Glomerulonefrit i förening med den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus. Histologiskt delas lupusnefrit in i 6 klasser: klass I-normala glomeruli; klass II-endast mesangiala förändringar; klass III-fokal segmenterad glomerulonefrit; klass IV-diffus glomerulonefrit; klass V-diffus membranös glomerulonefrit; och klass VI-framskriden skleroserande glomerulonefrit.
Njurinflammation, eller pyelonefrit, är en infektion i urinvägarna som har spridit sig till njuren. Den orsakas vanligtvis av bakterier som har färdats upp från urinblåsan genom urinledare till njurarna. Njurinflammation kan också uppstå när bakterier sprider sig via blodomloppet till njuren. Symptomen på njurinflammation kan inkludera smärta i ryggen eller sidan, feber, trötthet, illamående och kräkningar, samt smärta eller brännande känsla vid urinering. Behandlingen av njurinflammammation består vanligtvis av antibiotika för att döda bakterierna och lindring av symtom med smärtstillande medel och ökad vätskeintag.
En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.
En underordnad musstam som är genetiskt predisponerad för ett systemiskt lupus erytematosus-syndrom, kliniskt likt sjukdomen hos människa. Det har konstaterats att dessa möss har en mutation i fas-genen. Möss av denna stam är också värdefulla modeller för undersökning av beteende- och kognitiva defekter vid autoimmuna sjukdomar, samt effekter av immundämpande medel.
"NZB möss är en inavlad musstam som bär genetiskt betingad autoimmunitet och utvecklar lupusnefrit (SLE) vid ungefär sex månaders ålder, används vanligen i forskning för att studera sjukdomens orsaker och potentiala behandlingsmetoder."
Glomerulärt inflammatoriskt tillstånd, beroende på antigen-antikroppsreaktion, med leukocytinfiltration och celltillväxt i glomeruli.
En anhopning av inkapslade kapillärkärl som utgår från varje njurkanal och hålls samman av bindväv.
Proteinuria är ett medicinskt tillstånd där det uppmätts ogivna mängder protein i urinen, vanligtvis mer än 300 milligram per dag. Det kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i njurarna, som exempelvis nefrotiskt syndrom, glomerulonefrit eller diabetes. Proteinurin kan också förekomma vid högt blodtryck och hjärtsvikt. I vissa fall kan proteinurin vara asymptomatisk och upptäckas vid en rutinmässig urinalys.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.
Mycophenolic acid (MFA) is a medication used in transplantation to prevent rejection of the transplanted organ. It works by suppressing the immune system, specifically by inhibiting an enzyme called inosine monophosphate dehydrogenase (IMPDH), which is needed for the proliferation of T and B lymphocytes, key players in the immune response. This results in a reduced ability of the body to mount an immune response against the transplanted organ, thereby reducing the risk of rejection. Mycophenolic acid is available in several formulations, including mycophenolate mofetil and mycophenolate sodium.
En kronisk glomerulonefrit vars histologiska kännetecken är tillväxt av mesangialceller, ökning av mesangiets massa och förtjockning av filtreringsnystanets kapillärväggar. Förtjockningen förklaras ibland med avsättning av mesangiecytoplasma eller massa mellan kapillärväggens basmembran och endotelskickt. Den indelas ofta i typerna i och II, ibland även III. Patogenesen är inte helt klarlagd, men vissa typer tros involvera immunsystemet, och då särskilt komplementsystemet.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
En glomerulär sjukdom som kliniskt kännetecknas av proteinuri och ibland andra njursyndromsdrag. Histologiskt utmärker den sig genom avlagringar mellan kapillärväggarnas epitelskikt och basmembran och förtjockning av membranet. Ett annat särdrag är utskott i form av taggar i membranet mellan epitelavlagringarna. avlagringarna anses utgöras av antigen-antikroppkomplex.
Delkomponent av komplement 1 (C1) som känner igen och binder till den tunga kedjan hos IgG eller IgM och därmed inleder den klassiska komplementprocessen. Samverkan mellan C1q och immunglobulin aktiverar C1r och C1s. De aktiverade C1r- och C1s-molekylerna avspjälkas från komplexet av C1-hämmare, vilket gör den kollagenliknande regionen av C1q tillgänglig för samverkan med C1q-receptorer på cellmembran.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
6-((1-metyl-4-nitro-1H-imidazol-5-yl)tio)-1H-purin. Ett immunsuppressivt medel som används i kombination med cyklofosfamid och hydroxiklorokin vis behandling av reumatoid artrit. Preparatet är karcino gent.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Ett komplex av antigena proteiner från njurkanalernas borstbräm. Det innehåller i huvudsak två komponenter: LDL-receptorrelaterat protein 2 och LDL-receptorrelaterat proteinassocierat protein. Benämningen hedrar Walter Heymann, som utvecklade en experimentell modell av membranös glomerulonefrit genom att injicera detta antigenkomplex i råttor för att framkalla en autoimmun reaktion.
Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid hormon som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammationer, autoimmuna sjukdomar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducerar symtomen som orsakas av överaktivitet i kroppens försvarssystem. Prednisolon ges vanligen som tablett, men kan också administreras intravenöst eller intramuskulärt beroende på tillståndet och svårighetsgraden hos patienten.
En prekursor till ett alkylerande kvävesenapsbaserat antitumör- och immunsuppressivt medel som måste aktiveras i levern för att bilda den aktiva aldofosfamiden. Det används för behandling av lymfom, leukemier osv. Bieffekten, alopeci (håravfall), har man dragit nytta av för att avlägsna fårpäls. Cyklofosfamid kan dessutom orsaka sterilitet, fostermissbildningar, mutationer och cancer.
Den fjärde komponenten som binds i komplementreaktionsföljden. Det är ett betaglobulin med sedimentationskoefficient 5,5, molekylvikt 185 000 och en serumkoncentration på 1,3 mikrogram/ml. Dess fragment har anafylatoxisk, kemotaktisk och histaminverkan och påverkar glatt muskulatur.
En grupp av sjukdomar framkallade av avsättning av stora lösliga komplex av antigen och antikroppar, med vävnadsskada som följd.
Utbredd, acellulär stödvävnad i form av hinnor mellan epitel och underliggande vävnad och runt glatt muskulatur. Membranet innehåller makromolekylära beståndsdelar såsom kollagen, laminin och sulfater ade proteoglykaner, och har betydelse för elektrolytpassagen.
En kronisk form av kutan lupus erythematosus, i vilken hudförändringarna liknar dem hos den systemiska typen, men där systemiska tecken är sällsynta. Den kännetecknas av förekomst av skiviga hudplack med varierande grad av ödem, rodnad, fjällighet, igensatta hårsäckar och hudatrofi. Utslagen är omgivna av en förhöjd, rodnad kant. Det är främst ansikte och hårbotten som drabbas, men hudutslagen kan vara utbredda.
Ett derivat av prednisolon med liknande antiinflammatorisk verkan.
"Glomerular basement membrane (GBM) refers to the specialized, porous extracellular matrix that separates the glomerular capillary endothelium from the visceral epithelial cells (podocytes) in the kidney's filtration units called glomeruli."
Schoenlein-Henoch Purpura (SHP) är en småbarns sjukdom som kännetecknas av inflammation i små blodkärl, vilket orsakar ett typiskt utseende av purpurfärgade fläckar på huden. SHP är den vanligaste formen av vasculit (inflammation i blodkärlen) hos barn och drabbar ofta barn i åldrarna 2-10 år. Utöver hudutslagen kan sjukdomen även påverka andra organ som njurar, mag-tarmsystem och ledvävnad, vilket kan resultera i symptom som blod i urinen, buksmärtor och ledvärk. SHP är oftast en självläkande sjukdom men i sällsynta fall kan den vara allvarligare och kräva behandling med immunosuppressiva läkemedel eller andra terapier.
'Njurkanaler' refererar till de rörformade strukturerna inne i njuren som transporterar urin från njurbarken till urinblåsan. Dessa kanaler kallas också urinledare eller ureter. Det finns två typer av njurkanaler: det tunna nästan hårliknande rörsystemet inne i njuren som kallas tubuli, och de muskulösa, mer tjockväggiga rör som transporterar urinen från njuren till urinblåsan. Det sistnämnda kan delas upp i två delar: det inre njurkanalen (ureteren) och det yttre njurkanalen (uretra).
En omsättningsprodukt av kreatin; kreatinin bildas när kreatin förlorar sitt vatten och är alltså en anhydrid av kreatin. Det utsöndras med urinen.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Musstammar som framavlats för att ha identiska genotyper med undantag för en skillnad på en enda genplats.
Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
Kronisk form av glomerulonefrit, kännetecknad av återkommande hematuri och en aning proteinuri, och med avlagring av IgA i mesangiet i njurarnas filtreringsnystan. Sjukdomstillståndet är vanligast hos unga män.
En sjukdomsgradsmätning är ett kliniskt instrument eller skala som används för att kvantifiera allvarlighetsgraden eller svårighetsgraden hos en viss sjukdom eller medicinsk tillstånd, genom att mäta olika aspekter av symptom, funktionsnedsättning, komplikationer eller livskvalitet, vilket kan användas för att guida behandling, övervaka behandlingsrespons och prognos.
Den andra komponenten att reagera i komplementföljden. Den är ett betaglobulin med en sedimentationskoefficient på 18,7, molekylvikt 240 000 och en koncentration i serum på 430 mikrogram/ml. C4 aktiveras av komplement 1 och tjänar som receptor för C2.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
Pulstherapie mit Medikamenten bezieht sich auf die Verabreichung von Medikamenten durch eine nicht-invasive Methode, bei der Medikamente mithilfe von Druckwellen in den Blutkreislauf gepumpt werden. Dies wird normalerweise über ein Armband erreicht, das um den Oberarm gewickelt und aufgepumpt wird, um die Blutgefäße vorübergehend zu schließen, bevor der Druck schnell wieder abfällt und die Medikamente in die Blutbahn freigesetzt werden. Diese Methode wird manchmal als ein alternativer Weg zur Injektion oder Infusion von Medikamenten verwendet und kann besonders vorteilhaft für Menschen sein, die eine Angst vor Nadeln haben oder schwer zu injizierende Medikamente erhalten.
Erbjuder en enstaka mening som definierar ärftlig nefrit:
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Autoantikroppar riktade mot fosfolipider. Dessa antikroppar förekommer typiskt hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE), antifosfolipidsyndromet, liknande autoimmuna sjukdomar och vissa i cke-autoimmuna sjukdomar. Också hos friska individer kan de förekomma.
"Njursjukdomar" refererar till sjukdomar eller störningar som drabbar det mänskliga urinväsendet, inklusive njurarna och urinledarna. Detta kan omfatta en bred skala av patologiska tillstånd, från smittsjukdomar och strukturella missbildningar till funktionella störningar och degenerativa sjukdomar. Exempel på njursjukdomar inkluderar glomerulonefrit (inflammation i njurarnas filteren), pyelonefrit (infektion i urinvägarna), njursten, polycystisk njursjukdom och njurcancer.
Behandling med två eller flera läkemedel var för sig för deras sammanlagda effekt.
Förekomst av blod i urinen.
Plasmaferese, även kallat plasmapåverkan eller plasmautbyte, är ett medicinskt ingrepp där en del av patientens blodplasma ersätts med en annan vätska, vanligtvis en kolloidlösning eller albumin. Detta görs genom en process där blodet tas ut från patienten, passerar genom ett centrifugationssystem som separerar plasma från celler, och sedan blandas plasma med den ersättande vätskan innan det returneras till patienten. Plasmaferesen används för att behandla olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar, där onormala antikroppar eller andra substanser i blodplasman orsakar skada på kroppen. Genom plasmaferesen kan man reducera mängden av dessa skadliga substanser och förbättra patientens tillstånd.
Autoimmunitet betecknar en fellaktig immunrespons hos en individ, där kroppens egna celler och vävnader behandlas som främmande ämnen och angripas av det immuna systemet. Detta orsakas av att antikroppar eller T-celler i det immuna systemet förväxlar egna kroppsproteiner med patogener, vilket leder till autoimmunreaktioner som kan skada olika organ och vävnader i kroppen. Autoimmunitet kan leda till sjukdomar såsom reumatoid artrit, diabetes typ 1 och systemisk lupus erythematosus (SLE).
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Det tunna membran som stödjer kapillärkärlslingorna i njurarnas filtreringsnystan. Det är bindväv av mesangialceller, myofibroblaster som är fenotypiskt besläktade med cellerna i blodkärlens glatta muskulatur, fagocyter och den extracellulära, mesangiala massan.
Slutstadiet av kronisk njurfunktionsförsämring. Tillståndet kännetecknas av svår, irreversibel njurskada (mätt med proteinurihalter) och nedsatt glomerulusfiltration, till mindre än 15 ml/min. Dessa patienter är i allmänhet i behov av dialys eller njurtransplantation.
Thrombotic microangiopathies (TMAs) are a group of disorders characterized by the formation of thrombi (blood clots) in the small blood vessels, leading to damage and destruction of the vessel walls and obstruction of blood flow. This results in a constellation of clinical symptoms including thrombocytopenia (low platelet count), microangiopathic hemolytic anemia (breakdown of red blood cells leading to the presence of schistocytes on peripheral blood smear), and organ dysfunction, most commonly affecting the kidneys and brain.
Trypterygium är ett släkte av växter inom familjen Menispermaceae, som huvudsakligen förekommer i subtropiska och tropiska Asien. Inom den traditionella kinesiska medicinen används barken från en art, Trypterygium wilfordii, som har ansetts ha antiinflammatoriska, immunosuppressiva och smärtstillande effekter. Preparat av barken säljs ofta under namnet "lei gong teng" eller "thunder god vine". Det bör dock noteras att användning av denna växt kan medföra allvarliga biverkningar och skadliga interaktioner med andra läkemedel, varför det rekommenderas att konsultera en läkare eller farmaceut innan man använder det.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Antifosfolipidantikroppar som påträffas i samband med systemisk lupus erythematosus, antifosfolipidsyndromet och ett flertal andra sjukdomar, men även hos friska individer. Antikropparna påvisas i imm untest med kardiolipin.
Interstitial nephritis is a condition characterized by inflammation of the renal tubules and surrounding interstitium (the area between the tubules) in the kidneys. It can be caused by various factors, including infections, autoimmune diseases, or medications. Symptoms may include fever, rash, nausea, vomiting, and changes in urine patterns. In severe cases, it can lead to acute kidney injury or chronic kidney disease.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Blodproteiner (immunglobuliner) som fälls ut vid nedkylning av blodserum. Vid uppvärmning till normal temperatur återgår de i lösning.
Nefrotiskt syndrom är ett samlingsnamn för en grupp symtom som uppstår när njurarna skadats och inte kan filtrera blodet korrekt, inklusive proteinuri (stort proteinavlossning i urinen), hypoalbuminemi (låga nivåer av albumin i blodet), edem (vätskeansamling i kroppen) och hög nivå av lipider i blodet.
Inflammation i ett blodkärl.
Serumglykoproteiner som deltar i den immunförsvarsmekanism som kallas komplementaktivering och som ger upphov till membranattackkomplexet. Häri ingår glykoproteiner i olika komplementaktiveringsprocesser (den klassiska, den alternativa och lektinkomplementprocessen).
Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.
Släta, muskelliknande celler som sitter fast på väggarna till de små blodkärlen vid njurens glomerulus och längs kärlpolen i den juxtaglomerulära apparaten. De är av myofibroblaster med sammandragande och fagocytiska egenskaper. Dessa celler utgör tillsammans med den extracellulär matrisen det glomerulära mesangiet.
Ett tillstånd vid vilket albuminnivån i blodet (serumalbumin) är lägre än normalt. Det kan bero på nedsatt albuminsyntes i levern, ökad albuminkatabolism, ändrad albuminfördelning eller albuminförlust via urin (albuminuri).
"Retrospective studies" are observational research designs that involve analyzing existing data or medical records to draw conclusions about prior events or exposures and their associated health outcomes.
Ett kemoterapimedel som används mot erytrocytformer av malariaparasiter. Medlet tycks ansamlas i protozoernas födovakuoler och blockerar hempolymeras hos plasmodierna.
En njursjukdom med inga eller små vävnadsförändringar i glomeruli i ljusmikroskop, och utan immunavlagringar. Den kännetecknas av lipidansamlingar i njurkanalernas epitelceller och i urinen. Patienter har oftast njursyndrom med närvaro av proteinuri och åtföljande ödem.
"Behandlingsresultat" refererer til den ændring eller effekt, en given behandling har på en patients sygdom, symptomer, funktion, kvalitet af liv eller overlevelse.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Prednisone är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammationer, autoimmuna sjukdomar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducera svullnad, rödning och smärta. Prednisone kan också användas för att behandla cancer, då det kan hämma celldelningen och därmed försena cancersjukdomens framskridande.
En immunfluorescensteknik som utnyttjar en fluorescerande färg bunden till en antikropp, vilken tillsätts direkt i en vävnads- eller cellösning för påvisande av specifikt antigen.
Metoder och rutiner för diagnos av sjukdomar eller funktionsbrister i urinvägarna eller deras organ, eller demonstration av deras fysiologiska processer.

Lupusnefrit är en komplikation till autoimmunsyndromet systemisk lupus erythematosus (SLE), som orsakas av inflammation i njurarna. Den medicinska definitionen av lupusnefrit är inflammation i nefron, de grundläggande enheterna i njuren som filtrerar blodet.

Lupusnefrit kännetecknas av att antikroppar reagerar med komponenter i njurarna och orsakar skada på glomerulii, kapillärnäten i njurarna som är ansvariga för filtreringen. Detta kan leda till proteinuri (protein i urinen), hematuri (blod i urinen) och nedsatt njurfunktion.

Lupusnefrit klassificeras ofta i olika grader beroende på svårighetsgraden av inflammation och skadan, från klass I till klass VI. Klass I innebär mild inflammation utan skada på glomerulii, medan klass VI innebär sjukligt förändrade njurar som kan kräva dialys eller en njurtransplantation.

Njurinflammation, också känd som pyelonefrit, är en infektion i någon del av urinvägsystemet (UTI) som har spridit sig till njuren. Det kan orsakas av bakterier, virus eller svamp och tenderar att drabba kvinnor oftare än män. De vanligaste symptomen på njurinflammation inkluderar smärta i ryggen eller sidan, feber, trötthet, illamående, kräkningar och smärta vid urinering. Behandlingen för njurinflammation består oftast av antibiotika för att bekämpa bakterieinfektionen.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

"MRL-lpr" är en typ av musstam som används i biomedicinsk forskning. "lpr" står för "lymphoproliferation", ett tillstånd där det sker en överdriven produktion och ansamling av vissa typer av vita blodkroppar, så kallade lymfocyter. Denna stam utvecklar spontant en autoimmun sjukdom som liknar systemisk lupus erythematosus (SLE) hos människor. Dessa möss kan användas för att studera sjukdomens orsaker och mekanismer, samt utveckla och testa nya behandlingsmetoder.

"NZB möss" refererar till en speciell stam av laboratorieuppfödda mus (Mus musculus) som utvecklats för forskning. "Inavlade" betyder att denna musstam har blivit renrasig och homogen genom generationsövergripande avel med syfte att framställa en population där varje individ är genetiskt lika varandra.

NZB-stammen utvecklades från en originalmus som fångades upp i Nya Zeeland på 1970-talet och har sedan dess använts flitigt inom immunologisk forskning, särskilt för att studera autoimmuna sjukdomar. NZB möss är kända för att utveckla en sjukdom som liknar systemisk lupus erythematosus (SLE), en autoimmun sjukdom hos människor.

Detta gör NZB möss till ett värdefullt forskningsverktyg för att undersöka sjukdomens orsaker, utveckling och potentiella behandlingsmetoder.

'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.

En njurglomerulus är en samling kapillärer inne i en njure som spelar en viktig roll i reningsprocessen av blodet. Den bildas när efferenta arterioler, de små artärerna som leder bort blod från glomerulus, delar sig och blir till en uppsättning kapillärer innan de återförenas och formar en efferent ven.

Glomerulus är den del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren, där blodfiltrat bildas. När blod passerar genom glomerulus sker en ultrafiltration, vilket innebär att vatten, små molekyler och joner passerar genom kapillärväggen medan större molekyler, som proteiner och celler, förblir kvar i blodet.

Njurglomerulusen är en viktig struktur eftersom den reglerar reningsprocessen och hjälper till att kontrollera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen.

Proteinuria är ett medicinskt tillstånd där det uppmätts förhöjda nivåer av protein, särskilt albumin, i urinen. Normalväg är att lite protein läcker ut via nyckelhålen i glomerulus (en del av nefronet i njuren), men när glomerulus skadas eller blir inflammerat kan det orsaka en ökad permeabilitet för protein, vilket leder till proteinuri.

Det finns två typer av proteinurier:

1. Ortoftalmisk proteinuri: Detta innebär att det uppmätts mer än 150 mg protein per deciliter (mg/dL) i en urinprova som tas under ett timme. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i njurarna, men kan också förekomma hos friska individer efter fysisk aktivitet eller vid förkylningar.

2. Paraproteinuri: Detta innebär att det uppmätts höga nivåer av specifika typer av protein, så kallade paraproteiner, i urinen. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på multipel myelom eller andra monoklonala gammopatier.

Proteinuria kan också vara en indikation på njursjukdomar som glomerulonefrit, nefrotiskt syndrom, diabetes och hypertension. Det är viktigt att undersöka orsaken till proteinurin för att kunna behandla underliggande sjukdom eller skada.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Mycophenolic acid (MPA) er ein immunsuppressivt medikament som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organet. Det virker ved å hindre de immunsystemets hvite blodceller, spesielt T-cellene og B-cellene, i å aktivere seg og dele seg, noe som reduserer sannsynligheten for en avstøtelsereaksjon. Mycophenolic acid er også brukt i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, som eksempelvis lupus erythematosus.

Mykofenolsyra (MPA) er den aktive substansen i legemidlene Myfortic og CellCept. MPA kan også hentes direkte fra svampen Penicillium stoloniferum, men dette brukes ikke i klinisk praksis.

Les mer på:

Membranproliferative Glomerulonefrit (MPGN) är en typ av glomerulonefrit, en grupp sjukdomar som orsakar inflammation i de små blodkärlen (kapillärerna) i njurarnas filteringssystem (glomerulus). MPGN kännetecknas av proliferation (överväxt) av celler och pålager av extracellulära matrix i den glomerulära basalmembranen. Det finns två huvudtyper av MPGN: Typ I och Typ II, beroende på histologiska (mikroskopiska) mönster.

Typ I karaktäriseras av nedbrytning av glomerulära basalmembranet med pålager av komplementkomponenter och immunglobuliner, vilket kan vara associerat med autoimmuna sjukdomar eller infektioner.

Typ II, även känd som Dense Deposit Disease (DDD), visar på ett speciellt mönster av komplementdeposition i basalmembranet och är ofta relaterad till genetiska störningar i komplementsystemet.

Båda typerna av MPGN kan leda till nedsatt njurfunktion, proteinuri (protein i urinen) och hematuri (blod i urinen). Symptomen kan variera från milda till allvarliga, och sjukdomen kan behandlas med immunosuppressiva läkemedel, blodtrycksmedel och ibland dialys eller njurtransplantation.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Membranous glomerulonephritis (MGN) är en autoimmun sjukdom som drabbar njurarnas glomeruli, små blodkärlsformationer i njuren där blodet filtreras. I MGN orsakar antikroppar och komplementsystemet skador på den glomerulära basementmembranen (GBM), vilket leder till nefrotiskt syndrom, en samling symtom som inkluderar proteinuri (protein i urinen), hypoalbuminemi (lågt albuminspår i blodet), edem (vätskeansamling i kroppen) och höjd risk för tromboemboli.

MGN kan vara primär eller sekundär till annan sjukdom, såsom cancer, infektioner, autoimmuna sjukdomar eller exponering för vissa läkemedel. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, laboratorieprov och njurbiotillståndsbedömning med hjälp av tekniker som ljusmikroskopi, immunofluorescens och elektronmikroskopi. Behandlingen kan innefatta immunosuppressiva läkemedel, ACE-hämmare eller andra behandlingsmetoder beroende på sjukdomens svårighetsgrad och underliggande orsak.

Komplement Component 1q (C1q) är ett protein som är en del av komplementsystemet, som är en viktig del av immunförsvaret. C1q är den första proteinkomponenten i den klassiska komplementaktiveringsvägen och består av tre identiska polypeptidkedjor som är arrangerade i en korgliknande struktur. När C1q binder till ytor på mikroorganismer eller immuna komplex, aktiveras det efterföljande steget i den klassiska komplementaktiveringsvägen, vilket resulterar i produktionen av effektormolekyler som hjälper till att eliminera patogener och skadade celler.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

Azathioprine är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, bland annat transplantationsrejektion och autoimmuna sjukdomar såsom reumatoid artrit, inflammatorisk tarmsjukdom och lupus.

Läkemedlet fungerar genom att hämma celltillväxten och delningen av vita blodkroppar, särskilt de som är involverade i immunförsvaret. Det gör så genom att hämma en specifik typ av enzymer som kallas för purin-nukleotidas.

Azathioprine kan ges oralt (som en tablett) eller intravenöst och vanligtvis används tillsammans med andra läkemedel, såsom kortikosteroider och/eller andra immunsuppressiva medel.

Som med alla läkemedel kan azathioprine ha biverkningar och risker, inklusive ökad infektionsrisk, levertoxicitet, minskad röda och vita blodkroppar samt ökad risk för cancer. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar med behandlingen.

Läkemedelsbehandling ska alltid övervakas av en läkare, som kommer att besluta om dosering och behandlingsschema baserat på patientens specifika tillstånd och behov.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Den mest accepterade medicinska definitionen av Heymann nefritantigenkomplex är ett antigen-antikropp-komplex som orsakar en typ av glomerulonefrit, även känd som membranöös glomerulonefrit. Detta komplex består av två huvudsakliga antigener: PLA2R (Phospholipase A2 Receptor) och THSD7A (Thrombospondin Type Domain Containing 7A). Dessa antigener finns på podocyterna, en typ av cell i njurarnas glomerulus. När den immuna systemet producerar antikroppar mot dessa antigener kan det leda till inflammation och skada på glomerulussystemet, vilket orsakar proteinuri (protein i urinen) och eventuellt nefrotiskt syndrom. Heymann nefritantigenkomplex är vanligast hos vuxna med autoimmuna sjukdomar.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används som antiinflammatorisk och immunosuppressiv terapi. Det verkar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation, rodnad, smärta och svullnad i kroppen.

Prednisolon används ofta för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive astma, allergier, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjningssjukdomar, hudutslag, svullnad i svalg och andningsvägar, ögoninflammationer och cancer.

Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisolon orsaka en rad biverkningar, inklusive ökad aptit, viktuppgång, svårigheter att sova, förändringar i humör och sömnschema, förhöjt blodtryck, ökat blodsockernivå, benstarknad och försämrad immunförsvar. Dessa biverkningar kan vara mer uttalade vid högre doser eller längre behandlingstider.

Det är viktigt att använda prednisolon enligt recept och under läkares tillsyn, för att minimera risken för biverkningar och maximera dess terapeutiska effekt.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

'Komplement Component 3' (C3) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C3 aktiveras när komplementsystemet startar sin reaktionskedja och spelar en viktig roll i att eliminera patogener såsom bakterier och virus från kroppen.

När C3 aktiveras splittras det upp i två delar, C3a och C3b. C3a är ett anafylatoxin som orsakar inflammation och samlar in immunceller till området där patogenen finns. C3b binder istället till patogenens yta och hjälper till att markera det för förstörelse av andra komplementproteiner och immunceller.

C3-defekter kan orsaka ett ökat risk för infektioner, särskilt med bakterier som är känsliga för komplementsystemet, såsom Neisseria meningitidis (bakterien som orsakar meningit).

Immunkomplexsjukdomar är en grupp av sjukdomar som orsakas av överdriven aktivering av immunförsvaret, vilket leder till skada på kroppens egna celler och vävnader. Detta händer när antikroppar (en del av vårt immunsystem) binds till antigener (främmande ämnen som kan vara virus, bakterier eller andra substanser) och bildar immunkomplex. När dessa immunkomplex depositeras i kroppens vävnader kan de orsaka inflammation och skada.

Immunkomplexsjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska, det vill säga att de drabbar hela kroppen. Exempel på immunkomplexsjukdomar inkluderar systemisk lupus erythematosus (SLE), rheumatoid artrit, glomerulonefrit och vasculit. Behandlingen av dessa sjukdomar kan variera beroende på typen och svårighetsgraden, men inkluderar ofta immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att minska aktiviteten i immunsystemet och därmed reducera skadan på kroppen.

Den basalmembranen är en tunnt, platt, specialiserad struktur som skiljer epitelceller och endotelceller från det underliggande bindvävslagret i flera typer av vävnader i kroppen. Den består av två huvudsakliga delar: basal lamina och reticular lamina. Basal lamina är den innersta, elektrondensa lagret som utgör en matrix av extracellulära proteiner, såsom kolagen typ IV, laminin och nidogen. Reticular lamina är det yttre, mindre tätt packade lagret som består av kollagena fibriller. Basalmembranet har en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, cellkommunikation och molekylär transport.

Diskoid lupus erythematosus (DLE) är en kronisk autoimmun hudsjukdom som orsakas av ett försvarssystem som attackerar hälsan egna vävnader i kroppen. Detta leder till inflammation och cellskador. DLE är en form av cutan lupus erythematosus, vilket innebär att sjukdomen primärt påverkar huden, men kan även påverka andra organ i kroppen i vissa fall.

DLE karaktäriseras av framträdande röda, skivformade (diskoida) hudutslag som ofta förekommer på ansiktet, öronen, halsen, handflatan och armarnas insida. Dessa utslag kan vara skiva- till ovalformade, skälvande, sköra, torra och skala. I vissa fall kan de leda till permanent ärrbildning och hyperpigmentering eller hypopigmentering av huden.

Utöver hudutslagen kan DLE orsaka symtom som klåda, smärta, brännande känslor eller ömhet i de drabbade områdena. I sällsynta fall kan sjukdomen leda till allvarligare komplikationer, såsom skada på ögats näthinne membran eller på njurarna. DLE är dock vanligtvis en lokaliserad form av lupus erythematosus och tenderar att vara mindre allvarlig än systemisk lupus erythematosus (SLE), en annan form av autoimmun sjukdom som kan påverka flera olika organ i kroppen.

Metylprednisolon är ett syntetiskt glukokortikoidmedel som används för att behandla inflammatoriska tillstånd och autoimmuna sjukdomar. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet, vilket reducerar svullnad och smärta.

Medicinskt sett är metylprednisolon en typ av kortikosteroid som har starka antiinflammatoriska och immunsuppressiva effekter. Det används ofta för att behandla allvarliga tillstånd som exacerberingar av multipel skleros, lunginflammation, allergisk alveolit, svår astma, reumatoid artrit och andra autoimmuna sjukdomar.

Liksom andra kortikosteroider kan metylprednisolon orsaka biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnsvårigheter, svaghet, förändringar i humör och störningar i menstruationscykeln. Långvarigt bruk kan också leda till allvarliga biverkningar som ökad risken för infektioner, benbrott, högt blodtryck, diabetes och mag-tarmrubbningar.

"Glomerular basement membrane (GBM)" er en del av den struktur i nieren som hjälper till att filtrera blodet och producera urin. GBM är en tunna, skiktig struktur som utgör en del av glomerulus, den del av nefronet där blodfiltrationen sker.

GBM består av ett nätverk av proteiner, inklusive kollagen och laminin, och är belägen mellan de kapillärer som bildar glomerulus och Bowman kapsel, en säckliknande struktur som omger glomerulus. GBM spelar en viktig roll i att hindra stora proteiner och celler från att passera från blodet till urinen.

Vissa sjukdomar kan orsaka skador på GBM, vilket kan leda till proteinuri (protein i urinen) och eventuellt njursvikt. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar Goodpasture syndrom och nefritisk syndrom.

Henoch-Schönlein purpura (HSP) är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i små blodkärl (kapillärer). Den drabbar främst barn, men kan även förekomma hos vuxna. Sjukdomen karaktäriseras av ett utslag med små fläckar eller purpur på huden, vanligtvis på underbenen och anklarna. Andra typiska symtom innefattar inflammation i mag-tarmsystemet (kramp i buken, blod i urinen, diarré och/eller blodig avföring), smärta i lederna och svullnad i handflatorna eller fötterna.

HSP orsakas av en överdriven immunreaktion där antikroppar bildas mot proteiner i blodkärlsväggarna, vilket leder till inflammation och skador på kärlen. Den exakta orsaken till denna överdriven immunrespons är fortfarande okänd, men det finns vissa indikationer på att infektion kan utgöra en utlösande faktor hos många patienter.

I allmänhet behandlas HSP med symtomatisk behandling för att lindra smärta och inflammation, till exempel med antiinflammatoriska läkemedel som ibuprofen eller naproxen. I mer allvarliga fall kan kortikosteroider ges för att reducera risken för komplikationer. Även om de flesta barn med HSP återhämtar sig helt, kan sjukdomen i sällsynta fall leda till permanenta skador på njurarna eller andra organ.

'Njurkanaler' refererar till de rörformade strukturerna i njuren som transporterar urin från njurbarken till urinblåsan. Det exakta begreppet på medicinska engelska är 'renal tubules', och de är en del av nefron, den grundläggande enheten i njurens funktion.

Njurkanalarna består av flera sektioner: proximala tubuli, loop of Henle, distala tubuli och samlingsrör (collecting ducts). Varje sektion har specifika funktioner som hjälper till att filtrera blodet, absorbera vatten, glukos, salter och andra näringsämnen, och reglera elektrolytbalansen i kroppen. Urinen som bildas av njurkanalarna leds sedan till urinblåsan via uretärer (ureters).

'Kreatinin' är ett slags ämne som bildas i kroppen när musklerna bryter ner det aminosyra som heter kreatin. Det filtreras bort från blodet genom njurarna och tas sedan bort från kroppen via urinen. Nivåerna av kreatinin i blodet kan användas som ett mått på njurens funktion, eftersom en nedsatt njurfunktion kan leda till högre nivåer av kreatinin i blodet.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

'Kongenäsor' (latin: *Apae* congenitae) är en medfödd missbildning där individen föds utan näsa eller med en underutvecklad näsa. Detta orsakas av att de två knölarna i ansiktet, som normalt växer samman och bildar näsan, inte har utvecklats korrekt under fostertiden.

Det finns olika grader av kongenäsor, från mildare former där det endast finns en liten upphöjning på näsfältet till allvarligare former där det saknas nästan allt av näsan. I vissa fall kan andningssvårigheter uppstå som ett resultat av den missbildade näsan, men i andra fall kan individen ha relativt normal andning och livskvalitet.

Traditionell behandling för kongenäsor har innefattat kirurgiska ingrepp för att återställa andningsvägarna och skapa en funktionell näsa. Den exakta behandlingsplanen beror på individens specifika anatomiska och hälsotillstånd.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

IgA Glomerulonefrit (IgAN) är en autoimmun sjukdom som orsakar skada på nyfilteringssystemet i njurarna, känt som glomerulus. Den primära patologiska mekanismen involverar depositering av immunglobulin A (IgA) i glomeruluskroppen.

IgAN karaktäriseras ofta av hematuri (blod i urinen) och proteinuri (protein i urinen), som kan variera från asymptomatisk till nefrotiskt syndrom. Andra symtom kan inkludera smärta eller tryckkänslighet i ländryggen, ödem och höjd blodtryck.

Sjukdomens sjukdomsprocess kan variera från mild till allvarlig, och prognosen är beroende på svårighetsgraden av skadan på njurarna. Vissa fall av IgAN kan spontant förbättras, medan andra kan fortsätta att försämras och leda till slutliga komplikationer som njursvikt. Behandlingen kan innefatta symtomatisk behandling, immunosuppressiva läkemedel och ibland dialys eller njurtransplantation vid livshotande skador på njurarna.

Sjukdomsgradsmått, eller "disease severity measures," är metoder och skalor som används för att kvantifiera hur allvarlig en viss sjukdom eller tillstånd är hos en patient. Det kan handla om subjektiva bedömningar gjorda av en vårdpersonal, såsom kliniska observationer och symptombeskrivningar, eller objektiva tester och mätningar som exempelvis blodprover eller bilddiagnostik.

Sjukdomsgradsmått används ofta inom forskning för att jämföra effekterna av olika behandlingsmetoder, men de kan även användas i klinisk praxis för att övervaka en patients tillstånd över tid och för att ställa in behandlingen på rätt nivå. Exempel på vanliga sjukdomsgradsmått är skalor för smärta, funktionsnedsättning, livskvalitet och komplikationsrisk.

'Komplement Component 4' (C4) är ett protein som ingår i komplementsystemet, ett nonspecifikt försvarssystem i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C4 är en del av den så kallade klassiska vägen och aktiveras när antikroppar binder till antigener på ytan av främmande mikroorganismer. När C4 aktiveras splittras det i två delar, C4a och C4b, som har olika funktioner. C4b hjälper till att markera den främmande cellen så att andra komplementproteiner kan binda till den och bilda ett komplex som perforerar cellmembranet och dödar cellen. C4a är ett anafylatoxin som attraherar vita blodkroppar till området och orsakar lokal inflammation.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Pulstjänare, eller "pulsedelivered medication," är ett sätt att leverera läkemedel till patienten genom att använda en apparat som skapar en kort, högtrycksdos av gas som trycks genom en applicator och in i huden. Denna metod används ofta för att leverera läkemedel transdermalt (genom huden), men kan också användas för att leverera läkemedel till andra delar av kroppen, beroende på applikatortypen.

Den vanligaste användningen av pulstjänare är för smärtlindring och behandling av muskelspasmer, men det kan också användas för att leverera andra läkemedel som antiinflammatoriska medel, lokalbedövningar och hormoner.

Det är viktigt att notera att pulstjänare inte ska förväxlas med transdermala öronsnäckemedicineringsenheter (TDOEs), som också använder gas för att leverera läkemedel, men gör det genom öronen istället för huden.

'Arvsyftat nefit' (ärftlig nefrit) är ett samlingsbegrepp för en grupp med ärftliga sjukdomar som primärt påverkar njurarna. Dessa sjukdomar kännetecknas av skada och inflammation i njurens glomeruli, de små blodkärlen där urinen bildas. Detta orsakar proteinleckage och/eller blod i urinen (hematuri).

Det finns flera olika typer av arvsyftat nefit, men de flesta är autosomalt dominant eller recessivt nedärvt. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar Alport syndrom, thin basement membrane nephropathy (TBMN), och hereditary nephritis (HN).

Alport syndrom är en genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i COL4A3, COL4A4 eller COL4A5 generna. Denna sjukdom påverkar glomerulusstrukturen och kan leda till njurfunktionsnedsättning, sensorineuralt hörselförlust och ögonbesvär.

TBMN är en annan typ av arvsyftat nefit som orsakas av mutationer i COL4A3 eller COL4A4 generna. Denna sjukdom kännetecknas av en tunnning av glomerulusbasalmembranet och kan leda till hematuri, proteinuria och progressiv njurskada.

HN är en grupp av sjukdomar som orsakas av mutationer i olika gener, inklusive MYH9, ACTN4 och TRPC6. Dessa sjukdomar kan leda till hematuri, proteinuria, njurskada och progressiv njurfunktionsnedsättning.

I allmänhet är arvsyftat nefit en grupp av ovanliga, men allvarliga sjukdomar som kan leda till njurförlust om de inte behandlas korrekt. Om du eller någon i din familj har ett förhöjt risk för att utveckla arvsyftat nefit bör du konsultera en läkare för att diskutera möjligheterna till screening, preventiv åtgärder och behandling.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Antifosfolipidantikroppar (AFLAs) är antikroppar som riktar sig mot specifika fosfolipider och fosfolipid-bindande protein i blodet. Dessa antikroppar kan orsaka en autoimmun sjukdom känd som antifosfolipidsyndrom (APS), som kan leda till blodproppar, missfall, stroke och andra komplikationer.

Det finns tre huvudtyper av AFLAs:

1. Anticardiolipinantikroppar (aCL): Dessa antikroppar reagerar mot kardiolipin, ett fosfolipid som finns i hjärtmuskulaturen och i cellmembranet.
2. Lupusantikoagulans (LA): Detta är en antikoagulans, vilket betyder att det förhindrar blodets förmåga att koagulera eller stelnas. LA-testet mäter aktiviteten hos en speciell typ av AFLA som kallas beta 2-glicoprotein I-dependent antikoagulans.
3. Anti-beta 2-glicoprotein I-antikroppar (anti-B2GPI): Dessa antikroppar reagerar mot ett protein som kallas beta 2-glicoprotein I, som hjälper till att reglera blodets koaguleringsprocess.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av AFLAs, men de tre ovanstående är de mest välkända och kliniskt relevanta.

"Njursjukdomar" refererar till sjukdomar eller störningar som drabbar urinvägar och/eller de två njurarna. Njuren har flera viktiga funktioner, bland annat att filtrera blodet, reglera vätske- och elektrolytbalansen samt producera hormoner.

Exempel på njursjukdomar inkluderar:

1. Glomerulonefrit - en grupp av sjukdomar som drabbar de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket kan leda till blod och protein i urinen, ödem och högt blodtryck.
2. Nephrotiskt syndrom - en samling symtom som orsakas av skada på de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket leder till stor mängd protein i urinen, lägre albuminnivåer i blodet och ödem.
3. Pyelonefrit - en infektion i njurarna eller urinvägarna som orsakas av bakterier.
4. Nephrolitiasis (källdjurssten) - när stenar bildas i njuren eller urinvägarna, vilket kan leda till smärta, blod i urinen och infektioner.
5. Polycystisk njursjukdom - en ärftlig sjukdom där flera cystor (säckar fyllda med vätska) bildas i njurarna, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och njurförsämring.
6. Akut tubulär nekros - en plötslig skada på de små rörformade strukturerna (tubuli) i njuren, vilket kan orsakas av olika faktorer som infektioner, droger och lägre blodtryck.
7. Kronisk njursvikt - en progressiv nedsättning av njurfunktionen över tid, vilket kan leda till symtom som trötthet, ödem, förhöjd blodtryck och onormala kemiska värden i blodet.

Det är viktigt att söka vård om du upplever några av dessa symtom eller har andra oroande tecken eller symptom relaterade till njurarna.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

"Blod i urin" betyder att det finns synliga eller osynliga spår av blod i personens urin. Det medicinska begreppet för när det finns mindre mängder blod i urinen är hematuria, och den kan vara antingen "manifest" (synlig röd eller rosa färg på urinen) eller "oktult" (endast synlig under mikroskop).

Det kan finnas olika orsaker till blod i urinen, såsom infektioner, inflammation, stenar i urinvägar, njursjukdomar, vissa cancerformer eller skador på urinvägar. Om du upplever att du har blod i urinen rekommenderas du att söka medicinsk hjälp för att fastställa orsaken och få behandling om det behövs.

Plasmaferese, även känt som plasmaseparation och plasmafiltration, är ett medicinskt förfarande där man tar bort en del av patientens blodplasma och ersätter det med någon form av substitut, till exempel kolloidlösning eller annat friskt plasma. Detta görs vanligtvis med hjälp av ett så kallat apheresverktyg som separerar blodplasman från de andra blodbestanddelarna.

Plasmapheresen används ofta som en behandlingsmetod för olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar, där patientens eget immunsystem attackerar kroppens egna celler eller proteiner. Genom att ta bort det skadliga materialet i blodplasman kan man minska symtomen och förbättra patientens tillstånd. Plasmapheresen kan också användas som en temporär behandling före en transplantation eller för att behandla förgiftningar orsakade av toxiska substanser i blodet.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

'Glomerulärt mesangium' är ett begrepp inom histopatologi och renales patologi. Det refererar till den del av nefronet (den grundläggande enheten i en nyckelorgan) som innehåller mesangialceller och mesangiextracellulär matrix, båda belägna mellan kapillärkärlens endotel och podocyternas fotprocesser (en typ av epitelcell) i glomerulus.

Mesangium har en viktig funktion vid filtreringen i njurarna genom att stödja kapillärkärlen, hjälpa till med regleringen av blodflödet och underhålla strukturen hos glomerulus. Patologiska förändringar i mesangiet kan leda till olika former av glomerulära sjukdomar, såsom glomerulonefrit eller nefrotiskt syndrom.

Chronic renal failure (CRF), also known as chronic kidney disease (CKD), är ett progressivt tillstånd där njurarnas funktion gradvis försämras över en längre tidsperiod, vanligtvis i flera månader eller år. Detta kan leda till en påtaglig nedsättning av njurens förmåga att rensa blodet från avfallsprodukter och överskott av vatten. CRF kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador som skadar de glomerulära filtrationsenheterna (GFR) och de tubulära funktionerna i njurarna.

I de tidiga stadierna av CRF kan symptomen vara milda eller saknas helt, men med tiden kan patienter uppleva symtom som trötthet, svaghet, nedsatt aptit, ödem (öknas eller vätskeansamlingar i kroppen), blodbrist (anemi) och störningar i mineral- och elektrolytbalansen. CRF kan också leda till komplikationer som högt blodtryck, sänkt benmärgsfunktion, försämrad immunförsvar, ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar och njursten.

Behandlingen av CRF fokuserar på att kontrollera symtom och komplikationer, samt att fördröja eller stoppa framskridandet av sjukdomen. Den kan innefatta livsstilsförändringar som kost- och vattenrestriktioner, fysisk aktivitet, rökavvänjning och kontroll av andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar. Medicinska behandlingar kan omfatta blodtrycksmedel, läkemedel som reglerar mineral- och elektrolytbalansen, behandlingar mot anemi och behandlingar av komplikationer såsom njursten och infektioner. I vissa fall kan dialys eller njurtransplantation vara aktuella behandlingsalternativ.

Thrombotic microangiopathies (TMA) är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar som kännetecknas av skada på små blodkärl, blodproppar (tromboser) och fragmentering av röda blodkroppar (schistocyter). TMA orsakas ofta av överaktivering av komplementsystemet eller av avvikelser i blodets trombocytfunktion.

TMA kan delas in i två huvudgrupper: primära och sekundära. Primära TMA orsakas av genetiska defekter, medan sekundära TMA orsakas av andra sjukdomar eller behandlingar. Exempel på primära TMA är hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och trombotisk trombocytopenisk purpura (TTP). Sekundär TMA kan orsakas av infektioner, cancer, graviditet, sjukdomar som skadar njurarna eller användning av vissa läkemedel.

Symptomen på TMA kan variera beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men de vanligaste symptomen inkluderar nedre än normalt antal blodplättlar (trombocytopeni), fragmentering av röda blodkroppar (schistocyter), hemolys (förstörelse) av röda blodkroppar, och skada på små blodkärl i olika organ som kan leda till njursvikt, hjärnskador eller andra komplikationer. Behandlingen för TMA beror på vilken underliggande orsak som finns bakom sjukdomen och kan inkludera blodtransfusioner, behandling med plasmautbyte, immunsupressiva läkemedel eller andra specifika behandlingar.

Typerytium, också känt som Tripterygium wilfordii Hook F eller Lei Gong Teng på kinesiska, är ett kinesiskt medicinalväxt som har använts i traditionell kinesisk medicin för att behandla en rad sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och systemiska lupus erythematosus (SLE). Extrakt från roten eller stjälken av växten används vanligtvis i form av kapslar, pulver eller te.

Den aktiva substansen i Typerytium är en klasse av föreningar som kallas diterpenoider, inklusive triptolide och celastrol. Dessa ämnen har visat sig ha immunosuppressiva, antiinflammatoriska och antitumöraktiviteter i laboratorieforskning.

Även om Typerytium har visat sig vara effektivt för vissa autoimmuna sjukdomar bör det användas med försiktighet på grund av potentialen för allvarliga biverkningar, inklusive lever- och njurskador, minskad fertilitet och fetma. Det rekommenderas att konsultera en läkare eller farmaceut innan man börjar använda Typerytium eller någon annan form av traditionell kinesisk medicin.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Antikardiolipinantikroppar (aCL) är antikroppar som reagerar mot kardiolipin, ett fosfolipid som finns i cellmembranet. Dessa antikroppar kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, framförallt med autoimmuna störningar såsom systemisk lupus erythematosus (SLE).

Det finns tre typer av aCL-tester: IgG, IgM och IgA. En positiv testresultat för aCL kan vara ett tecken på en autoimmun sjukdom eller kan förekomma hos friska individer utan några symtom. För att diagnostisera en autoimmun sjukdom behöver det finnas fler kliniska bevis och ofta positiva tester för andra antikroppar också.

aCL-tester används ofta för att hjälpa till att ställa diagnosen på sjukdomar som SLE, antifosfolipidsyndrom (APS) och kannibalistisk akroangiitis. Dessa sjukdomar kan orsaka blodproppar, missfall, neurologiska symtom och andra komplikationer.

Interstitial nephritis är en inflammatorisk tillstånd som drabbar det interstitella vävnadsmellanrummet i njurarna. Detta är området mellan de små njurblandkarnas (nefron) tubuli och kapillärer. Tillståndet kan orsakas av en allergisk reaktion på vissa läkemedel, infektioner eller andra skador på njurarna. Symptomen på interstitial nephritis kan inkludera blåmbläcksliknande urin, ödem (vätskeansamling i kroppen), blodtrycksjukdom och försämrad njurfunktion. Behandlingen av interstitial nephritis består ofta av att undvika den orsakande faktorn och att behandla underliggande sjukdom eller infektion. I vissa fall kan kortikosteroidbehandling vara aktuell för att minska inflammationen i njurarna.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Kryoglobuliner är proteiner i blodplasma som aggregerar (sammanfaller) vid lägre temperaturer, vanligtvis under 37°C. De kan delas in i tre typer baserat på struktur och funktion. Kryoglobuliner av typ II och III är ofta associerade med sjukdomar som kryoglobulinemi, en autoimmun sjukdom som orsakas av abnormalt producerade immunglobuliner.

Kryoglobuliner kan leda till inflammation och skada i små blodkärlen när de precipiterar (avlagras) i kylnare delar av kroppen, vilket kan orsaka symptom som purpura (blåmärken), artralgi (ledvärk), neuropati (nervskada) och glomerulonefrit ( njursjukdom).

Det är viktigt att notera att alla individer med kryoglobulinemi har höga nivåer av kryoglobuliner i blodet, men inte alla med höga nivåer av kryoglobuliner utvecklar sjukdomen.

Nefrotiskt syndrom är ett samlingsnamn för en grupp symtom som uppstår när njurarna skadats på ett sätt som får dem att låta stora mängder protein passera ut i urinen. Det inkluderar ofta proteinuri (stort proteinavlossning i urinen), hypoalbuminemi (låga nivåer av albumin i blodet), edem (vätskeansamling i kroppen) och höga nivåer av kolesterol och lipider i blodet. Det kan orsakas av en rad olika sjukdomar, inklusive glomerulonefrit (inflammation i njurarnas glomeruli), diabetes, amyloidos, systemisk lupus erythematosus och vissa typer av infektioner. Det är vanligare hos barn än vuxna.

Det är viktigt att söka medicinsk vård om man upplever symtom som kan vara relaterade till nefrotiskt syndrom, eftersom det kan leda till komplikationer såsom blodproppar, infektioner och njurskada om det inte behandlas. Behandlingen av nefrotiskt syndrom beror på vilken underliggande sjukdom som orsakar symtomen.

Kärlinflammation, även kallat coitus-inducerad cervicitis eller postkoital blödning, är ett tillstånd där kvinnan upplever smärta, blödning eller irriterande känslor i underlivet efter samlag. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektion, irritation eller skada på livmoderhalsen (cervix). I vissa fall kan det vara ett tecken på en underliggande gynecologisk problem, såsom cervicitis, endometritis eller sexuellt överförbara infektioner. Det är viktigt för den drabbade att söka medicinsk hjälp om de upplever dessa symptom, särskilt om det är återkommande eller kraftigt, för att få en korrekt diagnos och behandling.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Mesangialceller är en typ av cell som finns i nefronet, den grundläggande enheten i en njure. Dessa celler är belägna i det mesangiella matrixet, ett tjockt lager extracellulär matrix som omger kapillärerna inne i glomerulus, den del av nefronet där blod filtreras för att producera urin.

Mesangialcellerna har flera funktioner, bland annat hjälper de till att stödja och underhålla kapillärernas struktur och funktion. De kan kontrahera (kontrahera) precis som muskelceller, vilket hjälper till att reglera blodflödet genom glomerulus. Mesangialcellerna kan också fagocytera (fagocytera) skadade celler och avfallssubstanser i nefronet.

I vissa sjukdomar, såsom mesangioproliferativt glomerulonefrit, kan mesangialcellerna bli översatta och dela sig snabbt, vilket orsakar skada på nefronet och kan leda till nedsatt njurfunktion.

'Hypoalbuminemia' är ett medicinskt tillstånd där nivåerna av albumin i blodserum är lägre än normalt. Albumin är ett protein som produceras i levern och har flera viktiga funktioner, såsom hjälp till att reglera vätskan i kroppen och transportera olika substanser i blodet.

Nivåerna av albumin i blodet kan mätas med ett laboratorietest som kallas serumalbuminnivå. Normalvärdet för serumalbumin varierar beroende på laboratoriet, men vanligtvis ligger det mellan 3,5 och 5 gram per deciliter (g/dL). Hypoalbuminemi definieras som en serumalbuminnivå under 3,5 g/dL.

Hypoalbuminemia kan vara ett tecken på underliggande sjukdomar eller tillstånd, såsom leverinflammation, njursjukdom, malabsorption, proteinbrist, eller inflammation. Det kan också öka risken för komplikationer som vätskeansamling i kroppen (edem) och infektioner. Behandlingen av hypoalbuminemia beror på underliggande orsaken och kan innefatta behandling av sjukdomen eller tillståndet som orsakar proteinbristen.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Hydroxiklorokin är ett läkemedel som tillhör gruppen antimalarika och används vanligen för att behandla malaria, men har också visat sig vara verksamt mot vissa autoimmuna sjukdomar som reumatoid artrit och systemisk lupus erythematosus (SLE).

Det är en syntetisk derivat av kinin, en naturligt förekommande alkaloid som hittats i barken från Cinchona-trädet. Hydroxiklorokin har strukturella likheter med kinin och har liknande farmakologiska egenskaper.

Det verkar genom att störa den kemiska signaleringen mellan celler inom det immunsystemet, vilket hjälper att reducera inflammation och underlättar smärta och svullnad. Det kan också påverka virusets förmåga att infektera celler i kroppen.

I samband med COVID-19-pandemin har hydroxiklorokin diskuterats som ett möjligt behandlingsalternativ, men det finns fortfarande begränsad vetenskaplig evidens för dess effektivitet och säkerhet vid behandling av denna sjukdom.

'Lipoid nefrosi' er en gammel betegnelse for en nefrotisk sygdom, der primært påvirker nyrernes glomeruli (små blodkar i nyrerne). Den moderne betegnelse for denne sygdom er 'minimal change distal renal tubular acidosis' (MCD-dRTA).

Sygdommen kendetegnes ved en pludselig opkomst af nefrotisk syndrom, som inkluderer:

* Proteinuri (store mængder protein i urinen)
* Hypoalbuminemi (lavt niveau af albumin i blodet)
* Edema (væskeansamling i kroppen, især i ben og ankler)

MCD-dRTA er karakteriseret ved en forstyrrelse i nyrernes evne til at regulere kroppens syre/base-balance. Dette resulterer i en metabolsk acidose, hvor blodets pH-værdi falder.

Sygdommen er ofte associeret med andre autoimmune sygdomme, især Henoch-Schönlein purpura og systemiske lupus erythematosus (SLE). Den kan også forekomme som en bivirkning af visse lægemidler, såsom nonsteroidale antiinflammatoriske mediciner (NSAID) og lithium.

Behandlingen består typisk af immunosuppressive medicin, herunder kortikosteroider, samt behandling af den metaboliske acidose med basebehandling, såsom natriumcitrat eller natriumhydrogenkarbonat.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Prednisone är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används för behandling av en mängd olika sjukdomar och tillstånd, framför allt inflammatoriska eller autoimmuna tillstånd. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducera inflammation och svullnad. Prednisone kan användas för att behandla till exempel astma, eksem, ledinflammationer, multipel skleros, reumatoid artrit och vissa former av cancer. Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisone ge upphov till biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnsvårigheter, humörsvängningar och försämrad immunförsvar.

"Immunfluorescens, direkt" er en laboratoriemetode som brukes til å oppdage og lokalisere bestemte antigener i væv eller mikrobiologiske organismer ved hjelp av fluorescerende merkermolekyler. I den direkte immunfluorescensmetoden binder en direkt-merket antistoff til et spektivt antigen direkte, uten å bruke en sekundær antistoff. Merkemolekylet lyser opp under fluorescensmikroskopi, hvilket gjør at man kan se hvor i prøven antigener er lokalisert. Dette er en viktig metode innenom diagnostisk medisin og forskning.

"Urological diagnostic techniques" refer to the various methods and tools used by medical professionals to diagnose conditions related to the urinary tract and male reproductive system. These techniques can include:

1. Medical history and physical examination: A detailed medical history and physical examination are often the first steps in making a diagnosis. The doctor will ask questions about symptoms, medical history, and lifestyle factors that may be contributing to the condition. During the physical examination, the doctor may check for any abnormalities in the urinary tract or genital area.
2. Urinalysis: A urinalysis is a laboratory test that examines a sample of urine for various components such as red and white blood cells, bacteria, and chemicals. This test can help diagnose conditions such as urinary tract infections, kidney stones, and kidney disease.
3. Imaging tests: Various imaging tests may be used to visualize the urinary tract and surrounding structures. These include ultrasound, CT scan, MRI, and X-ray. These tests can help diagnose conditions such as kidney stones, tumors, and structural abnormalities.
4. Cystoscopy: A cystoscopy is a procedure that allows the doctor to examine the inside of the bladder and urethra using a thin, flexible tube with a camera and light on the end. This procedure can help diagnose conditions such as bladder cancer, interstitial cystitis, and bladder inflammation.
5. Urodynamic testing: Urodynamic testing is a series of tests that measure the function and efficiency of the urinary tract. These tests can help diagnose conditions such as urinary incontinence, bladder emptying problems, and neurogenic bladder.
6. Biopsy: A biopsy involves removing a small sample of tissue from the urinary tract or genital area for laboratory analysis. This test can help diagnose conditions such as cancer, inflammation, and infection.

These diagnostic techniques are used to identify the underlying cause of symptoms and develop an appropriate treatment plan.

... lupusnefrit, snabbt förlöpande glomerulonefrit och andra vanliga glomerulonefriter samt interstitiella nefriter. Värdera Akut ...
... och lupusnefrit (LN), t.ex. projektet ReBioLup (http://rebiolup.com). Arbetsuppgifterna involverar arbete med forskningsprojekt ...
nästan alla med aktiv lupusnefrit. Vid samtidig närvaro av antikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) och tecken på ...
... interstitiell Hepatit C Hemolytiskt uremiskt syndrom Lupusnefrit Kärlinflammation Serumsjuka N03.2 Membranös glomerulonefrit ...