Maximal voluntär ventilation
Andningsfunktionstester
Andningsmuskulatur
Andningsgymnastik
Isometrisk sammandragning
Muskeltrötthet
Elektromyografi
Maximal voluntary ventilation (MVV) är ett mått på den maximala andningsvolymen som en individ kan producera under maximal ansträngning, vanligtvis under en period på 12 sekunder. Det mäts ofta i litrar per minut (L/min). MVV används ofta som ett sätt att uppskatta andningskapaciteten och kan vara användbart vid bedömning av lungfunktion och andningsrelaterade sjukdomar. Det bör noteras att MVV skiljer sig från den maximala andningsvolymen som mäts under viloluftandning, som är lägre än MVV.
En andningsfunktionstest (PFT) är en grupp av undersökningsmetoder som mäter lungornas funktion. Denna typ av tester kan mäta lungvolymer, flödeskapacitet och syrgashalning i blodet. PFT inkluderar ofta:
1. Spirometri: Mäter luftvolym och flöde genom att andas in och ut i ett instrument som kallas spirometer. Detta kan mäta förhindringar i luftflödet, såsom obstruktion eller restriktion.
2. Lungvolymmätning: Mäter den totala lungvolymen och den residuala volymen (den luft som är kvar i lungorna efter maximal utandning). Detta kan göras med hjälp av olika metoder, till exempel body plethysmography eller helium-dilution.
3. Diffusionskapacitet: Mäter hur effektivt syre och kolmonoxid kan diffundera över alveolär-kapillärmembranet från lungorna till blodomloppet. Detta kan ge information om lungornas förmåga att utbyta gaser.
Andningsfunktionstester används ofta för att diagnostisera, övervaka och bedöma effekterna av behandlingar för lungsjukdomar som astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), cystisk fibros och interstitiell lunga
Andningsmuskulaturen, även kallad respirationsmuskulaturen, består av flera muskelgrupper som arbetar tillsammans för att hjälpa till att andas. De två viktigaste musklerna är diafragan och interkostalmusklerna.
Diafragman är en stor, platt muskel som skiljer bröstkorgen från bukhålan. När den kontraheras flyttas den nedåt, vilket ökar volymen i bröstkorgen och sänker trycket inne i lungorna, orsakande inandning av luft.
Interkostalmusklerna finns mellan varje revben och hjälper till att röra revbenen under andning. När de kontraheras under inandning flyttas revbenen uppåt och utåt, vilket ökar bröstkorgens volym och orsakar ytterligare luftintag i lungorna. Under utandning slappnar musklerna av och revbenen sänks nedåt och inåt, minskande bröstkorgens volym och pressande ut luften ur lungorna.
Andningsmuskulaturen kan också inkludera hals- och bukmuskler som hjälper till att andas under fysisk ansträngning eller vid sjukdom.
Andningsgymnastik, även känd som andningsträning, är en typ av aktivitet som fokuserar på att stärka andningsmusklerna och förbättra andningsmönstret. Det innefattar övningar som hjälper individen att kontrollera och koordinera andningen, vilket kan vara användbart för personer med andningssvårigheter orsakade av olika sjukdomstillstånd, till exempel astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) eller neuromuskulära sjukdomar. Andningsgymnastik kan även vara användbar för sångare, musiker och idrottsmän som vill förbättra sin andningsteknik och prestanda.
Övningarna inkluderar djupa andetag, hals- och bröstkorgsutvidgningar, diaphragmatusningar (diaphragmatic breathing) och annan andningsträning som kan hjälpa till att öka lungvolymen, minska andningsfrekvensen och förbättra syreupptagningsförmågan. Det är viktigt att under ledning av en legitimerad hälsoprofessionell utför andningsgymnastik för att undvika skador eller obehag.
'Lungventilation' (eller 'lunga ventilation') refererer til den proces hvor luft bevæges ind og ud af lungerne under respirationen. Det består af to faser: inhalation (inspiration) og exhalation (expiration). Under inhalation trækker musculaturen i thorax (brystkassen) luft ind i lungerne, hvilket øger volumenet og sænker trykket inde i lungerne. Under exhalation slapper musculaturen af, hvilket får brystkassen til at synke sammen igen, reducerer volumenet og forhøjer trykket inde i lungerne, så luften bliver presset ud igen. Dette er en nødvendig proces for at sikre levering af ilt til kroppen og fjerne affaldsstoffer som CO2 fra kroppen.
"Isometrisk sammandragning" är en typ av muskelaktivitet där muskeln kontraherar (sammantrycks) utan att det sker någon förändring i muskellängden eller i den synliga kroppsdelens position. Detta innebär att muskeln anstränger sig, men den förblir på samma längd och håller en given position istället för att orsaka rörelse. Isometriska övningar kan användas som en del av träning och rehabilitering för att stärka muskler och förbättra kroppens kontroll över sin muskelaktivitet.
Muskeltrötthet definieras som en subjektiv upplevelse av svaghet, utmattning eller trötthet i musklerna efter aktivitet eller till och med i vila. Det kan vara relaterat till olika medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, endokrina störningar, kardiovaskulära sjukdomar eller muskuloskeletala problem. Ibland kan muskeltrötthet också vara en biverkan till vissa läkemedel. Det är viktigt att undersöka orsaken till muskeltrötthet, eftersom behandlingen kan variera beroende på underliggande sjukdom eller tillstånd.
Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".
EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.
'Vilja' är ett filosofiskt och etiskt begrepp som handlar om den fria, medvetna och önskvärda handlingen att välja mellan alternativ. Det finns ingen direkt motsvarighet till detta begrepp inom medicinen, men det kan diskuteras i termer av patientens autonomi och deras rätt att ta självständiga beslut om sin egen vård och behandling.
I medicinsk kontext kan man tala om 'informed consent', som är en process där patienten informeras om behandlingsalternativ, risker, fördelar och konsekvenser av olika behandlingsoptioner, så att de kan ta ett beslut baserat på sina värderingar, preferenser och önskemål. Detta process innebär att patienten har kapacitet, information och fri vilja att ge sitt samtycke till en viss behandling.
Ibland kan det vara relevant att tala om 'capacity to consent', som avser patientens förmåga att förstå, väga och fatta beslut om sin egen vård och behandling. Om en patient saknar denna förmåga kan en närstående eller en vårdgivare ges rätten att fatta beslut i patientens ställe, men detta ska ske på ett sätt som är i patientens bästa intresse och respekterar deras tidigare önskemål så mycket som möjligt.