Mediastinala tumörer är en allmän term för olika typer av godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mediastinet, det rum som ligger bakom bröstbenet och innehåller hjärtat, lungornas stora blodkärl, thymusdrüsen, lymfknutor och det autonoma nervsystemet. Mediastinala tumörer kan vara av olika storlek och art beroende på vilken typ av cell som tumören har utvecklats ifrån. Symptomen på mediastinala tumörer kan variera stort beroende på var i mediastinet tumören är belägen, dess storlek och om den trycker på omgivande strukturer eller inte. Vissa mediastinala tumörer kan vara asymptomatiska medan andra kan orsaka andningssvårigheter, hosta, bröstsmärta, halsont, feber, viktminskning och night sweats beroende på vilken typ av tumör det rör sig om. Behandlingen för mediastinala tumörer varierar också beroende på tumörtyp men kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller medicinsk behandling med cellgift (chemotherapi).

"Bukspottkörteltumörer" refererar till cancer som utvecklas i bukspottkörteln (pankreas). Det finns två huvudsakliga typer av pankreascancer: exokrin tumörer och endokrina tumörer.

Exokrina tumörer, även kända som duktala adenocarcinomer, är den vanligaste typen av bukspottkörteltumörer och utgör ungefär 95% av alla fall. De utvecklas vanligtvis i de exokrina cellerna som producerar enzymer som hjälper till vid digestionen.

Endokrina tumörer, även kända som neuroendokrina tumörer (NET), är ovanligare och utgör ungefär 5% av alla fall. De utvecklas i de endokrina cellerna som producerar hormoner, såsom insulin och glukagon.

Symptomen på bukspottkörteltumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men kan inkludera viktminskning, smärta i övergången mellan magen och ryggen, illamående och kräkningar, gulsot (icterus) och förstoppning. Behandlingen beror på tumörtyp, storlek och om det har spridit sig eller inte, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (chemotherapi) och målinriktad behandling som tar itu med specifika molekyler i cancercellerna.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

'Tumörer, cystiska, mucinösa och serösa' är begrepp inom patologi och onkologi som hänvisar till olika typer av vävnadsväxtsformationer i kroppen.

1. Tumörer: Allmänt sett är en tumör en abnorm värktillväxt av celler eller vävnad i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer långsamt och är lokaliserade till en viss plats, medan elakartade tumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen.

2. Cystiska tumörer: Dessa är säckformiga strukturer fyllda med vätska eller luft. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i organ som levern, lungorna och sköldkörteln.

3. Mucinösa tumörer: Dessa tumörer producerar en slem-liknande substans känd som mucin. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i tarmarna, lungorna och äggstockarna.

4. Serösa tumörer: Dessa tumörer producerar en serös vätska, som liknar klar vätska i en blåsa. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i äggstockarna, testiklarna och bukhinnan.

Det är värt att notera att dessa typer av tumörer inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande, och en tumör kan ha egenskaper hos mer än en kategori.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.

Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.

Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

"Sekundära primära tumörer" är ett begrepp inom onkologi som refererar till nya, separata primära cancerer som utvecklas i en individ som redan har haft en tidigare cancer. Dessa tumörer uppstår ofta som metastaser från den ursprungliga cancern, men kan dock uppträda oberoende av varandra och ha olika histologi och biologiskt beteende.

Det är viktigt att skilja mellan å ena sidan recidiv (återfall) av den ursprungliga cancern och å andra sidan utvecklingen av en ny, separat primärtumör. Sekundära primära tumörer är ovanliga, men kan förekomma, särskilt hos patienter som har en historia av cancer och som har varit utsatta för cancerbehandlingar som kan öka risken för nya cancerutvecklingar.

Exempel på behandlingsmetoder som kan öka risken för sekundära primära tumörer innefattar kemoterapi, radioterapi och immunterapi. Även vissa ärftliga genetiska faktorer kan öka risken för att utveckla flera primära cancerer under livstiden.

Adenocarcinoma, mucinous is a type of cancer that begins in the glandular cells that line the mucous-secreting glands or organs in the body. In this subtype of adenocarcinoma, the tumor cells produce and release large amounts of mucus, which can accumulate within the tumor and give it a gelatinous or "mucinous" appearance. This type of cancer can occur in various organs, including the colon, rectum, lungs, pancreas, and breast. The prognosis and treatment options for mucinous adenocarcinoma depend on several factors, such as the location and stage of the cancer, as well as the patient's overall health.

En sköldkörteltumör är en ovanlig cancersjukdom där maligna (cancerceller) bildas i cellerna i sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som reglerar kroppens metabolism, tillväxt och utveckling.

Det finns två huvudtyper av sköldkörteltumörer: differenserade sköldkörteltumörer och olikartade sköldkörteltumörer. Differenserade sköldkörteltumörer är vanligare och tenderar att växa långsammare än olikartade sköldkörteltumörer. Olikartade sköldkörteltumörer är mer aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.

Symptomen på en sköldkörteltumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar förändringar i din vanliga hud, röst eller syn, svullnad i halsen, andningssvårigheter, hosta och viktminskning.

Behandlingen av en sköldkörteltumör beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, om det har spridits eller inte, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativ kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonterapi eller en kombination av dessa.

Myeloproliferativa sjukdomar (MPD) är en grupp sällsyna blodsjukdomar som karaktäriseras av överdriven produktion och nedsatt differentiering av stamceller i benmärgen. Detta leder till en ökning av vissa typer av blodceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), röda blodkroppar (erytrocyter) eller trombocyter (blodplättar).

Det finns sex huvudsakliga former av myeloproliferativa sjukdomar:

1. Kronisk myeloisk leukemi (CML): Karaktäriseras av en överdriven produktion av vissa vita blodkroppar, kallade granulocyter.
2. Polycytemi vera (PV): Karaktäriseras av en överdriven produktion av röda blodkroppar och ofta även vita blodkroppar och trombocyter.
3. Essentiell trombocytemi (ET): Karaktäriseras av en överdriven produktion av trombocyter.
4. Primär myelofibros (PMF): Karaktäriseras av en förändring i benmärgen som leder till att den blir hård och skleros (myelofibros), vilket orsakar nedsatt produktion av alla typer av blodceller.
5. Övriga myeloproliferativa neoplasm: Inkluderar sjukdomar som inte passar in i de övriga kategorierna, såsom chronic neutrophilic leukemia (CNL) och chronic eosinophilic leukemia (CEL).

Myeloproliferativa sjukdomar kan leda till komplikationer som blodproppar, blödningar och transformation till akut leukemi. Behandlingen beror på typen av MPD och dess allvarlighetsgrad, men kan inkludera mediciner, kirurgi eller stamcellstransplantation.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

'Parotid neoplasms' refererar till abnorma tillväxt eller förändringar i form av godartade ( icke cancerartade ) eller maligna ( cancerartade ) tumörer i parotisgländan, den största körteln som producerar saliv i huvudet. Parotidgländerna är en par av gländer belägna framför och under öronskålen.

Godartade parotidneoplasmer kan vara bland annat pleomorfa adenomer, Warthins tumör eller basalcellsadenomer. Dessa är oftast långsamt växande och ger mildare symtom som smärta eller svullnad i området.

Maligna parotidneoplasmer kan vara bland annat mucoepidermoid carcinom, adenoid cystic carcinom eller squamous cell carcinom. Dessa är mer aggressiva och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symtomen på maligna tumörer kan inkludera snabb växande svullnad, smärta, otillräcklig öppning av munnen eller ansiktsförlamning.

Behandlingen för parotidneoplasmer kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumören.

"Cystadenoma" er en medisinsk betegnelse for en godartet tumor (dvs. en vokselvækst som normalt ikke spreder seg til andre dele av kroppen) som utvikler seg i overflateepitelen i en kirtel. Disse tumørene kan oppstå noen steder i kroppen, men de er særlig vanlige i ovarien og leveren.

En cystadenoma inneholder ofte mange små fluidsfillede blærer (cyster) og kan vokse til en betydelig størrelse hvis den ikke behandles. Selv om de fleste cystadenaomar er godartede, kan de i noen tilfeller bli ondartet og overgå til en slags kirteltumør kalt "cystadenocarcinoma".

Symptomer på en cystadenoma kan variere alt etter størrelsen og plasseringen av tumøren, men de inkluderer ofte smerte i området der tumøren er lokalisert, forstyrrelser i tarm- eller urinveisfunksjonen, vanskeligheter med å spise og vekttap. Hvis du tenker at du kan ha en cystadenoma, bør du søke medisinsk veiledning umiddelbart.

'Tumörer' är en allmän term för en abnorm odling av celler i ett vävnadsområde som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign). De kan uppstå i alla typer av vävnader, inklusive bindväv och mjukdelar.

'Bindväv' är en typ av vävnad som ger stöd och struktur till kroppen. Den består av celler som producerar extracellulär matrix (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolhydrater som hjälper till att ge form och integritet till vävnaden. Bindvävsvävnader inkluderar bland annat ben, brosk, senor, leder, hud och organkapslar.

'Mjukdelar' är en term som används för att beskriva vävnader som inte innehåller mycket hård bindväv, till exempel muskler, fett, ligament, senor och organ. Tumörer i mjukdelar kan vara sköra eller fasta, beroende på vilken typ av vävnad som är involverad.

Sålunda kan 'tumörer i bindväv och mjukdelar' innebära godartade eller elakartade tillväxtar i någon av dessa vävnader, såsom skelettmuskler, hud, bindevävnad eller andra mjuka vävnader.

'Plasmacellsneoplasmer' är en övergripande benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av onormala samlingar eller förökningar av plasma cells (en typ av vit blodscell) i benmärgen eller i andra vävnader. Det finns flera olika typer av plasmacellsneoplasmer, men de två vanligaste är multiplt myelom och plasmacytom.

Multipt myelom är en cancerform som utgår från plasma cells i benmärgen. Dessa onormala celler kan akkumulera i benen, lederna och andra vävnader, vilket orsakar skador på skelettet och andra komplikationer.

Plasmacytom är en cancerform som utgår från en enda plasmacell som har muterat och börjar föröka sig oregelbundet. Detta resulterar i en tumör som består av onormala plasma cells. Plasmacytomer kan vara lokaliserade till en specifik vävnad eller sprida sig till andra delar av kroppen.

Både multipt myelom och plasmacytom kan orsaka symtom som trötthet, smärta, benbrott, infektioner och nedsatt njurfunktion. Behandlingen för plasmacellsneoplasmer kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling och andra typer av terapi beroende på sjukdomens typ och utbredning.

'Tumörer i blindtarmsbihanget' (latin: appendicex) är en allmän term för olika typer av abnorma vävnadsodlingar som kan utvecklas i denna del av tarmen. Det kan vara både godartade och elakartade tumörer. Några exempel på tumörer i blindtarmsbihanget inkluderar:

1. Adenom: Detta är en godartad tumör som utgår från körtlarna i slemhinnan i blindtarmsbihanget. De flesta av dem är små och orsakar inga symptom, men större adenomer kan öka risken för cancerutveckling.
2. Karzinoid: Detta är en elakartad tumör som utgår från neuroendokrina celler i blindtarmsbihanget. Karzinoider i blindtarmsbihanget är sällsynta, men de kan sekundärt spridas till levern och andra organ.
3. Gastrointestinal stromat tumör (GIST): Detta är en sällsynt elakartad tumör som utgår från muskelceller i blindtarmsbihanget. De flesta av dem är godartade, men vissa kan bli canceroaserande.
4. Lymfom: Detta är en elakartad tumör som utgår från lymfocyter (vita blodkroppar) i blindtarmsbihanget. Lymfomer i blindtarmsbihanget är mycket sällsynta.

Det är viktigt att notera att många av dessa tumörer kan vara asymptomatiska och upptäckas slumpmässigt under en operation för annan anledning eller vid en rutinundersökning. Andra gånger kan de orsaka symptom som buksmärta, diarré, viktminskning eller blod i avföringen. Om du upplever några av dessa symptom rekommenderar vi att du söker vård hos din läkare för en bedömning och behandling.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

Mucinous cystadenoma is a type of benign (noncancerous) cystic tumor that arises from the epithelial cells lining the abdominal and pelvic organs. These tumors are filled with a gel-like substance called mucin, which is produced by the cells. Mucinous cystadenomas are most commonly found in the ovary, but can also occur in other locations such as the pancreas, appendix, and liver.

Ovarian mucinous cystadenomas are typically large, fluid-filled sacs that can cause abdominal discomfort or pain if they become too large. They are usually slow-growing and do not typically spread to other parts of the body (metastasize). However, in rare cases, these tumors can undergo malignant transformation and develop into cancerous growths called mucinous cystadenocarcinomas.

It is important to note that while mucinous cystadenomas are generally benign, they can still cause symptoms and complications if they become too large or rupture. Therefore, it is recommended to have any suspected ovarian cysts evaluated by a healthcare professional for proper diagnosis and management.

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

Hormonkörteltumörer är abnorma tillväxtar (tumörer) i endokrina körtlar, som är kroppens hormonproducerande organ. Dessa körtlar inkluderar hypofysen, sköldkörteln, bisköldkörteln, binjurarna, bukspottkörteln och de inre könskörtlarna (ovary/testiklar). Hormonkörteltumörer kan producera för höga nivåer av specifika hormoner, vilket kan leda till olika symptom beroende på vilket hormon som produceras och i vilken mängd.

Till exempel kan en funktionell tumör i sköldkörteln orsaka hyperthyroidism (förhöjda nivåer av tyroxin), med symptom som nervositet, viktminskning och hjärtklappning. En tumör i binjurarna kan producera aldosteron, vilket kan leda till högt blodtryck och ödem.

Det är viktigt att notera att inte alla hormonkörteltumörer är cancertumörer, utan några är godartade (benigna) och växer långsamt utan att sprida sig till andra delar av kroppen. Andra kan dock vara elakartade (maligna) och ha potentialen att spridas och orsaka allvarliga skador. Behandlingen beror på typen, storleken, läge och om tumören är godartad eller elakartad.

Mag-tarmstumører, også kendt som gastrointestinale stumører, er en overordnet betegnelse for forskellige typer af kræftformer, der udvikler sig i fordøjelseskanalen. Fordøjelseskanalen består af munden, spiserøret, mavesækken, tarmlederne og endetarmen.

Mag-tarmstumører kan inddeles i flere forskellige typer alt efter, hvilket væv de udvikler sig i:

1. Karci nomer (eller adenocarcinomer): Dette er den mest almindelige type mag-tarmstumør og udvikles som regel i slimhindevævet, der løber langs fordøjelseskanalen.
2. Kolorektale karci nomer: Disse stumører udvikler sig specifikt i tykkelsen og endetarmen.
3. Neuroendokrine tumorer (NET): Disse stumører dannes af de celler, der producerer hormoner og neuropeptider i fordøjelseskanalen.
4. Lymfomer: Dette er en type blodcancer, der udvikler sig i lymfevævet i tarmlederne.
5. Gastrointestinal stromale tumorer (GIST): Disse sjældne tumorer dannes af celler, der hjælper med at kontrollere muskelbevægelser i fordøjelseskanalen.

Symptomer på mag-tarmstumører kan variere alt efter stedet og typerne af tumorer, men de mest almindelige symptomer inkluderer blod i afføringen, vægttab, opkast, forstoppelse, smerter eller ubehag i maven, anemis (mangel på røde blodceller) og ændret tarmfunktion.

Pankreaskarcinom, duktalt, också känt som duktal adenocarcinom, är en typ av cancer som utgår från den del av bukspjälsdrüsen (pancreas) som producerar enzymer för matspjälkningen. Detta är den vanligaste formen av pankreascancer och utgör ungefär 85-90% av alla fall. Duktalt pankreascancer börjar ofta i de små gångarna (duktus) som transporterar enzymer och andra sekretioner från bukspjälsdrüsen till tarmen.

Cancern växer vanligtvis långsamt, men den kan ändå sprida sig tidigt till omgivande vävnader och lymfkörtlar samt metastasera till avlägsna delar av kroppen, särskilt levern och lungorna. Symptomen på duktalt pankreascancer kan vara vaga och inkluderar viktminskning, magsmärtor, illamående, kräkningar, förstoppning och gulsot (icterus). Diagnos ställs vanligtvis genom en kombination av bilddiagnostik, som computed tomography (CT) eller magnetic resonance imaging (MRI), och biopsi. Behandlingen består ofta av kirurgiskt ingrepp, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Kärlvävnadstumörer, även kända som sarcom, är en samlingsbeteckning på olika typer av cancersjukdomar som utgår från kärlvävnaden i kroppen. Kärlvävnad innefattar blodkärl och lymfkärl. Sarcom kan drabba mjukvävnad, ben eller andra vävnader i kroppen som innehåller kärl. Det finns över 70 olika subtyper av sarcom, vilka kan variera mycket i deras beteende, prognos och behandling. De två huvudgrupperna av sarcom är mjukvävnadssarcom och ben- och ledsarcom. Mjukvävnadssarcom drabbar vanligtvis mjukare vävnader som muskler, fettvävnad, bindväv och nerver, medan ben- och ledsarcom drabbar ben eller leder.

'Eye neoplasms' refer to abnormal growths or tumors that develop in the eye or its surrounding tissues. These growths can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous), and they can originate in various parts of the eye, such as the conjunctiva, iris, ciliary body, choroid, retina, or optic nerve. Malignant eye neoplasms are also known as ocular cancers, and they can be aggressive, potentially leading to vision loss, blindness, or even death if left untreated. The specific symptoms, treatment options, and prognosis for eye neoplasms depend on various factors, including the type, location, size, and stage of the tumor.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

'Nästumör' (engelska: Recurrent cancer) är en benämning på en cancer som har återvänt efter att ha behandlats och antagits vara borta. Nästumörer kan uppstå när cancerceller överlever behandlingen, eller när nya cancerceller utvecklas från de ursprungliga cancercellerna. Nästumörer kan uppträda i samma plats som den ursprungliga cancern (lokal recurrens), eller de kan spridas till andra delar av kroppen (avlägsen recurrens). Det är viktigt att notera att när en nästumör diagnostiseras behandlas den som en ny cancer och inte som en fortsättning på den ursprungliga cancern.

Spottkörteltumörer, eller sklerokrinoide tumörer, är sällsynta benigna (godartade) tillväxter i spottkörteln (glandula salivaris). De utgör ungefär 10 procent av samtliga spottkörteltumörer. Tumören består av ett nästan exklusivt aggregat av slemhinnesälceller, så kallade sklerokrinocyter, som bildar små knutar eller nystan i salivkörtelns utförsgångar.

Spottkörteltumörer är oftast små och växer långsamt över tid. Symptomen kan inkludera en smärtsam, ömmande känsla eller en uppfylld känsla i kinden där tumören finns, sväljningssvårigheter, torka i munnen och/eller en förändrad smakupplevelse. I vissa fall kan spottkörteltumörer leda till en ökad risk för infektion i munhålan.

Även om de flesta spottkörteltumörer är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna). Dessa tumörer kallas adenoid cystiska karzinom och är mycket aggressiva. De kan inkräktas på omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att spottkörteltumörer diagnostiseras och behandlas tidigt för att minska risken för komplikationer och för att säkerställa den bästa möjliga utgången för patienten. Behandlingen kan inkludera kirurgi, strålbehandling eller en kombination av båda.

Radiation-induced tumors refer to abnormal growths of cells that are caused by exposure to ionizing radiation. This can include both benign and malignant tumors, which can develop in any part of the body. The risk of developing a radiation-induced tumor depends on several factors, including the dose and duration of radiation exposure, as well as the individual's genetic susceptibility.

Radiation therapy, which is a common treatment for many types of cancer, uses high-energy radiation to kill cancer cells and shrink tumors. While radiation therapy is an effective treatment for many patients, it can also increase the risk of developing radiation-induced tumors in the future. This risk is generally low, but it is important for patients to be aware of this potential long-term complication of radiation therapy.

In addition to radiation therapy, other sources of ionizing radiation, such as medical imaging tests and environmental exposures, can also contribute to the risk of developing radiation-induced tumors over time. It is important to minimize unnecessary exposure to ionizing radiation and to follow safe practices when using or undergoing medical imaging tests.

Adenocarcinoma, papillary, är en typ av cancer som utgår från körtliga celler och har ett speciellt tillväxtmönster med små fingerliknande projektioner (papiller). Detta kan förekomma i olika organ, men när det nämns utan ytterligare specifikation av plats tenderar det att referera till papillärt adenocarcinom i sköldkörteln (tumör i sköldkörteln).

Det är viktigt att notera att medicinska diagnoser bör ställas av kvalificerade sjukvårdspersonal efter en fullständig undersökning och analys av patientens symptom, anamnes, fysiska undersökning och eventuella komplementära tester som behövs för att fastställa diagnosen.

Papillärt karcinom är en typ av skildrotskörtelcancer (dvs cancer i sköldkörteln). Det är den näst vanligaste formen av sköldkörtelskancer och utgör ungefär 15-20% av alla sköldkörtelskancrar. Papillärt karcinom tenderar att växa långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen, vilket gör det till en av de mer behandlingsbara formerna av sköldkörtelskancer.

Papillärt karcinom karaktäriseras av att cancercellerna bildar små, fingerliknande utskott (papiller) inne i sköldkörteln. Dessa celler kan också ha en speciell egenskap att producera ett protein som kallas tyreoideoperoxidas (TPO).

Symptomen på papillärt karcinom kan variera, men de vanligaste symptomen inkluderar:

* En ökad knöl i halsen eller en förändring av en befintlig knöl
* Sväljningsbesvär
* Hosta eller andnöd
* Röstförändringar, såsom raspighet eller heshet

Om papillärt karcinom misstänks på grund av dessa symptom kan en rad olika tester användas för att ställa en diagnos, inklusive:

* Fysisk undersökning av halsen
* Blodprover för att mäta nivåerna av tyreoideahormoner och TPO-proteinet
* Ultraljud av sköldkörteln
* Biopsi, där en liten del av knölen tas bort för undersökning under mikroskop

Om du tror att du kan ha papillärt karcinom eller någon annan form av sköldkörtelsjukdom bör du genast kontakta din läkare.

Testikelcancer, eller testikeltumörer, definieras som onkologiska tillstånd där cancerceller bildas i vesikelcellerna i testikeln. Det kan vara flera olika typer av tumörer som kan drabba testikeln, men de två vanligaste typerna är seminom och nonseminom. Testikelcancer är relativt sällsynt, men den är en av de vanligaste cancerformerna hos män i åldersgruppen 15-35 år. Symptomen på testikelcancer kan inkludera en smärtlös knöl eller förstoring i testikeln, en känsla av tunghet i scrotum, smärta i magen eller bäckenet och ibland även blod i urinen eller sädesvätskan. Behandlingen för testikelcancer innefattar oftast kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typ av tumör och dess utbredning.

Muskelvävnadstumörer (eng. Muscle tumors) är neoplastiska tillväxtsprocesser i muskulatur och kan delas in i två huvudgrupper: beniga (godartade) och maligna (elakartade). Maligna muskelvävnadstumörer karaktäriseras av obegränsad celldelning, lokal invasivitet och potential till metastaser. De kan uppkomma i skelettmuskulatur eller glatt muskulatur (involverar exempelvis hjärtmuskulatur och muskulatur i mag- tarmsystemet). Exemplen på olika typer av muskelvävnadstumörer inkluderar rhabdomyosarkom, leiomyosarkom och granatkornstumör. Rhabdomyosarkom är en elakartad tumör som utgår från skelettmuskulaturen och är vanligast hos barn och unga vuxna. Leiomyosarkom är en elakartad tumör som utgår från glatt muskulatur och kan drabba personer i alla åldrar. Granatkornstumör är en sällsynt benig tumör som ofta uppträder i huvud- och halsregionen eller i buken.

'Tumörer' är en allmän term för en abnormt växande massa av celler. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att vara mindre aggressiva, medan elakartade tumörer kan invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

'Körtel' är en typ av vävnad som producerar och sekreterar olika substanser, såsom hormoner, enzymer och slem. Körtlar kan vara exokrina (sekretoriska) eller endokrina (hormonproducerande). Exokrina körtlar utsöndrar sitt sekret direkt till ett hölje eller yttre miljö, medan endokrina körtlar utsöndrar sitt sekret in i blodomloppet.

'Epitel' är en typ av vävnad som täcker ytor och organ i kroppen. Epitelceller bildar ett skyddande lager över huden, slimhinnor och andra ytor som är i kontakt med omgivningen. De kan också vara specialiserade för att transportera substanser genom kroppen, exempelvis i tarmen och näsan.

En tumör som utvecklas från epitelceller kallas en epitelial tumör eller karzinom. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå i olika organ, till exempel lungcancer och bröstcancer. Körteltumörer är ofta epiteliala tumörer som utvecklas från körtlar i kroppen.

Cystadenocarcinoma, mucinous är en sällsynt cancerart som utvecklas i körtelvävnad, särskilt inom bukhålan. Ordet "cystadenocarcinoma" betyder att tumören har både cystiska (fluidfyllda) och solid delar, och är canceroös. "Mucinous" betyder att tumören producerar mycket av ett protein som kallas mucin. Dessa typer av tumörer tenderar att vara stora när de diagnostiseras och kan orsaka smärta eller onormalt tryck på omgivande organ. Cystadenocarcinoma, mucinous kan metastaserara (sprida sig) till andra delar av kroppen och behandlas vanligtvis med kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på graden och spridningen av cancern.

En körtelsvulst, också känd som neoplasma eller tumör, är en abnorm odling av celler i en körtel. Körtelsvulstar kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade körtselsvulstar växer långsamt och stannar ofta upp vid en viss storlek. De tenderar att vara lokaliserade till den körtel de utgår från och sprider sig sällan till omgivande vävnader eller andra delar av kroppen. Godartade körtselsvulstar kan i vissa fall orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, men de är oftast behandlingsbart och ger sällan allvarliga komplikationer.

Elakartade körtselsvulstar däremot växer snabbare och kan sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen. De kan orsaka symtom som obehag, smärta, svullnad eller utslag beroende på deras storlek och plats. Elakartade körtselsvulstar behandlas oftast aggressivt med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi för att försöka eliminera cancercellerna och förhindra spridning till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att notera att endast en läkare kan ställa en diagnos efter en undersökning och eventuella tester, så om du misstänker att du har en körtselsvulst bör du kontakta din läkare omedelbart.

'Mjuka delstumörer' (soft tissue tumors) är en övergripande benämning på godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mjukvävnad i kroppen. Mjukvävnad innefattar allt ifrån muskler, bindväv, fettvävnad till nerver och blodkärl.

Godartade mjuka delstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande vävnader eller genom att de blir så stora att de stör rörelser eller funktioner.

Elakartade mjuka delstumörer däremot kan växa snabbt, sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka skada i omgivande vävnader. De behandlas ofta aggressivt med kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla både godartade och elakartade mjuka delstumörer tidigt för att förhindra komplikationer och förbättra prognosen.

En blodtumör (eller malign hæmatopoietisk neoplasi) er en type kræft, der dannes i det bløde væv, som producerer celler, der indgår i blodet, herunder røde og hvide blodlegemer samt blodplader. Der findes forskellige typer blodtumører, herunder:

1. Leukæmi: En form for blodtumør, der dannes i det bløde væv, som producerer hvide blodlegemer (leukocytter). Der findes flere typer leukæmi, herunder akut lymfatisk leukæmi (ALL), akut myeloid leukæmi (AML), kronisk lymfatisk leukæmi (CLL) og kronisk myeloid leukæmi (CML).
2. Lymfom: En form for blodtumør, der dannes i lymfatiske væv, herunder lymfeknuder, milt, tarmen og lymfehinden. Der findes to hovedtyper af lymfom, nemlig Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En form for blodtumør, der dannes i den del af knoglevævet, som producerer røde blodlegemer (erythrocyter), hvide blodlegemer (leukocytter) og blodplader (trombocytter). Myelom kaldes også multipelt myelom eller plasmacellsk cancer.

Blodtumører kan være meget alvorlige, da de forstyrrer den normale produktion af celler i blodet og kan sprede sig til andre dele af kroppen via blodet og lymfen. Behandlingen af blodtumører afhænger af typen, graden og udbredelsen af sygdommen.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Livmodertumörer är abnorma vävnadsformationer i livmodern (uterus). De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancerösa eller inte. Livmodertumörer delas vanligen in i tre kategorier:

1. Uterin myom: Detta är en typ av godartad tumör som utvecklas i muskelvävnaden i livmodern. De kan vara olika storlekar och orsaka symtom som menstruationsrubbningar, smärta och blödningar.
2. Livmoders sländhinnecancer (cervixcancer): Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderslöjan (cervix). Sländhinnecancern kan vara asymptomatisk under tidiga stadier, men symtom som blödningar efter samlag eller mellan menscykler kan uppstå när tumören växer.
3. Livmodercancer: Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderns inre vägg (endometrium). Symtom på livmodercancer kan vara vaginal blödning, smärta och menstruationsförändringar.

Det är viktigt att upptäcka och behandla livmodertumörer så snart som möjligt för att öka chansen till fullständig bot. Rutinmässiga gynekologiska undersökningar och cancer screening kan hjälpa till att tidigt upptäcka livmodertumörer.

Tarmtumörer är abnorma tillväxtor i tarmen som kan vara godartade eller elakartade. De kan orsaka olika symtom beroende på var i tarmen de finns och hur stor de är. Några exempel på typer av tarmtumörer inkluderar adenom, karzinoid, gastrointestinal stromacellstumör (GIST), lymfom och koloncancer. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

'Tumörer, adnexa och hudbihang' refererar till abnorma vävnadsväxt eller massa i de tillhörande områdena. Adnexa inkluderar strukturer som är relaterade till reproduktionssystemet, såsom blygdläpparna, äggstockarna och prostata. Hudbihang inkluderar svettkörtlar, hårfolliklar och körtelstrukturer som öronen och näsa. Tumörer i dessa områden kan vara godartade (icke-cancer) eller elakartade (cancer). Godartade tumörer växer långsammare, är mindre aggressiva och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen. Elakartade tumörer däremot kan vara invasiva och metastaserande, vilket innebär att de kan spridas till andra organ eller vävnader i kroppen. Symptomen på tumörer i adnexa och hudbihang kan variera beroende på platsen och typen av tumör, men kan omfatta smärta, svullnad, utflöde eller förändringar i hudens utseende.

Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:

1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.

Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.

Kärltumörer, även kända som gonadala tumörer, är abnorma tillväxtar i äggstockarna (ovarium) hos kvinnor eller testiklarna (testis) hos män. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och deras orsaker kan variera.

Godartade kärltumörer växer långsamt och är mindre benägna att sprida sig till andra delar av kroppen jämfört med elakartade kärltumörer. De flesta kärltumörerna hos kvinnor är godartade, medan de flesta hos män är elakartade.

Elakartade kärltumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer om de inte behandlas i tid. Risken för att utveckla en elakartad kärltumör är lägre hos kvinnor än hos män, men det är viktigt att upptäcka och behandla både godartade och elakartade kärltumörer så tidigt som möjligt för att minimera komplikationerna.

Symptomen på kärltumörer kan variera beroende på typ, storlek och plats på tumören. Vissa vanliga symtom inkluderar smärta eller en klump i testikeln eller äggstocken, smärta i magen eller bäckenet, svullnad eller ömhet i bröstet hos män, och oregelbunden menstruation eller blödning hos kvinnor. Om du upplever några av dessa symtom rekommenderar vi dig att söka medicinsk vård så snart som möjligt för en fullständig undersökning och behandling.

En tumör i en svettkörtel är en abnorm växt eller förändring av celler i en svettkörtel. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer långsamt och stannar upp vid en viss storlek, medan elakartade tumörer kan växa aggressivt och sprida sig till andra delar av kroppen.

Svettkörteltumörer är ovanliga, men de kan förekomma i alla åldrar. De kan vara lokaliserade till en enda svettkörtel eller finnas över ett stort område på huden. Symptomen på en svettkörteltumör kan variera beroende på storleken och typen av tumör, men de kan inkludera en smärtande knöl under huden, svullnad, rödhet eller ömhet i området. I vissa fall kan elakartade svettkörteltumörer orsaka symtom som överdriven svettning, hastig puls, yrsel och viktminskning.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, bilddiagnostik och biopsi. Behandlingen beror på typen och storleken på tumören, men kan inkludera kirurgisk excision (bortoperation), strålbehandling eller medicinsk behandling. I vissa fall kan observation och återkommande kontroller vara tillräckliga om tumören är godartad och inte orsakar några besvär.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.

Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:

* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.

Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

'Gomtumörer' (i engelska: 'Benign tumors') är en typ av godartade tillväxter som kan uppstå i olika vävnader i kroppen. De skiljer sig från elakartade tumörer (maligna tumörer) genom att de inte sprider sig till andra delar av kroppen och att de sällan hotar patientens liv.

Gomtumörer kan vara sammansatta av olika typer av celler, beroende på vilken vävnad de utvecklas i. Exempel på gomtumörer inkluderar:

1. Lipomer: En tumör som består av fettsvävnad.
2. Nevus: En samling av pigmentceller, även känd som mole.
3. Fibrom: En tumör som består av bindvävsceller.
4. Adenom: En tumör som utvecklas i en körtel och består av glandulära celler.
5. Hemangiom: En tumör som består av blodkärl.
6. Osteom: En tumör som utvecklas i benvävnad.

Även om gomtumörer sällan är livshotande, kan de orsaka problem beroende på deras storlek och plats. I vissa fall kan det vara nödvändigt att avlägsna tumören genom kirurgi.

'Tumörer, komplexa och blandade' är ett samlingsbegrepp inom patologi som används för att beskriva tumörer som har en varierad celltyp och struktur. Det kan inkludera både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer, men det är vanligast att det används för att beskriva cancer.

En komplex tumör definieras ofta som en tumör som har en varierad celltyp och struktur, inklusive både väldifferentierade (differensierade) och undifferentierade områden. Det kan också inkludera nekrotiska (död) områden, blodkärl och fibros (scarvandring).

En blandad tumör är en tumör som består av två eller fler olika celltyper, som vanligtvis inte ses tillsammans i samma tumör. Exempel på blandade tumörer inkluderar carcinosarcoma (som består av både epitelceller och mesenchymala celler) och teratom (som kan innehålla celler från alla tre germläggningslager: ektoderm, endoderm och mesoderm).

Det är viktigt att notera att komplexa och blandade tumörer kan vara mer svåra att diagnostisera och behandla än andra typer av tumörer, eftersom de kan ha en varierad biologisk beteende och prognos.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Underkäkstumör (latin: Tumor mandibulae) är en allmän term för olika slags abnorma tillväxt eller tumörer i underkäken. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan uppstå från olika typer av vävnader i underkäken, såsom benvävnad, mjukvävnad, kärlvävnad eller nerver.

Godartade underkäkstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande strukturer, som tänder, käkar eller nerver.

Elakartade underkäkstumörer däremot växer snabbare och sprider sig lättare till andra delar av kroppen genom att metastasera (sprida cancerceller). De kan orsaka allvarliga skador på omgivande vävnader och organ.

Exempel på vanliga typer av underkäkstumörer inkluderar ameloblastom, odontom, central granulocytär myoblastom, cherubism, fibrosarkom, osteosarkom och plasmacytom.

Cystadenocarcinom är en malign tumör (cancer) som utgår från celler i epitelvävnader, oftast i körtlar eller körtelstrukturer. Ordet "cystaden" betyder att tumören har en cystlik form med flera kompartment och "karcinom" anger att den är malign.

Cystadenocarcinomer kan drabba olika organ, men de förekommer ofta i äggstocken (ovarium), levern (hepatocystadenocarcinom) eller sköldkörteln (sköldkörtelcystadenocarcinom). Dessa tumörer kan vara väldefinerade och kapslade, men de tenderar också att infiltrera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser).

Symptomen på cystadenocarcinom beror på vilket organ som är drabbat och kan variera från allvarlig abdominal smärta, onormalt magsmärtor, viktminskning, trötthet eller obehagliga känslor i mag-tarmkanalen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av bilddiagnostik (till exempel ultraljud, datortomografi eller magnetresonanstomografi) och biopsi för att undersöka tumörvävnaden. Behandlingen innefattar ofta kirurgisk borttagning av tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att reducera risken för återfalls- eller metastaseringsrisk.

En gallgångstumör är en ovanlig sorts tumör som utvecklas i gallgångarna, de smala rörleden som för bilevätska från levern till tarmen. Gallgångstumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga gallgångstumörer är cancer och de flesta fall av gallgångstumörer är av den maliga typen.

Gallgångscancer, även känd som kloridkarzinom eller gallgångscelligcancer, är den vanligaste formen av elakartig gallgångstumör. Den utvecklas oftast i de små grenarna av gallgångarna och kan vara svår att upptäcka på tidigt stadium eftersom den sällan orsakar några symtom. När tumören växer kan den blockera gallgångarna, vilket kan leda till gulsot (icterus), smärta i överkroppen och mag-tarmsymtom som illamående och kräkningar.

Andra typer av elakartiga gallgångstumörer inkluderar adenocarcinom, sarcom och lymfom. Godartade gallgångstumörer är ovanliga, men kan innefatta papillä cystadenom och mukösa cystadenom.

Behandlingen för gallgångstumörer beror på typen av tumör, dess storlek och om det har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Tumörinvasion är när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring en tumör. Detta kan leda till spridning av cancern till andra delar av kroppen, vilket kallas metastas. Tumörinvasion sker genom att cancercellerna penetrerar och förstör de normala cellstrukturerna och blod- eller lymfkärl i omgivande vävnad. Denna process underlättas av en rad olika mekanismer, inklusive celldelning, migration och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Tumörinvasion är ett viktigt aspekt av cancerprogressionen och påverkar prognosen för patienter med cancer.

Tympanomastoid tumörer, även kända som akustikuri tumörer eller vestibularis schwannomer, är typen av långsamt växande benigna hjärntumörer som utvecklas från de nervceller som täcker det balans- och hörselnerv (nervus vestibulocochlearis) i inneran av innerörat. Dessa tumörer växer ofta in i den hålighet där hörsel- och balansorganen finns, vilket kan orsaka tryck på nerven och leda till hörselnedsättning, tinnitus (ljud i örat), balansstörningar och i vissa fall även andra neurologiska symtom. Tympanomastoid tumörer behandlas vanligtvis med kirurgi eller strålbehandling beroende på storleken, tillväxttakten och patientens allmänna hälsotillstånd.

Mjälttumörer, även kända som maligna lymfomer eller blodcancer, är en typ av cancer som utvecklas i vissa typer av vita blodkroppar (lymfocyter) som finns i benmärgen, lymfknutor, lever, mjälte, tarmslemhinnan och andra delar av kroppen. Det finns två huvudtyper av mjälttumörer: Hodgkin-lymfom och non-Hodgkin-lymfom. Symptomen på mjälttumörer kan vara trötthet, feber, nattsvett, viktminskning, inflammationer i lymfknutor, lever eller mjälte samt andningssvårigheter. Behandlingen består ofta av kombinationer av strålbehandling, kemoterapi och immunterapi beroende på typen och stadiumet av sjukdomen.

En hjärttumör är en ovanlig form av cancer som utvecklas inne i hjärtmuskulaturen eller i de strukturer som omger hjärtat. Det finns två huvudtyper av hjärttumörer: primära och sekundära.

Primära hjärttumörer är tumörer som har sitt ursprung i hjärtmuskulaturen eller i de strukturer som omger hjärtat, såsom serösa membran, klaffar eller kärl. De flesta primära hjärttumörer är godartade (benigna), men vissa kan vara elakartade (maligna) och aggressiva. De vanligaste typerna av godartade hjärttumörer inkluderar myxom, papillärfibroelastom och rhabdomyom. De vanligaste typerna av elakartade hjärttumörer inkluderar angiosarkom, rhabdomyosarkom och fibrosarkom.

Sekundära hjärttumörer är tumörer som har spridit sig (metastaserat) till hjärtat från andra delar av kroppen. De är mycket vanligare än primära hjärttumörer och kan uppstå från en mängd olika typer av cancer, såsom lungcancer, bröstcancer, levercancer och melanom.

Symptomen på hjärttumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vissa personer med små eller långsamt växande tumörer kan inte ha några symptom alls, medan andra med större eller snabbväxande tumörer kan ha symtom som andnöd, trötthet, synpunkter, yrsel, svimningar och smärtor i bröstet eller armarna. Behandlingen för hjärttumörer beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, plats och om patienten har några andra sjukdomar eller hälsoproblem. Behandlingsalternativen kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, immunterapi och målinriktad terapi.

"Serous cystadenoma" är en medicinsk term som används för att beskriva en typ av godartad (icke-cancerös) tumör som vanligtvis förekommer i kvinnors äggstockar eller i bukhinnan. Tumören består av cystor fyllda med en klar, vattenlik fluid och är tapetformad, vilket betyder att den har en tunn vävnadslager som täcker insidan av cystorna. Serous cystadenoma är oftast små och orsakar inga symptom, men i vissa fall kan de bli större och orsaka smärta eller andra besvär. I mycket sällsynta fall kan dessa tumörer också bli elakartade (maligna) och sprida sig till andra delar av kroppen.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Maxillary neoplasms refer to abnormal growths or tumors that develop in the maxilla, which is the upper jawbone. These neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous). Benign maxillary neoplasms are slow-growing and rarely spread to other parts of the body, while malignant neoplasms are aggressive and can invade surrounding tissues and organs.

There are various types of maxillary neoplasms, including squamous cell carcinoma, adenocarcinoma, mucoepidermoid carcinoma, lymphoma, osteosarcoma, and chondrosarcoma. The symptoms of maxillary neoplasms may include swelling or a lump in the mouth or face, pain or numbness, loose teeth, difficulty swallowing or speaking, and nosebleeds.

The diagnosis of maxillary neoplasms typically involves a combination of physical examination, imaging tests such as CT or MRI scans, and biopsy to determine the type and extent of the tumor. Treatment options may include surgery, radiation therapy, chemotherapy, or a combination of these approaches, depending on the type and stage of the neoplasm.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

"Hundsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar och tillstånd som kan drabba hundar. Det finns många olika slags hundsjukdomar, och de kan vara genetiska, infektionsrelaterade, åldersrelaterade eller orsakas av trauma eller miljöfaktorer. Några exempel på vanliga hundsjukdomar är hjärtproblem, cancer, diabetes, epilepsi, allergier, ledbesvär och njursjukdomar.

Det är viktigt att notera att denna beskrivning inte är en fullständig eller officiell medicinsk definition, utan snarare ett allmänt sammanfattande begrepp för sjukdomar som kan drabba hundar.

Analcancer eller analkörteltumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av oregelbunden celldelning och tillväxt i analslemhinnan eller i de omgivande strukturerna. Det mesta vanliga histologiska subtypet är planscellscancer, även kallad epidermoidcancer eller squamösk celskarcinger. Andra typer inkluderar klådstrupscancer, basalcellscancer och sarkom. Faktorer som ökar risken för att utveckla analcancer är human immunodeficiency virus (HIV) infektion, infection med human papillomavirus (HPV), rökning, mångahörnläge, ålder över 50 år och immunosuppression. Symptomen på analcancer kan vara blödning från anus, smärta eller obehag i analsvälen, förstoppning, diarré, en massa eller knöl som kan kännas vid rumpans botten, svullnad i lymfkörtlar i höft- eller lårbenet och feber. Diagnos ställs vanligtvis genom proktoskopi och biopsi, och behandlingen består ofta av kombinationen av radioterapi och kemoterapi, men ibland kan kirurgi vara aktuell.

'Tumörer, germinalcells- och embryonala' refererar till två olika grupper av tumörer som har sin ursprung i specifika celltyper.

1. Germinalcellstumörer: Dessa tumörer utgår från de celler som ger upphov till ägg och spermier, även kallade germceller. De kan vara godartade eller elakartade (cancer) och kan drabba båda könen. Exempel på germinalcellstumörer inkluderar testikeltumörer hos män och ovarialtumörer hos kvinnor.

2. Embryonala tumörer: Dessa tumörer utgår från embryonala celler, vilket betyder att de uppstår under den tidiga fosterdifferentieringen. De kan vara mycket aggressiva och växa snabbt. Exempel på embryonala tumörer inkluderar neuroblastom, som ofta drabbar barn under ett år gammal, och Wilms tumör, en typ av njurtumör som vanligtvis upptäcks hos barn under fem års ålder.

Det är viktigt att notera att båda dessa typer av tumörer kan behandlas effektivt om de upptäcks tidigt och med rätt typ av behandling, såsom kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

Benmärgstumörer är en grupp av sjukdomar som karaktäriseras av onormala och oreglerade celltillväxt och samlingar av cancerceller i benmärgen. Benmärg är den mjuka, geléartade substansen inuti dina ben, där blodkropparna produceras. När en benmärgstumör utvecklas, kan det störa produktionen av normalt blod och leda till lägre än normala nivåer av röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättor.

Det finns tre huvudsakliga typer av benmärgstumörer:

1. Akut myeloisk leukemi (AML): Detta är en aggressiv form av cancer som snabbt kan sprida sig till andra delar av kroppen. AML orsakas av onormala celler i den tidiga utvecklingen av vita blodkroppar, kallade myeloïda celler.
2. Akut lymfatisk leukemi (ALL): ALL är en snabbväxande cancer som utgår från onormala celler i den tidiga utvecklingen av vita blodkroppar, kallade lymfocyter.
3. Maligna lymfomer: Dessa är cancerformer som utvecklas från onormala lymfocyter och kan sprida sig till benmärgen. Det finns två huvudtyper av maligna lymfomer: Hodgkin lymfom och icke-Hodgkin lymfom.

Symptomen på benmärgstumörer kan variera beroende på vilken typ av cancer det är, men de vanligaste symptomen inkluderar trötthet, andningssvårigheter, infektioner, blödningar och blåmärken. Behandlingen för benmärgstumörer kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller stamcellstransplantation.

Fettvävnadstumörer, eller adipocyttumörer, är samlingsnamnet för olika typer av godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer som utvecklas i fettvävnaden. Dessa tumörer kan vara mycket ovanliga och deras orsaker är oftast okända.

Godartade fettvävnadstumörer, även kända som lipomer, växer långsamt och orsakar sällan några besvär. De kan vara av olika storlekar och vanligtvis upptäcks de slumpmässigt under en rutinundersökning eller om de trycks mot ett näraliggande organ och orsakar smärta eller andra symtom.

Elakartade fettvävnadstumörer, även kända som liposarkomer, är mycket ovanligare än godartade fettvävnadstumörer och har en tendens att växa snabbare och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på elakartade fettvävnadstumörer kan variera beroende på var tumören är belägen och hur stor den är, men de kan inkludera smärta, svullnad, rörelsehindring och viktminskning.

Behandlingen för fettvävnadstumörer beror på typen av tumör, dess storlek, läge och om det har spridits eller inte. Behandlingen kan innebära kirurgisk borttagning, strålbehandling, cellgiftsbehandling eller en kombination av dessa behandlingsmetoder.

Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Hjärnhinntumörer (eng. Brain Tumors) är en allmän term för olika typer av vävnadsväxtsjukdomar som utvecklas i hjärnan eller hjärnhinnan. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade hjärnhinntumörer växer långsamt och kan trycka på omkringliggande hjärnvävnad, vilket kan orsaka symptom som huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller härmningsproblem. De kan behandlas genom kirurgi, strålbehandling eller ibland även med mediciner.

Elakartade hjärnhinntumörer däremot växer snabbare och kan infiltrera omkringliggande hjärnvävnad, vilket gör att de är svårare att operera bort helt. De sprider sig också lättare till andra delar av kroppen. Symptomen kan vara desamma som för godartade tumörer, men tenderar att bli allvarligare och uppstå snabbare. Behandlingen innefattar ofta en kombination av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Det är viktigt att notera att alla typer av hjärnhinntumörer kan ha allvarliga konsekvenser eftersom de utvecklas inne i det begränsade utrymmet i skallen, vilket gör att även en liten tumör kan orsaka tryck på hjärnan och leda till neurologiska symtom.

En tolvfingertarmstumör (duodenum carcinoid) är en ovanlig form av neuroendokr pankreastumör. Det handlar om en tumör i tolvfingertarmen, den första delen av tjocktarmen, som bildas i de neuroendokrina cellerna. Dessa celler producerar hormoner och andra signalsubstanser som kan påverka andra kroppsfunktioner.

Tolvfingertarmstumörer är ofta små och slowväxande, men kan i vissa fall metastaserat (spridit sig) till levern eller lymfkörtlarna. Symptomen på en tolvfingertarmstumör kan variera beroende på storleken och om tumören har spridit sig eller inte. Vid små tumörer kan symptomen saknas, medan större tumörer kan orsaka symtom som illamående, kräkningar, buksmärtor, diarré och blod i avföringen.

Behandlingen för tolvfingertarmstumörer innebär ofta kirurgiskt avlägsnande av tumören, men om tumören har spridit sig kan även andra behandlingsmetoder behövas, till exempel medicinellt behandling med somatostatinanaloger eller kemoterapi.

'Binjurebarkstumörer' refererar till abnorma tillväxtor i binjurarnas bark (cortex), som består av specialiserade celler som producerar hormoner. Binjurebarkstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenomer, medan de elakartade benämnas adenocarcinomer.

Adenomer är vanligtvis små, icke-kräftliknande tillväxtor som inte sprider sig till andra delar av kroppen. De kan dock producera höga nivåer av binjurehormoner och orsaka symptom som Cushings syndrom eller Conns syndrom.

Adenocarcinomer är sällsynta, men mycket allvarliga former av binjurebarkscancer. De växer snabbt och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på adenocarcinom inkluderar vanligtvis buksmärta, viktminskning, feber och svettningar.

Behandlingen för binjurebarkstumörer kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller mediciner som minskar produktionen av binjurehormoner. Prognosen beror på typen, storleken och spridningen av tumören vid diagnos.

'Munhåletumörer' refererar till alla typer av tumörer eller abnorma växtor som utvecklas i munhålan. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) typer av tumörer.

Godartade munhåletumörer är oftast icke-cancerösa och växer långsamt. De kan dock orsaka obehagliga symptom som svullnad, smärta eller svårigheter med att tugga, svälja eller tala.

Elakartade munhåletumörer däremot är cancerösa och kan metastasera (sprida sig) till andra delar av kroppen. De vanligaste elakartade munhåletumörerna inkluderar squamous cell carcinoma, adenocarcinoma och melanoma. Dessa typer av tumörer kan orsaka symptom som sår eller ulcerationer i munhålan, svullnad, smärta, röd-vit prickar eller ljusfläckar på munhålans slemhinna.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever några av dessa symptom för att få en korrekt diagnos och behandling så snart som möjligt.