Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
Den process som ändrar makrofagers morfologi och funktionsverkan så att de blir aktivt fagocytiska. Processen utlöses av lymfokiner, som t ex makrofagaktiveringsfaktor (MAF), makrofagmigreringshämmande faktor (MMIF), immunkomplex, C3b, samt olika peptider, polysackarider och immunologiska adjuvanter.
Enkärniga fagocyter som härrör från prekursorceller i benmärgen, men som är belägna i bukhinnan.
Runda, granulära, enkärniga fagocyter som finns i lungblåsorna. De tar upp små, inandade partiklar, bryter ned dem och presenterar antigenen för immunceller.
Fagocyters upptag och nedbrytning av mikroorganismer, andra celler och främmande partiklar.
En mononukleär fagocytkolonistimulerande faktor (M-CSF) som syntetiseras i mesenkymceller.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
Proteiner som frisätts från sensitiserade lymfocyter och möjligen andra celler och som hindrar makrofager från att lämna platsen för frisättandet. Proteinernas struktur och kemiska egenskaper varierar, beroende på vilken typ av celler som utsöndrar dem.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Den bukhinnehålan, även känd som peritonealhöjden, är den potentialfria utrymme som befinner sig mellan de laterala parietala peritonealmembranen och den viscerala peritonealmembranen som täcker de inre organen i bukhålan.
En tioglykolat är ett organiskt sulfidderivat som bildas genom esterificering av tiolsyra (mercaptoetansyra) med en alkohol. Tioglykolater används ofta inom dermatologin som reducerande och desinficerande medel, exempelvis i behandlingar mot skaldjursallergi och hudinfektioner orsakade av svampar eller bakterier. Den mest kända tioglykolaten är probablyl-4-tioglykolat (PTG), som används i hårborttagningsmedel för att bryta ned de disulfidbindningarna i hårsplitterna, vilket gör det möjligt att tvätta bort dem.
Heparinbindande proteiner som har ett antal inflammatoriska och immunreglerande verkningar. Dessa kemokiner identifierades ursprungligen som utsöndringsprodukter av makrofager, men de produceras av flera olika celltyper, bl a neutrofiler, fibroblaster och epitelceller. De spelar sannolikt en viktig roll för andningsvägarnas försvarsförmåga.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Ytantigener som uttrycks på myeloidceller tillhörande granulocyt-monocyt-histiocytserien under differentieringen. Deras reaktioner i normala och elakartade myelomonocytiska celler kan användas för att identifiera och klassificera leukemier och lymfom hos människa.
Serös vätska som ansamlas i peritonealhålan (bukhinnehålan) vid ascites.
Macrophage Colony-Stimulating Factor Receptor (CSF1R) is a tyrosine kinase receptor that plays a crucial role in the survival, differentiation, and proliferation of mononuclear phagocytes, including macrophages. CSF1R is activated by its ligands, Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF or CSF1) and Interleukin-34 (IL-34), leading to the activation of various signaling pathways that regulate cellular functions such as chemotaxis, phagocytosis, and immune response. Dysregulation of CSF1R signaling has been implicated in several diseases, including cancer and inflammatory disorders.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
Ett difosfonat som påverkar kalciumomsättningen och som effektivt hämmar benresorption och förkalkning av mjukvävnad.
"C3H mice are a strain of laboratory mice that have been inbred for scientific research, characterized by their genetic makeup which includes the "C3H" histocompatibility complex."
'Renhållningsreceptorer, klassen A', även kända som "housekeeping receptors", är en grupp av receptorer som aktiveras av bakteriella toxiner och spårar av bakterier, vilket initierar celldöd eller inflammation för att eliminera infektionen. Dessa receptorer spelar en viktig roll i att underhålla homeostasen i kroppen genom att identifiera och städa bort cellulär skräp och främmande ämnen.
Membranbundna cytoplasmablåsor som bildas genom inbuktning kring fagocyterat material. De smälter samman med lysosomer och bildar fagolysosomer, i vilka lysosomens hydrolytiska anzymer förtär det fagocyterade ämnet.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Gasformig fri radikal som produceras ur arginin i en rad olika däggdjursceller genom verkan av kväveoxidsyntas. Kväveoxid är en endotelberoende relaxerande faktor som frisätts från kärlendotelvävnad och förmedlar kärlutvidgning. Den hämmar även trombocytaggregation, löser upp trombocytaggregat och hindrar att trombocyter fastnar på kärlendotelet. Kväveoxid aktiverar cytosoliskt guanylatcyklas och höjer därmed de intracellulära nivåerna av cykliskt GMP.
Små, polyedriska utbuktningar längs alveolarsäckarnas, alveolarkanalernas och de yttersta luftrörsförgreningarnas ytor, genom vars väggar det sker ett gasutbyte mellan alveolarluft och blodet i lungkapillärerna.
En kalciumberoende undertyp av kväveoxidsyntas som möjligen spelar en roll i immunsystemet. Det är ett tillfälligt enzym, som kommer till uttryck genom transkriptiv reglering från olika cytokiner. EC 1.14.13.39.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
Faktorer som utsöndras från lymfocyter och gör makrofager ospecifikt cytotoxiska för tumörer. De reglerar även uttrycket av Ia-ytantigen på makrofager. En MAF är interferon-gamma (interferon typ II). Andra faktorer som antigent skiljer sig från IFN-gamma har också identifierats.
Zymosan är ett preparat gjort från cellytermembranen hos bakterien Saccharomyces cerevisiae, vanligt förekommande jäst. Det används som ett immunstimulerande medel i forskningssyfte, särskilt för att studera komplementaktivering och inflammation. Zymosan består huvudsakligen av kostbara polysackarider som karbohydratkedjor, såsom β-glukaner och mannaner, som kan binda till receptorer på immunceller och utlösa en immunrespons.
Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.
En klass små (18-25 nm) och lätta (1,019-1,063 g/ml) lipoproteiner med en kärna som till större delen består av kolesterolestrar och mindre mängder triglycerider. Ytlagret består mestadels av fosfolipider, en enda kopia av apolipoprotein B-100 och fria kolesterolmolekyler. Den huvudsakliga LDL-funktionen är att transportera kolesterol och kolesterolestrar till vävnader utanför levern.
En underklass av lektiner som är specifika för kolhydrater innehållande mannos.
CCL2, även känt som monocyte chemoattractant protein-1 (MCP-1), är en typ av cytokin som tillhör chemokinfamiljen och spelar en viktig roll i inflammationen och immunförsvaret. CCL2 är en liten signalsubstans som frisätts från olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, vid skada eller infektion. Det fungerar som ett kemotaktiskt attractant för monocyter och andra immunceller till inflammationsområdet, vilket hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
Scavenger receptors are a class of membrane-bound receptors found on the surface of various cell types, including immune cells and endothelial cells. They play a crucial role in recognizing and clearing damaged or modified self-molecules, as well as foreign substances such as pathogens and apoptotic cells, from the body.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.
Toll-like receptor 4 (TLR4) is a protein that plays a crucial role in the immune system, specifically in the recognition of gram-negative bacteria and activation of the innate immune response. TLR4 is a type of transmembrane receptor located on the surface of various immune cells, including macrophages and dendritic cells. It recognizes lipopolysaccharide (LPS), a major component of the outer membrane of gram-negative bacteria, leading to the activation of signaling pathways that result in the production of proinflammatory cytokines and chemokines. This response is essential for initiating an effective defense against invading pathogens but can also contribute to the development of chronic inflammation and related diseases if not properly regulated.
Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.
Ateroskleros är en kronisk inflammatorisk sjukdom som beror på ansamlingar av fett, kolesterol och calcifiering i vaskulära väggar, vilket kan orsaka stenos (förträngning) eller emboli (blockering) i blodkärlen och öka risken för allvarliga hälsoeffekter som hjärtinfarkt, stroke och gangrän.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
Cellytemolekyler på celler i immunsystemet som specifikt binder ytmolekyler eller budbärarmolekyler och utlöser förändrat beteende hos cellerna. Dessa receptorer upptäcktes först i immunsystemet, men de har viktiga funktioner även i andra system.
En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.
Endogena föreningar som förmedlar inflammation (autakoider), och likartade exogena ämnen, inkl. syntetiska prostaglandiner.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Ett surt glykoprotein på 23 kDa med inre disulfidbindningar. Protein produceras som svar på ett antal inflammatoriska signaler av mesenkymala celler i hemopoetisk miljö och på perifera inflammationsställen. GM-CSF kan stimulera till produktion av neutrofila granulocyter, makrofager och blandkolonier av granulocyter och makrofager från benmärgsceller, och sätta igång bildandet av eosinofilkolonier från fetala leverstamceller. GM-CSF stimulerar även till vissa funktionella processer i mogna granulocyter och makrofager.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
En faktor som medverkar i regleringen av mastcelltillväxt. Den produceras av t- och B-celler och uppvisar omfattande homologi med BCRFI-genen hos Epstein-Barrviruset.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
Vätskan som erhålls efter sköljning av lungalveolerna. Den används för undersökning av biokemiska och inflammatoriska förändringar i och effekterna av behandling vid interstitiell lungvävnad.
En klass av förinflammatoriska cytokiner som har förmågan att dra till sig och aktivera leukocyter. De kan delas in i åtminstone tre strukturella grenar: C (C-kemokiner), CC (CC-kemokiner) och CXC (CX C-kemokiner), på grundval av variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.
En klass morfologiskt heterogena cytoplasmapartiklar i djur- och växtvävnader som kännetecknas av sitt innehåll av hydrolytiska enzym och dessas strukturbundna latens. Lysosomernas intracellulära funktioner beror på deras lytiska potential. Lysosomens enkla membran verkar som barriär mellan de inneslutna enzymen och substratet utanför. Lysosomenzymens verkan är begränsad eller ingen alls så länge blåsan de är inneslutna i inte brister.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Celler som utgör en del av kroppens ospecifika försvar och tar upp och oskadliggör främmande ämnen, partiklar eller celler.
CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll inom immunförsvaret. Det är en liten signalprotein som frisätts av olika celler, till exempel aktiverade T-celler och monocyter, under inflammatoriska förhållanden. CCL4 attraherar andra vita blodkroppar, särskilt granulocyter och T-celler, till området där det frisätts, vilket underlättar cellernas rekrytering och koordinerade respons mot infektion eller skada.
CCL3, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en typ av cytokin som tillhör gruppen CC-chemokiner. Det är en liten signalsubstans som frisätts av olika celltyper, särskilt inflammatoriska celler, vid immunförsvarets respons på infektion eller skada. CCL3 fungerar genom att binda till specifika receptorer på vissa vita blodceller, såsom neutrofila granulocyter och aktiverade T-celler, och attrahera dem till området där frisättningen har inträffat. Detta process är en del av den inflammatoriska responsen som hjälper till att eliminera patogener och underlätta läkning.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Ett ureahydrolas som katalyserar hydrolys av arginin och canavanin till L-ornitin och urea. EC 3.5.3.1.
Den huvudsakliga sterolen hos alla högre djur, med utbredning i kroppsvävnaderna, särskilt i hjärnan och ryggmärgen, samt i animaliska fettarter och oljor.
Molekyler på ytan av en del B-lymfocyter, T-lymfocyter och makrofager som känner igen och binder till Fc-delen på immunglobulinmolekyler.
Cellers förflyttning från en plats till en annan.
En klass lektiner hos djur vars kolhydratbindning är kalciumberoende. De har en gemensam kolhydratbildande domän som strukturellt skiljer sig från andra lektinklasser.
Toll-like receptor 2 (TLR2) är ett protein som utgör en del av det immunförsvar som kroppen använder för att identifiera och svara på infektioner orsakade av bakterier och andra mikroorganismer. TLR2 är en typ av membranprotein som finns i cellytan hos flera olika typer av immunceller, inklusive vita blodkroppar såsom neutrofiler och dendritceller.
Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, ett signalsubstans som utsöndras av kroppens vita blodkroppar (leukocyter) för att aktivera immunförsvaret och påverka inflammationen i kroppen. IL-1β är involverad i den akuta inflammatoriska svarskedjan och kan orsaka feber, smärta, rödhet och svullnad vid en infektion eller skada.
Bestämning av antalet celler av en viss sort, vanligen mätt per enhetsvolym av ett prov.
'Mycobacterium bovis' är en långsamväxande, fakultativt aerob bakterie som orsakar tuberkulos hos djur och människor. Den tillhör samma art som den mer välkända Mycobacterium tuberculosis, men är vanligtvis associerad med infektioner hos nötkreatur och kan överföras till människor genom direkt kontakt eller via konsumtion av smittat mjölkprodukter. Vaccination med BCG-vaccinet, som är baserat på en levande attenuerad stam av Mycobacterium bovis, ger skydd mot allvarliga former av tuberkulos hos barn men erbjuder endast begränsad skydd för vuxna.
Lösliga förmedlare av immunsvaret som varken är antikroppar eller komplement. De produceras huvudsakligen av monocyter och makrofager.
Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande partiklar, såsom bakterier och virus, för fagocytos (cellatfångande och nedbrytning) av immunförsvarets vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager. När opsoninproteiner binder till ytan på en främmande partikel bildar de ett "märke" eller ett "handtag" som underlättar för fagocytcellerna att känna igen och binda till partikeln, vilket i sin tur underlättar dess bortförsel och nedbrytning. Exempel på opsoninproteiner inkluderar IgG-antikroppar och komplementproteinet C3b.
Pinocytos är en form av cellåterupptagande, där en cell absorberar vätska och de lösliga ämnen som den innehåller, genom att bilda små utbuktningar (vesiklar) i sin cellyta som sedan innesluter och transporterar innehållet in i cellen. Denna process skiljer sig från fagocytos, där cellen istället fagocyterar fasta partiklar genom att omsluta dem med sin cellyta. Pinocytos är en icke-selektiv process och kan leda till att cellen absorberar diverse substanser från omgivningen, både nyttiga och skadliga.
'Mycobacterium tuberculosis' är en speciell sorts bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande infektion som främst angriper lungorna, men kan även spridas till andra delar av kroppen. Bakterien har en speciell cellvägg som gör den resistent mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika, vilket gör sjukdomen svår att behandla ifall den inte upptäcks och behandlas i tid.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Arteriosklerose är en kronisk inflammatorisk sjukdom som beror på påväxt av fett, kalk och fibros material i medial lagret av arterioväggen, vilket orsakar hårdning och förträngning av arterierna.
Betydelsefulla proteinkomponenter i plasma-VLDL, kylomikroner och en mindre fraktion av HDL, samt av återstående lipoproteiner efter lipoproteinlipasförmedlad, intravaskulär katabolism av triglyceridr ika lipoproteiner. Apolipoprotein E känns igen av LDL- och Apo E-receptorerna. Varje defekt i Apo E-metabolismen leder till ökade plasmahalter av Apo E. Det finns ett starkt samband mellan höga Apo E- nivåer och hyperlipoproteinemi typ III.
Specifika molekylplatser på ytan hos olika celler, även B-lymfocyter och makrofager, som binder immunglobulin G. Det finns tre underklasser: Fc gamma RI (CD64-antigenet, en receptor med låg affinitet), Fc gamma RII (CD32-antigenet, en receptor med med hög affinitet), och Fc gamma RIII (CD16-antigenet, en receptor med låg affinitet).
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Det vanligaste och biologiskt mest aktiva prostaglandinet hos däggdjur. Det uppvisar de flesta av prostaglandinernas typiska, biologiska verkningsmekanismer och har använts i stor omfattning som oxytociskt medel.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
Ett NADPH-beroende enzym som katalyserar omvandlingen av L-arginin och syre till att ge citrullin och kväveoxid. EC 1.14.13.39.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
Odling av normala celler eller vävnader i samma kultur som infekterade celler eller vävnader av samma typ.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
"Toll-like receptors (TLRs) are a type of transmembrane proteins that play a crucial role in the innate immune system by recognizing and responding to various pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), helping to initiate an immune response against invading microorganisms."
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
ATP Binding Cassette Transporter 1 (ABC Transporter 1 eller ABCB1) är ett protein som fungerar som en aktiv transportör och pumpar olika substanser, till exempel läkemedel, utanför celler. Detta görs med hjälp av energi från ATP (Adenosintrifosfat). Proteinet spelar därför en viktig roll i cellers resistens mot vissa läkemedel och kan påverka farmakokinetiken, dvs. absorption, distribution, metabolism och exkreation av olika läkemedel.
CXCL2 är en kemokin som tillhör CXC-subfamiljen och verkar som ett attractant för neutrofila granulocyter, vilket innebär att den rekryterar dessa celler till områden med inflammation eller skada. Den binder till G-proteinkopplade receptorn CXCR2 på neutrofilernas yta och aktiverar därmed en signalsignalväg som leder till cellens migration till inflammationsfokalpunkten. CXCL2 uttrycks av olika celltyper, inklusive epitelceller, endotelceller och leukocyter, vid olika patologiska tillstånd såsom infektion, cancer och autoimmuna sjukdomar.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Superoxid är en reaktiv syreradikal med formeln O2•–, som bildas när ett extra elektron tillfälligt adderas till syre (O2). Detta kan ske naturligt under celldygnets gång eller som en följd av externt oxidativ stress. Superoxider är involverade i flera cellulära processer, inklusive signaltransduktion och immunförsvar, men de kan också vara skadliga då de reagerar med andra molekyler och bildar mer reaktiva syrearter som kallas för reaktiva syrearter (ROS). Överproduktion av ROS kan leda till celldamage och är associerat med flera patologiska tillstånd, såsom åldrande, cancer och neurodegenerativa sjukdomar.
En adhesionsfrämjande heterodimer i leukocyters ytmembran. Alfaunderenheten består av cd11b-antigen, och betaunderenheten av cd18-antigen. Antigenet, som är ett integrin, verkar både som receptor för komplement 3 och i cell-cell- och cell-substratföreningar.
Ett heterodimert cytokin som stimulerar till produktion av interferon-gamma i T-celler och NK-celler och som även inducerar differentiering av Th1-hjälparceller. Det medverkar till initiering av cellförmedlad immunitet.
En art grampositiva, stavformade bakterier med stor utbredning i naturen. Bakterierna har påträffats i avloppsystem, jord, ensilage och faeces hos friska människor och djur. Infektion med denna bakterie leder till hjärninflammation, hjärnhinneinflammation, endokardit och aborter.
Specialiserade fagocytceller i det retikuloendoteliala systemet som finns på leversinusoidernas insida. De filtrerar ut bakterier och främmande proteiner ur blodet och tar hand om uttjänta röda blodkroppar.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
En art gramnegativa, aeroba bakterier som ger upphov till legionärssjuka. Bakterien har påtråffats såväl i omgivningen som i människors lungvävnad, sekret från luftvägarna och blod.
Ett utsöndrat matrixmetalloproteinas (metalloelastas; makrofagelastas; MMP-12) som produceras i höga halter av makrofager och kan ha betydelse i samband med inflammation och sårläkning. EC 3.4.24.65.
'Mycobacterium avium' är en långsam växande, icke-kapslad, aerob bakterie som tillhör mycobacterium komplexet (MAC). Den orsakar ofta infektioner hos immunsupprimerade individer, såsom HIV/AIDS-patienter, och kan leda till lungsjukdom eller disseminerad infektion.
Odlingsmedia med tillsats av biologiskt aktiva ämnen från tidigare odlade celler eller vävnader som påverkar vissa cellfunktioner, som t ex tillväxt eller upplösning.
CD11b, också känd som integrin alpha M, är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av ett komplex kallat Mac-1 eller complement receptor 3 (CR3), som består av två subenheter: CD11b och CD18.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
U937-celler är en typ av cancerceller som isolerats från en människas histiocytic lymfosarkom, ett sällsynt cancerogiltigt tillstånd. Dessa celler används ofta inom forskning för att studera cancer och utveckla nya behandlingsmetoder. U937-cellerna har potentialen att skilja sig morfologiskt och fenotypiskt beroende på vilka kultivationsförhållanden de exponeras för, och de kan differensieras till makrofager eller andra celltyper under vissa omständigheter.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Leukocytdifferentieringsantigener och viktiga trombocytmembranglykoproteiner på monocyter, endotelceller, blodplättar, bröstepitelceller och en rad odlade celler. De har en betydande roll i samband me d adhesion, signalöverföring och blodsjukdomar. CD36 är också receptor för trombospondin och malariainfekterade erytrocyter.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
"Virusförökning är ett biologiskt process där en infekterad värdcell tvingas producera flera kopior av det virala genomet och dess proteiner, vilket resulterar i att den cellen till slut bursts och frisätter de nya viruspartiklarna för att infektera andra oskyddade celler."
'Sjukdomsalstrande förmåga' refererar till en individuals predisposition att utveckla en viss sjukdom, orsakad av en kombination av genetiska, epigenetiska och miljömässiga faktorer, som ökar risken jämfört med den genomsnittliga populationen.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.
Den tredje typen gliaceller, jämte astrocyter och oligodendrocyter (som tillsammans bildar makroglia). Mikroglia varierar i utseende, beroende på utvecklingsstadium, funktionssätt och anatomiskt läge. Till subtyper hör förgrenade, perivaskulära, amöboida, vilande och aktiverade. Mikroglia har en uppenbar förmåga till fagocytos och spelar en viktig roll i det breda spektret av nervsjukdomar. De antas även ha andra roller, t ex en sekretorisk roll (utsöndring av cytokiner och nervtillväxtfaktorer); i immunnologiska processer (presentation av antigener), samt i utveckling och omformning av det centrala nervsystemet.
En förhållandevis liten, nodulär inflammationsreaktion, innehållande grupper av mononukleära fagocyter, av infektiöst eller icke-infektiöst ursprung.
Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.
Cell migration analysis of a macrophage refers to the process of studying and measuring the movement and behavior of macrophages in response to different stimuli or conditions, usually in the context of cell biology or medical research. Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system by engulfing and destroying foreign substances, such as bacteria and dead cells. Through cell migration analysis, researchers can gain insights into the mechanisms underlying macrophage motility and recruitment, which can have implications for understanding and treating various diseases, including cancer, inflammation, and infectious diseases.
En cells förökning genom delning.
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 1 (Siglec-1) är ett transmembrant protein som tillhör siglecfamiljen av kolhydratbindande receptorer. Siglec-1, även känt som CD169 eller sialoadhesin, binder specifikt till sialylomnerade glykaner på cellytan och är involverat i olika immunologiska processer, såsom fagocytos och antigenpresentation. Det uttrycks huvudsakligen av makrofager i sekundära lymfoida organ och i andra icke-lymfatvävnader som benmärg, lever, milt och lungor. Siglec-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner, särskilt av virus som HIV och influensavirus, samt är involverat i patogenesprocesser vid autoimmuna sjukdomar och cancer.
Myeloid Differentiation Factor 88 (MYD88) är ett protein som spelar en viktig roll inom immunförsvaret, särskilt vid aktiveringen av inflammatoriska signalvägar i det ospecifika immunsystemet. MYD88 fungerar som en adaptorprotein och är involverat i signaltransduktionen efter att toll-like receptorer (TLR) har känns igen av patogena mikroorganismer. När TLR:er aktiveras, rekryteras MYD88 till receptorerna och aktiverar en signalkaskad som leder till produktionen av proinflammatoriska cytokiner och kostimulatoriska molekyler, vilket i sin tur stimulerar immunresponsen. Sålunda kan MYD88 definieras som ett protein involverat i myeloid differentiering och inflammatorisk signaltransduktion efter aktivering av toll-like receptorer.
Cellers eller organismers dragning till eller rörelse bort från en ökande koncentration av ett ämne.
Fettsyraestrar av kolesterol som utgör ungefär två tredjedelar av kolesterolet i plasma. Ansamling av kolesterolestrar i artärernas intima är ett typiskt kännetecken vid ateroskleros.
I en enkel medicinsk definition är nitriter kemiska föreningar som innehåller en nitrogrupp bundet till en eller två väteatomer och en kolgruppering. De används vanligtvis inom medicinen som läkemedel, särskilt under namnet glycerintrinitrat, för att behandla angina pectoris (svår bröstsmärta orsakad av hjärtklafforsmak) eftersom de verkar vidga blodkärlen och förbättra blodflödet till hjärtat.
Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.
Antigener som kommer till uttryck framförallt på ytan av levande celler under de olika stadierna av mognad och differentiering. De är organ- och vävnadsspecifika immunologiska markörer och användbara vid studier av normal cellutveckling såväl som tumörbildning.
Preparat som motverkar eller hämmar den inflammatoriska processen.
En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.
Tetradekanoylforbolacetat, även känt som TPA eller PMA (Phorbol 12-myristat 13-acetat), är ett kemiskt ämne som tillhör esterklassen och är derivat av forbol, en diterpenoid som utvinns från crotonolja. Det används främst inom forskning för att aktivera proteinkinas C (PKC) enzymkomplexet, vilket i sin tur leder till signaltransduktion och cellrespons.
'Renhållningsreceptorer, klasse B', även kända som "clean-up receptors class B", är en typ av opioidreceptorer som aktiveras av specifika opioidpeptider och spelar en viktig roll i regleringen av smärta, immunförsvar och andra fysiologiska processer. De tillhör den större gruppen av G-proteinkopplade receptorer (GPCR) och är belägna huvudsakligen på cellmembranet hos nervceller och immunceller. Dessa receptorer är involverade i moduleringen av celldelning, celldöd, inflammation och smärtperception.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Mätning av cellförmedlad immunitet genom hämning in vitro av antigenstimulerade leukocyters eller makrofagers vandring eller fagocytos. Specifika tester har utvecklats för beräkning av migrationshämni ngsfaktor, immunsvar på tumörassocierade antigen och den immunsuppressiva verkan av infektionsframkallande mikroorganismer.
"Cell separation" refererar till metoder och processer som används för att skilja och isolera specifika celltyper eller populationer av levande celler från varandra eller från ett heterogent cellsamhälle, baserat på deras differensierade fysiska, kemiska eller genetiska egenskaper. Detta kan uppnås genom användning av olika tekniker som flöteskopseparation, magnetisk- och fluorescensbaserad cellsorting, centrifugation, filtrering och enzymatisk digestion. Cellseparation är en viktig procedur inom biomedicinsk forskning och kliniska tillämpningar som in vitro-forskning, diagnostik, regenerativ medicin och cellterapi.
"CBA (Colonies Breeding Autosomal) mus är en inavlad musstam som används vid forskning, framförallt inom immunologi och cancerstudier. Denna musstam har en stabil genetisk bakgrund och är känd för sin länga livslängd och fertilitet."
Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).
Ett släkte flagellatprotozoer som omfattar ett flertal humanpatogena arter. Organismerna har ett amastigot- och ett promastigotstadium i sin livscykel. Baserat på enzymstudier har detta enda släkte delats in i två undersläkten, Leishmania leishmania och Leishmania viannia. Arter tillhörande L. leishmania är L. aethiopica, L. arabica, L. donovani, L. enrietti, L. gerbilli, L. hertigi, L. infantum, L. major, L. mexicana och L. tropica. Undersläktet L. viannia omfattar arterna L. braziliensis, L. guyanensis, L. lainsoni, L. naiffi och L. shawi.
"ICR (Imprinting Control Region) inbred mouse strain är en genetiskt homogen population av möss, som används inom forskning för att studera epigenetiska fenomen och onkologi."
Kemiska ämnen som attraherar eller stöter bort celler eller organismer. Begreppet avser särskilt de faktorer som, sedan de frigjorts till följd av vävnadsskada, invasion eller immunologisk aktivitet, drar leukocyter, makrofager eller andra celler till infektions- eller skadestället.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
'Propionibacterium acnes' är en grampositiv, aerotolerant, yocoakbakterie som naturligt förekommer på huden hos människor. Den är en del av den normala hudfloran och kan kolonisera speciellt talgkörtlarna i huden. I en medicinsk kontext är 'Propionibacterium acnes' ofta associerat med akne, eftersom bakterien tros spela en viktig roll i dess patogenes. Vid överväxt eller förändrad miljö kan den orsaka inflammation och pustulara hudutslag, särskilt under puberteten då högre nivåer androgener stimulerar talgkörtelns sekretion.
SilikonDIOXID (silicon dioxide) är ett icke-organiskt, ämne som består av syreratten siliciumdioxid (SiO2). Det förekommer naturligt i kvarts och sand, men kan även framställas syntetiskt. SilikonDIOXID används inom medicinen som ett excipient, det vill säga som hjälpmedel i läkemedelsformuleringar, på grund av dess inerta (kemiskt icke-reaktiva) natur.
Receptorer på plasmamembranet till andra celler än leverceller som specifikt binder LDL. Receptorerna är belägna i specialiserade områden som kallas täckta gropar. Hyperkolesteremi orsakas av tre typer av allelisk genetisk defekt: 1. Receptorer binder inte till LDL; 2. Bindningsförmåga till LDL är nedsatt; 3. Det sker en normal bindning, men LDL tas inte upp. Till följd härav hindras kolesterolestrar att tas upp av cellen och den intracellulära responsen genom kolesterol på 3-hydroxi-3-metylglutaryl CoA- reductas uteblir.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Leukocyters rörelse som svar på en koncentrationsförhöjning av ett ämne eller immunologiska reaktionsprodukter.
Varje form av kommunikation mellan levande celler i en organism, antingen genom direktkontakt mellan cellerna eller med hjälp av kemiska signalsubstanser, hormoner och cykliskt AMP.
En medlem i kaspasfamiljen som är starkt specifik för interleukin-1beta. Enzymet är av betydelse vid inflammationstillstånd och apoptos hos däggdjur. Interleukin-1beta-omvandlande enzym förkortas ofta ICE. EC 3.4.22.36
Toxiner som är starkt förknippade med den levande cytoplasman eller cellväggen hos vissa mikroorganismer, och som inte lätt tränger ut i odlingsmedium, men frigörs vid cellupplösning.
Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammation och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser vid cellskada eller infektion, och orsakar en ökad syntes av prostaglandiner, vilka är hormonliknande ämnen som bidrar till inflammation, feber och smärta. COX-2 är därför ett viktigt mål för läkemedel som används för att behandla smärta och inflammation, så kallade icke-steroida antiinflammatoriska preparat (NSAID).
Molekyler som finns på ytan hos en del B-lymfocyter och makrofager och som känner igen och binder till komplementkomponenterna C3b, C3d, C1q och C4b.
Ett enzym som katalyserar omvandlingen av en ortofosformonoester och vatten till en alkohol och ortofosfat. EC 3.1.3.2.
Cellyteproteiner som binder lipoproteiner med hög affinitet. Lipoproteinreceptorer i levern och perifera vävnader ansvarar för regleringen av omsättning och koncentration av kolesterol i plasma och celler. Receptorerna känner vanligtvis igen apolipoproteinerna i lipoproteinkomplex, och bindningen utlöser ofta en endocytosprocess.
I en enkel mening kan CCR2-receptorer definieras som en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler inom det immunologiska systemet, särskilt på monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder till specifika kemiska signalsubstanser, kallade chemokiner, i synnerhet CCL2 (även känd som MCP-1), vilket leder till cellsignalering och aktivering av olika cellulära svar, inklusive celldifferentiering, migration och inflammation.
Listeriosis är en infektionssjukdom orsakad av bakterien Listeria monocytogenes, som kan drabba främst gravida kvinnor, nyfödda spädbarn, äldre och personer med nedsatt immunförsvar. Sjukdomen karaktäriseras vanligen av feber, muskelvärk och influensaliknande symptom, och kan i allvarliga fall leda till sepsis, meningit eller intrauterin infektion hos foster.
Glykoproteiner som finns i en subfraktion av normal däggdjursplasma och urin. De stimulerar tillväxt av benmärgsceller i agarodlingar och bildande av granulocyt- och/eller makrofagkolonier. Faktorerna omfattar interleukin-3 (IL-3), granulocytkolonistimulerande faktor (G-CSF), makrofagkolonistimulerande faktor (M-CSF) och granulocyt-makrofagkolonistimulerande faktor (GM-CSF).
Möss med muterade gener som uttrycks som phenotyper hos djuren.
Ett mjölkigt ämne som utsöndras via latexkanaler hos olika kautschukproducerande växter. Latex består av 25-35 % kautschuk, 60-75 % vatten, 2 % protein, 2 % harts, 1,5 % socker och ca 1 % aska. Gummi framställs genom att vattnet avlägsnas från latexen. Heveinproteiner (från släktet Hevea) är orsaken till latexallergi. Latexblandningar används som inerta bärare av antikroppar eller antigen i latexagglutinationstester.
Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre och har en ockuperat elektronpar-orbital. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andning, men deras koncentration kan öka avsevärt vid oxidativ stress, till exempel orsakad av exponering för toxiner eller strålning. Reaktiva syre radicaler kan reagera med cellmembraner, proteiner och DNA, vilket kan leda till celldamage och potentialen att bidra till sjukdomar som cancer, neurodegenerativa störningar och åldrande.
'Respiratory burst' är ett biologiskt fenomen som sker inne i vissa typer av vita blodceller, kända som fagocyterande celler (t.ex. neutrofila granulocyter och makrofager). Det innebär en kraftig acceleration av cellandningen, eller respirationen, under en mycket kort tidsperiod, vilket leder till en ökad produktion av reaktiva syrearter (ROS) som superoxidradikaler och väteperoxid. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper cellerna att bekämpa infektioner genom att eliminera inkräktare som bakterier och svampar. Även om respiratory burst är en naturlig och viktig del av vår immunitet, kan överdriven aktivering leda till skada på kroppens egna celler och är associerad med flera sjukdomstillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar och åldersrel
Enzyminhibitorer är substanser som sänker eller helt stoppar en enzymes aktivitet genom att binda till enzymet. Detta resulterar i försening eller minskning av den kemiska reaktionen som enzymet annars skulle ha katalyserat. Enzymer är proteinmolekyler som accelererar biologiska reaktioner inom celler, och deras aktivitet kan regleras genom olika mekanismer, däribland användning av enzyminhibitorer.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
En parasitisk blodflagellat av undersläktet Leishmania leishmania som infekterar människor och djur, inklusive gnagare. Leishmania mexicana-komplexet orsakar både kutan (orientböld) och diffus kutan leishmaniasis, och innehåller underarterna amazonensis, garnhami, mexicana, pifanoi och venezuelensis. L. m. mexicana ger upphov till chiclerosår, en typ av kutan leishmaniasis i den nya världen. Smittan tycks överföras med sandmyggan Lutzomyia.
Konstgjorda, små, enkla eller flerskiktsblåsor (tillverkade av lecitiner eller andra lipider) som används för transport av olika biologiska molekyler eller molekylkomplex till celler, t ex läkemedel eller gener. De används även för undersökning av membran och membranproteiner.
Enzymer av isomerasklass som katalyserar oxidation av en del av en molekyl och motsvarande reduktion av en annan del av samma molekyl. Hit hör t ex enzymer som omvandlar aldoser till ketoser (aldos-ketosisomeraser), enzymer som växlar kol-koldubbelbindningar (kol-koldubbelbindningsisomeraser) och enzymer som kastar om (transponerar) svavel-svavelbindningar (svavel-svavelbindningsisomeraser). EC 5.3.
EC 2.7.1.37.
En flagellförsedd blodparasit av undersläktet Leishmania leishmania som ger infektion hos människor och djur och orsakar viskeral leishmaniasis (kala-azar). Sandmyggorna Phlebotomus och Lutzomyia fungerar som vektorer.
En familj membrantransportproteiner som kräver ATP-hydrolys för transport av ämnen genom membran. Proteinfamiljen har fått sin benämning från den ATP-bindande domänen på proteinet.
Ett cytokin som aktiverar neutrofiler och attraherar neutrofiler och T-lymfocyter. Det frisätts av flera olika celltyper, bl a monocyter, makrofager, T-lymfocyter, fibroblaster, endotelceller, samt keratinocyter genom inflammatorisk stimulering. IL-8 är en medlem av superfamiljen beta-tromboglobuliner och strukturellt besläktad med trombocytfaktor 4.
Enzyminduktion refererar till processen där aktiviteten hos ett enzym ökar som ett resultat av exponering för en inducerande agent. Detta sker vanligtvis genom att induceringsagenten påverkar genuttrycket och/eller syntesen av enzymet, vilket leder till en ökad mängd fungerande enzym i cellen. Enzyminduktion kan ha kliniskt relevans inom områden som farmakologi och toxicologi, eftersom den kan påverka både farmakokinetiken och toxikokinetiken av olika substanser.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Ett kraftigt oxiderande medel som används i vattenlösning som mogningsmedel, blekmedel och lokalt/topikalt desinfektionsmedel. Det är förhållandevis instabilt, och lösningar bryts ned med tiden om de inte stabiliseras med acetanilid eller liknande organiska ämnen.
CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar till områden med inflammation eller infektion. CCL5 binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket initierar en signaltransduktionsväg som leder till cellens kemotaxis (rörelse) och aktivering. Detta gör att CCL5 är involverat i flera fysiologiska processer, såsom immunförsvaret mot infektioner, uppkomsten av autoimmuna sjukdomar och cancerutvecklingen.
Lösliga proteinfaktorer som bildas av aktiverade lymfocyter och påverkar andra celler, främst sådana som ingår i det cellulära immunsvaret.
Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Allmän benämning på medlemmar av familjen Caviidae. Den vanligaste arten är Cavia porcellus, som är det tammarsvin som används som husdjur och i biomedicinsk forskning.
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" refer to living beings, such as animals or plants, that have been raised in a controlled environment and screened to be free from specific pathogens that are known to cause disease in those organisms. This designation is often used in research and laboratory settings to ensure that the organisms being studied are not unintentionally infected with harmful agents that could compromise experimental results or animal health. The specific panel of pathogens excluded may vary depending on the needs and requirements of the particular study or facility.
Interleukin-12 (IL-12) p40 är en underenhet eller en del av IL-12-cytokinen, som består av två underenheter, p35 och p40. IL-12 är en proteinmolekyl som produceras av aktiverade immunceller och spelar en viktig roll i regleringen av cellmedierad immunitet, särskilt vid aktivering av naturliga mördareceller (NK-celler) och T-hjälparceller typ 1 (Th1). IL-12 p40 fungerar som en del av både IL-12 och IL-23, två olika cytokiner med överlappande och skilda funktioner.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
"DBA (Donryu Backcrossed Albino) mice are a specific strain of albino laboratory mice that have been inbred and backcrossed with the Donryu strain to produce a line with consistent genetic, behavioral, and physiological characteristics, making them useful for research purposes."
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Orphan nuclear receptors are a type of transcription factor, which are proteins that regulate gene expression by binding to specific DNA sequences in the promoter region of target genes. Orphan nuclear receptors get their name because they were initially discovered as "orphans," meaning that their endogenous ligands (the molecules that bind to and activate or inhibit the receptor) were not known.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Den mjuka vävnaden i skelettbenens håligheter. Det finns två typer: gul och röd. Den gula finns i de stora benen och består huvudsakligen av fettceller och ett fåtal primitiva blodceller. Den röda är blodbildande vävnad som producerar erytrocyter och leukocyter. Benmärgen byggs upp av ett fackverk av bindeväv med förgrenade fibrer, där märgcellerna fyller facken.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

'Makrofagaktivering' refererer til den biokjemiske prosess hvor makrofager, en type av immunceller, blir aktivert for å stotte et effektivt immunsvar. Under denne prosessen differentierer og aktiverer makrofagene seg i respons på stimuli som bakterielle antigener eller andre trusselstoffer. Aktiverte makrofager kan føre til inflammasjon, fagocytos (opptaing av frækt materiale), og sekretisering av kjemisk signaler som bidrar til koordineringen av immunresponsene.

I denne prosessen omdanner makrofagen seg til en effektiv celle som kan hjelpe med å bekjempa infeksjoner og støtte oppbygging av ny vondtiss. Aktivering av makrofager inkluderer økt fagocytos, økt produksjon av kjemisk signaler som IL-1, IL-6, TNF-alfa og NO (stiksyre), samt økt uttrykk av MHC klasse II molekyler som er nødvendig for å presentere antigener til andre immunceller.

I tillegg kan aktiverte makrofager også spille en viktig rolle i reparasjon og remodellering av vondtiss ved å sekrettere væske, proteiner og andre molekyler som støtter celler og vaskularisering. Dette kan være særlig viktig etter en skade eller infeksjon for å fremme heling og å hindre overdreid inflammasjon.

Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system. They help to identify and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, and also help to remove dead cells and debris from the body. Peritoneal macrophages are a specific type of macrophage that are found in the peritoneal cavity, which is the space within the abdomen that contains the intestines, liver, and other organs. These macrophages help to protect the peritoneal cavity from infection and inflammation. They are able to engulf and destroy foreign substances, and they also produce cytokines, which are signaling molecules that help to coordinate the immune response. Peritoneal macrophages can be obtained through a procedure called peritoneal lavage, in which fluid is introduced into the peritoneal cavity and then removed for analysis.

Macrophages are a type of white blood cell that are an essential part of the immune system. They engulf and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, as well as damaged or dead cells. Alveolar macrophages are a specific type of macrophage that reside in the alveoli, which are the tiny air sacs in the lungs where gas exchange occurs. These macrophages play a crucial role in protecting the lungs from infection and inflammation by removing foreign particles and microorganisms that enter the lungs through breathing. They also help to maintain the health of the lung tissue by cleaning up debris and producing substances that support the function of the alveoli.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF) är ett protein som produceras och sekreteras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och inflammatoriska celler. Det fungerar som en hematopoietisk growth factor och spelar en viktig roll i regleringen av proliferation, differentiering och överlevnad av monocyter/makrofager. M-CSF binder till sin receptor, CSF1R, på monocyter/makrofagprekursorceller och aktiverar en signalkaskad som leder till cellcykeln och differentiering till makrofager. Dessa celler är viktiga i immunförsvaret genom att de fagocyterar främmande partiklar, presenterar antigen för T-celler och producerar cytokiner som reglerar inflammatoriska svar.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

Macrophage migration inhibitory factors (MIFs) are a group of proteins and signaling molecules that play a crucial role in regulating the immune system's response to infection and inflammation. They work by inhibiting the movement or migration of macrophages, which are a type of white blood cell that plays an essential part in the body's defense against foreign invaders.

MIFs can interfere with the normal functioning of macrophages in several ways. For example, they can prevent macrophages from moving to the site of infection or inflammation, where they would normally help to eliminate pathogens and promote tissue repair. MIFs can also stimulate the production of pro-inflammatory cytokines, which can contribute to chronic inflammation and tissue damage if not properly regulated.

There are several different factors that can influence macrophage migration inhibitory activity, including:

1. Cytokines: Certain cytokines, such as tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) and interleukin-1 (IL-1), can stimulate the production of MIFs and enhance their ability to inhibit macrophage migration.
2. Chemokines: Some chemokines, which are signaling molecules that help to regulate immune cell movement, can also influence MIF activity. For example, CXCL4 (also known as platelet factor 4) has been shown to enhance MIF-mediated inhibition of macrophage migration.
3. Hormones: Certain hormones, such as cortisol and adrenaline, can affect MIF activity by modulating the expression of genes involved in MIF signaling.
4. Oxidative stress: High levels of oxidative stress, which can be caused by factors such as smoking, pollution, or chronic inflammation, have been shown to increase MIF production and activity.
5. Pharmacological agents: Certain drugs, including glucocorticoids and nonsteroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs), can influence MIF activity by modulating the expression of genes involved in MIF signaling or by directly inhibiting MIF function.

Understanding the factors that influence MIF activity is important for developing new therapies to target this pathway in diseases such as cancer, autoimmune disorders, and infectious diseases.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Den medicinska termen för "bukhinnehålla" är "abdominalinnehåll". Abdominalinnehållet innefattar alla de organ som finns inom bukhålan, till exempel levern, mjälten, tarmarna, buggspjälsorganen och bukspottkörteln. I vardagligt tal kan "bukhinnehåll" också användas för att beskriva avföring eller tarminnehåll.

Tioglykolater är en organisk sulfidfunktionell grupp med formeln R-S-CO-CH2-CH2-OH, där R representerar en organisk rest. Tioglykolater förekommer naturligt i vissa proteiner och peptider, och de används också inom kosmetisk industri som hårbegravningsmedel. I medicinsk kontext kan tioglykolater ingå i läkemedel som används för att behandla svampinfektioner, eftersom de kan inhibera enzymet squalene epoxidas som utövar en viktig roll i svampars kolesterolsyntes.

Macrophage inflammatory proteins (MIPs) är en grupp cytokiner, som är signalmolekyler som utsöndras av celler i kroppen för att kommunicera med varandra och koordinera immunresponser. MIPs spelar en viktig roll i inflammationen och immunsvaret genom rekrytering och aktivering av olika typer av vita blodceller, särskilt makrofager, till området där smittskador eller infektioner har inträffat.

Det finns flera olika typer av MIPs, men de två mest studerade är MIP-1α och MIP-1β. Dessa proteiner binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellens aktivering och migration till inflammationsområdet.

MIPs har också visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och infektionssjukdomar. Därför kan moduleringen av MIP-aktiviteten vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Myelomonocytic differentiation antigens are a group of proteins that are expressed on the surface of myeloid cells during their differentiation from myeloblasts to monocytes and granulocytes. These antigens play important roles in the regulation of cellular functions, including cell adhesion, migration, phagocytosis, and antigen presentation. They are often used as markers for the identification and characterization of myeloid cells at different stages of development. Examples of myelomonocytic differentiation antigens include CD11b, CD11c, CD14, CD15, and CD33.

Ascitesvätska är en patologisk accumulering av exsudat eller transsudat i peritonealcaviteten, vilket orsakar en abdominal ödem. Den kan ha många olika orsaker, till exempel levercirros, cancer, hjärtsvikt, njursjukdom och infektioner som tuberkulos. Ascitesvätskan kan vara klar till opak, och dess biokemiska och cytologiska sammansättning kan variera beroende på orsaken. Vid behov kan ascitesvätska dräneras för att lindra symtomen och förebygga komplikationer som infektion eller magsäckruptur.

Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF) Receptor, även känt som CSF1R, är ett tyrosinkinaset receptor protein som binder till ligander som M-CSF och colony-stimulating factor 1 (CSF1). När denna receptor binds till sina ligander aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till cellproliferation, differentiering och överlevnad av monocyter/makrofager. Dessa celler är viktiga i immunförsvaret och hematopoesis (blodcellsbildning). Genom att reglera aktiviteten hos M-CSF receptorn kan vi påverka olika sjukdomar som inflammation, autoimmunitet, cancer och neurodegenerativa störningar.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Clodronate (klodronsyra) är ett bisfosfonat som används inom medicinen. Det är ett medel som minskar nedbrytningen av benvävnad och används bland annat för att behandla osteoporos, tumörrelaterade skelettkomplikationer samt hyperkalcemi (förhöjda värden kalcium i blodet) orsakad av cancer. Clodronate fungerar genom att reducera aktiviteten hos celler som bryter ner benvävnaden, så kallade osteoklaster. Preparatet ges vanligen som tabletter eller intravenös infusion.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Renhållningsreceptorer, eller "housekeeping receptors," är en grupp av receptorer som hör till underfamiljen toll-like receptorer (TLR). De är involverade i erkännandet och responsen på patogener och skadliga substanser. Klass A innehåller TLR1, TLR2, TLR4 och TLR6. Dessa receptorer identifierar huvudsakligen bakteriella komponenter som lipopolysackarider (LPS), peptidoglykan och diacylated lipopeptider. När de aktiveras initierar de en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet svarar på infektion eller skada.

En fagosom är en membranomgiven struktur som bildas inuti en bakteriecell när den infekterats av ett virus, kallat ett bakteriofag. Fagosomen innehåller det infekterande viruset och bildas genom att bakterievirtuell DNA eller RNA och delar av den infekterade cellens membran omges av en dubbelmembranstruktur. Fagosomen transporteras sedan till cellkärnan där virusgenomet integreras i värdbacteriens genetiska material eller reproducerar sig, vilket resulterar i att bakterien dör och frisätter nya viruset.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

Lungblåsor, också kända som pulmonala alveolära mikrotrombemer (PAM), är en medicinsk term som refererar till små blodproppar (mikrotrombemer) som bildas i de sackliknande luftstrukturerna i lungorna, kallade alveoler. Dessa strukturer är involverade i gasutbytet mellan luften och blodet.

Lungblåsor uppstår ofta till följd av en inflammation eller skada på de små blodkärlen (kapillärerna) som omger alveolerna. Det kan orsakas av olika sjukdomar, såsom COVID-19, influensa, viruspneumoni och andra lunginfektioner. När lungblåsor uppstår kan det leda till problem med syreupptagningen och syrgaskvaliteten i blodet, vilket kan orsaka andningssvårigheter och hypoxi (syrebrist).

Kväveoxidsyntas typ II (NOX2) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kända som NADPH-oxidaser. NOX2 är primarily expressed in phagocyter, such as neutrophils and macrophages, and plays a crucial role in the immune system's response to infection.

When activated, NOX2 catalyzes the production of superoxide radicals (O2−) by reducing oxygen to superoxide using NADPH as an electron donor. Superoxide is then dismutated to hydrogen peroxide (H2O2), which can further react to form other reactive oxygen species (ROS). ROS are highly reactive and can damage cellular structures, including proteins, lipids, and DNA, leading to cell death.

In the context of the immune system, ROS produced by NOX2 play an important role in the elimination of pathogens. When phagocytes engulf a pathogen, NOX2 is recruited to the phagosome membrane, where it generates ROS to kill the pathogen. However, excessive or dysregulated activation of NOX2 has been implicated in several inflammatory and degenerative diseases, including atherosclerosis, neurodegeneration, and cancer.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

Macrophage activation factors (MAFs) are a group of cytokines that play a crucial role in the activation and regulation of macrophages, which are important immune cells involved in inflammation, tissue repair, and host defense against pathogens. MAFs include interferon-gamma (IFN-γ), tumor necrosis factor-alpha (TNF-α), granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF), and other cytokines that can activate macrophages and enhance their microbicidal and tumoricidal activities. These factors also contribute to the induction of the classical activation pathway of macrophages, which is characterized by the expression of proinflammatory genes and the production of reactive oxygen and nitrogen species. Overall, MAFs play a critical role in the immune response to infection and cancer, as well as in the development of various inflammatory and autoimmune diseases.

Zymosan är ett preparat framställt från celldelar (saccharomyces cerevisiae) av jästsvampar. Det används inom forskning som ett immunstimulerande medel, specifikt för att aktivera komplementsystemet och inducerar inflammatoriska respons. Zymosan består huvudsakligen av glukan och mannan, vilket gör det till en kraftfull stimulator av både alternativt och klassisk komplementaktivering. Det är vanligt att forskare använder zymosan i studier relaterade till immunologi, inflammation och immunmodulering.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

'Lipoproteiner, LDL' (Low-Density Lipoprotein) är ett typ av lipoproteinkomplex i blodet hos däggdjur. Det består huvudsakligen av kolesterol och triglycerider som är omslutna av en skal av fosfolipider, apolipoproteiner (i synnerhet ApoB-100) och fria fettsyror. LDL transporterar kolesterol från levern till celler i kroppen och kallas därför också för 'ontligt kolesterol'. Höga nivåer av LDL i blodet kan öka risken för aterosklerotiska hjärt-kärlsjukdomar.

Mannosbindande lektiner (MBL) är en typ av protein som hör till det så kallade komplementsystemet, som är en viktig del av kroppens immunförsvar. MBL binder specifikt till kolhydrater (sackarider) på ytan av olika mikroorganismer, som till exempel bakterier och virus. När MBL binder till en mikroorganism aktiveras det komplementsystemet, vilket kan leda till att mikroorganismen förstörs.

MBL är ett akutfasprotein, vilket betyder att nivåerna i blodet ökar under akuta inflammatoriska tillstånd. Det produceras huvudsakligen i levern och finns naturligtvis i högre koncentrationer hos vissa individer än andra. Nedsatt funktion eller minskad mängd av MBL kan öka risken för infektioner, särskilt hos vissa riskgrupper som till exempel nyfödda barn och äldre personer.

CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Scavenger receptors are a class of cell surface receptors that play a role in the clearance and disposal of various types of molecules, including modified lipoproteins, apoptotic cells, and environmental particles. They are expressed by a variety of cell types, including phagocytes such as macrophages and dendritic cells. Scavenger receptors have been divided into several different classes (A-E) based on their structural characteristics and ligand specificity. They can bind to a wide range of ligands, including oxidized low-density lipoprotein (oxLDL), advanced glycation end products (AGEs), and bacteria. The activation of scavenger receptors can lead to the uptake and degradation of these ligands, as well as the initiation of signaling pathways that regulate inflammation, immune responses, and cellular homeostasis.

In summary, Scavenger Receptors are a group of cell surface receptors that play a crucial role in recognizing, binding and clearing various modified lipoproteins, apoptotic cells, and environmental particles. They contribute to the maintenance of cellular homeostasis and the regulation of inflammation and immune responses.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Toll-like receptor 4 (TLR4) är ett protein som tillhör gruppen toll-liknande receptorer (TLRs), vilka är en typ av membranproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. TLR4 är specifikt involverad i erkännandet av patogena mikroorganismer, såsom bakterier och svampar.

TLR4 aktiveras när det binds till lipopolysackarider (LPS), ett strukturellt komponent i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. När TLR4 aktiveras, startar en signaltransduktionsväg som leder till att immunceller producerar cytokiner och andra substanser som är nödvändiga för att aktivera immunsvaret mot infektion.

I medicinsk kontext kan TLR4 vara av intresse i samband med sjukdomar som orsakas av infektioner, såsom sepsis och lunginflammation, samt vid autoimmuna sjukdomar och cancer.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Ateroskleros är en chronisk inflammatorisk sjukdom som drabbar medelstora och stora artärer. Den kännetecknas av att feta depositions i form av lipoproteiner, speciellt LDL (lågdensitets-lipoprotein), kalk och cellulärt material ansamlas under innersta väggen (endotel) i artären. Detta bildar så kallade plack som kan leda till att artärernas lumen (insidan) stängs delvis eller helt, vilket kan orsaka allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke och gangrän.

Aterosklerosen utvecklas ofta under en lång period och är vanligast hos äldre personer. Faktorer som ökar risken för ateroskleros inkluderar höga nivåer av LDL-cholesterol, högt blodtryck, diabetes, rökning, övervikt och brist på fysisk aktivitet.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som verkar på hematopoetiska stamceller och stimulerar deras differentiering och proliferation, särskilt till granulocyter och macrofager. Det produceras naturligt i kroppen av flera olika celltyper, inklusive T-celler, fibroblaster och endotelceller.

I medicinsk kontext används rekombinant GM-CSF som läkemedel för att behandla neutropeniska tillstånd, såsom efter kemoterapi eller strålbehandling vid cancer. Det kan också användas för att stödja stamcellstransplantationer och behandla vissa former av svårartad lunginflammation.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Bronchoalveolär sköljvätska, eller BAL (bronchoalveolar lavage), är en medicinsk term som refererar till en teknik där ett slags vätska används för att tvätta och samla in celler och andra partiklar från de små luftsäckarna (alveolerna) i lungorna. Denna procedure används ofta för att diagnostisera eller behandla olika lungsjukdomar, som lunginflammation, interstitiell lungvävssjukdom och cancer.

Den bronkoalveolära sköljvätskan är vanligtvis en fysiologisk saltlösning som sprutas in i lungorna med hjälp av en bronchoskop, ett slags tunn tub som leds genom näsan eller munnen och ner i luftvägarna. När vätskan har suttit i luftvägarna under en kort stund, dras den tillbaka tillsammans med de celler och partiklar som funnits i alveolerna. Denna vätska kan sedan analyseras för att få information om patientens lungstatus och hälsa.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

Lysosomer är membranomslutna organeller inne i eukaryota celler, som innehåller en uppsjö av hydrolytiska enzymer. Dessa enzymer är aktiva vid lågt pH och bryter ned biologiskt material, såsom proteiner, kolhydrater, lipider och nucleinsyror, till sina grundläggande byggstenar. Lysosomerna fungerar som cellens recyclingcenter och hjälper till att bryta ned och återanvända skadat eller överflödigt material. De kan också delta i celldöd under vissa patologiska förhållanden, såsom apoptos (programmerad celldöd) och nekros (oönskad celldöd).

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

"Fagocyter" er ein betegnelse for ein type av hvite blodceller, som kan "fage" (aksjonverba: fage) og "sy" (aksjonverba: sy) opp framtatte bakteriar og andre utenforkjemningar i kroppen. Ordet kommer fra de græske ordene "phagein", som betyr å ete, og "kytos", som betyr celle.

I medicinsk sammenheng kan fagocytter definieres som:

"En type av hvite blodcellar (leukosit) som engasjerer seg i borttaket og fornildringen av framtatte bakteriar, svamp, døde cellar eller andre utenforkjemningar ved å fage dem opp og sy dem opp innen seg selv. Fagocytter spiller en viktig rolle i kroppens immunforsvar mot infeksjoner og skader."

Fagocytter finst i forskjellige former og størrelser, men de mest alminnelige er neutrofile, monocyter/makrofager og dendritcellar. Disse cellene har ulike funksjoner og plasseringer i kroppen, men de deler alle samme evne til å fage opp og sy opp framtatte bakteriar og andre utenforkjemningar.

CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av flera olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och monocyter/makrofager, i samband med inflammation och immunrespons. CCL4 attraherar och aktiverar huvudsakligen granulocyter (vita blodkroppar som inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila celler) till området där den utsöndras, vilket bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen. Dessutom har CCL4 visat sig ha en viktig funktion i regleringen av adaptiva immunresponser genom att attrahera och aktivera dendritceller och T-celler.

CCL3, också känd som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av aktiverade monocyter/makrofager, T-celler och andra celltyper under inflammatoriska eller immunologiska svar. CCL3 binder till specifika receptorer på vissa vita blodkroppar (leukocyter) och attraherar dem till området där den är utsöndrad, vilket bidrar till att koordinera cellulära svar mot infektioner eller skada. CCL3 har också visat sig ha en viktig funktion i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Arginine er en essensiell aminosyre, betydningfuld for menneskelig helbred. Det er involveret i mange vigtige kropslige funktioner, herunder:

1. Proteinsyntese: Arginin er en building block i proteiner og er nødvendig for at producere muskler og andre proteiner i kroppen.
2. Immunsystemet styrke: Arginin hjælper med at regulere immunforsvaret og kan bidrage til at reducere infektioner og sygdomme.
3. Hjerte-karsundhed: Arginin er involveret i produktionen af kvælstofmonoxid, en kemisk forbindelse, der hjælper med at vasodilater blodkarrene, forbedrer cirkulationen og reducerer blodtrykket.
4. Hormonproduktion: Arginin er involveret i produktionen af vigtige hormoner som insulin, vækst hormon og kønshormoner.
5. Vækst og udvikling: Arginin er særlig vigtig for vækst og udvikling hos børn og unge mennesker.

En medicinsk definition af 'argininas' vil typisk inkludere en beskrivelse af dets kemiske struktur, fysiologiske rolle i kroppen, eventuelle terapeutiske anvendelser eller bivirkninger ved overdosis.

Kolesterol är ett fettylt lipidmolekyll som förekommer naturligt i djurceller. Det är en viktig komponent till cellmembranen och används också för att producera hormoner, vitamin D och gallsyror.

Kroppen behöver kolesterol för att fungera korrekt, men för höga nivåer av kolesterol i blodet kan öka risken för hjärt-kärlsjukdomar, som hjärtinfarkt och stroke. Det finns två huvudsakliga typer av kolesterol: LDL (lågdensitetslipoprotein), som också kallas "dåligt kolesterol", och HDL (högdensitetslipoprotein), som kallas "gott kolesterol".

Trots att kolesterol är ett viktigt ämne för kroppen, kan för höga nivåer av LDL-kolesterol i blodet orsaka plackbildningar i artärernas inre väggar, vilket kan leda till åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar. HDL-kolesterol hjälper istället till att transportera överskottet av kolesterol från celler till levern, där det bryts ned och utsöndras ur kroppen.

Samtliga människor behöver regelbundna blodprover för att kontrollera sina kolesterolvärden och hålla sig undan riskerna för höga kolesterolnivåer. En läkare kan ge råd om livsstilsförändringar, som träning, hälsosam kost och viktminskning, samt eventuellt medicinering för att hjälpa till att sänka kolesterolnivåerna.

Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.

Toll-like Receptor 2 (TLR2) är ett protein som tillhör gruppen av mönsterigenkänningsreceptorer (PRR) i immunsystemet hos djur. TLR2 är en transmembranprotein som finns på ytan av vissa immunceller, såsom neutrofila granulocyter, dendritceller och makrofager. Det aktiveras av olika mikrobella strukturer, så kallade patogen-associerade molekylära mönster (PAMP), som bakteriella lipopeptider, svampproteiner och virala glykoproteiner. När TLR2 binds till ett PAMP aktiveras en signalkaskad som leder till produktion av cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur initierar en immunrespons mot den infekterande mikroben.

Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och utsöndras av vissa typer av kroppens vita blodkroppar, såsom makrofager och granulocyter. IL-1β spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammationsprocesser. När IL-1β binder till sin receptor på målceller aktiveras en rad signalvägar som leder till celldelning, differentiering och cytokinproduktion. IL-1β har också en roll i feberutlösande processer och kan vara involverad i smärta och ledinflammation vid sjukdomar såsom reumatoid artrit.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

'Mycobacterium bovis' är en långsam växande, fakultativt aerob bakterie som tillhör komplexet Mycobacterium tuberculosis-komplex (MTBC). Det är en av de huvudsakliga orsakerna till tuberkulos hos nötkreatur och kan även orsaka sjukdom hos människor, framförallt efter exponering för infekterade djur eller konsumtion av smittat mjölkprodukter.

Många fall av tuberkulos hos människor som orsakas av 'Mycobacterium bovis' är associerade med respiratorisk smitta från infekterade individer eller från miljön, där bakterien kan överleva länge i vatten, jord och andra substrat.

Sjukdomen hos människor orsakad av 'Mycobacterium bovis' är kliniskt lika med tuberkulos orsakad av 'Mycobacterium tuberculosis', men den kan vara svårare att behandla på grund av resistens mot vissa typer av antibiotika.

"Monoklonala antikroppar" eller "monoklona antikroppar", ofta förkortat till "monoklonala antikroppar" eller bara "monoklonaler", är en typ av proteinmolekyler som produceras av en enda sorts vit blodscell, känd som en B-cell. Varje monoklonal antikropp har samma specifika form och funktion, eftersom de alla produceras från den samma klonala population av B-celler.

Monoklonala antikroppar används ofta inom medicinen som terapeutiska medel för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. De kan också användas i forskning för att studera specifika molekyler eller processer i kroppen.

Monoklonala antikroppar produceras genom en teknik som kallas hybridomteknik, utvecklad av Georges Köhler och César Milstein år 1975, för vilken de fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1984. Genom att fusionera en specifik B-cell med en tumörcell kan man skapa en hybridcell som kallas ett hybridom, som kan producera oändliga mängder av en enda sorts monoklonal antikropp i kultiv medel.

Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande mikroorganismer och andra företeelser i kroppen, såsom döda eller skadade celler, för att underlätta deras borttagning av immunsystemet. När opsoninproteiner binds till ytan på en främmande partikel, gör de det lättare för vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och makrofager att hitta och fagocytera (faga = äta upp) den. Detta är en viktig del av både den naturliga och den adaptiva immuniteten.

Exempel på opsoninproteiner inkluderar:

* IgG-antikroppar, som är en typ av antikropp som produceras av B-celler i kroppen. När IgG-antikroppar binder till en främmande partikel, fungerar de som ett tecken på att den är skadlig och underlättar fagocytos av vita blodkroppar.
* Komplementproteiner, som är en grupp proteiner i blodet som arbetar tillsammans för att eliminera främmande partiklar. När komplementproteiner aktiveras, kan de binder till ytan på en främmande partikel och skapa ett komplex av proteiner som attraherar vita blodkroppar och underlättar fagocytos.
* Mannosebindande lectiner (MBL), som är proteiner som hjälper till att identifiera bakterier med en speciell sockerstruktur på ytan. När MBL binder till denna sockerstruktur, underlättar det fagocytos av vita blodkroppar.

Opsoninproteiner är viktiga för att bekämpa infektioner och hålla kroppen frisk.

"Pinocytos" er ein biologisk prosess hvor cellemembranen omslutter og tar opp vann og opløsninger fra det utenforcellulære miljøet. Dette skjer ved at cellemembranen former seg rundt små droppar av vann eller opløsning, og deretter drar seg sammen igjen for å forme en lukket vesikkel inni cellen som inneholder den opptakne væska.

Pinocytosen er en form for endosymbiose og er en viktig måte for celler å ta opp nødvendige molekyler og sterier fra det utenforcellulære miljøet. Den kan også være involvert i cellens immunsvar og regulering av cellekommunikasjon.

Det er viktig å skille mellom pinocytosen og fagocytosen, som er en annen type endosymbiose hvor cellemembranen omslutter og tar opp fasta partikler i stedet for vann eller opløsninger.

'Mycobacterium tuberculosis' är en bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande, aerobisk grampositiv bakterie som har en unik celldelning och en mycket speciell cellvägg som innehåller ett högt lipidinnehåll, vilket gör den motståndskraftig mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. Bakterien sprids främst via luften när en smittad person hostar eller nyser ut bakterier i form av droppar som kan andas in av en annan person.

Många människor som infekteras med M. tuberculosis visar inga symtom alls och har inte någon sjukdom, ett tillstånd som kallas latent TB-infektion (LTBI). Men om bakterien aktiveras och börjar växa i kroppen kan den orsaka en rad symtom, ofta på lungorna, men även på andra ställen i kroppen. Symptomen på tuberkulos kan inkludera hosta som varar länge (vanligtvis tre veckor eller mer), utslag i huden, feber, viktförlust, trötthet och nattsvett.

Tuberkulosen är en behandlingsbar sjukdom, men den kan bli livshotande om den inte behandlas korrekt. Behandlingen av tuberkulos kräver ofta flera olika antibiotika under en lång tidsperiod, vanligtvis under sex månader eller mer.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Arteriosklerose är en medicinsk term som refererar till en progressiv och degenerativ sjukdom där det uppstår skador på och förändringar i stora och medelstora artärer ( blodkärl som transporterar syresatt blod från hjärtat till kroppens vävnader). Denna sjukdom kännetecknas av att arteriens inre väggar blir förtjockade, hårda och sklerotiska (förkalkade) på grund av uppbyggnaden av fett, kolesterol, calcium, cellulärt material och andra substanser i och på artärväggen.

Arterioskleros kan vara asymptomatisk under en lång tid, men när den fortschrittligare blir kan den orsaka allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke, perifer arteriell sjukdom (PAD) och njursvikt. Faktorer som ökar risken för att utveckla arterioskleros inkluderar hög ålder, rökning, högt blodtryck, höga nivåer av LDL-kolesterol (dåligt kolesterol), diabetes, övervikt och brist på fysisk aktivitet.

Det är värt att notera att arterioskleros inte är samma sak som ateroskleros, även om de två termerna ofta används synonymt. Ateroskleros är en speciell form av arterioskleros som kännetecknas av att det bildas plack (avlagringar) i artärväggen.

Apolipoprotein E (ApoE) er en type apolipoprotein som transporterer lipider, såsom kolesterol og triglycerider, i kroppen. Det finnes tre forskjellige varianter av ApoE-generen hos mennesker, betegnet E2, E3 og E4. Disse variantene har forskjellig evne til å transporterte lipider, og de kan være forknippet med forskjellige risikoer for å utvikle sykdommer som aldringsrelatert demens og kardiovaskulære sykdommer. For eksempel er forekomsten av ApoE4-varianten forbundet med en økt risiko for å utvikle alzheimer, mens forekomsten av ApoE2-varianten kan være forbundet med en lavere risiko.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Dinoprostone är ett syntetiskt prostaglandin E2-analog, som används inom obstetrik för att inducera förlossning eller stimulera cervixreiferat inför kejsarsnitt. Det verkar genom att utvidga cervix och utlösa kontraktioner hos livmodern. Dinoprostone kan administreras via gel, tablett eller intravaginalt medikamentsformulär.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Kväveoxidsyntas (NOS, "nitric oxide synthase") är ett enzym som katalyserar produktionen av kväveoxid (NO) från L-arginin. Det finns tre isoformer av NOS: neuronal NOS (nNOS), inducerbar NOS (iNOS) och endotelial NOS (eNOS). Dessa isoformer skiljer sig åt i sina reguleringsmekanismer, subcellulära lokalisationer och funktioner.

nNOS och eNOS är kalciumberoende enzymer som producerar små mängder NO över korta tidsperioder, vilket är involverat i signaltransduktion och homeostasis inom det kardiovaskulära systemet.

iNOS är däremot en kalciumokänslig isoform som producerar stora mängder NO under långa tidsperioder, vilket är involverat i immunförsvaret och inflammationen. Överproduktion av NO kan dock leda till skada på celler och vävnader.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

ATP Binding Cassette Transporter 1 (ABC Transporter 1) er en type transmembransk protein som aktivt transporterer forskellige molekyler over cellemembranet, ved hjælp af ATP. ABC Transporter 1, også kendt som P-glycoprotein (P-gp), er specifikt involveret i transporten af mange forskellige typer lipofile substrater, herunder mange lægemidler, ud af cellen mod en koncentrationsgradient. Dette transportsystem spiller en vigtig rolle i at beskytte kroppen mod xenobiotiske stoffer og kan have indvirkning på farmakokinetikken og farmakodynamikken for mange lægemidler.

CXCL2, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 2-alpha (MIP-2α), är ett citokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter/makrofager, endotelceller och epitelceller, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektioner och skador. CXCL2 fungerar som en kemotaxisk signal för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammerade områden för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underlätta ämnesomsättningen. Det binder till CXCR2-receptorn på neutrofilerna och aktiverar diverse intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellmotilitet, adhesion och aktivering av neutrofilerna.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Superoxid (O2•−) er en reaktiv iledsradikal som dannes når ett il oxygenatom mister en elektron. Det oppstår naturlig i kroppen som en biprodukt av cellulær aerob respirasjon, og er en del av den normale redox-homeostasen i levende organismer. Superoxid er imidlertid også skadelig i høye koncentrasjoner og kan forårsake oxidativ stress og skade cellulære komponenter som lipider, proteiner og DNA. Dette kan føre til en rekke medisinske tilstander, inkludert aldring, kronisk inflammasjon, kardiovaskulær sykdom og cancer.

I'm sorry for any confusion, but "Makrofag-1-antigen" is not a widely recognized or established medical term in the field of immunology. It seems like it might be a combination of terms referring to "macrophages," which are a type of white blood cell that engulfs and destroys foreign substances, and "antigens," which are substances (usually proteins) on the surface of cells, or particles that can cause an immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition for this term.

It's possible that there might be some confusion with the term "M1 macrophages," which refers to a specific activation state of macrophages characterized by their production of pro-inflammatory cytokines and their ability to kill intracellular pathogens. However, I would recommend consulting the original source or context in which this term was used to determine its precise meaning.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

'Listeria monocytogenes' är en gram-positiv, fakultativt anaerob bakterie som orsakar sjukdomen listerios och kan infektera både djur och människor. Bakterien är vanlig i naturen och kan påträffas i vatten, jord, djurs slagg och vegetabiliska livsmedel som grönsaker och frukt. Den kan även förekomma i livsmedelsförpackningar och -industrier.

Infektionen med 'Listeria monocytogenes' kallas listerios och kan ge upphov till en rad symtom, beroende på vilken del av kroppen som blir infekterad. Vid fostrets eller spädbarnets smitta kan det leda till sjukdomen granulomatosus infantiseptik (GIS), medan vuxna ofta drabbas av matförgiftning, menarvärk och feber. Äldre personer, gravida kvinnor, spädbarn och personer med nedsatt immunförsvar är särskilt känsliga för infektioner orsakade av 'Listeria monocytogenes'.

För att undvika smitta bör livsmedel behandlas noga, till exempel genom att skölja grönsaker och frukt, tillaga kött och fisk ordentligt och hålla kylskåpet ren. Gravida kvinnor bör undvika att äta råa eller halvråa livsmedel som sushi, räkor och osten av rå mjölk.

Kupfferceller är en typ av immuncell som finns i levern. De är en del av monocyt-makrofagesystemet och utgör cirka 80-90% av alla makrofager i den mänskliga kroppen. Kupfferceller är belägna på insidan av kapillärväggarna i leverns senblinda vävnad, så kallade sinusoider. Deras huvudsakliga funktion är att fagocytera (ta upp och bryta ner) främmande partiklar, bakterier och apoptotiska celler som kommer in i levern via blodomloppet. Dessutom har Kupfferceller en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och producera cytokiner, vilket hjälper till att koordinera immunsvar.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

'Legionella pneumophila' är en gramnegativ, aerob bakterie som orsakar legionellos, en allvarlig lungsjukdom. Bakterien förekommer vanligtvis i vattenburna system, såsom kylsystem, varmvattenberedare och fuktighetskällor som dammar och trädkronor. Sjukdomen sprids oftast genom att en person andas in små droppar vatten (aerosoler) som innehåller bakterien. Legionellos kan vara allvarlig, särskilt för äldre och personer med nedsatt immunförsvar, och kan leda till lunginflammation, sepsis och i vissa fall död.

Matrix metalloproteinase 12 (MMP-12) är ett enzym som tillhör en grupp av zinkberoende endopeptidaser, kända som matrix metalloproteinaser (MMP). MMP-12 är specifikt känt som en metalloproteinas med förmåga att bryta ner extracellulära matrisproteiner, såsom elastin och collagen. Det har också visat sig ha förmågan att degraderar proteiner i blodkärlsväggar och är involverat i inflammation och immunförsvar. MMP-12 produceras främst av makrofager och kan spela en roll i patogenesen av flera sjukdomar, till exempel lungsjukdomar, ateroskleros och neurodegenerativa sjukdomar.

'Mycobacterium avium' är en art av saprofytiska mykobakterier som kan påträffas i miljön, särskilt i vatten och jord. Denna bakterieart är vanligen inte skadlig för friska människor men kan orsaka infektioner hos personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-smitta eller pågående cancerbehandling.

Infektioner orsakade av 'Mycobacterium avium' kallas ofta MAI (Mycobacterium avium-komplex) och kan ge upphov till en rad symtom, bland annat lungsjukdomar, lymfkörtelinflammationer och hudinfektioner. Diagnosen ställs vanligen genom att kultivera bakterier från patientens kroppsvätskor eller vävnader och sedan identifiera arten med hjälp av molekylärbiologiska metoder. Behandlingen innefattar ofta långvarig antibiotisk terapi med flera olika läkemedel för att säkerställa effektiv bakterieodödande.

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

U937 är en typ av cancercellslinje som isolerades från en patient med maligna histiocytos, en sällsynt form av blodcancer. Dessa celler används ofta inom forskning för att studera olika aspekter av cancerbiologi och utveckling av nya behandlingsmetoder. U937-cellerna har en tendens att differentiera till makrofager, ett slags vita blodkroppar som spelar en viktig roll i immunförsvaret.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

CD36, også kjent som platelet glycoprotein 4 (GP4), er ein transmembranøs protein som fungerer som en reseptor for diverse endogene og ekogene ligander. Det er utbredt i mange typer av celler, inkludert trombocytter, muskler, leverceller, fedtceller og endotelceller. CD36 spiller en viktig rolle i flere fysiologiske prosesser, som innefatter innbinding av langkjede fettsyrer, trombocytaktivering, inflammasjon og resistans mot infeksjon.

CD36-antigenet refererer til dette membranproteinet og dets unike struktur, som kan identifiseres og måles med hjelp av immunologiske metoder, som for eksempel flow cytometri eller Vestre blodgruppediagnostikk. CD36-antigenet er viktig i diagnostisk sammenheng, for eksempel kan abnormaliteter i CD36-ekspressjon være forbundet med bestemte sykdommer og tilstander, som for eksempel variasjoner i fedtmetabolismen eller trombofili.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

Medicinskt tal är 'sjukdomsalstrande förmåga' eller 'patogenetisk potential' ett mått på hur väl en given mikrob (bakterie, virus, svamp, etc.) orsakar sjukdom hos en värd. Detta beror på en kombination av mikrobenns egna karaktäristika och värdens immunförsvar. En hög sjukdomsalstrande förmåga innebär att en mikrob orsakar sjukdom hos de flesta individer den infekterar, medan en lägre sjukdomsalstrande förmåga betyder att en mikrob kan kolonisera eller bosätta sig hos en värd utan att orsaka några tydliga symtom.

Det är viktigt att notera att sjukdomsalstrande förmåga inte är ett stelt begrepp, utan kan variera beroende på olika faktorer som till exempel värdens ålder, hälsa och immunförsvar. Vissa mikrober kan också ha en högre sjukdomsalstrande förmåga under speciella omständigheter, till exempel när de utvecklar resistens mot vanliga behandlingsmetoder som antibiotika.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

Mikroglia är en typ av glialcell som förekommer i centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. De utgör ungefär 10-15% av den totala cellpopulationen i CNS och är viktiga för underhåll, homöostas och skydd av det centrala nervsystemet. Mikroglia har också en viktig roll i immunförsvaret inom CNS genom att fagocytera (fagra upp och bortskaffa) skadade celler, patogener och celldebris. De kan aktiveras under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner, trauma, neurodegenerativa sjukdomar och neuroinflammation, vilket leder till morfologiska och funktionella förändringar. Mikroglia kan vara både neuroskyddande och neurodestruktiva beroende på deras aktiveringsstatus och utsöndrade signalsubstanser.

Kornsvulst, även känd som tinea pedis, är en typ av svampinfektion som främst drabbar huden mellan tårna och under fötterna. Orsaken till kornsvulst är vanligtvis en sorts svamp som heter dermatofyt, som trivs i varma och fuktiga miljöer, såsom simhallar, gym och badrum.

Symptomen på kornsvulst inkluderar rödaktig, torr, skalförändrad hud mellan tårna och under fötterna, ofta med små blåsor eller klåda. I vissa fall kan infektionen sprida sig till naglarna och orsaka en infektion som kallas onychomykos.

Kornsvulst behandlas vanligtvis med antimykotiska skosnörar, creams eller tabletter som hjälper till att döda svampen och lindra symtomen. Det är viktigt att fortsätta behandla infektionen tills den har försvunnit helt, eftersom svampen kan återkomma om behandlingen inte fullföljs korrekt.

För att förebygga kornsvulst bör du hålla fötterna rena och torra, torka skor och strumpor ordentligt efter användning, undvika gång i fuktiga områden utan skor och undvika att dela handdukar, handskar eller badkläder med andra.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

"Cell migration analysis of macrophages" refers to the study and measurement of the movement of macrophages, a type of white blood cell that is an important part of the immune system. Macrophages are known for their ability to migrate or move towards sites of infection or inflammation in the body, where they help to phagocytose, or engulf and destroy, foreign particles, microbes, and damaged cells.

Cell migration analysis involves tracking and analyzing the movement of individual macrophages over time, typically using imaging techniques such as time-lapse microscopy. By measuring various parameters such as speed, directionality, and persistence of cell movement, researchers can gain insights into the mechanisms that regulate macrophage migration and how they contribute to various physiological and pathological processes, including wound healing, immune defense, and cancer metastasis.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 1, ofta förkortat till Siglec-1, är ett protein som tillhör siglekinfamiljen och uttrycks på vissa immunceller, särskilt dendritceller. Proteinet binder till sialiska syraresiduer på cellytan och deltar i regleringen av cellernas aktivitet och interaktion med andra celler. Siglec-1 har också visat sig spela en roll i infektionsprocessen hos vissa virus, såsom HIV och influensavirus, genom att fungera som receptor för dessa patogener.

Myeloid differentiation factor 88 (MYD88) är en adaptorprotein som spelar en central roll i signaltransduktionen för flera av inflammatoriska signalsystem, till exempel toll-like receptorer (TLR) och interleukin-1-receptorer (IL-1R). MYD88 innehåller ett domän som kallas death domain (DD) som möjliggör interaktion med andra proteiner som också innehåller en dödhetsdomän. När en TLR eller IL-1R aktiveras av sin ligand, rekryteras MYD88 till receptorn och aktiverar en kaskad av signaltransduktion som leder till aktivering av transkriptionsfaktorer som NF-κB och AP-1, vilket i sin tur resulterar i uttryck av gener relaterade till immunförsvaret och inflammation. Defekter i MYD88-signalering har visats vara associerade med sjukdomar som systemisk onkologi, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.

Kolesterolester är en typ av lipid, eller fettsyra, som bildas i kroppen när kolesterol (en annan typ av lipid) binds till en fettsyra med hjälp av ett enzym kallat acetylkoenzym A:aktivatorprotein (ACAT). Kolesterolester är olösligt i vatten och transporteras istället runt i kroppen bundet till lipoproteiner, som ldl-kolesterol och hdl-kolesterol. Förhöjda nivåer av kolesterolester i blodet kan vara ett tecken på en ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar.

Nitriter är en typ av kemisk förening som innehåller en nitrogrupp (NO2) bundet till en väteatom. I medicinsk kontext refererar "nitriter" ofta till kemiska föreningar som används som läkemedel, särskilt som lättlösliga salter av nitritsyra. De används primärt som vasodilatatorer, det vill säga de orsakar utvidgning av blodkärlen, vilket kan vara användbart för att behandla akuta situationer såsom kärlkramp och lungemboli.

Dessutom bör nämnas att nitriter också förekommer naturligt i vissa livsmedel, som till exempel grönsaker, och kan även bildas som en biprodukt under nedbrytningen av proteiner i kroppen. Emellertid är det viktigt att vara medveten om att höga nivåer av nitriter kan vara skadliga, eftersom de kan reagera med sekundära aminerna i mag-tarmkanalen och bilda cancerogena ämnen som kallas nitrosaminer.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

"Antiinflammatoriska medel", även kända som antiinflammatory drugs (NSAID) eller prostaglandinförebyggande medel, är en grupp läkemedel som används för att behandla smärta, feber och inflammation. De fungerar genom att blockera en specifik typ av enzymer, cyklooxygenas (COX), som är involverade i produktionen av prostaglandiner, som orsakar inflammation och smärta.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 är involverad i skyddet av magslemhussen, blodets sammanflöde och njurarnas funktion, medan COX-2 främst produceras under inflammatoriska tillstånd. NSAID kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de blockerar båda typerna av COX-enzym eller bara COX-2.

Exempel på antiinflammatoriska medel är acetylsalicylsyra (Aspirin), ibuprofen, naproxen och celecoxib. Dessa läkemedel kan ha biverkningar som magonti, blödningsrubbningar och skada på njurarna vid långvarig användning.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

Tetradekanoylforbolacetat, ofta förkortat till PMA (Phorbol Myristate Acetat), är ett kemiskt förening som används inom forskning som en aktivator av protein kinas C (PKC). Det är en syntetisk derivat av forbol, som finns naturligt i crotonolja. PMA binder till och aktiverar PKC-enzymet, vilket leder till en mängd cellulära respons, inklusive celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

På grund av dess starka biologiska verkan används PMA ofta som ett verktyg inom forskning för att studera PKC-relaterade signaltransduktionsvägar. Det kan också användas som en positiv kontroll i cellresponsassayer. Emellertid bör det hanteras med försiktighet på grund av sina potentiala onkogena effekter och skall endast användas under kontrollerade laboratorieförhållanden.

I svensk medicinsk terminologi refererar "renhållningsreceptorer, klass B" till en grupp av receptorer i kroppen som är involverade i renhållningsprocessen, mer specifikt i den aktiva fasen av renhållningen. Dessa receptorer binder till specifika signalsubstanser och utlöser kontraktioner hos glatt muskulatur i tarmens väggar, vilket ledde till att innehållet i tarmen förs framåt.

Klass B-renhållningsreceptorerna inkluderar:

* Muskarinreceptorer av typ 3 (M3)
* Serotoninreceptorer av typ 4 (5-HT4)
* Histaminreceptorer av typ 1 (H1)

Dessa receptorer är viktiga mål för läkemedel som används för att behandla förstoppning och andra tarmrelaterade tillstånd.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Cell migration is the movement of cells from one location to another within an organism. It is a fundamental process in the development, homeostasis, and repair of tissues in multicellular organisms. Cell migration involves several steps, including cell polarization, protrusion of the leading edge, adhesion to the extracellular matrix, and contraction of the cell body.

Cell migration inhibition or cell migration hampering refers to the prevention or disruption of this process. This can occur through various mechanisms, such as:

1. Inhibition of cytoskeletal dynamics: The cytoskeleton is a network of protein filaments that provide structural support and enable cell movement. Drugs that target actin polymerization or microtubule dynamics can inhibit cell migration by preventing the formation of protrusions at the leading edge of the cell.
2. Inhibition of integrin function: Integrins are transmembrane receptors that mediate adhesion to the extracellular matrix. Blocking integrin function can prevent cells from attaching and migrating on a substrate.
3. Inhibition of signaling pathways: Cell migration is regulated by various intracellular signaling pathways, including those involving Rho GTPases, MAP kinases, and PI3 kinase. Inhibiting these pathways can disrupt cell migration.
4. Physical barriers: The extracellular matrix or other cells can form physical barriers that prevent cell migration. For example, the basement membrane is a layer of extracellular matrix that separates epithelial cells from the underlying connective tissue and acts as a barrier to cell migration.

Cell migration inhibition has therapeutic potential in various diseases, including cancer, where inhibiting the invasive and metastatic properties of cancer cells can improve patient outcomes. However, it is important to consider that cell migration is also essential for normal physiological processes, so any therapy targeting cell migration must be specific to the disease context.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

'Leishmania' är ett släkte encelliga parasiter som kan orsaka sjukdomen leishmaniasis hos människor och djur. Parasiten överförs vanligtvis genom bett från sandmyggor av arten Lutzomyia eller Phlebotomus. Leishmaniasis kan manifestera sig på olika sätt beroende på vilken art av Leishmania som orsakar infektionen och var i världen den uppstår. De tre huvudsakliga formerna av leishmaniasis är visceral leishmaniasis (svår, systemisk infektion), cutan leishmaniasis (hudinfektion) och mukosal leishmaniasis (infektion i slemhinnor). Symptomen på leishmaniasis kan inkludera feber, viktminskning, anemi, svullnad av lever och/eller mjälte, hudskador och ulcerationer. Behandlingen för leishmaniasis beror på vilken form av sjukdom som finns och kan innefatta mediciner som amfotericin B, miltefosine eller antimonalkoholer.

ICR (Imprinting Control Region) är ett speciellt område på en musens kromosom som styr hur vissa gener uttrycks genom ett process som kallas genimprinting. Inavlade ICR-möss är en specifik stam av möss där dessa kontrollregioner har blivit fasta, så att forskare kan använda dem i studier av genetik och development. Genom att använda inavlade ICR-möss kan forskare få konsekventa resultat och jämföra dem mellan olika experiment.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, som exempelvis vita blodkroppar eller cancerceller, navigierar och rör sig inom ett biologiskt system i respons till koncentrationsgradienten av kemiska signalmolekyler, kallade kemotaxiska faktorer. Dessa molekyler binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i cellens cytoskelett och rörelsemönster.

Kemotaxiska faktorer kan vara attractanter eller repeller beroende på om de attraherar eller avskräcker cellrörelsen. Exempel på kemotaxiska faktorer inkluderar cytokiner, chemokiner och tillväxtfaktorer som spelar viktiga roller i immunförsvaret, inflammation, angiogenes och cancermetastaser.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

'Propionibacterium acnes' är en grampositiv, aerotolerant, yocoakbakterie som förekommer naturligt på huden hos människor. Den är en del av den normala bakteriefloran på huden och kan kolonisera speciellt talgkörtlarna i ansiktet, bröstet och ryggen. Bakterien är en vanlig orsak till akne, eftersom den bryter ned de fettsyror som finns i talgdropparna och producerar föreningar som kan leda till inflammation och utslag.

'Propionibacterium acnes' kan också vara associerad med vissa infektionssjukdomar, särskilt inom ögonsjukvården, där den kan orsaka endoftalmit (infektion i ögats inre). Dessutom har den setts vara involverad i sjukdomar som prostatainflammation och implantatrelaterade infektioner.

Siliciumdioxid (SiO2) er en kjemisk forbindelse bestående av silisium og ilt. Det forekommer naturlig i flere mineraler, som kvarts og sand, og er også kjent under navnet kiselsyre. Siliciumdioxid er en viktig komponent i mange materialer, blant annet glas og betong. I medicinen kan silikonholdige implantater fremstilles av silikonskum med innlegging av siliciumdioxidpartikler for å redusere risikoen for dannelse av kapselforming rundt implantatet.

LDL-receptorer (Low Density Lipoprotein Receptors) är proteiner på cellytan som binder, internaliserar och transporterar kolesterolrika lipoproteiner, särskilt LDL (Low Density Lipoprotein), in i celler. Detta system hjälper till att reglera nivåerna av kolesterol i blodet och är viktigt för cellernas tillväxt och homeostas. Genetiska mutationer eller störningar i LDL-receptorer kan leda till höga nivåer av kolesterol i blodet och öka risken för hjärt-kärlsjukdomar, som exempelvis familjär hyperkolesterolemi.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Kaspas-1, også kjent som IL-1β-konverteringsenzymer eller ICE, er ein endopeptidase som spiller en viktig rolle i inflammamasi og immunforsvar. Det er aktivert ved celldød og stresstilstander, og bidrar til å omskape pro-IL-1β til det aktive IL-1β-proteinet, som er ein viktig inflammatorisk mediasiator. Kaspas-1 er også involvert i pyroptosen, en form for programmert celldød som forekommer under infeksjon og inflammasjon.

Endotoxiner är en typ av toxin som frigörs från bakteriens cellvägg när den dör eller delas. De är specifika för gramnegativa bakterier och består av lipopolysackarider (LPS) som är en viktig komponent i deras yttre membran. Endotoxiner stimulerar immunsystemet och kan orsaka inflammation, feber och svar på infektioner. De kan också vara dödliga vid höga doser och bidra till sjukdomar som sepsis och septisk chock.

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

'Komplementreceptorer' är en grupp av proteiner som binder till komplementproteiner när de blivit aktiverade som ett led i det immunförsvar vi har. När komplementproteinerna aktiveras och binder till målceller eller patogener, exponerar de epitoper (delar av proteinet) som kan kännas igen av komplementreceptorerna.

Det finns två huvudgrupper av komplementreceptorer:

1. Komplements receptor 1 (CR1), komplements receptor 2 (CR2) och komplements receptor 3 (CR3, även kallat CD11b/CD18 eller Mac-1) tillhör den första gruppen som binder till aktiverade komplementproteiner på patogener eller celler. Dessa receptorer hjälper till att markera cellerna för fagocytos (cellupptagning och nedbrytning).
2. Den andra gruppen av komplementreceptorer, inklusive komplements receptor 4 (CR4) och komplements receptor 5 (CR5), är involverade i signalering och aktivering av immunceller som neutrofila granulocyter och monocyter.

Komplementreceptorerna spelar därför en viktig roll i att hjälpa till att eliminera patogener, ställa upp ett effektivt immunsvar och underhålla homeostasen i kroppen.

'Surt fosfatas' er en betegnelse for en gruppe enzymer (fosfataser) som har en aktivitet som kaller sich 'acid phosphatase'. Disse enzymer katalyserer den hydrolysisprosess der involverer fjernelsen af en fosfatgruppe fra et molekyle under surt pH-forhold. De kan forekomme i forskellige biologiske væv og strukturer, herunder røde blodlegemer, knogler, prostata, planteceller og visse former for kræftceller.

Det er værd at notere at den specifikke aktivitet og funktion af surt fosfatas kan variere alt efter hvilken type enzym det er og hvor det forekommer i kroppen. For eksempel, surt fosfatas fra røde blodlegemer (erythrocyter) og knogler er involveret i stofskifteprocesser, mens surt fosfatas fra prostata er associeret med prostatakræft og kan anvendes som et markør for denne sygdom.

Lipoproteinreceptorer är proteiner på cellmembranet hos däggdjur som spelar en viktig roll i kolesterolhomeostas. De binder och transporterar lipoproteiner, såsom LDL (low-density lipoprotein) och HDL (high-density lipoprotein), in i cellen. Detta är ett nödvändigt steg för att reglera nivåerna av kolesterol i blodet och för att underhålla celular metabolism. Exempel på välkända lipoproteinreceptorer inkluderar LDL-receptorn och HDL-receptorn.

CCR2 (C-C chemokine receptor type 2) är en typ av receptor som tillhör superfamiljen G protein-kopplade receptorer. Denna receptor binder specifikt till ett antal cytokiner, kända som CC-chemokiner, inklusive CCL2 (MCP-1), CCL7 (MCP-3) och CCL13 (MCP-4). När CCR2 aktiveras via bindning av en av dessa ligander utlöses en signalkaskad som leder till cellulära svar som exempelvis cellmigration, proliferation och inflammation.

I ett medicinskt sammanhang är CCR2-receptorer välkända för deras roll i immunförsvaret och inflammationen. De spelar en central roll i migrationen av monocyter/makrofager till områden med skada eller infektion, där de bidrar till att eliminera patogener och stimulera läkande processer. Dock kan överaktivering av CCR2-relaterade signaltransduktionsvägar leda till onormal inflammation och sjukdom, inklusive ateroskleros, diabetes och neuroinflammatoriska störningar som multipel skleros.

Listeriosis är en infektionssjukdom orsakad av bakterien Listeria monocytogenes. Den kan drabba både djur och människor och smittas ofta via föda som inte har tillagats tillräckligt, såsom osten, råa grönsaker, räkor och redan tillagad mat som sedan hanterats på ett olägligt sätt.

Sjukdomen kan vara allvarligare hos vissa grupper, till exempel gravida kvinnor, nyfödda barn, äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar. Symptomen på listerios kan variera från milda, som feber, trötthet, muskelvärk och diarré, till allvarligare såsom meningit, septikemi och abort hos gravida kvinnor.

Läkemedelsbehandling med antibiotika är vanligen nödvändig för att behandla listerios. För att förebygga sjukdomen rekommenderas god hygien vid matlagning och hantering, att undvika rå mat som kan vara smittbärare och att vara extra försiktig med matkonsumtion under graviditet.

Coloniseringst stimulerande faktorer (CSF) är en grupp av signalmolekyler som frisätts av sårade eller infekterade vävnader och som lockar till sig vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter/makrofager, för att hjälpa till att bekämpa infektion och främja läkning. CSF:er inkluderar cytokiner som interleukin-1 (IL-1), IL-6, IL-8, granulocy colony-stimulating factor (G-CSF) och granulocyte-macrophage colony-stimulating factor (GM-CSF). Dessa cytokiner binder till sina respektive receptorer på cellmembranet hos vita blodceller, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och uttryck av gener som är involverade i celldifferentiering, överlevnad och proliferation. CSF:er används också terapeutiskt för att behandla neutropeni orsakad av cancerbehandling eller andra sjukdomar.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

In a medicinsk kontext refererer "latex" vanligvis til naturlig latex, som er en flytende, mjølig væske som findes i some planter, særlig i gummiblomsten (Hevea brasiliensis). Når latexen udsættes for luft bliver den stiv og kan bruges til å produksere latexprodukter, såsom handske og kattemorde.

I noen tilfeller kan personer ha en allergisk reaksjon på proteiner som forekommer i naturlig latex. Denne allergien kan være mild eller alvorlig og kan føre til symptomer som hivet, rodnad, kløe, hoste og i værste fall anafylaxi.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

"Respiratory burst" är ett begrepp inom cellbiologi och immunologi som refererar till en process där vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager, under aktivering av olika signalsubstanser ökar sin syreförbrukning kraftigt. Detta sker genom att de aktiverar ett enzymkomplex som kallas NADPH-oxidas, vilket leder till produktionen av superoxidradikaler och andra reaktiva syremolekyler. Dessa molekyler fungerar som ett försvar mot mikroorganismer genom att skada deras cellmembran och inre strukturer. Respiratory burst är en viktig del av det ospecifika immunförsvaret hos däggdjur.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

'Leishmania mexicana' är en art inom parasitfylumet Leishmania, som kan orsaka sjukdomen leishmaniasis hos människor och djur. Denna art är särskilt vanlig i Central- och Sydamerika. Leishmaniasis kan manifestera sig på olika sätt beroende på vilken Leishmania-art som orsakar sjukdomen och var i världen den uppstår. De två huvudsakliga formerna av leishmaniasis är visceral leishmaniasis (VL), även känd som kallas svartfeber, och hudformen cutaneus leishmaniasis (CL).

'Leishmania mexicana' orsakar oftast den cutanea formen av sjukdomen, vilket innebär att den främst påverkar huden. Symptomen kan variera från små, smärtsamma sår till stora, sköra och ärrbildande sår som kan vara svåra att behandla. I allvarliga fall kan sjukdomen leda till amputationer eller andra komplikationer.

Leishmania-parasiten sprids främst genom bett av sandmyggor, även kallade spetsmyggor. Sandmyggan blir smittad när den biter en infekterad värd, ofta en gnagare eller annat djur som fungerar som ett reservoar för parasiten. När myggan sedan biter en ny värd kan parasiten överföras till den nya värden.

För att diagnosticeras kan prov tas från blod, benmärg eller hudbiopsi och analyseras i ett laboratorium för att se om Leishmania-parasiter påträffas. Behandlingen av leishmaniasis beror på vilken form av sjukdom som orsakats och kan bestå av läkemedel eller andra terapeutiska metoder.

Liposom är små, sfäriska vesiklar som består av ett lipidhaltigt dubbelskal (lipiddubbelmembran) och innehåller en vattenfylld kavitet i mitten. Lipider är organiska molekyler som huvudsakligen består av fettsyror, glycerol och fosfatgrupper.

Liposomer bildas genom självorganisation när lipider exponeras för vatten. När amfifila lipider (dvs. lipider med både hydrofila och hydrofoba egenskaper) placeras i ett vattenmiljö, tenderar de att ordna sig så att deras hydrofoba delar samlas tillsammans och skapar en hydrofob kärna, medan deras hydrofila delar riktas utåt mot det vattenfyllda miljön. Detta resulterar i formationen av lipiddubbelmembranet som omsluter den vattenfyllda kaviteten.

Liposomer är användbara inom medicinen eftersom de kan användas för att leverera läkemedel till specifika celler eller vävnader i kroppen. Hydrofila läkemedel kan placeras inuti den vattenfyllda kaviteten, medan hydrofoba läkemedel kan integreras direkt i lipiddubbelmembranet. På detta sätt kan liposomer hjälpa till att skydda läkemedlet från nedbrytning och förbättra dess biotillgänglighet, vilket kan leda till en ökad effektivitet och minskade biverkningar.

Liposomer används också inom forskningen för att studera cellyta och signaltransduktion, eftersom de kan användas som modellsystem för cellmembranet.

Intramolekylära oxidoreduktaser, även kallade intra-molekylära redoxenzym, är en typ av enzymer som katalyserar oxidation-reduktionreaktioner inom samma molekyl. Detta innebär att ett atom eller en grupp atomer i samma molekyl fungerar som både donator och acceptor av elektroner under reaktionen.

I dessa reaktioner överförs elektroner från en del av molekylen till en annan, vilket resulterar i en förändring av oxidationstillståndet hos de involverade atomerna eller grupperna. Intramolekylära oxidoreduktaser spelar ofta en viktig roll i cellers metabolism, särskilt inom ämnesomsättningen och energiproduktionen.

Ett exempel på ett intramolekylärt redoxenzym är dehydrogenas, som katalyserar överföringen av väteatomer (protoner och elektroner) mellan två grupper inom samma molekyl. Detta hjälper till att reglera reduktionspotentialen och underlätta energiförflyttningar i cellen.

P38 mitogen-activated protein kinaser (p38 MAPK) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Det aktiveras i respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser utanför cellen. När det aktiveras får det en roll i regulering av celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

P38 MAPK är involverat i signaltransduktion för att reglera cellulär svar på diverse stressfaktorer som UV-strålning, oxidativ stress, osmotisk chock och infektion. Det aktiveras genom en kaskad av fosforyleringar av uppströms kinaser som MAP2K3/6, vilket leder till att p38 MAPK fosforylerar och aktiverar nedströms substrat såsom transkriptionsfaktorer och andra proteinkinaser.

Dess aktivitet är kopplad till en rad patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Som ett resultat har p38 MAPK blivit en intressant måltavla för utveckling av läkemedel mot dessa sjukdomstillstånd.

'Leishmania donovani' är en art av parasiter som orsakar en sjukdom som kallas leishmaniasis. Detta är en infektionssjukdom som kan påverka huden, mjälten och andra inre organ. Sjukdomen överförs vanligtvis genom bett av sandmyggor som är värdar för parasiten.

Leishmania donovani orsakar den viscerala formen av leishmaniasis, även känd som kala-azar, som kan vara livshotande om den inte behandlas. Denna typ av leishmaniasis drabbar vanligtvis levern, mjälten och benmärgen. Symptomen på sjukdomen kan inkludera feber, viktminskning, anemi, svaghet och förstoring av levern och mjälten.

Leishmania donovani förekommer främst i tropiska och subtropiska regioner, särskilt i Afrika, Asien och Sydamerika. Behandlingen av leishmaniasis beror på vilken typ av sjukdom det är och hur allvarlig den är, men kan inkludera läkemedel som antimonpreparat, amfotericin B och miltefosin.

"ABC-bärare" är ett medicinskt begrepp som står för "Acetylgrupp-bindande proteiner", även kända som "Acetyltransferaser". Dessa enzymer har förmågan att överföra en acetylgrupp från en donator, ofta en acetyl-koenzym A (acetyl-CoA), till ett acceptorprotein eller en annan biomolekyl.

Acetyltransferaser spelar en viktig roll i olika cellulära processer, såsom reglering av genuttryck, metabolism och cellsignalering. I synnerhet, histonacetyltransferas (HAT) är en undergrupp av ABC-bärare som specifikt överför acetylgrupper till histonproteiner i kromatin, vilket leder till förändringar i kromatinstrukturen och genuttryck. Dysfunktion eller oreglerad aktivitet hos ABC-bärare har visats vara involverade i patofysiologiska processer som relateras till många sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och metaboliska störningar.

Interleukin-8 (IL-8) är ett cytokin, som är ett signalsubstans som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt vita blodkroppar. IL-8 är involverat i inflammatoriska processer och har en starkt attraktiv effekt på neutrofiler (en typ av vit blodcell) till området där det utsöndras. Detta gör att IL-8 spelar en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner genom att rekrytering av neutrofiler till infektionsområdet och hjälper till att eliminera patogener. Dessutom har IL-8 också visat sig vara involverad i cancer, där det kan bidra till cancerns tumörväxt och spridning genom att attrahera blodkroppar som underlättar cancerns växt och spridning.

Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.

Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.

Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).

I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Väteperoxid, även kallat Wasserstoffperoxid, är ett blekmedel och desinfektionsmedel som består av vatten (H2O) där syret (O) har lagts till i form av en extra syreatom, vilket gör att det istället består av H2O2. Det används inom medicinen, bland annat för desinfektion av sår och som utvärtes behandling vid akne.

CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som påverkar immunförsvaret. Det är en liten signalsubstans som frisätts från vissa celler och binder till specifika receptorer på andra celler för att påverka deras beteende, i det här fallet rör sig cellerna till områden med högre koncentration av CCL5.

CCL5 spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler och eosinofiler, till områden med infektion eller skada. Det kan också spela en roll i patogenesen av vissa sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och autoimmuna sjukdomar.

I medicinska sammanhang refererar termen 'CCL5-kemokin' till just denna specifika signalsubstans och dess funktioner i kroppen.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.

If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, inklusive dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att stimulera aktivering och differentiering av T-celler och naturliga mördareceller (NK-celler), vilket främjar cellmedierad immunitet mot intracellulära patogener som virus och bakterier.

IL-12 består av två underenheter, p35 och p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. P40-underenheten är en del av båda de två formerna av IL-12: IL-12p70 (som består av p35 och p40) och IL-12p40-homodimer (som består av två p40-underenheter).

En medicinsk definition av 'Interleukin-12-underenhet p40' är ett protein som utgör en del av båda de två formerna av IL-12. Det fungerar som en reglerande underenhet och kan också bilda en homodimer, vilket har immunreglerande effekter.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Orphan nuclear receptors are a group of transcription factors that regulate gene expression in response to various signals, such as hormones and other molecules. They are called "orphan" because the specific ligands (molecules that bind to and activate or inhibit the receptor) that activate many of these receptors have not been identified. These receptors are found in the nucleus of cells and play important roles in various biological processes, including development, metabolism, and homeostasis.

There are currently 48 known nuclear receptors in humans, with about half of them being classified as orphan receptors. Some examples of orphan nuclear receptors include the Nurr1, RORα, and Rev-erbα receptors. These receptors have been shown to play important roles in various physiological processes, such as the regulation of circadian rhythms, immune function, and energy metabolism.

Despite being called "orphan," research has led to the identification of ligands for some of these receptors, which has helped to elucidate their functions and potential therapeutic uses. For example, the farnesoid X receptor (FXR) was once considered an orphan nuclear receptor, but it is now known to be activated by bile acids, and FXR agonists are being developed as treatments for liver diseases.

In summary, Orphan Nuclear Receptors are a group of transcription factors that regulate gene expression in response to various signals, they are called "orphan" because the specific ligands (molecules that bind to and activate or inhibit the receptor) have not been identified for many of them. They play important roles in various biological processes, including development, metabolism, and homeostasis.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

En granulocyt är en vitt celltyp i blodet som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och inflammation. Granulocyterna har en segmenterad kärna och cytoplasmamassor fyllda med små granuler som innehåller enzymer och andra substanser som kan bryta ned främmande partiklar och ämnen. Det finns tre typer av granulocyter: neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter och basofila granulocyter. De flesta granulocyterna i blodet är neutrofila granulocyter.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Salmonella Typhimurium är en specifik serotyp av bakterien Salmonella enterica, som orsakar sjukdomen salmonellos hos människor och djur. Denna bakteriestam är en av de vanligaste orsakerna till matburna infektioner hos människor världen över. Sjukdomen som orsakas av Salmonella Typhimurium visar sig ofta som akut gastroenterit med diarré, buksmärtor och feber. Infektionen sprids vanligtvis via kontaminerad mat eller vatten som innehåller bakterierna.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Matrix metalloproteinase 9 (MMP-9) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan celler. MMP-9 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ IV collagen, ett protein som utgör en viktig del av basalmembranet, en tunn yttre skikt av extracellulär matrix som fungerar som en barriär och stödjeväv runt blodkärl och andra strukturer. MMP-9 produceras främst av celler i det immunsystemet, såsom neutrofila granulocyter (en typ av vit blodcell), men kan också produceras av andra celltyper som till exempel cancerceller. Enzymets aktivitet är nödvändig för normal fetal utveckling och vuxen homeostas, men ökad aktivitet av MMP-9 har associerats med flera sjukdomstillstånd, till exempel cancer, autoimmuna sjukdomar och neurologiska sjukdomar.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

'Leishmania major' är en parasit som orsakar en sjukdom som kallas skabbfeber. Sjukdomen överförs vanligtvis genom bett från sandmyggor och förekommer främst i torra, varma områden, särskilt i Medelhavsområdet, Mellanöstern, Centralasien och norra Afrika.

Leishmania major lever inom värdceller, framförallt i immunsystemet, där de kan orsaka skador på lever, mjälte, benmärg och hud. Infektionen kan vara asymptomatisk eller ge upphov till symtom som feber, trötthet, viktminskning, svullnad av lever och mjälte samt hudskador i form av sår eller knölar. I allvarliga fall kan sjukdomen leda till anemi, leversvikt och död om den inte behandlas.

Behandlingen av skabbfeber beror på flera faktorer, inklusive typen och svårighetsgraden av infektionen, men kan bestå av läkemedel som amfotericin B eller miltefosin. För att förebygga sjukdomen rekommenderas skydd mot myggor, såsom användning av repellent, långärmade kläder och moskitnät.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

Kemokinreceptorer är en typ av receptor som binder till kemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler inom immunsystemet och hos nervsystemet. Kemokinerna attraherar celler till specifika områden i kroppen genom att binda till dessa receptorer på cellernas yta. Detta orsakar en signalsignal som får cellen att röra sig mot källan för kemokinet (därav namnet). Kemokinreceptorerna delas in i två huvudgrupper baserat på deras struktur: CXC- och CC-kemokinreceptorer. De är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom immunförsvar, inflammation, angiogenes och cancer.

Fettomsättning, även känd som lipolys, är en biokemisk process där triglycerider (en form av fett) baksöndras i kroppen för att användas som energikälla. Denna process sker främst i fettvävnaden och kontrolleras av flera hormoner, inklusive adrenalin, noradrenalin och glukagon. När dessa hormoner binder till receptorer på fettcellernas yta aktiveras en signaltransduktionskaskad som leder till att lipasenzymet aktiveras och bryter ned triglyceriderna till glycerol och fettsyror, vilka kan transporteras till levern för att omvandlas till energi.

CC-chemokiner, eller CC-kemokinreceptorer, är en grupp cytokiner och deras respektive receptorproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Cytokiner är signalsubstanser som frisätts av celler och påverkar andra cellers beteende. Chemokinerna är en speciell typ av cytokiner som attraherar vita blodkroppar till områden där det finns inflammation eller skada.

CC-chemokiner är uppkallade efter att de har två närliggande cysteinrestaurer nära N-terminalen. De binder till G-proteinkopplade receptorer på vita blodkroppars yta och attraherar dem till områden med höga koncentrationer av CC-chemokiner. Detta hjälper till att koordinera immunförsvaret genom att samla vit blodceller till infekterade eller skadade områden i kroppen.

Exempel på CC-chemokiner inkluderar CCL2, CCL3, CCL4 och CCL5. Dessa chemokiner har visat sig spela en viktig roll i inflammation, immunförsvar och sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna sjukdomar.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin är en peptid som förekommer i cellväggen hos bakterier och är en del av peptidoglykan, ett viktigt strukturellt polymer som ger bakterier deras styvhet och form. Peptidoglykan består av långa kedjor av sockermolekyler (kolhydrater) som är korsförbundna med varandra via små peptider, däribland Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin. Denna specifika peptid består av en acetylmuraminsyra (ett sockermolekyl), en alaninresidue och en isoglutaminresidue, som är kemiskt modifierad form av glutamin. Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin spelar en viktig roll i bakteriens cellväggsuppläggning och kan också utgöra ett mål för antibiotika som stör dessa processer.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

'Värd-patogenförhållanden' är ett begrepp inom medicinen och epidemiologin som refererar till det komplexa samspelet mellan en värdkropp (en människa eller djur) och en patogen (en bakterie, virus, svamp eller parasit) som orsakar sjukdom. Detta förhållande kan variera mycket beroende på flera faktorer, inklusive arten av patogenen, individens immunförsvar, miljöfaktorer och genetiska faktorer hos både värden och patogenen.

Förhållandet mellan värd och patogen kan vara dynamiskt och förändras över tid. Ibland kan en patogen orsaka allvarlig sjukdom i en viss individ, medan samma patogen kan vara asymptomatisk eller orsaka en mildare infektion hos en annan individ. Detta beror ofta på individens immunförsvar och andra faktorer som påverkar deras sårbarhet för sjukdom.

Värd-patogenförhållanden kan också variera beroende på patogena egenskaper, inklusive deras förmåga att infektera värden, replikera sig och sprida sig till andra individer. Vissa patogener har utvecklat mekanismer för att undvika eller undertrycka värdens immunförsvar, vilket kan leda till mer allvarliga infektioner.

Sammanfattningsvis refererar 'värd-patogenförhållanden' till det komplexa samspelet mellan en patogen och deras värdkropp, inklusive de faktorer som påverkar sjukdomsutbrott, allvarlighetsgrad och spridning.

I'm sorry for the confusion, but "Bukhinna" doesn't seem to be a recognized medical term in English or any other language that I am aware of. It is possible that there may be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain language. Could you please provide more context or check the spelling? I would be happy to help further if I can.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

'Myeloid cells' är en övergripande benämning på en grupp celler som utvecklas från stamceller i benmärgen. De differenseras till flera olika typer av blodceller, inklusive:

1. Röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och kolsyra i kroppen.
2. Vita blodkroppar (leukocyter), som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Dessa vita blodkroppar inkluderar granulocytter, monocyter och lymfocyter.
3. Trombocyter (trombocytyt), som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Myeloidceller delas vanligtvis in i två kategorier: myeloblast och monoblast, beroende på vilken typ av cell de utvecklas från. Myeloidceller spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, till exempel myeloproliferativa neoplasmier och akut myeloisk leukemi.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

CCR5-receptorer är en typ av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt T-celler och monocyter. De är G-proteinkopplade receptorer som binder till specifika kemiska signaler, kallade cytokiner, i kroppen. CCR5-receptorerna är specifikt involverade i immunresponsen och inflammationen.

En av de viktigaste liganderna (bindningspartnerna) till CCR5-receptorn är ett protein som kallas RANTES (Regulated upon Activation, Normal T cell Expressed and Secreted). När RANTES binder till CCR5-receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att cellen migrerar till området där signalsubstansen har producerats.

CCR5-receptorerna har också fått stor uppmärksamhet inom forskningen kring HIV/AIDS, eftersom HIV använder sig av CCR5-receptorn för att tränga in i och infektera T-celler. Det finns en genetisk varianter av CCR5-receptorn, kallad delta32, som gör att receptorn inte fungerar korrekt. Personer som är homozygota (har två kopior) av denna variant är resistenta mot HIV-infektion.

Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.

I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.

Lipoproteiner är komplexa partiklar som består av lipider (fetter) och protein. Deras huvudsakliga funktion är att transportera lipider, såsom kolesterol och triglycerider, i blodomloppet från en del av kroppen till en annan.

Det finns olika typer av lipoproteiner, beroende på deras densitet:

1. Chylomicroner: De är de största och lättaste lipoproteinerna och transporterar triglycerider från tarmen till andra delar av kroppen.
2. VLDL (Very Low-Density Lipoproteins): De transporterar triglycerider från levern till olika celler i kroppen.
3. IDL (Intermediate-Density Lipoproteins): De bildas när VLDL förlorar triglycerider och innehåller högre koncentrationer av kolesterol.
4. LDL (Low-Density Lipoproteins): Kallas ofta "dåligt kolesterol" eftersom de transporterar kolesterol från levern till celler, men för mycket LDL kan leda till atheroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.
5. HDL (High-Density Lipoproteins): Kallas ofta "gott kolesterol" eftersom de transporterar överskott av kolesterol från celler tillbaka till levern för utsöndring.

I allmänhet är ett balanserat lipoproteinprofil viktigt för hälsa, och onormalt höga eller låga nivåer av olika lipoproteiner kan vara riskfaktorer för olika sjukdomar.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

Leishmania-infektion är en parasitär infektionssjukdom som orsakas av förstadiet Leishmania donovani och ytterligare 20 kända arter av Leishmania-protozoer. Sjukdomen överförs vanligtvis genom bett från sandmyggor av släktet Phlebotomus i Gamla världen (Europa, Afrika och Asien) och Lutzomyia i Nya världen (Amerika).

Infektionen kan vara asymptomatisk eller leda till en rad olika kliniska manifestationer beroende på parasitarten, immunförsvaret hos den smittade individen och andra faktorer. De två huvudsakliga formerna av sjukdomen är visceral leishmaniasis (kallas även kala-azar) och cutane leishmaniasis (hud-Leishmaniasis).

Visceral leishmaniasis är den allvarligaste formen av sjukdomen och drabbar inre organ som levern, mjälten och benmärgen. Symptomen inkluderar feber, viktminskning, svaghet, anemi, lever- och mjältinflammation samt lymfknutförstoring. Om lämnas obehandlad kan denna form av sjukdom vara dödlig.

Cutane leishmaniasis orsakar ulcererande sår på huden som kan vara små och lokala eller stora och diseminerade. Den kan också leda till ärrbildning efter läkning. Andra former av sjukdomen inkluderar mukosal leishmaniasis, som drabbar slemhinnor i ansiktet och luftvägarna, och disseminerad leishmaniasis, som sprider sig till flera organ i kroppen.

Behandlingen av Leishmania-infektion beror på flera faktorer, inklusive sjukdomens typ, lokaliseringsort och allvarlighetsgrad. Vanliga behandlingsmetoder inkluderar läkemedel som amfotericin B, miltefosine och antimon-föreningar. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att avlägsna infekterade vävnader.

'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.

Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.

Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Atherosclerotic plaque refers to a deposit of fatty substances, cholesterol, calcium, and other substances in the inner lining of an artery. This buildup can cause the artery to narrow or become blocked, leading to serious cardiovascular diseases such as coronary artery disease, peripheral artery disease, and stroke.

The plaque formation begins with damage to the endothelium (the inner lining of the artery), which can be caused by factors such as high blood pressure, smoking, diabetes, and high levels of cholesterol in the blood. Once the endothelium is damaged, low-density lipoproteins (LDL) or "bad" cholesterol can enter the artery wall and accumulate there.

Over time, this buildup can lead to the formation of a fatty streak, which is an early form of atherosclerotic plaque. As the plaque grows, it can harden and calcify, causing the artery to narrow or become blocked. This process can take many years, and often does not cause any symptoms until the artery becomes significantly narrowed or blocked.

In addition to narrowing or blocking the artery, atherosclerotic plaque can also rupture, leading to the formation of blood clots that can further block the artery or travel to other parts of the body and cause a heart attack or stroke. Therefore, it is important to manage risk factors for atherosclerosis, such as high blood pressure, smoking, diabetes, and high cholesterol levels, through lifestyle changes and medical treatment.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

Macrophage activation syndrome (MAS) är ett allvarligt tillstånd som kan uppkomma hos individer med autoimmuna sjukdomar, infektioner eller cancer. Det karakteriseras av överaktivering och skada på makrofager, en typ av vita blodkroppar som spelar en viktig roll i immunförsvaret.

I en medicinsk kontext definieras MAS som ett tillstånd med följande kriterier:

1. Feber över 38°C (100,4°F)
2. Förhöjd nivå av ferritin i blodet (över 500–1000 ng/ml)
3. Vissa förändringar i leverfunktionstesterna
4. Nedgång i antalet blodplättar (trombocytopeni)
5. Ökad nivå av triglycerider i blodet
6. Tecken på inflammation som visas av C-reaktivt protein (CRP) och/eller sedimentationshastighet (ESR)
7. Nedgång i antalet vita blodkroppar (leukopeni)
8. Histopatologiska bevis på livmoderbiopsi eller benmärgsaspirerad prov på skada orsakad av överaktiva makrofager

MAS kan vara livshotande och kräver omedelbar behandling. Det är viktigt att söka medicinsk vård om någon uppvisar tecken på detta tillstånd.

Purinergic P2X7 receptors are a type of ligand-gated ion channel that are activated by the binding of extracellular adenosine triphosphate (ATP) to the P2X7 receptor subunit. These receptors are widely expressed in many tissues, including immune cells, neurons, and glial cells.

When activated, P2X7 receptors allow for the influx of cations such as calcium (Ca2+) and sodium (Na+), and the efflux of potassium (K+) ions. This ionic flux can lead to a variety of cellular responses, including the activation of intracellular signaling pathways, the release of cytokines and other inflammatory mediators, and in some cases, cell death.

P2X7 receptors have been implicated in a number of physiological processes, such as pain perception, neurotransmission, and immune regulation. They have also been associated with various pathological conditions, including chronic pain, neurodegenerative diseases, and inflammatory disorders. Therefore, P2X7 receptors are an active area of research for the development of new therapeutic strategies to target these conditions.

'Ledhinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till en inflammation i leden, oavsett orsak. Det kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador, såsom artrit, gikt, trauma eller infektion. Ledhinna kännetecknas ofta av smärta, ömhet, svullnad och/eller rörelsebegränsning i den drabbade leden. Behandlingen beror på orsaken till ledhinnan och kan innefatta läkemedel, fysioterapi eller i vissa fall kirurgi.

Mikrobial livsduglighet (eng. Microbial viability) refererar till förmågan hos en mikroorganism, som en bakterie eller svamp, att fortleva och reproducera sig under specifika förhållanden. Det inkluderar både cellens strukturella integritet och dess metaboliska aktivitet.

En livsduglig mikroorganism är en som kan växa, dela sig och genomföra sina cellulära processer under givena miljöförhållanden. Detta innebär att den har tillgång till näringsriktiga substance, syre (om den behöver det) och lämplig temperatur, pH och tryck.

Det är viktigt att notera att mikrobial livsduglighet inte nödvändigtvis betyder att en mikroorganism är farlig eller patogen. Det betyder bara att den kan överleva och reproducera sig under specifika förhållanden.

Neutrofil infiltrering är ett medicinskt begrepp som refererar till när neutrofiler, en typ av vit blodkropp (leukocyter), migrerar från blodomloppet och accumulerar i vävnaden. Detta händer vanligtvis som ett svar på inflammation eller infektion.

Neutrofilerna är viktiga för att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (få in och döda) främmande mikroorganismer. När det uppstår en infektion eller skada i kroppen, släpps signalsubstanser som kallas cytokiner ut från de drabbade cellerna. Dessa cytokiner lockar neutrofilerna till inflammationsområdet och hjälper till att rekrytera dem från blodomloppet till vävnaden.

En ökad neutrofil infiltrering kan ses som ett tecken på en aktiv inflammation eller infektion i kroppen, och det kan mätas genom olika tekniker såsom histologisk färgning av vävnadsprover eller genom blodprov.

Lungsköljning, även kallat lungdusch eller bronkialdusch, är en medicinsk procedur där ett läkemedel inhaleras som i sin tur löser upp och hjälper till att transportera bort slem, smuts och skadliga substanser från de mindre luftvägarna i lungorna. Detta görs vanligtvis med hjälp av en nebuliseringsapparat eller ett inhalationsspray som omvandlar läkemedlet till en aerosol, en fin dimpa som är lätt att andas in.

Det vanligaste läkemedlet som används under en lungsköljning är hyperton saltlösning (0,9% natriumklorid), men andra läkemedel kan också användas beroende på patientens behov och diagnos. Lungsköljning kan vara användbar för personer med lungsjukdomar som kronisk bronkit, astma, cystisk fibros och COPD (kronisk obstruktiv lungsjukdom).

Beta-interferon är en typ av interferon som produceras naturligt i kroppen som ett svar på infektioner och cancer. Det finns också tillgängligt som ett läkemedel för behandling av flera sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

Som läkemedel är beta-interferon en proteinpreparat som produceras genom bioteknologi. Det finns tre olika former av beta-interferon som används för behandling av MS: beta-1a, beta-1b och gamma-1b. Dessa preparat har olika strukturer och farmakologiska egenskaper, men de fungerar alla genom att modulera immunresponsen och på så sätt minska skadan på nervsystemet som orsakas av MS.

Beta-interferon ges vanligen som injektion under huden eller i muskeln en till tre gånger per vecka beroende på preparatet. Vanliga biverkningar inkluderar influensaliknande symtom, irritation vid injektionsstället och försämrad leverfunktion. I sällsynta fall kan det även förekomma allvarligare biverkningar som exempelvis blodproppar eller autoimmuna reaktioner.

Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.

Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

'Toxoplasma' er ein slags einzellige parasitt som tilhører klassen Sporozoa. Den mest kjende art i denne klassen er Toxoplasma gondii, som kan infisere varmblodede dyr, inklusive mennesker. Toxoplasma gondii orkar seg fram ved å invadere vårt immunsystem og kan opprettholde seg i kroppen i lange tidsperioder. Mennesker kan bli infisert ved å ha kontakt med katter, som er det eneste dyr som kan reprodukere parasitten, eller ved å ete underkokt kjøtt eller grønnsaker som inneholder parasittens egg. De fleste infiseringer forloper uden symptomer hos immunforsvaret som fungerer normalt, men hos gravide kvinner og personer med nedsatt immunfunksjon kan det oppstå alvorlige komplikasjoner.

Intraperitoneal injektion (IP) är en typ av injektion där lösningar eller mediciner administreras direkt in i bukhålan, som omsluts av peritoneum, ett tunnt membran som skiljer bukhålan från bukvävnaden. Denna metod används ofta när det behövs en snabb och effektiv absorption av läkemedlet eller näringsriktad vätska till kroppen.

Intraperitoneala injektioner kan användas inom sjukvården för att ge smärtstillande medel, antibiotika, kemoterapi, eller andra läkemedel som behöver distribueras i bukhålan. Det är också vanligt inom forskning och djurförsök.

Det är viktigt att notera att intraperitoneala injektioner ska utföras korrekt för att undvika skador på bukvävnaden eller komplikationer som peritonit (inflammation av peritoneum). Sjukvårdspersonal bör ha tillräcklig träning och erfarenhet innan de utför denna procedur.

Stat1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) er en transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og cellulær respons på stress. Stat1 aktiveres ved interferon-gamma (IFN-γ) signaling, der IFN-γ binder til sin receptor og aktiverer januskinasene Jak1 og Jak2, som fosforylerer Stat1-proteinet. Dette resulterer i dimerisering av Stat1-molekylene og overflytning til kjernen, der de binder til specifikke DNA-sekvenser og regulerer transskripsjonen av gener involvert i immunrespons og cellecyklusregulering. Dessutert er Stat1 involvert i responsen på andre typer interferoner enn IFN-γ, som Interferon-alfa (IFN-α) og Interferon-beta (IFN-β).

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

Bukhinneinflammation, också känd som appendicitis, är en inflammation av blindtarmen (appendix vermiformis). Detta är en smal, tunn, blindsäckliknande struktur som hänger från den större ändtarmen (colon) på den nedre högra sidan av buken.

Inflammationen orsakas vanligtvis av en obstruktion i lumen (håligheten) av blindtarmen, ofta på grund av en hårda massa av fekalier (fecalith), tumörer eller främmande kroppar. Obstruktionen kan leda till ökad tryck i blindtarmen och minskad blodförsörjning, vilket i sin tur kan orsaka nekros (död) av vävnaden och infektion.

Symptomen på bukhinnesinflammation inkluderar plötslig smärta i naveln eller den nedre högra sidan av buken, som kan vara värre vid rörelse, hostning eller djup andning. Andra symtom kan vara illamående, kräkningar (oftast inte kännetecken på appendicitis), förlust av aptit, låggradig feber och förstoppning.

Behandlingen för bukhinnesinflammation är oftast kirurgisk, där man tar bort den inflammerade blindtarmen genom en operation som kallas appendektomi. Den kan utföras som en öppen kirurgi eller laparoskopisk (minimalt invasiv) kirurgi. Antibiotika ges vanligtvis före och efter operationen för att behandla eventuell infektion.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

Tuberkulose (TB) er en infektionssygdom forårsaget af bacillus Calmette-Guérin (BCG)-bakterien, der primært angriber lungerne, men som også kan sprede sig til andre dele af kroppen. Symptomerne på TB kan være hårdt at identificere og kan variere fra person til person, men ofte inkluderer de hoste, feber, træthed, sveden om natten og vægttab. TB er typisk behandlingsbar med antibiotika, men behandlingen kan vare op til seks måneder eller mere for at sikre fuldstændig udryddelse af bakterierne. Hvis TB ikke behandles korrekt og i tide, kan det være livstruende og føre til alvorlige komplikationer som bl.a. lungefibrose og andre permanente skader på lungerne.

Konjac glycan eller Konjakglukan är ett polysackarid som utvinns från rotstockarna av den asiatiska växten Amorphophallus konjac. Konkanavalin A (ConA) är ett protein som isoleras från bönor av släktet Canavalia, till exempel svartböna eller jackböna. ConA har förmåga att binda till specifika sockerstrukturer på ytan av celler och kan användas inom forskning för att undersöka cellytor och deras interaktioner.

I medicinsk kontext har ConA använts som ett laboratoriemedel vid diagnostisering av olika sjukdomar, eftersom det kan binda till specifika sockerstrukturer på ytan av infektiösa mikroorganismer eller virus. Detta kan hjälpa till att identifiera och karaktärisera patogener i patientprover.

Emellertid bör nämnas att användningen av ConA inom klinisk medicin är begränsad, eftersom det inte används som en direkt behandlingsmetod för någon specifik sjukdom. Det är istället ett forskningsverktyg och diagnostiskt redskap som kan hjälpa till att förstå och undersöka olika medicinska tillstånd på cell- och molekylär nivå.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Prostaglandin-endoperoxid-syntase (PTGS), også kjent som ciklooxygenase (COX), er et enzym som spiller en viktig rolle i prosessen med å produsere prostaglandiner og tromboxaner, som er typer av lipidmedierede signalkjemikalier involverte i inflammasjon, smerte, feber, immunrespons og andre fysiologiske funksjoner.

Det finnes to hovedformer av PTGS-enzymet: COX-1 og COX-2. COX-1 er konstitutivt uttrykt i mange typer celler og involvert i homeostasis, mens COX-2 primært er inducerbar under inflammatoriske forhold og bidrar til prosessen med å produsere prostaglandiner som driver inflammasjon.

PTGS katalyserer omdanningen av arakidonsyre, en fedtsyre, til prostaglandin-endoperoxider, som er forløpper i syntesen av prosstaglandiner og tromboxaner. Disse signalkjemikaliene har mange viktige fysiologiske funksjoner, men kan også være involvert i patofysiologiske tilstander som inflammasjon og smerte.

I klinisk praksis er PTGS-inhibitorer, også kjent som ikke-steroidale antiinflammatoriske medisiner (NSAID), ofte brukt for å reducere inflammasjon og smerte ved å blokkere aktiviteten til COX-enzymet.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Lunginflammation, eller pneumoni, är en infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus, svampar eller parasiter. Den resulterar i att det uppstår inflammation i de luftfyllda blåsl pocketarna (alveoler) i lungorna, vilket gör det svårare för syre att nå blodomloppet. Symptomen på lunginflammation kan inkludera hosta, andningssvårigheter, bröstsmärta, feber och utmattning. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen, men den kan bestå av antibiotika för bakteriella infektioner eller antivirala läkemedel för virala infektioner.

Galektin-3 är ett protein som tillhör glykanbindande proteinfamiljen galektiner. Det består av en karakteristisk struktur med en N-terminal subunitet och en C-terminal subunitet, båda innehållande carbohydratbindande domäner som kallas Fucosylated X-tetrasacharide binding (FXB) domäner. Galektin-3 är unikt bland galektiner eftersom det kan polymerisera till högre ordningens komplex, vilket ger det potentialen att vara involverat i en mängd olika cellulära processer som inflammation, immunresponser, celldelning och apoptos.

I medicinsk kontext har galektin-3 visat sig ha potential som ett prognostiskt och terapeutiskt mål i flera sjukdomar, inklusive cancer, hjärt-kärlsjukdomar och fibros. I cancer är höga nivåer av galektin-3 ofta associerade med sämre prognos, eftersom det kan bidra till cellproliferation, migration, invasion och angiogenes. I hjärt-kärlsjukdomar har galektin-3 visat sig vara involverat i fibros och inflammation, vilket kan leda till försämrad hjärtkärlsfunktion.

Även om det fortfarande finns mycket att lära om galektin-3:s specifika roller och mekanismer inom olika sjukdomar, forskningen kring detta protein fortsätter att växa och utvecklas.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Sterol O-acyltransferase (SOAT, alternativt SOAT1 eller ACAT) är ett enzym som katalyserar reaktionen där en fri sterol (t.ex. kolesterol) esterifieras med en fettsyra till att bilda ett sterolester. Denna reaktion sker i endoplasmatiska retikularet hos eukaryota celler och är en del av kolesterolhomostasen, där överskott av intracellulärt kolesterol omvandlas till ett mer lagringsanpassat format.

Det finns två huvudsakliga typer av SOAT-enzym i människor: SOAT1 och SOAT2 (även känd som ACAT1 och ACAT2). SOAT1 hittas framförallt i levern, medan SOAT2 är mer utbrett i andra vävnader. Dessa enzymer spelar en viktig roll i regleringen av cellytisk kolesterolnivå, samt påverkar nivåerna av lipoproteiner och blodfetter när de esterifierar överskott av kolesterol som hindrar dess utträde från cellen.

Abnormaliteter i SOAT-enzymfunktion har visats korrelera med sjukdomstillstånd som atheroskleros, neurodegenerativa störningar och vissa former av cancer.

Osteoklast är en typ av cell som förekommer i benvävnaden och har till uppgift att bryta ner (resorba) och återanvända benvävnad. De är specialiserade celler som hör till det mononukleära fagocytsystemet och är multinukleära, vilket betyder att de innehåller flera kärnor. Osteoklastbildningen stimuleras av olika signalsubstanser, bland annat RANKL (receptoraktiverande kostimulerande ligand), som utsöndras av osteoblaster och andra celler i benvävnaden. När osteoklasterna har fullbordat sin uppgift att bryta ner benvävnaden, undergår de apoptos (programmerad celldöd). Förhöjda nivåer av osteoklastaktivitet kan leda till benförlust och sjukdomar som exempelvis osteoporos.

Arachidonic acid is a type of polyunsaturated fatty acid that is essential for the human body. It is a 20-carbon fatty acid with four double bonds, and its chemical formula is C20H32O2. Arachidonic acid is an important precursor in the biosynthesis of various eicosanoids, which are signaling molecules that play crucial roles in inflammation, immune response, and other physiological processes.

Arachidonic acid is not produced by the human body and must be obtained through diet. It is found in high concentrations in animal products such as meat, eggs, and dairy products. Once ingested, arachidonic acid is stored in cell membranes, particularly in phospholipids.

When the body needs to produce eicosanoids, enzymes called cyclooxygenases (COX) and lipoxygenases (LOX) break down arachidonic acid into various metabolites, including prostaglandins, thromboxanes, and leukotrienes. These eicosanoids play important roles in regulating blood pressure, modulating immune responses, and mediating pain and inflammation. However, excessive production of eicosanoids can contribute to the development of various diseases, such as cardiovascular disease, cancer, and autoimmune disorders. Therefore, maintaining a balanced intake of arachidonic acid is important for overall health.

Interleukin-13 (IL-13) är ett cytokin som produceras av aktiverade T-celler och andra celler i det immuna systemet. Det fungerar som en signalmolekyl mellan cellerna och har en central roll i reguleringen av immunresponsen, särskilt vid typ 2-t-cellsreaktioner. IL-13 är involverat i inflammatoriska processer och kan orsaka slemhinneödem, sekretion av slem och bronkiell spasm, vilket gör det till ett viktigt mål för behandling av astma och andra allergiska sjukdomar.

'Vakuoler' är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till membranbundna kompartment inne i eukaryota celler, som har en varierande uppsättning funktioner. Dessa funktioner kan omfatta nedbrytning av ämnen (lysosomer), lagring av vatten och näringsämnen (vakuoler hos växter), eller reglering av intracellulärt jonhalt (vakuoler hos djurceller).

Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin, som produceras och frisätts av flera olika celltyper, inklusive makrofager och dendritceller. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att aktivera och reglera cellmedierad immunitet. IL-18 stimulerar till exempel T-celler och naturliga killerceller (NK-celler) att producera cytokiner som gör dem mer reagerande och effektiva i sin funktion. Dessutom kan IL-18 verka sammanvänt med andra signalsubstanser för att främja differentiering av TH1-celler, vilket är en typ av T-hjälpceller som deltar i immunförsvaret mot intracellulära patogener. IL-18 har också visat sig ha en roll i inflammatoriska processer och kan vara involverad i patologin bakom vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.

"Kroppspulsåder" (koronarartärer) är de blodkärl som förser hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen. Det finns två huvudsakliga koronarartärer: den vänstra och den högra. Den vänstra koronarartären delar sig vanligtvis i en framgående gren, som förser blod till framsidan av vänster ventrikel (den kraftigaste pumpande kamrarna i hjärtat), och en bakre gren, som förser blod till baksidan av både höger och vänster ventrikel. Den högra koronarartären förser blod till höger ventrikel och delar sig ofta i två grenar: en som förser hjärtspetsen (apex) och en annan som förser det bakre delen av höger atrium.

Kroppspulsåder kan drabbas av åderförkalkning (ateroskleros), vilket kan leda till ischemisk hjärtsjukdom, såsom angina pectoris eller hjärtinfarkt.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Intracellulärt vatten, eller intracellulär vätska, refererar till den vätskan som finns inne i celler. Det utgör ungefär två-tredjedelar av kroppens totala vattenvolym och är beläget inuti alla cellers membran. Denna vätska innehåller olika sorts joner, kolhydrater, proteiner, lipider och nukleinsyror som alla tillsammans underlättar cellens funktioner, såsom ämnesomsättning, celldelning och homeostas. Det är viktigt att hålla intracellulärt vatten i balans för att upprätthålla en god cellhälsa och homeostas i kroppen som helhet.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

Francisella tularensis är en gramnegativ, aerob bakterie som orsakar sjukdomen tularemi hos djur och människor. Den är specialiserad till att infektera makrofager och kan överleva och replikera inne i dessa celler under lång tid. F. tularensis är mycket virulent och endast ett fåtal bakterier behövs för att orsaka sjukdom hos en värd. Den finns naturligt förekommande i vilt djur, särskilt gnagare, och kan spridas till människor genom bett eller stick av infekterade djur, inandning av små partiklar med bakterier från jord eller vatten som är kontaminerade med djurslänta bakterier, eller via föda och vatten som innehåller bakterier. F. tularensis klassificeras som en kategori A bioterrorism agent av Centers for Disease Control and Prevention (CDC) på grund av dess höga patogenicitet och lätthet att sprida sig via luften.

Katepsiner är en grupp av proteasar, eller enzymer som bryter ner protein. De är huvudsakligen belägna i lysosomer och aktiveras vid lägre pH-värden, vilket gör dem speciellt anpassade för att bryta ner protein inne i cellen.

Katepsiner delas in i flera olika typer, beroende på deras struktur och funktion. Några exempel är katepsin B, K och L, som alla har en viktig roll i proteombrytningen och cellens homeostas. Dessa enzymer kan även vara involverade i patologiska processer såsom cancerspridning och inflammation.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

Luminiscens är ett fenomen där ett material utsätts för en exciterande händelse, till exempel elektromagnetisk strålning eller kemisk reaktion, vilket resulterar i att elektroner i materialet exciteras till ett högre energitillstånd. När dessa exciterade elektroner sedan relaxerar tillbaka till sitt grundtillstånd avges det ljus, och detta kallas just luminiscens.

Mätning av luminiscens är en teknik som används för att mäta denna ljusemission. Det kan ske på olika sätt beroende på vilket slags luminiscens som ska mätas och under vilka betingelser. I allmänhet innebär det dock att man exponerar ett luminiscensaktivt material för en exciterande strålning under en viss tidsperiod, varefter man mäter den intensitet av ljus som avges.

Den exciterande strålningen kan vara ultraviolett (UV) eller visuell (blått/violett) ljus, beroende på vilket slags luminiscens man vill studera. Exempel på olika typer av luminiscens som kan mätas innefattar fluorescens och fosforescens.

Fluorescens är en form av luminiscens där materialet snabbt (inom nanosekunder) relaxerar tillbaka till sitt grundtillstånd efter att ha exciterats, medan fosforescens är en form av luminiscens där relaxationen sker mycket långsammare (sekunder, minuter eller till och med timmar).

Mätning av luminiscens används inom många olika områden, till exempel inom kemi för att studera kemiska reaktioner, inom fysik för att undersöka materialegenskaper och inom biologi för att studera cellulära processer.

Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.

I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.

Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.

SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.

Fosfatidylseriner är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembranet hos levande väsen, inklusive människor. Det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent av cellytan, speciellt i hjärnan där det spelar en roll i signalering och kommunikation mellan neuroner. Fosfatidylseriner deltar också i regleringen av cellcykeln, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponsen.

Chemiskt sett består fosfatidylseriner av en glycerolbacke med två fettsyror bundna till kolatomerna C1 och C2 och en fosfatgrupp och serinaminosyra bundna till kolatom C3. Den negativt laddade fosfat- och seringruppen är riktad in mot cellens cytosol, medan de två fettsyrorna utgör den hydrofoba ytan som är vänd utåt i vätskefasen.

Fosfatidylseriner kan också användas som ett markör för celldöd och stress, eftersom det under vissa omständigheter kan bli exponerat på cellens yta under apoptos eller när cellmembranet är skadat. Detta upptäcks fenomen har potentialen att användas som en markör för att identifiera och undersöka sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

PPAR gamma, eller peroxisome proliferator-activated receptor gamma, er ein transskripsjonsfaktor som tilhör superfamilien for steroidreseptorer. Det er involvert i reguleringen av adipocyt differentiering, glukosmetabolisme og lipidmetabolisme. PPAR gamma aktiveres av lipidlignende endogene ligander som prostaglandiner og frie fettsyrer, og spiller en viktig rolle i å hindre inflammasjon og oksidativ stress. På grunn av sin rolle i reguleringen av glukos- og lipidmetabolisme er PPAR gamma et interessant mål for behandling av type 2 diabetes og metabolsk sykdom.

'Lungfibros' är en benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av förtjockning och skleros (hårdnad) av lungornas vävnad. Detta leder till att lungorna inte kan expandera normalt under andningen, vilket i sin tur gör det svårare för syre att diffundera in i blodomloppet.

Den vanligaste typen av lungfibros kallas idiopatisk lungifibros (ILA), som innebär att orsaken till fibrosen är okänd. Andra typer av lungfibros kan bero på exponering för skadliga ämnen, såsom asbest eller silikos, eller vara en komplikation till andra sjukdomar, som exempelvis systemisk sclerosis (sklerodermi).

Symptomen på lungfibros kan inkludera andnöd, hosta och trötthet. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av lungsymtom, röntgenbilder och lungfunktionsprov, samt i vissa fall genom biopsi. Behandlingen av lungfibros kan omfatta medicinsk behandling, rehabilitering och syrgastillförsel vid svår andnöd.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.

Sårläkning kan delas in i tre faser:

1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.

2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.

3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.

4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.

Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.

Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:

1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.

2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.

3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.

4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.

5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.

6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.

Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.

Tuberkulosvaccinet, också känt som BCG-vaccinet (Bacillus Calmette-Guérin), är ett levande attenuerat vaccin som används för att förebygga tuberkulos (TBC). Det utvecklades av Albert Calmette och Camille Guérin på 1920-talet och har sedan dess använts i olika delar av världen.

BCG-vaccinet innehåller en svagt virulent form av Mycobacterium bovis, som är närbesläktat med den bakterie som orsakar mänsklig tuberkulos (Mycobacterium tuberculosis). Genom att exponera individens immunsystem för detta svagt infektiösa ämne stimuleras produktionen av cellmedierad immunitet, vilket ger skydd mot allvarliga former av TBC.

Det är värt att notera att BCG-vaccinet inte erbjuder fullständig immunitet mot tuberkulos och inte används systematiskt i alla länder. I vissa regioner där tuberkulosen är mer utbredd, som till exempel i många länder i Asien och Sydamerika, ges BCG-vaccinet vanligtvis till nyfödda barn för att skydda dem mot allvarliga former av TBC under barndomen. I andra delar av världen, inklusive Sverige, använder man sig inte av rutinimellan BCG-vaccination på grund av den lägre prevalensen av tuberkulos och de begränsade skyddseffekterna hos vaccinet.

Icke desto mindre kan BCG-vaccinet vara användbart i specifika situationer, till exempel för personer som arbetar inom vissa sjukvårdsområden eller för resenärer som planerar att besöka områden med hög förekomst av tuberkulos. Det är alltid viktigt att diskutera behovet och möjligheterna med en läkare innan man bestämmer sig för att vaccinera sig mot tuberkulos.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

Inflammasomes are large cytosolic protein complexes that play a crucial role in the innate immune system's response to infection and cellular stress. They are formed in response to various stimuli, such as pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) or damage-associated molecular patterns (DAMPs). The activation of inflammasomes leads to the cleavage and activation of caspase-1, which subsequently mediates the processing and secretion of proinflammatory cytokines, such as interleukin-1β (IL-1β) and IL-18. Inflammasome activation also triggers a form of cell death known as pyroptosis, which helps to limit the spread of infection. Dysregulation of inflammasomes has been implicated in several inflammatory diseases, including cryopyrin-associated periodic syndromes (CAPS), gout, and certain types of autoinflammatory and autoimmune disorders.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

En främmandekroppsreaktion (FKR) är ett immunologiskt svar som utlöses när ett främmande ämne, till exempel en bakterie eller ett protein från ett annat väsen, introduceras i kroppen. Denna reaktion orsakas av att kroppens immunsystem identifierar det främmande ämnet som en hot och svarar med att producera antikroppar och aktivera andra immunceller för att bekämpa och eliminera det. Främmandekroppsreaktioner kan vara antingen akuta eller kroniska, beroende på om de är tillfälliga eller fortsätter över en längre tidsperiod. I vissa fall kan FKR leda till allvarliga komplikationer och sjukdomar, som exempelvis autoimmuna sjukdomar.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

I medicinsk kontext, betyder "järn" ett essentiellt spårmineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner. Järn är en viktig komponent i hemoglobin, det protein i röda blodkroppar som transporterar syre från lungorna till celler i kroppen. Det är också en del av myoglobin, ett protein som lagras syre i musklerna.

Järn finns i två former i kroppen: den hemiska järnformen, som används för att transportera syre, och den icke-hemiska järnformen, som deltar i en rad biokemiska processer, inklusive andningsprocessen och immunförsvaret.

Järnbrist är en vanlig näringsbrist som kan orsaka anemi, trötthet, svaghet och andningssvårigheter. Överdriven järnutgång kan också vara skadligt för hälsan och leda till skador på lever, hjärta och endokrina systemet.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

Pyran-kopolymer är ett syntetiskt polymermaterial som innehåller pyranringar i sin struktur. Det är vanligtvis använt som ett biomedicinskt material på grund av sina exceptionellt goda biofilm-hämmande och bakteriedödande egenskaper. Pyran-kopolymer har visat sig vara effektivt mot en rad olika bakteriestammar, inklusive antibiotikaresistenta stammar, och kan användas för att förebygga infektioner i samband med medicinska implantat och andra biomedicinska tillämpningar.

NADPH-oxidas är ett enzym som ingår i den membranbundna enzymsystemet NADPH-oxidaskomplexet och har en viktig roll i vår immunförsvar. Det katalyserar reduktionen av syre till superoxidradikaler (O2*-) genom oxidation av NADPH till NADP+. Superoxidradikalerna är reaktiva syreföreningar som hjälper till att eliminera patogener, men de kan också skada kroppens egna celler om de inte kontrolleras korrekt. Mutationer i gener för NADPH-oxidas kan leda till sjukdomar såsom kronisk granulomatös lunginflammation och den ärftliga neurodegenerativa sjukdomen fagocytoslösa neuropati.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Medicinskt sett kallas Marmorbensjuka (i engelska Marble bone disease) för en sällsynt medfödd skelettstörning som kännetecknas av ovanligt höga nivåer av fosfat i urinen och låga nivåer av calcium i blodet. Denna tillstånd orsakas av ett genetiskt fel på X-kromosomen, vilket resulterar i en defekt i enzymet PHEX (Phosphate Regulating Endopeptidase Homolog, X-linked).

Denna sjukdom påverkar främst skelettet och kan leda till benväxling, smal benstruktur, låg tillväxt, muskelsvaghet, tandproblem och ofta en karakteristisk böjning av underarmarna (nedsatt vinkel mellan armbågen och underarmen). Marmorbensjuka kan vara allvarlig och påverka livslängden om den inte behandlas korrekt. Behandlingen innefattar vanligtvis en kostrik diet med lågt innehåll av fosfat, fosfatbinder och tillförsel av aktivt vitamin D för att reglera fosfat- och calciumnivåerna i kroppen.

Lungsurfactantassocierat protein A (SP-A) är ett protein som finns i surfactanten i lungorna. Surfactanten är ett ytskikt av lipider och proteiner som täcker alveolernas insida och minskar ytanspänningarna under andningen, förhindrar kollaps av de små luftsäckarna (alveolerna) och skyddar mot infektion. SP-A är ett av surfactantens huvudproteiner och har en viktig roll i lungors immunförsvar genom att binda till främmande partiklar och mikroorganismer och underlätta deras fagocytos (upptagning och bortförsel) av andra celler i immunförsvaret. SP-A är också involverat i regleringen av surfactants syntes, sekretion och uppsamling.

'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

Dexametason är ett starkt syntetiskt kortikosteroid, som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammatoriska sjukdomar, autoimmuna störningar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och påverkar därmed kroppens inflammatoriska svar.

Dexametason har en stark verkan och används ofta i lägre doser än andra kortikosteroider, eftersom det behövs mindre för att uppnå den önskade effekten. Det kan ges oralt, intravenöst eller som topisk behandling beroende på tillståndet och patientens individuella behov.

Liksom med andra kortikosteroider kan långvarig användning av dexametason leda till biverkningar, såsom ökad risk för infektioner, ökad svaghet i musklerna och benen, försämrad ämnesomsättning, höjd blodtryck och förhöjda blodsockernivåer. Därför bör användningen av dexametason övervakas noga och avbrytas så snart som möjligt för att undvika långvariga komplikationer.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Exsudat och transsudat är två typer av vätskor som kan accumulera i kroppens olika kompartment, till exempel i en cavum (en kroppshåla) eller i ett hörn av lungan. De två typerna skiljer sig åt genom sin sammansättning och orsaker.

Exsudat är en vätska som innehåller höga nivåer av protein och celler, ofta viträkkceller (leukocyter). Den bildas till följd av inflammation eller skada på kapillärväggarna. Exempel på orsaker till exsudat kan vara lunginflammation, lungemboli eller cancer.

Glukuronidation är ett vanligt förekommande enzymatisk metaboliseringssteg inom levern där ett glukuronsyra molekyl kopplas till en substratmolekyl, ofta en läkemedelssubstans. Detta sker med hjälp av enzymer som kallas UDP-glukuronosyltransferaser (UGT). Glukuronidaseringen ökar vattn solubiliteten hos substratet, vilket underlättar utsöndringen via urinen och/eller gallan. Detta är en del av kroppens naturliga process för att neutralisera och eliminera främmande ämnen som till exempel läkemedel eller skadliga substanser.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

"Virulensfaktorer" er biokemiske stoffer eller mekanismer som bakterier, svamp eller andre mikroorganismer bruker for å skade værtscellen eller værtens fysiologi, og på den måten fremme sykdomsprosessen. Disse faktorene kan være egne proteiner, toksiner, enzymer eller andre molekyler som ødelegger værttissuer, evner å klare værtsforsvarsmekanismer eller å forstyrre værtsfunksjoner. Virulensfaktorer kan hjelpe mikroorganismene til å spreide seg i kroppen og overleve i værtmiljøet.

Hem oxygenase-1 (HO-1), også kjent som heat shock protein 32 (HSP32), er ein enzym som spiller en viktig rolle i beskyttelse av kroppen mot oxidativ stress og inflammasjon. Det er involvert i degraderingen av hemgruppa, som er en del av hemoglobin og andre jernholdige proteiner, til biliverdin, jern og karbonmonoksyd (CO).

Biliverdin kan oms omes til bilirubin av en annen enzym, og både biliverdin og bilirubin har antioxidative egenskaper. Jernet blir overført til transferrin, som er ein transportprotein som transporterer jern i kroppen. Karbonmonoksyd har vært vist å ha en række biologiske effekter, inkludert vasodilatorisk, antiinflammatorisk og neuroprotektiv effekt.

HO-1 er inducerbar av forskjellige stimuli som hypoxi, iskjemi, inflammasjon, oxidativ stress og tungmetallforgiftning. Det betyr at HO-1 kan produseres i større mengder i svar på skadelige faktorer for å beskytte kroppen mot skade. Dette gjør at HO-1 ofte blir referert til som ein cytoprotektiv enzym.

Katjonttransportproteiner, även kallade cationtransportproteiner, är proteiner som hjälper till att transportera katjoner (positivt laddade joner) genom celldelar eller cellmembran. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla jonbalansen i celler och organeller, och de spelar också en viktig roll i signaltransduktion och homeostas.

Exempel på katjonttransportproteiner inkluderar natrium-kalciumutbytare (NCX), som hjälper till att pumpa ut exciterade calciumjoner från cellen efter en aktionspotential, och sodium-kloridsymporter (NCC), som hjälper till att reglera saltbalansen i kroppen.

Felaktigheter i katjonttransportproteiner kan leda till olika sjukdomar, såsom neurologiska störningar, muskelsjukdomar och hjärtsjukdomar.

Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.

I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.

Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.

'Candida albicans' er en art av svamp som tilhører slæktet Candida. Den er en del av den normale bakteriefloraen i mennesket, og kan forekomme i munnens slemhinde, tarmen og skinken. I en balanse med andre mikroorganismer forårsaker den vanligvis ingen problemer.

Men under bestemte omstendigheter, som f.eks. nedsatt immunforsvar, overvægt av svampen eller skader på slemhinder, kan Candida albicans føre til infeksjoner i kroppen. Disse infeksjoner kan forekomme på huden, slemhinjer og i organer som lungene, leveren og urinveisene.

Infeksjoner orsaket av Candida albicans kalles ofte candidoinfeksjoner eller candidaes. De mest vanlige typerne er svamp i munden (orals thrush) og skedeinfeksjon hos kvinner (skedesvamp). Andre typer inkluderer invasive candidoinfeksjon, som kan være livstruende for dem med nedsatt immunforsvar, som f.eks. HIV-smittede eller personer som har undergå organtransplantasjon.

Symptomer på en candidoinfeksjon kan inkludere hvid belagt slemhinde i munden, rødhet og iritation på huden eller slemhinner, smerte under urinering eller seksuell aktivitet, og ubehag ved defekation. Behandling av candidoinfeksjoner innebærer vanligvis bruk av antimykotiske medisiner som er designert for å bekjempe svamp.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

'Brucella abortus' är en bakterie som orsakar sjukdomen brucellos hos djur, särskilt nötkreatur. Den kan också orsaka sjukdom hos människor som utsätts för bakterien, ofta genom kontakt med infekterade djurs fluider eller födoämnen gjorda av infekterat kött eller mjölk. Sjukdomen hos människor kallas ofta Malteserfeber eller abortfeber och kan ge upphov till symtom som feber, trötthet, muskelvärk, svullnadar och ledsmärtor. I allvarliga fall kan den även orsaka komplikationer såsom hjärtsjukdomar, leversvikt och neurologiska symtom.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18-komplexet är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c binder till flera ligander, inklusive ICAM-1, -2 och -3, vilket gör att dendritcellerna kan kommunicera med andra celler i immunförsvaret. CD11c används också som en markör för att identifiera dendritceller i forskning och kliniska sammanhang.

Mastcellssarkom är en sällsynt och aggressiv cancerform som utgår från mastceller, en typ av vita blodkroppar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammatoriska processer. Sjukdomen karaktäriseras av oregelbundet växande tumörer som kan uppstå var som helst i kroppen, men vanligtvis ses de i huden eller under huden.

Mastcellssarkom har tre olika stadier (lokalt, regionalt och avancerat) och fyra histopatologiska grader (blandad, höggradig, intermediär och låggradig), beroende på utsträckningen och aggressiviteten hos tumören. Symptomen kan variera beroende på var tumören finns, men de vanligaste symptomen inkluderar rodnad, svullnad, smärta eller känslighet i området där tumören är belägen. Andra symtom kan innefatta feber, viktminskning och trötthet.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en biopsi av den berörda vävnaden, följt av mikroskopisk och immunhistokemisk analys för att fastställa typen och graden av mastcellssarkomen. Behandlingen kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på stadiet och graden av sjukdomen. Prognosen för mastcellssarkom är generellt sämre än för andra sorters sarcomer, men den kan variera stort beroende på flera faktorer som typ, grad och utsträckning av tumören samt patientens allmänt tillstånd.

Lungsjukdomar, även kända som respiratoriska sjukdomar, är en samling medicinska tillstånd som drabbar lungorna och deras förmåga att fungera korrekt. Detta inkluderar, men är inte begränsat till:

1. Astma: En kronisk luftvägsinflammation som orsakar hosta, andnöd och syrgasmangel.
2. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL): En grupp av sjukdomar som inkluderar kronisk bronkit och emfysem, vilket orsakar andningssvårigheter.
3. Lungcancer: Onkologiska tillstånd där cancerceller växer i lungorna.
4. Pneumoni: En infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus eller svampar.
5. Tuberkulos (TBC): En smittsam lungsjukdom orsakad av mykobakteriesläktet.
6. Fibros: En grupp sjukdomar där lungvävnaden blir skador och förtjockas, vilket orsakar andningssvårigheter.
7. Cystisk fibros: En ärftlig sjukdom som orsakar kraftig sekretproduktion i luftvägarna och kan leda till lunginflammation.
8. Lungemboli: En blodpropp i lungorna som ofta orsakas av blodproppar från benen eller höger hjärtkammare.
9. Sömnapné: Andningssvårigheter under sömn, vanligtvis orsakade av förträngning eller avslappnande av luftvägarna.
10. Asbestos: En lungsjukdom som orsakas av exponering för asbest, vilket kan leda till skador på lungvävnaden och cancer.

'Jätteceller' (på engelsk kendt som 'Giant cells') er en type celler, der dannes ved visse typer af infektioner eller inflammatoriske tilstande i kroppen. De dannes oftest, når flere monocyter eller makrofager (hvide blodceller) fusionerer sammen. Jättecellerne er større end de enkelte monocyter/makrofager og kan indeholde op til 50 celler.

Der findes forskellige slags jätteceller, herunder:

1. Langhans jätteceller: Disse ses hyppigt i tuberkulose og andre granulomateøse sygdomme. De har en karakteristisk opbygning med en kileformet kerne og flere cytoplasmatiske inclusioner.
2. Tote jätteceller: Disse dannes ved nedsat iltforbrug i cellerne, hvilket fører til at de dør og derefter fusionerer med andre makrofager for at danne en jättecelle.
3. Osteoklastiske jätteceller: Disse findes i knoglevæv og er involveret i benremodellering og nedbrydning af knoglematrix.

Jättecellerne spiller en vigtig rolle i kroppens forsvar mod infektioner, men de kan også være associeret med visse sygdomme, herunder autoimmune sygdomme og kræft.

Arginin, eller 2-Amino-5-guanidinopentansyra, är en konditionellt essentiell aminosyra, vilket betyder att den kan syntetiseras i kroppen men under vissa förhållanden kan behövas tillföras via kosten. Arginin är en av de 20 standardaminosyrorna som är byggstenarna i proteiner.

Arginin har flera funktioner i kroppen, bland annat är det en prekursor till syntesen av polyaminerna, såsom ornitin och citrullin, samt till syntesen av kväveoxid (NO), ett signalsubstans som spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och immunförsvaret. Arginin har också visat sig ha potential som behandlingsvätska för diverse sjukdomszustånd, såsom hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, skador efter stroke, och kronisk njursvikt.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

'Extracellular signal-regulated mitogen-activated protein kinases' (Extracellulära signalsyringsreglerade Mitogen-aktiverade proteinkinaser) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar. Dessa enzymer är involverade i överföringen och amplifieringen av signalsubstanser från cellens yta till dess kärna, där de påverkar genuttryck och cellytors funktioner.

MAP-kinaserna aktiveras av olika extracellulära signalsubstanser som exempelvis tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer. När en signalsubstans binder till sin receptor på cellens yta initieras en kaskad av fosforyleringsreaktioner där MAP-kinaserna aktiveras genom att få tillförts fosfatgrupper. Aktiverade MAP-kinaser kan sedan fosforylera och på så sätt aktivera andra proteiner, vilket leder till en kedja av reaktioner som slutligen resulterar i den önskade cellresponsen.

MAP-kinaserna delas vanligtvis in i tre undergrupper: extracellulära signalreglerade kinaser (ERK), c-Jun N-terminala kinaser (JNK) och p38 mitogen-aktiverade protein kinaser (p38 MAPK). Varje undergrupp är involverad i olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

Reaktiva kväveradikaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler som innehåller kväveatomer. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom cellandning och syrereduktion, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom inflammation, ischemisk skada och cancer.

Exempel på reaktiva kväveradikaler inkluderar:

1. Peroxynitrit (ONOO-): bildas genom sönderfall av superoxid (O2-) och nitrosylperoxid (NO).
2. Hydroxylamin (NHO-): en mycket reaktiv radikal som kan orsaka skada på cellmembraner, proteiner och DNA.
3. Nitrosoperoxid (ONOOH): en instabil molekyl som snabbt sönderfaller till andra reaktiva kväve- och syrebaserade radikaler.
4. Peroxynitritylradikaler (ONOO•): bildas genom sönderfall av peroxynitrit och kan orsaka oxidativ skada på cellstrukturer.

Reaktiva kvävebaserade radikaler kan orsaka skada på cellmembran, proteiner, DNA och lipider, vilket kan leda till celldöd eller mutationer som kan bidra till sjukdomsutveckling. För att förhindra skador skyddar kroppen sig med en rad mekanismer, inklusive antioxidanter och enzymer som neutraliserar dessa radikaler.

Muramidaser är ett enzym som bryter ned muramylesterna i peptidoglykan, ett viktigt beståndsdel i cellväggen hos gram-positiva bakterier. Muramylester är en esterbindning mellan muraminsyra och en peptid som finns i peptidoglykan. Genom att bryta ned denna bindning kan muramidaser underlätta upplösning av cellväggen och död av bakterier. Dessa enzymer används därför inom medicinen för att bekämpa infektioner orsakade av bakterier, till exempel i form av behandlingar med lysozym. Muramidaser har också visat sig ha potential som diagnostiska verktyg för att upptäcka bakteriell infektion.

Mikrosfärer, även kända som mikrovesikeler eller exosomer, är små vesiklar med en diameter på 50-1000 nanometer som frisätts från celler. De innehåller biologiskt aktiva substanser såsom proteiner, lipider och nukleinsyror och kan transportera dessa ämnen mellan celler. Mikrosfärer har visat sig spela en viktig roll i intercellulär kommunikation och kan vara involverade i olika fysiologiska processer såsom immunresponser, läkande av sår och cancerutveckling.

I-kappa B (IκB) proteiner är en typ av proteiner som fungerar som inhibitorer av transkriptionsfaktorn NF-kB (nukleär faktor kappa B). IkB-proteinerna binder till och håller NF-kB i ett inaktiverat tillstånd i cytoplasman under normala förhållanden.

När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis inflammatoriska signalsubstanser eller stress, aktiveras enzymet IkB-kinas (IKK), som fosforylerar IkB-proteinerna. Fosforyleringen leder till att IkB-proteinerna degraderas och NF-kB frigörs från komplexet. NF-kB kan sedan transporteras in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av gener som är involverade i immunresponsen, inflammationen och celldelningen.

I korthet, I-kappa B-proteiner är viktiga regulatorer av NF-kB-aktiviteten och spelar därför en central roll i cellers svar på olika signalsubstanser och stressorer.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

'Histoplasma' är ett släkte av svampar som orsakar en sjukdom hos människor och djur som kallas histoplasmus. Den vanligaste art som infekterar människor är Histoplasma capsulatum. Svampen förekommer naturligt i jord och guano (fågelspillning) över hela världen, men är särskilt vanligt i östra och centrala USA, Latinamerika, Afrika, Asien och Australien.

När en individ andas in sporer av Histoplasma capsulatum kan de orsaka infektion i lungorna. De flesta infektionerna är milda och symptomlösa, men vissa personer kan utveckla allvarligare sjukdomar som kan påverka andningssystemet, huden, benmärgen och andra organ. Symptomen på histoplasmus kan variera från lindriga till allvarliga och inkluderar hosta, feber, trötthet, viktförlust, muskel- och ledvärk, aptitlöshet och hudutslag.

Diagnos av histoplasmus ställs vanligtvis genom att undersöka andningsvätskan eller blodet för närvaro av Histoplasma antigen eller antikroppar. Behandlingen består ofta av antimykotiska mediciner som kan hjälpa att eliminera svampinfektionen.

'Mannos' är ett kolhydrat som består av en enkel sockermolekyl, även känd som en monosackarid. Mannos är en hexos, vilket betyder att den innehåller sex kolatomer. Det är en viktig beståndsdel i många komplexa kolhydrater, såsom glykoproteiner och glykolipider, som finns hos både djur och växter.

I människokroppen produceras mannos av levern och transporteras via blodet till olika celler i kroppen. Det är en viktig komponent i N-glykosylering, ett posttranslationellt modifieringsprocess där sockermolekyler fogas till proteinmolekyler. Denna process är av stor betydelse för proteinkvalitetskontroll och proteinfunktioner, inklusive cellsignalering, cellytiska processer och immunförsvar.

Mannos kan också användas som en funktionell ingrediens i närings- och hälsoprodukter, där det har visat sig ha potentiala hälsoeffekter, såsom att stödja immunsystemet och minska inflammation.

CXCL1, även känd som Growth-regulated oncogene-alpha (GRO-α), är en typ av kemokin, vilket är ett slags signalsubstanser som produceras av kroppens celler. CXCL1 tillhör den gruppen cytokiner som kallas för CXC-kemokiner och har som funktion att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, såsom neutrofila granulocyter, till områden där det finns skada eller infektion i kroppen. Dessa celler hjälper sedan till att eliminera främmande ämnen och underlätta läkningen av skadan. CXCL1 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och immunceller, och dess syntes kan stimuleras av olika faktorer såsom bakterieinfektion, inflammation och cancer.

Lysosome-associated membrane proteins (LAMPs) are a group of glycoproteins that are heavily glycosylated and localized to the lysosomal membrane. They play important roles in maintaining the integrity and stability of the lysosomal membrane, as well as participating in various cellular processes such as autophagy, lysosome biogenesis, and intracellular signaling.

LAMPs are characterized by their high molecular weight and resistance to proteolytic degradation due to their extensive glycosylation. The two major LAMPs, LAMP-1 and LAMP-2, share a similar structure with a large luminal domain, a transmembrane region, and a short cytoplasmic tail.

The luminal domain of LAMPs contains several conserved motifs that are involved in protein-protein interactions and membrane fusion events. The cytoplasmic tail of LAMPs interacts with various proteins involved in intracellular trafficking, autophagy, and signal transduction.

Mutations in the genes encoding LAMPs have been associated with several human diseases, including Danon disease and certain forms of neuronal ceroid lipofuscinosis (NCL), highlighting their importance in maintaining cellular homeostasis.

Peroxidaser är ett enzym som katalyserar reaktioner där väteperoxid (H2O2) bryts ner. Detta sker genom överföringen av elektroner från ett reducerande ämne till väteperoxid, vilket resulterar i vatten och ett oxiderat ämne. Peroxidaser finns naturligt i många levande organismer, inklusive människor, och har en rad funktioner, såsom att hjälpa till att bekämpa infektioner och förstöra skadliga toxiner. I medicinsk kontext kan peroxidaser användas som markörer för olika sjukdomar och tillstånd, samt i vissa terapeutiska strategier.

Dextraner är en typ av polysackarider, som består av en lång kedja av sockermolekyler som är sammanlänkade med varandra. De kan ha olika molekylmassor och sönderdelas av vissa enzymer i kroppen. Dextraner används inom medicinen, bland annat för att minska blodets viskositet och för att behandla svullnad efter skador eller operationer. De kan också användas som kontrastmedel under bilddiagnostiska undersökningar. Dextraner är normalt ofarliga, men i sällsynta fall kan de orsaka allergiska reaktioner eller andra biverkningar.

Aminosyraoxidoreduktaser er en type enzym som spesifikt hjelper med å oksidere (borttage elektroner fra) og redukere (legg til elektroner til) aminosyrer, som er building blocks i proteiner. Disse enzymer inkluderer både L-aminosyraoxidaser og D-aminosyraoxidaser, og de spiller en viktig rolle i stoffskiftet ved å hjelpe med å regulere koncentrasjonen av forskjellige aminosyrer i kroppen.

L-aminosyraoxidaser er særlig viktige for å borttage overflødig L-form av aminosyrer og for å produksere peroxider som er nødvendige for andre biokjemiske reaksjoner. D-aminosyraoxidaser har blitt studert mindre, men de antas også å spille en viktig rolle i stoffskiftet og i borttak av bakterielle infeksjoner.

Aminosyraoxidoreduktasene er aktive i mange levende organismer, inkludert mennesker, dyr, planter og mikroorganismer. Disse enzymer kan være involvert i en rekke forskjellige biologiske prosesser, som f.eks. neurotransmitter-syntese, aminosyre-degradering, kreftutvikling og bakteriedefens.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.

Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Ketokolesteroler, även kända som betaklipoproteiner (β-ketoproteiner), är en typ av lipoproteiner som främst transporterar kolesterol i kroppen. De är mycket täta och har hög densitet, därav namnet högdensitetslipoproteiner (HDL). Ketokolesteroler består av en central kärna av lipider, främst triglycerider och kolesterolestrar, omgiven av en skal av fosfolipider och protein. Proteinet i HDL-kärnan kallas apolipoprotein A-1 (apoA-1) och är viktigt för att aktivera levernzymet lecithincholesterolacyltransferas (LCAT), som omvandlar fria kolesterolmolekyler till kolesterolester i HDL.

HDL transporterar kolesterol från perifera celler, såsom muskler och leverceller, tillbaka till levern för utsöndring eller återanvändning. Denna process kallas omvänt kolesterolledning och anses vara en skyddande faktor mot ateroskleros. Förhöjda nivåer av HDL-kolesterol är därför förknippade med ett lägre risk för hjärt-kärlsjukdomar, medan låga nivåer kan öka risken.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

'Lipid A' är ett centralt beståndsdel i lipopolysackarider (LPS), som är en viktig komponent i yttre membranet hos Gram-negativa bakterier. Lipid A utgör den hydrofoba basen till LPS och är ansvarigt för dess endotoxiska egenskaper. Det består av en disackaridstruktur som är kovalent bundet till ett antal fettsyror, vilket gör det till en amfifil betaktad molekyl. Lipid A interagerar med toll-like receptor 4 (TLR4) på immunceller och utlöser därmed en inflammatorisk respons hos värden.

'Fetter' är inget etablerat medicinskt begrepp eller diagnos. Det kan möjligen syfta på vissa medicinska tillstånd som involverar ökat fett, såsom fetma (obesitas) eller olika former av läckage (lipodystrofi), men det finns inget officiellt accepterat sätt att använda termen inom medicinen.

'Mikroorganismer' refererer til små, levende enheder som bakterier, svamp, virus og protozoer. Disse organismer er så små at de ikke kan ses med blotte øyne og krever et mikroskop for å observeres.

'Antal' refererer til hvor mange av noe det er. I denne sammenhengen kan 'antall mikroorganismer' henvise til hvor mange bakterier, svamp, virus eller protozoer som finnes i en given prosess, sted eller prøve. Antallet kan være uttrykt som en absolut tallverdi, f.eks. 1000 bakterier, eller som en koncentrasjon, f.eks. 1 million bakterier per milliliter (1 x 10^6 CFU/mL).

Det er viktig å undersøke antall mikroorganismer i mange situasjoner, for eksempel i forbindelse med sterilisering av medisinsk utstyr og for å kontrollere bakterie- eller svampbelastning i levnedsmidler.

Osteopontin (OPN) är ett protein som uttrycks i många olika typer av vävnader, inklusive ben, tandkött, njurar och hjärta. Det är involverat i en rad biologiska processer såsom celladhesion, migration, proliferation och differentiering. I benvävnaden har OPN visat sig spela en viktig roll i regleringen av benomsättning och mineralisering.

OPNs struktur innehåller ett arginin-glycin-aspartat (RGD)-tripeptidsekvens, som är en bindningsplats för integriner, vilket gör att proteinet kan interagera med cellmembranet och utöva sin funktion. OPN har också visat sig vara involverat i inflammatoriska processer och cancer, där det kan verka som ett tumörpromotoriskt protein genom att främja cellproliferation, överlevnad och invasivitet hos cancerceller.

I medicinsk kontext kan mätningar av OPN-nivåer i blod eller andra kroppsfluider användas som biomarkörer för olika sjukdomstillstånd, såsom ben- och tandrelaterade sjukdomar, njurssjukdomar, hjärtsjukdomar och cancer.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

Indometacin är ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt medel (NSAID) som används för att behandla smärta, inflammation och feber. Det fungerar genom att hämma en specifik typ av enzymer (cyklooxygenas-2, COX-2) som är involverade i produktionen av prostaglandiner, ämnen som orsakar smärta och inflammation.

Indometacin används vanligen för att behandla smärtor och inflammation relaterade till artros, reumatoid artrit, gikt och andra muskuloskelettala sjukdomar. Det kan också användas för att behandla migrän och andra typer av huvudvärk.

Liksom med andra NSAID-preparat kan indometacin orsaka biverkningar som mag-tarmrubbningar, ökad risken för blodproppar och hjärtinfarkt, höjd blodtryck och nedsatt njurfunktion. Dessa biverkningar tenderar att vara mer vanliga vid långvarig användning eller höga doser av läkemedlet.

Karragenan är ett kolhydrathaltigt substance som utvinns från rödalger (Rhodophyta) och används inom livsmedelsindustrin som stabilisator, emulgeringsmedel och gelbildare. Det är en komplex sockerart, en sulfaterad polysackarid, som består av alternerande enheter av galaktos och 3,6-anhydrogalaktos. Karragenan har E-nummer 407.

I medicinsk kontext kan karragenan användas som excipient i läkemedel eller som hjälpmedel vid behandling av vissa medicinska tillstånd, såsom diarré och sårbehandling. Det har också visat sig ha potentialen som en möjlig behandlingsform för vissa autoimmuna sjukdomar på grund av dess immunmodulerande egenskaper.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Arachidonic acid is a type of polyunsaturated fatty acid that is found naturally in the body and in certain foods. It plays an essential role in the structure and function of cell membranes, particularly in the brain and immune system.

When the body is injured or infected, arachidonic acid is released from the cell membrane and metabolized into various compounds called eicosanoids, which include prostaglandins, thromboxanes, and leukotrienes. These eicosanoids play important roles in regulating inflammation, blood clotting, and other physiological processes.

However, excessive production of arachidonic acid-derived eicosanoids can contribute to the development of various diseases, including cardiovascular disease, cancer, and autoimmune disorders. Therefore, maintaining a balance of arachidonic acid in the body is important for overall health and wellbeing.

Leukotriene B4 (LTB4) är en lipidmediator som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. Det produceras från arakidonsyra, en fettsyra som finns i cellmembranet, av enzymet 5-lipoxygenas. LTB4 är känt för sin starka kemotaxiska aktivitet och attraherar därför vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, till området där inflammationen pågår. Detta bidrar till att underlätta cellernas rekrytering och aktivering i inflammatoriska processer. LTB4 har också visat sig ha effekter på smärta och feber, och dess onormala reglering kan vara involverad i patologiska tillstånd som astma, reumatoid artrit och cancer.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Poly I:C är ett syntetiskt viralt mimiker, vilket betyder att det efterliknar vissa aspekter av en virusinfektion. Det består av dubbelsträngad RNA (ribonukleinsyra) som bildats genom polymerisation av adenosin och inosinmonofosfat.

I immunologisk terminologi är Poly I:C ett toll-like receptor 3 (TLR3) agonist, vilket betyder att det binder till TLR3-receptorer på vissa immunceller och stimulerar deras aktivitet. Detta leder till en kaskad av händelser som resulterar i att cellerna producerar cytokiner och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Poly I:C används ofta i forskning för att studera virusinfektioner och inflammatoriska reaktioner, eftersom det aktiverar samma signalvägar som många virus gör när de infekterar celler.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

Medicinskt sett kan 'kost, aterosklerosframkallande' definieras som näringsintag som bidrar till utvecklingen av ateroskleros, en kronisk inflammatorisk sjukdom där plack bildas inne i artärerna. Placken består av bland annat fett, kolesterol, calcium och andra ämnen som transporteras runt i blodet.

Följande näringsämnen och livsmedel kan vara aterosklerosframkallande:

1. Lågt godkända fetter (transfetter): Dessa fettsyror är skapade genom en process som kallas hydrogenering av vegetabiliska oljor. De kan härdas och bli fasta, vilket gör dem lämpliga för livsmedelsindustrin eftersom de har en längre hållbarhet än flytande oljor. Transfetter ökar onormalt kolesterolnivåer i blodet och minskar nivån av godkänt kolesterol, vilket kan leda till ateroskleros.

2. Mättat fett: För högt intag av mättat fett kan öka nivåerna av LDL-kolesterol (dåligt kolesterol) i blodet och därmed öka risken för ateroskleros. Mättade fettsyror finns främst i animaliska livsmedel som kött, mjölkprodukter och ägg, men även i vissa växtbaserade livsmedel som kokosnöt och palmolja.

3. Höga nivåer av kolesterol: Kosten kan också innehålla höga nivåer av kolesterol, främst från animaliska livsmedel som kött, skaldjur och ägg. För högt intag av kolesterol kan leda till ökade nivåer av LDL-kolesterol i blodet och därmed öka risken för ateroskleros.

4. Höga nivåer av salt: Forskning visar att höga nivåer av salt kan leda till ökad blodtryck, vilket är en viktig riskfaktor för ateroskleros.

5. För lite fiber: En kost som saknar tillräckligt med fiber kan leda till högre nivåer av LDL-kolesterol i blodet och därmed öka risken för ateroskleros. Fiber finns främst i grönsaker, frukt, baljväxter och helgröna korn.

6. För lite antioxidanter: Antioxidanter som finns i vissa livsmedel kan hjälpa att skydda mot skadan av fria radikaler på blodkärlen, vilket kan leda till ateroskleros. Frukt, grönsaker och nötter är rika källor till antioxidanter.

7. För lite omega-3: Omega-3-fettsyror som finns i fisk kan hjälpa att minska inflammationen i kroppen, vilket kan leda till ateroskleros.

8. För mycket alkohol: Forskning visar att för mycket alkohol kan öka risken för ateroskleros.

9. Rökning: Rökning är en av de största riskfaktorerna för ateroskleros och andra hjärt- och kärlsjukdomar.

10. Övervikt och fetma: Övervikt och fetma kan leda till höjd blodtryck, höga nivåer av LDL-kolesterol och låga nivåer av HDL-kolesterol, vilket alla är riskfaktorer för ateroskleros.

För att minska risken för ateroskleros rekommenderas en kombination av livsstilsförändringar och medicinering om det behövs. Det inkluderar en hälsosam kost med riklig mängd frukt, grönsaker, fisk, helgröna korn och lite eller inga raffinerade kolhydrater. Det rekommenderas också att undvika tobak och att begränsa alkoholkonsumtionen till högst en dryck per dag för kvinnor och två drycker per dag för män. Regelbunden fysisk aktivitet, vila och stresshantering kan också hjälpa att minska risken för ateroskleros. Om det behövs kan medicinering användas för att behandla höjd blodtryck, höga nivåer av LDL-kolesterol och låga nivåer av HDL-kolesterol.

Polysaccharides är en typ av kolhydrat som består av flera (poly) sockermolekyler (sakkarider) som är kopplade samman med varandra. De kan vara raka långa kedjor eller grenade strukturer och kan innehålla tusentals monosackarider. Polysaccharider delas vanligtvis upp i stärkelse, cellulosa och pektin. Stärkelse är en energikälla för levande organismer och består av kedjor av glukosmolekyler. Cellulosa är den huvudsakliga komponenten i växters celullosaceller och används också som råvara inom pappers- och textilindustrin. Pektin är en substans som förekommer naturligt i frukt och grönsaker och används som stabilisator och gelébildare inom livsmedelsindustrin.

'Listeria' är ett släkte av grampositiva, aeroba eller fakultativt anaeroba, kapselbildande stavformiga bakterier som kan orsaka sjukdom hos människor och djur. Den mest välkända arten är Listeria monocytogenes, som kan orsaka listerios, en allvarlig infektionssjukdom som kan drabba gravida kvinnor, nyfödda barn, äldre och personer med nedsatt immunförsvar. Sjukdomen kan ge upphov till feber, illamående, kräkningar, diarré och i värsta fall blodförgiftning eller hjärnhinneinflammation. Listeria förekommer naturligt i vissa livsmedel som exempelvis grönsaker, kött och fisk, men även i vatten och jord. För att undvika infektion rekommenderas god handhygien, att tillaga livsmedel ordentligt och att hålla kylskåpet ren och svalt.

Apolipoprotein A-I (ApoA-I) är ett protein som primärt förekommer i high-density lipoproteiner (HDL) i blodet. Det är den viktigaste proteinkomponenten av HDL och hjälper till att transportera överskottskolsterol från celler till levern för utscheelning. ApoA-I har också antiinflammatoriska, antioxidativa och antiaterogena effekter som kan bidra till att skydda mot ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

'Cryptococcus neoformans' är en typ av svamp som kan orsaka allvarliga infektioner, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar. Den förekommer ofta i naturen och kan påträffas i exempelvis jord, trädens bark och fågelspillning. Svampen bildar spori som kan andas in och orsaka lunginflammation. Från lungorna kan den sedan spridas till andra delar av kroppen, särskilt centralnervsystemet, vilket kan leda till hjärnhinneinflammation (meningit). Infektioner med 'Cryptococcus neoformans' kan vara livshotande om de inte behandlas tillräckligt snabbt och effektivt.

I medicinen kan 'partikelstorlek' referera till storleken på små partiklar, särskilt inom kontexten för läkemedel och andra terapeutiska behandlingar. Partikelstorleken kan ha en betydande effekt på hur ett läkemedel agerar inuti kroppen, inklusive dess absorption, distribution, metabolism och eliminination.

Partikelstorleken mäts vanligtvis i mikrometer (µm) eller nanometer (nm). I vissa fall kan partikelstorleken variera över ett brett intervall, vilket kan resultera i en heterogen population av partiklar.

Exempel på terapeutiska behandlingar där partikelstorlek är viktig inkluderar inhalationssteroider för astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD), nanopartikelbaserade läkemedel och liposomalt encapsulerade läkemedel.

I slutändan kan en korrekt kontrollerad partikelstorlek förbättra effektiviteten och säkerheten hos ett läkemedel, vilket kan leda till bättre kliniska resultat för patienter.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

Arachidonate 15-lipoxygenase (ALOX15) er ein enzym som katalyserer omforminga av fedtsyrer, mer præcis arakidonsyre, til biologisk aktive lipidyklekomponenser. Disse komponenser spiller en viktig rolle i reguleringa av inflammasjon og immunrespons. ALOX15 finnast naturligvis i mange typer av kroppens celler, blant annet i huden, lungene og leveren. Dessutan kan ALOX15 spille en rolle i kreftutvikling og progressjon.

"Colony-forming units (CFU) test" är ett laboratoriemetod för att kvantifiera antalet levande mikroorganismer i en provbildad population. I denna metoden placeras en provvolym på ett medium som tillåter endast specifika arter av bakterier eller svampar att växa och bilda kolonier under optimala förhållanden. Efter en viss inkubationstid räknas antalet distincta kolonier, som är direkt relaterade till antalet levande mikroorganismer i provet. CFU-tester används ofta inom klinisk medicin för att bestämma bakterie- och svampbelastningar på olika ytor eller i olika produkter, såsom livsmedel, vatten, luft, kroppsvätskor och biologiska material. Dessa tester bidrar till att bedöma risker för infektion och att utvärdera effekterna av desinfektions- och sterilisationsprocesser.

Legionärssjukan är en allvarlig, akut lunginflammation orsakad av den bakterien Legionella pneumophila. Symptomen på Legionärssjukan kan vara trötthet, hosta, feber, muskelvärk och andnöd. Andra symtom kan vara matlustlöshet, illamående, kräkningar och diarré. I allvarliga fall kan Legionärssjukan leda till lungödem, nedsatt njurfunktion och i värsta fall död. Bakterien sprids vanligtvis via dricksvatten eller ventilationssystem som inte är underhållna korrekt och där bakterierna kan föröka sig. Legionärssjukan är inte smittsam mellan människor, utan smittan sker genom att man andas in små droppar med bakterien i luften.

Bovine serum albumin (BSA) är ett protein som utvinns från nötkreatursserum. Det används ofta som en proteinkälla och stabilisator i biologiska system, exempelvis inom molekylärbiologi och cellbiologi. BSA har en mycket liknande struktur och funktion som mänsklig serumalbumin (HSA) och används ofta som kontrollprotein i immunologiska tester.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

"Autokrin kommunikation" refererer til en type av cellkommunikasjon der signalmolekyler binder til reseptorer på samme selvcellen de er produsert av. Dette skiller seg fra parakrin komikkasion, der involverer signalering mellom naboceller, og endokrin kommunikasjon, der involverer langdistance signaling via kjemiske mellemstoffer som transporteres gjennom blodet.

Autokratisk kommunikasjon kan regulere en rekke cellulære funksjoner, inkludert celldeling, celldifferentiering, apoptose (programmert celledød) og cellevevsmodulering. Denne typen av kommunikasjon er viktig for å holde balanse i biologiske systemer og for å sørge for at cellene oppfører seg på en koordinert måte. I feilfunger kan autokratisk kommunikasjon føre til uregulering av cellulære prosesser, som kan være involvert i ulike sykdommegrupper, inkludert kraftig vekst i tumorer og autoimune lidelser.

I'm sorry for the confusion, but "Poly I" is not a medical term or abbreviation that has a specific meaning in medicine. It is possible that it could be a typographical error or an abbreviation used in a specific scientific or research context, such as polycytidylic acid (poly I) which is a synthetic double-stranded RNA molecule used in research to study the immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition of "Poly I" in a medical context.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Eikosanoide är en grupp signalsubstanser som är derivat av fettsyror med 20 kolatomer, och de spelar en viktig roll inom immunologi och inflammation. De två huvudgrupperna av eikosanoider är prostaglandiner och leukotriener. Prostaglandinerna är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom smärta, feber, samt blodflödes- och slemhinnsreglering. Leukotrienierna bidrar till inflammationen genom att attrahera vita blodkroppar till inflammationsområdet och orsaka konstriktion av luftvägarna.

Eikosanoider syntetiseras från fettsyror med två dubbelbindningar, såsom arakidonsyra, eikosapentaenoinsyra (EPA) eller dokosahexaenoinsyra (DHA). Den specifika eikosanoiden som bildas beror på vilken typ av enzym som aktiveras för att bryta ned fettsyran. Cyklooxygenas-enzym (COX) är ett exempel på ett sådant enzym, och det finns två huvudtyper: COX-1 och COX-2. Förekomsten av dessa enzymer varierar mellan olika celltyper, och de aktiveras i samband med inflammation eller skada.

Eikosanoider har kort livslängd och verkar lokalt i den cell som de producerats inom. De är involverade i en rad sjukdomar, såsom astma, reumatoid artrit, cancer och kardiovaskulära sjukdomar. Flera läkemedel riktas mot eikosanoidreceptorerna för att behandla dessa tillstånd.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.

Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.

'Brucella suis' är en bakterieart som orsakar sjukdomen brucellos hos grisar och kan även infektera människor. Bakterien överförs vanligtvis till människor genom kontakt med infekterade djur eller konsumtion av oprocessat djurprotein, som rått kött eller opastöriserad mjölk från infekterade djur. Sjukdomen hos människor kan vara allvarlig och ge upphov till symtom som feber, trötthet, svullnad av lymfkörtlar, muskel- och ledsmärtor samt neurologiska symptom. Behandlingen av brucellos hos människor innebär ofta långvarig antibiotisk behandling med kombinationer av olika typer av antibiotika.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

CCR1 (C-C chemokine receptor type 1) är en typ av G protein-kopplad receptor som binder till specifika kemokiner, proteiner som attraherar och aktiverar vita blodceller. CCR1-receptorer finns på ytan av vissa vita blodceller, inklusive neutrofiler, monocyter och dendritceller. När de aktiveras av sina respektive ligander (CC-kemokiner) leds det till celldifferentiering, migration och aktivering av immunresponsen. Dessa receptorer spelar också en roll i inflammationen och har potential som terapeutiska mål för behandling av sjukdomar som relaterade till inflammation och immunitet, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Fosfolipasa A är ett enzym som bryter ned fosfolipider i lipidbilayernas cellyta genom att hydrolysera esterbindningarna i position 1 eller 2 i glycerolbackbonet. Det resulterar i att en fettsyra frigörs och ett lysofosfolipid bildas. Fosfolipasa A kan delas upp i två typer baserat på vilken esterbindning de hydrolyserar:

- Fosfolipasa A1 (PLA1): Hydrolyserar esterbindningen i position 1 och frigör en fettsyra från snabbskiktet (cytoplasmasidans) glycerolbackbone.
- Fosfolipasa A2 (PLA2): Hydrolyserar esterbindningen i position 2 och frigör en fettsyra från långsiktet (extracellulära sidans) glycerolbackbone. PLA2 är den mest studerade typen av fosfolipas A, och det finns flera olika isoformer som har olika funktioner i kroppen.

Fosfolipasa A-enzym har en rad biologiska roller, bland annat vid cellytans signalering, inflammation, immunförsvar och nedbrytning av lipoproteiner. Dessutom är fosfolipas A-aktivitet förhöjd i vissa sjukdomstillstånd, till exempel neurodegenerativa sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och cancer.

Cell fusion är en process där två eller fler celler slår samman och blir en enda cell med gemensam cytoplasma och kärna. Det kan ske naturligt, som i exempelvis bildandet av fosterceller under embryonal utveckling, eller inducerat i ett laboratoriemiljö för att skapa speciella celltyper för forsknings- eller terapeutiska syften. Cellfusion kan också förekomma vid vissa sjukdomar, som cancer, där cancersceller kan fusera med andra celler och på så sätt öka sin malignitet och resistens mot behandlingar.

Leukemia P388 är ett typ av musleukemi (en form av cancer) som främst förekommer hos möss. Det används ofta i forskningssammanhang som modellsystem för att studera leukemi och utveckla nya behandlingsmetoder, särskilt för akut myeloisk leukemi (AML) hos människor.

Specifikt är P388 en murin (mus) celllinje av promyelocytiska (en typ av vita blodkroppar) ursprung, som under experimentella förhållanden kan odlas kontinuerligt i laboratoriemiljö. När denna celllinje transplanteras till en mus ledde detta ofta till utvecklingen av en aggressiv form av leukemi.

Det är viktigt att notera att Leukemia P388 inte direkt motsvarar någon specifik typ av leukemi hos människor, men det används som ett forskningsverktyg för att förstå grundläggande mekanismer och testa behandlingsstrategier inom onkologi.

Kärnreceptorer, även kända som nukleära receptorer, är en typ av proteiner som fungerar som transkriptionsfaktorer och binder till specifika sekvenser av DNA i cellkärnan. När ett ligand, ofta en hormon eller en signalsubstans, binds till kärnreceptorn, kommer det att leda till en konformationsändring hos receptorn som får honom att interagera med andra proteiner och på så sätt modifiera genuttrycket.

Det finns många olika typer av kärnreceptorer, inklusive steroidreceptorer, thyreoideahormonreceptorer, retinoidreceptorer och androgens receptorer. Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellulär signalering och homeostas, och deras felreglering kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

Pankreatisk elastas är ett enzym som produceras i bukspottsdrüsen (pancreas) och har en viktig roll i den proteolytiska nedbrytningen av proteiner i mag-tarmsystemet. Det är ett av de huvudsakliga enzymerna i bukspottsvätskan, tillsammans med amylas, lipas och trypsin.

Pankreatisk elastas bryter ned specifika proteiner som innehåller elastin, ett protein som finns i bindväv och hjälper till att ge struktur åt olika vävnader i kroppen. Dessutom används pankreatisk elastas ofta som en markör för bukspottsinflammation (pancreatit) eftersom nivåerna av detta enzym ökar i blodet när bukspottsdrüsen är skadad eller inflammerad.

Kutan leishmaniasis, även kallat "Old World cutaneous leishmaniasis," är en parasitär infektionssjukdom som orsakas av Leishmania major- eller Leishmania tropica-protozoer och överförs genom bett från sandmyggor (Phlebotomus spp.). Sjukdomen karaktäriseras av ulcerösa hudskador, ofta på ansikte och extremiteter. Skadorna kan vara små, enstaka sårar eller mer utbredda, multipela skador med kronisk inflammation. I allvarliga fall kan sjukdomen leda till ärrbildning och sekundära infektioner. Behandlingen innefattar systemiska läkemedel som antimonpreparat eller lokal behandling med kryoterapi eller topiska läkemedel.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

Bakteriegifter, också kända som bakterietoxiner, är skadliga substanser som produceras och utsöndras av bakterier. De kan orsaka sjukdomar och skador på celler och vävnader hos människor och djur. Bakteriegifter kan vara exotoxiner eller endotoxiner. Exotoxiner är proteiner som produceras av bakterier och kan diffundera ut från bakteriecellen och orsaka skada på näraliggande celler. Endotoxiner däremot är en del av bakteriens yttre membran och frisätts när bakterien dör eller delas.

Exotoxiner kan delas in i olika kategorier baserat på deras mekanism av verkan, till exempel neurotoxiner som skadar nervceller, cytotoxiner som skadar cellmembranet och enterotoxiner som orsakar mag-tarmsymptom.

Bakteriegifter kan leda till allvarliga sjukdomar som botulism, difteri, stelkramp, matförgiftning och andra infektionssjukdomar. Vissa bakteriegifter kan också orsaka autoimmuna reaktioner och allergier hos människor.

Protein Kinase C (PKC) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin-protein kinase, som spiller en viktig rolle i signaltransduksjonen i celler. PKC-enzymene aktiveres ofte av sekundære budbringere som diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som oppstår som reaksjonsprodukter etter aktivering av reseptorer for diverse hormoner, voktselvaktivatorer og andre signalmolekyler.

PKC-enzymene kan fosforylere (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner, som ofte fører til endringer i proteinaktiviteten og/eller lokalisasjonen. Dette er en viktig mekanisme for regulering av cellulære prosesser som cellevel, differentiering, apoptose (programmert celledød) og cellcyklus.

Der er flere isoformer av PKC-enzymene, som kan deles inn i tre klasser basert på deres aktiveringsmekanisme: konventionelle (cPKC), noveller (nPKC) og atypiske (aPKC). Disse forskjellige isoformene har forskjellige cellulære lokalisasjoner og funksjoner, noe som bidrar til deres specifike roller i cellens signaltransduksjonsnettverk.

Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.

Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.

Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.

Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.

Transkriptionsfaktor ReIA, också känd som NF-κB (Nuclear Factor kappa B), är ett protein som spelar en viktig roll i regulationen av cellytisk signalering och respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation.

ReIA/NF-κB verkar genom att binda till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna hos målgenen och påverka deras transkriptionella aktivitet, vilket leder till syntesen av olika proteiner involverade i olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

ReIA/NF-κB finns vanligtvis inaktiverat i cytoplasman genom att bindas till en inhibitorprotein kallat IκB. När cellen utsätts för en stimulus som aktiverar ReIA/NF-κB, såsom cytokiner eller signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation, leds detta till fosforylering och degradering av IκB, vilket frigör ReIA/NF-κB för att transloceras in i cellkärnan där det binder till DNA och påverkar genuttrycket.

En Salmonella-infektion hos djur är en infektionssjukdom orsakad av bakterier från släktet Salmonella. Dessa bakterier förekommer globalt och kan påträffas hos både vilda och domesticerade djur, inklusive fåglar, kor, grisar, hästar och småhusdjur som hundar och katter. Infektionen sprids vanligtvis genom direkt eller indirekt kontakt med infekterade djur eller deras avföring, men kan även spridas via förorenad mat och vatten.

Symptomen på en Salmonella-infektion varierar beroende på djursart och individuell hälsa, men kan inkludera diarré, magkramper, feber, trötthet och viktminskning. I allvarliga fall kan infektionen leda till septisk chock eller blodförgiftning, särskilt hos unga, gamla eller immunförsvaga djur.

Salmonella-infektioner hos djur kan ha negativa konsekvenser för människors hälsa, eftersom bakterier ofta kan överföras från djur till människa via kontaminerad mat och vätskor. Därför är det viktigt att vidta försiktighetsmått för att förebygga spridning av Salmonella-bakterier i djurbesättningar och under slakt- och bearbetningsprocesser.

Transkriptionsfaktor AP-1 (Activator Protein 1) är ett transkriptionellt komplex bestående av proteiner som tillhör Jun- och Fos-familjerna. Det bildas när två proteiner dimeriserar, ofta en Jun-protein (t.ex. c-Jun, JunB eller JunD) och en Fos-protein (t.ex. c-Fos, FosB, Fra-1 eller Fra-2). AP-1 binder till specifika DNA-sekvenser, så kallade AP-1-bindningsställe, i promotor- och enhancerregioner av målgener och regulerar på så sätt transkriptionen av dessa gener. AP-1 är involverat i en mängd cellulära processer som celldelning, differentiering, apoptos och immunresponser. Dess aktivitet kan också vara förhöjd vid vissa sjukdomszustånd, till exempel cancer.

High-density lipoprotein (HDL) är ett typ av lipoprotein som transporterar kolesterol och andra fettliknande substanser från kroppens celler till levern för utschelningsprocessen. HDL betraktas vanligtvis som "gott" kolesterol eftersom högre nivåer ofta korrelerar med lägre risk för hjärt-kärlsjukdomar. Det finns också en subfraction av HDL, kallad HDL2, som är speciellt kraftfullt skyddande mot ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Sialoglykoproteiner är proteiner som har sackarider (kolhydrater) kovalent bundna till dem. De specifika kolhydratstrukturerna som kallas glykaner, är ofta terminerade med sialiska syror, vilket har gett proteinklassen dess namn. Sialoglykoproteinerna utövar viktiga funktioner inom cellbiologi och patologi, bland annat som receptorer för olika signalsubstanser och som beståndsdelar i blodgruppssystemet. De kan också vara involverade i celldifferentiering, tumörbildning och infektioner.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

'Mycobacterium marinum' är en långsamväxande mykobakterie som förekommer naturligt i sötvatten och brackvatten miljöer, inklusive akvarier. Den kan orsaka infektioner hos människor, ofta som en följd av skada på huden då man kommer i kontakt med infekterad vatten, såsom vid simning eller vid arbete med akvarieväxter eller fiskar. Infektionen kan leda till bildning av ett smittsamt sår som kan vara svårt att behandla på grund av bakteriens resistens mot vanliga antibiotika. Infektioner hos människor är ovanliga, men de kan uppstå hos personer med nedsatt immunförsvar eller vid skador på huden som underlättar inträngande för bakterien.

'Mononuclear phagocytes' är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i immunförsvaret. De inkluderar celltyper som monocyter, macrofager och dendritiska celler. Dessa celler har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja och bryta ned främmande partiklar och patogener såsom bakterier och virus. Mononuclear phagocytes är också involverade i antigenpresentation, vilket innebär att de presenterar fragment av de fagocyterade patogenerna för T-celler, vilket stimulerar immunsvaret ytterligare.

Fosfolipider är en typ av lipider som består av en glycerolmolekyl med två fettsyror bundna till kolatomerna i mitten och en fosfatgrupp bundet till den tredje kolatomen. Fosfatgruppen kan esterifieras med olika alkoholer, vilket ger upphov till olika typer av fosfolipider. De två fettsyrorna kan vara lika eller olika varandra och variera i längd och grad av påladdning.

Fosfolipider är en viktig komponent i cellmembranen, där de bildar en dubbellager som skapar en semipermeabel barriär mellan cellens inre och yttre miljö. Den hydrofoba delen av fosfolipiden består av fettsyrorna, medan den hydrofila delen består av fosfatgruppen. Denna uppbyggnad gör att fosfolipider kan bilda en lipidbilaga som är viktig för cellens struktur och funktion.

Lungsurfaktanter, eller surfactanter som de ofta kallas på engelska, är ytaktiva substanser som produceras och secreteras av typ II alveolära celler i lungorna. Deras främsta funktion är att reducera ytanspänningen vid alveolarnas luft-vätskegräns, vilket underlättar för lungsäckarna att expandera och inte kollapsa när de utsätts för den negativa tryckskillnaden som uppstår när vi andas in.

Surfactanten består av ett komplext mix av lipider (främst fosfolipider) och proteiner, varav surfactantprotein A, B, C och D har visat sig ha viktiga funktioner i att stabilisera alveolärstrukturen, modulera immunförsvaret och skydda lungorna från infektioner.

Förlust eller onormalt nedsatt surfactantproduktion kan leda till allvarliga andningssvårigheter hos nyfödda barn, en patologisk tillstånd som kallas för respiratorisk distresssyndrom (RDS). Behandlingen innefattar ofta substitutionsbehandling med syntetiska surfactanter.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Interleukin-3 (IL-3) är ett protein som fungerar som en signalkemokrin i kroppen. Det produceras främst av aktiverade T-celler och fungerar som en hematopoietisk tillväxthormon som stimulerar vävnadens stamceller att dela sig och utvecklas till olika blodceller, inklusive vita blodkroppar som neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter, basofila granulocyter och monocyter, samt röda blodkroppar och trombocyter. IL-3 har också visat sig ha en viktig roll i immunförsvaret genom att reglera aktiviteten hos andra celler som är involverade i immuniteten, såsom mastceller och naturliga killer (NK)-celler.

Fettvävnad, även känd som adipös vävnad, är en speciell typ av bindväv som fungerar som ett energilager i kroppen. Den består av celler som kallas adipocyter, som innehåller lipider (fett) och är omgivna av ett rikt blodkärlsnätverk. Fettvävnad delas vanligtvis upp i två typer: brun fettvävnad och vit fettvävnad.

Brun fettvävnad innehåller fler mitokondrier än vit fettvävnad och är mer rik på blodkärl. Den fungerar primärt som en termogen (värmeproducerande) vävnad genom att oxidera lipider för att producera värme, istället för att lagra energi. Brun fettvävnad är vanligast hos spädbarn och små barn, men minskar i volym under uppväxten. Vuxna kan dock ha en viss mängd brun fettvävnad, särskilt i områden som halsen, överarmarna och ländryggen.

Vit fettvävnad är den vanligaste formen av fettvävnad och fungerar huvudsakligen som ett energilager. Den lagras under huden och runt inre organ. När kroppen behöver energi kommer lipider från vit fettvävnaden att omvandlas till fettsyror, som sedan kan användas som bränsle av celler i kroppen. Överskott av energiförråd lagras i form av triglycerider inom adipocyterna. Om individen intar mer energi än vad som behövs för kroppens grundbehov kan det leda till ökat fettlagring och därmed ökad volym av vit fettvävnad.

I onormala nivåer kan ökad mängd vit fettvävnad vara förknippad med ohälsa, såsom fetma, diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar och vissa former av cancer. Det är därför viktigt att upprätthålla en balans mellan energiförbrukning och intag för att undvika onormala ökningar av vit fettvävnad.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Lysofosfatidylkoliner (även kallat lyso-PC eller LPC) är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembran hos djur, växter och mikroorganismer. Det är den deacylerade formen av fosfatidylkoliner (PC), där en fettsyra har avlägsnats från glycerolbakgrunden, vilket resulterar i en fristående fettsyra och ett lysofosfolipid.

Lysofosfatidylkoliner spelar viktiga roller inom cellbiologin, bland annat som signalmolekyler och deltagare i celldelning och celldöd. Vissa typer av lysofosfatidylkoliner kan också ha proinflammatoriska effekter och bidra till inflammation och skada på cellmembran vid vissa sjukdomstillstånd, såsom ateroskleros, neurodegenerativa sjukdomar och lunginflammation.

Prostaglandin E (PGE) er en type prostaglandin, som er en klasse av lipid-signaleringsmolekyler dannet fra essensielle fedtsyrer via en biokjemisk prosess kalt cyclooxygenase. Prostaglandiner E produseres i kroppen og har en række forskjellige fysiologiske effekter, herunder vasodilatatorisk effekt (relaksasjon av glatte muskler i blodkar), nedsatt aggregering av trombocytter, feberinduksjon og smertestimulering. Det finnes tre forskjellige former for Prostaglandin E: PGE1, PGE2 og PGE3, som hver har sin egen unike biologiske aktivitet. Disse prostaglandiner er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet regulering av fertiliteten, inflammasjon og smertestimulering.

Fosfolipase A2 (PLA2) är ett enzym som bryter ned fosfolipider, en typ av lipider som är vanliga i celldelar och cellmembran. Fosfolipasen A2 särskiljer sig från andra fosfolipaser genom att specifikt spjälka en fettsyra från den tvåtandade glycerolresten, vilket resulterar i att en fritt fettsyra och ett lysofosfolipid bildas. Den fritt befriade fettsyran är ofta en polyinsyresyra, som kan vara inblandad i inflammatoriska processer i kroppen. Fosfolipas A2-aktivitet har visat sig vara involverad i en rad fysiologiska och patofysiologiska processer, inklusive immunförsvar, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

CD18 (eller CD18 molekylärt identifieringsnamn: ITGAM) är ett integrin-protein som förekommer på ytan hos vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det bildar tillsammans med CD11b (eller CD11b/ITGAM) komplexet MAC-1 (eller CR3), som är involverat i adhesion, migration och fagocytos av neutrofila granulocyter. CD18-antigen betecknar därför vanligtvis detta proteins existens på cellens yta. Defekter i CD18-gener kan leda till olika former av immunbrist, såsom Leukocytadhäsionsdefekt (LAD) typ 1.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

Sterol esterase er en type enzym som bryter ned sterolester, der er et slags lipidmolekyler dannet af en kolesterolmolekyle og en fedtsyre. Sterolester ses ofte i levende organismers cellemembraner og i fedtvæv. Sterolesterase spiller en vigtig rolle i metabolismen af lipider, da det hjælper med at frigøre frie fedtsyrer og kolesterol, der kan anvendes i forskellige cellulære processer. Dette enzym findes i mange forskellige typer cells incl. lever-, muskel- og fedtceller.

Eosinofila leukocyter, även kända som eosinofiler, är en typ av vit blodcell (leukocyt) som deltar i immunförsvaret och inflammatoriska processer i kroppen. De kan identifieras under mikroskop eftersom de innehåller ett högt antal granuler som tar upp vissa färgämnen, såsom eosin, vilket ger cellerna en röd-orange färg. Normalvärdet för eosinofiler i blodet ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9 celler per liter. Ett ökat antal eosinofiler kallas eosinofili och kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel allergier, parasitinfektioner eller autoimmuna sjukdomar.

Jag kan ge dig en definition på engelska, som är vanligare att använda inom den medicinska terminologin:

A protozoal medication is a type of drug that is used to treat diseases caused by protozoa, which are single-celled microorganisms. These medications work by killing or inhibiting the growth of the protozoa, thereby eliminating or reducing the symptoms of the infection. Examples of protozoal diseases include malaria, giardiasis, and amoebic dysentery. Some common protozoal medications include metronidazole, tinidazole, and chloroquine.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

I medicinsk kontext, betyder "förestring" (engelska: restriction) ofta att något begränsar eller hindrar en viss funktion eller process i kroppen. Det kan till exempel vara ett förestring av blodflödet till en viss del av kroppen, eller ett genetiskt förestring som begränsar produktionen av ett visst protein.

Ett annat exempel är förestring av rörligheten (mobiliteten), vilket kan vara följden av en skada eller sjukdom som påverkar muskler, senor eller leder. Förestringar kan också vara orsaken till symtom som smärta, stelhet och funktionsnedsättning. Behandlingen av förestringar beror på deras orsak och art, men kan innefatta mediciner, terapi, operation eller livsstilsförändringar.

CCL20, även känt som MIP-3α (Macrophage Inflammatory Protein-3α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den fungerar som ett kemotaktiskt attractant för specifika vita blodkroppar, särskilt T-celler och dendritceller, till områden där den utsöndras. Detta gör att CCL20 är involverad i inflammation och immunrespons vid infektioner och autoimmuna sjukdomar.

CCL20 binder till sin specifika receptor, CCR6, som finns på aktiverade T-hjälparceller (Th17) och B-celler. När CCL20 binder till CCR6 utlöses en signaltransduktion som leder till cellmigration och inflammation.

I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av CCL20 i kroppen vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom psoriasis, Crohns sjukdom och cancer.

"c-Hck" er ein protoonkogent protein som tilhører Src-familien av nicht-receptor-tyrosinkinaser. Det kodinge geneet for dette proteinet er kalt "HCK" og ligger på humane kromosom 20. c-Hck aktiveres i reaksjonen til diverse cellulære stimuli, og det spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær signalering, adherens junksjonsdannelse, endocytosis og cellulær apoptose. Mutasjoner i HCK-genera kan føre til overaktivering av c-Hck, noe som kan være involvert i ugunstige cellulære prosesser som kreftutvikling og progression.

AIDS-demens, även känd som HIV-associerad demens (HAD) eller HIV-associerad encefalopati (HIVAN), är en neurologisk komplikation till HIV-infektion. Det är ett kognitivt och motoriskt avvikelse syndrom, orsakat av direkta skador på hjärnan av HIV-viruset eller indirekt genom immunologiska reaktioner mot viruset.

Symptomen på AIDS-demens kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, långsammare tankeprocesser, talrubbningar, svårigheter med koordination och balans, humörssvängningar och personlighetsförändringar.

Det är viktigt att notera att AIDS-demens inte är samma sak som den demens som kan uppstå i samband med åldrande, även om de båda kan ha liknande symtom. AIDS-demens är specifikt förknippad med HIV-infektion och kan behandlas effektivt med antiretrovirala läkemedel (ARV) som används för att behandla själva HIV-infektionen.

'Mycobacterium' är ett släkte av grampositiva, aeroba batterier som innefattar flera sjukdomsalstrande arter, däribland de två viktigaste patogena arterna Mycobacterium tuberculosis (orsakar tuberkulos) och Mycobacterium leprae (orsakar lepra). Dessa bakterier kännetecknas av sin mykobakteriecellvägg som innehåller en unik typ av lipid, mykolsyra. Deras väggar gör dem resistenta mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika, vilket gör behandlingen svårare. Mycobacterier är ofta långsamt växande och kan orsaka kroniska infektioner som kan vara svåra att diagnostisera och behandla.

'Kvarts' refererer til et mineral med den kemiske sammensetning SiO2, som er siliciumdioxid. Det er en af de mest almindelige mineraler på jorden og findes i mange forskellige varianter, herunder f.eks. almindelig kvarts, røgkvarts, ametyst og citrin. Kvarts har en hårdhed på 7 på Mohs skala og en meget høj smeltepunkt på omkring 1700 grader Celsius. Det er et vigtigt mineral i mange industrielle anvendelser, herunder som råstof for glas- og keramikproduktion.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

HMGB1 (High Mobility Group Box 1) är ett protein som initialt identifierades som en del av kärnans strukturella komponent, men som också har visat sig spela en viktig roll i inflammation och immunresponser. Det uttrycks i de flesta celler och fungerar som en DAMP (Damage-Associated Molecular Pattern), vilket betyder att det frisätts från skadade eller döda celler och aktiverar immunsystemet.

HMGB1 kan binder till olika receptorer, bland annat RAGE (Receptor for Advanced Glycation Endproducts) och TLRs (Toll-like Receptors), vilket leder till aktivering av inflammatoriska signalvägar och produktion av cytokiner. Detta kan leda till ett akut inflammatoriskt svar, men även vara involverat i kronisk inflammation och sjukdomar som cancer, diabetes, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

Visceral leishmaniasis, även känt som kala-azar, är en allvarlig infektionssjukdom orsakad av parasiten Leishmania donovani eller Leishmania infantum. Den angriper huvudsakligen den retikuloendoteliala systemet, inklusive levern, mjälten och benmärgen.

Typiska symtom innefattar feber, viktminskning, anemi, leversvullnad, mjältinflammation och lymfknutor som ökar i storlek. Utan behandling kan sjukdomen vara dödlig. Behandling innebär vanligen antiparasitära läkemedel som administreras under en längre tidsperiod för att eliminera parasiten fullständigt.

Trombocytaktiveringsfaktorer (TPA) är proteiner som aktiverar trombocyter (blodplättar), vilket leder till att de blir mer klebriga och kan hjälpa till att stänga av blödningar. Det finns flera olika TPA, men ett exempel är thromboxan A2. När trombocyterna aktiveras bildas även substansen ADP (adenosindifosfat), som kan leda till en fortsatt aktivering av fler trombocyter. TPA spelar därför en viktig roll i hemostasen, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stänga av skador på kärlen.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

'Trypanosoma cruzi' er en art av encellede protozoiske parasitter som forårsaker Chagas sykdom, en tropisk og subtropisk infeksjons sykdom som forekommer i Mexico, Central- og Sydamerika. Parasitten overføres vanligvis gjennom insektsbett fra triatomine bukkebugger (cone-nosed kissing bugs), som biter mennesker for å suge blod og som kan smitte infektionssporer under samme tid.

Trypanosoma cruzi kan også overføres ved transplantasjon av infisjerte organer, via moders- barn-overføring under graviditeten eller fødselen, og ved bruk av infiserte nasjonalartikler som kniver eller tatoveringsnål.

Infeksjonen med Trypanosoma cruzi kan føre til en række symptomer, fra milde å akutte i starten, såsom feber, træthed, svelling av lymfeknuter og hud, opp til kroniske komplikasjoner som hjerteklappesvikt, uregelmessig hjerterytme og tarmforstyrrelser.

Behandlingen består vanligvis i bruk av medikamentene benznidazol eller nifurtimox for å dræbe parasitten og forebygge videre spredning. Tidlig behandling kan redusere risikoen for uviklingsen av kroniske symptomer, men ingen kurativ behandling eksisterer for de som allerede har utviklet disse komplikasjonene.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

Nitro Blue Tetrazolium (NBT) är ett reagens som används inom histologi och molekylärbiologi. Det är ett gulaktigt, vattenlösligt pulver som reduceras till en blåfärgad insolubil form av formazan när det kommer i kontakt med reduktaser, särskilt NADPH-oxidasen och andra enzymer som producerar superoxyderradikaler (O2.-).

I histologiska tillämpningar används NBT ofta för att lokalisera aktiva fosfataser eller reduktaser inom celler och vävnader. I molekylärbiologiska tillämpningar kan NBT användas för att detektera produktionen av superoxyderradikaler i celler, vilket kan vara associerat med olika sjukdomstillstånd och fysiologiska processer.

Sammanfattningsvis är Nitro Blue Tetrazolium ett reagens som används för att detektera reduktaser eller produktionen av superoxyderradikaler inom celler och vävnader.

Polymyxin B är ett antibiotikum som tillhör gruppen polypeptidantibiotika. Det används främst för behandling av svåra infektioner orsakade av gramnegativa bakterier, särskilt de som är resistenta mot andra typer av antibiotika. Polymyxin B fungerar genom att påverka bakteriens cellmembran och orsaka läckage av intracellulära joner och andra molekyler, vilket leder till celldöd. Det kan användas som en del av kombinerad terapi med andra antibiotika för att behandla särskilt svåra infektioner.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

'Komplement Component 3' (C3) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C3 aktiveras när komplementsystemet startar sin reaktionskedja och spelar en viktig roll i att eliminera patogener såsom bakterier och virus från kroppen.

När C3 aktiveras splittras det upp i två delar, C3a och C3b. C3a är ett anafylatoxin som orsakar inflammation och samlar in immunceller till området där patogenen finns. C3b binder istället till patogenens yta och hjälper till att markera det för förstörelse av andra komplementproteiner och immunceller.

C3-defekter kan orsaka ett ökat risk för infektioner, särskilt med bakterier som är känsliga för komplementsystemet, såsom Neisseria meningitidis (bakterien som orsakar meningit).

Sepsis är en livshotande systemisk inflammatorisk respons orsakad av infektion. Det definieras som existensen av infektion tillsammans med två eller fler av följande kriterier:

1. Kroppstemperatur över 38°C (100,4°F) eller under 36°C (96,8°F)
2. Hjärtslag per minut över 90
3. Respirationsfrekvens över 22 andetag per minut eller partialtrycket av koldioxid under 32 mmHg
4. Förhöjda värden av vita blodkroppar (>12 000/mm3) eller förändrad procentandel neutrofiler (>80%)
5. Förhöjd nivå av sura substanser i blodet (baseunderskott > -2 mEq/L)
6. Nedsatt njurfunktion, definierat som kreatininnivå över 0,5 mg/dL högre än förra värdet eller urinproduktion under 200 ml på 8 timmar
7. Förändringar i medvetandegraden, från en lätt förvirrad till koma
8. Svullnad av extremiteter, hudbrist (mjukis) eller purpura (fläckvis blodstelning under huden)
9. Lågt blodtryck som inte svarar på behandling med vätska (shock).

Sepsis är en allvarlig tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling, inklusive antibiotika och stödjande vård för att hjälpa kroppen att återhämta sig.

I medicinsk kontext, betyder "får" ofta ett litet djur som tillhör fågelgruppen Artiodactyla och är släkt med skepp oxdjur. Fårets vetenskapliga namn är Ovis aries och det har varit domesticerat av människan i tusentals år för att producera ull, kött, skinn och milkprodukter. Fåret är också viktigt inom jordbruket som gräsätare och kan hjälpa till att bevara landskapet genom att beta bort överväxten.

Ibland kan "får" även användas i medicinsk kontext för att beskriva en mängd små, rundade strukturer som liknar ett får, men detta är ovanligt.

"Growth Differentiation Factor 15" (GDF15) är ett protein som tillhör TGF-β (transforming growth factor beta) superfamiljen. Det uttrycks i höga nivåer vid cellstress, skada och sjukdom, och har visat sig ha en roll i celldöd, inflammation och metabolism. GDF15 kan vara ett potentialt biomarkör för diverse sjukdomar som cancer, hjärtsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar.

Beta-glucan är ett slags komplext kolhydrat, eller en typ av fiber, som finns i vissa former av svampar, k cerealier och havre. Det består av en lång kedja av sockermolekyler som är sammanbundna på ett speciellt sätt.

Beta-glucaner har visat sig ha potential som både prebiotika och immunmodulerande ämnen, vilket betyder att de kan stödja en hälsa hos tarmfloran och modulera vår immunrespons. Det finns också vissa bevis som indikerar att beta-glucaner kan ha kolesterolsänkande effekter, vilket kan vara fördelaktigt för hjärt-kärlsjukdomar.

Det är värt att notera att det finns olika typer av beta-glucaner som kan ha olika biologiska effekter beroende på deras kemiska struktur och ursprung. Mer forskning behövs för att fullständigt förstå alla mekanismer och möjliga hälsoeffekter av beta-glucaner.

'Immunoglobulin fragment, Fc' refererer til den del af et antistof (immunoglobulin) molekylt som er kommon for alle antistoffer, uanset hvilken type antigen de binder sig til. Det består af to heavy chain peptider som er foldet sammen og bundet sammen med disulfidbindinger. Fc-delen interagerer med cellulære receptorer på f.eks. immunceller og kan aktivere diverse cellulære responsmekanismer, herunder fagocytos, antibas-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) og komplementaktivering.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) are a type of medication that is commonly used to reduce pain, inflammation, and fever. Unlike corticosteroids, which are also used for their anti-inflammatory effects, NSAIDs are not steroids.

NSAIDs work by inhibiting the activity of cyclooxygenase (COX) enzymes, which play a key role in the production of prostaglandins, hormone-like substances that mediate various physiological processes, including inflammation and pain. By blocking the action of COX enzymes, NSAIDs reduce the production of prostaglandins, thereby alleviating pain and inflammation.

There are several different types of NSAIDs available, including:

* Ibuprofen (e.g., Advil, Motrin)
* Naproxen (e.g., Aleve, Naprosyn)
* Celecoxib (Celebrex)
* Diclofenac (Voltaren)
* Meloxicam (Mobic)

While NSAIDs can be effective at reducing pain and inflammation, they can also have side effects, particularly when used at high doses or for extended periods. Common side effects of NSAIDs include stomach upset, heartburn, and increased risk of bleeding. In addition, some NSAIDs may increase the risk of cardiovascular events, such as heart attack and stroke, particularly in people who already have underlying heart disease.

It is important to use NSAIDs only as directed by a healthcare provider and to follow any recommended dosage instructions carefully. If you experience any bothersome side effects or have concerns about taking NSAIDs, be sure to talk with your doctor or pharmacist.

Histiocyteter är en grupp av celler som utgör en del av vårt immunförsvar. De härstammar från vita blodkroppar som kallas monocyter och produceras i benmärgen. När monociterna lämnar benmärgen och tar sig ut i kroppen kan de differenciera sig till histiocyter, även kallade makrofager.

Histiocyter har som uppgift att fagocytera, det vill säga ta upp och bryta ned främmande partiklar, döda celler och bakterier. De hjälper också till att styrka immunförsvaret genom att presentera antigen till andra immunceller såsom T-celler.

Det finns olika typer av histiocytoser, vilka kan delas upp i två kategorier: neoplasm (cancer) och reaktiv sjukdom. Neoplasmer innefattar Langerhans cell histiocytoz och maligna histiocytoser, medan reaktiva sjukdomar orsakas av en överdriven aktivering av histiocyter i samband med infektioner, autoimmuna sjukdomar eller andra inflammatoriska tillstånd.

"Växtextrakt" är ett samlingsbegrepp för de aktiva ämnen som utvunnits från växtmaterial. Det kan handla om en rad olika typer av substanser, beroende på vilken typ av växt och metod som använts under utvinningen. Extraktet kan innehålla en mängd olika kemiska föreningar, till exempel alkaloider, fenoler, flavonoider och terpener. Dessa ämnen kan ha medicinska egenskaper och användas inom farmakologin för att till exempel framställa läkemedel.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

JNK (c-Jun N-terminal kinase) är en typ av mitogenaktiverad protein kinas (MAPK) som spelar en viktig roll i signaltransduktionen och regleringen av cellers proliferation, differentiering, apoptos och överlevnad. JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är en grupp enzymer som aktiveras av olika stressfaktorer och signalsubstanser, vilket leder till fosforylering av flera transkriptionsfaktorer och andra proteiner. Denna fosforylering påverkar proteinernas funktion och aktivitet, vilket i sin tur kan leda till olika cellulära responsar som exempelvis inflammation, immunresponser och apoptos (programmerad celldöd). JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är involverade i en rad fysiologiska processer såväl som i patofysiologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

En njurglomerulus är en samling kapillärer inne i en njure som spelar en viktig roll i reningsprocessen av blodet. Den bildas när efferenta arterioler, de små artärerna som leder bort blod från glomerulus, delar sig och blir till en uppsättning kapillärer innan de återförenas och formar en efferent ven.

Glomerulus är den del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren, där blodfiltrat bildas. När blod passerar genom glomerulus sker en ultrafiltration, vilket innebär att vatten, små molekyler och joner passerar genom kapillärväggen medan större molekyler, som proteiner och celler, förblir kvar i blodet.

Njurglomerulusen är en viktig struktur eftersom den reglerar reningsprocessen och hjälper till att kontrollera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen.

Mastceller är en typ av immuncell som innehåller granuler med flera olika biologiskt aktiva ämnen, såsom histamin, heparin och leukotriener. De spelar en viktig roll i allergiska reaktioner och inflammation genom att frisätta dessa mediatorer när de aktiveras. Mastceller finns främst i vävnader som är i kontakt med omgivningen, till exempel huden, slemhinnor och lungvävnad. De kan också vara inblandade i immunförsvaret mot infektioner och cancer.

'Mannaner' är ett kolhydratpolymer som består av mannos (en hexos) monomerer. De förekommer naturligt i celleväggarna hos svampar, där de spelar en viktig roll för cellytan och strukturen hos svampcellerna. Vissa svampar, som exempelvis Candida albicans, kan producera så kallade kapsulära mannaner som bildar ett yttre skyddande skikt runt svampcellen. Dessa kapsulära mannaner har visat sig vara viktiga virulensfaktorer eftersom de hjälper till att undvika upptäckt och fagocytos av värdens immunförsvar. Mannaner kan också påträffas i växter, där de fungerar som en del av cellväggarna eller som reservkolsocker. I medicinsk kontext kan mannaner vara av intresse vid diagnostisering och behandling av svampinfektioner.

Cytocalasin D är ett giftstoff från svampar som hämjar kontraktioner i muskelceller och stör upp celldelningen (cytokines) hos eukaryota celler. Det gör detta genom att inhibera depolimeriseringen av aktinfilament, vilket leder till oorganiserade aktinstrukturer och instabila cellytor. Cytokalasin D används inom forskning för att studera aktincytoskelettet och cellmekanik.

Lipoproteinlipase (LPL) är ett enzym som spelar en viktig roll i lipidmetabolismen. Det hydrolyserar lipider i lipoproteiner, särskilt triacylglyceroler (TG), till fria fettsyror och glycerol. Denna process möjliggör upptagandet av fettmolekyler i muskel- och adipösvävnad. LPL är kopplat till cellmembranet hos muskel- och adipöceller och aktiveras av apolipoprotein C-II som finns i VLDL (very low density lipoproteins) och chylomicroner. Genom att bryta ned TG i dessa lipoproteiner, sänker LPL serumkoncentrationerna av TG och ökar HDL-kolesterolkoncentrationerna. Därför betraktas LPL som en skyddande faktor mot ateroskleros.

'Mycobacterium avium-komplex' (MAC) är en grupp relaterade mykobakterier som orsakar infektioner hos människor, framförallt hos personer med nedsatt immunförsvar. MAC inkluderar två närbesläktade arter: Mycobacterium avium och Mycobacterium intracellulare. Dessa bakterier förekommer naturligt i miljön, framförallt i vatten och jord, och kan orsaka lungsjukdom, lymfkörtelsjukdom, blodinfektion och andra former av invasiv infektion, särskilt hos personer med HIV/AIDS eller andra immunbristtillstånd. Symptomen på MAC-infektion kan vara andningsbesvär, hosta, feber, viktminskning och trötthet. Diagnosen ställs vanligen genom kultur av patientens sputum, blod eller annan kroppsvätska, och behandlingen består vanligen av en kombination av flera antibiotika under ett längre tidsintervall.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

'Mycobacterium smegmatis' är en art av snabbt växande, icke-patogena mykobakterier. Den tillhör gruppen av så kallade "atypiska mykobakterier" och förekommer naturligt i miljön, framför allt i vatten och jord.

Bakterien är grampositiv men kan uppträda som gramvariabel på grund av sin speciella cellyta med ett högt lipidinnehåll. Den är icke-kapslad, aerob och katalaspositiv. Kolonier av 'M. smegmatis' är vanligtvis vita till beigea och har en rynkig eller krusig textur.

'M. smegmatis' används ofta som modellorganism inom forskning på grund av sin snabba tillväxt, lätta hantering och likheter med patogena mykobakterier såsom 'Mycobacterium tuberculosis' och 'Mycobacterium leprae'.

Fibronektin är ett glykoprotein som utgör en viktig del av den extracellulära matrisen (ECM) i många olika vävnader i kroppen. Det har en central roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering genom att interagera med andra ECM-proteiner, cellreceptorer och tillväxtfaktorer. Fibronektinet kan finnas i olika isoformer beroende på alternativ splicing av RNA, vilket ger upphov till en hög grad av funktionell diversitet. I patologiska tillstånd som fibros och tumörbildning kan nivåerna av fibronektin vara förändrade, vilket kan ha en påverkan på cellfunktioner och vävnadsoorganisation.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "endosomer" is not a widely recognized or used term in medical or scientific literature. It is possible that you may have misspelled or misremembered the term. If you meant to ask about "endosomes," I would be happy to help provide a definition for that term.

Endosomes are membrane-bound compartments within eukaryotic cells that play a critical role in intracellular trafficking and signaling. They are formed when endocytic vesicles fuse with early endosomes, which then mature into late endosomes. During this maturation process, the luminal pH of the endosome becomes more acidic, and membrane-associated proteins are sorted for recycling back to the plasma membrane or transport to lysosomes for degradation.

Endosomes also serve as a site for receptor-mediated signaling, where ligands can bind to their respective receptors and initiate intracellular signaling cascades. Additionally, endosomes can fuse with other membrane-bound compartments, such as the trans-Golgi network or autophagosomes, to facilitate the exchange of cargo and membranes between these organelles.

I hope this information is helpful! If you have any further questions or need clarification on any points, please don't hesitate to ask.

Wallerian degeneration är en process som sker i nervtrådar (axoner) efter att de skadats eller avskilts från sin källa av signalsubstanser (neurons kropp). Processen innebär att den skadade axonen degenererar och bryts ned, samtidigt som den omgivande myelinat sheath (en fettrik, isolerande substans) kring axonet förlorar sin struktur.

Denna degenerativa process beskrevs först av Augustus Waller på 1850-talet och är en naturlig respons på nervskada. Efter att axonen har skadats, bryts det ned i små fragment som sedan fagocyteras (fagocytos) av supportceller som glialceller. Samtidigt aktiveras immunsystemet för att rensa bort de skadade delarna och underlätta regenerationen av nervtrådarna.

Det är värt att notera att Wallerian degeneration inte bara påverkar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen), utan även perifera nerver. Denna process är en viktig aspekt av neurodegenerativa sjukdomar och skador, och forskare studerar fortfarande dess underliggande mekanismer för att hitta möjliga behandlingsmetoder.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

Beta-N-acetylhexosaminidase er en type enzym som bryter ned komplekse kolhydrater i kroppen. Specifikt er det enzymer i klassen glycosidaser, der spalter specifikke slags sukkerforbindelser. Beta-N-acetylhexosaminidase har som funksjon å bryte ned hexosaminider, noen ganger referert til som GM2-gangliosider, som er en type av komplekse lipider i cellene våre. Dette er viktig for normal cellulær homeostasis og er særlig viktig i nerveceller. Defekter i beta-N-acetylhexosaminidase kan føre til sykdommer som Tay-Sachs-sykdommen og Sandhoff syndromet, som er arvelige lysomingeukopati (ALD) lidelser karakterisert av akkumulering av GM2-gangliosider i nerveceller.

Fibromyalgia (FM) is a chronic pain condition that affects the musculoskeletal system. While there is no specific laboratory test or imaging study that can definitively diagnose fibromyalgia, researchers have identified certain genetic markers that are associated with an increased risk of developing the condition. These genetic markers are collectively referred to as "FMS-genes."

FMS-genes are genetic variations that have been linked to fibromyalgia. They include genes involved in the regulation of pain sensitivity, inflammation, and neurotransmitter function. Some of the specific FMS-genes that have been identified include:

1. COMT (Catechol-O-methyltransferase): This gene is involved in the breakdown of dopamine, a neurotransmitter that plays a role in pain perception and mood regulation. Variations in the COMT gene have been associated with increased pain sensitivity and an increased risk of developing fibromyalgia.
2. SERotonin Transporter (5-HTTLPR): This gene is involved in the regulation of serotonin, a neurotransmitter that plays a role in mood, appetite, and sleep. Variations in the 5-HTTLPR gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as depression and anxiety.
3. Methylenetetrahydrofolate Reductase (MTHFR): This gene is involved in the metabolism of folic acid, a B vitamin that is important for DNA synthesis and repair. Variations in the MTHFR gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as chronic fatigue syndrome and migraines.
4. Brain-Derived Neurotrophic Factor (BDNF): This gene is involved in the growth and maintenance of nerve cells. Variations in the BDNF gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as depression and anxiety.

It's important to note that having one or more of these genetic markers does not necessarily mean that a person will develop fibromyalgia. However, it may increase their susceptibility to the condition, particularly if they experience certain environmental triggers such as physical trauma, infection, or chronic stress. Additionally, having these genetic markers may also affect the severity and course of the disease in those who do develop fibromyalgia.

Interleukin-1 (IL-1) Receptor-Associated Kinases (IRAKs) är en familj av kinaser som desamma till intracellulära signalkomponenter i interleukin-1 receptors (IL-1R) och toll-like receptors (TLR) signaltransduktionsvägar. När IL-1 eller TLR ligan binds till sina respektive receptorer aktiveras IRAK-proteinkomplexet, vilket leder till en kaskad av händelser som slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och uttryck av proinflammatoriska gener.

IRAKs inkluderar fyra medlemmar: IRAK-1, IRAK-2, IRAK-M och IRAK-4. Bland dessa är IRAK-4 en serin/treoninkinas som aktiveras först i signaltransduktionsvägen genom autofosforylering av sin egen aktivitetsdomän. Aktiverad IRAK-4 rekryterar sedan IRAK-1 och IRAK-2 till receptorkomplexet, vilket leder till deras fosforylering och dissociation från komplexet. Därpå interagerar de aktiverade IRAK-1 och IRAK-2 med TNF receptor-associerad faktor 6 (TRAF6), vilket leder till ubiquitinering av TRAF6 och bildandet av komplex som innehåller transforming growth factor beta-aktiverade kinas 1 (TAK1). Slutligen aktiverar TAK1 IkappaB kinasen (IKK), vilket leder till degradationen av IkappaB och frigörandet av transkriptionsfaktorn NF-kB, som sedan kan transloceras in i cellkärnan för att initiera transkription av proinflammatoriska gener.

IRAKs spelar därför en central roll i regleringen av immunresponsen och inflammationen genom att modulera aktiveringen av NF-kB och andra signaltransduktionsvägar. Dysfunktion eller överaktivering av IRAKs har visats vara involverade i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, cancer och infektioner.

CD47 är ett transmembranprotein som förekommer på ytan av många olika celltyper, inklusive röda och vita blodceller. Det fungerar som en "självidentifieringsmärke" för cellen och binder till receptorn SIRPα på immunceller såsom makrofager och dendritceller. När CD47 binds till SIRPα skickas ett signal som hämmar fagocytos (cellernas förmåga att förtära och bryta ned främmande partiklar eller celler).

CD47-antigenet har blivit alltmer intressant inom forskningen kring cancer, eftersom tumörceller ofta överexprimerar CD47 på sin yta. Detta gör att de kan undgå upptäckt och förstörelse av immunsystemet. Genom att blockera CD47-SIRPα bindningen med monoklonala antikroppar eller andra terapeutiska metoder kan man möjligen öka fagocytosen av tumörceller och därmed förbättra cancerbehandlingen.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

Arachidonate 12-lipoxygenase är ett enzym som tillhör lipoxygenasfamiljen och katalyserar oxidationen av arakidonsyra till 12(S)-hydroperoxyeicosatetraenoic acid (12-HPETE). Detta enzym spelar en viktig roll i ämnesomsättningen och har visats ha en betydande funktion inom immunförsvaret, inflammation och hemostas.

Monocyte Chemoattractant Proteins (MCPs) är en grupp relaterade proteiner som tillhör superfamiljen cystein-cystein-bindande proteiner (CC-proteiner). Dessa proteiner är involverade i inflammation och immunförsvar genom att attrahera (kemoattrahera) monocyter, en typ av vita blodkroppar, till specifika områden i kroppen.

Det mest studerade MCP-proteinet är MCP-1 (eller CCL2), som binder till receptorn CCR2 på monocyternas yta och attraherar dem till inflammationsområdet. Andra relaterade proteiner inkluderar MCP-2, MCP-3 och MCP-4 (eller CCL7, CCL8 och CCL13), som också har kemoattraherande egenskaper men binder till andra receptorer på monocyternas yta.

MCPs spelar en viktig roll i patogenesens mekanismer vid flera inflammatoriska sjukdomar, såsom ateroskleros, diabetes, njursjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar. Därför kan blockering av MCPs vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Akutt monocytisk leukemi (AML-M5) enligt World Health Organization's (WHO) klassifikation är en aggressiv form av blodcancer som karaktäriseras av onormala tillväxt och accumulering av monocyter, en viss typ av vita blodkroppar, i benmärgen. Detta leder till att den normala produktionen och funktionen av andra blodceller störs.

Atypisk celldifferentiering, kromosomala abnormaliteter och genetiska mutationer är vanliga hos patienter med AML-M5. Symptomen inkluderar ofta trötthet, andfåddhet, blödnings tendency, infektionskänslighet, svullnad i levern eller mjälten samt blåmärken och små fläckar under huden (petechier) på grund av att blodplättarna inte fungerar korrekt. Behandlingen består vanligen av kemoterapi, ibland i kombination med stamcellstransplantation. Prognosen är varierande och beror på flera faktorer, inklusive patientens ålder, allmänt tillstånd och specifika genetiska abnormaliteter.

TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.

En mykobakterieinfektion är en infektion orsakad av bakterier i släktet Mycobacterium, som innefattar flera olika arter, bland annat de som orsakar tuberkulos och lepra. Dessa bakterier har en speciell cellvägg som gör dem resistenta mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. Infektionerna kan vara svåra att behandla och kräver ofta långvarig behandling med specifika läkemedel. Symptomen på en mykobakterieinfektion kan variera beroende på vilken art av Mycobacterium som orsakar infektionen, men kan inkludera hosta, feber, trötthet och viktminskning.

Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.

Rosettbildning är ett begrepp inom patologi och histopathologi, som används för att beskriva en viss typ av cellstruktur som kan ses under mikroskopi. Det är inte en specifik medicinsk diagnos, utan snarare en observation av cellförhållanden som kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd.

En rosettformering uppstår när tumörceller eller andra typer av celler omger ett centralt objekt, ofta ett kapillärblodkärl eller en nervfiber. Cellerna bildar då en cirkel- eller halvcirkelstruktur runt det centrala objektet, vilket liknar en blomma eller rosett, därav namnet.

Rosettbildningar kan ses i olika typer av tumörer, såsom hjärntumörer och neuroendokrina tumörer. I vissa fall kan rosettbildningar vara ett tecken på en specifik subtyp av tumör, till exempel i medulloblastom, en typ av hjärntumör som ofta drabbar barn. I andra fall kan rosettbildningar vara en del av den normala strukturen hos vissa typer av celler, såsom i retina i ögat.

Det är viktigt att tolka rosettbildningar i klinisk kontext och tillsammans med andra histopatologiska och kliniska fynd, för att ställa en korrekt diagnos och ge den relevanta behandlingen.

Cell polarité refererar till den asymmetriska distributionen av molekyler och organeller inom en cell, vilket ger upphov till olika funktionella domäner. Denna polarisering är viktig för cellens förmåga att interagera med sin omgivning och reglerar processer som celldelning, cellytaresform och transport av molekyler.

I epitelceller, som bildar barriärer mellan olika kroppsdelar, är cellpolariteten särskilt viktig. Dessa celler har ofta en apikal domän, som är orienterad mot lumen (håligheten) i ett organ, och en basolateral domän, som är orienterad mot den underliggande basalmembranet. Mellan dessa två domäner finns ofta en tätt packad proteinkomplex, kallat tight junction, som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellen.

I neuroner är cellpolariteten också viktig för deras funktion. Dessa celler har ofta en axonal domän, som är lång och tunn, och en dendritisk domän, som är kort och grenig. Signaler tenderar att färdas i en riktning från den axonal domänen till den dendritiska domänen, och cellpolariteten hjälper till att reglera denna signalering.

I allmänhet är cellpolariteten ett komplext fenomen som inbegriper en mängd molekylära mekanismer, inklusive cytoskelettet, membranproteiner och signalsubstanser.

'Salmonella' är en typ av bakterie som kan orsaka matförgiftning och andra infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 2500 olika serotyper av Salmonella, men de två vanligaste orsakarna till sjukdom hos människor är Salmonella enteritidis och Salmonella typhimurium.

Salmonella-bakterier lever naturligt i tarmkanalen hos vissa djurslag, som fåglar och boskap, och kan sprids till människor via kontaminerad mat eller vatten. De vanligaste källorna till smittan är ägg, kött, mjölkprodukter och grönsaker. Smittan orsakas ofta av bristfällig kökshygien, såsom otillräcklig uppvärmning eller kylning av matvaror, sköljning av grönsaker eller kontaminering via smutsiga ytor eller händer.

Salmonella-infektioner kan ge upphov till en rad symtom, som diarré, magkramper, feber och illamående. I allvarliga fall kan infektionen leda till septisk chock eller blodförgiftning. De flesta personer återhämtar sig dock efter några dagar utan behandling, men vissa grupper, som barn, äldre och personer med svagt immunsystem, kan drabbas hårdare av sjukdomen och behöva antibiotisk behandling.

CCL7, även känt som monocyte chemotactic protein 3 (MCP-3), är ett citokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Chemokiner är små proteiner som fungerar som chemoattraktanter och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att rekrytera olika celltyper till inflammationsområden eller till specifika anatomiska områden i kroppen.

CCL7 binder till och aktiverar CCR1, CCR2 och CCR3-receptorerna på monocyter, basofila granulocyter och dendritceller, vilket leder till cellmigration och aktivering av dessa celler. Det har visat sig spela en roll i olika fysiologiska processer som immunförsvar, hematopoesis och angiogenes, men det är även associerat med patologiska tillstånd såsom cancer, autoimmuna sjukdomar och neuroinflammatoriska tillstånd.

Toll-like receptor 9 (TLR9) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka har förmågan att känna igen och binda till specifika mönster på patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR9 är specifikt känd för att det kan känna igen DNA från bakterier och virus. När TLR9 binder till dessa molekyler aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till produktion av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer som aktiverar immunsvaret. TLR9 finns främst i celler som ingår i det innate immune systemet, såsom dendritceller, monocyter/makrofager och B-celler.

Transforming Growth Factor beta1 (TGF-β1) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl i kroppen. Det produceras och secreteras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, immunceller och epitelceller. TGF-β1 spelar en viktig roll i cellytorna som reglerar celltillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunsvar. Det är också involverat i ämnesomsättningen av extracellulär matris (ECM), vilket påverkar cellernas förmåga att migrera och växa.

TGF-β1 binder till sina receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar som inkluderar Smad-proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i cellkärnan där de reglerar genuttrycket och påverkar cellytans beteende. TGF-β1 har också visat sig ha en dämpande effekt på immunsvaret, genom att hämma aktivering och differentiering av T-celler och B-celler.

I patologiska tillstånd kan TGF-β1-signaleringsvägen vara onormalt aktiv, vilket kan leda till fibros (överdriven ämnesomsättning av ECM) och cancer. Fibros är en allvarlig komplikation i många sjukdomar, inklusive lever-, lung- och njursjukdomar. Överaktivering av TGF-β1 kan också leda till onormal celldelning och tumörbildning, vilket gör att det har visat sig vara involverat i cancerutvecklingen.

'Bacillus anthracis' är en bakterie som orsakar sjukdomen anthrax, även känd som mjältbrandsjuka. Bakterien är strikt aerob, asporbildande och Gram-positiv. Den förekommer naturligt i jordmånen och kan infektera djur, särskilt herbivorer som nötkreatur, får och hästar. Människor kan smittas genom kontakt med infekterade djur eller deras produkter, såsom ull eller hud. Anthrax kan vara dödlig om det inte behandlas i tid, men antibiotika och andra behandlingar är effektiva om de ges tidigt. Bioterrorism har använts för att sprida anthrax till människor genom post, vilket orsakade en allvarlig hälsokris i USA år 2001.

'Myeloid stem cells' are primitive hematopoietic cells that have the ability to self-renew and differentiate into various blood cell types of the myeloid lineage. These cells are found in the bone marrow and give rise to red blood cells, platelets, and white blood cells such as granulocytes (neutrophils, eosinophils, and basophils), monocytes, and dendritic cells. Myeloid stem cells are essential for maintaining normal hematopoiesis and are often targeted in cancer therapies, such as chemotherapy and radiation therapy, which can damage these cells and lead to side effects like anemia, neutropenia, thrombocytopenia, and increased risk of infection.

Complement receptor 3b (CR3b eller CD18/CD11b) är ett integrinprotein som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det består av två subenheter, CD11b (eller alpha M-integin) och CD18 (eller beta 2-integrin), som zinkbindande kopplas samman för att bilda en funktionell receptor.

CR3b är involverad i flera cellulära processer, inklusive adhesion, migration, fagocytos och signaltransduktion. Det binder till komplementproteinet C3b som har markerats av ett komplementaktiveringssystem, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogena mikroorganismer genom fagocytos. CR3b kan också binda till andra ligander, såsom intercellulära adhesionsmolekyler (ICAM) och bakteriella ytproteiner, vilket bidrar till dess roll i immunförsvaret.

Dysfunktion eller avsaknad av CR3b har visats korrelera med ett ökat risk för infektioner, speciellt vid de tidiga stadierna av livet.

RANK-liganden, också känd som TNFSF11 (Tumor Necrosis Factor-Related Apoptosis-Inducing Ligand), är ett protein som spelar en viktig roll i benomsättningen och immunförsvaret. Det produceras av aktiverade T-celler och binder till receptorn RANK (Receptor Activator of NF-kB) på osteoklastprekursorceller, vilket leder till deras differentiering, aktivering och överlevnad. Osteoporos, kronisk inflammation och cancerbenägna sjukdomar kan vara relaterade till störningar i RANK-ligand/RANK-signalvägen.

IRF-transkriptionsfaktorer (interferon regulatory factors) är en familj av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i reguleringen av immunsystemet och inflammation hos däggdjur. De aktiveras ofta som svar på infektioner och är involverade i regleringen av interferon-generande responsgene, vilket gör att de spelar en central roll i antiviral immunitet. IRF-proteinerna kan även vara involverade i andra cellulära processer som celldelning, apoptos och differentiering.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.

"Paracrine communication" är en form av signalsubstanser (t.ex. hormoner, cytokiner eller tillväxtfaktorer) som frisätts från en cell och verkar på grannceller i närheten genom att binda till receptorer på deras cellyta. Det skiljer sig från autokrin communication, där signalsubstansen verkar på samma cell som den har frisatts ifrån, och endokrin communication, där signalsubstanser transporteras via blodomloppet till målceller på annan plats i kroppen. Parakrin communication är en viktig mekanism för cellytt-till-cellytt kommunikation inom lokal miljö och spelar en avgörande roll i regleringen av cellulär differentiering, proliferation, överlevnad och apoptos.

'Suppressor of Cytokine Signaling Proteins' (SOCS proteins) är en familj av intracellulära proteiner som reglerar cytokin-signaleringsvägar i celler. De gör detta genom att hämta in och stänga av signaltransduktionsprocessen som startas när en cytokin binder till sin receptor på cellytan.

SOCS proteiner består av en modulär struktur med en SH2-domän (src homology 2) som kan binda till fosforylerade tyrosinresiduer på aktiverade receptorer och en SOCS-box, som interagerar med andra proteiner i ubiquitin-proteasomsystemet. Genom att markera aktiverade receptorproteiner för nedbrytning kan SOCS-proteiner snabbt avsluta cytokinsignaleringen och hjälpa till att förhindra en överdriven eller onormal aktivering av immunresponsen.

Det finns åtta kända medlemmar i SOCS-familjen, varav SOCS1 och SOCS3 är de mest välstuderade. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att reglera olika biologiska processer som inflammation, immunrespons, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av SOCS-proteiner har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och metaboliska störningar.

I'm sorry for the confusion, but "Harpest" is not a medical term that I am familiar with. It's possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you meant "Harpes," it refers to a group of diseases that affect the nerves and skin, characterized by the presence of small, discolored bumps or lines on the skin caused by nerve damage. However, I would recommend consulting a reliable medical source or speaking with a healthcare professional for accurate information regarding medical conditions and terminology.

Mitogen-activated protein kinase 3 (MAPK3) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Detta enzym spelar en viktig roll i cellers signalsystem och är involverat i reguleringen av celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. MAPK3 aktiveras som svar på olika signalsubstanser, så kallade mitogener, som binder till receptorer på cellens yta och utlöser en kaskad av reaktioner inne i cellen. Aktiveringen av MAPK3 leder till att specifika proteiner fosforyleras (får en fosfatgrupp tillagd), vilket kan leda till att de ändrar sin funktion och/eller aktivitet.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Faskontrastmikroskopi (FCM) är en typ av ljusmikroskopi som används för att erhålla högkontrasterade, skarpa och detaljerade bilder av opaka eller genomskinliga preparat. Denna teknik bygger på principen att skapa kontrast mellan olika strukturer i provet genom att använda speciella kondensor- och objektivlinsor som formar ett snävt ljusbundit (faskformat) som faller in på preparatet.

I FCM används vanligtvis en monokromatisk ljuskälla, exempelvis en halogen- eller LED-lykta, och speciella kondsorlinsor för att skapa ett faskformat ljusbundit som faller in på preparatet. Detta ljusbundit är starkt belyst i mitten och avtar gradvis mot kanten, vilket ger en hög kontrast mellan strukturerna i provet.

FCM-objektiven har speciella designade linser som samlar in det reflekterade ljuset från preparatet och skiljer på fasen av det infallande och reflekterade ljuset. Detta möjliggör en högre kontrast mellan olika strukturer i provet, eftersom de olika faserna ger upphov till interferensmönster som kan tolkas som kontrastförstärkningar.

FCM används ofta inom biologisk forskning och klinisk diagnostik för att undersöka cellytor, membranstrukturer, bakterier, svampar och andra opaka preparat. Denna teknik ger mycket detaljerade bilder och kan användas för att observera små strukturella förändringar som inte är synliga med konventionell ljusmikroskopi.

'SRS-A' står för 'Slow-Reacting Substance of Anaphylaxis', som är ett äldre och mindre använt namn på en grupp signalsubstanser i kroppen som kallas leukotriener. Leukotriener är lipidmediatorer som deltar i inflammation och allergiska reaktioner, såsom astmaattacker.

Det finns två huvudtyper av leukotriener: SRS-A (nu oftare kallat cysteinylleukotriener) och LTB4. Cysteinylleukotriener orsakar bronkiell spasm, ökad sekretion av slem i lungorna och ökat permeabilitet i kapillärväggarna, vilket kan leda till andningssvårigheter och astmasymptom.

Dessutom bör nämnas att det finns läkemedel som är designade för att blockera effekterna av cysteinylleukotriener, såsom montelukast (Singulair) och zafirlukast (Accolate), vilka används i behandlingen av astma.

Den medicinska termen för "blodets bakteriedödande förmåga" är "bactericidal activity of blood." Det beskriver förmågan hos blodet att döda eller inaktivera bakterier. Denna förmåga beror främst på närvaron av vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, och deras förmåga att fagocytera (dvs. omsluta och förinta) främmande partiklar som bakterier. Dessutom kan vissa proteiner i blodplasma, till exempel komplementproteiner och defensiner, bidra till bakteriedödande verkan.

Det är viktigt att notera att blodets bakteriedödande förmåga kan variera mellan individer och kan påverkas av olika faktorer som immunförsvar, ålder, sjukdomstillstånd och läkemedelsbehandling.

Tymidin är ett av de fyra nucleosiderna i DNA. Det består av en pyrimidinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening, och en sockermolekyl (deoxyribosa). Tymidin kännetecknas av att det innehåller en speciell bas, thymin, som sitter i pyrimidinringen. Thymin är en av de två puriner som förekommer i DNA, den andra är cytosin. Tymidin spelar därför en viktig roll i lagring och överföring av genetisk information inom celler.

'Komplement 5a' (C5a) är ett aktiveringspeptid som bildas när komplementsystemet aktiveras, vanligtvis genom den alternativa eller lectin-bunden vägen. Det består av 74 aminosyror och har en molmassa på ungefär 9 kDa. C5a är ett starkt proinflammatoriskt mediatör som utövar sin effekt genom att binda till G-proteinkopplade receptorer (GPCR) på olika celltyper, såsom neutrofiler, monocyter och endotelceller.

När C5a binder till sina respektive receptorer aktiveras en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till celldifferentiering, cytokinuttryck, kemotaxis och degranulation. Dessa processer bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen och underlätta bakteriell fagocytos och eliminering.

Dessvärre kan överaktivering av komplementsystemet och ökad C5a-produktion leda till skada på värdceller och vävnader, vilket är associerat med patologiska tillstånd såsom ischemisk hjärtinfarkt, sepsis, akut lunginflammation och autoimmuna sjukdomar.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

Glukaner är en typ av polysackarider, som består av flera monosackarider (socker) som glukos enheter. Glukaner kan ha olika struktur och molekylmassa beroende på hur de är sammanlänkade. De kan vara lineära eller grenade, och glukosenheterna kan vara förbundna med varandra via alfa- eller beta-glykosidbindningar.

Glukaner förekommer naturligt i många livsmedel, till exempel i spannmål, potatis och vissa frukter. De kan också produceras syntetiskt genom enzymatisk behandling av stärkelse eller andra kolhydrater.

Glukaner har olika funktioner beroende på deras struktur och molekylmassa. Några glukaner har förmågan att stimulera immunsystemet, medan andra kan ha en prebiotisk effekt och främja tillväxten av vissa bakterier i tarmen. Glukaner används också inom industrin som tjockningsmedel, stabilisatorer och emulgeringsmedel.

Toxoplasmosis är en infektionssjukdom orsakad av protozoen *Toxoplasma gondii*. Denna infektion kan drabba många olika djurslag, inklusive både vilda djur och husdjur som katter och hundar. Infektionen sprids vanligtvis genom kontakt med kattens avföring eller genom att äta rått eller underkokt infekterat kött från ett infekterat djur. I de flesta fall orsakar toxoplasmos hos djur inga allvarliga symptom, men i vissa fall kan den leda till allvarligare sjukdomstillstånd, särskilt hos unga eller immunförsvaga djur. Symptomen på toxoplasmos hos djur kan variera beroende på vilken art som är drabbad, men kan inkludera trötthet, feber, svullnader och andningssvårigheter. I allvarliga fall kan infektionen leda till neurologiska symtom eller död.

Sarkoidos är en sjukdom som karaktäriseras av att det bildas små samlingar av inflammatoriska celler, så kallade granulomer, i olika delar av kroppen. De vanligaste organen där granulomen bildas är lungorna och lymfkörtlarna i bröstet, men sjukdomen kan även påverka hud, ögon, lever, hjärta och centrala nervsystemet.

Sjukdomens orsak är fortfarande okänd, men det finns teorier om att det kan bero på en överdriven immunreaktion mot ett ännu obekant ämne. Sarkoidos förekommer oftare hos kvinnor än män och vanligtvis diagnostiseras den mellan 20 och 40 års ålder.

Symptomen på sarkoidos kan variera beroende på vilka organ som är drabbade, men de vanligaste symptomen innefattar hosta, andnöd, trötthet, feber, viktminskning och hudförändringar. I vissa fall kan sjukdomen vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under rutinmässiga undersökningar.

Behandlingen av sarkoidos beror på vilka organ som är drabbade och hur allvarlig sjukdomen är. I mildare fall kan patienten behöva inga speciella behandlingar alls, medan andra kan behöva immunosuppressiva läkemedel eller kortikosteroider för att minska inflammationen och underlätta symtomen. I vissa fall kan även lungtransplantation vara ett alternativ för patienter med allvarlig lungpåverkan.

Metalloendopeptidaser är ett slags enzym som bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en metallion, ofta zink (Zn2+), i aktivt centrum. De kan klyva peptidbindningar både på insidan och utsidan av proteinernas aminosyrorester, till skillnad från exopeptidaser som endast kan klyva peptidbindningar närmast proteinkedjans ändar. Metalloendopeptidaser deltar i en rad fysiologiska processer, såsom blodtrycksreglering, immunförsvar och hjärnfunktion. Dessutom kan överaktiva metalloendopeptidaser vara involverade i patologiska tillstånd som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Pulmonell alveolær proteinos (PAP) er en sjeldent lunne sykdom hvor surfaktanten i de alveolare luftsakene blir forstyrret på grunn av inntakingen av ekscessiv mengde protein. Dette fører til oppløping av luftsakene og åpenbears som en symmetrisk infiltrering av hvitt skum i både lungene.

Det er tre typer av PAP: primær (idiopatisk), sekundær og kongeleksjer-relatert. Primær PAP forekommer uten årsak, mens sekundær PAP forekommer som en komplikasjon til andre sykdommer som f.eks. leukemia, limfomer eller immundefekter. Kongeleksjer-relatert PAP forekommer hos personer som jobber i gullhøsting og er utsatt for dampe fra cisplatin.

Symptomene på PAP kan inkludere hoste, trangtåke, pustebehov og å selv bli utmattet ved fysisk aktivitet. Diagnosen stilles vanligvis ved hjelp av bakteriologisk sputumkultur, røntgenbilleder og CT-scanning, men biopsi kan være nødvendig for å bekreftelse. Behandlingen består vanligvis av å fjerne surfaktanten fra lungene ved hjelp av en bronkoskopisk lavpusjepsveisning (BAL) eller med lungsymptomtransplantasjon i alvorlige tilfeller.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

"Blodfysiologi" refererer til studiet av de funksjonelle aspektene av blodet, inkludert blodets sammensetning, oppbygning og hvordan det forander seg under forskjellige fysiologiske tilstande. Dette omfatter studiet av blodceller (som røde blodceller, hvite blodceller og trombocitter), blodplasma, koagulasjon, osmotisk trykk og andre relaterte faktorer. Blodfysiologi er en viktig del av fysiologien og medicinen, fordi blodet spiller en sentral rolle i mange kroppsfunksjoner som transport av næringsstoffer, ilt og avfall, samt i immunforsvaret og blodets koagulasjonsmekanisme.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

CD11 är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. CD11-antigenet är egentligen ett samlingsnamn för tre olika proteiner: CD11a, CD11b och CD11c. Dessa proteiner bildar komplex tillsammans med andra proteiner och deltar i cellernas förmåga att klistra fast sig vid andra celler eller vid extracellulära matrixstrukturer, ett förfarande som kallas adhesion. CD11-komplexen är också involverade i signaltransduktion och aktivering av immunförsvaret.

Interferonreceptorer är en typ av receptorceller som binder specifika signalproteiner (ligander) som kallas interferoner. Interferoner är cytokiner som produceras och utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller cellskada. När interferonet binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen får en förändrad genuttrycksmönster, vilket kan hämma virusreplikation och påskynda celldöd av infekterade celler.

Det finns två huvudsakliga familjer av interferonreceptorer: typ I och typ II. Typ I-interferonreceptorerna består av en heterodimer av IFNAR1 och IFNAR2 underenheter, medan typ II-interferonreceptorerna består av en homodimer av IFNGR1 underenheter.

Typ I-interferoner (IFN-α/β) binder till typ I-interferonreceptorer och aktiverar JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, vilket leder till att cellen producerar antivirala proteiner och andra cytokiner som hjälper till att koordinera immunresponsen. Typ II-interferon (IFN-γ) binder till typ II-interferonreceptorer och aktiverar också JAK-STAT-signaltransduktionsvägen, men denna typ av interferon är mer involverad i moduleringen av immunresponsen än i direkta antivirala effekter.

Inom medicin och biologi refererar "intracellulärt rum" till det inre av en cell, det vill säga det område som befinner sig innanför cellytan eller celldelningen. Det intracellulära rummet innehåller olika organeller och strukturer som är involverade i cellens funktioner, såsom cellkärnan, mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiskt retikulum med mera.

Det är viktigt att skilja på det intracellulära rummet och det extracellulära rummet, som är det område utanför cellen där olika signalsubstanser, näringsämnen och avfallsprodukter kan cirkulera.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är en liten proteinkemokin som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Den produceras och utsöndras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på inflammatoriska signaler såsom interferon gamma (IFN-γ).

CXCL10 binder till sin specifika receptor, CXCR3, som finns på aktiverade T-lymfocyter, naturliga killer (NK) celler och andra immunceller. När CXCL10 binds till CXCR3 utlöses en signalkaskad som leder till att immuncellerna reagerar och migrerar till inflammationsområdet.

CXCL10 har visat sig spela en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, speciellt vid Th1-typ av inflammatoriska sjukdomar som exempelvis multipel skleros (MS), rheumatoid artrit och virusinfektioner. Vidare har forskning visat att höga nivåer av CXCL10 korrelerar med allvarligare sjukdomsaktivitet och sämre prognoser inom vissa sjukdomsaljor.

NF-kappa B (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. NF-kappa B p50 underenheten (även känd som NFKB1) är en del av den heterodimeriska formen av NF-kappa B.

NF-kappa B p50 underenheten bildas som ett resultat av spjälkning av prekursorn p105, vilket resulterar i en proteinkedja med en molekylvikt på 50 kDa. Denna underenhet saknar transaktivitetsdomäner och kan därför inte aktivera transkription av målgener direkt. I stället fungerar den ofta som en negativ regulator av NF-kappa B-aktivering genom att bilda inaktiva heterodimerer med andra NF-kappa B underenheter, såsom p65 (RelA).

När celler aktiveras av till exempel cytokiner eller stressorer kan IkB-proteinet som håller NF-kappa B komplexet inaktivt degraderas. Detta leder till att p50 underenheten kan transloceras till cellkärnan och bilda aktiva heterodimerer med andra NF-kappa B underenheter, vilket i sin tur leder till aktivering av målgener som är involverade i inflammation, immunrespons och celldöd.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.

In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.

Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.

Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.

Imidazoler är en klass av organiska föreningar som innehåller en imidazolring, en fem-ledad aromatisk heterocyklisk ring bestående av två kväveatomer och tre kolatomer. Imidazoler har en rad biologiska aktiviteter och används inom medicinen som läkemedel, till exempel histaminreceptorantagonister som används för behandling av allergier och mag-tarmrubbningar. Andra exempel på imidazoler med medicinsk användning är antimykotika, som används för behandling av svampinfektioner.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

Antimikrobielle katjoniska peptider (AMPs) är en typ av peptider som förekommer naturligt hos många levande organismer, inklusive djur, växter och mikroorganismer. Deras främsta funktion är att försvara organismen mot infektion genom att bekämpa patogena mikroorganismer som bakterier, svampar och virus.

AMPs är kända för sin förmåga att interagera med och destabilisera cellmembran hos mikroorganismer, vilket leder till celldöd. De gör detta genom att attraheras till negativt laddade fosfolipider i cellmembranet och bilda porer eller ledande komplex som stör membranets integritet och funktion.

Katjoniska peptider innehåller ofta positivt laddade aminosyror, till exempel arginin och lysin, vilket underlättar deras interaktion med negativt laddade fosfolipider i cellmembranet. Dessa peptider tenderar också att ha en amfipatisk struktur, det vill säga de innehåller både hydrofoba och hydrofila delar. Hydrofoba delar interagerar med lipidbilagan i cellmembranet medan hydrofila delar interagerar med vattenmolekyler i omgivningen.

AMPs har visat sig ha potential som alternativ till traditionella antibiotika, särskilt mot multiresistenta bakterier som blivit svåra att behandla med konventionell terapi. Dock finns det fortfarande mycket att lära om deras mekanismer och möjliga biverkningar innan de kan användas kliniskt på ett brett plan.

Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.

Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).

En läkemedelsbärare, även kallad en formulering eller en dosageform, är ett preparat som används för att leverera ett aktivt läkemedel till en patient. Bäraren kan vara i olika former beroende på läkemedlets art och hur det behöver tas in i kroppen. Några exempel på läkemedelsbärare är tabletter, kapslar, salvor, lozenges, droppar, injektionsvätskor och transdermala patchar.

Läkemedelsbäraren innehåller ofta olika typer av hjälpämnen som hjälper till att stabilisera, konservera eller förbättra läkemedlets verkan, absorption, distribution och eliminering i kroppen. Dessa hjälpämnen kan vara exempelvis fyllmedel, bindemedel, smakstoff, konserveringsmedel, färgämne och dispersionsmedel.

Det är viktigt att utforma en lämplig läkemedelsbärare eftersom det kan påverka läkemedlets säkerhet, effektivitet och hur länge det behåller sin verkan.

Septic shock är en allvarlig komplikation till en infektion, som orsakas av ett abnormalt svar i kroppen. Det kännetecknas av att cirkulationssystemet inte längre fungerar korrekt, vilket leder till att blodtrycket sjunker och syretillförseln till organen minskar. Detta kan i sin tur orsaka skada på olika organ och livshotande komplikationer.

Septic shock definieras ofta som ett tillstånd av hypotension (sänkt blodtryck) trots adekvat behandling med vätska, tillsammans med symptom på organskada. Orsaken är vanligen en infektion som orsakats av bakterier, men även svampar och vissa virus kan vara involverade.

För att diagnostisera septisk chock behövs ofta en kombination av kliniska tecken och laboratoriediagnostik, inklusive blodkultur och blodprov för att uppskatta inflammationsmarkörer som till exempel CRP och prokalcitonin. Behandlingen består vanligen av antibiotika, vätskebehandling och stödjande vård av organfunktioner.

Kryptokocker är en typ av svamp som kan orsaka infektioner, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar. Ordet "Kryptokock" kommer från grekiskan och betyder "gömd spor". Detta syftar på svampens egenskap att forma små, gömda sporer som kan överleva länge i miljön och vara orsaken till spridning av infektionen.

Kryptokocker är vanligtvis inte skadliga för människor med normalt fungerande immunsystem, men de kan leda till allvarliga komplikationer hos dem med nedsatt immunförsvar, som hiv-positiva personer eller personer som tar immunsuppressiva läkemedel. Infektioner orsakade av kryptokocker kan drabba olika delar av kroppen, inklusive lungor, hjärna och urinvägar.

Antikroppsberoende cytotoxicitet (ADCC) är en immunologisk process där effektorceller i kroppen, som naturliga killer-celler (NK-celler), interagerar med antikroppar som binder till ytan av ett målceller, såsom virusinfekterade eller tumörceller.

När en antikropp binds till sin specifika antigen på målcellens yta, exponeras en del av antikroppen som kallas Fc-regionen. Denna region kan sedan binda till Fc-receptorer på Y-formade proteiner på NK-cellernas yta. När detta händer kommer NK-cellen att släppa ut giftiga substanser, såsom perforin och granzimer, som drar in målcellens membran och aktiverar en kaskad av intracellulära signaler som leder till apoptos (programmerad celldöd) hos målcellen.

ADCC är en viktig immunförsvarsmekanism som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och onkologiska sjukdomar. Vissa typer av cancerbehandlingar, såsom monoklonala antikroppar, utnyttjar ADCC-mekanismen för att eliminera tumörceller.

Toll-like Receptor 3 (TLR3) är ett slags proteiner som tillhör gruppen pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturer, så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), på patogena mikroorganismer som virus, bakterier och svampar. När TLR3 binder till sin specifika ligand, en dubbelsträngad RNA-molekyl från exempelvis ett virus, aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till att cellen svarar på infektionen genom att producera cytokiner och andra immunaktiva mediatorer. TLR3 är därför en viktig del av vår immunförsvarsmekanism mot infektioner.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

P42 MAP-kinas, også kjent som Mitogen-aktiveret protein kinase 1 (MAPK1), er en type serin/treonin-spetsifikk kinase som spiller en viktig rolle i intracellulære signalveier. Denne kinasen er involvert i reguleringen av cellers vekst, differentiering, apoptose og respons på stressorer. P42 MAP-kinas aktiveres ved phosphorylering av en rekke upstream kinaser, som p44 MAP-kinas (MAPK3), og er involvert i en kaskade av signaltransduksjon som resulterer i endelig aktivering av transskripsjonsfaktorer og andre effektorproteiner. Dette bidrar til reguleringen av diverse cellulære funksjoner, inkludert cellecyklus, cytoskeletal dynamikk, metabolisme og inflammatorisk respons.

Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.

När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.

Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

HL-60-celler är en typ av cancerceller som isolerats från en patients blod (en kvinna med akut promyelocytisk leukemi). Dessa celler används ofta inom forskning, eftersom de kan differentieras till att uppföra sig som vuxna, specialiserade celltyper såsom neutrofila granulocyter och monocyter/makrofager. Detta gör HL-60-celler användbara för studier av cellulär differentiering, signaltransduktion, apoptos och cancerbiologi.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

Medicinskt sett kan Magnetit definieras som ett mineral som innehåller järn (III) oksid med kemisk formel Fe3O4. Det har fått sitt namn på grund av sin magnetiska egenskap. I en medicinsk kontext är användningen av Magnetit mycket begränsad, men det har visats att det kan användas i vissa biomedicinska tillämpningar, såsom cellseparering och läkemedelsdelavering.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.

Tuftsin är ett peptidfragment som bildas när immunglobulin G (IgG) proteinet delas upp i kroppen. Tuftsin består av fyra aminosyror – tyrosin, treonin, prolin och arginin – och spelar en viktig roll för att aktivera och reglera vissa aspekter av immunförsvaret. Det gör detta genom att stimulera vita blodkroppar som neutrofiler och makrofager, vilket hjälper till att eliminera främmande ämnen som bakterier och virus från kroppen. Tuftsin har också visat sig ha potentialen som ett terapeutiskt verktyg för att behandla olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer.

'Reglering av genuttryck, bakterier' refererer til den biologiske prosessen hvorved celler kontrollerer hvilke gener som aktiveres og deaktiveres i bakteriers genom. Genuttrykk er den proces hvorved information i DNA-strengen oversatt til proteinsyntese. I bakterier kan regleringen av genuttryck styres ved forskjellige mekanismer, inkludert:

1. Operon-regulering: Her brukes en operon, som er en gruppe relaterte gener som kontrolleres av en enkelt promotor og terminatorsignal. Regulatorproteinet binder seg til operonens promotor for å enten aktivere eller inaktivere transkripsjonen av alle gener i operonen.

2. Repressor-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og forhindrer transkripsjonen av et gener. Når repressoren blir inaktivert, tillates transkripsjonen å skje.

3. Activator-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og aktiverer transkripsjonen av et gener ved å hjelpe RNA-polymerasen til å starte transkripsjonen.

4. Attenuering: Dette er en mekanisme der regulatorproteinet påvirker transkripsjonsprosessen ved å endre strukturen av mRNA-molekylet under transkripsjonen.

5. Bakteriens respons til ytre stimuli kan også regulere genuttrykk, for eksempel ved å aktivere two-component systems der består av en sensor og en responseregulator. Når sensoren oppfanger et ytterlig stimuli, blir den aktivert og aktiverer responseregulatorproteinet som deretter kan påvirke genuttrykk.

Regleringen av genuttrykk er viktig for bakteriers å overleve i forskjellige miljøer og tilpas seg til endringer i omgivelsene.

En esterase er ein type av enzym som bryter ned estre-bindinger, der estrene er en organisk funksjonsgruppe bestående av en iltatom bundet til ein karbonatom med en dobbeltbinding til ein annen karbonatom. Esteraser finst i mange forskjellige typer av levande vesen og spiller en viktig rolle i mange biokjemiske prosesser, blant annet nedbryting av fedtstoffer og andre organisk stoffer. De kan også være involvert i reguleringen av signalstoffsystemer i kroppen.

Peroxiddismutas är ett enzym som katalyserar nedbrytningen av väteperoxid (H2O2) till vatten (H2O) och syrgas (O2). Reaktionen kan skrivas som:

2H2O2 -> 2H2O + O2

Detta enzym är viktigt för att skydda celler från skadan orsakad av väteperoxid, som kan vara toxiskt i höga koncentrationer. Peroxiddismutas förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive människor. Det finns också artificiella peroxiddismutaser som används i industriella tillämpningar, till exempel för att avlägsna väteperoxid från avloppsvatten eller för att skydda material från korrosion orsakad av väteperoxid.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

'Immune Evasion' refererer til mekanismer som patogener, som f.eks bakterier eller virus, bruker for å undgå eller undergrave vår immunforsvar. Dette kan skje på mange ulike måter, for eksempel ved å unngå det initiale oppdagingen av immunsystemet eller ved å inaktivere eller modifisere de immunsvar som er aktivert mot dem. Immune evasion er en viktig faktor i patogenes suksess og kan være en vanskelig forhindring i behandlingen av infeksjoner.

'Primary cell culture' refererar till den initiala processen av att isolera och odla celler direkt från ett levande vävnadsprov, såsom ett organ eller ett biopsi Prov. Dessa primära celler är ofta direkta ändstationerna för en signalsubstans eller en farmakologisk behandling, och de bibehåller mer av deras in vivo-fenotyp jämfört med immortaliserade cellinjer.

Primära cellkulturer kan vara antingen adherenta (fastsittande) eller icke-adherenta (flytande), beroende på vilken typ av vävnad de kommer ifrån. Adherenta primära celler behöver en substrat att fästa till, medan icke-adherenta celler behöver ett flytande medium för att överleva och expandera.

Det är värt att notera att primära cellkulturer har en begränsad livslängd i odling, eftersom de inte är immortaliserade. Deras livslängd kan variera beroende på vilken typ av cell som odlas, men de tenderar att ha ett stort potential för åldrande och senescens efter en viss tid i odling.

'Tumor Microenvironment' (TME) refererer til den samling af celler, extracellulære matricer, blodkødder og andre strukturer som omgiver og interagerer med cancercellerne i en solid tumor. TME består af både malign (cancer) og ikke-malign (normale) celler, herunder fibroblaster, endotheliale celler, immunceller (som f.eks. lymfocytter, makrofager og neutrofiler), og andre celletyper som kan påvirke tumorens vækst, overlevelse, invasivitet og respons på behandling.

Den extracellulære matrix (ECM) i TME består af forskellige proteiner, kollagener, proteoglykaner og andre molekyler, der bidrager til tumorens struktur, stivhed og integritet. Disse komponenter kan omdannes eller modificeres af cancercellerne og andre celler i TME, hvilket fører til en mere abnorm, pro-tumorøg microenvironment.

Blodkødderne i TME spiller en vigtig rolle ved forsyning af tumoren med næringsrstoffer og ilt, samt ved fjernelse af affaldsstoffer. De kan også fungere som en rute for cancercellers indvandring (invasivitet) og metastase til andre dele af kroppen.

TME er ofte immunosuppressivt, hvilket betyder at det undertrykker den normale immunrespons mod cancerceller. Dette sker delvis gennem immunsuppressive celler som regulatoriske T-celler (Tregs) og myeloid-derived suppressor cells (MDSCs), der kan hæmme aktiviteten af effektive antitumør-immunceller.

I alt er tumor microenvironment en kompleks, dynamisk og heterogen miljø, der påvirker cancerens udvikling, progression, behandlingsrespons og prognose. Forståelsen af TME og dens interaktion med cancerceller kan hjælpe med at identificere nye terapeutiske mål og strategier for at bekæmpe kræft.

Cytocalasin B är ett mycket potent proteinhämmare som inhibiterar aktinpolymeriseringen i celler. Det binder till ändarna av aktinfibriller och förhindrar därmed att de växer eller förkortas, vilket leder till att cellens cytoskelett blir instabilt och kan leda till celldöd. Cytocalasin B används ofta i forskning för att studera celldelning, cellmigration och andra processer som involverar aktincytoskelettet.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

IRF-1 (Interferon Regulatory Factor 1) er en transskripsjonsfaktor som hører til IRF-familien og spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet og inflammasjonen. IRF-1 aktiveres som svar på infeksjonssignaler, såsom interferon (IFN), og binder seg til specifikke DNA-sekvenser for å regulere uttrykket av gener involvert i immunresponsen, inkludert gener involvert i antivirale svar, apoptose og cellulær prosesser som relaterer til infeksjon og immunitet. IRF-1 kan også være involvert i onkogenese og tumorsuppresjon.

Medicinskt syrgas, ofta bara kallad syrgas, är syre i ren form som används inom sjukvården för andning. Det är ett gasartat preparat som består av minst 99% syre. Syrgas används vanligen via en andningsmask eller genom en injekterbar behållare med hjälp av en syrgaspump.

Syrgas används ofta för att behandla patienter som lider av syrebrist i blodet, till exempel på grund av lung- eller hjärtsjukdomar, trauma eller vid allvarliga infektioner. Det kan också användas under operationer och vid intensivvårdsbehandling för att stödja andningen och förbättra syresättningen i blodet.

Katepsin B är ett enzym som tillhör de proteolytiska enzymerna, vilka bryter ner andra proteiner i kroppen. Katepsin B är specifikt ett cysteinproteas, vilket betyder att det använder sig av en sulfhydrylgrupp i aminosyran cystein för att bryta ned proteiner.

Katepsin B finns naturligt i celler och är aktivt vid lågt pH, vilket gör att det främst verkar inne i lysosomer, de organeller som är ansvariga för nedbrytningen av cellens avfall. Katepsin B har en kluven peptidbindning och kan därför bryta ner flera olika proteiner, vilket gör att det spelar en viktig roll i cellens proteinhomeostas.

Utöver sin naturliga funktion har katepsin B också visat sig ha en patofysiologisk roll vid flera sjukdomar, till exempel cancer och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom. Dessa sjukdomar kan orsaka ökad aktivitet av katepsin B, vilket i sin tur kan leda till onormalt nedbrytande av proteiner och cellskador.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

Stat6 (Signal Transducer and Activator of Transcription 6) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Når en interleukin-13 (IL-13) eller interleukin-4 (IL-4) bindes til deres respektive reseptorer på cellens overflate, aktiveres Stat6 ved hjelp av JAK-kinasene (Janus kinases). Aktiviert Stat6 dimeriserer og transloeres til kjernen, hvor de binder seg til specifikke DNA-sekvenser i promotorene til målgener. Dette resulterer i transkripsjon av disse gener og syntesen av proteiner som er involvert i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Stat6 er derfor involvert i ulike fysiologiske prosesser, inkludert differensiering av T-hjelperceller, aktivering av mastceller og eosinofiler, og regulering av immunglobulin E (IgE)-produksjon.

Experimental arthritis refers to the induction of joint inflammation and damage in animal models for the purpose of studying the disease process and testing potential new treatments. There are several ways to induce experimental arthritis in animals, including:

1. Antigen-induced arthritis: This is induced by injecting an antigen into the joint space, which leads to a local immune response and subsequent inflammation.
2. Adjuvant-induced arthritis: This is induced by injecting an adjuvant (an agent that enhances the immune response) into the animal, which leads to systemic inflammation and arthritis.
3. Spontaneous arthritis models: Some strains of animals, such as the DBA/1J mouse, develop arthritis spontaneously due to genetic factors. These models are useful for studying the natural history of the disease and testing new treatments.

It's important to note that these animal models do not fully replicate human arthritis but they can provide valuable insights into the pathophysiology of the disease and help in the development of new therapies.

CXCR4-receptorer, eller C-X-C chemokine receptor type 4, är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till den specifika chemokinen CXCL12 (även känd som stromal cell-derived factor 1, SDF-1). Dessa receptorer spelar en viktig roll inom signalsystemet för cellulär migration och homeostas, särskilt under embryonal utveckling, hematopoies och immunförsvaret.

CXCR4-receptorerna är involverade i en rad fysiologiska processer som angio- och neurogenes, hematopoies och immunresponser. Dessutom har de visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer som cancer, HIV-infektion och autoimmuna sjukdomar.

I cancer konstateras överaktivering av CXCR4-receptorer ofta vilket leder till förhöjd cellmigration, invasivitet och metastasbildning. I HIV-infektion används CXCR4 som en ko-receptor tillsammans med CD4 för att underlätta virusets infektion av T-celler.

'Sarkom' refererer til en type medisinsk betegnelse for en gruppe af sjeldene former for kræft, der udvikler sig i bindevæv og støttevæv i kroppen, såsom muskler, fedtvæv, knogler, blodkar og lymfekar. Ordet 'sarkom' kommer fra græsk og betyder "slidende kød".

Den term 'experimentell sarkom' er ikke en officiel medicinsk diagnose, men snarere en beskrivelse af en forskningsmodel eller et laboratorieforsøg. I denne konteksten kan 'experimentel sarkom' referere til en kunstig tumor, der er opstået i et laboratorieforsøg med det formål at studere de biologiske og molekylære mekanismer, der styrer sarkomers udvikling, vækst og spredning.

Disse eksperimentelle modeller kan hjælpe forskerne med at forstå mere om sarkomer og eventuelt udvikle nye behandlingsmetoder til denne type kræft. Det er vigtigt at understrege, at en 'experimentel sarkom' ikke er det samme som en 'sarkom', der diagnosticeres hos en patient.

Kalgranulin A, också känd som CAPG eller calprotectin subunit A, är ett protein som uttrycks i vissa vita blodkroppar (neutrofila granulocyter) och spelar en roll i immunförsvaret. Proteinet har förmåga att binde till metalljoner såsom kalcium, zink och mangan, vilket påverkar dess funktion som en del av det inflammatoriska svaret. Kalgranulin A kan också hittas i andra celltyper, inklusive epitelceller och tumörceller. Det är involverat i celldöd (apoptos) och har potential att vara ett biomarkör för inflammatoriska tillstånd och cancer.

'Ly-antigener' (ibland även stavat 'Li-antigen') är ett samlingsbegrepp för en grupp av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, så kallade lymfocyter. Dessa proteiner delas in i olika klasser, Ly-1, Ly-2, Ly-3 och så vidare, beroende på deras specifika struktur och funktion. De är involverade i olika immunologiska processer, såsom aktivering av immunförsvaret och erkännande av främmande ämnen som kan vara skadliga för kroppen. Ly-antigenerna är viktiga markörer vid karakterisering och klassificering av olika typer av lymfocyter, och har därför stor betydelse inom forskning och diagnostik inom området immunologi.

'Monoglycerider' er en type lipid (fedtstof) der består af én molekyle glycerin bundet til én molekyle fedtsyre. De dannes ofte som et biprodukt under forarbejdning eller nedbrydning af andre lipider, såsom triglycerider (fedtstof i fx madolie og fedt).

Monoglycerider anvendes kommercielt i en række forskellige applikationer, herunder som emulgatorer i fødevarer, i kosmetiske produkter og i visse medicinske formularer. De er desuden under undersøgelse som potentiale leveringssystem for lægemidler pga. deres evne til at forbedre absorptionen af fedtopløselige stoffer i tarmen.

Kalgranulin B, också känt som CAPS (cystein-rik anhydridreaktiv proteinkomplex-bindande protein) B, är ett protein som uttrycks i epitelceller och immunceller. Det spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att reglera cytokinproduktion och cellulär signalering. Kalgranulin B har också visat sig ha tumördödande egenskaper och kan vara involverat i cancersuppression. Det är ett aktivt substrat i neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, där det kan bidra till neuropati och kognitiva svårigheter.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. De aktiveras när de binds till tumörnekrosfactor (TNF), ett protein som produceras av immunsystemet när det upptäcker en infektion eller skada. När TNFR aktiveras startar det en signalväg inne i cellen som kan leda till celldöd, inflammation och andra svar som hjälper till att bekämpa infektionen eller reparera skadan.

TNFR finns på många olika typer av celler, inklusive vita blodkroppar, endotelceller och fibroblaster. Dessa celler kan aktiveras av TNF för att producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera immunsvaret. I vissa fall kan överaktivering av TNFR-signalvägar leda till sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Det finns också läkemedel som är designade för att blockera TNFR-signalvägar, vilka används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

'Tuberkulin' är ett protein-baserat extract som utvinns från den bakterie som orsakar tuberkulos, Mycobacterium tuberculosis. Det används vanligtvis i en testhudtest (Mantoux-test) för att hjälpa till att fastställa om en person har utvecklat immunitet mot tuberkulos, oftast genom att ha smittats och sedan botats eller vaccinerats med Bacillus Calmette-Guérin (BCG)-vaccinet.

När tuberkulin injiceras under huden bildas ett litet knölomdöme om personen har utvecklat immunitet mot tuberkulos. Storleken på knölomdömet beror på hur starkt immunsvaret är, och det kan användas för att avgöra om en persons exponering för bakterien var aktiv eller passiv, samt när det kan ha skett.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

I medicinen refererar "odlingsmetoder" till de tekniker och praktiker som används för att odla eller växa celler, vävnader eller organismer under kontrollerade förhållanden i ett laboratorium. Detta görs ofta med avsikt att studera deras egenskaper, funktioner och interaktioner, utveckla nya terapier eller läkemedel, testa toxicitet eller effekter av potentiala behandlingar, eller producera celler eller proteiner för transplantation.

Exempel på odlingsmetoder inkluderar:

1. Cellodling: En teknik där enskilda celler tas från ett vävnadsmaterial och placeras i en kulturlåda med en näringsrik vätska som tillåter cellerna att föröka sig och bilda en monolager av celler på lådans botten.

2. Vävnadsodling: En teknik där celler eller små bitar av vävnad placeras i ett matrixmaterial, såsom en hydrogel, som mimer livsfunktionen och underhåller cellernas överlevnad och tillväxt.

3. Mikrobiell odling: En teknik där bakterier, svampar eller andra encelliga organismer odlas i en näringsrik medium för att studera deras tillväxt, metabolism och interaktioner.

4. Organoidodling: En teknik där tre-dimensionella strukturer skapas från stamceller eller differensierade celler som mimer organens funktion och struktur. Dessa används ofta för att studera development, sjukdom och läkemedelseffekter.

5. Tissue engineering: En interdisciplinär teknik där man kombinerar cellodling, biomaterialvetenskap och ingenjörsvetenskap för att skapa funktionella vävnader som kan användas för regenerativ medicin eller transplantation.

'Mycobacterium leprae' är ett aerobt, icke-sporbildande, mykobakterium som orsakar lepra (Hansens sjukdom), en kronisk infektionssjukdom som primärt påverkar huden, nervsystemet och andningsvägarna. Bakterien upptäcktes av Gerhard Armauer Hansen 1873 och är speciell eftersom den inte kan odlas i konventionella laboratoriebakteriekulturer.

Lepra orsakar vanligtvis skador på nerverna, vilket leder till känselbortfall, muskelsvaghet och förtunning av de berörda områdena. Sjukdomen är behandlingsbar med fleridrugsterapi (MDT), en kombination av antibiotika som ofta består av dapson, rifampicin och klaritromycin eller offoxacin. Frühbehandling är viktig för att förebygga överföringen och minska sjukdomens progression.

Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Terapeutisk irrigering (også kendt som terapi irrigering eller medicinsk irrigering) er en behandlingsmetode, der involverer at anvende en strøm af væske til at rense og desinficere en sår, et sår, en sutureret sårlæsion eller en indre kropsoverskæring (f.eks. efter en operation).

Den terapeutiske irrigering kan udføres ved hjælp af forskellige væsketyper, alt efter behandlingens formål. Nogle almindelige væsker omfatter fysiologisk saltvandsløsning, antiseptiske løsninger eller antibiotiske løsninger. Irrigeringen udføres ofte med en speciel irrigationspumpe eller en syringe under kontrolleret tryk for at sikre en effektiv, men skånsom behandling.

Den terapeutiske irrigering anvendes til en række formål, herunder:

1. At fjerne dødt væv, nekrose, blodprop eller infektiøs materiale fra sår og sår.
2. At reducere infektionsrisikoen og forbedre værtsforsvaret mod patogener.
3. At fjerne rester af kirurgiske klister, blodklumper eller andet uønsket materiale fra indre kropsoverskæringer.
4. At opnå bedre visualisering og rengøring af sår og sår under operationer eller procedurer.
5. At forbedre vaskulær gennemstrømning og hjælpe med at reducere svulst i området.

Den terapeutiske irrigering er en effektiv behandlingsmetode, der anvendes i mange medicinske specialer, herunder kirurgi, ortopædi, plastikkirurgi, onkologi og vård af sår.

I en studie som gjorts vid eishogen forskningscentret i japan beta glukan orsakade peritoneala makrofager, som angriper tumörer ...
Vattenextrakt konsumtion på metabola indikatorer och inflammatoriskt svar av peritoneala makrofager hos råttor som utfodrats en ...
Den intracellulära baktericida aktiviteten hos bedakilin i primära peritoneala makrofager och i en makrofagliknande ... I MPS sågs hos alla arter makrofager med pigment och/eller av skumcellstyp också i olika vävnader, ö ...
Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid ... Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.Receptorer, antigen, T- ... Ki-67 är ett kärnantigen som endast finns i kärnan hos celler som är under delning.Makrofager: Förhållandevis långlivade ... monocyter, makrofager och vissa granulocyter. De fungerar som receptorer för komplex av lipopolysaccharid (LPS ) och LPS- ...