Liposom är små, sfäriska vesiklar som består av ett lipidhaltigt dubbelskal (lipiddubbelmembran) och innehåller en vattenfylld kavitet i mitten. Lipider är organiska molekyler som huvudsakligen består av fettsyror, glycerol och fosfatgrupper.

Liposomer bildas genom självorganisation när lipider exponeras för vatten. När amfifila lipider (dvs. lipider med både hydrofila och hydrofoba egenskaper) placeras i ett vattenmiljö, tenderar de att ordna sig så att deras hydrofoba delar samlas tillsammans och skapar en hydrofob kärna, medan deras hydrofila delar riktas utåt mot det vattenfyllda miljön. Detta resulterar i formationen av lipiddubbelmembranet som omsluter den vattenfyllda kaviteten.

Liposomer är användbara inom medicinen eftersom de kan användas för att leverera läkemedel till specifika celler eller vävnader i kroppen. Hydrofila läkemedel kan placeras inuti den vattenfyllda kaviteten, medan hydrofoba läkemedel kan integreras direkt i lipiddubbelmembranet. På detta sätt kan liposomer hjälpa till att skydda läkemedlet från nedbrytning och förbättra dess biotillgänglighet, vilket kan leda till en ökad effektivitet och minskade biverkningar.

Liposomer används också inom forskningen för att studera cellyta och signaltransduktion, eftersom de kan användas som modellsystem för cellmembranet.

En läkemedelsbärare, även kallad en formulering eller en dosageform, är ett preparat som används för att leverera ett aktivt läkemedel till en patient. Bäraren kan vara i olika former beroende på läkemedlets art och hur det behöver tas in i kroppen. Några exempel på läkemedelsbärare är tabletter, kapslar, salvor, lozenges, droppar, injektionsvätskor och transdermala patchar.

Läkemedelsbäraren innehåller ofta olika typer av hjälpämnen som hjälper till att stabilisera, konservera eller förbättra läkemedlets verkan, absorption, distribution och eliminering i kroppen. Dessa hjälpämnen kan vara exempelvis fyllmedel, bindemedel, smakstoff, konserveringsmedel, färgämne och dispersionsmedel.

Det är viktigt att utforma en lämplig läkemedelsbärare eftersom det kan påverka läkemedlets säkerhet, effektivitet och hur länge det behåller sin verkan.

Fosfatidylkoliner är en typ av lipidmolekyler som förekommer naturligt i cellmembran hos levande organismer. De är en undergrupp av fosfolipider och har en kolesterolik struktur med två fettsyror som är bundna till ett glycerolmolekyl, tillsammans med en kolin-grupp som sitter på den tredje positionen av glycerolen.

Fosfatidylkoliner har viktiga funktioner i cellmembranet, bland annat hjälper de till att ge membranet struktur och flexibilitet, samt är involverade i celldelning och signalering mellan celler. De förekommer också rikligt i lipoproteiner som transporterar kolesterol och andra lipider i blodomloppet.

Abnorma nivåer av fosfatidylkoliner kan vara associerade med vissa sjukdomstillstånd, såsom neurologiska störningar och leverförändringar.

Fosfatidyletanolamin (PE) er en type fosfolipid som er en viktig komponent i cellemembranene til alle levende celler. PE utgjør om lag 20-30% av membranlipidene i eukaryote celler og er særlig rik i mitokondrier og ytre membranen til endosomane og lysosomane.

PE har en glycerolbakgrunn med to fedtsyrekedjor bundet til karbon 1 og karbon 2, og en fosfatgruppe bundet til karbon 3. På den andre side av fosfatgruppen finnes et aminogrupppe som kan være forbindet med en ethanolamin-grupp (som PE) eller en kolin-grupp (for å forme fosfatidylkolin).

PE spiller en viktig rolle i cellemembranstabiliteten, membrantransport og signaloverføring. Det kan også være involvert i apoptose (programmert celledød) og autofagi (et intracellulært nedbrytningsprosess).

Polyethylene glycols (PEG) är en grupp av syntetiska, vattenlösliga polymerer som består av monomeren etylenoxid. De har en varierande molekylär vikt och används inom medicinen som excipient i läkemedel för att förbättra deras löslighet, stabilitet och biodistribution. PEG kan också användas som aktiv ingrediens i form av pegylering av protein- eller kolhydratpreparat för att förlänga deras halveringstid i kroppen. Dessutom har PEG visat sig ha potential inom området läkemedelsutleverans, exempelvis som en del av nanopartiklar eller liposomer.

Ett läkemedelsadministrationssystem (LAS) är ett datorsystem som används för att hantera, spåra och kontrollera administrationen av läkemedel till patienter, särskilt inom sjukvården. Detta inkluderar ofta funktioner för att dokumentera patientinformation, skapa och hantera medicinska order, övervaka läkemedelsbehov och inventering, och generera rapporter och analyser. Läkemedelsadministrationssystem används vanligen i kombination med elektroniska patientjournaler och andra datorsystem inom sjukvården för att underlätta säkerheten, effektiviteten och kvaliteten av läkemedelsbehandlingar.

Fosfolipider är en typ av lipider som består av en glycerolmolekyl med två fettsyror bundna till kolatomerna i mitten och en fosfatgrupp bundet till den tredje kolatomen. Fosfatgruppen kan esterifieras med olika alkoholer, vilket ger upphov till olika typer av fosfolipider. De två fettsyrorna kan vara lika eller olika varandra och variera i längd och grad av påladdning.

Fosfolipider är en viktig komponent i cellmembranen, där de bildar en dubbellager som skapar en semipermeabel barriär mellan cellens inre och yttre miljö. Den hydrofoba delen av fosfolipiden består av fettsyrorna, medan den hydrofila delen består av fosfatgruppen. Denna uppbyggnad gör att fosfolipider kan bilda en lipidbilaga som är viktig för cellens struktur och funktion.

I medicinen kan 'partikelstorlek' referera till storleken på små partiklar, särskilt inom kontexten för läkemedel och andra terapeutiska behandlingar. Partikelstorleken kan ha en betydande effekt på hur ett läkemedel agerar inuti kroppen, inklusive dess absorption, distribution, metabolism och eliminination.

Partikelstorleken mäts vanligtvis i mikrometer (µm) eller nanometer (nm). I vissa fall kan partikelstorleken variera över ett brett intervall, vilket kan resultera i en heterogen population av partiklar.

Exempel på terapeutiska behandlingar där partikelstorlek är viktig inkluderar inhalationssteroider för astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD), nanopartikelbaserade läkemedel och liposomalt encapsulerade läkemedel.

I slutändan kan en korrekt kontrollerad partikelstorlek förbättra effektiviteten och säkerheten hos ett läkemedel, vilket kan leda till bättre kliniska resultat för patienter.

'Katjon' är ett begrepp inom elektrochemien och betecknar en jon som bär en positiv laddning. Denna term används ofta inom medicinen när man diskuterar olika former av behandlingar, till exempel hemodialys, där katjoner kan balanceras eller ersättas för att korrigera elektrolytbalansen hos en patient.

Exempel på vanliga katjoner inkluderar natrium (Na+), kalium (K+), kalcium (Ca2+) och magnesium (Mg2+). Dessa joner är viktiga för olika cellulära funktioner i kroppen, såsom muskelkontraktion, nervimpulsöverföring och hjärtfunktion.

Fosfatidylseriner är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembranet hos levande väsen, inklusive människor. Det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent av cellytan, speciellt i hjärnan där det spelar en roll i signalering och kommunikation mellan neuroner. Fosfatidylseriner deltar också i regleringen av cellcykeln, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponsen.

Chemiskt sett består fosfatidylseriner av en glycerolbacke med två fettsyror bundna till kolatomerna C1 och C2 och en fosfatgrupp och serinaminosyra bundna till kolatom C3. Den negativt laddade fosfat- och seringruppen är riktad in mot cellens cytosol, medan de två fettsyrorna utgör den hydrofoba ytan som är vänd utåt i vätskefasen.

Fosfatidylseriner kan också användas som ett markör för celldöd och stress, eftersom det under vissa omständigheter kan bli exponerat på cellens yta under apoptos eller när cellmembranet är skadat. Detta upptäcks fenomen har potentialen att användas som en markör för att identifiera och undersöka sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

Fluoresceiner är ett fluorescerande ämne som används som markör i diagnostiska tester, särskilt inom oftalmologi och urinanalys. Det är en gul kemisk förening som absorberar ljus vid violetta våglängder (kring 390-490 nm) och emitterar det i form av grönaktigt ljus (kring 510-530 nm).

I oftalmologi används fluorescein ofta som en del av Fluorescein angiografi, ett undersökningsmetod där fluoresceinet injiceras i blodomloppet och sedan följs med hjälp av en specialkamera för att studera blodflödet i ögat. Detta kan användas för att detektera skador på näthinnan, retinavaskulär sjukdom eller andra ögonrelaterade problem.

I urinanalys används fluoresceiner ofta som en del av dipsticktest där en teststrecka doppas i urinen för att upptäcka närvaron av protein, blod eller glukos. När fluoresceinet kommer i kontakt med dessa substanser kommer det att lysa upp under ultraviolett ljus, vilket indikerar en positiv testresultat.

Clodronate (klodronsyra) är ett bisfosfonat som används inom medicinen. Det är ett medel som minskar nedbrytningen av benvävnad och används bland annat för att behandla osteoporos, tumörrelaterade skelettkomplikationer samt hyperkalcemi (förhöjda värden kalcium i blodet) orsakad av cancer. Clodronate fungerar genom att reducera aktiviteten hos celler som bryter ner benvävnaden, så kallade osteoklaster. Preparatet ges vanligen som tabletter eller intravenös infusion.

"Double lipid storage" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock tolkas som två separata lipida lagringar eller möjligen en anomali där två lipiddroppar är förenade i samma cell. Lipider är en grupp organiska molekyler som inkluderar fett, vax och kolesterol. De lagras ofta i cellsamlingar kallade lipiddroppar, som används som energireserv och för att underlätta cellytor. I medicinska sammanhang kan abnormala lipidlagringar vara associerade med sjukdomar såsom metabola störningar eller neurodegenerativa tillstånd.

1,2-Dipalmitoylfosfatidylkolin (DPPC) er en type lecithin som er en viktig komponent i biologiske membraner, særlig i lungene. Det er en fosfolipid med to palmitinsyre kjeder (palmitoyl) som er bundet til en glycerolbakken sammen med en kolinhodegruppe. DPPC er viktig for stabilisering av cellemembranen og regulerer også membranens flytende faseovergangstemperatur (Tm).

"Unilamellära liposomer" är en typ av liposom, som är en sorts vesikel gjord av en dubbel lipidmembran. "Unilamellära" betyder att det finns en enda lipidbilaga runt varje vesikel. Den inre och yttre lipidbilagan är uppbyggda av fosfolipider, som har en hydrofil (vattenlöslig) huvudgrupp och en hydrofob (oljelöslig) svans. På grund av den amfifila strukturen tenderar fosfolipider att spontant formera dubbla skikt i vattenmiljöer, vilket resulterar i bildandet av liposomer.

Unilamellära liposomer används ofta inom forskning och medicin på grund av deras förmåga att transportera både hydrofoba (oljelösliga) och hydrofila (vattenlösliga) substanser. De kan också användas som en kontroll för att studera cellyta, eftersom de kan fusionera med cellmembranet och släppa in sin innehållslösning i cellen.

Läkemedelshållbarhet, eller medicinal preservation, är ett begrepp som beskriver hur väl ett läkemedel bevaras under lagring och distribution. Det inkluderar förmågan att behålla sin kvalitet, effektivitet och säkerhet under förutbestämda lagringsförhållanden, såsom temperatur, fuktighet och ljusexponering, över en specificerad period av tid.

Enligt World Health Organization (WHO) definieras läkemedelshållbarhet som "den förmågan hos ett läkemedel att fortfarande uppfylla sina specifierade kvalitetskrav under förutbestämda lagringsförhållanden och under en angiven tidslimit". Denna definition inkluderar både stabilitet och kompatibilitet av ett läkemedel.

Stabilitet avser förmågan hos ett läkemedel att inte försämras i kvalitet, effektivitet eller säkerhet under lagring och användning under en specificerad tid. Kompatibilitet avser förmågan hos olika komponenter i ett läkemedel, såsom aktiva substanser, excipienter och tillsatsämnen, att fungera tillsammans utan att försämras eller orsaka skada.

Läkemedelshållbarhet är viktigt för att garantera att patienter får tillgång till säkra och effektiva läkemedel, samt för att minimera spill och minska kostnader relaterade till överflödig produktion och distribution.

Proteolipider är ett slags molekyler som består av en protein- och en lipiddel. De förekommer naturligt i cellmembran hos levande organismer, inklusive människor. Proteolipider har viktiga funktioner för cellernas struktur och funktion, till exempel kan de vara involverade i signaltransduktion och cellytiska processer som energiomsättning och celldelning. Dessutom har proteolipider visat sig ha potential som terapeutiska mål för behandling av olika sjukdomar, till exempel neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Kolesterol är ett fettylt lipidmolekyll som förekommer naturligt i djurceller. Det är en viktig komponent till cellmembranen och används också för att producera hormoner, vitamin D och gallsyror.

Kroppen behöver kolesterol för att fungera korrekt, men för höga nivåer av kolesterol i blodet kan öka risken för hjärt-kärlsjukdomar, som hjärtinfarkt och stroke. Det finns två huvudsakliga typer av kolesterol: LDL (lågdensitetslipoprotein), som också kallas "dåligt kolesterol", och HDL (högdensitetslipoprotein), som kallas "gott kolesterol".

Trots att kolesterol är ett viktigt ämne för kroppen, kan för höga nivåer av LDL-kolesterol i blodet orsaka plackbildningar i artärernas inre väggar, vilket kan leda till åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar. HDL-kolesterol hjälper istället till att transportera överskottet av kolesterol från celler till levern, där det bryts ned och utsöndras ur kroppen.

Samtliga människor behöver regelbundna blodprover för att kontrollera sina kolesterolvärden och hålla sig undan riskerna för höga kolesterolnivåer. En läkare kan ge råd om livsstilsförändringar, som träning, hälsosam kost och viktminskning, samt eventuellt medicinering för att hjälpa till att sänka kolesterolnivåerna.

Membranlipider refererar till de lipider (fettliknande molekyler) som är en viktig komponent i cellmembranen hos levande organismer. De två huvudsakliga typerna av membranlipider är fosfolipider och glykolipider.

Fosfolipider består av en hydrofil (vattenavvisande) fosfatgrupp och två hydrofoba (vattenavstötande) fettsyror som tillsammans bildar en dubbel lagerstruktur i cellmembranet. Denna struktur möjliggör för membranen att vara selektivt permeabel, vilket innebär att vissa molekyler kan diffundera genom membranen medan andra inte kan göra det.

Glykolipider är liknande fosfolipiderna men har en sockergrupp kopplad till fosfatgruppen istället. De förekommer i mindre utsträckning än fosfolipider och spelar en viktig roll i cellytanternas interaktioner med varandra och med omgivningen.

Membranlipider är också involverade i cellsignalering, cellytors funktion och andra viktiga cellulära processer.

Läkemedelsberedning kan definieras som den process där ett eller flera råvaror (aktiva substanser) och/eller färdiga läkemedel kombineras, formas, tillförs speciella egenskaper eller paketeras för att skapa en individuell dos eller formulering av ett läkemedel, specialdesignad för en viss patient eller grupp av patienter med specifika medicinska behov. Detta kan ske i en apotek, sjukhus, klinik eller under kontrollerade laboratorieförhållanden. Beredningarna kan vara i form av tabletter, kapslar, lösningar, suspensioner, emulsioner, salvor, krämer och andra farmaceutiska former beroende på patientens preferens, läkemedelsformulering och administrationsväg.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Membranfusion är en medicinsk behandlingsmetod där en patient ges en infusion av frisatta, intakta cellmembran från blodceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta skadade eller funktionshindrade cellmembran hos patienten och förbättra deras cellulära funktioner.

I klinisk praktik används oftast artificiella membran, till exempel liposomer, som är särskilt framställda för att efterlikna naturliga cellytor. Dessa membran kan lastas med olika substanser, såsom läkemedel eller näringsämnen, innan de införs i patienten.

Membranfusion används ofta som en del av behandlingen för allvarliga sjukdomar och skador, till exempel vid sepsis, multiorgansvikt, trauma eller efter kemoterapi. Den kan hjälpa till att minska inflammation, öka cellmembranens stabilitet och förbättra cellytors funktion.

Ammoniakföreningar, även kända som ammoniumsalter, är komplexer mellan ammoniak (NH3) och syror. Ammoniak kan agera som en base och reagera med en syra för att bilda ett ammoniakförening. I vattenlösningar existerar ammoniakföreningen ofta i jämviktsförhållande med den fritt syrade formen. Ett exempel på en ammoniakförening är ammoniumklorid (NH4Cl), som bildas när ammoniak reagerar med saltsyra.

Den medicinska betydelsen av ammoniakföreningar är främst relaterad till deras förekomst i kroppen och deras potential att påverka hälsa och sjukdom. Ammoniakföreningar kan bildas som ett resultat av normal metabolism, särskilt vid nedbrytningen av aminosyror i levern. Normala värden för ammoniak i blodet är mycket låga, men högre nivåer kan vara skadliga och orsaka en neurologisk störning som kallas hepatisk encefalopati. Detta kan inträffa vid levercirros eller andra leverrelaterade sjukdomar, då levern inte kan bryta ner ammoniak till en icke-skadlig form så effektivt.

Fosfatidylglyceroler är en typ av fosfolipid som förekommer i celldelar och biologiska membran. Den består av två fettsyror som är bundna till en glycerolmolekyl, med en fosfat- och en glycerolgrupp. Fosfatidylglyceroler spelar en viktig roll i celldelningen, energiomsättning och som en del av lipopolysackarider i yttre membran hos grampositiva bakterier.

"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.

I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

Mikrokalorimetri är en metod för att mäta små värmemängder (typ på nanogramsnivå) som frigörs eller absorberas vid kemiska reaktioner, fysiologiska processer eller biokemiskareaktioner. Denna teknik används ofta inom forskning för att studera exotermiska och endoterma processer i en rad olika sammanhang, till exempel vid analys av en persons basal metabolism, studier av proteiner och enzymer, polymerkemi och mikrobiologi.

Det finns två huvudsakliga typer av mikrokalorimetri: differentialskanning (DSC) och isoterisk titrationskalorimetri (ITC). Differentialskanning kalorimetri jämför värmeflödet genom ett prov med värmeflödet genom en referens under en uppvärmnings- eller nedkylningsprocess. Isoterisk titrationskalorimetri mäter den värmeeffekt som orsakas av en kemisk reaktion när två ämnen successivt tillsätts varandra i en termostatiserad cell under konstant temperatur.

Mikrokalorimetri är användbar inom forskning och utveckling inom områden som läkemedelsforskning, materialvetenskap, polymerer, kemi, biokemi, miljöstudier och livsmedelsindustri.

Dimyristoylfosfatidylkolin (DMPC) er en type fosfolipid som forekommer naturlig i levende celler. Det består av to myristoysyre kjedebiter, en fosfatgruppe og en kolinheadegruppe. DMPC er ofte brukt i forskning på grunn av sin enkle molekylstruktur og dens høye smeltepunkt etter sammenbuilding i liposomer eller biologiske membraner.

Kardiolipiner är en typ av fosfolipider som primärt förekommer i mitokondrier, de cellulära organellerna som är involverade i cellens energiproduktion. Kardiolipiner utgör ungefär 10-20% av mitokondriens lipidhalt och har en unik kemisk struktur med två fosfatgrupper och fyra fettsyror, ofta inklusive linolsyra.

Dessa lipider är viktiga för mitokondriernas funktion och struktur, särskilt när det gäller elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering, två processer som genererar ATP (adenosintrifosfat), cellens energikälla. Forskning har visat att kardiolipiner också är involverade i celldöd (apoptos) och celldelning (mitos).

Abnormaliteter i kardiolipinmolekyler har associerats med diverse sjukdomar, särskilt hjärt-kärlsjukdomar som hjärtsvikt och ischemisk hjärtkärlssjukdom. Vissa studier har också visat att mutationer i gener relaterade till kardiolipinsyntes kan orsaka mitokondriella sjukdomar.

'Fetter' är inget etablerat medicinskt begrepp eller diagnos. Det kan möjligen syfta på vissa medicinska tillstånd som involverar ökat fett, såsom fetma (obesitas) eller olika former av läckage (lipodystrofi), men det finns inget officiellt accepterat sätt att använda termen inom medicinen.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Doxorubicin är ett läkemedel som tillhör en grupp kallad antineoplastiska medel, och är specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligtvis i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, leukemi och lymfom.

Doxorubicin fungerar genom att hindra cellers förmåga att dela sig och växa, vilket är en nödvändig process för att cancersceller ska kunna växa och sprida sig i kroppen. Det gör detta genom att binda till DNA i cellkärnan och störa dess funktion, vilket orsakar skada på cellens DNA och kan leda till apoptos (programmerad celldöd).

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och används ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Doxorubicin kan dock ha allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt, levertoxicitet och lägre andelen vita blodkroppar, varför det vanligtvis begränsas till en viss dos per patient under deras livstid.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

'Frystorkning' (engelska: "Cryosurgery") är en medicinsk behandlingsmetod där lägre temperaturer används för att förstöra abnorma eller skadade celler i kroppen. Detta görs vanligtvis genom att frysa ut cellerna med hjälp av ett kylmedel, såsom kväveånga (-196°C), till en temperatur som är dödlig för cellerna.

Frystorkning används ofta för att behandla olika former av cancer, såsom hudcancer och prostatacancer, men det kan även användas för att behandla andra medicinska tillstånd som ärrbildningar och ögonproblem. Under behandlingen appliceras kylmedlet på eller nära den skadade cellen eller tumören, vilket orsakar isbildning i cellerna och en efterföljande celldöd.

Det är viktigt att notera att frystorkning inte alltid är en kurativ behandling, men det kan vara ett effektivt sätt att minska smärta, blödningsrisk och tumörstorlek. Behandlingen kan även användas i kombination med andra typer av cancerbehandlingar, såsom strålterapi och kirurgi.

En frysfraktur är en skada orsakad av extrem kyla, där vävnaden fryser och blir stel, vilket kan leda till att benet eller andra delar av kroppen bryts sönder när individen utsätts för en plötslig belastning. Detta händer vanligtvis vid mycket låga temperaturer, under -50°C. Frysfrakturer är ovanliga, men de kan förekomma hos personer som utsätts för extrem kyla under långa tider, såsom utomhusarbetare, militärpersonal eller personer som deltar i extremsport på höga breddgrader. Symptomen på en frysfraktur innefattar smärta, svullnad, skiftningar i hudfärgen och känselbortfall i det drabbade området. Behandlingen av en frysfraktur består oftast av smidig fastsättning och gradvis mobilisering, samt behandling av eventuella komplikationer såsom frostskador eller infektioner.

'Membranfluiditet' refererer til hvor nemt eller vanskeligt det er for molekyler og ioner å bevege seg gjennom cellemembranen. Cellemembranen består av to lag lipider, som i roe har en hydrofob (vannavvisende) egenskap. Dette betyr at lipidlagene ikke lar vannløselige substanser passiere gjennom dem selv. Derimot, cellemembranen inneholder også proteiner som kan fungere som kanaler eller pumper for å lette passage av bestemte molekyler og ioner gjennom membranen. Membranfluiditeten vil da være en indikator på hvor fleksibel lipidlaget er, og hvor lett proteinerne i membranen kan rotere eller bevege seg.

Høy membranfluiditet betyr at lipidlaget er mer fleksibelt og at proteiner i membranen let kan bevege seg og endre konformasjon, noe som kan føre til en lettere passage av molekyler og ioner gjennom membranen. Lav membranfluiditet betyr at lipidlaget er mindre fleksibelt og at proteiner i membranen har vanskeligheter med å bevege seg og endre konformasjon, noe som kan føre til en vanskeligere passage av molekyler og ioner gjennom membranen.

Membranfluiditeten kan påvirkes av forskjellige faktorer, blant annet temperatur, sammensetningen av lipider i membranen og nivåene av kolesterol i membranen. Forstyrrelser i membranfluiditeten kan være involvert i ulike sykdomme, for eksempel demens, alzheimers sykdom, Parkinsons sykdom og kraftigere infeksjoner.

Nanokapslar är extremt små, höljen som kan användas för att transportera och skydda diverse substanser, till exempel läkemedel, näringsämnen eller bioaktiva molekyler. De har en diameter på mellan 1-1000 nanometer (en miljarddels meter) och består ofta av organiska material som lipider, proteiner eller polymerer. Nanokapslarnas lilla storlek och speciella egenskaper gör dem intressanta inom områdena läkemedelsutveckling, diagnostik och nanoteknologi.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

Farmaceutisk kemi, også kendt som medicinal kemi, er et forskningsområde der ligger på grænsen mellem kemi og medicin. Disciplinen beskæftiger sig med at forstå de kemiske processer der styrer udviklingen, produktionen og virkningen af lægemidler.

Farmaceutisk kemi dækker over en bred vifte af emner, herunder syntese af nye lægemiddelkandidater, opklaring af deres molekylære mekanismer og farmakologiske egenskaber, design af optimale farmaceutiske formuleringer samt studier af absorption, distribution, metabolisme og ekskretion (ADME) af lægemidler i kroppen.

Formålet med farmaceutisk kemi er at udvikle sikkere og effektive lægemidler, der kan anvendes til forebyggelse, diagnostik og behandling af sygdomme. Disciplinen spiller en central rolle i udviklingen af nye terapeutiske strategier og er et vigtigt redskab i kampen mod sygdomme verden over.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

I en medicinsk kontext är en konstgjord membran en syntetisk barriär som skapas för att efterlikna eller ersätta en naturlig biologisk membran i kroppen. Dessa konstgjorda membran kan tillverkas från en rad olika material, inklusive polymerer och keramik, beroende på deras ändamål och användningsområde.

Exempel på konstgjorda membran inkluderar:

1. Dialysmembran: Används i dialysbehandlingar för att ersätta några av njurarnas funktioner genom att filtrera skadliga ämnen och vätskor från blodet.

2. Konstgjorda lungor: Används som en temporär lösning för patienter med respirationssvikt, där konstgjorda membran används för att gasutbyte sker mellan blodet och omgivande luft.

3. Konjunktivala membran: Används vid ögonkirurgi för att ersätta den transparenta ytan som täcker ögats främre del, konjunktiva.

4. Hjärtklaffprotesmembran: Används vid hjärtkirurgi för att ersätta defekta eller skadade hjärtklaffar.

5. Konstgjorda hud: Används som ett tillfälligt skydd för sår och brännskador när det naturliga hudlagret är skadat eller förstört.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

"Miceller" är en medicinsk term som refererar till små, sfäriska klumpar av molekyler som bildas i vattenlösningar. Dessa miceller består av en hydrofob (vattengissande) del och en hydrofil (vattenlöslig) del. Hydrofoba substanser, såsom fettlösliga vitaminer eller läkemedel, kan lösas upp i den inre delen av micellen, medan den yttre, hydrofila delen interagerar med det vattenbaserade miljön. På så sätt underlättar miceller transporterandet och beredskapen av vissa läkemedel i kroppen.

Tuftsin är ett peptidfragment som bildas när immunglobulin G (IgG) proteinet delas upp i kroppen. Tuftsin består av fyra aminosyror – tyrosin, treonin, prolin och arginin – och spelar en viktig roll för att aktivera och reglera vissa aspekter av immunförsvaret. Det gör detta genom att stimulera vita blodkroppar som neutrofiler och makrofager, vilket hjälper till att eliminera främmande ämnen som bakterier och virus från kroppen. Tuftsin har också visat sig ha potentialen som ett terapeutiskt verktyg för att behandla olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer.

Fluorescensspektrometri är en typ av spektroskopi som används för att studera fluorescens, ett optiskt fenomen där ett material absorberar ljus av en viss våglängd och sedan sänder ut ljus av en lägre energi (och därmed en högre våglängd) som det har absorberat.

I en fluorescensspektometri-uppmättning lyser materialet upp med ett känt, monokromatiskt ljuskällor (till exempel en laser eller en lamp med en snäv våglängdsutbredning). Materialet absorberar då ljuset och exciteras till ett högre energetiskt tillstånd. När materialet sedan svalnar ner till grundtillståndet avges det exciterade ljuset som fluorescens.

Fluorescensspektrometern mäter den resulterande fluorescensens intensitet och våglängd, vilket ger upphov till ett spektrum som kan användas för att identifiera och kvalitativt och kvantitativt bestämma olika substanser i ett prov.

Fluorescensspektrometri är en mycket känslig metod och används inom många områden, till exempel inom kemi, biologi, medicin och miljöskydd för att detektera och analysera olika substanser.

Nanomedicin är ett tvärvetenskapligt område som kombinerar insikter och tekniker från nanoteknik, biologi, kemi och medicin för att utveckla nya metoder och verktyg för att förbättra prevention, diagnostik och behandling av sjukdomar. I nanomedicinen arbetar man med material och strukturer på nanoskalan, det vill säga mellan 1-100 nanometer (en nanometer är en miljarddels meter), för att utforma till exempel nanopartiklar, nanotuber eller liposomer som kan användas inom medicinen. Dessa nanoskaliga strukturer kan ha unika egenskaper jämfört med sina motsvarigheter på makroskalan och kan användas för att transportera läkemedel, proteiner eller gener direkt till specifika mål i kroppen, till exempel cancerceller. På så sätt kan man öka effektiviteten och minska biverkningarna hos vissa behandlingar.

'Pharmaceutical vehicles' is not a widely recognized or formally defined term in medical or pharmaceutical sciences. However, it is possible that the term may refer to 'drug delivery systems' or 'carriers' that are used to enhance the efficacy and safety of drugs by improving their bioavailability, stability, and targeted distribution within the body.

These carriers can be made up of various materials such as liposomes, nanoparticles, micelles, dendrimers, or polymeric systems that encapsulate or conjugate with drugs to protect them from degradation, enhance their solubility, and prolong their circulation time in the body.

The use of pharmaceutical vehicles has gained significant attention in recent years due to their potential to improve drug therapeutic outcomes, reduce side effects, and enable the delivery of drugs that are otherwise difficult to administer or have poor pharmacokinetics.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

I medicinsk kontext, refererar "ytegenskaper" (på engelska: "physical properties") vanligtvis till de observerbara karaktäristika hos ett biologiskt material eller en substans, som kan inkludera färg, lukt, smak, konsistens, densitet, hårdhet, ljusbrytning, ledningsförmåga för elektricitet, etc.

Ytegenskaperna kan vara viktiga att ta hänsyn till när man diagnostiserar eller behandlar sjukdomar, eftersom de kan ge information om vilka substanser eller material som finns i en patient's kropp, hur de beter sig under olika förhållanden, och hur de påverkas av olika terapeutiska interventioner.

Exempelvis, färgen på en persons urin kan ge information om deras hydratationsnivå eller om förekomsten av blod i urinen. Smaken och luften hos en persons andedräkt kan vara viktiga tecken på underliggande sjukdomar, som diabetes eller lungsjukdomar. Konsistensen hos en persons slemhinnor kan ge information om deras allmänna hälsostatus och om förekomsten av inflammation eller infektion.

Enkelomättade fettsyror, även kända som omega-6 fettsyror, är en typ av essentiella fettsyror som kan inte syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. De är mycket viktiga för att underhålla hälsa och vävnadsfunktioner i kroppen.

De enkelomättade fettsyrorna har en enkel kemisk bindning mellan kolatomerna, vilket gör dem lätta att oxidera och användas som energikälla. De är också viktiga för att producera eicosanoider, som är signalmolekyler som hjälper till att reglera immunförsvaret, inflammation och blodkoagulering.

Exempel på enkelomättade fettsyror inkluderar linolsyra (LA) och arachidonsyra (AA). LA är den vanligaste enkelomättade fettsyran i västra dieten och hittas i matvaror som solrosolja, sojabönor och majs. AA finns naturligt i kött, ägg och mjölkprodukter.

Det är viktigt att ha en balans mellan intaget av enkelomättade fettsyror och fleromättade fettsyror (omega-3), eftersom för högt intag av enkelomättade fettsyror kan leda till inflammation och ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar.

Lecitin (alternativt stavat cholinlecithin) är ett naturligt förekommande lipid som innehåller fett, vatten och kolesterol. Det finns i alla levande celler och är viktigt för att hjälpa till med bland annat emulsion av fetter i vatten, cellytorna och signalöverföringen mellan nervceller. Lecitin kan extraheras från animaliska källor som äggula eller från växter som sojabönor. Det används också kommersiellt inom livsmedelsindustrin som emulgeringsmedel och i dietary supplements för att sänka kolesterolnivåer.

Nanoparticles är partiklar med minst en dimension som är mindre än 100 nanometer (nm). De kan vara mycket små, icke-organiska eller organiska materialpartiklar och har unika fysikaliska och kemiska egenskaper på grund av sin lilla storlek. Nanopartiklarna används inom en rad olika områden, till exempel medicin, elektronik och miljöteknik. I medicinen kan nanopartiklar användas för att leverera läkemedel till specifika celler eller vävnader i kroppen.

En fokal infektion är en infektion som begränsar sig till ett specifikt, lokalt område i kroppen. Det kan orsakas av olika mikroorganismer, såsom bakterier, virus eller svampar. Exempel på fokal infektion inkluderar en lunginflammation (bronkit), en blåsläkareinflammation (pyelonefrit) och en halsfluss (faryngit). Behandlingen för en fokal infektion beror på orsaken, men kan innebära antibiotika, antivirala eller antimykotiska läkemedel.

Antibiotika används ofta som en preventiv behandling under cancerterapi, då patienten ofta har ett särskilt utsatt immunförsvar på grund av sjukdomen och/eller behandlingen. Syftet är att förhindra infektioner som kan uppstå som en komplikation till cancerbehandlingen, såsom kemoterapi eller strålbehandling.

Antibiotika är en grupp av läkemedel som används för att behandla bakterieinfektioner. De fungerar genom att döda eller hämma tillväxten hos bakterier. Det finns många olika typer av antibiotika, och de väljs ut beroende på vilken typ av bakterie som orsakar infektionen.

I samband med cancerterapi kan antibiotika ges prophylaktiskt (förebehandling) för att förhindra infektioner, eller som behandling om en infektion uppstår. Det är viktigt att använda antibiotika på rätt sätt och inte överanvända dem, eftersom det kan leda till resistens hos bakterier.

I medicinsk terminologi kan "antibiotika vid cancerterapi" definieras som:

"Användning av antibiotika som en del av behandlingen av cancerpatienter under kemoterapi eller strålbehandling, för att förebygga eller behandla bakterieinfektioner."

Glykolipider är en typ av molekyler som består av en fettsyra som är kovalent bundet till en kolhydratkedja. Denna typ av molekyler finns naturligt i cellytorna hos levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat att agera som receptorer för signalsubstanser och att bidra till cellens struktur och funktion. Glykolipider delas vanligen in i fyra kategorier baserat på den kolhydratkedja de innehåller: glykosfingolipider, globosider, gangliosider och neutrala glykolipider.

"Ytaktiva medel" är en benämning inom farmakologi och medicin som används för att beskriva läkemedel som verkar genom att påverka cellmembran eller ytor på celler istället för att verka intracellulärt, det vill säga inne i cellerna. Dessa medel verkar genom att påverka receptorer, kanaler eller enzymer på cellens yta. Exempel på ytaktiva medel är läkemedel som används för att behandla smärta, inflammation och allergier, såsom icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID) och antihistaminer.