Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Konjac glycan eller Konjakglukan är ett polysackarid som utvinns från rotstockarna av den asiatiska växten Amorphophallus konjac. Konkanavalin A (ConA) är ett protein som isoleras från bönor av släktet Canavalia, till exempel svartböna eller jackböna. ConA har förmåga att binda till specifika sockerstrukturer på ytan av celler och kan användas inom forskning för att undersöka cellytor och deras interaktioner.

I medicinsk kontext har ConA använts som ett laboratoriemedel vid diagnostisering av olika sjukdomar, eftersom det kan binda till specifika sockerstrukturer på ytan av infektiösa mikroorganismer eller virus. Detta kan hjälpa till att identifiera och karaktärisera patogener i patientprover.

Emellertid bör nämnas att användningen av ConA inom klinisk medicin är begränsad, eftersom det inte används som en direkt behandlingsmetod för någon specifik sjukdom. Det är istället ett forskningsverktyg och diagnostiskt redskap som kan hjälpa till att förstå och undersöka olika medicinska tillstånd på cell- och molekylär nivå.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.

B-lymfocytsubset inkluderar:

* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener

T-lymfocytsubset inkluderar:

* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner

Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.

Fytohemagglutininer (PHA) är ett protein som utvinns från röd bönsläktet (Phaseolus vulgaris). Det fungerar som ett lectin, vilket betyder att det kan binda till kolhydrater på cellytan hos olika celltyper. Fytohemagglutininer har specifika bindningsplatser för komplexa kolhydrater på ytan av vita blodkroppar (leukocyter), vilket får cellerna att aggregera och kan orsaka deras aktivering.

I laboratoriemiljö används PHA ofta som ett mitogen, det vill säga en substans som stimulerar celldelning, i assayar för att undersöka immunförsvarets funktion och vit blodkroppars förmåga till proliferation. När PHA exponeras för vita blodkroppar binder det till membranproteiner på deras yta, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och slutligen celldelning. Detta gör PHA användbart inom forskning och diagnostisering av olika sjukdomstillstånd som beror på immunförsvarsfel.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

"Mitogen" er en betegnelse for et stof som fremkalder mitosen, det vil sige celldelingen i eukaryote celler. Mitogener stimulerer ofte cellernes vækst og deling ved at aktivere signalveje som involverer proteinkinaser, G-proteiner og andre intracellulære molekyler. De fleste mitogener er proteiner eller peptider, men visse små molekyler kan også have mitogenetisk aktivitet. Mitogener bruges ofte i forskning for at studere cellevækst og signaltransduktion.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

T-cell differentiation antigens are cell surface proteins that expressed during the development and activation of T-cells, a type of white blood cells that plays a central role in cell-mediated immunity. These antigens help to identify the stage and function of a T-cell at various points in its life cycle.

Differentiation antigens are markers that indicate the maturation and differentiation status of a cell, they are useful in identifying and tracking specific subsets of cells during development, activation and differentiation. In the case of T-cells, these antigens are expressed as the T-cell precursors develop into mature T-cells and become activated to perform effector functions.

Some examples of T-cell differentiation antigens include:

* CD4 and CD8: These co-receptors are expressed on the surface of T-cells and help to determine the T-cell's role in the immune response. CD4+ T-cells, also known as helper T-cells, assist in activating other immune cells, while CD8+ T-cells, also known as cytotoxic T-cells, directly kill infected cells.
* CD25: This antigen is expressed on the surface of activated T-cells and is a marker for recent activation.
* CD62L: Also known as L-selectin, this antigen is expressed on naive T-cells and helps them to migrate to lymph nodes where they can encounter antigens. After activation, the expression of CD62L is downregulated, which prevents the activated T-cell from recirculating through the lymph nodes.
* CD45RA and CD45RO: These isoforms of the protein tyrosine phosphatase CD45 are differentially expressed on T-cells. CD45RA is found on naive T-cells, while CD45RO is found on memory and activated T-cells.

These antigens can be used in research, clinical diagnostics and therapy as markers to identify and isolate specific subsets of T-cells for study or therapeutic purposes.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

Receptor: En receptor är ett proteinmolekyl som kan binda specifikt till en annan molekyl, kallad ligand. I en medicinsk kontext refererar receptorer ofta till proteiner på cellens yta eller i cellens inre (i cytoplasman eller kärnan) som binder till signalsubstanser och aktiverar cellulära svar när de binds till sin ligand.

Antigen: Ett antigen är ett molekyl som kan identifieras och stimulera immunsystemet att producera en specifik immunrespons. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, lipopolysackarider eller andra strukturer som finns på bakterier, virus, svampar, parasiter eller transplanterade celler och vävnader. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras den och sätter igång en immunrespons mot det antigenetiska ämnet.

B-celler: B-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en del av adaptiva immunsystemet. De producerar och sekreterar antikroppar (immunglobuliner) som binder till specifika antigener och hjälper till att eliminera dem från kroppen. När en B-cell möter ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasmacyt, en cell som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar mot det antigenetiska ämnet.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

CD2-antigen, också känt som LFA-2 (Lymphocyte Function-associated Antigen 2), är ett transmembrant protein som uttrycks på T-lymfocyter, naturliga killer-celler och en del B-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner under immunförsvarets respons. CD2 interagerar med sin ligand, LFA-3 (CD58), på annan cells yta för att hjälpa till att stabilisera kontakten mellan cellerna och aktivera signalsystemet inne i T-cellen. Detta är viktigt för att initiera och underhålla immunresponsen.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.

I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Tumörinfiltrerande lymfocyter (TIL) refererar till en medicinsk term som beskriver när vita blodkroppar kända som lymfocyter migrerar från det blodcirkulerande systemet och infiltrerar en tumör. Dessa lymfocyter kan vara av olika typer, såsom T-celler eller B-celler, och de kan spela en viktig roll i cancerimmunologi eftersom de kan både undertrycka tumöns tillväxt och spridning genom att attackera cancercellerna eller stödja dem genom att utsöndra cytokiner och andra signalsubstanser.

TIL har blivit en aktiv forskningsområde inom cancerbehandling, särskilt inom området immunterapi, där man försöker utveckla terapier som kan förstärka den naturliga förmågan hos lymfocyterna att bekämpa cancerceller. Genom att analysera TIL-mönster och subtyper kan forskare få insikter om prognosen och sannolikheten för ett effektivt svar på immunterapi hos en individuell patient med cancer.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

Lymphocyte Function-Associated Antigen-1 (LFA-1) är ett integrinprotein som uttrycks på ytan av vita blodceller, särskilt lymfocyter. Det består av två subenheter, alpha-L (CD11a) och beta-2 (CD18), och spelar en viktig roll i cell-till-cellinteraktioner och signaltransduktion. LFA-1 interagerar med olika ligander, till exempel ICAM-1 och ICAM-2, vilket möjliggör adhesion mellan celler och reglering av immunresponser. Dessutom är LFA-1 involverat i migrationen av lymfocyter till inflammationsområden och hjälper till att koordinera aktivering av immunceller under en immunrespons.

Cyklosporin A (Cyclosporine) är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra organavstötningsreaktioner efter transplantation. Det fungerar genom att hämma aktiviteten hos T-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret.

Cyklosporin A agerar genom att binda till och inhibera kalciumberoende fosfatas 28 (Calcineurin), ett enzym som aktiverar transkriptionsfaktorer som är involverade i produktionen av cytokiner, vilket är signalmolekyler som reglerar immunresponsen. Genom att hämma denna process hämmas aktiveringen och multiplikationen av T-celler, vilket reducerar risken för organavstötningsreaktioner efter transplantation.

Cyklosporin A används också i behandlingen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och eksem, där det hjälper att reducera inflammation och skadan på huden.

CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

En lymfocyttransfusion är en medicinsk behandling där en patient får en transfusion av friska, kompatibla lymfocyter (en typ av vita blodkroppar) från en donator. Detta görs vanligtvis för att hjälpa patientens immunförsvar att bekämpa vissa sjukdomar eller infektioner, till exempel efter en bone marrow-transplantation. Lymfocyttransfusioner är också under forskning för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Tymidin är ett av de fyra nucleosiderna i DNA. Det består av en pyrimidinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening, och en sockermolekyl (deoxyribosa). Tymidin kännetecknas av att det innehåller en speciell bas, thymin, som sitter i pyrimidinringen. Thymin är en av de två puriner som förekommer i DNA, den andra är cytosin. Tymidin spelar därför en viktig roll i lagring och överföring av genetisk information inom celler.

Isoantigener är antigener som skiljer sig mellan individer av samma art, men som inte orsakar någon immunreaktion under normala förhållanden. Dessa antigener finns på cellmembranen hos celler och kan vara protein, kolhydrat eller lipid molekyler. De blir kliniskt relevanta när en individ med en viss isoantigenexponeras för celler från en annan individ som saknar denna isoantigen. Detta kan leda till en immunologisk reaktion och produktion av antikroppar mot isoantigenen, vilket kallas en transfusionsreaktion eller en transplantatreaktion beroende på kontexten. Ett exempel på isoantigener är ABO-systemet för blodgrupper, där individerna har olika antigener på sina röda blodkroppar som kan orsaka en transfusionsreaktion om de får en blodtransfusion med fel blodgrupp.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

NFATC (Nuclear Factor of Activated T-cells, Cytoplasmic) är en familj av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i regleringen av den adaptiva immunresponsen hos däggdjur. Dessa transkriptionsfaktorer aktiveras genom kalciumsignaler och kan binda till specifika DNA-sekvenser i promotor- och enhancerregionerna hos målgener, vilket leder till att de transkriberas.

NFATC-transkriptionsfaktorerna inkluderar fyra olika isoformer: NFATC1, NFATC2, NFATC3 och NFATC4. Dessa isoformer delar en gemensam DNA-bindande domän, men skiljer sig åt i andra regioner av proteinet som påverkar deras transkriptionella aktivitet och subcellulära lokalisation.

NFATC-transkriptionsfaktorerna är involverade i en rad olika cellulära processer, inklusive T-cellers differentiering, proliferation och cytokinproduktion. Dysfunktion i NFATC-signalering har kopplats till flera sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

"Immunologisk capping" är ett begrepp inom immunologin som refererar till en process där antikroppmolekyler binder till ytan på ett immuncell, vilket resulterar i att cellens förmåga att reagera på främmande ämnen minskar. Detta sker när antikroppen binder till Fc-receptorer på cellens yta och rekryterar inhibitoriska proteiner, vilket leder till att cellen blir nedtonad eller "cappad". Denna process är en del av det regulatoriska systemet som hjälper till att kontrollera och begränsa immunresponsen för att förhindra överreaktioner.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

'Antigenreceptorer' refererer til specielle receptorproteiner som findes på overfladen af B-celler og T-celler, som er hvidblodsceller i vores immunforsvar. Disse receptorer er designet til at genkende og binde sig specifikt til bestemte antigener, der er fremmede stoffer, som kan være infektionsagenter som bakterier eller virusser. Når en antigenreceptor binder sig til et korrespondenterende antigen, udløses en kaskade af signalering inden i cellen, hvilket får cellen til at blive aktiveret og spille sin rolle i immunforsvaret, som f.eks. at producere antistoffer eller dræbe inficerede celler. Antigenreceptorerne er meget specifikke og kan genkende små strukturelle detaljer på antigener, hvilket gør det muligt for immunsystemet at skelne mellem fremmede stoffer og vore egne celler og proteiner.

'Valpsjuka' är ett samlingsnamn för olika infektionssjukdomar hos hundar som orsakas av olika virusstammar inom släktet *Crotalus*. Valpsjukan kan ge upphov till en rad symtom, däribland diarré, illamående, feber och viktminskning. Det finns dock inget specifikt medicinskt definitivt beskrivet 'Valpsjukevirus', utan det är istället en benämning på de olika virusstammarna som kan orsaka sjukdomen. De vanligaste virussorterna som förknippas med valpsjuka är canin parvovirus typ 2 (CPV-2) och canin distempervirus (CDV).

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

Kermesbärmitogener är ett samlingsnamn för en grupp bakterier som tillhör familjen Bartonellaceae. Dessa bakterier kan orsaka olika sjukdomar hos människor och djur, bland annat kattklössjuka (Bartonella henselae) och Oroyafeber (Bartonella bacilliformis). Namnet kommer från det spanska ordet "kermes" som betyder röd färg, vilket refererar till den röda färgen som produceras av vissa arter i släktet.

Mässlingvirus, eller *Vaccinia virus*, är ett stort DNA-virus som tillhör familjen Poxviridae och släktet Orthopoxvirus. Det orsakar sjukdomen mässling hos människor och kan sprida sig via direkt kontakt med smittade individer eller via droppburen infektion när en smittad person hostar eller nyser. Viruset kan också spridas via kontaminerade föremål. Mässlingvirus är mycket smittsamt och kan orsaka allvarliga komplikationer, särskilt hos barn och vuxna med nedsatt immunförsvar. Det finns vaccin mot mässling som ger effektiv immunitet.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.

Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.

CD28 är ett kostimulerande molekylärt receptorprotein som uttrycks på T-celler och spelar en viktig roll i aktiveringen av dessa celler. CD28-antigenet refererar till det antigen som binder till CD28-receptorn och aktiverar därmed T-cellen. Det mest välkända liganden för CD28 är B7-1 (CD80) och B7-2 (CD86), som uttrycks på antigenpresenterande celler såsom dendritiska celler och aktiverade B-celler. När CD28-receptorn binder till sina ligander aktiveras flera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och överlevnad. CD28-signaleringsvägen är därför en viktig mekanism för att stärka och underhålla immunresponsen.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

Jonomycin är ett makrolidantibiotikum som används för behandling av olika infektioner orsakade av bakterier, till exempel hudinfektioner, lunginflammation och mag-tarminfektioner. Det fungerar genom att stoppa tillväxten och förökar sig hos de flesta bakterier genom att påverka deras proteinsyntes. Jonmycin kan också användas som ett topisk medel för behandling av akne.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

CARD (caspase recruitment domain) signaling adaptor proteins are a group of intracellular signaling molecules that play a crucial role in the regulation of various cellular processes, including inflammation, immunity, and programmed cell death or apoptosis. These proteins contain a CARD domain, which is a protein-protein interaction module that enables them to bind to other CARD-containing proteins and form large signaling complexes.

CARD signaling adaptor proteins function as molecular scaffolds that help bring together various signaling molecules in response to different stimuli, such as pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) or damage-associated molecular patterns (DAMPs). By doing so, they facilitate the activation of downstream signaling cascades and the initiation of appropriate cellular responses.

Some examples of CARD signaling adaptor proteins include:

* Myeloid differentiation factor 88 (MyD88): This protein is involved in the signaling pathways of most Toll-like receptors (TLRs) and interleukin-1 receptor (IL-1R), leading to the activation of nuclear factor kappa B (NF-κB) and mitogen-activated protein kinases (MAPKs).
* Receptor-interacting serine/threonine-protein kinase 1 (RIPK1): This protein is involved in various signaling pathways, including the activation of NF-κB and MAPKs, as well as programmed cell death.
* Apoptosis-associated speck-like protein containing a CARD (ASC): This protein plays a central role in the formation of inflammasomes, which are large signaling complexes that activate caspase-1 and lead to the production of proinflammatory cytokines.

Overall, CARD signaling adaptor proteins play a critical role in maintaining cellular homeostasis and responding to various stressors and pathogens. Dysregulation of these proteins has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders, neurodegenerative diseases, and cancer.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

CD4-lymfocytantalen, också känd som CD4-cellräkningsnormalvärden, är ett mått på det antal CD4-positiva T-lymfocyter i en persons blod. CD4-positiva T-lymfocyter, eller CD4-celler, är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunresponsen i kroppen. De identifierar och bekämpar infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Normala värden för CD4-lymfocytantal varierar beroende på ålder, kön och andra faktorer, men vanligtvis ligger de mellan 500 och 1 200 celler per kubikmillimeter blod (celler/mm3). När en persons CD4-lymfocytantal sjunker under 200 celler/mm3 är de diagnostiserade med AIDS, den allvarligaste fasen av HIV-infektionen.

CD4-lymfocytantalen används ofta som ett sätt att övervaka effekterna av HIV-behandling och för att bedöma behandlingsframgång. Vid regelbunden kontroll kan lägre CD4-lymfocytantal varna för en ökad risk för opportunistiska infektioner, som kan leda till allvarliga komplikationer eller död.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

'Ringblommor' är ett vanligt förekommande samlingsnamn för olika typer av hudutslag som kan variera i utseende och orsaker. I medicinska sammanhang används ofta termen 'erythema annulare centrifugum' (EAC) för att beskriva en specifik form av ringblommor.

Erythema annulare centrifugum kännetecknas av röda, upphöjda kanter och blåsvarta eller vitaktiga centrum, som ofta expanderar och sedan försvinner, vilket ger en slags ringformad form. Dessa hudutslag tenderar att vara asymptomatiska, men i vissa fall kan de klia.

Det är värt att notera att det finns andra orsaker till ringblommor än EAC, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar och reaktioner på läkemedel. Därför är det viktigt att konsultera en läkare eller dermatolog om man upplever några besvär relaterade till huden.

Den medicinska definitionen av 'Receptor-CD3-komplex, antigen, T-cell' refererar till det komplexa systemet av proteiner och strukturer som är involverade i erkännandet och svar på specifika antigener inom immunförsvaret, särskilt inom den adaptiva immuniteten.

CD3-komplexet är en grupp av transmembrana proteiner som är associerade med T-cellens receptor (TCR). Det består av flera underenheter, inklusive CD3δ, CD3ε, CD3γ och CD3ζ. Dessa proteiner är involverade i signalöverföringen från TCR till intracellulära signalkaskader när en T-cell binds till sitt specifika antigenpresenterande celler (APC).

Antigener är främmande molekyler som kan identifieras och attackeras av immunsystemet. I det här fallet refererar 'antigen' till den specifika molekylen som binder till TCR på en T-cell. Antigenet kan vara en proteinfraktion av ett patogen, såsom en virus eller bakterie, men kan också vara andra främmande molekyler, såsom cancerceller.

Sålunda är 'Receptor-CD3-komplex, antigen, T-cell' en komplex struktur som består av TCR och CD3-komplexet på T-cellens yta, vilket binder till ett specifikt antigen för att initiera en immunrespons.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

Lymphocyte homing receptors refer to a group of specialized adhesion molecules found on the surface of lymphocytes (a type of white blood cell including T cells and B cells) that facilitate their migration and trafficking between different compartments of the immune system. These receptors play a crucial role in the immune response by enabling lymphocytes to move from the bloodstream into secondary lymphoid organs, such as lymph nodes, spleen, and Peyer's patches, where they can interact with antigens and other immune cells.

The homing receptors include:

1. Selectins: These are a type of lectin that bind to carbohydrate ligands on the endothelium of blood vessels. L-selectin is found on most lymphocytes, while P- and E-selectins are expressed by activated endothelial cells in response to inflammation.
2. Integrins: These are heterodimeric adhesion molecules that bind to their ligands, such as ICAM-1 and VCAM-1, on the endothelium. Different integrin combinations are responsible for lymphocyte homing to specific tissues. For example, LFA-1 (αLβ2) and VLA-4 (α4β1) are important for lymphocyte migration into lymph nodes.
3. Chemokine receptors: These are seven-transmembrane G protein-coupled receptors that bind to chemokines, a type of cytokine that guides cell migration. Different chemokine receptors are expressed on various subsets of lymphocytes and direct them to specific locations within the immune system.

Together, these homing receptors allow lymphocytes to navigate through the body and respond effectively to pathogens and other threats. Dysregulation of lymphocyte homing can contribute to various immune-related disorders, such as autoimmune diseases and cancer.

Lymfoproliferativa sjukdomar är en grupp av sjukdomar som kännetecknas av överdriven celldelning och tillväxt av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner. Dessa sjukdomar kan vara benigna eller maligna (cancerartade). Maligna lymfoproliferativa sjukdomar innefattar olika typer av lymfom och cancerformer som lever-, milt- och broskcancer. Benigna lymfoproliferativa sjukdomar kan orsaka symtom som obehag, svullnad eller smärta i lymfkörtlarna, trötthet och infektionskänslighet. Maligna former av lymfoproliferativa sjukdomar kan leda till allvarligare symptom som feber, svettningar, viktminskning, trötthet och svullnad i lever, mjälte eller andra kroppsdelar. Behandlingen beror på typen av sjukdom, dess utbredning och grad av allvarlighet.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Lymfocytsamarbete, även känt som immun cell samverkan, är ett samarbete mellan olika typer av lymfocyter, som B-celler och T-celler, för att koordinera en effektiv immunrespons mot främmande ämnen, såsom patogener och cancerceller. Detta samarbete innebär att olika typer av lymfocyter kommunicerar med varandra och andra celler i immunsystemet genom att utbyta signalsubstanser, som cytokiner och kemokiner, för att koordinera deras funktioner.

T-celler, särskilt CD4+ T-hjälparceller, spelar en central roll i lymfocytsamarbetet genom att aktivera och reglera andra immunceller, inklusive B-celler, cytotoxiska T-celler och makrofager. När en T-cell binds till ett antigenpresenterande celler (APC), som dendritceller eller makrofager, aktiveras den och börjar sekretera cytokiner som attraherar och aktiverar andra immunceller till platsen för infektionen.

B-celler är också viktiga i lymfocytsamarbetet genom att producera antikroppar, proteiner som binder till specifika antigener på patogener och hjälper till att neutralisera eller eliminera dem. Aktiverade CD4+ T-hjälparceller kan stimulera B-celler att differensiera till plasmaceller, som producerar stora mängder av antikroppar, och memory B-celler, som ger immunitet mot framtida infektioner med samma patogen.

I allmänhet är lymfocytsamarbetet en nödvändig del av ett effektivt immunsvar och några störningar i detta samarbete kan leda till autoimmunitet, cancer eller infektionssjukdomar.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Tetradekanoylforbolacetat, ofta förkortat till PMA (Phorbol Myristate Acetat), är ett kemiskt förening som används inom forskning som en aktivator av protein kinas C (PKC). Det är en syntetisk derivat av forbol, som finns naturligt i crotonolja. PMA binder till och aktiverar PKC-enzymet, vilket leder till en mängd cellulära respons, inklusive celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

På grund av dess starka biologiska verkan används PMA ofta som ett verktyg inom forskning för att studera PKC-relaterade signaltransduktionsvägar. Det kan också användas som en positiv kontroll i cellresponsassayer. Emellertid bör det hanteras med försiktighet på grund av sina potentiala onkogena effekter och skall endast användas under kontrollerade laboratorieförhållanden.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Rosettbildning är ett begrepp inom patologi och histopathologi, som används för att beskriva en viss typ av cellstruktur som kan ses under mikroskopi. Det är inte en specifik medicinsk diagnos, utan snarare en observation av cellförhållanden som kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd.

En rosettformering uppstår när tumörceller eller andra typer av celler omger ett centralt objekt, ofta ett kapillärblodkärl eller en nervfiber. Cellerna bildar då en cirkel- eller halvcirkelstruktur runt det centrala objektet, vilket liknar en blomma eller rosett, därav namnet.

Rosettbildningar kan ses i olika typer av tumörer, såsom hjärntumörer och neuroendokrina tumörer. I vissa fall kan rosettbildningar vara ett tecken på en specifik subtyp av tumör, till exempel i medulloblastom, en typ av hjärntumör som ofta drabbar barn. I andra fall kan rosettbildningar vara en del av den normala strukturen hos vissa typer av celler, såsom i retina i ögat.

Det är viktigt att tolka rosettbildningar i klinisk kontext och tillsammans med andra histopatologiska och kliniska fynd, för att ställa en korrekt diagnos och ge den relevanta behandlingen.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

CD19 är ett proteinet som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodcellar som är involverade i immunförsvaret. CD19-antigenet används ofta som mål för immunterapi behandlingar vid olika typer av cancer, till exempel non-Hodgkins lymfom och leukemi.

CD19-antigen är en typ av proteinkomplex som finns på ytan av B-celler och är involverat i aktiveringen av B-cellernas immunrespons. CD19-antigenet är ett viktigt mål för behandlingar som tar tillvara kroppens egna immunsystem för att attackera cancerceller. Genom att rikta specifika antikroppar eller celler mot CD19-antigenet kan man eliminera cancercellerna utan skada andra celler i kroppen.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

L-selektin, også kjent som CD62L, er ein membranprotein som tilhører selektinfamilien. Det er uttrykt på overflaten til visse hvite blodceller, særlig leukosyter (hvite blodlegemer), og spiller en viktig rolle i immunsystemet ved å hjelpe med å regulere diaspendesen av leukosyter fra blodbanen til stedet der infeksjon eller inflammasjon skjer. L-selektin binder spesifikt til karbohydratstrukturer på overflaten til endotelceller (celler i blodkarrene) for å fremme den specifikke adhesjonen og diapedesen av leukosyter.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Ett immunbristsyndrom är ett tillstånd där det finns en påtaglig nedsättning eller störning av den immunologiska funktionen i kroppen. Det kan orsakas av en rad olika sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer som påverkar immunsystemet negativt. Immunbristsyndrom kan leda till en ökad susceptibilitet för infektioner, autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd.

Det finns också specifika typer av immunbristsyndrom, såsom primära immunbristsyndrom (PID), som är medfött eller uppstår tidigt i livet, och sekundära immunbristsyndrom, som orsakas av en annan underliggande sjukdom eller behandling. Exempel på underliggande sjukdomar som kan leda till sekundärt immunbristsyndrom innefattar HIV/AIDS, cancer, diabetes och vissa autoimmuna sjukdomar. Läkemedel som kan orsaka immunbristsyndrom innefattar kemoterapi, immunosuppressiva läkemedel och höga doser av steroider.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

Interleukin-16 (IL-16) är ett cytokin som produceras av aktiverade CD8+ T-celler, CD4+ T-celler och andra celltyper, inklusive eosinofiler och mastceller. Det fungerar som en kemotaxisk faktor för CD4+ T-celler och andra immunceller till inflammationsfokaler i kroppen. IL-16 binder till sin receptor, CD4, på målcellernas yta och utövar därvid olika cellulära effekter som kan bidra till immunförsvaret mot infektioner och inflammation. Dessa effekter inkluderar aktivering av signaltransduktionsvägar, proliferation, differentiering och cytokinproduktion hos målcellerna. IL-16 har också visat sig ha en viktig roll i regleringen av immunresponsen vid autoimmuna sjukdomar och transplantationer.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Cysteamine är ett läkemedel som används för att behandla cystinos, en sällsynt genetisk sjukdom där aminosyran cystin ansamlas i kroppens celler. Cysteamin fungerar genom att bryta ned cystinet till mer lösliga beståndsdelar som kan transporteras ut ur cellerna.

Den medicinska definitionen av cysteamine är:

Cysteamin (CAS-nummer 52-90-4) är ett läkemedel som används som reducerande agent och som en del av behandlingen av cystinos, en autosomalt recessivt genetiskt betingad sjukdom orsakad av mutationer i CTNS-genen. Cysteamin fungerar genom att penetrera cellmembranet och bryta ned insulärt lagrat cystin till cystein och sulfat, vilket minskar cystinsnivåerna inne i lysosomen och förhindrar bildningen av cystinkristaller. Det är tillgängligt som oralt preparat och används vanligen två gånger dagligen.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.

In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.

Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.

Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.

'B-lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de två huvudsakliga undergrupperna av B-celler, vilka är en typ av vita blodkroppar som har en central roll i den adaptiva immunresponsen. De två huvudsakliga B-lymfocytsubseterna är:

1. B-celler som utvecklar sig till plasmaceller: Dessa celler producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner, som en del av den humorala immunresponsen. Antikropparna binder till specifika antigener (främmande ämnen som utlöser en immunrespons) och hjälper till att neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

2. B-celler som utvecklas till minnesB-celler: Dessa celler har kapaciteten att "minnas" tidigare antigenexponeringar och snabbt svara på framtida exponeringar av samma antigen med en kraftfull och specificerad immunrespons. MinnesB-celler kan leva länge i kroppen, även efter att sjukdomen har botats, vilket ger immunitet mot återinfektion av samma patogen.

Det är värt att notera att det finns också andra undergrupper och subtyper av B-celler, men de två nämnda är de mest kända och välstuderade.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.

CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

"Antikroppsproducerande celler", också kända som plasmacyter, är typen av vita blodkroppar som producerar och sekreterar antikroppar, även kända som immunoglobuliner. Antikroppar är proteiner som hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener. De produceras av B-celler, en typ av vita blodkroppar, och undergår en process av differentiering för att bli antikroppsproducerande celler. Dessa celler kan producera stora mängder av en specifik typ av antikropp som är designad för att binda till ett specifikt antigen på en patogen. Antikroppsproducerande celler spelar därför en viktig roll i den adaptiva immunresponsen och hjälper till att beskydda kroppen mot infektioner och sjukdomar.

B-cell differentiation antigens are markers that define the various stages of differentiation and activation in B-cell development. These antigens are proteins or carbohydrates expressed on the surface of B cells at different stages of their development, from early progenitor cells to mature, antibody-secreting plasma cells.

Some examples of B-cell differentiation antigens include:

* CD19, CD20, and CD22: These are markers expressed on the surface of immature and mature B cells.
* CD38: This is a marker expressed on activated B cells and plasma cells.
* CD138 (syndecan-1): This is a marker expressed on plasma cells.
* IgD and IgM: These are markers expressed on the surface of mature, naive B cells.
* IgG, IgA, and IgE: These are markers expressed on the surface of activated B cells that have undergone class switching.

These antigens are important tools for identifying and studying B-cell development and function in health and disease. They can be used to diagnose and monitor various B-cell malignancies, such as leukemias and lymphomas, and to evaluate the effectiveness of therapies that target B cells.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

CD46 är ett proteiner som finns på ytan av celler i människokroppen. Det är en så kallad kostimulatorisk receptor för komplementproteinet C3b och fungerar som en regulator av komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvar. CD46 hjälper till att förhindra överaktivering av komplementsystemet och skyddar på så sätt celler från skada. Proteinet spelar också en roll i moduleringen av T-cellernas aktivitet och kan ha en immunosuppressiv effekt. CD46-antigen refererar till just detta protein och dess associerade antikroppar.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Immunoglobulin D (IgD) är en typ av antikropp som produceras av B-celler i vårt immunsystem. Det är en av de fem typerna av immunoglobuliner som finns hos människor, tillsammans med IgA, IgG, IgM och IgE.

IgD har flera funktioner i vårt immunsystem, men dess specifika roll är fortfarande inte fullständigt förstådd. Det antas att IgD hjälper till att aktivera B-celler när de möter antigener och börjar producera antikroppar för att bekämpa infektioner. IgD kan också ha en roll i att reglera immunresponsen genom att modulera andra cellers funktioner.

IgD består av två identiska långa kedjor (heavy chains) och två identiska korta kedjor (light chains), som hålls samman av disulfidbindningar. Det finns också en membranbindande region i varje långa kedja, vilket gör att IgD kan integreras i cellmembranet på B-celler.

I allmänhet är nivåerna av IgD lägre än de andra typerna av immunoglobuliner i serum, men höga nivåer av IgD kan förekomma vid vissa sjukdomar som exempelvis autoimmuna sjukdomar och B-cellslymfom.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Hybridom är en teknik inom molekylärbiologi där celler kombineras för att producera monoklona antikroppar. Detta uppnås genom att fusionera en typ av cancercell, oftast en myelomcell, med en annan typ av cell som producerar specifika antikroppar, till exempel B-lymfocyter.

Den resulterande hybridcellen, hybridomen, har både cancercellens förmåga att dela sig oändligt och B-lymfocytens förmåga att producera specifika antikroppar. Genom att använda sig av selektiva metoder kan man sedan isolera de hybridceller som producerar önskade antikroppar, vilka kan odlas upp i stora mängder för forsknings- eller terapeutiska syften.

Monoklona antikroppar är mycket värdefulla verktyg inom forskning och klinisk praktik, eftersom de är specifika för ett visst molekylärt mål och kan användas till att behandla sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

"Valpsjuka", även känt som parvovirusinfektion, är en virussjukdom som drabbar hundar, särskilt unga valpar. Viruset angriper snabbt den snabbväxande tarmbarken och kan orsaka allvarliga symptom som blodig diarré, illamående, feber och i vissa fall död. Symptomen uppstår vanligtvis 3-7 dagar efter att valpen smittats och kan vara mycket allvarliga. Behandlingen av valpsjuka kräver ofta intensiv veterinärvård, inklusive intravenös vätskebehandling för att förebygga defferentiation. Valpar under 20 veckors ålder och oskyddade hundar är särskilt känsliga för denna sjukdom. Preventiva åtgärder inkluderar vaccination och god hygien för att förebygga smittspridning.

CD30 är ett protein som uttrycks på ytan av vissa typer av vita blodceller, inklusive aktiverade B- och T-celler. Det används som en markör för att identifiera olika sorters lymfom, en typ av cancer som drabbar lymfocyterna i det immunförsvarssystemet. CD30-antigen definieras medicinskt som ett transmembrant protein som tillhör tumornekrosfaktorreceptor (TNFR) familjen. När CD30 aktiveras kan det utlösa en signalväg som leder till celldelning och cellyttlighet, men om det blir felaktigt reglerat kan det leda till oregelbunden celltillväxt och cancer.

'Virusreceptorer' är en term som används för att beskriva de cellvävnadskomponenter, oftast proteinmolekyler, som en virus kan binda sig till för att få möjlighet att infectera och tränga in i värdcellen. Genom att känna igen och binda till specifika receptorer på värdcellens yta kan viruset utnyttja den cellulära maskineriet för sin egen replikation, vilket leder till sjukdom hos individen.

Det är viktigt att notera att olika virusar använder sig av olika typer av receptorer, beroende på vilken celltyp de infekterar och deras egen struktur. Studier av virusreceptorerna kan hjälpa forskare att förstå hur viruset infekterar celler och möjligen utveckla terapeutiska strategier för att förhindra eller behandla virusinfektioner.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Lymfoid leukemi (eller lymfocytær leukemi) er en type blodkreft som karter til de maligne (kræftsky) forandringer i de hvide blodlegemer kendt som lymfocyter. Lymfocyter er en del af kroppens immunforsvar, og normale lymfocyter cirkulerer rundt i blodet og patruljerer throughout lymphatiske system for at beskytte mod infektioner.

I lymfoid leukemi bliver der imidlertid dannet for mange immature og funktionsdygtige lymfocyter, som derefter akkumulerer i blodet, knoglevæv og lymfatiske væv. Disse celler forstyrrer normalt blodets produktion og funktion, hvilket kan føre til anemisi, infektioner, blødninger og andre komplikationer.

Der findes to hovedtyper af lymfoid leukemi: B-cells leukemi og T-cells leukemi, der er opkaldt efter de to typer lymfocyter, som de angriber. Begge typer kan være akutte (hurtigt udviklende) eller kroniske (langsomt udviklende), afhængigt af hvor hurtigt sygdommen skrider frem og hvordan cellerne ser ud under mikroskopi.

Symptomer på lymfoid leukemi kan inkludere træthed, svimmelhed, feber, nattesved, vægttab, svulmede lymfeknuder, infektioner, blødninger og pleteunder udtalt blålige prikker under huden. Behandlingen af lymfoid leukemi kan inkludere kemoterapi, stråleterapi, stamcelletransplantation og måske immunterapeutiske behandlingsmuligheder som monoklonale antistoffer eller CAR-T-cellterapi.

TNF Receptor Superfamily Member 14, also known as TNFRSF14 or HVEM (Herpesvirus Entry Mediator), is a type of receptor that is involved in the regulation of the immune system and cell death. It is a member of the tumor necrosis factor (TNF) receptor superfamily, which is a group of proteins that share structural similarities and are involved in various signaling pathways related to inflammation, immunity, and cell survival.

TNFRSF14/HVEM is expressed on the surface of various cells, including T cells, B cells, and dendritic cells. It can bind to several different ligands, including LIGHT (TNFSF14) and BTLA (B- and T-lymphocyte attenuator), which can activate or inhibit downstream signaling pathways, respectively. These interactions play important roles in regulating the immune response, including modulating T cell activation and cytokine production, promoting B cell survival and differentiation, and enhancing the cytotoxic activity of natural killer (NK) cells.

Dysregulation of TNFRSF14/HVEM signaling has been implicated in various pathological conditions, including autoimmune diseases, chronic inflammation, and cancer. For example, altered expression of TNFRSF14/HVEM or its ligands has been observed in several types of tumors, and may contribute to tumor growth, progression, and resistance to therapy. Therefore, targeting TNFRSF14/HVEM or its signaling pathways may represent a potential therapeutic strategy for these diseases.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

En immunadhärensreaktion är en typ av immunologisk respons som utlöses när antikroppar binder till ett antigen på ytan av en främmande cell, såsom en virus- eller bakteriecell. Denna bindning orsakar aktivering av komplementsystemet och fagocytos (fagocytering) av den främmande cellen av immunförsvarsceller, till exempel neutrofila granulocyter och makrofager. Immunadhärensreaktioner är en viktig del av vår immunitet och hjälper till att skydda oss från infektioner och sjukdomar.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

En adrenerg beta-blockerare är ett läkemedel som blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin på beta-adrenerga receptorer i kroppen. Dessa receptorer finns i hjärtat, lungorna, levern, njurarna och blodkärlen.

När beta-blockerare binds till dessa receptorer förhindrar de att adrenalin och noradrenalin binder till dem, vilket kan sänka pulsens hastighet, minska blodtrycket, och reducera andningen. Beta-blockerare används ofta för att behandla olika hjärt- och kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, hjärtsvikt, och kärlkramp. De kan också användas för att behandla rytmstörningar i hjärtat, migrän, glaukom, och vissa former av tremor.

Det finns två huvudtyper av beta-blockerare: nonselectiva och selektiva. Nonselectiva beta-blockerare blockerar både beta-1- och beta-2-receptorer, medan selektiva beta-blockerare främst blockerar beta-1-receptorerna i hjärtat. Selektiva beta-blockerare tenderar att ha mindre påverkan på andningen än nonselectiva beta-blockerare.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

CTLA-4, eller Cytotoxic T-Lymphocyte Associated Protein 4, är ett transmembrant protein som uttrycks på aktiverade T-celler. Det fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering och hjälper till att kontrollera immunresponsen för att förhindra överaktivitet eller autoimmunitet. CTLA-4 agerar genom att konkurrera med CD28 om bindning till kostimulerande molekyler på antigenpresenterande celler, vilket minskar T-cellaktiveringen.

CTLA-4 är ett viktigt mål för immunterapi vid behandling av cancer, eftersom blockering av CTLA-4 kan öka aktiviteten hos tumörspecifica T-celler och leda till bättre svar på cancerväxten. Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som aspirin har visat sig minska risken för cancer genom att öka uttrycket av CTLA-4 på tumörceller, vilket kan leda till större immunrespons och bättre kontroll av cancerväxten.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

'Lymfocyt, noll' är ett begrepp inom patologi och betecknar en defekt eller onormal lymfocyt som saknar det proteinkomplex som kallas CD4 och CD8. Dessa proteiner är receptorer på cellens yta som hjälper till att bestämma vilka typer av celler som lymfocyten ska attackera eller försvara sig mot.

En lymfocyt, noll saknar både CD4 och CD8-receptorerna och är därför oförmögen att utföra sina funktioner korrekt. Detta kan vara ett tecken på en immunbrist eller en immundefekt, som i vissa fall kan orsaka allvarliga sjukdomar eller infektioner.

Det är dock ovanligt att hitta en ren lymfocyt, noll i blodet eftersom de flesta lymfocyter har minst en av dessa receptorer på sin yta. I stället kan man tala om ett reducerat antal CD4- eller CD8-positiva lymfocyter som ett tecken på immunbrist eller sjukdom.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Ett immunkonjugat är en substans som består av två delar: en immunologisk del och en verkningsdel. Den immunologiska delen är ett antikroppsmolekyl som kan binda specifikt till en viss typ av cell, proteins molekyl eller antigen. När denna binding har skett aktiveras den verkningsfyllda delen av konjugatet, vilket ofta är ett toxin, en radioaktiv isotop eller en fluorescerande markör. Denna mekanism används inom medicinen för att exempelvis kunna eliminera cancerceller eller visualisera specifika strukturer i kroppen.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

CD27 är ett proteinsurfatantigen som tillhör tumor nekros factor-receptor familjen. Det uttrycks på aktiverade B-celler, T-celler och naturliga killer (NK)-celler. CD27 spelar en viktig roll i ko-stimulering av T-celler och B-cellernas differentiering, proliferation och överlevnad. CD27 binder till liganden CD70, som uttrycks på aktiverade T-celler, B-celler och dendritiska celler.

CD27-antigen definieras medicinskt som ett proteinsurfatantigen som kodas av genen CD27 och som är involverad i immunresponsen. Ändringar eller mutationer i CD27-genen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar och cancer.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

Epitope er en del av et antigen som kan binde seg til en antikropp eller ett T-cellsreseptor. Epitoper på et antigen kallas også antigendeterminanter. For T-lymfocytter, er epitopene ofte peptider som presenteres av MHC (major histocompatibility complex) molekyler på overflaten for antigenpresenterende celler (APCs).

T-lymfocytter har reseptorer som kjenner seg til disse epitopene, og når de binder seg, blir T-cellen aktivert og starter en immunrespons. Epitoper på et antigen kan variere i størrelse og kompleksitet, og de kan være lineære (kontinuerlige) eller konforme (dis kontinuerlige). Lineære epitoper består av en sekvens av kontinuerlige aminosyrer fra et protein, mens konforme epitoper består av aminosyrer som ikke er kontinuerlige i den opprinnelige proteinstrukturen, men blir foldet sammen til en struktur som kan binde seg til et T-cellsreseptor.

I tillegg kan epitoper være specifiske for individet, avhengig av MHC-haplotypen hos den enkelte individet. Dette betyr at en person kan ha en immunrespons mot et antigen, mens en annen ikke gjør, fordi de har forskjellige MHC-molekyler som presenterer forskjellige epitoper fra det samme antigenet.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

CD39 är ett membranbundet enzym som katalyserar hydrolysen av extracellulärt ATP och ADP till AMP. Det är involverat i regleringen av immunresponsen och påträffas framförallt på regulatoriska T-celler (Tregs). CD39 tillsammans med CD73, som också finns på Tregs, verkar genom att omvandla AMP till adenosin, vilket har immunosuppressiva effekter. Därför anses CD39-antigenet vara en markör för suppressiva T-celler och har potential att bli ett terapeutiskt mål inom autoimmunitet och transplantationsmedicin.

I medicinsk kontext refererar "interface" till den gräns eller yta där två olika strukturer, system eller vävnader möts och kommunicerar med varandra. Det kan handla om fysiska interfacen som mellan två organ, en implantat och kroppen, eller cellmembranet och det extracellulära matrixsystemet. Interfacen kan också vara funktionella, till exempel när olika signaleringsvägar eller nervbanor möts och kommunicerar.

Ett exempel på ett fysiskt interface är när en ortopedisk protes utgör en mekanisk länk mellan benet och den yttre miljön, där protesen måste vara konstruerad för att möta de specifika kraven för att skapa en effektiv och smidig funktion.

Ett exempel på ett funktionellt interface är när nervceller i hjärnan kommunicerar med varandra via sin synapser, där signalsubstanser frisätts från den ena cellen och binder till receptorer på den andra cellen för att överföra information.

CD4-CD8-kvot är ett laboratoriemedicinskt mått som används för att hjälpa till att bedöma graden och typen av immunsvaghet hos en individ, särskilt vid HIV/AIDS. CD4 (eller T-hjälpcellar) och CD8 (eller T-suppressorceller) är två typer av vita blodkroppar som spelar viktiga roller i immunförsvaret.

CD4-celler hjälper till att koordinera immunsvar, medan CD8-celler hjälper till att dämpa immunsvar och eliminera virusinfekterade celler. Normala värden för CD4-CD8-kvoten är mellan 1 och 3. En låg kvot (3) kan också vara avvikande och kan indikera andra sjukdomar som påverkar immunförsvaret, såsom autoimmuna sjukdomar eller cancer.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

'Tonsiller' är ett par läppar som finns på sidorna av svalget (farynx) i halsen. De består av lymfvävnad och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fånga bakterier och virus som andas in via näsa och mun. Tonsillerna kan bli inflammerade och smitta, vilket kallas tonsillit eller svalgtupp. I vissa fall kan de också vara för stora och orsaka problem med sväljning eller andning, vilket kan kräva en operation för att ta bort dem (tonsillektomi).

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

En superantigen är ett speciellt slag av toxin som kan stimulera en exceptionellt kraftig immunreaktion. Superantigener produceras av vissa bakterier, såsom stafylokocker och streptokocker, och de kan orsaka allvarliga symtom som feber, inflammation och i värsta fall chock.

Superantigener fungerar på ett annorlunda sätt än vanliga antigener, som normalt sett behöver bearbetas av immunsystemet innan de kan ge upphov till en immunreaktion. Superantigenen binder direkt till speciella receptorer på vissa vita blodkroppar (T-celler), vilket leder till en överdrivet stark aktivering av dessa celler och en massiv frisättning av cytokiner, proteiner som spelar en central roll i immunförsvaret. Detta kan orsaka en systemisk inflammation och allvarliga skador på olika organ.

Superantigener är därför mycket farliga och kan leda till livshotande tillstånd, särskilt hos personer med svaga immunsystem eller vid infektioner med höga bakteriehalter. Behandlingen av superantigentoxin-relaterade sjukdomar innefattar ofta antibiotika för att eliminera den underliggande infektionen, samt symtomatisk behandling för att hantera febern och inflammationen.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

Calcimycin, också känt som mangan(II)tetraphenylporfyrin, är ett pigmentmolekyler som utvinns från Streptomyces chartreusis-bakterier. Det är en typ av komplext bindningsförening som innehåller en manganjon och en porfyrinring.

I medicinsk kontext, används calcimycin ofta som ett forskningsverktyg för att studera cellulära processer, särskilt inom områdena jontransporter och signaltransduktion. Det har också visat sig ha potentialen som en behandling för sjukdomar som beror på störningar i kalciumhomöostas, såsom hyperparatyreoidism och sepsis.

Calcimycin fungerar genom att öka intracellulärt kalciumnivåer genom att verka som en jonofor, vilket gör att det kan transportera joner över cellytiska membran. När calcimycin binder till cellmembranet, bildar det komplex med kalciumjoner och hjälper dem att diffundera in i cellen, vilket orsakar en ökning av intracellulära kalciumnivåer.

Det är värt att notera att calcimycin inte används som en etablerad medicinsk behandling och fortsatta studier krävs för att fastställa dess säkerhet och effektivitet som läkemedel.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

'Stora bröstgången' (latin: fascia thoracica) är ett brett, platt ligament som löper diagonalt över den främre delen av bröstkorgen. Det sträcker sig från sidan av nyckelbenet (clavicula) och ned till revbenen (costae) och skiljer bröstmuskulaturen (pectoralis major och pectoralis minor) från de yttre interkostal musklerna. Fascia thoracica ger stöd och skyddar det thoraxkompartment där lungorna, hjärtat och stora blodkärl finns inne.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

"c-Fyn" er ein Protoonkogenprotein som tilhører Src-familien av nicht-receptor-týdende tyrosinkinaser (NTKs). Disse kinasene spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulære funksjoner, så som celleproliferering, cellevandring og signaltransduksjon. c-Fyn er normalvis aktivert gjennom fosforylasjon av andre kinaser eller ved interaksjon med reseptorer for tillate signaling via intracellulære signalveier.

Protoonkogene er gener som normalt regulerer cellulær vekst og deling, men kan bli onkogena hvis de muteres eller overeksperimeres. I tillegg til sin rolle i normal cellulær funksjon, kan overaktivitet av c-Fyn også være involvert i ugunstige hendelser som kreftutvikling og progression.

'Växtlektiner' är ett medicinskt begrepp som refererar till en speciell typ av läkemedel, vanligtvis i form av en salva eller kräm, som innehåller extrakt från cannabisplantan (Cannabis sativa) med hög koncentration av den aktiva substansen tetrahydrocannabinol (THC).

Denna typ av läkemedel används ofta för att lindra smärtor, kramp och spasmer hos patienter med multipel sklerosis, cancer och andra sjukdomar som orsakar kronisk smärta. Växtlektiner kan också användas för att stimulera aptiten hos patienter med cancer eller HIV/AIDS som lider av viktminskning som en följd av sin sjukdom.

Det är viktigt att notera att användningen av växtlektiner är lagligt endast på recept och under kontroll av en läkare i de flesta länder, inklusive Sverige. Användandet av olagliga former av cannabisprodukter kan vara farligt för hälsan och leda till bötes- eller fängelsestraff.

Protein Kinase C (PKC) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin-protein kinase, som spiller en viktig rolle i signaltransduksjonen i celler. PKC-enzymene aktiveres ofte av sekundære budbringere som diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som oppstår som reaksjonsprodukter etter aktivering av reseptorer for diverse hormoner, voktselvaktivatorer og andre signalmolekyler.

PKC-enzymene kan fosforylere (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner, som ofte fører til endringer i proteinaktiviteten og/eller lokalisasjonen. Dette er en viktig mekanisme for regulering av cellulære prosesser som cellevel, differentiering, apoptose (programmert celledød) og cellcyklus.

Der er flere isoformer av PKC-enzymene, som kan deles inn i tre klasser basert på deres aktiveringsmekanisme: konventionelle (cPKC), noveller (nPKC) og atypiske (aPKC). Disse forskjellige isoformene har forskjellige cellulære lokalisasjoner og funksjoner, noe som bidrar til deres specifike roller i cellens signaltransduksjonsnettverk.

A PD-Ribosylcyclase er en type enzym som konverterer ATP (Adenosintrifosfat) til ADP-ribose og pyrofosfat. Dette enzym er ikke velkjent, og det finnes begrenset forskning om dets funksjon og betydning i kroppen. PD-Ribosylcyclase er en del av purinmetabolismen, men det har ikke blitt dokumentert noen direkte medisinske tilknytninger eller sykdomsfremkallende egenskaper for dette enzymet.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

'Ly-antigener' (ibland även stavat 'Li-antigen') är ett samlingsbegrepp för en grupp av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, så kallade lymfocyter. Dessa proteiner delas in i olika klasser, Ly-1, Ly-2, Ly-3 och så vidare, beroende på deras specifika struktur och funktion. De är involverade i olika immunologiska processer, såsom aktivering av immunförsvaret och erkännande av främmande ämnen som kan vara skadliga för kroppen. Ly-antigenerna är viktiga markörer vid karakterisering och klassificering av olika typer av lymfocyter, och har därför stor betydelse inom forskning och diagnostik inom området immunologi.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

Transferrinreceptorer är en typ av proteiner som finns på cellytan hos däggdjur. Deras huvudsakliga funktion är att binda och transportera transferrin, ett järntransportprotein, in i cellen. Transferrin binder till järn i kroppen och transporterar det till celler som behöver järn för sin överlevnad och funktion, såsom röda blodkroppar och vävnader som utför celldelning. När transferrin binds till transferrinreceptorn på cellytan aktiveras en signalväg som leder till att celldelningen ökar, vilket gör att transferrinreceptorerna spelar en viktig roll i celltillväxt och celldelning. Dessa receptorer förekommer naturligt i höga nivåer under tillväxt- och utvecklingsfasen hos foster och barn, medan de är lägre hos vuxna. Transferrinreceptorerna kan också användas som markör för att diagnostisera järnbrist och andra sjukdomar relaterade till järnstörningar.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Immunodeficiency virus (IDV) is not a widely recognized or established medical term. However, it seems that you may be referring to "immunodeficiency viruses" in general, which includes human immunodeficiency virus type 1 (HIV-1) and type 2 (HIV-2). These are the viruses that cause the acquired immunodeficiency syndrome (AIDS).

Here is a proper definition of HIV as per the National Institutes of Health (NIH):

HIV, or human immunodeficiency virus, is a virus that attacks the body's immune system. If HIV is not treated, it can lead to AIDS (acquired immunodeficiency syndrome). However, with proper medical care, HIV can be controlled. People with HIV who get and keep an early diagnosis and treatment can live long, healthy lives and prevent transmission to others.

Reference:

HIV/AIDS. (2021, June 14). National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID). https://www.niaid.nih.gov/diseases-conditions/hiv-aids

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som hjälper till att regulera vår immunförsvarsmekanism. De är genetiskt betingade och varierar mellan olika individer, vilket gör att det kan finnas en högre eller lägre grad av överensstämmelse mellan två personers HLA. Om en persons HLA inte är tillräckligt kompatibel med ett organ som ska transplanteras, kan deras immunförsvar angripa och förkasta det nya organet. Därför är en grundläggande del i en organdonation att matcha donatorn och mottagaren så väl som möjligt med avseende på HLA-antigener för att minska risken för organs rejektion.

CD44 är ett transmembranprotein som uttrycks på många olika celltyper, inklusive vita blodceller som lymfocyter och granulocyter. CD44-antigenet är involverat i cellyttra och cellkommunikationsprocesser, såsom adhesion, migration och signalering. Det binder till olika extracellulära matrisproteiner och cytokiner och spelar en viktig roll i immunförsvaret, inflammation och cancer.

CD44 har flera isoformer som bildas genom alternativ splicing av RNA. Den vanligaste isoformen innehåller en konservativ region som kallas standard (SD)-segmentet, som innehåller bindningsställen för extracellulära matrisproteiner och cytokiner. Andra isoformer innehåller variationella (V)-regioner som ger upphov till större diversitet i CD44-strukturen och funktion.

CD44-antigenets uttryck och aktivitet är kopplat till olika sjukdomszustånd, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och infektioner. I cancer är CD44-antigenet ofta överfört och korrelerar med högre grad av malignitet, invasivitet och metastasering.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Lymfopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulation i blodet. Lymfocyter är en typ av vit blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Nivån på lymfocyter kan mätas genom en blodprovsanalys och normvärdena kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Låga nivåer av lymfocyter kan orsakas av olika sjukdomar eller behandlingar, till exempel HIV/AIDS, cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling, autoimmuna sjukdomar och vissa infektioner.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Kalciumsignalering är ett viktigt intracellulärt signalsystem som reglerar en mängd cellulära processer, såsom cellcykel, differentiering, apoptos och exocytos. Kalciumjonernas koncentration i cytoplasman är mycket lägre än utanför cellen och kan snabbt öka genom influx från extracellulärt kalcium eller release från intracellulära lagringsorter som endoplasmatiskt retikulum (ER) och mitokondrier.

Den huvudsakliga mekanismen för kalciumsignalering involverar aktivering av G-proteinkopplade receptorer (GPCR) eller receptor tyrosinkinaser (RTK) som leder till aktivering av fosfolipas C (PLC). PLC hydrolyserar fosfatidylinositol 4,5-bisfosfat (PIP2) till diacylglycerol (DAG) och inositol 1,4,5-trifosfat (IP3). IP3 binder till IP3-receptorer på ER-membranet och orsakar release av kalciumjoner från ER till cytoplasma. När cytoplasmisk kalciumnivå stiger aktiveras kalmodulin, en kalciumbindande protein som reglerar en mängd olika proteiner, inklusive proteinkinas C (PKC). PKC fosforylerar och aktiverar andra proteiner som utför cellulära funktioner.

Kalciumjoner kan också pumpas tillbaka till ER av sarco/endoplasmatisk retikulum calciumpump (SERCA) eller transporteras ut från cellen genom sodium-kalciumutbytesproteiner (NCX). Dessa mekanismer hjälper till att regulera kalciumnivåer och undvika onormalt höga koncentrationer som kan skada cellen.

I summa är regleringen av kalciumhomöostas inblandad i en mängd cellulära processer, inklusive signalering, exocytos, celldelning och apoptos. Onormala nivåer av kalcium kan leda till patologiska tillstånd som neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiomyopati.

Receptorer: Receptorer är proteiner på cellens yta eller inne i cellen som kan binda specifika molekyler, så kallade ligander. När en ligand binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signaltransduktion som kan leda till olika respons hos cellen.

Antigen: Ein antigen är ett ämne som kan identifieras och attackeras av immunsystemet. Antigener kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som finns på ytan av bakterier, virus eller andra främmande partiklar. När immunsystemet upptäcker ett antigen produceras specifika antikroppar och T-celler för att bekämpa det.

T-celler gamma-delta: T-celler är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. T-celler gamma-delta utgör en liten del av alla T-celler och kännetecknas av att de har en särskild form av receptor, gamma-delta-receptorn. Denna typ av T-celler är ofta den första linjen i immunförsvaret och kan aktiveras redan vid kontakt med ett antigen, utan behov av att presenteras av andra celler. De kan också vara specialiserade på att reagera på stressmolekyler eller molekyler som är specifika för tumör- eller infektionsceller.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Receptorer: Proteiner på cellytan som kan binde specifika molekyler, till exempel hormoner, neurotransmittorers eller andra signalsubstanser. Dessa receptorer utlöser en biokemisk respons inne i cellen när de aktiveras av sina respektive ligander (de molekyler de binder till).

Antigen: En substans som kan identifieras och inducera en immunrespons hos ett immunsystem. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, glykoproteiner eller andra molekyler som finns på ytan av celler eller fritt i kroppen. De kan vara både exogena (främmande) och endogena (egen). Exogena antigener kommer från utomstället, till exempel virus, bakterier eller parasiter, medan endogena antigener produceras inne i kroppen, som till exempel cancerceller.

T-celler alfa-beta: En undergrupp av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar som spiller en central roll i cellmedierad immunitet. T-celler alfa-beta har receptorer som består av två typer av proteinkedjor, alfa- och betakedjorna, som tillsammans bildar ett komplex som kan binda specifikt till en viss kombination av antigen och MHC-molekyler (major histocompatibility complex) på ytan av andra celler. När T-cellen alfa-beta binder till sin målcell aktiveras den och kan sedan initiera en immunrespons, till exempel att producera cytokiner eller döda målcellen.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

"Macaca mulatta" er en art av primater i makakfamilien og er også kjent som den kinesiske makaken eller rhesusaber. Det er en av de mest almindelige arter av aber i verden, og det har en bred geografisk fordeling fra Pakistan i vest til Kina i øst.

Den kinesiske makaken er en stor og robust primat med en gjennomsnittlig lengde på 50-65 cm og en vekt på 5,5-11 kg for voksne dyr. Den har en gråbrun pels som blir mer grågrønn på ryggen og halsen, mens undersiden er lysere. Hannar har ofte en tydelig skjegg rundt om ansiktet.

Denne aben lever i både skogsområder og åpne landskap, inkludert bjergris, ørken og urbane omgivelser. Den er allsidig og kan leve av en variert kost som inkluderer frukt, nøtter, frø, bladverk, insekter og små dyr.

Macaca mulatta er kjent for sin intelligens og sociale adferd. Den lever i grupper med flere hanner og hunner, og de har et kompleks hierarki basert på dominans. De bruker en rekke forskjellige kommunikasjonsformer, inkludert lyd, gestus og ansiktsekspressioner, for å holde kontakt med andre i gruppen og forsvare territoriet.

Denne aben har også vært brukt i biomedisinsk forskning på grunn av sin nær relasjon til mennesket. Den er en naturlig vektor for mange sykdommer som kan infektere mennesker, inkludert poliovirus og hepatittis A-virus. Derfor har den vært brukt i studier av infeksjonsmechanismer og utvikling av vacciner.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

Membranmikrodömen (eng. membrane microdomains) är en typ av submikrometervid regioner i cellytan som har en unik sammansättning av lipider och proteiner jämfört med omgivande membran. De är rika på kolesterol och sfingolipider, vilket gör dem mer vätskeofulla (eller "flytande tillstånd") än omgivande fosfolipidrika regioner.

Membranmikrodömen är också kända som lipid rafts och de har visat sig vara viktiga för en rad cellulära processer, inklusive cellyttra signalering, intracellulär trafficking, cellytskild separation och infektion. Dessa strukturer är dynamiska och kan reversibelt byta form och storlek i respons på cellulära signaler och förändringar i miljön.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

Hemagglutininer, virala, är ett protein som finns på ytan av vissa virus, till exempel influensavirus. Proteinet har förmågan att binda sig till specifika sockerstrukturer (sialiska syror) på cellernas yta och orsaka sammanflätningar (agglutination) av röda blodkroppar (erytrocyter). Detta är vad som gör viruset kapabelt att infektera värdceller och sprida sig i kroppen.

Det finns 16 olika typer av hemagglutininer (H1-H16) hos influensavirus, och de kan variera mellan olika stammar av viruset. Dessa skillnader i hemagglutininer är en av orsakerna till att influensavaccinet måste uppdateras regelbundet för att ge skydd mot de senaste cirkulerande virusstammarna.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. De aktiveras när de binds till tumörnekrosfactor (TNF), ett protein som produceras av immunsystemet när det upptäcker en infektion eller skada. När TNFR aktiveras startar det en signalväg inne i cellen som kan leda till celldöd, inflammation och andra svar som hjälper till att bekämpa infektionen eller reparera skadan.

TNFR finns på många olika typer av celler, inklusive vita blodkroppar, endotelceller och fibroblaster. Dessa celler kan aktiveras av TNF för att producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera immunsvaret. I vissa fall kan överaktivering av TNFR-signalvägar leda till sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Det finns också läkemedel som är designade för att blockera TNFR-signalvägar, vilka används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

'Tuberkulin' är ett protein-baserat extract som utvinns från den bakterie som orsakar tuberkulos, Mycobacterium tuberculosis. Det används vanligtvis i en testhudtest (Mantoux-test) för att hjälpa till att fastställa om en person har utvecklat immunitet mot tuberkulos, oftast genom att ha smittats och sedan botats eller vaccinerats med Bacillus Calmette-Guérin (BCG)-vaccinet.

När tuberkulin injiceras under huden bildas ett litet knölomdöme om personen har utvecklat immunitet mot tuberkulos. Storleken på knölomdömet beror på hur starkt immunsvaret är, och det kan användas för att avgöra om en persons exponering för bakterien var aktiv eller passiv, samt när det kan ha skett.

Herpesvirus 4, human (HHV-4), också känt som Epstein-Barr virus (EBV), är ett DNA- virus som tillhör herpesviridae familjen. Det orsakar ofta infektionssjukdomen infektös mononukleos och är starkt förknippat med flera former av cancer, särskilt Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och nasofaryngeal carcinom.

HHV-4 sprids vanligtvis genom direkt kontakt med infektiösa kroppsfluider, såsom speichel, blod och genitalsekret. Efter initiala symtomen av infektionssjukdomen förblir viruset i värden livet ut och kan orsaka återkommande infektioner eller reaktiveras under perioder av stress, immunosuppression eller annan sjukdom.

Förutom att orsaka infektionssjukdomar och cancer har HHV-4 också visats vara associerat med flera autoimmuna sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

"Antilymphocyte serum" (ALS) er ein type av immun globulin (antikroppar) som inneholder antistoffer mot lymfocytter, en type av hvite blodceller. ALS brukes vanligvis som terapi for å stresse eller dæpe ned aktiviteten til det immune systemet, for eksempel etter en transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organen.

ALS produseres ved å immunisere dyr (f.eks. kaniner eller hester) med menneskelige lymfocytter, og deretter samle serum fra de immuniserte dyrene. Serumet inneholder da antistoffer mot de menneskelige lymfocytter og kan brukes som ALS i terapeutiske sammenhenger.

Det er viktig å nevne at ALS også kan ha bivirkninger, for eksempel kan det føre til en økt risiko for infeksjoner og andre immunrelaterte komplikasjoner. Derfor må bruken av ALS stettes opp av en god klinisk vurdering og overvåkning.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Adoptive immunotherapy is a type of cancer treatment that involves the transfer of immune cells from a donor (typically the patient themselves) into the patient's body to help fight cancer. The immune cells used in adoptive immunotherapy are often T-cells, which are a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response.

In adoptive T-cell therapy, T-cells are first collected from the patient's blood and then genetically modified in a laboratory to recognize and target specific cancer cells. The modified T-cells are then expanded in number in the lab before being infused back into the patient's body. Once inside the patient's body, the modified T-cells can seek out and destroy cancer cells that express the targeted antigen.

Adoptive immunotherapy has shown promise as a treatment for some types of cancer, particularly blood cancers such as leukemia and lymphoma. However, more research is needed to fully understand its potential benefits and risks, and to determine which patients are most likely to benefit from this type of therapy.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

Kalcineurin är ett enzym som finns naturligt i celler och spelar en viktig roll inom cellers signaltransduktion. Det består av två underenheter, A och B, där A-underenheten tillhör den familj av serin/treoninkinaser som kallas calcineuriner. Kalcineurin aktiveras av ökade intracellulära jonkalciumnivåer och är involverat i flera cellulära processer, bland annat transkriptionell regulering och aktivering av vissa transkriptionsfaktorer.

I medicinskt hänseende kan kalcineurin vara av intresse inom områden som immunologi och neurologi. Inhibitorer av kalcineurin används till exempel i vissa immunsuppressiva läkemedel, såsom ciklosporin och tacrolimus, för att förhindra aktivering av T-celler efter transplantationer. Dessa läkemedel minskar risken för avstötningsreaktioner men kan också öka risken för vissa biverkningar, till exempel njurskador och höjd blodtryck.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Mikroknukleus testet är en etablerad metod inom genetisk toxicologi för att upptäcka potential cytogenetiska effekter orsakade av kemiska ämnen. Testet mäter upp förekomsten av små extra cellkärnor, kallade mikroknukleus, i celler efter att de har delat sig. Mikroknukleus innehåller ofta fragment av skadade eller felreparerade kromosomer och kan därför användas som en indikator på genotoxisk verkan från ett kemiskt ämne.

Under en typisk mikroknukleus test, exponeras cellkulturer för ett specifikt kemiskt ämne under en viss tidsperiod. Sedan stimuleras cellerna att dela sig genom till exempel mitos, och vid den efterföljande cytokinesen (celldelningen) avslutas, fixeras och färgas cellerna för mikroskopisk analys. Under mikroskopi räknas antalet celler med mikroknukleus och jämförs med kontrollgrupper som inte har exponerats för kemikalien.

Mikroknukleus testet är en relativt enkel, kostnadseffektiv och högsensitiv metod för att upptäcka genotoxisk verkan från kemiska ämnen. Det används ofta som ett komplement till andra genetiska toxicologi-tester, såsom kometsassay och kromosomaberrationsassay.

'Perforin' är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, särskilt de som ingår i det adaptiva immunförsvaret, såsom cytotoxiska T-celler och naturliga mördarceller (NK-celler). Proteinet fungerar som ett gift som hjälper dessa celler att döda infekterade eller cancerceller. När en cytotoxisk T-cell eller NK-cell träffar på en sådan målcell, släpps perforin ut och fäster sig till målcellens membran. Därefter bildar perforinet porer i cellmembranet, vilket orsakar osmotisk lysis och död av målcellen. Perforin är alltså en viktig del av kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Fas Ligand (FasL) är ett protein som binder till Fas-receptorn (CD95) och aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd. Detta system är en naturlig mekanism för att eliminera skadade eller överflödiga celler, men det kan också spela en roll i immunförsvaret genom att döda infekterade eller cancerceller. FasL-proteinet uttrycks ofta på ytan av aktiverade T-celler och andra immunceller.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

Protein Tyrosine Phosphatases (PTPs) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellsignalering och homeostas. De fungerar genom att avlägsna fosfatgrupper från proteintryosiner, vilket reglerar aktiviteten hos proteiner som är involverade i olika cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och cellcykeln. PTPs kan vara både negativa och positiva regulerare av dessa processer, beroende på vilket protein de desfosforylerar. Dysfunktion i PTPs har visats vara involverad i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och diabetes.

'Vero-celler' är en typ av celllinje som används inom biomedicinsk forskning. Den är utvecklad från celler som isolerats från grön monkey kidney-celler (ur African green monkeys). "Vero" är en akronym för "vervet monkey kidney" (grön monkeys njurar).

Dessa celler har en hög förmåga att replikera och odlas upp i laboratoriemiljö, vilket gör dem användbara inom olika områden som till exempel vaccintillverkning. Vero-celler är ett av de vanligaste valet när det gäller att producera virusbaserade vacciner, eftersom de kan produceras i stora mängder och har en stabil genetisk bakgrund.

Vero-celler används också inom andra områden som till exempel toxikologi, farmakologi och cancerforskning.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

'Lymfocytos' betyder att det förekommer ett ökat antal lymfocyter i ett vävnadssystem eller i en fluid, som till exempel blodet. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som är viktiga för kroppens immunförsvar. En ökning av lymfocytantalet kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel infektioner eller autoimmuna sjukdomar. För att diagnostisera och fastställa orsaken till en lymfocytos behövs ofta ytterligare undersökningar, som blodprov och ibland även biopsier.

'Fosfotyrosin' är en biokemisk term som refererar till en aminosyrarest i ett protein som har blivit fosforylerad, det vill säga att ett fosfatgrupp har adderats till tyrosinresten. Denna process kallas för tyrosinfosforylering och är en form av posttranslatorisk modifiering av proteiner. Tyrosinfosforylering spelar en viktig roll i cellsignalering, där den kan aktivera eller inaktivera olika proteiner och på så sätt reglera cellulära processer som celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Tyrosinfosforyleringen katalyseras av en grupp enzymer kallade tyrosinkinaser.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

'Pore Forming Cytotoxic Proteins' er en type av toksiner som kan skape porer i cellmembranet til levende celler, førende til celldød. Disse proteinet danner komplekser som perforer cellmembranen og forstyrrer deretter homeostasen i cellen, før den dør. Disse toksine kan være produkt av bakterielle infeksjoner, hvor de spiller en viktig rolle i bakteriens evne til å eliminere konkurrerende mikroorganismer og/eller å angripe værtscellene. Et kjent eksempel på slike toksiner er hemolysin, som produseres av mange Gram-positive bakterier og kan forårsage hæmolysis (destruksjon av røde blodlegemer).

Cell migration is the movement of cells from one location to another within an organism. It is a fundamental process in the development, homeostasis, and repair of tissues in multicellular organisms. Cell migration involves several steps, including cell polarization, protrusion of the leading edge, adhesion to the extracellular matrix, and contraction of the cell body.

Cell migration inhibition or cell migration hampering refers to the prevention or disruption of this process. This can occur through various mechanisms, such as:

1. Inhibition of cytoskeletal dynamics: The cytoskeleton is a network of protein filaments that provide structural support and enable cell movement. Drugs that target actin polymerization or microtubule dynamics can inhibit cell migration by preventing the formation of protrusions at the leading edge of the cell.
2. Inhibition of integrin function: Integrins are transmembrane receptors that mediate adhesion to the extracellular matrix. Blocking integrin function can prevent cells from attaching and migrating on a substrate.
3. Inhibition of signaling pathways: Cell migration is regulated by various intracellular signaling pathways, including those involving Rho GTPases, MAP kinases, and PI3 kinase. Inhibiting these pathways can disrupt cell migration.
4. Physical barriers: The extracellular matrix or other cells can form physical barriers that prevent cell migration. For example, the basement membrane is a layer of extracellular matrix that separates epithelial cells from the underlying connective tissue and acts as a barrier to cell migration.

Cell migration inhibition has therapeutic potential in various diseases, including cancer, where inhibiting the invasive and metastatic properties of cancer cells can improve patient outcomes. However, it is important to consider that cell migration is also essential for normal physiological processes, so any therapy targeting cell migration must be specific to the disease context.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

Granulcyter är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. Det finns två huvudtyper av granulocyter: neutrofila granulocyter och eosinofila granulocyter.

Neutrofila granulocyter, även kallade neutrofiler eller polymorfonukleära leukocyter (PMN), är de vanligaste typerna av vita blodkroppar i människokroppen och utgör ungefär 50-70% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (svälja upp) främmande partiklar och bakterier. När de aktiveras, migrerar neutrofila granulocyter till inflammationsområden i kroppen där de hjälper till att eliminera infektioner.

Eosinofila granulocyter är en annan typ av granulocyter som utgör ungefär 1-3% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa parasitära infektioner och spela också en roll i immunförsvaret mot allergenexponering. Eosinofila granulocyter innehåller granuler med speciella proteiner, såsom major basic protein (MBP) och eosinofil peroxidas (EPO), som kan skada parasiter och främmande partiklar.

Granulcyter har fått sitt namn på grund av de granuler som finns inne i deras cytoplasma, vilka innehåller olika enzymer och proteiner som hjälper till att bekämpa infektioner. När granulocyterna aktiveras, frisätts dessa granuler och de speciella proteiner och enzymerna släpps lösa i omgivningen för att hjälpa till att eliminera patogener.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Transplantat-mot-värdreaktion (TMVR) är den immunologiska respons som utvecklas när ett transplantat, till exempel en lever eller en nier, placeras in i en mottagares kropp. Denna reaktion orsakas av att det transplanterade organet betraktas som främmande av den immunologiska systemet hos mottagaren.

Den akuta TMVR utlöses när antigenpresenterande celler i mottagarens kropp, till exempel dendritceller, presenterar transplantatantigener för T-celler. Detta leder till aktivering av T-celler och produktion av cytokiner, som orsakar inflammation och skador på det transplanterade organet.

Den kroniska TMVR är en långsiktig immunologisk respons som kan leda till allmänna systemiska symtom samt skada och misslyckande av det transplanterade organet över tid. Den kroniska TMVR orsakas av en kombination av cellulär immunitet och humoral immunitet, där B-celler producerar antikroppar som binder till transplantatantigener och aktiverar komplementsystemet, vilket orsakar ytterligare skador på det transplanterade organet.

För att undvika eller reducera TMVR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den immunologiska responsen hos mottagaren. Dessa läkemedel måste ges kontinuerligt för att förhindra reaktioner och för att säkerställa att det transplanterade organet fortsätter att fungera korrekt.

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.

Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.

I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.

Tymektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där delar av mittöronbenet, även kallat tyttan, tas bort. Detta görs vanligtvis för att lindra symptomsammansättningar orsakade av Ohrs tumörer eller andra tillstånd som påverkar strukturen och funktionen hos mittöronbenet. Tymektomin kan även ingå i en större operation, såsom translabyrintotomi, för att ge bättre tillgång till innerörat.

H-2-antigener är ett samlingsbegrepp för en grupp av molekyler som finns hos musmus och andra gnagare. De är belägna på cellmembranet och fungerar som markörer för cellens identitet. H-2-antigenera delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-antigener består av tre komponenter: en transmembrana proteinkomplex med tre polypeptider, och två lätta kedjor. De klasse II-antigenerna består av två transmembrana polypeptider.

H-2-antigenera är viktiga i immunförsvaret eftersom de presenterar peptidfragment från intracellulära proteiner för T-celler, vilket aktiverar cellmedierad immunitet. De är också involverade i den så kallade histokompatibiliteten, det vill säga förmågan att skilja egen vävnad från främmande. Mellanindividuella skillnader i H-2-antigener kan leda till avstötning av transplanterat vävnad och organ.

Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.

Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.

Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.

Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.

HLA-A2 är ett protein som finns på ytan av vissa celler i kroppen, och är ett exempel på en typ av molekyler som kallas major histokompatibilitetskomplex (MHC) klass I-molekyler. Dessa MHC-molekyler binder till och presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener, såsom virus, för T-celler i det adaptiva immunförsvaret.

HLA-A2 är ett av de mest studerade HLA-antigenen och förekommer hos ungefär 40-50% av den vita befolkningen i Europa och Nordamerika. Det finns också en subtyp av HLA-A2, som kallas HLA-A*02:01, som är speciellt välstuderad.

Det är värt att notera att variationer i HLA-generna kan påverka individens svar på olika sjukdomar och vacciner, och att en given individ kan ha två olika varianter av HLA-A2-antigenet (ett från varsin förälder).

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

I medicinsk kontext, betyder "får" ofta ett litet djur som tillhör fågelgruppen Artiodactyla och är släkt med skepp oxdjur. Fårets vetenskapliga namn är Ovis aries och det har varit domesticerat av människan i tusentals år för att producera ull, kött, skinn och milkprodukter. Fåret är också viktigt inom jordbruket som gräsätare och kan hjälpa till att bevara landskapet genom att beta bort överväxten.

Ibland kan "får" även användas i medicinsk kontext för att beskriva en mängd små, rundade strukturer som liknar ett får, men detta är ovanligt.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

'Immunoglobulin fragment, Fc' refererer til den del af et antistof (immunoglobulin) molekylt som er kommon for alle antistoffer, uanset hvilken type antigen de binder sig til. Det består af to heavy chain peptider som er foldet sammen og bundet sammen med disulfidbindinger. Fc-delen interagerer med cellulære receptorer på f.eks. immunceller og kan aktivere diverse cellulære responsmekanismer, herunder fagocytos, antibas-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) og komplementaktivering.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

I medicinskan kontexten, refererar bindningsplatser på antikroppar till de specifika regionerna på antikroppens yta där den kan binda till ett specifikt antigen. Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler som en del av det adaptiva immunförsvaret, och de hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom virus, bakterier och andra patogener.

Varje antikropp har två typer av bindningsplatser: en variabel region och en konstant region. Den variabla regionen är den delen av antikroppen som är unik för varje antikropp och som kan binda till ett specifikt antigen. Den konstanta regionen däremot, är densamma för alla antikroppar av samma klass och subklass, och den utför funktioner såsom att aktivera komplementproteiner och binde till immunceller.

Bindningsplatserna på antikropparna består av en komplex struktur av aminosyror som bildar en tredimensionell form som kan binda till specifika epitoper på antigenet. Epitopen är den del av antigenet som antikroppen binder till, och de kan variera i storlek, laddning och struktur. När en antikropp binder till ett antigen via sina bindningsplatser, neutraliseras det främmande ämnet och immunsystemet kan identifiera och eliminera det från kroppen.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

Peyer's plaque är en typ av lymfoid nod (samling av lymfceller) som finns i terminalen del av ileum, den sista delen av tunntarmen. Dessa plakor fungerar som en del av immunförsvaret och hjälper till att övervaka och försvara mot infektioner som kan komma in via tarmarna. De är speciellt rika på B-lymfocyter, som producerar antikroppar, och dendritceller, som presenterar antigen till T-celler. Peyer's plakor har en viktig roll i att underhålla homeostasen i tarmens mikrobiot och att aktivera immunförsvaret när det behövs.

"Hemolytisk plak teknik" är en laboratorietest som används för att diagnostisera eller exkludera ett tillstånd där individens blodplättar (trombocyter) har en tendens att orsaka nedbrytning av röda blodkroppar (erytrocyter). Denna teknik innebär att blodprover tas och placeras på ett glasprovrör med en speciell lösning som gör att blodplättarna agglutinerar, eller klumpar sig ihop, och orsakar hemolys, eller nedbrytning av röda blodkroppar.

Om individen har ett tillstånd där blodplättarna orsakar nedbrytning av röda blodkroppar kommer det att visas som en mörk rödaktig eller brun färg på glasprovrörets botten. Omvänt, om individen inte har detta tillstånd, kommer det inte att finnas någon färgförändring i lösningen.

Det är viktigt att notera att denna teknik inte används ofta idag på grund av att det finns mer specifika och känsliga tester tillgängliga för att ställa diagnosen.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

Mikrokärnor (eng. micronuclei) är en typ av kromosomavvikelse som uppstår när delar av en kromosom eller hela kromosomer inte separerar korrekt under celldelningen, vilket leder till att de förblir utanför det primära kärnorna i cellen. Detta kan orsakas av skada på DNA eller felaktig celldelning. Mikrokärnor ses ofta som en biomarkör för genotoxisk skada och cancer risk, eftersom de kan indikera att cellen har blivit instabil och kan ha potential att bli cancerscell.

CD5 är ett proteiner och en typ av cell yta markör som uttrycks på vissa typer av vita blodceller, inklusive T-celler och B-1-celler. CD5-antigenet är också känt som Leu-1, LCA, or TP50 protein. Det fungerar som en receptor och deltar i signalering av immunresponser.

I diagnostiska tester kan CD5-antigentestning användas för att hjälpa till att identifiera olika typer av leukemi och lymfom, inklusive B-cell lymfom och chronic lymphocytic leukemia (CLL). I CLL är det vanligtvis ett negativt prognostiskt tecken om tumörcellerna saknar CD5-antigen.

Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.

Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

'Lymfa' är en transparent, lätt gulaktig eller färglös vätska som cirkulerar i kroppen och hjälper till att skydda den från infektioner. Den bildas huvudsakligen i lymfknutarna, men också i andra vävnader som lungorna och tarmarna. Lymfan består av vita blodkroppar, speciellt lymfocyter, samt ett plasma-liknande vätska. Den transporterar näringsämnen, hormoner och avfall till olika delar av kroppen och hjälper också till att eliminera patogener, död cellmaterial och andra främmande partiklar från kroppen genom den immunologiska responsen.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Gammaglobulin, även känt som immunoglobulin G (IgG), är en typ av antikropp som produceras av den adaptiva immunresponsen i kroppen. Gammaglobulinbrist är ett medicinskt tillstånd där individen har nedsatt nivå av gammaglobulin i blodet. Detta kan leda till en försämrad förmåga att bekämpa infektioner, eftersom antikroppar är en viktig del av den specifika immuniteten.

Gammaglobulinbrist kan orsakas av flera olika faktorer, inklusive genetiska defekter, sjukdomar som påverkar benmärgen (som leukemi och lymfom), eller som en biverkning till vissa mediciner. I vissa fall kan gammaglobulinbrist vara ett tecken på primär immunbristsyndrom, en grupp sjukdomar som kännetecknas av en nedsatt funktion hos den adaptiva immunresponsen.

Symptomen på gammaglobulinbrist kan inkludera upprepade och/eller allvarliga infektioner, särskilt av typen respirationsinfektioner, öroninfektioner och sepsis. Andra symtom kan vara trötthet, svårigheter att växa och utvecklas normalt (hos barn), och autoimmuna sjukdomar. Behandlingen av gammaglobulinbrist innebär ofta ersättning med intravenöst immunoglobulin (IVIG) för att kompensera för den nedsatta produktionen av antikroppar i kroppen.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

Kromradioisotoper refererer til radioaktive varianter av grundstoffet krom. Disse isotopene har forskjellig antall neutroner i kjerneenergin, som gjør dem ustabil og førend til radioaktivt sønderfall. Krom har 5 stable isotoper, men det finnes også flere ustabile kromradioisotoper, deriblant krom-51 og krom-54. Disse kromradioisotopene kan brukes i forskjellige medisinske applikasjoner, som for eksempel diagnostiske tester og stråleterapi.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

Immunologiska metoder är tekniker och analysverfahren som utnyttjar det immunologiska systemets egenskaper för att ställa diagnoser, undersöka sjukdomar eller utvärdera effekterna av behandlingar. Dessa metoder bygger ofta på antikropp-antigen-reaktioner, där en antikropp binder specifikt till ett visst protein (antigen) som finns på en cell eller en patogen (t.ex. en virus eller bakterie).

Exempel på immunologiska metoder inkluder:

1. Immunhistokemi (IHC): Används för att detektera och lokaliserar specifika proteiner i vävnader genom att använda färgade antikroppar.
2. Immunfluorescens (IF): Använder fluorescerande markörer på antikroppar för att lokalisera och identifiera specifika molekyler in situ i celler eller vävnader.
3. ELISA (Enzymimmunoassay): En laboratorietest som mäter koncentrationen av en specifik protein i en vätska, till exempel serum, genom att utnyttja en enzymmarkör på en antikropp.
4. Western blot: Används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning genom elektrofores, överföring till ett membran och sedan användande av färgade antikroppar.
5. Immunfenotypning: Analyserar typer och andelar av olika immunceller i blodet eller andra vävnader genom att känna igen ytmarkörer på cellerna med hjälp av färgade antikroppar.
6. Cytometri: Använder fluorescerande markörer och flow cytometry för att kvantifiera och sortera olika typer av celler baserat på yt- eller intracellulära markörer.
7. Immunhistokemi (IHC): Används för att lokalisera och identifiera specifika proteiner i vävnader genom att färga in antikroppar som binder till målproteinet.

Kemokinreceptorer är en typ av receptor som binder till kemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler inom immunsystemet och hos nervsystemet. Kemokinerna attraherar celler till specifika områden i kroppen genom att binda till dessa receptorer på cellernas yta. Detta orsakar en signalsignal som får cellen att röra sig mot källan för kemokinet (därav namnet). Kemokinreceptorerna delas in i två huvudgrupper baserat på deras struktur: CXC- och CC-kemokinreceptorer. De är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom immunförsvar, inflammation, angiogenes och cancer.

'Blodceller' er alle de levende celler i blodet og deles typisk inn i tre grupper: røde blodceller (erytrocyter), hvite blodceller (leukocytter) og blodplater (trombocytter).

1. Røde blodceller: Dette er de mest talrige cellene i blodet og deres hovedfunksjon er å transportere ilt fra lungene til kroppens celle og CO2 fra cellene tilbake til lungene. De inneholder også en jernholdig molekyl kalt hemoglobin som gir blodet sin røde farge.
2. Hvite blodceller: Disse er delt i flere undergrupper, nemlig granulocytter (neutrofile, eosinofile og basofile), monocyter og lymfocytter. De hvite blodcellene spiller en viktig rolle i kroppens forsvar mot infeksjoner og fremmede stoffer ved å angripe og destruere dem.
3. Blodplater: Disse er små, skiveformede celler som hjelper til med blodets koagulasjon (blødning stopp) ved å klumpes sammen og danne en blodprop når et blødende vaskuler skader.

Alle disse tre typer blodceller produseres i benmarrowet, som er det innenste del av mange av kroppens store knogler.

Chronic B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-lymphocytes, which are a type of white blood cell that plays a crucial role in the immune system. In chronic B-cell leukemia, the bone marrow produces an excessive number of abnormal B-lymphocytes that accumulate in the blood, bone marrow, and other organs. These abnormal cells do not function properly and can crowd out healthy cells, leading to infection, anemia, and other complications.

Chronic B-cell leukemia is typically a slow-growing cancer, meaning that it may take years for the disease to progress and cause significant symptoms. The most common types of chronic B-cell leukemia are chronic lymphocytic leukemia (CLL) and chronic myeloid leukemia (CML). While both types affect B-lymphocytes, they differ in their specific characteristics and treatment approaches.

Symptoms of chronic B-cell leukemia may include fatigue, weight loss, frequent infections, swollen lymph nodes, and a feeling of fullness in the abdomen due to an enlarged spleen. Diagnosis typically involves blood tests, bone marrow aspiration and biopsy, and imaging studies. Treatment options may include watchful waiting, chemotherapy, targeted therapy, immunotherapy, and stem cell transplantation, depending on the stage and progression of the disease.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

Antikroppsberoende cytotoxicitet (ADCC) är en immunologisk process där effektorceller i kroppen, som naturliga killer-celler (NK-celler), interagerar med antikroppar som binder till ytan av ett målceller, såsom virusinfekterade eller tumörceller.

När en antikropp binds till sin specifika antigen på målcellens yta, exponeras en del av antikroppen som kallas Fc-regionen. Denna region kan sedan binda till Fc-receptorer på Y-formade proteiner på NK-cellernas yta. När detta händer kommer NK-cellen att släppa ut giftiga substanser, såsom perforin och granzimer, som drar in målcellens membran och aktiverar en kaskad av intracellulära signaler som leder till apoptos (programmerad celldöd) hos målcellen.

ADCC är en viktig immunförsvarsmekanism som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och onkologiska sjukdomar. Vissa typer av cancerbehandlingar, såsom monoklonala antikroppar, utnyttjar ADCC-mekanismen för att eliminera tumörceller.

'Mördarceller' (även kända som "lymfocyter av typen naturligt occelerad cell" eller NK-celler) är en typ av vita blodkroppar som hör till vår immunförsvara. De har förmågan att döda virusinfekterade eller cancerceller direkt, utan någon specifik antigenstimulering.

'Lymfokinaktiverade' är ett tillstånd där lymfocyterna, inklusive mördarcellerna, inte är reagerande på lymfokiner (proteiner som reglerar immunresponsen). Detta kan leda till en nedsatt immunfunktion och ökad sårbarhet för infektioner.

Då 'mördarceller, lymfokinaktiverade' refererar till ett tillstånd där mördarcellerna inte är reagerande på lymfokiner, kan det vara svårt att hitta en medicinsk definition eftersom detta tillstånd i sig självt inte har någon speciell medicinsk betydelse. Men om någon talar om 'mördarceller som är lymfokinaktiverade', kan det vara ett sätt att beskriva en situation där mördarcellerna inte fungerar korrekt på grund av brist på stimulering från lymfokiner.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Enligt medicinskt perspektiv är plasmaceller typen av vita blodceller som producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner. De utvecklas från B-celler i samband med en immunrespons för att hjälpa till att bekämpa infektioner. Plasmaceller producerar stora mängder av specifika antikroppar som är riktade mot en viss främmande substans, såsom en bakterie eller ett virus. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera patogenen från kroppen. Plasmaceller kan leva i vävnader över längre perioder och fortsätta att producera antikroppar för att ge immunitet mot en specifik patogen även efter att sjukdomen har botats.

Systerkromatidutbyte (eng. Sister chromatid exchange, SCE) är ett fenomen som kan ses under meios eller mitos när två systerchromatider byter plats med varandra i en horisontell plan. Detta sker genom crossling (korslänkning) mellan deras identiska DNA-strängar, följt av ett utbyte av material mellan dem under rekombinationen.

SCE är ett normalt och naturligt fenomen som kan användas som en indikator på cellens förmåga att korrekt genomföra rekombination och cellcykelkontroll. En ökning av antalet SCE kan dock vara associerat med exponering för vissa kemiska ämnen eller joniserande strålning, kromosomaberrationer eller genetiska sjukdomar.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

'Fosterblod' är ett begrepp som används inom medicinen för att beskriva det blod som cirkulerar i fostrets kropp under graviditeten. Fosterblodet har en annan sammansättning än moderns blod och innehåller bland annat fostrets egna celler, hormoner och substanser.

Fosterblodet bildas genom att blodceller och blodplattor produceras i benmärgen, medan levern producerar proteinerna och andra substanser som behövs för att upprätthålla fostrets liv och tillväxt. Fosterblodet transporterar syre, näringsämnen och avfallsubstanser mellan fostret och modern via moderkakan.

Det är viktigt att regelbundet kontrollera fosterblodets sammansättning under graviditeten för att upptäcka eventuella abnormaliteter eller sjukdomar hos fostret. Det kan göras genom olika typer av blodprov, som till exempel blodprover från modern eller stickprov direkt i fostrets blodomlopp via moderkakan (fetal blodprov).

CC-chemokiner, eller CC-kemokinreceptorer, är en grupp cytokiner och deras respektive receptorproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Cytokiner är signalsubstanser som frisätts av celler och påverkar andra cellers beteende. Chemokinerna är en speciell typ av cytokiner som attraherar vita blodkroppar till områden där det finns inflammation eller skada.

CC-chemokiner är uppkallade efter att de har två närliggande cysteinrestaurer nära N-terminalen. De binder till G-proteinkopplade receptorer på vita blodkroppars yta och attraherar dem till områden med höga koncentrationer av CC-chemokiner. Detta hjälper till att koordinera immunförsvaret genom att samla vit blodceller till infekterade eller skadade områden i kroppen.

Exempel på CC-chemokiner inkluderar CCL2, CCL3, CCL4 och CCL5. Dessa chemokiner har visat sig spela en viktig roll i inflammation, immunförsvar och sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna sjukdomar.

Kalciumkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och reglerar flödet av calciumjoner (Ca²+) in och ut från cellens cytosol till endoplasmatiska nätverket (ER/SR) eller till extracellulärt vätska. Kalciumkanaler är viktiga för en rad fysiologiska processer, såsom muskelkontraktion, neurotransmission, excitation-contraction-koppling, hormonutsöndring och cellsignalering.

Det finns olika typer av kalciumkanaler, inklusive:

1. Voltage-gated calcium channels (VGCCs): Dessa aktiveras av spänningsförändringar över celldelarna och finns i flera olika subtyper som inkluderar L-, N-, P/Q- och R-typkanaler.
2. Receptoropererade calciumkanaler (ROCCs): Dessa aktiveras av specifika ligander, till exempel neurotransmittorer eller hormoner, som binder till receptorer på cellytan. Exempel på ROCCs är de som hittas i presynaptiska terminals och som spelar en viktig roll i neurotransmissionen.
3. Store-operated calcium channels (SOCCs): Dessa aktiveras av förändringar i ER/SRs calciumnivåer och är involverade i cellsignalering, celldifferentiering och cellcykeln.

Dysfunktion eller störningar i kalciumkanaler kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska, kardiovaskulära och muskuloskeletala störningar.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

En granulocyt är en vitt celltyp i blodet som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och inflammation. Granulocyterna har en segmenterad kärna och cytoplasmamassor fyllda med små granuler som innehåller enzymer och andra substanser som kan bryta ned främmande partiklar och ämnen. Det finns tre typer av granulocyter: neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter och basofila granulocyter. De flesta granulocyterna i blodet är neutrofila granulocyter.

CCL21, også kjent som Selektin P ligand 1 (SPL1) eller Exodus-2, er en slags kemokin (et type proteine som hjelper hvite blodceller med å navigere i kroppen). CCL21 spiller en viktig rolle i immunsystemets funksjon ved å hjelpe hvite blodceller, som for eksempel T-celler, til å migrere til sekundære lymfoider organer (SLO) der de kan interagere med antigenprezenterende celler og utvikle en immunrespons. CCL21 binder seg spesifikt til reseptorer på T-celler, som heter CCR7, og dette signalet får T-cellene til å migrere mot høyere koncentrasjoner av CCL21, som typisk finnes i lymfeknuter og Peyers plader i tarmen.

HLA-A-antigener är ett sorts proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvar. De tillhör gruppen HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen), vilka är molekyler som presenterar fragment av proteiner från både vårt eget kroppsmaterial och från främmande ämnen, såsom virus, bakterier och cancerceller, för vår immunförsvarssystem.

HLA-A-antigener är ett slags MHC (Major Histocompatibility Complex) klass I-molekyler som binder till små fragment av proteiner, kända som peptider, och presenterar dem på cellens yta. Detta gör att vår immunförsvar kan identifiera och attackera celler som är infekterade eller cancerceller.

Varje individ har en unik uppsättning HLA-antigener, vilket gör det möjligt för vårt immunsystem att skilja på vårt eget material och främmande ämnen. Vissa sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer, kan uppstå när det finns en missmatch mellan en persons HLA-antigener och de av en annan person.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

CD56 (NCAM, Neural Cell Adhesion Molecule) är ett transmembrant protein som uttrycks på cellytor och är involverat i cellexpression, signaltransduktion och cellytoadhesion. CD56-antigenet används som en markör för att identifiera olika slags vita blodceller, särskilt naturliga mördare (NK-celler) och T-celler med cytotoxisk funktion. Nedsatt eller frånvaro av CD56 kan vara associerat med vissa sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

AIDS, or Acquired Immunodeficiency Syndrome, is the most advanced stage of HIV (Human Immunodeficiency Virus) infection. It is defined as having a CD4 cell count below 200 cells/mm3 or experiencing certain opportunistic infections, cancers, or other AIDS-defining illnesses, regardless of the CD4 cell count.

CD4 cells, also known as T-cells, are crucial for the immune system's function and help fight off infections. When HIV infects and destroys these cells, the body becomes more susceptible to various infections and diseases. Over time, if left untreated, HIV infection can progress to AIDS, significantly increasing the risk of severe illnesses and death.

It is important to note that with proper antiretroviral therapy (ART), people living with HIV can effectively manage the virus, maintain a healthy immune system, and prevent the development of AIDS.

Bronchoalveolär sköljvätska, eller BAL (bronchoalveolar lavage), är en medicinsk term som refererar till en teknik där ett slags vätska används för att tvätta och samla in celler och andra partiklar från de små luftsäckarna (alveolerna) i lungorna. Denna procedure används ofta för att diagnostisera eller behandla olika lungsjukdomar, som lunginflammation, interstitiell lungvävssjukdom och cancer.

Den bronkoalveolära sköljvätskan är vanligtvis en fysiologisk saltlösning som sprutas in i lungorna med hjälp av en bronchoskop, ett slags tunn tub som leds genom näsan eller munnen och ner i luftvägarna. När vätskan har suttit i luftvägarna under en kort stund, dras den tillbaka tillsammans med de celler och partiklar som funnits i alveolerna. Denna vätska kan sedan analyseras för att få information om patientens lungstatus och hälsa.

Hodgkin lymphoma, även känt som Hodgkin sjukdom, är en typ av cancer som drabbar det lymfatiska systemet. Det karaktäriseras av närvaron av en speciell typ av cell som kallas Reed-Sternberg-cell.

Hodgkin lymfom kan uppstå i alla åldrar, men det är vanligare hos unga vuxna mellan 15 och 30 år och även hos äldre personer över 55 år. Några av de vanliga symptomen på Hodgkin lymfom inkluderar smärtlösa knutor eller svullnader i halsen, under armarna eller i buken, feber, nattsvett och viktminskning.

Det är viktigt att notera att Hodgkin lymfom skiljer sig från andra typer av lymfom, såsom icke-Hodgkin lymfom, som har andra typer av cancerceller och olika behandlingsalternativ.

Interleukin-7 (IL-7) är ett cytokin, eller signalsubstans, som produceras av stromaceller i benmärgen, levern och tarmen. Det spelar en viktig roll för utvecklingen och funktionen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet. IL-7 hjälper till att reglera celltillväxt, överlevnad och differentiering av T-lymfocyter under deras utveckling i benmärgen och senare i livet för att bibehålla en normal balans mellan olika typer av immunceller. Dessutom kan IL-7 ha potential som terapeutisk mål i behandlingar av olika sjukdomar, till exempel cancer och autoimmuna sjukdomar.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

Gammaglobuliner, även kända som immunglobulin G (IgG), är en typ av globuliner eller proteinmolekyler som förekommer i blodplasma och lymfa. De är en del av adaptiva immunsystemet och har en viktig roll i den humorella immuniteten, vilket innebär att de hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera toxiner och virus samt underlätta fagocytos (när vita blodkroppar, eller fagocyter, fagocyterar främmande partiklar).

IgG är den vanligaste typen av antikropp i människokroppen och utgör cirka 75-80 procent av alla antikroppar. De har en långvarigare verkan jämfört med andra typer av antikroppar, eftersom de kan förbli i kroppen i upp till flera månader eller år efter att man har återhämtat sig från en infektion. IgG-antikroppar kan också passera genom moderkakan och ge fostret passiv immunitet under de första månaderna av livet, innan det själv har utvecklat ett eget immunförsvar.

Haptener är en term inom toxikologi och farmakologi och refererar till små, lägre molekylära viktiga aromatiska föreningar som bildas som biprodukter när kroppen bryter ned exogena (främmande) aromatiska kolväten, såsom polyaromatiska kolväten (PAK) och heterocykliska aromatiska aminer (HAA). Dessa haptener bildas genom en process som kallas biotransformation, där levern försöker göra de främmande ämnena mer vattenlösliga så att de kan elimineras från kroppen. Haptenerna kan dock vara toxiska eller cancerogena och har visats påverka cellers funktion och tillväxt, inklusive DNA-skador.

Tritium, som också kallas treslavon, är en radioaktiv isotop av väte. Den har ett neutron till skillnad från den vanligaste isotopen av väte, protium, som saknar neutroner. Tritiums atomkärna innehåller en proton och två neutroner, vilket gör att det totalt finns tre nukleona (protoner + neutroner) i tritiumkärnan.

Tritium har en halveringstid på ungefär 12,3 år, vilket betyder att efter denna tid har hälften av ett given antal tritiumatomer sönderfallit till helium-3 och en elektron (beta-partikel). Tritium används inom olika områden, bland annat inom energiproduktion, medicinsk diagnostik och i militära tillämpningar.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

'Cell transformation, viral' refers to the process by which a virus causes normal cells to become cancerous or malignant. This occurs when the genetic material of the virus integrates into the DNA of the host cell and alters its regulation and function, leading to uncontrolled cell growth and division. Examples of viruses that can cause cell transformation include human papillomavirus (HPV), hepatitis B virus (HBV), and Epstein-Barr virus (EBV). These viral infections are associated with various types of cancer such as cervical, liver, and nasopharyngeal carcinomas.

Interleukin-15 (IL-15) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom det immuna systemet. IL-15 produceras främst av celler i vävnader, såsom fibroblaster, endotelceller och dendritceller. Den spelar en viktig roll för att reglera funktionen hos vissa typer av immunceller, framförallt lymfocyter, som är en typ av vit blodkropp.

IL-15 verkar genom att binda till sin specifika receptor, IL-15R, på ytan av målcellen. Denna binding utlöser en signaltransduktionsväg inne i cellen som leder till olika biologiska effekter, såsom celltillväxt, celldifferentiering och cellerdivision.

IL-15 har flera viktiga funktioner inom det immuna systemet:

1. Den stimulerar proliferationen av T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i cellmedierad immunitet.
2. Den hjälper till att underhålla och stimulera funktionen hos naturliga mördareceller (NK-celler), som är en annan typ av vit blodkropp som är involverad i det första försvaret mot infektioner.
3. Den kan också bidra till att reglera inflammationen genom att påverka produktionen av andra cytokiner och kemokiner.

Dålig kontroll över IL-15-signalering har visats vara involverad i flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och transplantat rejektion.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

Hemocyanin är ett kopparhaltigt protein som fungerar som syretransporterande molekyl hos vissa leddjur, till exempel bläckfiskar och räkor. Det återfinns i hemolymfen (motsvarigheten till blod hos ryggradslösa djur) och har en blå färg när det är oxiderat (har bundit syre). Hemocyanin transporterar syre genom att kopparatomerna i proteinet reversibelt binder syre. Detta skiljer sig från den mer vanliga syretransporterna hos ryggradsdjur, som är järnhaltiga och återfinns i hemoglobinmolekyler.

Integriner är en typ av proteiner som finns på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive vita blodkroppar och endotelceller i blodkärlen. De spelar en viktig roll för cellernas förmåga att koppla samman med varandra och med extracellulära matrixproteiner i omgivningen. Integrinerna består av två delar, α- och β-subenheter, som tillsammans bildar en heterodimer.

Integrinerna kan aktiveras genom att binda till specifika ligander, vilket orsakar en konformationsförändring i integrinmolekylen som möjliggör interaktion med cytoskelettet inne i cellen. Detta leder till signaltransduktion och regulering av cellfunktioner såsom adhesion, migration, proliferation och differentiering. Integriner spelar också en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta leukocyternas migrationskapacitet till inflammationsområden.

I medicinsk kontext kan defekter i integrinfunktion orsaka olika sjukdomar, såsom blödningsrubbningar, immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

"Inbred AKR mice" refers to a strain of laboratory mice that have been selectively bred for specific genetic characteristics. The AKR (Akita Radiation) strain was originally developed in Japan and is known for its susceptibility to certain types of cancer, particularly leukemia and lymphoma.

Inbred strains of mice are created by brother-sister matings for many generations, resulting in a population that is highly homozygous at all loci. This means that the mice within an inbred strain are genetically very similar to one another and can be considered identical twins.

The AKR strain is particularly useful for studying retroviral-induced tumors, as they carry an endogenous retrovirus known as AKV (AKR leukemia virus). This virus is transmitted vertically from parent to offspring and can cause the development of leukemia and lymphoma in these mice.

Inbred AKR mice are also used as models for studying other diseases, such as diabetes, autoimmune disorders, and neurological conditions. Due to their genetic uniformity, they provide a consistent and reproducible model system for biomedical research.

'Endotel, lymfatiskt' refererer til det endoteliale cells skikt som tapiser innersiden av lymfebærene vener og kapillærer. Endotelcellerne i lymfebærende kar formerer en kontinuerlig non-vaskulær barrieren mellom lymfen og det interstitielle vævssystemet, og de spiller en viktig rolle i regulering av immunrespons og homeostasisk balanse. Disse cellene har også unike strukturelle og funksjonelle egenskaper som adskiller dem fra endotelcellene i blodkar, for eksempel er de mindre flate og har mikrovilli og lukket tilslutninger mellom seg.

Alpha-4-beta-1 integrin, också känt som very late antigen-4 (VLA-4), är en typ av celladhesionsmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret och cellkommunikationen. Det består av två polypeptidkedjor, alpha-4 och beta-1, som kombineras för att bilda ett heterodimer.

Denna integrin är involverad i adhärensprocesser mellan celler och mellan celler och extracellulär matrix (ECM). I det immunförsvaret hjälper den till att kontrollera leukocyttrafik, migration och aktivering.

I patologiska tillstånd kan överaktivitet av alpha-4-beta-1 integrin leda till autoimmuna sjukdomar, inflammation och cancer.

En hudtester, också känd som epiteltest eller keratinocyttest, är ett laboratorietest som används för att diagnostisera allergiska reaktioner på substanser som kommer i kontakt med huden. Hudtesterna utförs vanligtvis genom att placera en liten mängd av den misstänkta allergena på huden, ofta på baksidan av armen eller ryggen.

Det finns två huvudtyper av hudtester: punkt Testhudtester (PPD) och intradermal testhudtester. I en punkt Testhudtest appliceras en liten droppe av den misstänkta allergena på huden med hjälp av en speciell nål som skapar en smärtfri punktering av huden. Om en person är allergisk mot substansen kommer det att uppstå en lokalreaktion i form av rodnad, svullnad eller klåda inom 15-20 minuter eller senare under de närmaste två dagarna.

I en intradermal testhudtest injiceras en mycket smal dos av den misstänkta allergena direkt under huden med en liten nål. Även här kommer det att uppstå en lokalreaktion om personen är allergisk mot substansen.

Det är viktigt att notera att hudtester bör endast utföras av en läkare eller annan licensierad hälsovårdspersonal efter en noggrann bedömning av patientens medicinska historia och symtom. Hudtester kan ge falska positiva eller falska negativa resultat, så det är viktigt att tolka resultaten i kombination med andra kliniska faktorer.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Ascitesvätska är en patologisk accumulering av exsudat eller transsudat i peritonealcaviteten, vilket orsakar en abdominal ödem. Den kan ha många olika orsaker, till exempel levercirros, cancer, hjärtsvikt, njursjukdom och infektioner som tuberkulos. Ascitesvätskan kan vara klar till opak, och dess biokemiska och cytologiska sammansättning kan variera beroende på orsaken. Vid behov kan ascitesvätska dräneras för att lindra symtomen och förebygga komplikationer som infektion eller magsäckruptur.

Mukoproteiner är ett slags proteiner som innehåller en signifikant andel kolhydratkomponent, ofta i form av sockergrupper som är kovalent bundna till proteinmolekylen. Dessa kolhydratkedjor kan variera i komplexitet från en enkel sockergrupp till mer komplexa strukturer som består av flera sockerarter i olika kombinationer.

Mukoproteiner har många funktioner i kroppen, men de är speciellt viktiga för att ge struktur och skydd till olika typer av celler och vävnader. Till exempel ingår mukoproteiner i slemhinnan som tapetar luftvägar, tarmar och ögon, där de hjälper till att hålla vätskor inne och skydda mot skador och infektioner.

Ett välkänt exempel på ett mukoprotein är mucin, som är en huvudbestanddel av slemmet i luftvägar och mag-tarmkanalen. Muciner har en speciell struktur med en kärna av protein som är täckt av en lång kolhydratkedja, vilket gör att de kan bilda geléartade massor som hjälper till att fånga och transportera bort små partiklar och mikroorganismer.

Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.

Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.

'Venoler' är ett medicinskt begrepp som refererar till små blodkärl (kapillärer) i lungorna. De transporterar syrearmt blod från alveolerna, där gasutbytet sker, till de pulmonala venerna, som i sin tur transporterar det syresatta blodet tillbaka till hjärtat och därefter till resten av kroppen.

"Svår kombinerad immunbrist" (SCID) är ett allvarligt tillstånd där patienten har en mycket försvagad immunförsvarsmekanism. Detta beror på att patienten saknar fungerande T- och B-celler, som är nödvändiga för att bekämpa infektioner. SCID kan orsakas av genetiska mutationer och är oftast medfödd, men det kan även uppstå senare i livet till följd av vissa sjukdomar eller behandlingar.

Patienter med SCID har mycket liten resistens mot infektioner och kan drabbas av allvarliga komplikationer även vid relativt enkla infektioner. De kan också utveckla autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd. SCID är därför ett livshotande tillstånd om det inte behandlas tidigt och effektivt, ofta genom en benmärgstransplantation eller genetisk therapii.

En strålningschimär är en term som används inom genetik och molekylärbiologi för att beskriva ett muterat generellt mönster i en organisms celler eller vävnader, orsakad av exponering för joniserande strålning. Strålningschimärer uppstår när två olika mutationer skapar en hybridcell med två skilda genetiska sekvenser på samma kromosom eller i samma gener, istället för att ha en enda kontinuerlig sekvens. Detta kan leda till abnorma fenotyper och potentiala hälsoproblem. Strålningschimärer är vanliga efter exponering för höga doser joniserande strålning, som kan förekomma i vissa medicinska behandlingar eller vid olyckor med kärnkraftverk.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Muromonab-CD3 är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att behandla akut transplantatmotstånd efter organtransplantation. Det består av en monoklonal antikropp som riktar sig mot CD3-receptorn på T-celler, vilket hämmar deras aktivitet och minskar risken för avstötningsreaktioner mot det transplanterade organet.

Transplantat-mot-värdsjukdom, eller transplantat-kontra-värdreaktion (TCMR), är en typ av komplikation som kan uppstå efter en transplantation av celler, vävnad eller organ. Det handlar om att den transplanterade vävnaden eller organet blir attackerat och angrips av det immunförsvar som finns hos mottagaren, vilket kallas för den acuta TCMR. Symptomen på akut TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar feber, ökad nivå av kreatinin i blodet och minskad njurfunktion.

Den kroniska TCMR utvecklas långsammare än den akuta formen och kan pågå under en längre tid. Den kan leda till skada på det transplanterade organet eller vävnaden, vilket i sin tur kan resultera i minskad funktion eller organsvikt. Symptomen på kronisk TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar ökad blodtryck, protein i urinen och försämrad funktion hos det transplanterade organet.

Det är viktigt att tidigt upptäcka och behandla TCMR efter en transplantation för att undvika skada på det transplanterade organet eller vävnaden. Behandlingen inkluderar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar den immuna responsen hos mottagaren och därmed reducerar risken för TCMR.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

Kromosomavvikelsen är ett samlingsbegrepp för olika typer av avvikelser i människans kromosomer. Kromosomer är trådformade strukturer som innehåller DNA, proteiner och genetisk information. De är närvarande i alla celler i kroppen, förutom i könscellerna (spermier och ägg).

Kromosomavvikelser kan uppstå under celldelningen, då kromosomerna kopieras och delas mellan de två nya cellerna. Avvikelser kan orsakas av fel i denna process, exempelvis att kromosomer inte separeras korrekt eller att bitar av kromosomer bryts loss och byter plats med varandra.

Det finns olika typer av kromosomavvikelser:

1. Numeriska avvikelser: Detta innebär att det är för många eller för få kromosomer i cellen. Exempelvis kan en person ha tre exemplar av kromosom 21 istället för de två vanliga, vilket orsakar Down syndrom.

2. Strukturella avvikelser: Detta innebär att en del av kromosomen saknas, upprepas, har bytt plats eller är omvänt. Exempelvis kan en bit av en kromosom ha brutits loss och fastnat på en annan kromosom, vilket kallas en translokation.

Kromosomavvikelser kan leda till olika hälsoproblem, beroende på vilken typ av avvikelse det rör sig om och hur allvarlig den är. Vissa avvikelser kan orsaka missbildningar, utvecklingsstörningar, cancer eller andra sjukdomar. Andra kromosomavvikelser kan dock vara symptomlösa och påverka individen inte alls.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

CD20 är ett proteiner antigen som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret. CD20-antigenet används som mål för behandling med monoklonala antikroppar, såsom Rituximab, ofta vid behandling av B-cellrelaterade sjukdomar som cancer (exempelvis non-Hodgkins lymfom och chronisk lymfatisk leukemi) och autoimmuna sjukdomar (exempelvis reumatoid artros och systemisk lupus erythematosus).

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

'Kometmetoden' är inget etablerat medicinskt begrepp, utan verkar vara en översättning av "comet assay", som är en metod inom molekylärbiologi. Den används för att mäta DNA-skador i celler genom att visualisera fragment som bildas när DNA-strängarna bryts och sedan rör sig under elektrofores, vilket ger upphov till en "kom"-formad bild på gelen. Därför kan begreppet 'Kometmetoden' möjligen syfta på denna metod för att detektera DNA-skador.

CD57 är ett proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt naturliga killer (NK)-celler och en del typer av T-celler. CD57 används som en markör för att identifiera dessa celler inom immunologin.

CD57-antigen definieras som ett ytprotein som kodas av genen CD57, även känd som HNK-1 eller Leu-7. Det är en typ av sockerbindande protein som hör till Ig superfamiljen och deltar i cell-cell-kontakter och signaltransduktion.

CD57 har varit föremål för forskning inom områden som autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och cancer, eftersom CD57+ NK-celler och T-celler kan ha en speciell funktion i dessa tillstånd. Emellertid är det inte klart huruvida mätning av CD57-antigenet har någon klinisk betydelse eller kan användas som ett prognostiskt eller prediktivt verktyg inom medicinen.

Transplantationsimmunologi är ett medicinskt område som undersöker hur kroppens immunsystem reagerar på och stöttar eller attackerar främmande vävnad, till exempel vid en transplantation av en organ. Den innefattar studier av de mekanismer som gör att ett transplanterat organ kan behandlas som "egentligt" och inte avvisas av mottagarens immunsystem. Transplantationsimmunologi undersöker också hur man kan modifiera eller dämpa immunförsvaret för att förebygga avstötning av det transplanterade organet, samtidigt som man vill upprätthålla en acceptabel grad av immunförsvar mot infektioner. Detta kan uppnås genom användning av immunosuppressiva läkemedel och andra behandlingsmetoder.

Immunoglobuliner är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells och har en viktig roll i immunförsvaret. De består av två identiska lättkedjor och två identiska tunga kedjor, som i sin tur består av en variabel region och en konstant region.

Tunga kedjor delas in i fem olika typer: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje typ har olika funktioner och egenskaper. Tunga kedjor med "tung" vikt (IgG, IgA och IgD) innehåller fyra subuniteter i konstant regionen, medan tunga kedjor med lägre vikt (IgE och IgM) innehåller fem subuniteter.

Tunga kedjor har flera funktioner, bland annat att hjälpa till att bestämma antikroppens specifika funktion och att bidra till antikroppens förmåga att binda till olika typer av celler och patogener. De kan också aktivera komplement-systemet, som är en viktig del av immunförsvaret.

I medicinsk kontext kan immunglobulin med tung kedja användas för att behandla olika sjukdomar och tillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsyndrom.

Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.

Kromosomer är strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. En kromosom består av två kromatider, som är hopfästade vid varandra i en central punkt, centromeren. Vid celldelning separeras de två kromatiderna och förs apart till varsin dottercell.

En kromisotop är en variant av en kromosom som har ett annat antal neutroner än den normala, icke-radioaktiva formen. Kromisotoper uppstår naturligt genom processer som exponering för naturlig bakgrundsstrålning eller när radioaktiv strålning träffar celler i kroppen.

Det finns två typer av kromisotoper: stabila och instabila. Stabila kromisotoper har en liten skillnad i antal neutroner jämfört med den normala formen och tenderar att vara ofarliga för cellen. Instabila kromisotoper har en större skillnad i antal neutroner och tenderar att sönderfalla, vilket kan leda till skada på cellens DNA och öka risken för cancer.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

CXCR3 är en typ av receptor som tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorer. Den är specifikt inblandad i immunresponsen och inflammationen. CXCR3 aktiveras av tre olika kemiska signalsubstanser, kända som länkar eller cytokiner: CXCL9, CXCL10 och CXCL11. När dessa ligander binder till CXCR3 på cellens yta utlöses en signaltransduktion som kan leda till celldifferentiering, celldelning, migration och inflammation.

CXCR3-receptorer finns på olika slags immunceller, inklusive T-lymfocyter, naturliga killer (NK)-celler och dendritiska celler. Dessa celler är viktiga i kroppens försvar mot infektioner och cancer. I sjukdomar som kan leda till ökad inflammation, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer, kan CXCR3-receptorerna spela en roll i patofysiologiska processer genom att rekrytera immunceller till skadade vävnader eller tumörer.

"Körtelfeber" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som orsakas av infektion i de endokrina körtlarna, till exempel sköldkörteln eller bisköldkörtlarna. Det är dock inte en officiell diagnos inom medicinen.

Ett exempel på en sjukdom som kan leda till "körtelfeber" är subakut bakteriell thyreoidit, en infektion i sköldkörteln som orsakas av bakterier och kan ge feber, trötthet, muskelvärk och ömhet i halsen.

Det är viktigt att söka medicinsk vård om man misstänker en infektion i körtlarna eller har symtom som kan tyda på "körtelfeber", så att en korrekt diagnos kan ställas och behandling kan ges.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

CD43, også kjent som leukosialin eller sialophorin, er ein proteinekspressert på overflaten til mange typer hvite blodceller, inkludert T-lymfocytter, B-lymfocytter og naturale killer-celler. Det er involvert i cell-cell kontakt og signaloverføring. CD43-antigener refererer til de epitoper eller strukturer på CD43-proteinet som kan binde specifike antistoffer.

CD43-antigener er ofte mål for immunologiske undersøkelser, særlig i diagnostisk kontekst. For eksempel kan endringer i CD43-antigenuttrykkelsen være assosiert med ulike sykdommer eller tilstander, som leukemia og autoimmune lidelser.