"Levergång, gemensam" refererar till en medicinsk term som används för att beskriva en abnormal rörelse eller positionering av levern i kroppen. Levern är normalt belägen under de nedre ryggkotorna och skyddas av revbenen och andra muskler. I vissa fall kan levern röra sig från sin normala position, vilket kan bero på olika medicinska tillstånd eller sjukdomar som påverkar leverns funktion eller stödjande strukturer.

Gemensam levergång kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive:

* Leversvullnad (hepatomegali) orsakad av sjukdomar som leverinflammation (hepatit), levercancer eller fettsjuklever (steatosis hepatis).
* Svällning eller skada på de muskler och bindväv som håller levern på plats, till exempel vid muskelskador, muskeldystrofi eller tumörer.
* Förändringar i intraabdominaltrycket, såsom vid svårare fall av ascites (fluidansamling i bukhålan) eller graviditet.
* Anatomiska variationer som förekommer hos vissa individer, till exempel en extra leverlob eller en förändrad placering av levern i kroppen.

Det är viktigt att undersöka orsaken till gemensam levergång, eftersom det kan vara ett tecken på underliggande sjukdomar som behandlas medicinskt. Behandlingen av gemensam levergång beror på den underliggande orsaken och kan innefatta mediciner, kirurgi eller andra terapeutiska metoder.

"Gallgångar" (bilaräducter) är rörliga, tunna tuber av gallblåsa och levern som transporterar gallflüssan. Gallflüssan hjälper till att bryta ned fett i mag-tarmkanalen. Det finns två typer av gallgångar: intrahepatiska (i levern) och extrahepatiska (utanför levern). De extrahepatiska gallgångarna inkluderar den gemensamma gallgången, som förbinder gallblåsan med tolvfingertarmen. Gallgångarna kan bli inflammerade eller blockerade, vilket kan leda till sjukdomar som galstenssjukdom och kirurgiska ingrepp som gall stones removal eller cholecystectomy.

'Gallblåsegång' (latin: ductus cysticus) är den korta böjda tub som förbinder gallblåsan med huvudgallgången (ductus hepaticus communis). Gallblåsegången transporterar gallflüssan från gallblåsan till huvudgallgången och vidare till tolvfingertarmen, där den hjälper till att bryta ned fett i matspjälkningen.

Den gemensamma gallgången (ductus choledochus) är en tunn tub som för bärer vätskan gallan från levern till tolvfingertarmen, där den hjälper till att bryta ned fett i matspjälkningen. Gallgången är ungefär 7-10 cm lång och bildas genom sammanflödet av flera mindre gallgångar från leverns olika segment. Gallan innehåller bland annat ämnen som hjälper till att bryta ned fett i kroppen, såsom gallasyra och kolesterol.

Gallgångssjukdomar (cholestatic liver diseases) är en grupp sjukdomar som kännetecknas av störningar i gallgångarnas funktion, vilket leder till att gallan inte kan rinna fritt ut från levern. Detta orsakar en ansamling av gallvätskan (cholestas) i levercellerna, som kan skada levern och leda till leverinflammation och skada. Gallgångssjukdomar kan orsakas av olika faktorer, inklusive genetiska defekter, infektioner, autoimmuna sjukdomar, alkoholmissbruk och vissa mediciner. Exempel på gallgångssjukdomar är primär skleroserande kolangit (PSC), primär biliär cirros (PBC) och sekundär skleroserande kolangit (SSC).

En 'Röntgenkontrastundersökning av gallvägarna', även känd som ett Cholangiogram, är en radiologisk undersökning där ett kontrastmedel införs i gallgångarna för att göra dem synliga på röntgenbilder. Detta gör att läkaren kan se om det finns några avvikelser eller skador i gallgångarna, som exempelvis stenar, cystor, inflammationer eller tumörer.

Under undersökningen får patienten ligga stilla på en röntgenstol medan en tunn slang leds genom munnen och ned i matstrupen till gallgångarna. Kontrastmedlet injiceras sedan genom slangen, vilket leder till att gallgångarna fylls med kontrastmedlet och blir synliga på röntgenbilderna.

Det är viktigt att patienten informerar läkaren om alla allvarliga sjukdomar, allergier eller mediciner som han eller hon tar, eftersom det kan påverka valet av kontrastmedel och hur undersökningen utförs.

I medicinen, refererar "gallgångar utanför levern" till abnorma strukturer som liknar naturliga gallgångar (tubulara vätskefyllda ledningar) men bildas utanför leverns normala placering. Dessa strukturer kan vara både benigne och maligna, och de kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek, plats och om de är inflammerade eller inte.

Ett exempel på en benig gallgång utanför levern är en choledochal cyst. Detta är en sällsynt medfödd avvikelse där gallgångarna i levern är utvidgade och kan sträcka sig utanför levern. I vissa fall kan en choledochal cyst vara associerad med andra anatomiska abnormaliteter eller ökad risk för gallstenar, infektioner och cancer.

Maligna former av gallgångar utanför levern inkluderar gallblås- eller levercancer som har spridit sig och bildat sekundära tumörer i andra delar av kroppen, till exempel i lymfknutor eller andra organ. Dessa strukturer kan orsaka symtom som smärta, viktminskning, aptitlöshet och gulsot (icterus).

Diagnos av gallgångar utanför levern ställs vanligtvis med hjälp av bilddiagnostiska metoder som ultraljud, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen kan variera beroende på typen och graden av sjukdomen, men den kan innefatta kirurgisk behandling, strålbehandling eller medicinsk behandling.

En gallgångsfistel är en abnormal kommunikation eller förbindelse (fistel) mellan gallgången och omgivande vävnad eller hud. Den kan orsakas av olika sjukdomar, till exempel gallstenssjukdom, kirurgiska komplikationer eller infektioner. Gallgångsfistlar kan leda till symptom som smärta, gulsot (icterus), feber och ökad risk för infektioner. Behandlingen kan innebära kirurgisk korrektur av fisteln, tillsammans med behandling av underliggande orsak.

En gallgångstumör är en ovanlig sorts tumör som utvecklas i gallgångarna, de smala rörleden som för bilevätska från levern till tarmen. Gallgångstumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga gallgångstumörer är cancer och de flesta fall av gallgångstumörer är av den maliga typen.

Gallgångscancer, även känd som kloridkarzinom eller gallgångscelligcancer, är den vanligaste formen av elakartig gallgångstumör. Den utvecklas oftast i de små grenarna av gallgångarna och kan vara svår att upptäcka på tidigt stadium eftersom den sällan orsakar några symtom. När tumören växer kan den blockera gallgångarna, vilket kan leda till gulsot (icterus), smärta i överkroppen och mag-tarmsymtom som illamående och kräkningar.

Andra typer av elakartiga gallgångstumörer inkluderar adenocarcinom, sarcom och lymfom. Godartade gallgångstumörer är ovanliga, men kan innefatta papillä cystadenom och mukösa cystadenom.

Behandlingen för gallgångstumörer beror på typen av tumör, dess storlek och om det har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

"Gallgångar i levern" refererar till abnorma förbindelser (dvs. fistlar) mellan leverns inre struktur (hepatocyterna och dess kanaliculi) och gallgångarna. Dessa förbindelser orsakas vanligtvis av en skada eller sjukdom som påverkar levern, såsom cancer, inflammation eller trauma.

Gallgångarna i levern kan leda till att gallan (galla) läcker in i levervävnaden och orsaka skada, infektion och potentialen för malignt tillväxt. Detta tillstånd kallas ofta cholangiocellulär carcinom eller gallgroddcellscancer.

I vissa fall kan gallgångarna i levern vara asymptomatiska och upptäckas av en slump under en rutinundersökning eller vid en operation. I andra fall kan symptomen inkludera smärta i överkroppen, gulsot (icterus), mörk urin och ljusa avföring, förlorad aptit, viktminskning och trötthet.

En gallblåseoperation, också känd som kirurgisk kistektomi, är ett sjukhusinläggande ingrepp där man tar bort galblåsan. Detta görs vanligtvis för att lindra smärtor eller andra besvär orsakade av gallsten eller gallvätskeinflammation (kolesterolös kista).

Det vanligaste sättet att utföra en gallblåseoperation är laparoskopisk kistektomi, där man gör små snitt i magen och använder en kamera och speciella instrument för att nå och ta bort galblåsan. Denna metod medför ofta mindre smärta, sämre ärrbildning och snabbare återhämtning jämfört med den traditionella öppna kirurgiska metoden.

Efter en gallblåseoperation kan patienten vanligtvis lämna sjukhuset samma dag eller dagen efter operationen, och de flesta återgår till sin normala aktivitet inom två veckor.

Gallvägssjukdomar (cholestatic liver diseases) är en grupp sjukdomar som karaktäriseras av störningar i gallans flöde genom leverns gallgångar, vilket leder till att gallan backuppar sig in i levern. Detta kan orsaka skada på levercellerna och leda till leverinflammation, fibros och eventuellt cirros. Gallvägssjukdomar kan ha många olika orsaker, till exempel gallsten, tumörer, autoimmuna sjukdomar eller infektioner. Symptomen på gallvägssjukdomar kan variera mycket, men de vanligaste är gulsot (icterus), magsmärtor, trötthet, viktminskning och förändrad leverfunktion. Behandlingen av gallvägssjukdomar beror på orsaken till sjukdomen och kan innebära mediciner, operationer eller annan typ av terapi.

Den medicinska termen för "bukspottkörtelgångar" är "Ductus pancreatici". Ductus pancreatici är de små gångar eller kanaler som transporterar digestiva enzymer och sekretion från bukspottkörteln (pancreas) till tolvfingertarmen (duodenum). Det finns huvudsakligen två typer av bukspottkörtelgångar: den huvudsakliga bukspottkörtelgången (Ductus pancreaticus major) och accessoriska bukspottkörtelgångarna (Ductus pancreatici accessorii). Den huvudsakliga gången mynnar vanligtvis i tolvfingertarmen tillsammans med gallgången, medan de accessoriska gångarna mynnar direkt i tarmsystemet.

Kolelitiasis är ett tillstånd där små stenar bildas i gallgångarna som leder från levern till tarmen. Dessa stenar kan vara mycket små eller så stora som en bönor och de kan orsaka smärta, illamående och kräkningar när de blockerar gallgångarna. Kolelitiasis kan också leda till infektioner och andra komplikationer om den inte behandlas. Faktorer som ökar risken för att utveckla kolelitiasis inkluderar hög ålder, övervikt, kolesterolrik diet, brist på fysisk aktivitet och vissa medicinska tillstånd som diabetes och cystisk fibros.

En galne bol (gallstone) är en fast, stelnad samling av substans som bildats inuti gallblåsan. Den består vanligtvis av kolesterol eller bilirubin, två ämnen som finns naturligt i gallan. Gallstenar kan vara mycket små (mindre än 3 millimeter i diameter) eller så stora som en golfboll. Många människor har en enda gallsten, medan andra kan ha flera.

Gallstenar bildas när substansen i gallan kristalliserar och blir till en fast massa. Detta kan hända om gallblåsan inte töms ofta eller om gallan innehåller för mycket kolesterol eller bilirubin. Vissa personer är mer benägna än andra att utveckla gallstenar, till exempel äldre kvinnor och personer med övervikt eller aderton.

De flesta människor som har gallstenar märker inte av det, eftersom de inte orsakar några symptom. Men om en gallsten blockerar någon av gallgångarna kan det leda till smärta, inflammation och andra komplikationer, såsom gulsot (icterus) eller akut bukinflammation (cholecystitis). I dessa fall behöver personen sannolikt få behandling, vanligtvis i form av kirurgi.

'Extrahepatisk kolestas' refererer til en form for kolestase (minsket eller forstyrret galledyssel) som opstår udenfor leveren. Kolestase betyder at galla ikke kan transporteres fra leveren og ud i tarmene som det normalt sker, hvilket kan føre til en opbygning af galasyrer i leveren og muligvis skade levercellerne.

Ved extrahepatisk kolestase er årsagen til problemet placeret udenfor leveren, typisk som følge af en obstruktion (forsnævring eller sammenpressning) i galdeleddene, der forhindrer gallafluidens passage. Dette kan skyldes forskellige patologiske tilstande såsom gallesten, tumorer, cyster eller entzündelser i bughulen, der presser på galdeleddene og forstyrrer gallaudfloden.

Symptomerne på extrahepatisk kolestase kan inkludere mørke urin, lysstole, opkast med en gul-grøn farve, pruritus (kronisk og intensivt kvalme), fedtet ophobning i huden og muligvis galasten (påvirkning af blodets kolesterolmængde). Diagnosen stilles typisk ved hjælp af ultralyd, CT-scanning, MRI eller ERCP (endoskopisk retrograd kholecystopankreaticografi) til at undersøge galdevejen og identificere årsagen til obstruktionen. Behandlingen vil typisk fokusere på at fjerne årsagen til obstruktionen, hvilket kan kræve kirurgiske indgreb i visse tilfælde.

"Gallvägsinflammation", även känd som "cholangit", är en medicinsk term som refererar till en inflammation i gallgångarna. Gallgångarna är små rör som transporterar gallflüssan från levern till tarmen. Denna inflammation kan orsakas av en infektion, ett blockage i gallgångarna eller andra sjukdomar som påverkar levern och gallan. Symptomen på gallvägsinflammation kan inkludera smärta i överkroppen, feber, gulsot (icterus), illamående och kräkningar. Behandlingen av gallvägsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika för infektioner, behandling för att öppna upp blockage i gallgångarna eller kirurgi om det finns en gallsten eller annan strukturell anledning till problemet.

Intubering är en medicinsk procedur där en slang, kallad en endotracheal tube, placeras i luftvägen genom munnen eller näsan till de övre luftvägarna (trachea). Detta görs vanligtvis under bedövning och med hjälp av en laryngoskop för att kunna se struphuvudet. Intuberingen används ofta under allvarlig sjukdom eller skada när patienten inte kan andas på egen hand, behöver ventilatorstöd eller skydda luftvägarna från aspiration av maginnehåll eller blod. När tuben är placerad korrekt, kontrolleras positionen med röntgen och/eller kapnografi (mätning av koldioxid i utandningsluften). Intubering kan vara ett tillfälligt eller permanent stöd beroende på patientens medicinska tillstånd.

Magnetic Resonance Cholangiopancreatography (MRCP) är en icke-invasiv medicinsk bilddiagnostisk undersökningsmetod som använder sig av kraftiga magnetfält och radiovågor för att producera detaljerade tredimensionella bilder av gallgångar och bukspottkörtelsystemet.

MRCP ger specifika bilder av gallgångarna, bukspottkörteln och angränsande vävnader, vilket gör att läkaren kan diagnostisera en rad olika sjukdomar och störningar i dessa områden. Denna typ av undersökning är speciellt användbar för att upptäcka gallstenar, inflammationer, cystor, tumörer eller andra abnormaliteter i gallgångarna och bukspottkörteln.

MRCP är en säker och smärtfritt procedur som inte använder joniserande strålning, till skillnad från röntgenundersökningar. Den kan vara speciellt användbar när andra bilddiagnostiska metoder har visat ospecifika resultat eller när patienten inte kan genomgå en invasivare undersökning som endoskopisk retrograd khinendoskopi (ERCP).

"Gallvägskirurgiska tekniker" refererar till de olika metoderna och procedurerna som används under gallblås- eller bilstasoperationer. Detta kan inkludera:

1. Laparoskopisk kirurgi: En minimal-invasiv teknik där små snitt görs i buken och en kamera och specialdesignade instrument används för att operera. Denna metod används ofta vid gallblåse removal (cholecystectomi).
2. Öppen kirurgi: En traditionell teknik där en större incision görs i buken för att direkt kunna se och operera på strukturerna. Denna metod används ofta när laparoskopisk kirurgi inte är möjlig eller lämplig.
3. Cholecystostomi: En procedur där en tunnel görs mellan gallblåsan och bukhinnan för att dränera gallflödet från gallblåsan, ofta använd som ett temporärt behandlingsalternativ vid akut gallblåseinflammation.
4. Gallstensframkallad common bile duct dilation (CBD): En procedur där en endoskopisk ultraljudsond används för att krossa gallstenar i gemensamma levergångarna och underlätta deras avlägsnande.
5. Choledochoskopi: En procedure där en flexibel, slank bilstas endoskop insätts genom bukhinnan eller via andra rutter för att undersöka och behandla strukturer i gallgångarna.
6. ERCP (Endoscopic retrograde cholangiopancreatography): En procedure där en flexibel, slank bilstas endoskop används för att diagnostisera och behandla problem med gallgångarna och/eller bukspottkörteln.
7. Laparotomi: Öppna kirurgiska ingrepp i gallvägar eller levern.
8. Cholecystektomi: Kirurgisk avlägsnande av gallblåsan, ofta utförs laparoskopiskt (minimalt invasivt).

Medicinskt talat är leverartären (arteria hepatica) en större blodkärl som försörjer levern med syresatt och näringsriktigt blod. Den delar sig vanligen i två grenar, höger och vänster leverartär, som sedan delar sig flera gånger innan de når levercellerna (hepatocyterna). Leverartären är en av de tre stora blodkärlen som förser levern med blod, tillsammans med levervenen (vena portae) och den så kallade magartären (arteria gastroomentalis).

En gallblåseoperation med laparoskop, även känd som laparoskopisk kirurgi eller cholecystektomi, är en typ av minimalinvASIV operation där surgeons använder ett instrument som kallas en laparoskop för att ta bort gallblåsan.

En laparoskop är en tunn, böjlig tub med en liten kamera och ett ljus på änden. Under operationen görs små snitt (incisioner) i patientens bukväv, och laparoskopen införs genom incisionerna för att ge surgeonen en inre syn på gallblåsan och omgivande strukturer.

Gallblåsen avlägsnas sedan med hjälp av speciella instrument som införs genom andra små inkisioner. Efter operationen stängs snitten vanligtvis med hjälp av absorbabla suturer eller klämnader.

Laparoskopisk gallblåseoperation är en relativt vanlig procedur och många patienter kan återgå till sin normala aktivitet inom ett par veckor efter operationen.

Endoscopic Retrograde Cholangiopancreatography (ERCP) är en medicinsk undersökningsmetod som används för att undersöka och behandla problem relaterade till gallgångar och/eller pankreasgångar. ERCP kombinerar endoskopi, en teknik där en flexibel, belyst tub är insatt via munnen och ned i matstrupen, med fluoroskopi, en typ av röntgenundersökning som används för att guida placerandet av en kateter (en tunn, böjlig slang) in i gallgångarna och/eller pankreasgångarna. Kontrastvätska injiceras sedan genom katetern för att fylla och visualisera gallgångarna och/eller pankreasgångarna på röntgenbilderna. ERCP används ofta för att diagnostisera och behandla gallstenar, tumörer, inflammation och andra abnormaliteter i gallgångarna och/eller pankreasgångarna.

Kolecystografi (også kendt som galledeblæreundersøgelse) er en diagnostisk procedur, der anvendes for at undersøge galledebladet og dens kanaler. Den involverer injektion af et kontraststof direkte ind i den galdeblære via en kateter, som placeres gennem huden og ind i kroppen.

Efter injektionen tager radiografiske billeder af galledebladet og de omkringliggende strukturer for at afdække eventuelle abnormaliteter, såsom galstenssmerter, galstenssyge, galdeblæreinflammation eller andre tilstande, der kan påvirke galledebladet og dens funktion.

Kolecystografi er en relativt sjældent anvendt undersøgelse i dag, da der er mindre invasive metoder til at undersøge galledebladet, såsom ultralydsundersøgelser og computertomografi (CT).

En galblåsa är en pärelformad, muskulös säck som ligger under levern och har till uppgift att lagra och koncentrera bile, ett segt, grönaktigt sekret som produceras av levern. Bile hjälper till att bryta ned fett i maten så att kroppen kan absorbera det lättare. När du äter mat som innehåller fetter stimuleras galblåsan att kontrahera och pressar ut bile genom en tunnel, kallad gallgången, och in i tarmarna för att hjälpa till med fettets absorption. Gallblåsan kan bli inflammerad eller infekterad, vilket kallas cholecystit, eller bilda stenar, kallade gallsten, som kan orsaka smärta och obehag.

Hepatektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där en del eller hela levern tas bort. Det kan vara delad i olika typer baserat på hur mycket levern som tas bort, till exempel partial hepatektomi (borttagning av en del av levern) och total hepatektomi (borttagning av hela levern).

Denna procedure används ofta för att behandla levercancer eller andra sjukdomar som påverkar levern, såsom kolestatisk fibros eller cystisk fibros. I vissa fall kan en del av levern också transplanteras tillbaka i kroppen efter operationen, ett så kallat leverlobtransplantat, för att hjälpa patienten att fortfarande ha leverfunktion.

'Stora bröstgången' (latin: fascia thoracica) är ett brett, platt ligament som löper diagonalt över den främre delen av bröstkorgen. Det sträcker sig från sidan av nyckelbenet (clavicula) och ned till revbenen (costae) och skiljer bröstmuskulaturen (pectoralis major och pectoralis minor) från de yttre interkostal musklerna. Fascia thoracica ger stöd och skyddar det thoraxkompartment där lungorna, hjärtat och stora blodkärl finns inne.

Klatskin's tumör, även känd som en hälsoövergripande tumör (HCCA) eller en perihilär cholangiocellulär carcinom, är en sällsynt cancerform som utvecklas i gallgångarna i närheten av leverns leverartärians insmältning med gallgångarna. Tumören kan blockera gallgångarna och orsaka symptom som gulhet (ikterus), smärta i överkroppen, förlorad aptit och viktminskning. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa. Prognosen är ofta dålig eftersom tumören ofta upptäcks sent och sprider sig snabbt.

Iminosyror är en typ av organiska föreningar som innehåller en iminogrupp (=NH) som är bundet till en kolatom. De är relaterade till aminosyror, som också innehåller en aminogrupp (-NH2), men skiljer sig genom att ha en iminogrupp istället. Iminosyror förekommer naturligt i levande organismer och har viktiga funktioner inom cellens metabolism, såsom rollen som byggsteniar i syntesen av aminosyror och andra biologiskt aktiva ämnen. Ett exempel på en iminosyra är sarcosin.

Obstruktiv lungemfysem, også kjent som "obstruktiv bronkikterus", er en tilstand der luftveiene i lungene blir restriktive eller obstruerte, fremfor all av utskillelse av slimet fra lungene. Dette kan føre til at luften ikke kan komme ut av lungene effektivt når du sykter ut, noe som kan føre til å ha vanskelighet med å inntekte nok ilt og kan forårsake hoste og trangst.

Den vanligste årsaken til obstruktiv lungemfysem er kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), som inkluderer både høyt blodtrykk i lungene (pulmonale hypertoni) og emfysem. Andre mulige årsaker kan være astma, bronkitis, lungefibrose, lungekreft eller andre former for luftveisforstyrrelser. Behandlingen av obstruktiv lungemfysem vil typisk inkludere å behandle den underliggende årsaken, samt å bruke medisiner som hjelper til å åpne luftveiene og fjerne slimet fra lungene. I værste fall kan en lungsjurggen være nødvendig for å fjerne det obstruktive materialet fra lungene.

'Gulsot' er en medisinsk betegnelse for en patologisk tilstand der karakteriseres ved opståen af blødninger i mavesækkens slimhinde, ofte fremkaldt af forstyrrelser i mavesækkens blodkar. Denne tilstand kan være forbundet med en række forskellige sygdomme eller forhold, herunder infektioner (f.eks. med bakterien Helicobacter pylori), brugen af visse lægemidler (f.eks. ikke-steroidale antiinflammatoriske lægemidler - NSAID'er), alkoholmisbrug, stress og andre faktorer.

Gulsot kan være associeret med symptomer som opkast, mavesmerter, svimmelhed og i mere alvorlige tilfælde anemiske symptomer pga. blodtab. Hvis gulsot forbliver ubehandlet, kan det føre til alvorlig blodmangel og i værste fald endda død. Derfor er det vigtigt at søge medicinsk behandling hvis man oplever tegn på gulsot.

'Levervener' er et medisinsk begrep som refererer til væske som accumulerer i leveren på grunn av en skade eller sykdom, der forstyrrer leverens funksjon og evne til å producere og sekretere normalt. Denne patologiske væskesamling kaldes også for ascites, og den kan være et tegn på en række forskellige leverlidelser, herunder levercirrose, hæpatitt, eller leverkræft.

Levervener dannes som følge af øget permeabilitet i leverens kapillærnet (sinusoide), hvilket resulterer i udtræden af plasma og proteiner fra blodbanen og ind i leveren. Denne væskeakkumulation kan forstyrre leverens struktur og funktion yderligere, og den kan også føre til opståen af infeksjoner og andre komplikationer.

Behandlingen af levervener vil typisk inkludere behandling af underliggende leverliden, samt tdr. for at reducere væskemængden i leveren gennem diuretika eller paracentese (aspiration af levervæske).

Medicinskt sett kan "utvidgning" (dilatation) innebära saker som:

1. Ökad storlek eller tömhet på ett hål, kärl, hålighet eller en organs del, ofta orsakad av funktionell eller strukturell relaxation eller av fyllnad med luft, vätska eller annat material.
2. En procedure där man aktivt ökar storleken på ett kärl eller en passage, exempelvis genom att använda sig av en bredare sondering under endoskopi.
3. Förändringar i blodkärlen som orsakas av sjukdomar, såsom utvidgning av artärer (arterioskleros) eller venor (venös dilatation).

Ordet "utvidgning" används också för att beskriva en symptom i form av smärta orsakad av en organs ökade storlek, till exempel vid gallstensbesvär eller njurinflammation.

"Cystadenoma" er en medisinsk betegnelse for en godartet tumor (dvs. en vokselvækst som normalt ikke spreder seg til andre dele av kroppen) som utvikler seg i overflateepitelen i en kirtel. Disse tumørene kan oppstå noen steder i kroppen, men de er særlig vanlige i ovarien og leveren.

En cystadenoma inneholder ofte mange små fluidsfillede blærer (cyster) og kan vokse til en betydelig størrelse hvis den ikke behandles. Selv om de fleste cystadenaomar er godartede, kan de i noen tilfeller bli ondartet og overgå til en slags kirteltumør kalt "cystadenocarcinoma".

Symptomer på en cystadenoma kan variere alt etter størrelsen og plasseringen av tumøren, men de inkluderer ofte smerte i området der tumøren er lokalisert, forstyrrelser i tarm- eller urinveisfunksjonen, vanskeligheter med å spise og vekttap. Hvis du tenker at du kan ha en cystadenoma, bør du søke medisinsk veiledning umiddelbart.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

"Gallvägar" refererar till de små rör som transporterar gallan från levern till tarmen. Gallan hjälper till att bryta ned fett i mag-tarmsystemet och innehåller bland annat kolesterol, salter och gallasyror. Det finns två typer av gallvägar: de inre (intrahepatiska) och de yttre (extraintestinala). De inre gallvägarna är delar av leverns canaler som förbinder levercellerna med varandra, medan de yttre gallvärgen fortsätter från levern till tarmen via gallblåsan. Gallvägarna kan bli inflammerade eller blockerade, vilket kan leda till sjukdomar som gallsten eller hepatit.

'Sjukdomar i gemensamma gallgången' refererar till patologiska tillstånd som drabbar gallgångarna, vilka är rörliga strukturer som transporterar gallflüssan från levern till tarmen. Gallgångarna inkluderar huvudsakligen den gemensamma gallgången (ductus choledochus), som är den största gallgången, och den lilla gallgången (ductus cysticus), som förbinder leverns gallblåsa med den gemensamma gallgången.

Sjukdomar i gemensamma gallgången kan vara orsakade av en rad olika patologiska tillstånd, inklusive:

1. Gallsten (Cholelithiasis): Bildning av stenar i gallgångarna eller gallblåsan som kan blockera gallgångarnas lumen och leda till smärta, illamående, och gulsot (icterus).
2. Gallgångsinflammation (Cholecystitis): En inflammation av gallblåsan eller den gemensamma gallgången som kan orsakas av en infektion eller irritation.
3. Gallgångskräksjuka (Cholangitis): En infektion och inflammation av gallgångarna, ofta orsakad av en bakterieinfektion.
4. Gallgångscancer (Cholangiocarcinom): En ovanlig form av cancer som utvecklas i gallgångarnas slemhinna.
5. Struma av gallgångarna (Adenomyomatosis): En benign (godartad) tillväxt av gallgångarnas muskulatur.
6. Gallgångskvarnarjuka (Choledochal cyst): En sällsynt medfödd missbildning där en del av den gemensamma gallgången är utvidgad och kan leda till infektion, inflammation eller cancer.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever symtom som kan tyda på någon av dessa sjukdomar i gallgångarna.

Ekinokokos lever, eller echinococcus hepatikus, är en parasitär infektion orsakad av bandmasken Echinococcus granulosus. Den drabbar främst levern och karaktäriseras av att parasiten bildar vesiklar (cystor) i levervävnaden som kan växa till sig och skada levern. Symptomen kan variera beroende på storlek, antal och platsen på cystorna, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta eller obehag i övergångsbenet (övre högra delen av magtrakten), mjölksyra i levern och i vissa fall gulsot. Diagnosen ställs vanligtvis genom blodprover, bilddiagnostik som ultraljud eller datortomografi (CT) och ibland behövs en biopsi för att bekräfta diagnosen. Behandlingen kan bestå av kirurgiskt avlägsnande av cystorna, medicineringsbehandling med anthelmintika som albendazol eller mebendazol, eller en kombination av båda. Preventiva åtgärder inkluderar att undvika kontakt med infektiösa hundar och andra djur som kan vara värdar för parasiten, att tvätta sig noggrant efter toalettbesök och att tillaga kött och ägg väl.

Gallstenar är små, fasta avsättningar av kolesterol eller bilirubin som bildas i gallblåsan. De kan variera i storlek, från sandkornsstora till större än en golfboll. Gallstenar kan orsaka symptom som krampaktiska smärtor i överdelen av magen (gallblåsmor), illamående och kräkningar om de blockerar gallgångarna. Många personer med gallstenar har dock inga symptom alls. Faktorer som ökar risken för att utveckla gallstenar innefattar övervikt, äldre ålder, kvinnlig kön och vissa etniska bakgrunder. Behandlingen kan variera från smärtlindring och antibiotika till operation för att ta bort gallblåsan eller gallstenarna.

En jejunostomi är en artificiell öppning (stoma) som skapas i tunntarmen, vanligen i jejunum delens mitt. Den används ofta för kort- eller långvarig enteral nutrition (när patienten inte kan äta via munnen), mediciner och dränering.

Jejunostomi kan placeras under operation eller med hjälp av endoskopi, beroende på patientens behov och läkares bedömning. Det finns olika typer av jejunostomier, men de flesta består av en yttre del som leds genom buken (extern stoma) och en inre del som leder till tunntarmen (intern stoma).

Det är viktigt att patienter med jejunostomi får rätt medicinsk behandling, undervisning och stöd för att hantera sin stoma korrekt och förebygga komplikationer som till exempel infektioner eller obstruktioner.

"Spottkörtelsgångar" (salivary gland ducts) är de små rör som förbinder spottkörtlarna med munhålan. Deras främsta funktion är att transportera spelet (spottet) från spottkörtlarna till munhålan, där det hjälper till att bryta ned maten och underlättar sväljningen. Det finns tre par större spottkörtlar – de två pärspottkörtlarna och den ena käkspottkörteln – som tillsammans producerar mer än 90% av allt spele i kroppen, och var och en har sina egna spottkörtelsgångar. Dessutom finns det små accessoriska spottkörtlar över hela munhålan och i struphuvudet som också har egna spottkörtelsgångar.

En kirurgisk anastomose är en sammanbindning mellan två hålrum, som skapas genom att två luktartade ytor (slemhinnor) sys eller fästes ihop. Det kan exempelvis vara en förbindelse mellan två rörformiga strukturer, till exempel två tarmar, två blodkärl eller två luftvägar. Anastomosen skapas ofta under kirurgiska ingrepp, exempelvis när en del av en struktur tas bort och de kvarvarande ändarna måste sammanfogas för att återställa funktionen hos organet.

Bilirubin är ett gult pigment som bildas när hemoglobinet i de äldre eller skadade röda blodkropparna bryts ned. Det är en produkt av hemosyntesen och kan antingen metaboliseras till en vattenlöslig form av bilirubin i levern eller akkumuleras i kroppen om leverfunktionen är störd.

När bilirubinet inte kan metaboliseras korrekt kan det leda till gulsot (icterus) som orsakas av att höga nivåer bilirubin ackumulerats i kroppen, vilket ger huden och ögonen en gulaktig färg. Detta kan vara ett tecken på en allvarlig leverfunktionsstörning eller en annan sjukdom som påverkar levern.

"Wolffian ducts" eller "Wolff's ganglar" är en medicinsk term som refererar till de embryonala strukturerna hos fostret som utvecklas till urinvägarna hos en manlig individ. De är uppkallade efter den tyske anatomist Caspar Friedrich Wolff (1734-1794).

I ett tidigt stadium av fosterutvecklingen finns det två par urindelar: de så kallade "Wolffska gångarna" och "Müllers gångar". Hos en manlig individ kommer testiklarna att producera androgener, inklusive testosteron, som leder till att Wolffs gångar differensieras till de slutliga strukturerna hos de manliga urinvägarna.

Wolffs gångar utvecklas till:

* Njurarnas urinledare (ureter)
* Delar av urinblåsan
* Sammanbindningsröret (vas deferens) som leder spermierna från testiklarna till bitestiklarna.

I en kvinnlig individ kommer Müllers gångar att förbli ofullständigt utvecklade och degenerera, medan Wolffs gångar inte kommer att differensiera sig fullt ut och istället försvinner de gradvis under fostertiden.

En levertransplantation är en medicinsk procedure där en sjuk eller skadad lever delvis eller helt ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta är vanligtvis ett sista resort när all annan behandling har misslyckats för att behandla leverrelaterade sjukdomar som levercirros, levercancer och akut leverfailure.

Under en levertransplantation tas den skadade levern bort och ersätts med den nya levern, som kopplas till blodkärlen och biodlar i kroppen. Efter operationen behöver patienten ta immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning av den nya levern.

Levertransplantation är en komplex procedur som kräver hög kompetens och erfarenhet från både kirurger och sjukvårdspersonal. Även om det finns risker relaterade till operationen, kan levertransplantation vara livsförlängande eller rentav livräddande för många patienter med allvarliga leverproblem.

Kolangiokarcinom är en ovanlig form av levercancer som utgår från de små gångar (galblåsor och gallgångar) som transporterar gallflöde från levern till tarmen. Detta cancertyp kan vara mycket aggressiv och svår att behandla. Symptomen på kolangiokarcinom kan variera, men de vanligaste inkluderar gulsot (icterus), viktminskning, smärta i magen eller höger över del av ryggen, mörk urin och ljusa avföring. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

En levande donator är en person som är i livet och som villfullytter att ge en eller flera av sina organ, vävnader eller celler till en annan person som behöver dem. Detta kan ske genom olika metoder beroende på vilket organ eller vävnad som ska doneras.

Exempel på levande donation inkluderar:

* En levande njurdonation, där en frisk person donerar en av sina två njurar till en mottagare vars egen njure har slutat fungera korrekt.
* En leverlobdonation, där en del av levern från en levande donator transplanteras till en mottagare.
* En benmärgstransplantation, där celler hämtade från benmärgen hos en levande donator injiceras till en mottagare för att ersätta dennes skadade eller sjuka benmärgsceller.

Levande donation kan vara ett livräddande alternativ för dem som behöver en transplantation, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med denna typ av donation. Dessa måste vägas upp mot potentiala fördelarna innan en beslut om donation tas.

Leverencefalopati (HE) är ett samlingsnamn för en grupp neurologiska symtom och tecken som orsakas av skada på levern och/eller den resulterande sjukdomen i levern. HE kan vara ett tecken på att leverfunktionen har blivit allvarligt störd. Symptomen på HE kan variera från milda till allvarliga, och inkluderar förvirring, rörlighetsstörningar, yrsel, humörsvängningar, samt i värsta fall koma eller död. HE behandlas vanligen genom att behandla den underliggande leveråkomman och att stödja leverfunktionen.

I medicinsk kontext refererar "Müllers gångar" till en par av embryonala strukturer som under fostertiden utvecklas till delar av de kvinnliga reproduktiva organen. De är uppkallade efter den tyske anatomisten Johannes Peter Müller.

Müllers gångar bildas hos foster i början av veckadningen och utgör en del av det som kallas urinogenitala ridge. I de flesta hanar förblir Müllers gångar underutvecklade och degenererar, medan de hos flickor utvecklas till äggstockarna, eileitern och delar av blygdbenet.

Det är värt att notera att begreppet "Müllers gångar" ofta används i sammanhang relaterade till intersexuella eller disfyserande könsdysfori, där en individ kan ha kroppsliga egenskaper som inte tydligt faller in under det typiska förkortningen av kvinnliga eller manliga reproduktiva organ.

Patologisk sammandragning (også kendt som "spasticitet") er en type muskeløvelse, der opstår som følge af skade på det del af hjernen eller rygmarven, der styrer bevægelsen. Denne type muskelkontraktion er karakteriseret ved en forhøjet tone og stivhed i de berørte muskler, som kan føre til ubehagelige spasmer eller kramp. Patologiske sammandragninger kan have en negativ indvirkning på den normale bevægelse og funktion, alt efter hvilken del af kroppen der er berørt.

Stellate cells, også kjent som Ito-celler eller lipocyter, er en type av celle i leveren hos pattedyr. Disse cellene har flere funksjoner, men deres viktigste rolle er å regulere metabolismen av kolagen og andre ekstraselvære stoffer i leveren. De har også en viktig rolle i opbevaringen og frisetningen av lipider (fedtstoffer) i leveren.

Stellate cells er typisk i en quiescent tilstand, men kan bli aktiverte under skader eller sykdommer som f.eks. alkoholskab og hepatitis. Når de aktiveres, vil de differentiere seg til myofibroblaster og produsere ekscessivt med kolagen, resulterende i fibrose (scarring) av leveren. Dette kan føre til alvorlige skader på leverfunksjonen og eventuelt til levercirrhose.

I tillegg har stellate cells vært vist å spille en rolle i andre leverpatologier, inkludert steatos (fedtlever) og hepatokellulær karsinom (leverkreft). Derfor er forståelsen av stellate cells og deres mekanismer viktig for å utvikle effektive behandlinger for lever sykdommer.

Jejunum är en del av tunntarmen (intestinum tenue) som ligger mellan duodenum (den första delen av tunntarmen) och ileum (den sista delen av tunntarmen). Jejunum är ungefär 2,5 meter långt hos en vuxen människa.

Jejunum har till uppgift att absorbera näringsämnen från maten som passerar genom tarmen. Det har en rik blodförsörjning och ett stort ytväte för att underlätta absorptionen. Jejunums slemhinna är också täckt med små, fingerliknande utskott (villi) som ökar ytan ytterligare.

I jejunum sker också en del av den kemiska nedbrytningen av näringsämnena genom att enzymer från bukspottkörteln (pancreas) och tarmens egen slemhinna bryter ner proteiner, kolhydrater och fetter till mindre molekyler som kan absorberas lättare.

Intraoperativa komplikationer refererer til uventede problemer eller reaktioner, der opstår under en operation. Disse kan have forskellige årsager og udformninger alt efter operationsarten og den enkelte patients helbredstilstand. Nogle eksempler på intraoperative komplikationer kan være:

1. Blødning: Hvis der opstår betydelig blødning under operationen, kan det forsinke proceduren, forringe synsforholdene og øge risikoen for andre komplikationer som blodmangel (anæmi) og chock.
2. Infektion: Selvom der tages forholdsregler mod infektion under en operation, kan bakterier alligevel trænge ind i kroppen og forårsage infektioner. Disse kan være lokaliseret eller spredte.
3. Skade på nerver eller blodkar: Under visse operationsformer er risikoen for skader på nerver eller blodkar forhøjet. Dette kan medføre langvarige følger som smerter, svaghed, formindsket følelse og/eller manglende funktion i de berørte områder.
4. Reaktioner på anæstesi: Anæstesi er en vigtig del af mange operationer, men der kan opstå bivirkninger eller alvorligere reaktioner under administrationen. Disse kan inkludere forhøjet blodtryk, lavt blodtryk, hjerterytmestørrelser og andre livstruende tilstande.
5. Komplikationer ved indgreb i specifikke organer: Afhængigt af operationsarten kan der opstå komplikationer relateret til det pågældende organ eller system. For eksempel kan der forekomme lungeskader under thoraxkirurgi, tarmperforation under bughuleoperationer og andre alvorlige følger.
6. Infektioner: Infektioner er en hyppig komplikation efter operationer. Disse kan forekomme lokalt i operationssåret eller systemisk i hele kroppen. Hvis de ikke behandles korrekt, kan infektioner medføre alvorlige følger og forlænget hospitalsophold.
7. Blødninger: Blødninger under eller efter operationen er en alvorlig komplikation, der kan resultere i livstruende tilstande som hypovolemi og hypotension. Disse kan kræve yderligere operationer for at stoppe blødningen og genoprette den normale fysiologiske balance.
8. Tromboembolier: Operationer, specielt de lange, stillesiddende indgreb, øger risikoen for tromboembolier. Dette inkluderer blodpropper i dyb venetrombose og lungeemboli, der kan medføre alvorlige følger som hypoxi, hjertestop og død.
9. For tidlig udskrivning: Hvis patienten udskrives for tidligt fra hospitalet uden at have fuldt genoprettet sin fysiologiske balance, kan det medføre alvorlige komplikationer som dehydrering, hypotension og infektion.
10. Medicinsk fejltagelse: Fejlagtig diagnose eller behandling af patienten under eller efter operationen kan føre til alvorlige følger og død. Dette inkluderer både fejl i diagnostiske tests, fejl i medicinsk dokumentation og fejl i læge-patient-kommunikation.

## Komplikationer efter hjerteoperationer

Hjerteoperationer er komplekse indgreb, der indebærer en række risici for patienten. Nogle af de hyppigste komplikationer efter hjerteoperationer omfatter:

1. Hjertestop: Hvis patientens hjerte stopper under eller efter operationen, kan det medføre alvorlige følger som hypoxi, hjerneskade og død.
2. Lungeemboli: Blodprop i lungerne kan forekomme efter hjerteoperationer og medføre alvorlige følger som hypoxi, hjertestop og død.
3. Infektion: Hvis patienten udvikler en infektion efter operationen, kan det forsinke genopretningen af hans fysiologiske balance og medføre alvorlige følger som sepsis, multiorganismeafstemning og død.
4. Blødning: Hvis patienten udvikler en blødning efter operationen, kan det forsinke genopretningen af hans fysiologiske balance og medføre alvorlige følger som hypovolemi, hypotension og død.
5. Revisionsoperation: Hvis patientens hjerte ikke fungerer korrekt efter operationen, kan det kræve en revissionsoperation for at retablere hans fysiologiske balance.
6. Stroke: Hvis patienten udvikler en stroke efter operationen, kan det medføre alvorlige følger som hjerneskade, paralyse og død.
7. Nyriskade: Hvis patientens nyrer ikke fungerer korrekt efter operationen, kan det forsinde genopretningen af hans fysiologiske balance og medføre alvorlige følger som akutt nyrestop og død.
8. Psykologisk stress: Hvis patienten oplever psykologisk stress efter operationen, kan det forsinde genopretningen af hans fysiologiske balance og medføre alvorlige følger som depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion.

Hvis patienten oplever nogen af disse følgevirkninger efter operationen, bør han søge øjeblikkelig medicinsk behandling for at reducere risikoen for yderligere skader eller død.

I medicinsk terminologi refererar "njurkanaler, samlande" till de strukturer i njuren som är ansvariga för att samla in urin från de olika delarna av njuren och leda den vidare till urinblåsan. Dessa kanaler kallas också calices, major calcical groups eller renela pelvis. De består av en uppsättning cupliknande strukturer som är placerade i den mediala delen av njuren och leder urinen in i en central hålighet, det så kallade renala pelviskanalen, som sedan fortsätter ner till urinblåsan via ureterna.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

"Nästårgång" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva ett tillstånd där det förekommer en onormal öppen förbindelse (förbindelse mellan två strukturer som normalt är separerade) mellan näshålan och svalgången. Denna förbindelse kan orsaka problem som andningssvårigheter, återkommande lunginfektioner och andra komplikationer. Nästårgång kan vara congenital (förekommer vid födelsen) eller acquisitiv (utvecklas senare i livet). Den congenitala nästårgången kallas ofta choanal atresia och är en relativt vanlig missbildning hos spädbarn. Acquisitiv nästårgång kan orsakas av trauma, infektion eller tumörer. Behandlingen för nästårgång beror på dess orsak och svårighetsgrad, men den kan innebära kirurgi, läkemedelsbehandling eller andra terapeutiska ingrepp.

Liversjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar som drabbar levern, en av kroppens vitala organ. Levern har många viktiga funktioner, såsom att filtrera blodet, producera gallan, bryta ned ämnen och ta hand om näringsintaget.

Exempel på leverrelaterade sjukdomar inkluderar:

1. Hepatit - en inflammation av levern som kan orsakas av virusinfektion, alkoholmissbruk eller giftigt exponering.
2. Steatos - ovanligt fettavlagringar i levercellerna, ofta associerad med fetma, diabetes och högt kolesterolvärde.
3. Skrumplever - en sjukdom där levern blir skrumpnat och ärrbildat, vanligen orsakad av alkoholmissbruk eller virala hepatitinfektioner.
4. Levercancer - olika typer av cancer som kan drabba levern, till exempel primär levercellscancer (hepatocellulär carcinom) och metastaserad cancer från andra delar av kroppen.
5. Gallsten - små stenar som bildas i gallgångarna och kan orsaka smärta, inflammation och infektion i levern.
6. Genetiska leveranomalier - till exempel Wilson sjukdom (kopparansamling i levern) och hemokromatos (järnöverskott i kroppen).
7. Autoimmuna lever sjukdomar - där kroppens immunförsvar attackerar levercellerna, till exempel autoimmun hepatit och primär biliär cirros.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker leverproblem, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska komplikationerna.

Levercirkulation refererer til den blodkredsløb, der forsyner leveren med ilt og næringsstoffer samt fjerner affaldsstoffer. Det består af to hoveddele: den indvendige levercirkulation og den ydre levercirkulation.

Den indvendige levercirkulation involverer arterier, som bringer ilt-rigeligt blod direkte fra lungearterien til leveren via leverartériet (hepatiskt arterie). Dette blod indeholder ilt og næringsstoffer, men også affaldsstoffer som kuldioxid.

Den ydre levercirkulation involverer vener, der bringer ilt-fattigt blod fra leveren til hjertet via levervenen (vena portae). Dette blod indeholder næringsstoffer, som er blevet absorberet i tarmene, men også affaldsstoffer fra leverens metaboliske processer.

I liveren modtager de to blodstrømme (arteriel og venøs) kapillærnetværk kendt som sinusoidele. Her foregår udvekslingen af næringsstoffer, ilt, affaldsstoffer og andre stofskifteprodukter mellem blodet og levercellerne (hepatocyttene). Derefter løber det iltfattige blod fra sinusoidele sammen i centralvenen, som dræner tilbage til hjertet via levervenen.

Således er levercirkulation en vigtig del af kroppens kredsløb og spiller en central rolle i næringsstofoptagelse, affaldsstoffoprensning og andre metaboliske processer.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

Den medicinska termen för "sädesvätskans utförsgångar" är "ductus ejaculatorius" eller "ejakulationsductus". Detta är de två små rör som transporterar sädesvätskan från bitestiklarna och sädesblåsan till urinröret, så att den kan förs över till kvinnan under samlag. Ductus ejaculatorius består av två delar: ductus deferens (eller vas deferens) och ejakulationsgången (ejaculatory duct).

Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:

1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.

Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.

Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.