontakta en veterinär omedelbart för att få en korrekt diagnos och behandling.
"Turksyka" (latin: Prostata) er ein kjønnsorgan som hører til de underlegge kvinne- og mannlige kjønnsorganane. Hos menn er turksykka ein del av de reproduktive organane og lager ein sekret som er ein viktig del av særommet. Turksykka er ein muskel- og Drüsenorgan plassert for halsen til urinblåsan og rundt om urinrøret. Dess funksjoner inkluderer å hjelpe med å kontrollere urinflyten og å produse ein del av særommet som er viktig for reproduksjonen. En forstørring eller abnormal vekst av turksykka kalles en turksykkeltumor eller ein prostatautvidelse.
'Portåder' er en medisinsk betegnelse for en artificiel blodcirkulationsvei som oftest implanteres i livmoderen hos personer med leverfunksjonssvikt. Navnet kommer af at denne type blodcirkulationsvei ofte kobles sammen med en 'portsystemisk shunt', der omdirigerer blodet fra magen og tarmløbene væk fra leveren, for at reducere stressen på leveren.
Portåderen består af en kateter som føres gennem vena jugularis (halsveneren) ned i hjertets højre side og derefter videre ned gennem leverens vene til leverens venøse system. Dette muliggør at medicin og ernæring kan gives direkte ind i leverens venøse system uden at skulle passere gennem leveren først.
Portåder anvendes oftest hos personer med leverkræft, cirrose eller andre leversygdomme, der gør at leveren ikke kan behandle blodet korrekt. Denne type behandling kan forlænge patientens overlevelse og forbedre livskvaliteten.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
En galne bol (gallstone) är en fast, stelnad samling av substans som bildats inuti gallblåsan. Den består vanligtvis av kolesterol eller bilirubin, två ämnen som finns naturligt i gallan. Gallstenar kan vara mycket små (mindre än 3 millimeter i diameter) eller så stora som en golfboll. Många människor har en enda gallsten, medan andra kan ha flera.
Gallstenar bildas när substansen i gallan kristalliserar och blir till en fast massa. Detta kan hända om gallblåsan inte töms ofta eller om gallan innehåller för mycket kolesterol eller bilirubin. Vissa personer är mer benägna än andra att utveckla gallstenar, till exempel äldre kvinnor och personer med övervikt eller aderton.
De flesta människor som har gallstenar märker inte av det, eftersom de inte orsakar några symptom. Men om en gallsten blockerar någon av gallgångarna kan det leda till smärta, inflammation och andra komplikationer, såsom gulsot (icterus) eller akut bukinflammation (cholecystitis). I dessa fall behöver personen sannolikt få behandling, vanligtvis i form av kirurgi.
Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.
Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.
Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).
I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.
Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.
The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.
Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.
'Kost' refererer til de næringsstoffer, som ernæringsmæssigt set er vigtige for mennesker og dyrs sundhed og vækst. Kosten består af en række forskellige næringsstoffer, herunder:
1. Kulhydrater (saccharider): De er den primære kilde til energi for kroppen. De findes i fødevarer som sukker, stivelse og celullose.
2. Proteiner (protein): De er nødvendige for at bygge og opretholde muskelmasse, organer, hår, hud og neglært. De findes i fødevarer som kød, fisk, æg, mælk, ost, bønner, nødder og sojabønner.
3. Fedt (lipider): De er en vigtig energikilde for kroppen og hjælper også til at transportere vitaminer og at beskytte organer. De findes i fødevarer som fedtstof, olier, nødder, frø, mælk, ost og kød.
4. Vitaminer: De er organiske forbindelser, der er essentielle for kroppens normale vækst, udvikling og funktion. De findes i mange forskellige fødevarer, herunder frugt, grøntsager, kød, mælk og fisk.
5. Mineraler: Disse er uorganiske stoffer, der er essentielle for kroppens normale vækst, udvikling og funktion. De findes også i mange forskellige fødevarer, herunder grøntsager, frugt, mælk, kød og fisk.
En sund kost består af en balance mellem disse næringsstoffer, samt begrænsning af indtagelsen af fedt, salt, sukker og forarbejdede fødevarer.
Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.
Etanol, även känt som etylalkohol, är en klar, färglös och lättantändlig vätska med kemisk formel C2H5OH. Det är den primära aktiva ingrediensen i alkoholhaltiga drycker och har också användningsområden inom medicinen som desinfektionsmedel och läkemedel.
I medicinsk kontext refererar 'etanol' ofta till den substans som orsakar berusning när den konsumeras i alkoholhaltiga drycker. Det kan också användas terapeutiskt för att behandla patienter med metanol- eller etylenglykolförgiftning genom att konkurrera ut de toxiska substanserna från levern och andra vävnader.
Läkemedelsverket i Sverige har godkänt etanol som läkemedel under varunamnet "Etanol", bland annat för användning som desinfektionsmedel och hudantiseptikum. Det finns också preparat med etanol som aktiv ingrediens som används för att lindra smärta orsakad av sår eller skador på huden.
'Rectal Neoplasms' er en samlebetegnelse for abnorme, voksende tilstander i det endelige del af tarmen, kaldet rektum. Disse tilstander kan være enten godartede (benigne) eller ondartede (maligne), og de inkluderer:
1. Rektale polypper: Små, sækkeformede vævsvækstener, der vokser fra indersiden af rektum. De kan være godartede eller forstadier til cancer (præmaligne).
2. Rektal adenocarcinom: Den mest almindelige form for kræft i det endelige tarmsegment, der dannes fra glandulær epitel og vokser invasivt ind i muskler og blodkar i rektumsvæggen.
3. Rektale squamous cell carcinoma: En sjældnere form for kræft, som udvikles fra platteepithelceller i det øvre del af rektum.
4. KarciNOID tumorer: Små, langsomt voksende tumorer, der dannes fra neuroendokrine celler i rektumsvæggen. De er oftest godartede, men kan under visse omstændigheder blive ondartede.
5. Lymfomer: En sjælden form for kræft, der udvikles fra lymfatiske celler i rektumsvæggen.
6. Sarcoma: En sjælden form for kræft, der udvikles fra muskel- eller bindevævsceller i rektumsvæggen.
7. Melanom: En meget sjælden form for hudkræft, som kan spredes til rektum og andre indre organer.
Sigmoidoskopi är en endoskopisk undersökning av colon sigmoideum, det nedre delen av kolon. Det innebär att läkaren använder en sigmoidoskop, en tunn, böjlig tub med en lampa och en kamera på ena änden, för att titta in i tarmen.
Under undersökningen kan läkaren se om det finns tecken på sjukdomar som till exempel tarmsäckar (divertikel), tarminflammation (kolit), polypers eller cancer. Sigmoidoskopi används också för att ta prover för biopsier och att behandla vissa tarmsjukdomar.
Denna undersökning är vanligen inte smärtsam, men patienten kan känna en obehaglig känsla av tryck när sigmoidoskopet införs i tarmen. För att underlätta proceduren ges ofta ett mildt lugnande och smärtstillande medel till patienten.
I den medicinska kontexten betyder "koristom" att använda en substans eller behandling som har en positiv effekt eller fördel för individen, ofta i form av en läkemedel eller terapi. Det kan hjälpa att lindra symtom, förbättra funktion eller öka livskvalitet.
Emellertid bör koristom alltid vägas upp mot potentiala risker och biverkningar, och skall endast användas under ledning av en legitimerad vårdpersonal som kan övervaka effekterna och justera behandlingen som behövs.
Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."
Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.
Koltetraklorid (KCl4) är ett ämne som används inom industrin, men som kan vara skadligt och till och med dödligt om det kommer in i kroppen. Koltetrakloridförgiftning orsakas av att en person andas in, äter eller kommer i kontakt med huden med koltetraklorid.
Vid en koltetrakloridförgiftning kan följande symptom uppstå:
* Andningsbesvär, hosta och yrsel
* Brännande känsla i ögon, hud och slemhinnor
Vid allvarligare förgiftningar kan följande symptom uppstå:
* Krampanfall
* Nedsatt medvetande eller koma
* Lungödem
* Hjärtarytmier
* Död
Om du tror att du eller någon annan har blivit utsatt för koltetraklorid bör du genast söka vård på en akutmottagning och undvika att andas in ytterligare gaser eller damm.
'Grovtarm' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. I medicinska sammanhang används istället termen kolon, som är den del av tarmkanalen som sträcker sig från blindtarmen till ändtarmen. Kolonet inkluderar också de delar som kallas grovtarm i vardagligt tal, såsom komphållet, kräk- och blindtarmen. Dessa delar av tarmkanalen är specialiserade på att absorbera vatten och elektrolyter samt bryta ned komplexa kolhydrater med hjälp av bakterier som lever där.
"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".
I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.
CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.
Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:
* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander
Noe av ulemperne inkluderer:
* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.
"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.
'Galaktosamin' är en typ av aminosaccharid, som är en undergrupp av kolhydrater. Det består av en pentos-struktur (en ring med fem kolatomer) och har en aminogrupp (-NH2) kovalent bunden till kolatom 2 i ringen. Galaktosamin förekommer naturligt i glykoproteiner, som är proteiner bundna till kolhydrater, och i glykolipider, som är lipider bundna till kolhydrater. Det spelar en viktig roll i cellytans kommunikation och erkännande av främmande substanser. Galaktosamin kan också användas terapeutiskt för att behandla vissa sjukdomar, till exempel levera cirros och fibros.
Kronisk hepatit är en beteckning för en inflammation i levern som varar i sex månader eller längre. Den kan orsakas av olika faktorer, till exempel virusinfektioner (t.ex. Hepatit B eller C), alkoholmissbruk, fetma, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. Symptomen kan variera från att inte orsaka några besvär alls till att orsaka trötthet, mjäll i huden, smärta i leverområdet, illamående och gulsot. Kronisk hepatit kan med tiden leda till skrumplever, levercirros och levercancer om den inte behandlas.
Stellate cells, også kjent som Ito-celler eller lipocyter, er en type av celle i leveren hos pattedyr. Disse cellene har flere funksjoner, men deres viktigste rolle er å regulere metabolismen av kolagen og andre ekstraselvære stoffer i leveren. De har også en viktig rolle i opbevaringen og frisetningen av lipider (fedtstoffer) i leveren.
Stellate cells er typisk i en quiescent tilstand, men kan bli aktiverte under skader eller sykdommer som f.eks. alkoholskab og hepatitis. Når de aktiveres, vil de differentiere seg til myofibroblaster og produsere ekscessivt med kolagen, resulterende i fibrose (scarring) av leveren. Dette kan føre til alvorlige skader på leverfunksjonen og eventuelt til levercirrhose.
I tillegg har stellate cells vært vist å spille en rolle i andre leverpatologier, inkludert steatos (fedtlever) og hepatokellulær karsinom (leverkreft). Derfor er forståelsen av stellate cells og deres mekanismer viktig for å utvikle effektive behandlinger for lever sykdommer.
En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.
Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.
Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.
Human Growth Hormone (HGH) eller humant tillväxthormon är ett peptidhormon som produceras och sekreteras av anterior pituitäten, en del av hypofysen i hjärnan. Det spelar en viktig roll i normal växt- och utvecklingsprocesser, såsom celltillväxt och celldifferentiering, proteinmetabolism, kolhydratmetabolism och lipidmetabolism. HGH stimulerar också produktionen av insulin-like growth factor-1 (IGF-1), som är ett viktigt mediator i många av HGH:s effekter på tillväxt och metabolism.
Mängden HGH i kroppen når sin topp under puberteten och minskar sedan gradvis med åldrandet. Låga nivåer av HGH kan leda till tillstånd som till exempel tillväxthormonbrist, som kan ge symtom såsom försenad pubertet, låg muskelmassa, ökad kroppsfett, trötthet och benväxling. Däremot kan för höga nivåer av HGH leda till akromegali, en sjukdom som karaktäriseras av otillräcklig benväxling under uppväxten och överdriven vävnadsväxt efter slutförda tillväxten.
Dimetylnitrosamin (DMAN) är en kemisk förening som tillhör klassen N-nitrosaminer. Det är en potent cancerframkallande substans som bildas vid vissa former av livsmedelsförädling, exempelvis när proteinrik mat utsätts för höga temperaturer under längre tid, såsom vid rökning eller grillning av kött. DMAN kan också bildas i kroppen som en biprodukt vid nedbrytningen av vissa läkemedel och ämnen i tobaksrök. Den kan orsaka skada på lever, lungor, njurar och mag-tarmsystemet och anses vara cancerframkallande för människor.
"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.
There are several methods used to create genetically modified mice, including:
1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.
Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.
Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.
"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.
PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.
"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.
Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.
Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.
"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.
I korthet innebär tekniken följande steg:
1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.
Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.
Svält definieras som en allvarlig undernäringstillstånd som orsakas av brist på tillgång till tillräckliga mängder näringsrika livsmedel. Det är karaktäriserat av ett kraftigt nedsatt kroppsvikt, muskelsvind, svaghet och ofta också av inflammation och infektion. Svält kan även leda till allvarliga hälsoeffekter som organpåverkan, försämrad immunfunktion och i slutändan till döden om den inte behandlas.
Svält orsakas vanligtvis av fattigdom, konflikter, naturkatastrofer eller andra former av kriser som stör livsmedelsproduktionen, distributionen och tillgången. Den kan också vara relaterad till sociala, ekonomiska och politiska orsaker som diskriminering, brist på utbildning och arbete, och brist på tillgång till hälso- och sjukvård.
Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.
Hypofysär apoplexi är ett oväntat, akut tillstånd som inträffar när det hypofysala neoplasminet (till exempel adenom) i hypofysen plötsligt får inre blödning och/eller infarkt. Detta resulterar i en plötslig förstoring av tumörstorleken, tryck på omgivande strukturer och påverkan på hormonproduktionen. Symptomen kan vara bland annat huvudvärk, synnedsättning, dubbelseende, ödem i ansiktet, illamående och medvetandeförlust. Hypofysär apoplexi är en medicinsk akut sjukdom som kräver omedelbar behandling.
Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.
Acetaminophen, även känt som paracetamol, är en vanlig aktiv ingrediens i många både prescription- och over-the-counter (OTC) läkemedel. Det används främst för att behandla smärta och minska feber. Acetaminophen fungerar genom att blockera en specifik typ av prostaglandin-syntas, vilket hjälper att reducera smärta och sänka kroppstemperatur.
Det är ett av de mest populära smärtstillande medlen i världen på grund av sin låga toxicitet och milda biverkningar jämfört med andra analgetika, såsom aspirin och icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID). Acetaminophen är effektivt mot många typer av smärta, inklusive huvudvärk, tandvärk, menstruationssmärtor, muskel- och ledsmärtor, och efteroperationella smärtor.
Acetaminophen finns i en rad olika former, såsom tabletter, kapslar, vätskor, och rektala suppositorier. Det är viktigt att följa doseringsrekommendationerna noga eftersom överdosering kan leda till allvarliga skador på levern och i värsta fall död.
Hypofyshormoner, även kallat hypopituitarism, är ett tillstånd där produktionen och sekretionen av ett eller flera hormoner från hypofysen, en pecanformad endokrin gland som hänger från basen av hjärnan, är nedsatt. Hypofyshormonerna inkluderar:
1. Tyreoideastimulerande hormon (TSH): Styr produktionen och sekretionen av tyroidhormoner från sköldkörteln.
2. Adrenokortikotropa hormon (ACTH): Styr produktionen och sekretionen av kortisol, aldosteron och andra steroidhormoner från binjuremärgen.
3. Prolaktin (PRL): Styr mjölkkörtelns produktion och sekretion av bröstmjölk under amningstiden.
4. Follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH): Styr reproduktionshormoncykeln hos båda könen, inklusive ägglossning och spermieproduktion.
5. Tillväxthormon (GH): Styr tillväxten och metabolismen av kroppen.
6. Melanocytstimulerande hormon (MSH) och östraotropin (OXT): Har olika funktioner, inklusive reglering av aptit, smärta och socialt beteende.
Nedsatt funktion i hypofysen kan orsakas av en rad olika tillstånd, såsom tumörer, trauma, infektion, inflammation, blödningar eller förändringar i cirkulationssystemet som påverkar blodförsörjningen till hypofysen. Behandlingen av hypofyshormoner beror på vilket hormon som är drabbat och kan innebära substitutionsbehandling med det aktuella hormonet.
Tillväxthormon, även känt som somatotrop hormon (STH) eller Growth Hormone (GH), är ett hormon som produceras och sekreteras av hypofysens framlob (adenohypofysen) i hypotalamus. Det spelar en viktig roll i kroppens tillväxt, cellernas differentiering och ämnesomsättning. Tillväxthormonet stimulerar bland annat produktionen av protein, som är nödvändigt för att bygga upp muskelmassa, och påverkar även kroppens användning av fett som energikälla. Dessutom har tillväxthormonet en betydande roll i regleringen av kroppens kolhydrat-, lipid- och mineralomsättning.
Uretan är ett hormonellt aktivt steroid som produceras naturligt i kroppen, framförallt hos män. Det bildas som en biprodukt när testosteron bryts ned i kroppen. Uretan har en liknande struktur som östrogen och kan därför binda till östrogenreceptorer, vilket gör att det kan ha en mild östrogenliknande verkan i kroppen.
I medicinsk kontext används syntetiska former av uretan ofta som behandling för prostatacancer, eftersom de kan hämma tillväxten och delningen av cancerceller i prostata. Dessa läkemedel kallas ofta antiandrogener eller androgenreceptorblockare.
Det är värt att notera att höga nivåer av uretan i kroppen kan orsaka vissa biverkningar, såsom ökad trötthet, svårigheter att koncentrera sig, minskad sexlust och impotens. Dessa biverkningar tenderar dock att vara reversibla när behandlingen avslutas.
"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.
I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.
I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.
Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.
Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:
1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.
2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.
3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.
4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).
I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
Adenomatous polyposis coli (APC) protein er en tumorsuppressorprotein som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst og deling. Mutasjoner i APC-genet kan føre til abnormalt vekst av tarmskjevetiss, og dette kan resultere i utviklingen av adenomatøse polypper i tjocktarmen.
APC-proteinet er involvert i Wnt-signalveien, som er en intracellulær signalvei som regulerer cellers vekst og differensiasjon. Når APC-proteinet muteres, blir Wnt-signalveien forstyrret, og dette fører til uregulert cellevekst og eventuelt til cancerutvikling.
Adenomatous polyposis coli (APC) protein is a tumor suppressor protein that plays an important role in regulating cell growth and division. Mutations in the APC gene can lead to abnormal growth of intestinal tissue, resulting in the development of adenomatous polyps in the colon.
The APC protein is involved in the Wnt signaling pathway, which is an intracellular signaling pathway that regulates cell growth and differentiation. When the APC protein is mutated, the Wnt signaling pathway is disrupted, leading to unregulated cell growth and potentially to cancer development.
Prolaktin är ett hormon som produceras i hypofysens framlob (adenohypofysen). Det spelar en viktig roll för kvinnors bröstutveckling och mjölkkörtels funktion, särskilt under amningsperioden då det stimulerar produktionen av bröstmjölk. Prolaktinet påverkar även ägglossningen hos kvinnor. Hos män har prolaktinet en viss roll för reproduktiv systemet och kan ha en effekt på deras sexuella drift.
Överskott av prolaktin eller onormalt höga nivåer kallas hyperprolaktinemi och kan orsaka symptom som menstruationsstörningar, bröstutveckling hos män, impotens och ovulationstopp. Hyperprolaktinemi kan bero på olika sjukdomstillstånd eller på medicinsk behandling med vissa läkemedel.
Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.
ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.
Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.
These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.
In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.
Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.
It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.
'Galla' er ein medisinsk terminu som oftest refererer til gallen, en fluktatørleg opptatt av sekrett fra leveren og andre stoffer. Gallen hjelper ved fordøyelsen av fedtstoffer i magen og inneholder ofte oppsurt saltsyre som gir gallen sin typiske grønne eller brune farge.
I noen tilfelle kan 'galla' også referere til en abnormal samling av galletannin, et kjemisk stoff som produseres i visse plantearter og som kan være skadelig hvis det ingesteres. Men i medisinsk kontekst er det vanligere å referere til gallen når man bruker terminologien 'galla'.
Fettsyror (eller "fedtensyrer" på dansk) er organiske syrer med en lang, kulstofholdig kæde, der typisk består af 4 til 36 kulstofatomer. De findes naturligt i fedtstoffer, som olie og animalske fedtstoffer, samt i levende celler hos planter og dyr.
Fettsyrer spiller en vigtig rolle i mange aspekter af vores sundhed, herunder som energikilde, som bestanddele af cellemembraner og som forstadier til andre biologisk aktive forbindelser i kroppen. De kan klassificeres efter deres kemiske struktur og længde på kulstofkæden:
1. Lodret forløbende (saturerede) fedtsyrer: Disse har en enkel, uforgrenet kulstofkæde med enkeltbindinger mellem hvert kulstofatom. De er typisk fasta ved stuetemperatur og omfatter smørsyre (butansyre), palmitinsyre (hexadecansyre) og stearinsyre (oktadecansyre).
2. Grenede (umættede) fedtsyrer: Disse har en eller flere dobbeltbindinger mellem kulstofatomerne i deres kæde, hvilket gør dem flydende ved stuetemperatur. De kan opdeles i mono-umættede (én dobbeltbinding) og poly-umættede (flere dobbeltbindinger) fedtsyrer. Eksempler på mono-umættede fedtsyrer er oleinsyre (octadecenoic acid), mens eksempler på poly-umættede fedtsyrer er linolsyre (linoleic acid) og alfa-linolensyre (alpha-linolenic acid).
3. Transfedtsyrer: Disse opstår, når dobbeltbindingerne i umættede fedtsyrer drejer sig fra deres normale cis-konfiguration til en trans-konfiguration. Dette sker ofte under industriel forarbejdning af fødevarer og er blevet kendt som værende ugunstig for sundheden.
Fedtsyrer spiller en essentiel rolle i vores krop, idet de er en del af cellernes membraner, hjælper med at transporterer fedt-løselige vitaminer og er en vigtig energikilde. Derudover er visse typer af omega-3-umættede fedtsyrer (fx alfa-linolensyre) essentielle, hvilket betyder, at vi må få dem fra vores kost, da kroppen ikke kan fremstille dem selv.
"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.
Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.
Parathyroidektomi är en kirurgisk procedure där man delvis eller helt tar bort bihålarnas parathyroidea körtlar. Dessa körtlar producerar ett hormon som kallas parathormon, vilket hjälper till att reglera nivåerna av calcium och fosfat i blodet.
Denna operation utförs vanligtvis när en individ har en överfunktion i en eller flera av dessa körtlar, ett tillstånd som kallas hyperparatyreoidism. Detta kan orsaka höga nivåer av parathormon och calcium i blodet, vilket kan leda till symtom såsom trötthet, depression, ben- och muskelsmärtor, njursten och i vissa fall allvarliga komplikationer som njursvikt och försämrad kognitiv förmåga.
Det finns två typer av parathyroidektomi: delvis (subtotell) och total. Vid en delvis parathyroidektomi tar man bort en eller flera, men inte alla, körtlarna. Vid en total parathyroidektomi tar man bort alla fyra körtlarna. Efter en total parathyroidektomi kan patienten behöva livslång substitution med kalcium och vitamin D.
Fettomsättning, även känd som lipolys, är en biokemisk process där triglycerider (en form av fett) baksöndras i kroppen för att användas som energikälla. Denna process sker främst i fettvävnaden och kontrolleras av flera hormoner, inklusive adrenalin, noradrenalin och glukagon. När dessa hormoner binder till receptorer på fettcellernas yta aktiveras en signaltransduktionskaskad som leder till att lipasenzymet aktiveras och bryter ned triglyceriderna till glycerol och fettsyror, vilka kan transporteras till levern för att omvandlas till energi.
Nitrosaminer är en grupp kemiska föreningar som bildas när sekundära aminer reagerar med nitrit under vissa förhållanden, särskilt vid höga temperaturer. De flesta nitrosaminerna anses vara cancerogena och kan bildas i vissa livsmedel under till exempel rökning eller stekning av kött. Nitrosaminer finns också i tobaksrök och kan på så sätt orsaka cancer i andningsorganen.
'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.
Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.
Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.
Glukagon är ett hormon som produceras i bukspottkörteln och har en viktig roll i kroppens energibalans. Glukagon stimulerar frisättningen av glukos (socker) från levern till blodet, särskilt när blodsockernivåerna är låga. Detta hjälper till att höja blodsockernivåerna och ge kroppen den energi som behövs. Glukagon verkar genom att aktivera en signalsubstans, cAMP, i målceller, vilket leder till att levern omvandlar glykogen (ett kolhydrat) till glukos.
Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.
The process of cell proliferation involves several stages, including:
1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)
These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.
In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.
Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.
Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.
"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.
'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.
Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.
RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.
RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.
Det finnes tre hovedtyper av RNA:
1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.
I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.
Cytochrome P-450 CYP2E1 är ett enzym som tillhör cytochrome P450-familjen och finns i levern. Det spelar en viktig roll inom xenobioti metabolism, det vill säga nedbrytningen av främmande ämnen såsom läkemedel, giftiga kemikalier och alkohol. CYP2E1 är specifikt involverat i metabolismen av lättflyktiga lösningsmedel, kolväten och etanol (alkohol).
Vid alkoholkonsumtion induceras CYP2E1-aktiviteten, vilket kan leda till ökad nedbrytning av vissa läkemedel och toxiska metaboliter som kan skada levern. Det har också visat sig vara involverat i patogenesen av alkohollikörsyndrom och levercancer.
Orotsyra, eller pyridoxin, är ett vattenlösligt vitamin som spelar en viktig roll i ämnesomsättningen. Det är speciellt involverat i proteinmetabolismen och produktionen av neurotransmittorer i hjärnan. Vitamin B6 hjälper också till att reglera blodsockernivåer, stödjer immunförsvaret och underhåller hud, hår och naglar. Orotsyra förekommer naturligt i en mängd livsmedel, däribland fisk, kött, ägg, grönsaker och frukt.
"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.
'Fostervävnadstransplantation' (engelska: 'Allogenic Fetal Tissue Transplantation') är en medicinsk behandlingsform där vävnad från ett foster av samma art som patienten används för att ersätta skadad eller funktionsnedsatt vävnad hos patienten.
Denna typ av transplantation kan vara kontroversiell på grund av etiska och moraliska frågor relaterade till användningen av fostervevnad. Dessutom kan patienten behöva immunosuppressiva läkemedel för att minska risken för avstötning, vilket kan medföra biverkningar och komplikationer.
Fostervävnadstransplantation har använts i olika medicinska tillämpningar, såsom behandling av neurologiska sjukdomar som Parkinson's disease och Huntington's disease, samt för att ersätta skadad hjärtvävnad och levervävnad. Vävnaden kan hämtas från aborterade foster eller från fostervävnad som producerats i laboratorium genom stamcellsteknik.
P-dimetylaminoazobenzen (p-DMAB) är en organisk förening som ofta används som en standardfärg i histologiska och citologiska applikationer. Det är en azo-förening, vilket betyder att den innehåller en azo-grupp (-N=N-) i sin kemiska struktur.
Specifikt består p-DMAB av två fenylringar som är kopplade till varandra via en azo-grupp, och de två ringarna har varsin metylgrupp (CH3) och dimetylamino-grupp (-N(CH3)2) kopplad till dem.
I medicinsk kontext används p-DMAB ofta som en referensfärg vid bedömning av andra färgmetoder, eftersom dess färg är stabilt och reproducerbart. Det har också använts i forskningssammanhang för att studera cancerutveckling och genetisk toxicitet, men det är inte längre en vanlig praxis på grund av dess kända karcinogena egenskaper.
Medicinskt talat är leverartären (arteria hepatica) en större blodkärl som försörjer levern med syresatt och näringsriktigt blod. Den delar sig vanligen i två grenar, höger och vänster leverartär, som sedan delar sig flera gånger innan de når levercellerna (hepatocyterna). Leverartären är en av de tre stora blodkärlen som förser levern med blod, tillsammans med levervenen (vena portae) och den så kallade magartären (arteria gastroomentalis).
Hepatit B definieras som en infektion orsakad av hepatit B-virus (HBV), som kan leda till inflammation och skada på levern. Sjukdomen kan vara akut eller kronisk, beroende på om den förblir under sex månader eller inte.
Akut hepatit B visar sig ofta utan symtom, men kan i vissa fall orsaka trötthet, magsmärtor, illamående, kräkningar, muskel- och ledvärk samt gulaktig hud och ögonvitor (ikterus). Kronisk hepatit B kan leda till allvarliga komplikationer som levercirros och levercancer.
Hepatit B sprids främst via sexuell kontakt, blod eller andra kroppsfluidor från en infekterad person. Det finns vaccin mot hepatit B, vilket rekommenderas för alla barn och vuxna som tillhör riskgrupper eller bor i områden med hög prevalens av sjukdomen.
"Colon descendens" är en anatomisk term som refererar till den del av tjocktarmen (colon) som hänger ned från vänster leverlök till vänster bäckенkota. Det är en del av den så kallade kolon sigmoideum och har som funktion att absorbera vatten och elektrolyter från tarminnehållet innan det transporteras vidare genom rektum och anal canal för utrimes.
Hepatit B-viruset (HBV) är ett DNA- virus som primärt infekterar leverceller (hepatocyter). Viruset är omslutet av ett lipidhaltigt membran och innehåller en central kapsidproteinkärna. HBV kan orsaka akut och kronisk hepatit, levercirros och levercancer. Det överförs främst via blod eller sexuella kontakter, men kan även överföras från mor till barn under förlossningen. Vaccin finns tillgängligt för att förebygga infektion med HBV.
"Cystadenoma" er en medisinsk betegnelse for en godartet tumor (dvs. en vokselvækst som normalt ikke spreder seg til andre dele av kroppen) som utvikler seg i overflateepitelen i en kirtel. Disse tumørene kan oppstå noen steder i kroppen, men de er særlig vanlige i ovarien og leveren.
En cystadenoma inneholder ofte mange små fluidsfillede blærer (cyster) og kan vokse til en betydelig størrelse hvis den ikke behandles. Selv om de fleste cystadenaomar er godartede, kan de i noen tilfeller bli ondartet og overgå til en slags kirteltumør kalt "cystadenocarcinoma".
Symptomer på en cystadenoma kan variere alt etter størrelsen og plasseringen av tumøren, men de inkluderer ofte smerte i området der tumøren er lokalisert, forstyrrelser i tarm- eller urinveisfunksjonen, vanskeligheter med å spise og vekttap. Hvis du tenker at du kan ha en cystadenoma, bør du søke medisinsk veiledning umiddelbart.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.
Albuminreceptorer är en typ av receptor som binder till albumin, ett protein som förekommer i blodplasma. Dessa receptorer finns på celler i olika vävnader, till exempel i lever, njurar och hjärta. Deras funktion är inte fullständigt klarlagd, men man tror att de kan spela en roll i transporten av albumin och andra molekyler in i och utanför celler. Albuminreceptorer kan också vara involverade i cellsignalering och immunresponser.