Proteiner som deltar i transport av specifika ämnen genom mitokondriernas membran.
Membranproteiner, vars främsta uppgift är att underlätta transport av molekyler genom ett biologiskt membran. Till denna stora grupp hör proteiner som medverkar i aktiv transport, passiv transport och jonkanaler.
Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.
I medicinen, är en transportör ett protein som hjälper till att transportera molekyler, såsom läkemedel, näringsämnen och andra substanser, genom cellmembranet. Transportörer kan vara specifika för en viss substans eller klasser av substanser och de kan verka aktivt genom att använda energi för att transportera molekyler uppåt koncentrationsgradienten, eller passivt genom diffusion. Transportörer är viktiga för cellers funktion och homeostasis, och deras störningar kan leda till sjukdomar och medicinska biverkningar.
De båda lipoproteinskikt som omger mitokondrien. Det yttre membranet omsluter hela mitokondrien och innehåller kanaler med transportproteiner som flyttar molekyler och joner in i och ut ur organellen. Det inre membranet är veckat i kristor och innehåller många enzym som är viktiga för cellmetabolismen och energiproduktion (mitokondriella protontranslokerande ATPaser).
Spänningsskillnaden, normalt ungefär -180mV, som upprätthålls över det inre mitokondriemembranet genom en nettovandring av positiv laddning över membranet. Den utgör huvudkomponenten av den protonpotential som driver ATP-syntesen i mitokondrier.
En stor grupp membrantransportproteiner som för monosackarider genom cellmembran.
Tunna strukturer som omger de subcellulära enheterna eller organellerna i eukaryota celler. De omfattar en rad olika membran anslutna till cellkärnan, mitokondrierna, golgiapparaten, det endoplasmatiska närverket, lysosomerna, plastiderna och vakuolerna.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Proteiner från Escherichia coli.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Förflyttning av ämnen genom cellmembran och epitellager mot en elektrokemisk gradient, på bekostnad av metabolisk energi.
Catecholamine plasma membrane transport proteins, also known as neurotransmitter transporters, are a type of membrane protein responsible for the reuptake of catecholamines such as dopamine, norepinephrine, and epinephrine from the synaptic cleft back into the presynaptic neuron. This process helps to terminate neurotransmission and regulate the concentration of neurotransmitters in the synapse. The most well-known example is the dopamine transporter (DAT), norepinephrine transporter (NET) and serotonin transporter (SERT). These transporters are targets for many drugs used to treat neurological and psychiatric disorders, such as antidepressants, psychostimulants and cocaine.
Halvautonoma, självförökande organeller som finns i cytoplasman hos alla celler hos nästan alla eukaryoter. Varje mitokondrie omges av ett dubbelt membran. Det inre är kraftigt inbuktat, och dess utskott kallas kristor (cristae). I mitokondrierna sker oxidativa fosforyleringsreaktioner, vilka leder till bildande av ATP. De innehåller bestämda ribosomer, transfer-RNA, aminacyl-tRNA-syntetaser, och förlängnings- och termineringsfaktorer. Mitokondrier är beroende av generne i kärnan i den cell de befinner sig i för många avgörande typer av budbärar-RNA. Mitokondrier antas ha uppstått ur aeroba bakterier som etablerat ett symbiotiskt förhållande med primitiva protoeukaryoter.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Fettsyratransportproteiner är proteiner som transporterar fettsyror i kroppen, främst i blodomloppet. De hjälper till att transportera fettsyror från områden där de absorberats eller syntetiserats, till celler där de kan användas som energikälla eller byggstenar för cellemembran och hormoner. Exempel på fettsyratransportproteiner är lipoproteinlipas, albumin och ApoL1.
Tunna vävnadsskikt som täcker delar av kroppen, som skiljer angränsande kaviteter eller som förbinder angränsande strukturer.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
Lipider, huvudsakligen fosfolipider, kolesterol och små mängder glykolipider som finns i membran, inkl. cellmembran och intracellulära membran. Lipiderna kan förekomma som dubbellager i membranen, med inneslutna proteiner mellan lagren och yttre proteiner på membranets utsida. Membranlipider är nödvändiga för aktiv transport, ett flertal enzymatiska aktiviteter och membranbildning.
En sekvensbesläktad underfamilj av ABC-bärare som aktivt transporterar organiska ämnen. Trots att proteinerna betraktas som bärare av organiska anjoner har en underordnad grupp av proteiner i denna familj visat sig förmedla resistens mot neutrala organiska läkemedel. Deras cellulära funktioner kan ha klinisk betydelse för kemoterapi, eftersom de transporterar en rad olika antitumörmedel.
Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner bliver transporteret gennem cellemembraner for at nå deres destination indenfor eller udenfor cellen. Dette sker ved hjælp af specielle transportproteiner, som kender vej og kan genkende de forskellige typer proteiner. Proteintransport er en nødvendig proces for at sikre, at cellen fungerer korrekt og at proteinerne kan udføre deres biologiske funktioner på det rigtige sted i organismen.
En familj membrantransportproteiner som kräver ATP-hydrolys för transport av ämnen genom membran. Proteinfamiljen har fått sin benämning från den ATP-bindande domänen på proteinet.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Konstgjorda membran, som t ex halvgenomsläppliga membran för artificiell njurdialys, enkelmolekylskiktade och dubbelmolekylskiktade membran som används som modeller för simulering av biologiska cellmembran. Sådana membran används även i samband med styrd vävnadsläkning.
En förmåga hos cellmembran att släppa igenom lösningar in i eller ut ur celler.
Jonförflyttning genom energigenomsläppliga cellmembraner. Transporten kan vara aktiv, passiv eller understödd. Joner kan förflytta sig en åt gången (uniport) eller som grupper om två eller fler joner i samma (symport) eller motsatt (antiport) riktning.
Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Den halvgenomträngliga, yttre delen av den röda blodkroppen. Efter hemolys bildar membranet en "spökcell".
Proteiner förekommande i det yttre membranet hos bakterier.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Membranproteiner vars huvudsaklkiga uppgift är att underlätta transport av positivt laddade molekyler (katjoner) genom biologiska membran.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
En packe tillplattade, små blåsor som medverkar i posttranslationsproduktionen och sorteringen av proteiner, genom att ta emot dem från det endoplasmatiska nätverket och vidarebefordra dem till sekretoriska mikrokärl, lysosomer eller cellmembranet. Proteiner förflyttas med hjälp av transportblåsor som knoppas av från det endoplasmatiska nätverket eller Golgiapparaten och smälter samman med Golgi, lysosomer eller cellmembranet.
Glycin-plasmamembrantransportproteiner är proteiner som aktivt transporterar aminosyran glycin genom cellmembranet, vilket hjälper till att reglera intracellulär koncentration av glycin och underhåller homeostas.
Glutamat-plasmamembrantransportproteiner är membranproteiner som aktivt transporterar den primära excitatoriska neurotransmittorn glutamat över cellytan i nervceller, för att hjälpa till att reglera neurotransmission och homeostasen av glutamat i centrala nervsystemet.
Mitokondrier i leverceller. Dessa har, som hos alla mitokondrier, ett yttre och ett inre membran som tillsammans bildar två separata mitokondriefack: ett inre, substansfyllt utrymme och ett smalt utrymme mellan membranen. I levermitokondrien finns uppskattningsvis 67% av mitokondrieproteinerna i den inre matrisen.
Adenosin-5´-(tetravätetrifosfat). En adeninnukleotid innehållande tre fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel. Adenosintrifosfat har en betydande roll i ämnesomsättningen och som neurotransmitt or.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Proteiner som kodas av mitokondriegenomet eller proteiner som kodas av cellkärnegenomet och som får sin plats i mitokondrierna.
Egenskap hos membranösa och andra strukturer att släppa igenom ljus, värme, gaser, vätskor, metabolitmolekyler och mineraljoner.
Ett mått på en lösnings surhetsgrad.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
GABA-plasmamembrantransportproteiner är membranproteiner som aktivt transporterar neurotransmittorn γ-aminobutyrsyra (GABA) över cellmembranet i hjärnan. Dessa proteiner hjälper till att regulera GABA-koncentrationen i nervcellernas ut och inre, vilket påverkar excitation och inhibition av neuronal aktivitet.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Fosfolipidmolekylers rörelse i lipiddubbellagret, beroende på fosfolipidklass, deras fettsyrasammansättning och acylkedjornas omättnadsgrad, kolesterolkoncentration och temperatur.
'Natrium' er en kjemisk betegnelse for det som engelskspråklige lærebøker og artikler ofte refererer til som "sodium". I medicinsk sammenheng vil man oftest finne termen natrium brukt i forbindelse med ionsamlinger, elektrolytbalanse eller i sammenheng med bestemte sykdommer.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Anjontransportproteiner är membranproteiner som aktivt transporterar anjoner, negativt laddade joner, genom cellytan för att underhålla cellens homeostas och hjälpa till med olika fysiologiska processer som signalsubstansernas neurotransmission och celldifferentiering.
Cytokrom c är ett protein som fungerar som en elektrontransportör i mitokondriernas andningskedja, vilket är en biokemisk process som genererar energi i form av ATP (adenosintrifosfat) i cellen. Det är beläget i mitokondriens inre membran och är en viktig del av den elektrontransportkedjan där det accepterar elektroner från cytochrom b och överför dem till oxygen, som är den slutliga elektronacceptorn. Cytokrom c spelar också en roll i apoptos, ett programmerat cellsdödssystem, då det frisätts från mitokondrier under vissa stresstillstånd och aktiverar en kaskad av enzymer som leder till celldöd.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.
"Transportblåsor, även kända som gastriska intraluminala air-filled cystor, är membranbundna strukturer fyllda med luft som bildas i magsäcken och kan orsaka obehagliga symtom som smärta och svällningar i mag-tarmkanalen."
En proteinkinas C-hämmare och kompetitiv hämmare av glukostransporten över erytrocytmembranet. Kemisk formel är C15H14O5.
Transport av organeller eller molekyler längs ett nervcellsutskott, antingen anterograd (bort från cellen) eller retrograd (mot cellen). Så sprids t ex rabiesvirus.
'Vesicular Transport Proteins' refererar till specifika proteiner som fungerar som transportörer under cellens membrantransport via vesiklar. Dessa proteiner hjälper till att transportera olika substanser, såsom näringsämnen, hormoner och neurotransmittorer, mellan olika kompartment inom cellen eller mellan celler genom att forma små blåsor (vesiklar) som avgränsas av ett lipidbilaga. Genom att binda specifikt till vesikelmembranet och/eller transportbanans membran, underlättar vesikulära transportproteiner frakt, fusion och innehållsutbytet mellan olika kompartment i cellen. Exempel på vesikulära transportproteiner inkluderar SNARE-proteiner, coatomer och kinesin.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.
En viktig process i cellens energiomsättning. Förloppet då elektroner transporteras från ett reducerat substrat till molekylärt syre.
"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Norepinephrine plasma membrane transport proteins, also known as norepinephrine transporters (NETs), are membrane-bound proteins that play a crucial role in the regulation of norepinephrine levels in the body. They are responsible for the reuptake of norepinephrine from the synaptic cleft back into the presynaptic neuron, thereby terminating the neurotransmitter's signal and preparing the neuron for another transmission.
Hjärtmuskelvävnadens mitokondrier.
Druvsocker. En primär energikälla för levande organismer. Sockret förekommer naturligt i frukter och växter, och används terapeutiskt i vätska och för näringstillförsel.
Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.
Membranbundna glykoproteiner som svarar för transport av två olika molekyler eller joner genom ett membran samtidigt och i motsatta riktningar.
Mitokondriell svullnad, också känd som mitokondriell dilatation eller onkocytos, är ett tillstånd där mitokondrier (cellens energikällor) har ökat intracellulärt volume och mera ljusa intermembranutrymmen på elektronmikroskopiska bilder. Detta kan ses i olika sjukdomar, inklusive mitokondriella genetiska sjukdomar, neurodegenerativa störningar, cancer och ischemisk skada. Svullnaden kan bero på oreglerad calciumhantering, ökad oxidativ stress eller andra cellulära mekanismer som stör mitokondriell homöostas.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Konstgjorda, små, enkla eller flerskiktsblåsor (tillverkade av lecitiner eller andra lipider) som används för transport av olika biologiska molekyler eller molekylkomplex till celler, t ex läkemedel eller gener. De används även för undersökning av membran och membranproteiner.
Ett grundämne tillhörande alkalimetallerna. Det har kemiskt tecken K och atomnummer 19. Atomvikten är 39,10. Kalium är den dominerande katjonen i den intracellulära vätskan i muskelvävnad och mellan andra celler. Kaliumjonen är en kraftig elektrolyt och spelar en avgörande roll i regleringen av vätskevolym och upprätthållande av vatten-elektrolytbalansen.
Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre och har en ockuperat elektronpar-orbital. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andning, men deras koncentration kan öka avsevärt vid oxidativ stress, till exempel orsakad av exponering för toxiner eller strålning. Reaktiva syre radicaler kan reagera med cellmembraner, proteiner och DNA, vilket kan leda till celldamage och potentialen att bidra till sjukdomar som cancer, neurodegenerativa störningar och åldrande.
Utbredd, acellulär stödvävnad i form av hinnor mellan epitel och underliggande vävnad och runt glatt muskulatur. Membranet innehåller makromolekylära beståndsdelar såsom kollagen, laminin och sulfater ade proteoglykaner, och har betydelse för elektrolytpassagen.
Bukhinns sjukdom, eller Buckley-Cohen syndrom, är en mycket sällsynt genetisk tillstånd som drabbar människors lungor och andningsvägar. Det orsakas av en mutation i geneen SFTPB, vilket leder till att ett protein som kallas surfactant proteín B inte produceras korrekt. Surfactant proteín B är viktigt för att underlätta andningen genom att sänka ytspänningen på de små luftsäckarna i lungorna (alveolerna) och förhindra deras sammanfogning.
Aminosyresekvenshomologi refererer til den grad af lighed i rækkefølgen af aminosyrerne, der udgør proteiner hos to eller flere organismer. Jo større antal identiske aminosyrer i samme position i de sammenlignede sekvenser, des højere er graden af homologi. Dette begreb anvendes ofte i molekylærbiologien for at fastslå evolutionæ forhold og funktionelle egenskaber hos proteiner.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
Lipidlager med en tjocklek av två molekyler. Dubbellagersystem används ofta som modeller för biologiska membran.
Sura fosfolipider bestående av två molekyler av fosfatidsyra med kovalent bindning till en glycerolmolekyl. De förekommer främst i mitokondriernas innermembran och i bakteriella plasmamembran. De utgör de viktigaste antigena komponenterna i Wassermannantigenet som används i serodiagnostiken av syfilis.
En klass rikligt förekommande mitokondrieproteiner som utgör en del av det inre mitokondriemembranet. De möjliggör utbyte av ADP och ATP mellan cytosol och mitokondrierna, och länkar därmed det subcellulära kompartmentet för ATP-produktion till ATP-förbrukningen. EC 2.7.7.-.
En ljusmikroskopteknik där endast en punkt belyses och undersöks åt gången. En bild byggs upp genom att objektet skannas punkt för punkt. Ljuskällan kan vara av konventionell typ, eller laser eller UV-ljus.
Submitokondriella partiklar, även kända som submikrovaskulära partiklar, är mycelextrakteller med en storlek på 50-100 nanometer som innehåller lipider, proteiner och nukleinsyra. De har visat sig ha potentialen att verka som vesikelbaserade signalmolekyler i intercellulär kommunikation och kan spela en roll i cellulär åldrande och neurodegenerativa sjukdomar.
Blåsor som bildas i cytoplasman när höljeförsedda blåsor ömsar sitt klatrinhölje. Endosomer innesluter makromolekyler som binds av receptorer på cellytan.
Reglerade, jonselektiva glykoproteiner som förflyttar sig genom membran. Den jonkanalstyrande stimuleringen kan utgöras av membranpotentialen, läkemedel, cytoplasmatiskt signalämne eller mekanisk belastning. Jonkanaler som utgör inbyggda delar av jonotropa neurotransmitterreceptorer räknas inte hit.
Färgämnen som avger ljus vid bestrålning. Våglängden hos det utsända ljuset är vanligtvis längre än hos det infallande. Fluorokromer är färgämnen som tillsätts andra ämnen för att få dessa att fluorescera, och används som markörer inom biokemi och immunologi.
Oorganiska föreningar härrörande från saltsyra och innehållande en Cl-jon.
'Saccharomyces cerevisiae' är en art av jästsvamp som tillhör kungariket svampar, och är vanligt förekommande i naturen på frukt, grönsaker och jord. Den är en enkelcellig eukaryot organism med en diameter på omkring 5-10 Mikrometer.
En familj intracellulära cysteinproteinaser. De har en nyckelroll vid inflammationer och apoptos hos däggdjur, och är specifika för asparaginsyra vid position P1. De indelas i två klasser, utifrån län gden på N-terminalprodomänerna. Kaspas-1, -2, -4, -5, -8 och -10 har långa prodomäner, medan kaspas-3, -6, -7 och -9 har korta. EC 3.4.22.-.
Gasers eller lösningars förmåga att utbreda sig från ett område med högre tryck eller koncentration till områden med lägre tryck eller koncentration. Diffusion är en viktig mekanism i samband med biologisk transport.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Den vätska (vattenlösning) som fyller ut utrymmet mellan organellerna och andra cellorgan i cytoplasman.
BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är ett proteIN som spelar en viktig roll inom cellens apoptos eller programmerade celldöd. Det tillhör bcl-2-proteinfamiljen och kan fungera som en proapoptotisk faktor genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket leder till release av cytochrom c och initiering av caspas-kaskaden, slutligen ledande till cellsdöd. BAX är kodat av BAX-genen, som under negativ stress kan aktiveras och öka uttrycket av BAX-proteinet, vilket i sin tur kan leda till apoptos.
"Uncoupling agents" är en term inom farmakologi och biokemi som refererar till substanser som förhindrar effektiv energiproduktion i mitokondrier, de subcellulära organellerna där cellernas energi produceras. Dessa agenter fungerar genom att blockera den oxidativa fosforyleringen, ett process där protoner (H+) pumparas över mitokondriens membran för att skapa ett elektrokemiskt potential som sedan används för att producera ATP (adenosintrifosfat), den primära energibäraren i cellen.
'c-Bcl-2' är ett protoonkogen protein som spelar en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos) och livscykel. Det produceras av c-Bcl-2-genen och hittas naturligt i celler, där det hjälper till att kontrollera celldelningen och skyddar cellerna från apoptos under normala förhållanden.
I en enkel mening kan temperatur inom medicinen definieras som den grad av värmevariation eller termisk energi som mäts i kroppen hos levande organismer, vanligtvis i enheten Celsius (°C) eller Fahrenheit (°F). Den normala kroppstemperaturen för en vuxen människa varierar vanligtvis mellan 36,5 och 37,5 °C (97,7 till 99,5 °F), även om det kan variera något beroende på individuella skillnader, tid på dygnet och metoden för temperaturmätning.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Ytterst tunna, luddliknande utskott från cellmembran som avsevärt utökar ytarean hos cellen.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Negativt laddade atomer, radikaler eller atomgrupper som vandrar till anoden eller den positiva elektroden (pluspolen) vid elektrolys.
Den del av cellen som innehåller cytosolen och andra strukturer än cellkärnan, mitokondrierna och större vakuoler.
Rab GTP-bindande proteiner är en familj av små GTPas-proteiner som regulerar intracellulär trafficking av vesiklar och organeller inom eukaryota celler. De fungerar som molekylära switche genom att cycliskt binda och hydrolysera GTP, vilket aktiverar och inaktiverar deras funktioner respektive. Varje Rab-protein har en specifik subcellulär lokalisation och är involverat i olika steg av membrantrafiken, såsom budbudning, transport, fusion och klyvning. De spelar därför en viktig roll i celldelning, signaltransduktion, endocytos och exocytos, samt i homeostasen hos celler.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Subcellular fractions refer to the distinct components or particles that are isolated from a cell by various fractionation techniques, each containing different types of cellular structures and molecules. These fractions can include organelles such as the nucleus, mitochondria, endoplasmic reticulum, Golgi apparatus, lysosomes, peroxisomes, and plasma membrane, as well as cytoskeletal elements, ribosomes, and soluble proteins. The isolation of these subcellular fractions allows for the independent study of their unique functions, compositions, and interactions in cellular processes and diseases.
I en enkel medicinsk definition kan vakuoler beskrivas som membranomskydda kompartment innehållande vätska och/eller olika organellmaterial, som förekommer inne i celler hos levande organismer. Vakuoler är vanligen associerade med specifika funktioner såsom intracellulär lagring, nedbrytning av material eller homeostasis.
Rodamin 123 är ett fluorescerande färgmedel som används som ett markörsubstanser för att mäta mitokondriell potential hos levande celler inom medicinsk forskning.
Cellers upptag av extracellulära ämnen i membranbundna vakuoler eller mikroblåsor. Endosomer spelar en central roll för endocytos.
Organiska anjontransportörer är proteiner i cellmembranet som aktivt transporterar negativt laddade molekyler, så kallade anjoner, in eller ut ur cellen. Dessa transportörer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, såsom elektrolytbalans, neurotransmission och några toxins eliminering.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Uppdelning eller separation av cellers olika beståndsdelar.
Ett utbrett membrantransportprotein, som förekommer i plasmamembranet till olika typer av celler och vävnader, samt i cellkärnemembran, mitokondriemembran och Golgimembran. Det är det vanligaste membrantransportproteinet hos erytrocyterna och utgör 25% av allt protein i erytrocyternas membran. Det bildar dimerer och fungerar som en kanal för transport av bikarbonat genom membranet i utbyte mot klorjoner.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
'Saccharomyces cerevisiae proteins' refererar till proteiner som är specifika för jästsvampen Saccharomyces cerevisiae, även känd som bagerijäst eller öljäst. Detta organismer är välstuderade modellorganismer inom molekylärbiologi och genetik. Proteiner från Saccharomyces cerevisiae har varit av central betydelse för att förstå grundläggande cellulära processer, såsom celldelning, transkription, translation, DNA-replikering och metabolism. Många proteiner från Saccharomyces cerevisiae har blivit välkaraktäriserade och används ofta som referensproteiner i forskning.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Den första, kontinuerligt odlade cellinjen av humana, maligna celler, vilka kom från ett livmoderhalskarcinom hos "Henrietta Lacks". Cellerna används för virusodling och testning av cancerpreparat.
Voltage-Dependent Anion Channels (VDACs) are a family of proteins found in the outer membrane of mitochondria that regulate the flow of ions and small molecules across the membrane. They are called "voltage-dependent" because their permeability to anions (negatively charged ions) is influenced by the electrical potential difference, or voltage, across the membrane.
En protonjonofor som ofta används som bindningslösande medel i biokemiska studier.
I en enkel medicinsk definition kan organeller beskrivas som strukturer med specifika funktioner inne i celler. De är nödvändiga för cellens överlevnad, tillväxt och förmåga att utföra olika processer. Exempel på organeller inkluderar mitokondrier (som genererar energi), ribosomer (som syntetiserar protein), endoplasmisk retikulum (som transporterar proteiner) och lysosomer (som bryter ner och recylerar cellens komponenter).
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
En grupp cytokromer med kovalenta tioeterbindningar mellan den ena av eller båda protohemvinylsidokedjorna och proteinet.
Fina intracellulära kanaler i levern som leder galla till leverlobernas gallgångar. Syn. canaliculi biliares.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
I medicinen refererer protoner til positivt ladede partikler, som normalt findes i atomkerner sammen med neutroner og neutroner. Protoner spiller en vigtig rolle i kemiske reaktioner, herunder også i cellers energiproduktion, hvor de frigives under nedbrydningen af glukose via cellemembranens protonpumpe og dermed producerer ATP, cellsensenergi.
Na-K-ATPase, eller sodium-potassium-pumpen, är ett transmembrant enzym som aktivt transporterar natrium (Na+) ut och kalium (K+) in över cellmembranet i alla däggdjursceller. Denna process är nödvändig för att underhålla osmotisk jämvikt, membranpotential och cellytorvolym. ATPas står för adenosintrifosfatas, vilket betyder att en molekyl ATP (adenosintrifosfat) spjälkas till ADP (adenosindifosfat) och en fosfatgrupp under processen. Denna energi används för att pumpa natrium- och kaliumjoner mot deras koncentrationsgradienter.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Organiska föreningar som generellt innehåller en aminogrupp (-NH2) och en karboxylgrupp (-COOH). Tjugo alfaaminosyror är de subenheter som polymeriseras till proteiner.
Oligomycin är ett antibiotiskt och toxiskt peptid som produceras av certaina Arthrobacter- bakterier och Streptomyces- svampar. I medicinsk kontext refererar Oligomycin vanligtvis till en specifik grupp av antibiotika som hämmer den oxidativa fosforyleringen i mitokondrierna, vilket stör cellandningen och ATP-syntesen. Detta gör oligomycin effektivt mot vissa protozoer, svampar och bakterier, men på grund av sin toxicitet används den inte vanligtvis som ett terapeutiskt läkemedel hos människor.
Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.
Proteiner som binder till och deltar i omsättningen av fosfatjoner.
Ett sulfhydrylreagens med utbredd användning i experimentella, biologiska studier.
Kaspas-3 är ett enzym som tillhör en grupp av proteaser, kallas kaspaser, och spelar en central roll i apoptos, det programmerade cellsdöendet. Det aktiveras under olika stress- eller skadeprocesser och bryter ned strukturella proteiner i cellen, vilket leder till att cellen fragmenteras och avlägsnas på ett kontrollerat sätt.
"Oxidativ fosforylering är ett metaboliskt process som sker inne i mitokondrierna och inkluderar en serie redoxreaktioner, vilka genererar ATP (adenosintrifosfat) genom att överföra elektroner från NADH och FADH2 till syre, under bildandet av vatten. Detta är den huvudsakliga källan för cellens energiproduktion."
Det sista oxidaset i andningskedjan. Det samlar ihop elektroner som överförts från reducerat cytokrom c och avger dem till molekylärt syre, som sedan reduceras till vatten. Enzymet består av cytokrom a och cytokrom b, två kopparatomer och 13 olika proteinunderenheter, av vilka kodas av mitokondrie-DNA. Ibland kallas det även komplex IV i andningskedjan. EC 1.9.3.1.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
Wistar rats are an outbred albino strain of laboratory rats that are widely used in biomedical research due to their genetic diversity and generalizability of research findings to humans.
4-Acetamido-4'-isotiocyanatostilben-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound that is a derivative of stilbene, a type of organic compound with two benzene rings joined by a double bond. In this compound, the stilbene backbone has been modified with several functional groups. There are sulfonic acid groups (-SO3H) at the 2 and 2' positions, which make the compound water-soluble and give it acidic properties. There is also an acetamido group (-NHCOCH3) at the 4 position, which is a derivative of an amide and makes the compound more chemically stable. The 4' position has an isothiocyanate group (-N=C=S), which can react with amines to form thioureas and is often used in chemical synthesis. Overall, this compound is likely to be used in research or chemical synthesis rather than in medical applications.
"Syrgasförbrukning är innebörden av andning, där syre konverteras till koldioxid och vatten som en del av cellandningen för att producera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat) i mitokondrier."
I medicinen, refererar "sekvensinpassning" till processen av matchning eller korrelerande en genetisk sekvens, vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens, med en specifik referenssekvens, för att fastställa dess position, orientering och eventuella variationer i förhållande till den referenssekvensen. Detta används ofta inom genetisk forskning och klinisk diagnostik för att identifiera gener, mutationer eller polymorfismer som kan vara associerade med sjukdomar eller andra hälsotillstånd.
En klass morfologiskt heterogena cytoplasmapartiklar i djur- och växtvävnader som kännetecknas av sitt innehåll av hydrolytiska enzym och dessas strukturbundna latens. Lysosomernas intracellulära funktioner beror på deras lytiska potential. Lysosomens enkla membran verkar som barriär mellan de inneslutna enzymen och substratet utanför. Lysosomenzymens verkan är begränsad eller ingen alls så länge blåsan de är inneslutna i inte brister.
En protonjonofor. Den används som bindningslösande medel och som fotosynteshämmare pga sin verkan på mitokondrie- och kloroplastmembran.
Metabolit hos svamp, bestående av makrocykliskt lakton med omfattande antibiotisk verkan.
Inbred rodent strains are genetically identical populations of rats that are produced by repeatedly breeding closely related individuals over many generations, leading to a high degree of homozygosity and predictable genetic traits, which make them valuable tools in biomedical research for studying gene function, disease mechanisms, and therapeutic interventions.
"Sekundær proteinstruktur refererer til den lokale, regulære foldning af en del af et proteins peptidkæde, der er stabiliseret af hydrogenbindinger mellem aminosyrestrupperne, f.eks. alfa-helix eller beta-skal."
P-glykoprotein (P-gp) är ett transmembranprotein som fungerar som aktiv transportör och hjälper till att pumpa vissa typers substanser, särskilt läkemedel, ut från celler. Det förekommer naturligt i vår kropp, framförallt i barrierorgan såsom hjärnan (hjärnbarriären), tarmen och levern. P-gp bidrar till att skydda kroppen från skadliga substanser genom att begränsa deras absorption och försvaga deras effekter. När ett läkemedel är subjekt för aktiv transport av P-gp, kan det minska läkemedlets koncentration i celler och påverka dess farmakologiska verkan.
Analoger och derivat av det grönfluorescerande proteinet från Aequorea victoria, vilka avger ljus (fluorescens) vid bestrålning med UV-ljus. De används i rapportgener i samband med genetisk teknik. Ett antal mutanter som avger ljus i andra färger eller är pH-känsliga har framställts.
Undersökning i elektronmikroskop av prover som först färgats på immunocytokemisk väg. Tekniken används i stor utsträckning vid virologisk diagnostik som en del av mycket känsliga immunologiska tester.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
"Oxidation-reduction, or redox, refers to a type of chemical reaction where there is a transfer of electrons between two molecules, leading to a change in their oxidation state."
Valinomycin är ett cycliskt decapeptid som fungerar som en jonofor, specifikt för potassium-joner (K+). Det bildas naturligt av vissa bakterier och svampar. I biokemi används valinomycin ofta för att skapa kontrollerade miljöer med höga koncentrationer av potassium-joner inom membranstrukturer, eftersom det har en hög affinitet till K+ och kan diffundera jonen genom lipid bilayer. Det används också för att studera mekanismer kring aktiv transport och selektivitet hos jonkanaler.
Organiska syror (alifatiska karboxylsyror), med grundformeln CH3(CH2)nCOOH, vilka fås genom oxidation av en metylgrupp till en alkohol, aldehyd och därefter syra. Det finns mättade, enkelomättade (med en dubbelbindning) och fleromättade (med mer än en dubbelbindning) fettsyror.
En fleromättad trikarboxylsyra med kemisk formel C28H38O7.3(NH3).
Ett 700 kD cytosolproteinkomplex, bestående av sju ekvimolara underenheter (alfa, beta, beta', gamma, delta, epsilon och zeta). Coatomerprotein och ADP-ribosyleringsfaktor 1 utgör huvuddelen av höljep roteinkomplex I och deltar i vesikeltransporten mellan det endoplasmatiska nätverket och golgiapparaten.
Glukosetransportproteiner (GLUT) är en typ av proteiner som transporterar glukos (en enkel sockerart) genom cellytorna i kroppen. De möjliggör diffusionen av glukos från omgivande vätskor in i cellerna, både under fysiologiska och patologiska förhållanden. GLUT-proteinerna spelar därför en viktig roll i regleringen av glukosomsättningen och energibalansen i kroppen.
Föreningar innehållande tre metingrupper. De används för katjonfärgning av biologiska preparat.
Proteolipids are a type of complex lipid molecule that contain both fatty acid chains and proteins. They are found in various biological membranes, including the brain, where they play important roles in cell signaling and communication. Proteolipids are unique because their protein and lipid components are tightly associated and function together as a single unit. They are also known to be involved in several neurological disorders, such as Alzheimer's disease and multiple sclerosis.
En grupp enzymer som katalyserar hydrolys av ATP i förening med annan funktion, som t ex transport av Ca(2+) genom ett membran. EC 3.6.1.3.
I en medicinsk kontext kan 'vatten' referera till vattendricket i kroppen, även kallat kroppsvatten. Detta är allt det vätska som finns inuti och utanpå celler i kroppen. Kroppsvatten består av två huvudsakliga kompartment: intracellulärt vatten, som befinner sig inne i cellerna, och extracellulärt vatten, som befinner sig utanför cellerna. Extracellulärt vatten kan delas upp i vätska i blodkärlen (plasma) och interstitialvätska, som är vätskan mellan celler.
Rotenone är ett starkt neurotoxin och naturligt förekommande pesticid som utvinns från rötterna av flera olika växtarter, främst inom släktena *Lonchocarpus* och *Derris*. Rotenone har historiskt använts som traditionell fiskgift av bland annat ursprungsbefolkningar i Sydamerika och Asien. I medicinsk kontext kan rotenone användas inom forskning för att skapa modeller av Parkinson's sjukdom, då ämnet är specifikt skadligt för dopaminproducerande nervceller i hjärnan, liknande de skador som ses vid Parkinson's. Rotenone är dock inte godkänt för medicinskt bruk hos människor på grund av dess höga toxicitet och potentiala att orsaka allvarliga hälsoproblem, inklusive parkinsonism, neurodegenerativ skada och cancer.
Alla proteiner som förekommer i svampar.
"Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och förmågan till cellulär neutralisering genom antioxidativa försvarsmekanismer. Denna obalance kan leda till skada på cellulära strukturer, såsom proteiner, lipider och DNA, vilket i sin tur kan bidra till åldrande och utveckling av flera sjukdomar."
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
Ett i jordskorpan allmänt utbrett metalliskt grundämne. Kemiskt tecken är Fe, atomnummer 26 och atomvikt 55,85. Järn är en väsentlig beståndsdel i hemoglobin, cytokrom och andra komponenter i respiratoriska enzymsystem. Dess främsta funktioner är att transportera syre till vävnader (hemoglobin) och att ingå i cellulära oxidationsförlopp. Uttömning av järnförråden kan leda till järnbristanemi. Järn används för att återuppbygga blodet vid anemi.
Trans-Golgi network (TGN) refers to a cellular organelle that is a part of the Golgi apparatus in eukaryotic cells. It is the final sorting station where proteins and lipids are sorted and packaged into vesicles for transport to their respective destinations, such as endosomes, lysosomes, plasma membrane, or the extracellular space. The TGN also plays a crucial role in modifying and processing proteins and lipids before they are transported.
En medicinsk definition av 'Aminosyretransportsystem' är ett system av membranproteiner som transporterar aminosyror genom cellytans membran. Aminosyror är nödvändiga byggstenar i proteiner och andra biologiskt viktiga molekyler, så dessa transportsystem är av grundläggande betydelse för cellens överlevnad och homeostas. Aminosyretransportsystem kan vara specifika för en viss aminosyra eller kunna transportera flera olika aminosyror. Dysfunktion i aminosyretransportsystem kan leda till olika sjukdomar och störningar, såsom aminoacidurier och neurologiska störningar.
Den njurkanal som utgår från Bowmans kapsel i njurbarken och in i njurmärgen. Den proximala kanalen består av ett kapslat avsnitt i njurbarken och ett rakt, distalt segment som leder ned i märgen, där den bildar den U-formade Bowmans slynga.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
De exergona ämnesomsättningsprocesser (andningskedjan) i levande djur- och växtceller som innebär upptag av syre, oxidation av organiska ämnen, frigörande av energi och bildande av koldioxid, vatten o ch andra oxidationsprodukter.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Den genetiska massan hos bakterier.
Löslighet är ett mått på hur mycket av ett ämne som kan lösas i ett visst medium, ofta en vätska som vatten. Det specificerar den maximala mängden av ett ämne som kan fördelas i ett givet volym av medium under specifika betingelser, vanligtvis vid en given temperatur. Lösligheten uttrycks ofta kvantitativt som en koncentration, till exempel i enheter som gram per liter (g/L) eller mol per liter (M). Det är värt att notera att löslighet kan variera beroende på faktorer som temperaturen och påverkan från andra ämnen.
Oorganiska salter av fosforsyra.
Tritium, symbolized as ^{3}H, is a radioactive isotope of hydrogen with a half-life of approximately 12.3 years. It consists of one proton and two neutrons in its nucleus. Tritium is commonly used in research and in the production of self-luminous compounds, such as in glow-in-the-dark watches and exit signs. When tritium decays, it emits a low-energy beta particle, which can be utilized in various applications, including nuclear medicine and scientific research. However, exposure to tritium should be limited due to its radioactive nature, as it can pose potential health risks if ingested, inhaled, or absorbed through the skin.
BH3 Interacting Domain Death Agonist Protein, ofta förkortat som BAD, är ett protein som spelar en central roll inom cellers apoptos (programmerad celldöd). Det tillhör Bcl-2 familjens proteiner och innehåller en BH3 domin som kan binda till och neutralisera vissa anti-apoptotiska proteiner, såsom Bcl-2 och Bcl-xL. När BAD aktiveras genom att avregleras från fosforylering, kan det binder till och stänger ned dessa anti-apoptotiska proteiner, vilket i sin tur frigör pro-apoptotiska proteiner såsom Bax och Bak för att initiera apoptos.
Substratspecificitet beteferrer sig inom farmakologi och enzymologi till den egenskap hos ett enzym eller en receptor där det endast binder till och katalyserar (eller påverkar) vissa specifika substanser, molekyler eller läkemedel, känt som substrat. Det innebär att en given enzymtyp endast är aktivt mot en begränsad grupp av kemiska föreningar som har en viss strukturell och kemisk likhet. Substratspecificiteten bestäms av enzymernas tredimensionella struktur och den del av substratmolekylen som interagerar med aktiva sitet på enzymet.
Cellinje från den afrikanska grönapan som används för transfektion och kloning.
Arrangerad genetisk mutagenes på någon specifik plats i DNA-molekylen som ger en bassubstitution, infogning eller radering.
"Structure-activity relationship (SAR) refers to the correlation between the chemical structure of a drug or molecule and its biological activity, describing how changes in the molecular structure can affect its ability to interact with biological targets and produce a desired pharmacological response."
Ett tillstånd av balans och stabilitet i en organisms inre miljö.
Dopamintransportproteiner (DAT) är proteiner som transporterar neurotransmittorn dopamin från synaptisk gap till presynaptiska terminals vesiklar för återupptagning och återanvändning inuti nervceller (neuron). DAT hjälper också till att avsluta signalsignaleringen av dopamin i centrala nervsystemet.
Sulfobromftalein (BSP) är ett syntetiskt, icke-radioaktivt färgämne som använts historiskt inom medicinen som en indikator av leverfunktion. Det absorberas i tarmen och excreteras nästan uteslutande via gallan. En långsam borttagning av BSP från blodbanan kan vara ett tecken på lever- eller gallvägssjukdom. Idag används dock andra, mer känsliga metoder för att bedöma leverfunktionen.
En oöcyt (singular form av oocyter) är ett äggcell som mognar inne i en honas äggstock (ovarium). Den är den största cellen i den mänskliga kroppen och kan delas in i olika stadier baserat på dess utveckling. Oöcyten består av två delar: den haploida kärnan, som innehåller halva antalet kromosomer jämfört med en vanlig diploid cell, och den omgivande zonapellucidamembranen. När oöcyten har nått full mognad är den redo för befruktning och utvecklas sedan till en zygot och fortsätter att dela sig och utvecklas till ett embryo.
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
Derivat av fosfatidsyror där fosforsyran har esterbindning till en serindel. Fullständig hydrolys ger 1 mol glycerol, fosforsyra och serin, och 2 mol fettsyror.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Proteiner är komplexa biomolekyler, byggda av aminosyror som kedjas samman i en polymer. De utför viktiga funktioner inom levande organismers celler, såsom att fungera som strukturella komponenter, hormoner, enzymer och signalsubstanser. Proteinernas specifika aminosyrasekvens bestämmer deras tertiärstruktur och därmed också deras funktionella egenskaper.
I en enkel medicinsk definition är "rodamin" ett fluorescent färgmedel som används vid mikroskopi och andra tekniker för att markera och visualisera biologiska strukturer, såsom blodkärl och celler. Det binder till proteiner eller andra molekyler i cellen och absorberar ljus av en viss våglängd, vilket får det att glöda när det utsätts för exciterande ljus av en annan våglängd.
Caspase-9 är ett proteolytiskt enzym som spelar en central roll i apoptos, det vill säga den kontrollerade programmerade celldöden hos flercelliga organismer. Det aktiveras genom att bilda en komplex med adaptorproteinet Apaf-1 och cytochrom c efter att cellen utsatts för skada eller stress. När caspase-9 är aktiverat, kan det i sin tur aktivera andra effektorcaspaser som leder till fragmentering av kärnan och celldöd.
4,4'-Diisothiocyanostilbene-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound used in research and industrial applications. It is a type of stilbene derivative that has been modified with isothiocyanate groups at the 4 and 4' positions and sulfonic acid groups at the 2 and 2' positions. This compound is often used as a reagent for labeling proteins and other biomolecules, as well as in materials science research for the development of new materials with unique properties. It is also known by its abbreviated name, DIDS.
Upphörande av cellens förmåga att upprätthålla sådana livsnödvändiga funktioner som metabolism, tillväxt, förökning, reaktioner på stimuli och anpassning.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Positivt laddade atomer, radikaler eller atomgrupper som vandrar mot katoden eller den negativa polen vid elektrolys.
Mätning av intensitet och kvalitet hos fluorescerande ljus.
I en enkel medicinsk definition är poriner strukturer som spänner över cellmembran och tillåter vissa molekyler och joner att diffundera genom dem. De är speciellt viktiga för cellers förmåga att transportera näringsämnen, avfall och andra substanser in och ur sig. Poriner är exempel på proteinkanaler som bildar naturliga passagevägar genom celldelarna i bakteriers yttre membran.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.

Mitokondriella membrantransportproteiner är proteiner som spelar en viktig roll i transporten av molekyler och joner över mitokondriens inre och yttre membran. Dessa proteiner reglerar vilka substanser som kan diffundera fritt över membranen och vilka som behöver aktiv transport för att kunna passera igenom. De mitokondriella membrantransportproteinerna är avgörande för cellens energiproduktion, signaltransduktion och homeostas. Exempel på viktiga mitokondriella membrantransportproteiner inkluderar ATP/ADP-transportörer, fosfattransportörer och elektrontransportkomplexens proteiner.

Membrantransportproteiner är proteiner som spänner över cellytans membran och aktivt transporterar molekyler, joner eller vattenmolekyler genom membranet. Dessa proteiner kan vara specifika för en viss substans och kan verka som aktiva transportörer (där energibeslutas används för att pumpa substansen upp- eller nedför ett koncentrationsgradient) eller passiva transportörer (där substansen transporteras med gradienten). Membrantransportproteiner är väsentliga för cellens homeostas och kommunikation med sin omgivning.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

I medicinen refererar transportörer (engelska: transporters) till specifika proteiner som hjälper till att transportera molekyler, såsom läkemedel och andra endogena substanser, in eller ut av celler eller över cellytan. Dessa proteiner är ofta belägna i celldelar som membran och kan vara specifika för vissa substanser eller ha bredare substratspecificitet. Transportörerna kan vara aktiva, där de använder energi från ATP (adenosintrifosfat) för att transportera molekyler mot deras koncentrationsgradient, eller passiva, där de transporterar molekyler med eller mot deras koncentrationsgradient utan egen energikälla. Transportörer spelar en viktig roll i absorptionen, distributionen, metabolismen och exkretionen (ADME) av läkemedel och har därför stor betydelse för farmakokinetiken och farmakodynamiken hos läkemedel.

MITOKONDRIEMEMEMBRANER: Mitokondrier är cellers kraftverk och innehåller två membran som har viktiga funktioner för celldrift. Det yttre mitokondriemembranet är ett relativt tunt, semipermeabelt lipidbilaga som tillåter små molekyler att diffundera fritt. Det inre mitokondriemembranet är en mycket mer selektiv barriär med ett stort antal proteiner ingraverade i det, och det är här där elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering sker, vilket genererar ATP som cellen använder för energi. Mitokondriens inre membran har många veck eller plikor, kallade kristae, som ökar ytan där dessa processer kan äga rum. De två mitokondriemembranerna är också involverade i andra celldefinitionsprocesser, såsom apoptos (programmerad celldöd) och calciumreglering.

Mitocondriellt membranpotential (MMP) är ett elektrokemiskt potentialskillnad över mitokondriens inre membran. Det uppstår på grund av en ojämn fördelning av joner, främst hydrogen- och kalciumjoner, över membranet. MMP är ett viktigt mått på mitokondriernas funktion och hälsa, eftersom det ger information om den aktuella nivån av cellandningen (oxidativ fosforylering) och ATP-syntes.

Under normala förhållanden är MMP negativt, vilket innebär att membranet har en högre koncentration av negativa joner än den omgivande cytoplasman. Denna skillnad skapar ett elektriskt potential som driver protoner (H+) genom ATP-syntasen, vilket leder till produktion av ATP, det viktigaste energibäraren i cellen.

Vid störningar i mitokondriella funktioner eller under stressförhållanden kan MMP minska eller till och med inväxlas, vilket kan leda till ett stopp av ATP-syntesen och cellskada. Därför är det viktigt att kunna mäta MMP för att övervaka mitokondriell funktion och hälsa i forskning och kliniska sammanhang.

Monosackaridtransportproteiner är proteiner som hjälper till att transportera monosackarider, det vill säga enkla sockerarter, genom cellmembranet. Dessa proteiner finns vanligen i cellytan och de hjälper till att reglera intaget av olika sorters sockerarter in i cellen. Monosackaridtransportproteiner kan variera i sin specificitet och vissa är specialiserade på att transportera specifika sockerarter, medan andra kan transportera en bredare varierad uppsättning sockermolekyler.

Intracellulära membraner är membran som finns inside cellen och delar in cellens interna kompartment. Dessa membran skapar olika organeller, som mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum (ER) och golgiapparaten. Intracellulära membraner består av en dubbel lipidbilaga med en hydrofil huvuddel och en hydrofob mittdel. Proteiner är inbäddade i membranen och har viktiga funktioner som transport, signalering och katalys av biokemiska reaktioner.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

'Escherichia coli' är en art av gramnegativa, aeroba, encapsulereda, stavformade bakterier som normalt förekommer i människans tarm. Det finns många olika serotyper och stammar av E. coli, varav vissa kan orsaka sjukdom hos människor och djur.

'Escherichia coli-proteiner' refererar till proteiner som produceras eller finns i E. coli-bakterier. Dessa proteiner har en rad olika funktioner och är viktiga för bakteriens överlevnad, tillväxt och patogenicitet. Några exempel på E. coli-proteiner inkluderar:

* Flagellin: ett protein som utgör strukturen i bakteriens flageller (svansar), vilket möjliggör bakteriens rörelse och motilitet.
* Fimbrier: proteiner som bildar små hårstrån på bakteriens yta, vilka underlättar bakteriens adhesion till celler i värden.
* Hemolysin: ett toxin som orsakar celldöd och skador på vävnader.
* Shiga-like-toksin: ett toxin som kan orsaka allvarliga njursjukdomar, blodproppar och till och med dödsfall hos människor.

Escherichia coli-proteiner är viktiga i forskning och utveckling av diagnostiska tester, vacciner och behandlingsmetoder för E. coli-relaterade sjukdomar.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

"Aktiv biologisk transport" refererer til en type transportmechanisme i levende organismer, hvor energikonsumérer (som ATP) bruges for at transportere molekyler mod eller imod et koncentrationsgradient. Dette står i kontrast til passiv transport, hvor molekyler diffunderer langs med et koncentrationsgradient uden behov for energikonsumtion.

Et eksempel på aktiv biologisk transport er natriumpumpen (Na+/K+-pumpen), som findes i cellemembranerne hos mange levende organismer. Denne pump transporterer natrium- og kaliumioner imod deres respektive koncentrationsgradient, hvilket kræver energikonsumtion for at fungere korrekt. Dette er en vigtig proces for at opretholde homeostase i cellen og i organismen som helhed.

Catecholamine plasma membrane transport proteins, also known as neurotransmitter transporters or simply transporters, are a type of membrane protein responsible for the reuptake of catecholamines (such as dopamine, norepinephrine, and epinephrine) from the synaptic cleft back into the presynaptic neuron. These transporters play a crucial role in regulating neurotransmitter concentrations in the synapse and terminating neurotransmission. The primary catecholamine transporter is known as the dopamine transporter (DAT), norepinephrine transporter (NET) and epinephrine transporter (ET). These transporters belong to the solute carrier 6 (SLC6) family, which are sodium- and chloride-dependent transporters. The transport process is driven by the concentration gradient of sodium and chloride ions across the membrane.

MITOKONDRIER: Mitokondrier är subcellulära organeller som återfinns i de flesta eukaryota celler och har en central roll i celldelning, tillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och energiproduktion. De innehåller sin egen DNA (mitokondriellt DNA eller mtDNA), ribosomer och dubbelmembran. Deras främsta funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, ett process där elektroner från matspjälkningen av näringsämnen överförs till syre och frigör energi som lagras i ATP. Mitokondrier delar sig själva genom en process som liknar binär fission hos prokaryota celler, men deras arvedelning kan också ske på ett icke-mendeliskt sätt via utbyte av mitokondriellt DNA mellan celler. Dessa organeller är dynamiska och kan förändra sin form och storlek genom fusion och fission, vilket bidrar till deras homeostas och funktion. Mitokondrier har också en viktig roll i andra cellytiska processer som kalciumreglering, hemosyntes och lipidsyntes. Dysfunktionella mitokondrier kan leda till en rad sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, cancer och åldersrelaterade skador.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Fettsyretransportproteiner (FSP) er ein type proteiner som hjelper med å transportere fettsyre molekyler i kroppen. Det finnes ulike typer FSP, men de mest viktige er lipoproteinløsninger, som inkluderer low-density lipoprotein (LDL), high-density lipoprotein (HDL) og very low-density lipoprotein (VLDL). Disse løsningene transporterer hovedsakelig kolesterol og triglycerider i blodet. LDL er også kjent som « dårlig kolesterol» fordi for høye nivå kan føre til årsaker til hjerte-karsykdommer. HDL er kjent som «godt kolesterol» fordi det hjelper med å avføre eksessivt kolesterol fra kroppen. VLDL transporterer triglycerider og omdannes til LDL under nedbrytingen sin. Andre typer FSP inkluderer albumin, apolipoproteiner og fettsyrebindingsproteiner. Albumin er ein viktig transportør for frie fettsyrer i blodet, mens apolipoproteinerne er komponenter av lipoproteinløsningene som hjelper med å regulere lipidmetabolismen og kroppens respons til disse løsninger. Fettsyrebindingsproteinet transporterer fettsyrer i blodet og er viktig for fettsyrenes oppsparing og bruk i kroppen.

I en medicinsk kontext refererar ett membran till en typ av struktur som består av tunna, skiktade celler eller icke-cellulära material som skiljer två vätskor eller kompartment från varandra. Membraner kan vara semipermeabla, vilket betyder att de låter vissa substanser passera genom sig medan andra stoppas. Detta är viktigt för att reglera och kontrollera utbyte av molekyler, elektrolyter och gaser mellan olika kroppsdelar eller kompartment. Exempel på membran inkluderar cellytan hos celler (cellmembran), blod-hjärnbarriären, njurarnas glomerulusmembran och hornhinne membranet.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Membranpotential' refererer til den elektriske spænding, der opretholdes over cellemembranen i levende celler. Dette potential er skabt af forskellige ioner, som sodium (Na+), kalium (K+), calcium (Ca2+) og klorid (Cl-), der har forskellig koncentration på hver side af cellemembranen. I hviletilstand er membranpotentialet negativt, da der er en højere koncentration af negative ladninger inde i cellen end udenfor. Dette skyldes især forskellen i koncentration af K+ og Na+ ioner på hver side af cellemembranen.

I membranpotentialet spiller natrium-kalium-pumpen en vigtig rolle, idet den pumper to kaliumioner ind i cellen for hvert tre sodiumioner, der pumpes ud. Dette bidrager til at opretholde den negative ladning inde i cellen og sikre et stabil membranpotential.

Membranpotentialet kan ændres under forskellige fysiologiske processer som eksempelvis nerveimpulser, muskelkontraktioner og celldifferentiering. Disse ændringer i membranpotentialet er nødvendige for cellernes normale funktion og kommunikation med hinanden.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

Membranlipider refererar till de lipider (fettliknande molekyler) som är en viktig komponent i cellmembranen hos levande organismer. De två huvudsakliga typerna av membranlipider är fosfolipider och glykolipider.

Fosfolipider består av en hydrofil (vattenavvisande) fosfatgrupp och två hydrofoba (vattenavstötande) fettsyror som tillsammans bildar en dubbel lagerstruktur i cellmembranet. Denna struktur möjliggör för membranen att vara selektivt permeabel, vilket innebär att vissa molekyler kan diffundera genom membranen medan andra inte kan göra det.

Glykolipider är liknande fosfolipiderna men har en sockergrupp kopplad till fosfatgruppen istället. De förekommer i mindre utsträckning än fosfolipider och spelar en viktig roll i cellytanternas interaktioner med varandra och med omgivningen.

Membranlipider är också involverade i cellsignalering, cellytors funktion och andra viktiga cellulära processer.

Multiresistensassocierade proteiner (MRAP) är en typ av protein som har visat sig vara involverade i utvecklingen av bakteriers resistens mot antibiotika. Dessa proteiner kan hjälpa till att reglera aktiviteten hos andra proteiner som transporterar antibiotika in eller ut ur bakterierna, och på så sätt påverka hur effektiva antibiotikan är mot dessa mikroorganismer.

MRAP-proteinerna kan orsaka att bakterier blir multiresistenta, vilket betyder att de är resistenta mot flera olika typer av antibiotika. Detta kan göra infektioner mycket svårare att behandla och öka risken för komplikationer och dödlighet. MRAP-proteinerna har identifierats hos en rad olika bakteriestammar, inklusive stafylokocker, enterokocker och pseudomonas aeruginosa.

Det är viktigt att utveckla nya strategier för att hantera infektioner orsakade av multiresistenta bakterier, och forskare fortsätter att studera MRAP-proteinernas roll i resistensutvecklingen för att hitta nya mål för behandling.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

"ABC-bärare" är ett medicinskt begrepp som står för "Acetylgrupp-bindande proteiner", även kända som "Acetyltransferaser". Dessa enzymer har förmågan att överföra en acetylgrupp från en donator, ofta en acetyl-koenzym A (acetyl-CoA), till ett acceptorprotein eller en annan biomolekyl.

Acetyltransferaser spelar en viktig roll i olika cellulära processer, såsom reglering av genuttryck, metabolism och cellsignalering. I synnerhet, histonacetyltransferas (HAT) är en undergrupp av ABC-bärare som specifikt överför acetylgrupper till histonproteiner i kromatin, vilket leder till förändringar i kromatinstrukturen och genuttryck. Dysfunktion eller oreglerad aktivitet hos ABC-bärare har visats vara involverade i patofysiologiska processer som relateras till många sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och metaboliska störningar.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

I en medicinsk kontext är en konstgjord membran en syntetisk barriär som skapas för att efterlikna eller ersätta en naturlig biologisk membran i kroppen. Dessa konstgjorda membran kan tillverkas från en rad olika material, inklusive polymerer och keramik, beroende på deras ändamål och användningsområde.

Exempel på konstgjorda membran inkluderar:

1. Dialysmembran: Används i dialysbehandlingar för att ersätta några av njurarnas funktioner genom att filtrera skadliga ämnen och vätskor från blodet.

2. Konstgjorda lungor: Används som en temporär lösning för patienter med respirationssvikt, där konstgjorda membran används för att gasutbyte sker mellan blodet och omgivande luft.

3. Konjunktivala membran: Används vid ögonkirurgi för att ersätta den transparenta ytan som täcker ögats främre del, konjunktiva.

4. Hjärtklaffprotesmembran: Används vid hjärtkirurgi för att ersätta defekta eller skadade hjärtklaffar.

5. Konstgjorda hud: Används som ett tillfälligt skydd för sår och brännskador när det naturliga hudlagret är skadat eller förstört.

Cell membrane permeability refers to the ability of various substances, such as ions, molecules, or drugs, to pass through the cell membrane. The cell membrane is a lipid bilayer that surrounds the cell and regulates the movement of materials in and out of the cell. The permeability of the cell membrane can be influenced by several factors, including the size and charge of the substance, as well as the presence of specialized transport proteins in the membrane.

In general, small, uncharged molecules can pass through the lipid bilayer of the cell membrane by simple diffusion, while larger or charged molecules require the assistance of transport proteins to cross the membrane. Some substances can also disrupt the integrity of the cell membrane and increase its permeability, allowing for the passive diffusion of otherwise impermeable substances.

Abnormalities in cell membrane permeability have been implicated in a variety of diseases and conditions, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Understanding the factors that influence cell membrane permeability is an important area of research with potential applications in drug development, diagnostics, and therapeutics.

I Jontransport (eller sodium-kalium-pumpen) refererer vi til et transportprotein i cellemembranen som pumper natrium (Na+) ud af cellen og potassium (K+) ind i cellen. Dette sker imod deres koncentrationsgradient, hvilket betyder at Na+ har en højere koncentration inde i cellen end udenfor, og K+ har en lavere koncentration inde i cellen end udenfor.

Jontransporten kræver energi for at fungere, som kommer fra ATP-hydrolyse (ATP er adenosintrifosfat, et molekyle der indeholder højt energipotentiale). Denne proces hjælper til at opretholde homeostasen i cellelementer og sørger for at ionerne holdes i balance.

Denne transportmekanisme er essentiel for mange cellulære processer, herunder nerveimpulsers overførsel, muskelkontraktion og cellevæskens osmotiske balance.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Erytrocytmembran, även kallat röda blodkropparnas cellmembran, är en medicinsk term som refererar till den yttre barriären av en röd blodkropp (erytrocyt). Cellmembranet består av en dubbel lipidlager med inbäddade proteiner och karboxylater som reglerar vad som kan passera in och ut ur cellen.

Proteinerna i erytrocytmembranet har flera funktioner, bland annat att ge strukturell stöd, underlätta transport av molekyler och underhålla cellens form. De viktigaste proteiner som finns i erytrocytmembranet är band 3, glykoforin, ankyrin, spectrin och aktin. Dessa proteiner arbetar tillsammans för att ge membranet sin integritet och flexibilitet, så att det kan klara av de mekaniska påfrestningarna som uppstår under blodets cirkulation genom kroppen.

Abnormaliteter i erytrocytmembranet kan leda till sjukdomar som till exempel hereditär sfäroidocytos, hereditär elliptocytos och stomatocytos. Dessa sjukdomar påverkar cellens form och funktion, vilket kan leda till anemi, hemolys och andra komplikationer.

Bakteriella yttermembranproteiner, också kända som bakteriecellväggsproteiner eller bakteriemembranproteiner, är proteiner som är integrerade i den yttre membranen hos Gram-negativa bakterier och den enda membranen hos Gram-positiva bakterier. Dessa proteiner spelar en viktig roll i bakteriens överlevnad och patogenicitet, genom att vara involverade i processer som cellväxt, celldelning, näringsupptag, sekretion av toxiner och andra virulensfaktorer, samt skydd mot defensiva mekanismer hos värden.

Bakteriella yttermembranproteiner kan vara klassificerade som integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner beroende på deras interaktion med membranet. Integrala membranproteiner är kovalent bundna till lipidbilagan i membranet och sträcker sig genom hela membranet, medan perifera membranproteiner är lösliga proteiner som associerar till membranets yta via icke-kovalenta interaktioner.

Exempel på bakteriella yttermembranproteiner inkluderar poriner, som bildar kanaler genom membranet och reglerar transporten av molekyler över membranen, samt autolysiner, enzymer som bryter ned peptidoglykan i cellväggen och bidrar till celldelning och morfologi. Andra exempel är toxinproteiner, som används av patogena bakterier för att infektera värden, och effluxpumpproteiner, som exporterar toxiska substanser från cellen.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Katjonttransportproteiner, även kallade cationtransportproteiner, är proteiner som hjälper till att transportera katjoner (positivt laddade joner) genom celldelar eller cellmembran. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla jonbalansen i celler och organeller, och de spelar också en viktig roll i signaltransduktion och homeostas.

Exempel på katjonttransportproteiner inkluderar natrium-kalciumutbytare (NCX), som hjälper till att pumpa ut exciterade calciumjoner från cellen efter en aktionspotential, och sodium-kloridsymporter (NCC), som hjälper till att reglera saltbalansen i kroppen.

Felaktigheter i katjonttransportproteiner kan leda till olika sjukdomar, såsom neurologiska störningar, muskelsjukdomar och hjärtsjukdomar.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Den Golgi-apparaten är ett organell i eukaryota celler som är involverad i modifiering, sorting och transport av proteiner och lipider. Det består av staplade, flercelliga säckar, cisternor, som är arrangerade i parallella rader och omges av ett membransystem. Proteiner och lipider transporteras in i Golgi-apparaten i en vesikel från det endoplasmatiska nätverket (ER), där de modifieras genom en serie av processer, inklusive glykosylering, sulfatisering och fosforylering. Efter att ha blivit modifierade transporteras proteiner och lipider sedan ut från Golgi-apparaten i vesiklar till olika delar av cellen eller förpackas in i sekretoriska granuler som kommer att släppas ut från cellen.

Glycin är en typ av aminosyra, och plasmamembrantransportproteiner är proteiner som hjälper molekyler att transporteras över celldelningen, eller plasmamembranet. Således kan "glycin-plasmamembrantransportproteiner" definieras som proteiner som specifikt hjälper glycinmolekyler att transporteras över cellmembranet.

Det finns olika typer av glycin-plasmamembrantransportproteiner, och de kan variera i vilka riktningar de tillåter transporten av glycin att ske. Några proteiner kan till exempel endast transportera glycin in i cellen (influx), medan andra kan endast transportera ut glycin från cellen (efflux). Det finns också proteiner som kan både transportera in och ut glycin (exchange).

Dessa transportproteiner spelar en viktig roll i regleringen av cellens glycinhalt, och felfunktioner i dessa proteiner kan leda till olika sjukdomar och störningar.

Glutamat-plasmamembrantransportproteiner är proteiner som hjälper till att reglera koncentrationen av den primära excitatoriska aminosyran, glutamat, i centrala nervsystemet (CNS). Dessa proteiner är inblandade i transporten av glutamat över neuronala och gliala plasmamembran.

Det finns två huvudsakliga typer av glutamat-plasmamembrantransportproteiner:

1. Glutamat-excitatoriska aminosyra transporter (EAAT) som primary är ansvariga för att återuppta glutamat från synaptisk spalt till presynaptiska neuron och glialceller. Det finns fem subtyper av EAAT (EAAT1-5), varav EAAT1 och EAAT2 är de mest prevalenta i CNS.
2. Vesikulära glutamattransportörer (VGLUT) som transporterar glutamat från cytoplasman till synaptiska vesikeln inne i presynaptiska neuron. Det finns tre subtyper av VGLUT (VGLUT1-3), och de är involverade i att lagra glutamat och reglera frisättningen av neurotransmittor under nervimpulser.

Glutamat-plasmamembrantransportproteiner spelar en viktig roll i att underhålla homeostasen av glutamat i CNS och att förhindra överaktivering av glutamatreceptorer, som kan leda till excitotoxisk skada och neurodegenerativa sjukdomar såsom Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och multipla skleros.

Levermitokondrier är de mitokondrier som finns i leverceller, också kända som hepatocyter. Mitokondrier är subcellulära organeller som fungerar som kraftverk inne i cellerna och producerar den energikälla som kallas ATP (adenosintrifosfat) genom celldygnets gång. Levermitokondrierna har en speciell betydelse för leverns metaboliska funktioner, såsom beta-oxidation av fettsyror, syntes av kolesterol och glukoneogenes (syntes av glukos). Dessutom spelar de en viktig roll i cellers apoptos (programmerad celldöd) och kan bidra till skada eller död av leverceller vid sjukdomar som leverinflammation, alkoholförgiftning och viral hepatit.

Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Mitokondriella proteiner är proteiner som finns i mitokondrier, de energiproducerande organellerna i celler. Mitokondrier har sitt ursprung från bakterier och innehåller därför två separata set av gener, en uppsättning kodad av DNA i mitokondrien (mtDNA) och en annan uppsättning kodad av DNA i cellkärnan (nukleärt DNA).

Mitokondriella proteiner kan delas in i två grupper beroende på var de genereras:

1. Proteiner som kodas av mtDNA: Detta inkluderar 13 proteiner som är involverade i oxidativ fosforylering, ett process där energi utvinns från näringsämnen genom andning. Dessa proteiner är subenheter till de fyra komplex som utgör den elektrontransportkedja som producerar ATP (adenosintrifosfat), den huvudsakliga energibäraren i celler.
2. Proteiner som kodas av nukleärt DNA: Detta är den största gruppen mitokondriella proteiner, med uppskattningsvis 1 000-1 500 olika proteiner. Dessa proteiner är involverade i en mängd olika funktioner inom mitokondrien, såsom oxidativ fosforylering, metabolism av aminosyror och fettsyror, hemosyntes, apoptos (programmerad celldöd) och andra cellulära processer.

Många sjukdomar kan orsakas av mutationer i gener som kodar för mitokondriella proteiner, vilket kan leda till en brist på energiproduktion och cellskador. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar mitokondriell neurogastrointestinal syndrom (MNGIE), Leighs sjukdom och mitokondriell encefalomyopati.

"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.

I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

GABA-plasmamembrantransportproteiner är proteiner i cellmembranet som transporterar neurotransmittorn gamma-aminobutyrsyra (GABA) in och ut av neuroner. Dessa proteinmolekyler hjälper till att regulera koncentrationen av GABA i synaptiska sprickor och i det extracellulära utrymmet, vilket påverkar den inhibitoriska signalsignaleringen i centrala nervsystemet.

Det finns två typer av GABA-plasmamembrantransportproteiner: GAT-1 (GABA transporter 1) och GAT-3 (GABA transporter 3). GAT-1 är den vanligaste typen och hittas huvudsakligen i glialceller, medan GAT-3 främst återfinns i neuroner. Dessa transportproteiner fungerar genom att aktivt pumpa GABA från det extracellulära utrymmet in i cellen mot ett koncentrationsgradient, vilket leder till en snabb avslappning av den signalsignalering som sker via GABA-receptorer.

Förändringar i funktionen hos GABA-plasmamembrantransportproteiner har visats vara relaterade till flera neurologiska sjukdomstillstånd, inklusive epilepsi, smärta och psykisk ohälsa.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

'Membranfluiditet' refererer til hvor nemt eller vanskeligt det er for molekyler og ioner å bevege seg gjennom cellemembranen. Cellemembranen består av to lag lipider, som i roe har en hydrofob (vannavvisende) egenskap. Dette betyr at lipidlagene ikke lar vannløselige substanser passiere gjennom dem selv. Derimot, cellemembranen inneholder også proteiner som kan fungere som kanaler eller pumper for å lette passage av bestemte molekyler og ioner gjennom membranen. Membranfluiditeten vil da være en indikator på hvor fleksibel lipidlaget er, og hvor lett proteinerne i membranen kan rotere eller bevege seg.

Høy membranfluiditet betyr at lipidlaget er mer fleksibelt og at proteiner i membranen let kan bevege seg og endre konformasjon, noe som kan føre til en lettere passage av molekyler og ioner gjennom membranen. Lav membranfluiditet betyr at lipidlaget er mindre fleksibelt og at proteiner i membranen har vanskeligheter med å bevege seg og endre konformasjon, noe som kan føre til en vanskeligere passage av molekyler og ioner gjennom membranen.

Membranfluiditeten kan påvirkes av forskjellige faktorer, blant annet temperatur, sammensetningen av lipider i membranen og nivåene av kolesterol i membranen. Forstyrrelser i membranfluiditeten kan være involvert i ulike sykdomme, for eksempel demens, alzheimers sykdom, Parkinsons sykdom og kraftigere infeksjoner.

'Natrium' er ein grunnleggjande mineral og er kjent som Natrium (Na) på engelsk. I medisinsk sammenheng, refererer Natrium ofte til Natrium-jonen (Na+), som er en viktig elektrolytt i kroppen. Natrium spiller en viktig rolle i å holde vannbalansen i kroppen, og bidrar også til å regulere blodtrykket og hjertets funksjon. Natriumforsyningen i kroppen kommer främst fra saltet (NaCl) som vi konsumerer i vår daglige kost.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Anjontransportproteiner är proteiner som aktivt transporterar anjoner, dvs. negativt laddade joner, genom cellytan eller inne i cellen mellan olika kompartment. Dessa proteiner hjälper till att reglera saltbalansen, pH och osmotisk tryck i cellen samt är viktiga för nervernas funktion då de transporterar signalsubstanser som neurotransmittorer över cellytan. Ett exempel på ett anjontransportprotein är den bicarbonat-transporterande proteinkomplexet (SLC4) som hjälper till att reglera cellens pH genom att transportera bikarbonatjoner (HCO3-) och väteioner (H+).

Cytokrom c är ett proteinet som förekommer i mitokondrier och är en viktig del av den elektrontransportkedjan. Det består av en hemgrupp och en polypeptidkedja med 104 aminosyror. Cytokrom c hjälper till att överföra elektroner mellan olika komponenter i mitokondriernas elektrontransportkedja, vilket genererar energi i form av ATP (adenosintrifosfat). I cellens cytoplasma fungerar cytokrom c även som en signalprotein vid apoptos eller programmerad celldöd.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Transportblåsor, även kända som surfactant-associated protein C-deficiensblåsor eller SP-C-bristblåsor, är en ovanlig lungsjukdom som främst drabbar nyfödda barn. Den orsakas av en defekt i genen SFTPC, vilket leder till ett felaktigt protein och därmed brist på surfactant i lungorna. Surfactant är ett ytskikt av lipider och proteiner som täcker de luftfyllda alveolerna (lungblåsorna) och hjälper till att minska ytanspänning och förhindra kollaps under exhalationen.

Transportblåsor är ofta associerade med respiratory distress syndrome (RDS), en allvarlig lungsjukdom som kan leda till andningssvårigheter, hypoxi och i värsta fall död hos nyfödda barn. Symptomen på transportblåsor inkluderar andningssvårigheter, snabbt eller ytligt andetag, ljusblå fingrar eller läppar (cyanos), gråaktig hy och svårigheter med att äta. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av kliniska symtom, röntgenundersökning och genetisk analys. Behandlingen innefattar ofta mekanisk ventilation, surfactantersättning och ibland lungtransplantation.

Floratin är ett flavonoid, ett sorts antioxidanter som förekommer naturligt i växter. Det finns i höga koncentrationer i äpplen och har studerats för sin potential att motverka inflammation, minska risken för hjärt-kärlsjukdomar och ha cancerförebyggande egenskaper. Floratin kan också ha en positiv inverkan på immunsystemet, blodkärlsfunktionen och cellernas livscykel.

Axonal transport is the controlled movement of organelles, vesicles, and proteins within axons, which are the long, thin extensions of neurons (nerve cells) that transmit electrical signals. This intracellular transport system is essential for maintaining the structural and functional integrity of axons, allowing them to grow, repair, and adapt in response to various stimuli.

There are two primary types of axonal transport:

1. Anterograde transport: This refers to the movement of materials from the cell body (soma) towards the synaptic terminals, which are the sites where neurons release neurotransmitters to communicate with other cells. Anterograde transport is typically slower than retrograde transport and occurs at speeds ranging from 0.2 to 5 µm/sec.
2. Retrograde transport: This type of axonal transport moves materials from the synaptic terminals back towards the cell body (soma). Retrograde transport is usually faster than anterograde transport, occurring at speeds up to 10 µm/sec.

Axonal transport relies on two main types of molecular motors: kinesins for anterograde transport and dyneins for retrograde transport. These motor proteins bind to specific organelles or vesicles and move along microtubule tracks, which are polarized structures that run the length of axons. The coordinated action of these motor proteins enables the precise movement of intracellular cargoes, ensuring proper neuronal function and communication.

Defects in axonal transport have been implicated in various neurodegenerative disorders, such as Alzheimer's disease, Parkinson's disease, Huntington's disease, and amyotrophic lateral sclerosis (ALS). Understanding the mechanisms of axonal transport is crucial for developing potential therapeutic strategies to treat these debilitating conditions.

'Vesicular transport proteins' refererer til klasse af proteinmolekyler som er involveret i intracellulær transport og fordeling av vesikler, små blærer der indeholder forskellige molekyler, inklusive neurotransmittere, hormoner og enzymer. Disse proteiner hjælper med at transportere vesiklerne fra én del af cellen til en anden, såsom fra endoplasmatisk reticulum til Golgiapparatet eller fra Golgiapparatet til cellemembranen.

Der findes to hovedtyper af vesicular transport proteins: vesikelklæbeproteiner (v-SNAREs) og targetmembranproteiner (t-SNAREs). V-SNAREs er placeret på vesiklens overflade, mens t-SNAREs findes på overfladen af det membran, som vesikeln skal fusionere med. Når v-SNARE og t-SNARE proteinerne interagerer, hjælper de med at sikre en præcis sammenfletning mellem vesikel og målmembran, så molekylerne i vesikeln kan frigives til deres destination.

Vesicular transport proteins spiller dermed en essentiel rolle for cellens normale funktion, herunder nogenlunde korrekt syntese, lagring og udskillelse af proteiner og andre molekyler.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.

Elektrontransport är en biokemisk process som sker inne i celler och är en viktig del av cellandningen, eller celldygnets process. Det är en serie av redoxreaktioner där elektroner passerar mellan olika molekyler, vilket genererar energi i form av ATP (adenosintrifosfat).

I mitokondrierna, de subcellulära organellerna som är ansvariga för cellandningen, sker elektrontransporten i den så kallade elektrontransportkedjan. Denna kedja består av en serie komplexa proteiner och koenzym som sitter inbäddade i mitokondriens inre membran. Elektroner från reducerade coenzym, till exempel NADH och FADH2, passerar genom denna kedja och överförs till syre, vilket är det slutliga elektronacceptorn. Under transporten frigörs energi, som används för att pumpa protoner (H+) över mitokondriens inre membran, vilket skapar ett koncentrationsgradient. ATP-syntas, ett enzymkomplex beläget i mitokondriens inre membran, använder sedan denna gradient för att syntetisera ATP från ADP och fosfat.

I alltså är elektrontransporten en viktig process som genererar energi i celler genom en serie av redoxreaktioner där elektroner passerar mellan olika molekyler, vilket leder till skapandet av ATP.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Norepinephrine plasma membrane transport proteins, også kendt som NET (Norepinephrine Transporter) proteiner, er transmembranäre proteinmolekyler som aktivt transporterer norepinefrin (noradrenalin) fra synaptisk gab og tilbage til presynaptiske nerveenderinger i det sympatiske nervesystem. Dette hjælper med at afslutte neurotransmissionen og regulere koncentrationen af norepinefrin i den synaptiske kløft. NET proteiner er en del af den larger familie af neurotransmitter transportere, der også inkluderer transportere for serotonin (SERT) og dopamin (DAT).

Hjärtmitokondrier är speciella mitokondrier som finns i hjärtmuskelceller. Mitokondrier är små organeller inuti celler som producerar det energirika molekylen ATP (adenosintrifosfat) genom cellytsmetabolismen, särskilt under cellandningen (oxidativ fosforylering). Hjärtmitokondrier har en viktig roll i att producera den energi som behövs för hjärtmuskelcellernas kontraktioner och relaxationer. De är ofta mer talrika och större i hjärtmuskelceller än i andra celltyper, vilket understryker deras betydelse för hjärtats funktion.

'Glukos' (eller 'glucose') er en slikket sukker som forekommer naturlig i kroppen og er den viktigste kilden til energi for alle levende celler. Glukosen er et enklert sukkermolekyl med formelen C6H12O6, og det er en monosakkarid, det vil si en type sukker som ikke kan deles i enkle deler uten å bli opløst i vann. Glukosen dannes i kroppen ved nedbryting av kostholdets kulhydrater og er en viktig energikilde for hjernen, musklene og andre kroppsdeler. Glukose blir også brukt i mange medisinske sammenhenger, for eksempel som en del av infusjoner for å behandle diabetes eller under kirurgiske operasjoner for å holde pasientens sukkerne på normal nivå.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

"Antiportör" är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till en typ av transportprotein som hjälper till att transportera två olika joner eller molekyler i motsatta riktningar över cellytmembranet. Proteinet fungerar som en slags "lift" för de två substanserna, där en av dem binds och transporteras in i cellen medan den andra simultant transporteras ut.

Processen kallas också för "exchange diffusion" eller "ion exchange", och antiportörerna är viktiga för att underhålla jonbalansen och näringsomsättningen i celler. De kan vara specifika för en viss typ av jon eller molekyl, och deras funktion kan regleras beroende på cellens behov.

Mitokondriell svullnad, även känt som mitokondriell dilation eller megakaryocytär mitokondriell dilation, är ett histopatologiskt fynd där mitokondrier i celler har en ökad storlek och mera lättflödigt innehåll. Detta kan ses i elektronmikroskopi och kan vara relaterat till olika sjukdomar eller tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer, skada av fria radikaler och åldrande.

Det finns två huvudsakliga typer av mitokondriell svullnad: runda och tubulära. Runda mitokondrier har en ökad storlek men bevarar sin normala form, medan tubulära mitokondrier har en förändrad ultrastruktur där de blir längre och tunnare än vanligt.

Mitokondriell svullnad kan vara ett tecken på mitokondriell dysfunktion, vilket kan ha konsekvenser för cellens energiproduktion och överlevnad. Det är viktigt att notera att mitokondriell svullnad inte är en sjukdom i sig, utan snarare ett tecken på underliggande sjukdomsprocesser.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Liposom är små, sfäriska vesiklar som består av ett lipidhaltigt dubbelskal (lipiddubbelmembran) och innehåller en vattenfylld kavitet i mitten. Lipider är organiska molekyler som huvudsakligen består av fettsyror, glycerol och fosfatgrupper.

Liposomer bildas genom självorganisation när lipider exponeras för vatten. När amfifila lipider (dvs. lipider med både hydrofila och hydrofoba egenskaper) placeras i ett vattenmiljö, tenderar de att ordna sig så att deras hydrofoba delar samlas tillsammans och skapar en hydrofob kärna, medan deras hydrofila delar riktas utåt mot det vattenfyllda miljön. Detta resulterar i formationen av lipiddubbelmembranet som omsluter den vattenfyllda kaviteten.

Liposomer är användbara inom medicinen eftersom de kan användas för att leverera läkemedel till specifika celler eller vävnader i kroppen. Hydrofila läkemedel kan placeras inuti den vattenfyllda kaviteten, medan hydrofoba läkemedel kan integreras direkt i lipiddubbelmembranet. På detta sätt kan liposomer hjälpa till att skydda läkemedlet från nedbrytning och förbättra dess biotillgänglighet, vilket kan leda till en ökad effektivitet och minskade biverkningar.

Liposomer används också inom forskningen för att studera cellyta och signaltransduktion, eftersom de kan användas som modellsystem för cellmembranet.

'Kalium' er ein betegnelse for ein elementar ion eller ein grundstoff som i kjemisk forbindelseer ofte forekommer som K+. Kalium er et viktig elektrolytt og spesielt viktig for dei funksjonane til musklane og hjertet i menneskekroppen. Den normale verdi for kalium i blodet er mellom 3,5 og 5,0 milliequivalenter per liter (mEq/L). For lavt eller for høyt innhold av kalium kan føre til ulika helseproblemer.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

Den basalmembranen är en tunnt, platt, specialiserad struktur som skiljer epitelceller och endotelceller från det underliggande bindvävslagret i flera typer av vävnader i kroppen. Den består av två huvudsakliga delar: basal lamina och reticular lamina. Basal lamina är den innersta, elektrondensa lagret som utgör en matrix av extracellulära proteiner, såsom kolagen typ IV, laminin och nidogen. Reticular lamina är det yttre, mindre tätt packade lagret som består av kollagena fibriller. Basalmembranet har en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, cellkommunikation och molekylär transport.

I'm sorry for the confusion, but "Bukhinna" doesn't seem to be a recognized medical term in English or any other language that I am aware of. It is possible that there may be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain language. Could you please provide more context or check the spelling? I would be happy to help further if I can.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Double lipid storage" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock tolkas som två separata lipida lagringar eller möjligen en anomali där två lipiddroppar är förenade i samma cell. Lipider är en grupp organiska molekyler som inkluderar fett, vax och kolesterol. De lagras ofta i cellsamlingar kallade lipiddroppar, som används som energireserv och för att underlätta cellytor. I medicinska sammanhang kan abnormala lipidlagringar vara associerade med sjukdomar såsom metabola störningar eller neurodegenerativa tillstånd.

Kardiolipiner är en typ av fosfolipider som primärt förekommer i mitokondrier, de cellulära organellerna som är involverade i cellens energiproduktion. Kardiolipiner utgör ungefär 10-20% av mitokondriens lipidhalt och har en unik kemisk struktur med två fosfatgrupper och fyra fettsyror, ofta inklusive linolsyra.

Dessa lipider är viktiga för mitokondriernas funktion och struktur, särskilt när det gäller elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering, två processer som genererar ATP (adenosintrifosfat), cellens energikälla. Forskning har visat att kardiolipiner också är involverade i celldöd (apoptos) och celldelning (mitos).

Abnormaliteter i kardiolipinmolekyler har associerats med diverse sjukdomar, särskilt hjärt-kärlsjukdomar som hjärtsvikt och ischemisk hjärtkärlssjukdom. Vissa studier har också visat att mutationer i gener relaterade till kardiolipinsyntes kan orsaka mitokondriella sjukdomar.

Adenine nucleotide translocase (ANT) er en type proteiner som fungerer som transportører i mitokondriens indre membran. ANT er involvert i transporten av adenin-nukleotider, ATP (Adenosintrifosfat) og ADP (Adenosindifosfat), mellom mitokondriets matrix og cytosolen.

ATP er en energibærende molekyl som produseres i mitokondriet gjennom cellens energiproduksjon, mens ADP er et av produktene fra denne prosessen. ANT transporterer ATP ut av mitokondriet og erstatter dette med ADP som kan transporteres inn for å bli brukt i energiproduksjonen igjen.

Denne transporten er viktig for cellens energihusholdning og størrelsen på ANT-aktiviteten kan ha en betydning for celleoverlevelse under stressfulle situasjoner, som f.eks. hjerte-kar-sykdommer og neurodegenerative lidelser.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Submitokondriella partiklar, även kända som submikrovaskulära partiklar eller SVPs, är en typ av cellulära strukturer som kan påträffas hos individer med certain neurologiska tillstånd, särskilt neurodegenerativa sjukdomar. Dessa partiklar består av aggregationer av proteiner och lipider och har en diameter på mellan 50 och 200 nanometer.

Submitokondriella partiklar har identifierats i hjärnvävnaden hos patienter med Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och andra neurodegenerativa tillstånd. De kan också påträffas i blodkärlen i hjärnan, vilket har lett till spekulationer om att de kan spela en roll i patofysiologin bakom dessa sjukdomar.

Det är fortfarande oklart vad som orsakar submitokondriella partiklar och hur de relaterar till neurodegenerationen. Vissa teorier föreslår att de kan vara en följd av celldöd eller skada, medan andra teorier föreslår att de kan spela en aktiv roll i sjukdomsprocessen genom att orsaka oxidativ stress, inflammation eller andra skadliga processer i hjärnan.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "endosomer" is not a widely recognized or used term in medical or scientific literature. It is possible that you may have misspelled or misremembered the term. If you meant to ask about "endosomes," I would be happy to help provide a definition for that term.

Endosomes are membrane-bound compartments within eukaryotic cells that play a critical role in intracellular trafficking and signaling. They are formed when endocytic vesicles fuse with early endosomes, which then mature into late endosomes. During this maturation process, the luminal pH of the endosome becomes more acidic, and membrane-associated proteins are sorted for recycling back to the plasma membrane or transport to lysosomes for degradation.

Endosomes also serve as a site for receptor-mediated signaling, where ligands can bind to their respective receptors and initiate intracellular signaling cascades. Additionally, endosomes can fuse with other membrane-bound compartments, such as the trans-Golgi network or autophagosomes, to facilitate the exchange of cargo and membranes between these organelles.

I hope this information is helpful! If you have any further questions or need clarification on any points, please don't hesitate to ask.

I medically, "Jonkanaler" refers to a type of connection between the right and left sides of the heart that is present in some newborns. This term is actually an abbreviation for "persistent truncus arteriosus communis," which is a congenital heart defect where a single large vessel comes out of the heart instead of separate pulmonary and aortic arteries.

Normally, during fetal development, the great arteries (the aorta and pulmonary artery) are connected to the heart through separate vessels called the aortic and pulmonary valves. However, in cases of persistent truncus arteriosus communis, these vessels fail to separate completely, resulting in a large vessel that receives blood from both the right and left ventricles and supplies it to the systemic and pulmonary circulations.

This condition can lead to various complications, such as cyanosis (bluish discoloration of the skin), congestive heart failure, and pulmonary hypertension. Treatment typically involves surgical correction, which may include placing a patch to separate the truncus into two vessels or using a conduit to connect the right ventricle to the pulmonary artery.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

'Klorider' är en samling kemiska föreningar som innehåller kloratomen. Kloridion (Cl-) är den enklaste formen av klorid, och är en anjon med negativ laddning. Den bildas när kloratom i molekylen Cl2 reagerar med ett annat element eller jon som donerar elektroner för att forma en jonbindning.

Många naturligt förekommande substanser och kommersiella produkter innehåller klorider, inklusive salt (natriumklorid), vinäger (ättiksyraklorid) och vissa typer av läkemedel. Klorider kan också förekomma som en biprodukt vid vissa industriella processer eller som en del av luft- och vattenföroreningar.

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av enkle celler organismer kjent som gjær. Den er en av de mest velstuderte arter av gjær og har vært brukt i både vitenskapelige studier og industrielle prosesser i tusenvis av år.

'Saccharomyces cerevisiae' er en fakultativt anaerob livsform, det vil si at den kan overleve ved å bruke ilkje for å oksidere sukker til kolsiringsprodukter som koldioxid og alkohol. Denne fermenteringsevnen er viktig i bakeri- og drikkevareindustrien, hvor den blir brukt til å lage brød, øl og vin.

I tillegg til sine praktiske anvendelser, er 'Saccharomyces cerevisiae' også en viktig modellorganisme i biologi og genetikk. Den har en liten, veldefinerte genom med om lag 6000 gener, og denne enkelhet gjør den til et ideelt system for å studere grunnleggende cellulære prosesser som celldeling, DNA-reparasjon og regulering av genuttrykk.

Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.

Diffusion är en process där molekyler eller partiklar rör sig från ett område med högre koncentration till ett område med lägre koncentration, tills en jämn koncentration uppnås. Detta sker på grund av den termodynamiska principen att systemet strävar efter ett lägre energitillstånd. Diffusion är en passiv transportprocess som inte kräver någon yttre kraft eller energiutöka, utom den som behövs för att övervinna frictionella krafter. I medicinsk kontext kan diffusion exempelvis inträffa över cellmembran och är en viktig mekanism för transport av molekyler som syre, kolmonoxid, glukos och andra substanser in och ut ur celler.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är en proteinkedja som hör till BCL-2 familien och spelar en viktig roll i apoptos, eller programmerad celldöd. Proteinet upptäcktes ursprungligen som ett protein som interagerar med BCL-2, ett protein som skyddar celler från apoptos.

BAX är ett proapoptotiskt protein och fungerar genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket orsakar frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cellkärnan. Detta aktiverar en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos.

Regleringen av BAX-aktivitet är mycket viktig för att upprätthålla homeostas i celler och ett obalanserat uttryck av BAX kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer eller neurodegenerativa sjukdomar.

'Uncoupling agents' är en term inom farmakologi och fysiologi som refererar till substanser som förhindrar effektiv energiproduktion i mitokondrier, de subcellulära organellerna där cellens aeroba respiration sker.

Mitokondrier genererar energi genom en process som kallas oxidativ fosforylering, där elektroner från näringsämnen överförs till syre, med en bieffekt av att protoner pumpas ut i mitokondriens intermembranrum. Detta skapar ett koncentrationsgradient för protoner som driver syntesen av ATP (adenosintrifosfat), den primära energibäraren i cellen.

Uncoupling agents fungerar genom att direkt eller indirekt tillåta protoner att diffundera tillbaka in i mitokondriematrisen, oavsett koncentrationsgradientet. Detta förhindrar bildandet av ett protonkoncentrationsgradient och därmed syntesen av ATP. I stället omvandlas den frigjorda energin till värme istället för att användas för cellens syrekrävande processer.

Exempel på uncoupling agents inkluderar 2,4-dinitrophenol (DNP) och klorater. Dessa substanser har historiskt använts som viktminskningsmedel på grund av deras termogeniska effekter, men de är numera förbjudna i många länder på grund av allvarliga biverkningar och risk för död.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Mikrovilli är små, fingerliknande utskott som sticker ut från ytan på cellernas apikala membran (den del av cellmembranet som är vänd mot lumen eller det inre av en organism). De förekommer hos flera olika djurceller, men de är särskilt vanliga hos epitelceller i tarmen, där de bildar ett strukturellt och funktionellt komplex som kallas för tarmtunntarmen eller brushborder.

Mikrovilli ökar cellernas yta och underlättar på så sätt näringsupptaget från lumen till blodomloppet. De innehåller också en uppsättning proteiner, bland annat aktinfilament och myosin, som hjälper till att transportera näringsmolekyler genom cellmembranet. Mikrovilli är mycket viktiga för att underhålla homeostasen i kroppen genom att hjälpa till med näringsabsorption och elektrolytbalans.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Anjoner är inom biokemi och cellbiologi negativt laddade subatomära partiklar inne i celler. De bildas när ett atom klorider, fluorider, sulfat- eller fosfatjoner binder till ett protein. Anjonernas funktion är att hjälpa till med cellers elektriska ledning, receptoraktivering och enzymernas katalytiska aktivitet. De kan också vara involverade i cellytorers homeostas och transport av molekyler genom cellmembranet.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Rab GTP-bindande proteiner är en typ av GTPas-proteiner som spelar en central roll i regleringen av intracellulär trafficking och transport av vesiklar inom celler. De är involverade i processer som exocytos, endocytos, membrantransport och autofagi. Rab-proteinerna fungerar som molekylära switchar som växlar mellan en aktiverad tillstånd, då de binder till GTP, och ett inaktiverat tillstånd, då de binder till GDP. I aktiverat tillstånd kan Rab-proteinerna interagera med sina effektorproteiner och på så sätt styr vesikeltransporten och membranfusionen. Varje Rab-protein har en specifik funktion och är involverad i olika delar av cellens trafficking-nätverk.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Subcellulära fraktioner refererar till de olika delarna eller kompartmenten inom en cell som kan separeras från varandra baserat på deras biokemiska och fysikaliska egenskaper. Exempel på subcellulära fraktioner inkluderar cellytan, kärnan, mitokondrier, endoplasmisk retikulum, Golgiapparaten, lysosomer, peroxisomer, cytoskelettet och cytosolen. Genom att separera dessa subcellulära fraktioner kan forskare studera deras unika egenskaper och funktioner i isolation, vilket kan ge insikter om cellulär processer som reglerar cellers tillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och sjukdomar som påverkar cellfunktionen.

'Vakuoler' är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till membranbundna kompartment inne i eukaryota celler, som har en varierande uppsättning funktioner. Dessa funktioner kan omfatta nedbrytning av ämnen (lysosomer), lagring av vatten och näringsämnen (vakuoler hos växter), eller reglering av intracellulärt jonhalt (vakuoler hos djurceller).

Rodamin 123 är ett fluorescerande färgmedel som används som ett membranpotentialsfärgmedel inom cellbiologi och neurofysiologi. Det absorberar blått ljus vid en våglängd av 490 nanometer och fluorescerar gult-grönt vid en våglängd av 535 nanometer. Rodamin 123 används för att mäta mitokondriell membranpotential i levande celler, eftersom det akkumuleras inne i aktiva mitokondrier med hög membranpotential. När mitokondriernas membranpotential minskar, som vid apoptos eller celldöd, släpps rodamin 123 ut och kan mätas för att bedöma cellens hälsotillstånd.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

Organiska anjontransportörer (OAT) är en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner, det vill säga negativt laddade molekyler, över cellmembranen i kroppen. Dessa transportörer finns främst i njurarna och levern och har en viktig roll i att reglera koncentrationerna av olika substanser i kroppen, såsom läkemedel, toxiner och hormoner.

OAT-proteinerna är exempel på aktiva transportörer, vilket betyder att de använder energi för att transportera molekyler mot ett koncentrationsgradient. De flesta OAT-proteinerna transporterar en rad olika substanser och kan ha olika substratspecificiteter beroende på vilket protein som är inblandat.

Exempel på substanser som kan transporteras av OAT-proteiner inkluderar läkemedel som probenecid, penicillin och frusemide, toxiner som paraquat och uratsalter, samt hormoner som estradiol och testosteron. Dysfunktion i OAT-proteinerna kan leda till förändringar i farmakokinetiken hos läkemedel och ökat utsatthet för toxiner, vilket kan ha kliniska konsekvenser.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Cell fractionation är ett biologiskt laboratorieförfarande som innebär att celler delas upp i sina olika komponenter eller organeller. Detta görs vanligtvis genom att cellmembranet klyvs med hjälp av mekanisk, enzymatisk eller kemisk metoder, vilket får cellens olika beståndsdelar att separera sig från varandra. Genom att använda olika tekniker och metoder kan forskare isolera och rena specifika organeller såsom mitokondrier, kärnor, ribosomer, lysosomer och endoplasmatiska retikulum för vidare studier. Cellfraktionering är en viktig metod inom cellbiologi och molekylär biologi eftersom den möjliggör att forskare kan studera de olika komponenterna i cellen separat och upptäcka deras unika funktioner och interaktioner.

Anjonbytesprotein 1, erytrocyt, även känt som Band 3 protein eller SLC4A1, är ett transmembrant protein som uttrycks i de röda blodkropparna (erytrocyterna). Proteinet spelar en viktig roll i transporten av bikarbonatjoner (HCO3-) och kloridjoner (Cl-) över cellmembranet, vilket är en del av den fysiologiska buffringsprocessen i kroppen. Det fungerar som en anionexchanger och hjälper till att reglera pH-värdet i blodet. Mutationer i SLC4A1 kan leda till olika former av arvsamma anemi, såsom hereditar spherocytos och distal renal tubulär acidos.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av gjennomgående levende svamp, også kjent som bakerens gær. Proteiner i S. cerevisiae refererer til de forskjellige typer proteinmolekyler som produseres av denne organisasjonen. Disse proteinenene spiller mange forskjellige roller i cellens funksjon, inkludert strukturelle, enzymatiske og regulatoriske funksjoner. Nogen av disse proteinene kan også ha mediskje vital betydning for mennesker, særlig når det gjelder bakeri- og ølfermentasjon, ettersom de er involvert i prosessen til å omdanne sukker til alkohol og kultivering av dough. Proteiner fra S. cerevisiae brukes også i biomedisinske forskningsområder, særlig når det gjelder studier av celullær prosesser som kan være relevante for menneskelig sykdom.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

'Voltage-Dependent Anion Channels' (VDACs) are a family of proteins found in the outer membrane of mitochondria. They form large pores that allow for the passive transport of ions and small molecules, including ATP, ADP, and other metabolites, between the mitochondria and the cytosol. The term 'voltage-dependent' refers to the fact that the permeability of the channel changes in response to changes in membrane potential. At negative membrane potentials, the channel preferentially conducts anions (negatively charged ions), while at positive membrane potentials, it preferentially conducts cations (positively charged ions). VDACs are thought to play a key role in regulating energy metabolism and apoptosis.

It's also worth noting that there are three isoforms of VDAC (VDAC1, VDAC2, and VDAC3) which have some functional differences but all share the same overall structure and function as a voltage-dependent anion channel.

Carbonylcyanid-p-trifluoromethoxyfenylhydrazon, ofta förkortat FCCP (för Fenilhydrazon-carbonylcyanid-p-trifluorometoxi), är ett ämne som används inom forskning och medicin. Det är en artificiell, kemisk substans som fungerar som ett protonofor, vilket betyder att den kan transportera protoner (H+) genom membran i celler.

FCCP används ofta som ett redskap inom biologisk forskning för att undersöka mitokondriers funktion och metabolism, eftersom det kan störa den normala funktionen hos dessa organeller. Genom att störa protontransporten över mitokondriens inre membran kan FCCP påverka produktionen av ATP (adenosintrifosfat), ett molekyl som används som energikälla i celler.

Det är värt att notera att FCCP inte används som en medicinisk behandling hos människor, utan istället är ett forskningsverktyg som används inom laboratorier och experimentella studier.

Organeller är strukturer med speciella funktioner inne i celler. De kan jämföras med de olika organ som finns i ett komplext maskineri, där varje organcell har en specifik uppsättning organeller för att utföra vissa funktioner. Några exempel på organeller inkluderar cellkärnan, mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiskt retikulum och lysosomer. Dessa strukturer hjälper till att underlätta processer som proteinproduktion, energiomsättning, celldelning och avfallshantering.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Cytokrom c är ett proteinskt enzymsystem som deltar i cellandningen, eller celldygnaden, i mitochondrier. Det består av en hemgrupp och två proteinkedjor och har en viktig roll i den elektrontransportkedjan där det hjälper till att generera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat). Cytokrom c kan även vara involverat i apoptos, eller programmerad celldöd. Det är lokaliserat i mitochondriernas intermembranrum och har en molekylvikt på cirka 12 kDa.

"Gallkapillärer", även kända som bilekapillärer, är små blodkärl i levern där gallan från gallaflüssighetsproducerande celler (hepatocyter) transporteras in i. Gallkapillärerna är en del av den hepatopancreatiska exokrina sekretdifferentialvägen, där de utgör den slutliga delen innan gallan når tolvfingertarmen via gallgångarna.

Det är viktigt att notera att termen "Gallkapillärer" inte används i den medicinska litteraturen så ofta som andra termer relaterade till lever och gallvägar.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

'Proton' är ett begrepp inom atomfysiken och betecknar en subatomär partikel som finns i atomkärnan. Protonen har en positiv elektrisk laddning och tillsammans med neutronerna utgör de atomkärnans kärnmassa. Protonens laddning anges vanligtvis som +1, vilket är den grundläggande enheten för elektrisk laddning inom fysiken. Protonens massa är ungefär lika med 1,67 x 10^-27 kg och är något större än neutronens massa. Protoner spelar en viktig roll inom kemi och fysik, bland annat i samband med kemiska reaktioner och radioaktivt sönderfall.

Na-K-ATPase (eller sodium-kalium-pumpen) er ein aktiv transportprotein som foretar utveksling av natrium- (Na+) og Kalium- ioner (K+) over cellmembranet i hjerte-, muskel- og nerveceller. Dette skjeddar ved bruk av ATP for å pumpe to Na+- ioner ut av cellen og to K+- ioner inn i cellen for hvert ATP-molekyle som brukes. Denne transporten er viktig for å oppretholde homeostasen av intracellulært og extracellulært salt- og vanninnhold, og bidrar til generering av det elektriske gradientet over cellmembranet som er nødvendig for aktiviteten i nervesystemet og muskelsystemet.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

Oligomycin är ett antibiotiskt medel som isolerats från bacterien Streptomyces diastatochromogenes. Det består av en grupp av närbesläktade komponenter, varav den mest aktiva kallas oligomycin A.

I medicinsk kontext används oligomycin som ett forskningsredskap för att studera celldygnaden och mitokondriell fosforylering. Det fungerar genom att hämma den enzymkomplex III i mitokondriens elektrontransportkedja, vilket blockerar produktionen av ATP (adenosintrifosfat), ett viktigt energimolekyl i cellen.

Det bör dock poängteras att oligomycin inte används som en terapi eller behandling för mänskliga sjukdomar på grund av dess negativa effekter på celldygnaden och energiomsättningen.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Fosfatbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda fosfatgrupper, vanligtvis i form av anjoner av mineraliska fosfater eller organiska fosfater. Dessa proteiner kan hittas inne i celler och i extracellulärt matrixmaterial. Deras funktioner är varierande, men de spelar ofta en viktig roll i regleringen av minerala metabolism, signaltransduktion och celladhesion. Exempel på fosfatbindande proteiner inkluderar kalmodulin, calcium-beroende proteinkinaser och osteopontin.

Etylmaleimid är en kemisk substans som används inom biokemi och molekylärbiologi. Det är en alkylerande agent som kan reagera med sulfhydrylgrupper (-SH) i proteiner, vilket kan störa proteinernas funktion.

Medicinskt sett används etylmaleimid sällan, men kan användas inom forskning för att studera proteiners struktur och funktion. Preparatet är irriterande för hud, ögon och slemhinnor och bör hanteras med försiktighet. Det rekommenderas att använda skyddshandskar, skyddsočglass och att arbeta under ett aspirationsskydd.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

Oxidativ fosforylering är ett metaboliskt process som sker inuti mitokondrier, de energiproducerande kompartmenten i celler. Det är den sista steget i celens aeroba respirationskedja där den slutliga elektronacceptorn, syre, accepterar elektroner från högenergiladdade redoxreaktioner och överför energi till ADP (Adenosindifosfat) för att producera ATP (Adenosintrifosfat), den huvudsakliga energibäraren i cellen.

Processen består av en elektrontransportkedja, inklusive komplexa I, II, III och IV samt koenzym Q och cytochrom c, som transporterar elektroner och protoner över mitokondriens inre membran. Dessa protoner pumpas ut under transporten av elektroner, vilket skapar ett koncentrationsgradient över membranet. ATP-syntas, en encymkomplex belägen i mitokondriens inre membran, använder denna gradient för att producera ATP genom att koppla tillbaka protonerna till mitokondriens matris.

Oxidativ fosforylering är en hög effektiv metod för celler att generera energi från näringsämnen och syre, men det kan också vara skadligt om processen inte regleras korrekt. Överproduktion av reaktiva syrefria radikaler under oxidativ fosforylering kan leda till celldamage och sjukdomar som åldersrelaterade degenerativa sjukdomar, cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Elektrontransportkomplex IV, också känd som cytochrom c oxidase, är ett enzym i mitokondriernas inre membran i celler. Det är den sista komponenten i den elektrontransportkedja som genererar ATP (adenosintrifosfat) genom cellegensis. Elektrontransportkomplex IV katalyserar oxidationen av reducerad cytochrom c och reduktionen av syre till vatten. Detta steg är kritiskt för den cellulära andningen eftersom det är här där de sista elektronerna överförs till syre, vilket leder till bildandet av vatten istället för farliga och reaktiva syrgasradikaler.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

4-Acetamido-4'-isothiocyanatostilbene-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound that is not a common term in medical terminology. It is a type of organic compound with the following structure:


CH3CONHCO2C6H4S(=S)C6H4NCS


This compound contains a stilbene backbone, which is a type of chemical structure consisting of two phenyl rings connected by an ethylene bridge. The stilbene backbone has been modified with various functional groups, including acetamido (CH3CONH-), isothiocyanato (NCS), and disulfonic acid (-SO3H) groups.

While this compound may have potential uses in medical research or drug development, it is not a commonly used medical term and does not have a specific definition within the field of medicine.

Medicinskt sett betyder "syrgasförbrukning" vanligtvis mängden syre som en patient förbrukar under en viss tidsperiod, ofta uttryckt i liter per minut. Denna mätning används ofta inom intensivvården för att övervaka patienters andningsstatus och behov av mekanisk ventilation. En ökad syrgasförbrukning kan indikera en försämrad lungfunktion eller ett allvarligare tillstånd, medan en minskad förbrukning kan vara ett tecken på att patienten börjar andas normalt igen.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

Lysosomer är membranomslutna organeller inne i eukaryota celler, som innehåller en uppsjö av hydrolytiska enzymer. Dessa enzymer är aktiva vid lågt pH och bryter ned biologiskt material, såsom proteiner, kolhydrater, lipider och nucleinsyror, till sina grundläggande byggstenar. Lysosomerna fungerar som cellens recyclingcenter och hjälper till att bryta ned och återanvända skadat eller överflödigt material. De kan också delta i celldöd under vissa patologiska förhållanden, såsom apoptos (programmerad celldöd) och nekros (oönskad celldöd).

Carbonylcyanid-m-klorfenylhydrazon, ofta förkortat CMK eller CCCP (på engelska: Carbonyl cyanide m-chlorophenylhydrazone), är en kemisk förening som används inom forskning som ett elektrontransportkedjemedel, vilket betyder att det stör cellandningens process i mitokondrier. Det gör det möjligt för forskare att studera cellers respons på störningar av denna typ.

CMK är en typ av kemikalie som kallas ett "oxidativ fosforyleringshämmare", vilket innebär att det hämmer den sista steget i cellandningen där energi i form av ATP produceras. När CMK binder till proteinkomplex IV (cytochrom c oxidas) i mitokondriens andningskedja stoppas elektrontransporten och syrereduktionen, vilket leder till att protoner pumpas ut från mitokondrien till cytoplasman. Detta resulterar i en påslagen protongradient över mitokondriens membran, vilket gör att ATP-syntas inte kan producera ATP eftersom det saknas ett nödvändigt protonflöde.

Det är värt att notera att CMK är mycket giftigt för levande celler och organismar, eftersom det stör den grundläggande energiproduktionen i cellerna. Det används därför endast inom forskning under kontrollerade förhållanden.

Brefeldin A er ein protein kinase inhibitor som støter på den intracellulære transporten av proteiner i eit cellular system, særlig mellom endoplasmic reticulum og Golgi-apparatet. Det blir brukt i forskning for å undersøke mekanismane til proteintransport og -lagering i cellar. Brefeldin A er også kjent for å ha en antifungal effekt og blir brukt i medisinen som ein del av behandlinga av svampinfeksjonar.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).

P-glykoprotein (P-gp) är ett protein som fungerar som en aktiv transportör och hjälper till att pumpa vissa substanser, till exempel läkemedel, ut från celler. Det förekommer naturligt i kroppen och hittas bland annat i cellmembranet hos celler i tarmen, levern, njurarna och hjärnan. P-gp har en viktig funktion i att skydda kroppen från främmande substanser, men kan också påverka hur väl läkemedel absorberas, distribueras och elimineras i kroppen. I vissa fall kan överaktivitet eller underaktivitet hos P-gp leda till resistens mot vissa läkemedel.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

Valinomycin är ett antibiotiskt peptidderivat som produceras naturligt av vissa bakterier och svampar. Det består av alternerande aminosyror, L-laevt valin och D-dextrogyll formen av laktat, som bildar en cyklisk struktur med en central hålighet som kan binda kaliumjoner (K+). Valinomycin är ett så kallat ionofor, vilket betyder att det kan transportera joner genom biologiska membran.

Valinomycin har en hög affinitet för potassiumjoner och bildar en komplex med dem som kan diffundera genom celldelningen membran. Detta orsakar en oproportionerlig inflöde av potassiumjoner till cellen jämfört med utflödet, vilket kan störa cellens elektrolytbalans och leda till dess död. Valinomycin används därför som ett verktyg inom forskning för att studera celldelningen och transporten av joner genom membran, men det har även visat sig ha potential som en möjlig behandling för vissa bakterieinfektioner.

Fettsyror (eller "fedtensyrer" på dansk) er organiske syrer med en lang, kulstofholdig kæde, der typisk består af 4 til 36 kulstofatomer. De findes naturligt i fedtstoffer, som olie og animalske fedtstoffer, samt i levende celler hos planter og dyr.

Fettsyrer spiller en vigtig rolle i mange aspekter af vores sundhed, herunder som energikilde, som bestanddele af cellemembraner og som forstadier til andre biologisk aktive forbindelser i kroppen. De kan klassificeres efter deres kemiske struktur og længde på kulstofkæden:

1. Lodret forløbende (saturerede) fedtsyrer: Disse har en enkel, uforgrenet kulstofkæde med enkeltbindinger mellem hvert kulstofatom. De er typisk fasta ved stuetemperatur og omfatter smørsyre (butansyre), palmitinsyre (hexadecansyre) og stearinsyre (oktadecansyre).
2. Grenede (umættede) fedtsyrer: Disse har en eller flere dobbeltbindinger mellem kulstofatomerne i deres kæde, hvilket gør dem flydende ved stuetemperatur. De kan opdeles i mono-umættede (én dobbeltbinding) og poly-umættede (flere dobbeltbindinger) fedtsyrer. Eksempler på mono-umættede fedtsyrer er oleinsyre (octadecenoic acid), mens eksempler på poly-umættede fedtsyrer er linolsyre (linoleic acid) og alfa-linolensyre (alpha-linolenic acid).
3. Transfedtsyrer: Disse opstår, når dobbeltbindingerne i umættede fedtsyrer drejer sig fra deres normale cis-konfiguration til en trans-konfiguration. Dette sker ofte under industriel forarbejdning af fødevarer og er blevet kendt som værende ugunstig for sundheden.

Fedtsyrer spiller en essentiel rolle i vores krop, idet de er en del af cellernes membraner, hjælper med at transporterer fedt-løselige vitaminer og er en vigtig energikilde. Derudover er visse typer af omega-3-umættede fedtsyrer (fx alfa-linolensyre) essentielle, hvilket betyder, at vi må få dem fra vores kost, da kroppen ikke kan fremstille dem selv.

Bongkreksyra är en mycket giftig organisk syra som kan bildas vid felaktig lagring eller tillagning av kokosnötsprodukter, såsom tempeh och bongkrek. Den är ett naturligt förekommande toxin som produceras av den fria levnadsformen av jäsningbakterien Pseudomonas cocovenenans. Bongkreksyra kan inhibera ATP-syntas, en viktig enzymkomplex i cellandningen, och orsaka allvarliga skador på celler och organ. Inandning eller förtäring av bongkreksyra kan leda till allvarlig sjukdom eller död.

Coatomer protein, också känt som COP-coated vesicle coat complex, är ett proteinkomplex som spelar en viktig roll i intracellulär transport. Det hjälper till att transportera proteiner och lipider mellan olika kompartment inne i cellen.

Coatomerproteinet består av åtta subenheter, som kallas alpha-, beta-, gamma-, delta-, epsilon-, zeta-, eta- och theta-COP. Dessa subenheter bildar två distinkta underkomplex, COPI och COPII, som är involverade i olika steg av intracellulär transport.

COPI-underkomplexet är involverat i retrograd transport, det vill säga transportering från Golgiapparaten till endoplasmatiska nätverket (ER). COPII-underkomplexet är involverat i anterograd transport, det vill säga transportering från ER till Golgiapparaten.

I sin helhet fungerar coatomerproteinet som en slags "lastbil" som hjälper till att paketera och transportera lasten (proteiner och lipider) mellan olika kompartment inne i cellen. När transportcykeln är klar, faller coatomerproteinet av och lasten kan levereras till sitt målkompartment.

Glukosetransportproteiner (GLUT) är en typ av proteiner som hjälper till att transportera glukos (en enkel sockerart) genom cellytan och in i celler. Dessa proteiner finns i celldelar som membranet, både i cytoplasman och i mitokondriernas yttre membran. Det finns olika typer av GLUT-proteiner (GLUT 1-14), varav vissa är specifika för vissa celltyper eller transporterar andra sockerarter än glukos. De flesta GLUT-proteinerna fungerar genom att diffundera glukosen från omgivningen in i cellen genom ett process som kallas faciliterad diffusion, vilket betyder att de inte behöver aktiveras med energi för att kunna transportera sockret.

'Karbocyanider' refererar till en grupp av giftiga substanser som innehåller karbon och cyanid. Cyanid är en mycket starkt giftig molekyl som hindrar cellandningen i kroppen, vilket kan leda till döden. Den mest vanliga formen av karbocyanider är natriumcyanid (NaCN) och potasiumcyanid (KCN). Dessa substanser används ibland inom industrin, men de är mycket farliga om de inte hanteras korrekt.

Proteolipider är ett slags molekyler som består av en protein- och en lipiddel. De förekommer naturligt i cellmembran hos levande organismer, inklusive människor. Proteolipider har viktiga funktioner för cellernas struktur och funktion, till exempel kan de vara involverade i signaltransduktion och cellytiska processer som energiomsättning och celldelning. Dessutom har proteolipider visat sig ha potential som terapeutiska mål för behandling av olika sjukdomar, till exempel neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Adenosintriphosphataser (ATPas) er ein type enzym som kan omdanne kjemisk energi til mekanisk arbeid. Disse enzymane aktivitetene foregår i alle levande celler og er nødvendig for flere cellulære prosesser, blant annet transport av ioner over cellemembraner, muskelkontraksjon og fotosyntese.

ATPasen består av to deler: F-delen (fra det engelske ord "folde") som er beliggende inni cellen, og A-delen (fra det engelske ord "arm") som er beliggende på cellens overflate. F-delen inneholder et aktivt sted der ATP omdannes til ADP og en fosfatgruppe, samtidig som energi frigjores. Denne energien brukes deretter av A-delen for å pumpe ioner over cellemembranen mot ein gradient.

Det finst flere typer av ATPaser, men de to mest viktige er:

1. F-type ATPase (F-ATPase): Dette er den type ATPase som forekommer i mitokondrien og kloroplasten. I mitokondrien brukes den til å generere elektrisk potentiale over mitokondriens indre membran, noe som igjen brukes for å produsere ATP. I kloroplasten brukes den til å pumpe protoner (H+) ut av thylakoidmembranet under fotosyntesen.
2. P-type ATPase: Dette er en type ATPase som forekommer i cellemembranen og pumper likevel ioner over membranen, men den gjør dette ved å bruke energi fra ATP for å endre konformasjonen sitt. Den mest viktige P-type ATPasen er Na+/K+-ATPase som pumper natrium (Na+) ut og potassium (K+) inn over cellemembranen, noe som er viktig for å holde cellefluida i balanse.

I tillegg til disse to typene finst det også andre typer av ATPasar, som V-type ATPase og A-type ATPase, men de er mindre viktige enn de to overnævnte.

'Vatten' är ett homogent, transparent, blåaktigt substance som består av två väteatomer och en syreatom (H2O). Det är en färskvattensubstans vid normal temperatur och tryck. Vatten är den mest vanliga kemiska föreningen på jorden och är avgörande för livet som vi känner det, eftersom de flesta levande organismer består av upp till 90% vatten.

I en medicinsk kontext kan vatten ha olika betydelser. I vissa fall kan det referera till den intravenösa vätskebehandling som ges till patienter för att behandla dehydrering eller elektrolytbrist. I andra fall kan det referera till specifika kroppsvätskor, såsom vätskan i ögat (kammarvatten) eller den klara vätskan som omger hjärnan och ryggmärgen (cerebrospinalvätska).

I allmänhet är vatten en nödvändig komponent för många biologiska processer, inklusive näringsabsorption, avskelande av avfallsprodukter, termoreglering och andning.

Rotenone är ett organisk compound som naturligt förekommer i vissa växter, såsom johannesbrödsträdet. Det har traditionellt använts som ett insektgift och fiskgift av olika kulturer runt om i världen.

I medicinsk kontext kan rotenon användas som en form av experimentell behandling för Parkinson's sjukdom, en neurologisk störning. I dessa studier har forskare använt rotenon för att skapa modeller av Parkinson's sjukdom i laboratoriet genom att exponera celler eller djur för ämnet. Rotenon är känt för att inhibera en specifik typ av enzym, komplex I, i mitokondrier, vilket orsakar oxidativ stress och celldöd. Dessa effekter liknar de som ses hos Parkinson's sjukdom, vilket gör rotenon användbart som ett forskningsverktyg för att undersöka sjukdomens mekanismer och möjliga behandlingsstrategier.

Det är värt att notera att rotenon inte används som en etablerad behandling för Parkinson's sjukdom hos människor på grund av dess toxicitet och brist på tillräcklig information om säkerhet och effektivitet.

'Svampproteiner' är ett mycket brett begrepp som inkluderar alla proteiner som produceras eller finns naturligt i svampar. Svampar utgör en egen domän av levande organismer, Fungi, och de har en unik cellstruktur och biokemi jämfört med växter och djur.

Svampproteiner kan variera mycket i sin funktion och struktur beroende på vilken typ av svamp de kommer ifrån och vilket syfte de har i den specifika organismen. Några exempel på olika typer av svampproteiner inkluderar enzymer, toxiner, strukturproteiner, signalproteiner och transporterproteiner.

Enzymer är proteiner som fungerar som biokemiska katalysatorer och hjälper till att accelerera olika reaktioner i svampens cell. Toxiner är skadliga proteiner som kan producera av vissa svampar och användas för att bekämpa andra organismer eller försvara sig själva. Strukturproteiner ger stöd och form till cellen, medan signalproteiner hjälper till att koordinera olika cellprocesser. Transporterproteiner transporterar olika molekyler över celldelarna och hjälper till att reglera cellens inre miljö.

I medicinsk kontext kan svampproteiner ha potential som terapeutiska mål eller som bas för utveckling av nya läkemedel. Exempelvis kan enzymer som produceras av vissa svampar användas i industriella processer, medan toxiner kan användas som modeller för att designa nya läkemedel mot olika sjukdomar.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

I medicinsk kontext, betyder "järn" ett essentiellt spårmineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner. Järn är en viktig komponent i hemoglobin, det protein i röda blodkroppar som transporterar syre från lungorna till celler i kroppen. Det är också en del av myoglobin, ett protein som lagras syre i musklerna.

Järn finns i två former i kroppen: den hemiska järnformen, som används för att transportera syre, och den icke-hemiska järnformen, som deltar i en rad biokemiska processer, inklusive andningsprocessen och immunförsvaret.

Järnbrist är en vanlig näringsbrist som kan orsaka anemi, trötthet, svaghet och andningssvårigheter. Överdriven järnutgång kan också vara skadligt för hälsan och leda till skador på lever, hjärta och endokrina systemet.

Trans-Golgi network (TGN) är ett membranstruktur i eukaryota celler som spelar en viktig roll i proteinsortering och transport. Det ligger över Golgikomplexet, som består av flera staplade cisternor, och är den sista stationen för proteinmodifiering och sortering innan de transporteras till sina respektive målkompartment i cellen.

Proteiner kan modifieras med olika slags posttranslatoriska modifikationer som glykosylering, sulfatisering och fosforylering i TGN. Dessa modifikationer kan påverka proteinet så att det kan transporteras till rätt kompartment eller fungera korrekt.

Från TGN kan proteiner transporteras till olika målkompartment som plasma membranen, endosomer, lysosomer och sekretoriska vesiklar. Proteinerna packas in i transportvesiklar som transporterar dem till sina respektive mål.

Trans-Golgi network är därför en mycket viktig struktur i cellen då det hjälper till att korrekt sortera och transportera proteiner till rätt ställen i cellen.

Enzymkomplex i cellemembranen som transportører aminosyror (de byggstenar som protein består av) ind i cellen. Det finns flere forskjellige typer av aminosyretransportsystem, hver med sin egen specifisitet for hvilke aminosyror de transporterer. Disse kan være aktive transportsystemer, der bruker energi for å pumpe aminosyrer opp mot ein gradient, eller passive transportsystemer, der utnytter en eksisterende gradient til å transportere aminosyrer inn i cellen.

"Proximalnefron" eller "proximala njurkanaler" refererar till de första tubulära delarna i nefronet, det grundläggande funktionella enheten i en nyckelkörtel (njure). Proximala njurkanaler är ansvariga för att reabsorba upp till 65-80% av filtrerat plasma som passerar genom glomerulus, inklusive vatten, glukos, aminosyror och salter. Dessa tubuli börjar vid urinminneskärlets (Bowmans kapsels) utgång och fortsätter till den plats där distala tubuli börjar. Proximala njurkanaler är väsentliga för att hålla homeostas i kroppen genom att balansera vatten, elektrolyt- och syra-basnivåer.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

"Cellular respiration" refers to the series of metabolic reactions and processes that occur in the cells of organisms to convert biochemical energy from nutrients into adenosine triphosphate (ATP), and then release waste products. The three main stages of cellular respiration are glycolysis, the citric acid cycle (also known as the Krebs cycle or tricarboxylic acid cycle), and the electron transport chain.

During glycolysis, which occurs in the cytoplasm, glucose is broken down into two molecules of pyruvate, producing a small amount of ATP and reducing power in the form of NADH. The citric acid cycle, which takes place in the mitochondria, is a series of chemical reactions that generates additional ATP, NADH, and FADH2 (another form of reducing power) through the oxidation of acetyl-CoA, which is derived from pyruvate.

The electron transport chain is the final stage of cellular respiration and is where the majority of ATP is produced. This process occurs in the inner mitochondrial membrane and involves the transfer of electrons from NADH and FADH2 to oxygen, which is the final electron acceptor. As the electrons are passed along the chain, they release energy that is used to pump protons across the membrane, creating a gradient. The flow of protons back across the membrane through ATP synthase drives the synthesis of ATP.

Overall, cellular respiration is a highly efficient process that allows organisms to extract a significant amount of energy from glucose and other nutrients.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

"Bacterial generation" is not a standard medical term, but I believe you are asking for a definition of "bacterial growth."

Bacterial growth refers to the reproduction and increase in numbers of bacterial cells over time. Bacteria typically reproduce through a process called binary fission, where a single cell divides into two identical daughter cells. This process can occur rapidly under favorable conditions, such as when there is an adequate supply of nutrients and moisture, and the temperature is within the optimal range for bacterial growth.

Bacterial growth can be measured in various ways, including by counting the number of colonies formed on a culture plate or by measuring the increase in optical density using a spectrophotometer. The rate of bacterial growth can also be affected by several factors, such as pH, moisture, temperature, and the presence of inhibitory substances like antibiotics.

It is important to note that uncontrolled bacterial growth can lead to infections and other health problems, making it essential to maintain good hygiene practices and take appropriate measures to prevent bacterial contamination and proliferation.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

'Fosfater' är ett samlingsnamn för oorganiska salter och estrar av fosfor syra. De förekommer naturligt i kroppen och är viktiga komponenter i flera biologiska processer, till exempel i ben- och tandvävnad, energiproduktion och signalsubstanser i celler.

I medicinsk kontext kan höga nivåer av fosfat i blodet (hyperfosfatemia) vara ett tecken på njursjukdom eller avstängning av njurarna, medan låga nivåer (hypofosfatemia) kan ses vid malabsorption, överdriven urinering eller förlorande sjukdomar. Fosfatnivåer i kroppen måste hållas i balans eftersom för höga värden kan leda till utkristallisering av fosfat i blodet och leda till komplikationer som njursvikt och kalkavlagringar i kroppsvävnader.

Tritium, som också kallas treslavon, är en radioaktiv isotop av väte. Den har ett neutron till skillnad från den vanligaste isotopen av väte, protium, som saknar neutroner. Tritiums atomkärna innehåller en proton och två neutroner, vilket gör att det totalt finns tre nukleona (protoner + neutroner) i tritiumkärnan.

Tritium har en halveringstid på ungefär 12,3 år, vilket betyder att efter denna tid har hälften av ett given antal tritiumatomer sönderfallit till helium-3 och en elektron (beta-partikel). Tritium används inom olika områden, bland annat inom energiproduktion, medicinsk diagnostik och i militära tillämpningar.

BH3 (Bcl-2 Homology 3) Interacting Domain Death Agonist Protein refererar till en grupp av proteiner som innehåller en BH3 domän, vilket är en typ av proteininteraktionsdomän. Dessa proteiner är involverade i apoptos, eller programmerad celldöd. De aktiveras under cellulär stress och svarar genom att initiera apoptosprocessen. Exempel på BH3-proteiner inkluderar BAD, BID, BIM, PUMA och NOXA. Dessa proteiner interagerar med andra proteiner i Bcl-2 familien för att reglera celldödens utlösande.

Substratspecificitet betegner i farmakologi og enzyms biokemi, hvilken type af substrat (den molekyle, der binder til enzymet) et specifikt enzym er i stand til at binde sig til og katalyse en reaktion med. Enzymer er biologiske katalysatorer, der accelererer kemiske reaktioner inden for levende organismer, og hver enzym har typisk en specifik substratspecificitet, der bestemmer, hvilken type af molekyler, den kan arbejde på.

Substratspecificiteten for et enzym kan være meget snæver, så det kun kan binde sig til én specifik molekyletype, eller den kan være bredere, så det kan binde sig til flere relaterede molekyler. Substratspecificiteten af et enzym kan blive fastlagt ved at undersøge, hvilke substrater det kan binde sig til og katalysere en reaktion med under specifikke betingelser.

Det er vigtigt at notere, at substratspecificiteten for et enzym ikke altid er absolut. I nogle tilfælde kan et enzym have en vis grad af fleksibilitet og være i stand til at binde sig til og katalysere reaktioner med substrater, der ikke er helt identiske med dets normale substrat. Dette kaldes undertiden for "promiskuitet" eller "krydsreaktivitet".

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

Dopamintransporter (DAT) är ett protein som transporterar neurotransmittor molekylen dopamin från synaptisk gap till presynaptiska terminals i centrala nervsystemet (CNS). DAT hjälper till att avsluta signalsignaleringen av dopamin och reglerar mängden dopamin som är tillgänglig för postsynaptiska neuron. Genom att kontrollera aktiviteten hos dopaminet i CNS, är DAT-proteinet involverat i en rad neuropsykiatrisk störningar såsom ADHD, depression och Parkinson's disease.

Sulfobromftalein (SPF) är ett diagnostiskt medel som använts vid undersökningar av leverfunktionen. Det är ett syntetiskt förening som, när det ges intravenöst, normalt bör tas upp av levern och elimineras från kroppen via gallan.

En fördröjd elimination av SPF kan vara ett tecken på leverfunktionsstörningar, såsom levercirros eller leverinsufficiens. Emellertid används SPF inte längre i klinisk praktik på grund av sina biverkningar och den utvecklingen av mer säkra och effektiva diagnostiska metoder.

En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Fosfatidylseriner är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembranet hos levande väsen, inklusive människor. Det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent av cellytan, speciellt i hjärnan där det spelar en roll i signalering och kommunikation mellan neuroner. Fosfatidylseriner deltar också i regleringen av cellcykeln, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponsen.

Chemiskt sett består fosfatidylseriner av en glycerolbacke med två fettsyror bundna till kolatomerna C1 och C2 och en fosfatgrupp och serinaminosyra bundna till kolatom C3. Den negativt laddade fosfat- och seringruppen är riktad in mot cellens cytosol, medan de två fettsyrorna utgör den hydrofoba ytan som är vänd utåt i vätskefasen.

Fosfatidylseriner kan också användas som ett markör för celldöd och stress, eftersom det under vissa omständigheter kan bli exponerat på cellens yta under apoptos eller när cellmembranet är skadat. Detta upptäcks fenomen har potentialen att användas som en markör för att identifiera och undersöka sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Rodopsin, ofta kallat "rodamine", är ett protein som finns i stavarna i näthinnan i ögat och är känsligt för ljus. Det är ett av de viktigaste proteinen involverade i synprocessen. Rodopsinet består av två huvuddelar: en protein del, kallad opsin, och en kemisk grupp som kallas retinal. När ljus träffar på retinalet förändras dess form, vilket får opsinet att skicka ett elektriskt signal till hjärnan via nervceller, vilket gör att vi kan uppfatta ljuset och se.

Kaspas-9, även känt som caspase-9, är ett enzym som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Det tillhör en grupp enzymer kallade caspaser och aktiveras när cellen ska dö.

När Kaspas-9 aktiveras bryter det ned andra proteiner i cellen, vilket leder till att cellens struktur förstörs och den dör. Detta är en naturlig process som hjälper till att förhindra spridning av skadliga eller cancervård celler i kroppen.

4,4'-Diisothiocyanostilbene-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound that is not commonly used in medicine. However, it can be used in laboratory settings for research purposes. Here is the general definition of the compound:

4,4'-Diisothiocyanostilbene-2,2'-disulfonic acid is an organic compound with the formula O2S(C6H3(SH)CSN)=S(C6H3(SH)CSN)=SO2. It is a derivative of stilbene, which is a type of aromatic hydrocarbon. The compound features two isothiocyanate groups (-N=C=S) at the 4 and 4' positions, and two sulfonic acid groups (-SO3H) at the 2 and 2' positions. This gives the compound its acidic properties and allows it to form salts or esters.

The compound is used in research as a reagent for the modification of proteins and other biomolecules. The isothiocyanate groups can react with amino groups in proteins to form thiourea bonds, which can be used to label or modify the protein in various ways. However, it is important to note that this compound is not approved for use in humans or animals as a drug or therapeutic agent.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

'Katjon' är ett begrepp inom elektrochemien och betecknar en jon som bär en positiv laddning. Denna term används ofta inom medicinen när man diskuterar olika former av behandlingar, till exempel hemodialys, där katjoner kan balanceras eller ersättas för att korrigera elektrolytbalansen hos en patient.

Exempel på vanliga katjoner inkluderar natrium (Na+), kalium (K+), kalcium (Ca2+) och magnesium (Mg2+). Dessa joner är viktiga för olika cellulära funktioner i kroppen, såsom muskelkontraktion, nervimpulsöverföring och hjärtfunktion.

Fluorescensspektrometri är en typ av spektroskopi som används för att studera fluorescens, ett optiskt fenomen där ett material absorberar ljus av en viss våglängd och sedan sänder ut ljus av en lägre energi (och därmed en högre våglängd) som det har absorberat.

I en fluorescensspektometri-uppmättning lyser materialet upp med ett känt, monokromatiskt ljuskällor (till exempel en laser eller en lamp med en snäv våglängdsutbredning). Materialet absorberar då ljuset och exciteras till ett högre energetiskt tillstånd. När materialet sedan svalnar ner till grundtillståndet avges det exciterade ljuset som fluorescens.

Fluorescensspektrometern mäter den resulterande fluorescensens intensitet och våglängd, vilket ger upphov till ett spektrum som kan användas för att identifiera och kvalitativt och kvantitativt bestämma olika substanser i ett prov.

Fluorescensspektrometri är en mycket känslig metod och används inom många områden, till exempel inom kemi, biologi, medicin och miljöskydd för att detektera och analysera olika substanser.

"Poriner" er en betegnelse for små, membranproteiner som fungerer som kanaler gjennom cellevæggene hos bakterier og andre encelled organismer. Disse poriner tillater passegen av vann, ioner og små molekyler mellom det interne cellemiljøet og omgivelsen. Porinene spiller en viktig rolle i transporten av næringsstoffer og andre nødvendige molekyler inn i cellen, samt i utskillelse av avfallsmolekyler og toksiner fra cellen. Det finnes forskjellige typer poriner som er spesifikke for bestemte substrater eller størrelser på molekyler. Porinene kan også være involvert i resistens mot antibiotiske lægemidler og andre skadelige faktorer i cellens omgivelse.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

Atractyloside är ett giftigt ämne som naturligt förekommer i vissa växtarter, särskilt i släktet Atractylis, som inkluderar arten Atractylis gummifera (ormgås). Atractylosid är ett toxin som blockerar en speciell typ av transportproteiner (ATP/ADP-translocas) i mitokondriens yttermembran, vilket leder till störningar i cellens energiproduktion och kan leda till celldöd. Atractylosid har traditionellt använts inom alternativ medicin, men det finns inga vetenskapligt erkända medicinska användningsområden på grund av dess toxicitet.

'Rengöringsmedel' är ett samlingsbegrepp för produkter som används för att rengöra och desinficera olika ytor, redskap och utrustningar. Det kan exempelvis vara rengöringsmedel för hushållsbruk såsom tvättmedel, diskmedel och skönjningsmedel, men även produkter som används inom medicinska sammanhang såsom desinfektionsmedel, antiseptiska medel och steriliseringsmedel.

Rengöringsmedlen innehåller ofta kemiska ämnen som bryter ner eller avlägsnar smuts, fett, skador och mikroorganismer som bakterier, svampar och virus. Vissa rengöringsmedel är specialdesignade för att hantera vissa typer av smuts eller miljöer, till exempel rengöringsmedel för kontaktskirmar, optiska linser eller elektronisk utrustning.

Det är viktigt att använda rätt typ av rengöringsmedel för varje situation och följa anvisningarna på produktet för att garantera effektivitet och undvika skador på ytan eller utrustningen.

Antimycin A är ett starkt, hämmande preparat som utvinns från vissa svampar och bakterier. Det verkar genom att hämma en viss andel av den cellulära andningen i mitokondrier, vilket kan leda till celldöd. Preparatet används inom forskning för att studera celldödlighet och andningsprocesser på cellnivå. Det bör inte användas som läkemedel eftersom det är giftigt för många olika levande varelser, inklusive människor.

Osmose är en biologisk och fysikalisk process som involverar diffusion av vattenmolekyler genom en semipermeabel membran, från ett område med lägre salthalt eller sötningsgrad till ett område med högre salthalt eller sötningsgrad, tills jämvikt uppnås. Detta sker på grund av osmotisk tryck som skapas av olika koncentrationer av partiklar på varside om membranen. Osmos spelar en viktig roll inom cellernas homeostasis och vätskebalans i levande organismer.

Glutation (glutathion) är en tripeptid som består av tre aminosyror: cystein, glutaminsyra och glycin. Det förekommer naturligt i de flesta levande celler och är viktigt för att skydda cellerna mot skada från fria radikaler och andra toxiner. Glutation hjälper också till att stödja immunsystemet, reglera signalering mellan celler och underlätta näringsomsättningen i celler. Det är en kraftfull antioxidant som hjälper till att försvara cellerna mot oxidativ stress, vilket kan orsaka åldrande och sjukdomar.

'Sodium-Hydrogen Antiporter' er en type protein som aktivt transporterer natrium (Na+) og waterstoffet (H+) i modsatte retninger over cellemembranen. Dette skjer ved hjelp av en energiforbrukende prosess, ofte koblet til en proton gradient over membranen. Sodium-Hydrogen Antiportere spiller en viktig rolle i reguleringen av intracellulært pH og saltinnhold, og de er involvert i mange fysiologiske prosesser som nerveimpulsovermitterelese, muskelkontraksjoner og nyrereabsorbsjon. Der er forskjellige typer av Sodium-Hydrogen Antiportere, noen er aktive under normale fysiologiske tilstander mens andre er aktivert i samband med sykdomstilstander som skader cellene.

Cell polarité refererar till den asymmetriska distributionen av molekyler och organeller inom en cell, vilket ger upphov till olika funktionella domäner. Denna polarisering är viktig för cellens förmåga att interagera med sin omgivning och reglerar processer som celldelning, cellytaresform och transport av molekyler.

I epitelceller, som bildar barriärer mellan olika kroppsdelar, är cellpolariteten särskilt viktig. Dessa celler har ofta en apikal domän, som är orienterad mot lumen (håligheten) i ett organ, och en basolateral domän, som är orienterad mot den underliggande basalmembranet. Mellan dessa två domäner finns ofta en tätt packad proteinkomplex, kallat tight junction, som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellen.

I neuroner är cellpolariteten också viktig för deras funktion. Dessa celler har ofta en axonal domän, som är lång och tunn, och en dendritisk domän, som är kort och grenig. Signaler tenderar att färdas i en riktning från den axonal domänen till den dendritiska domänen, och cellpolariteten hjälper till att reglera denna signalering.

I allmänhet är cellpolariteten ett komplext fenomen som inbegriper en mängd molekylära mekanismer, inklusive cytoskelettet, membranproteiner och signalsubstanser.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Medicinskt syrgas, ofta bara kallad syrgas, är syre i ren form som används inom sjukvården för andning. Det är ett gasartat preparat som består av minst 99% syre. Syrgas används vanligen via en andningsmask eller genom en injekterbar behållare med hjälp av en syrgaspump.

Syrgas används ofta för att behandla patienter som lider av syrebrist i blodet, till exempel på grund av lung- eller hjärtsjukdomar, trauma eller vid allvarliga infektioner. Det kan också användas under operationer och vid intensivvårdsbehandling för att stödja andningen och förbättra syresättningen i blodet.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Reduced folate carrier protein (RFC), også kjent som folat binding protein 1 (FBP1) eller solute carrier family 19 member 1 (SLC19A1), er ein membranprotein som transporterer reduserte folater, såsom folat og folinsyre, inn i celler. Det er viktig for cellulær folattransport og dermed for cellegrovess og cellefunksjon, særlig under fetal utvikling og i hastigcellevisende tenner som tarmen. RFC er også involvert i kreftutviklingsprosesser og kan være ein potensiell terapeutisk mål for å unngå kreftvokstens vekst og overlevelse.

Dialysvätska, även känd som dialysat, är en lösning med specifik saltkoncentration och pH-värde som används under dialysbehandling, såsom hemodialys eller peritonealdialys. Dialysvätskan hjälper till att rena blodet från skadliga ämnen, såsom överskotts salt, vatten, syra och avfallsprodukter som bygger upp i kroppen vid nedsatt njurfunktion.

Vid hemodialys cirkulerar blodet genom en dialyssör (hemodialysmaskin) där det kommer i kontakt med den renade dialysvätskan på andra sidan en semipermeabel membran. Små molekyler, såsom vatten, salt och socker, diffunderar genom membranen från blodet till dialysvätskan för att balansera koncentrationerna på bägge sidor av membranen. På så sätt rensas blodet från skadliga ämnen som sedan elimineras tillsammans med den använda dialysvätskan.

Vid peritonealdialys pumpas dialysvätska in i bukhålan där den kommer i kontakt med den semipermeabla membranen som bildas av bukhinna (peritoneum). Genom osmos och diffusion rensas blodet från skadliga ämnen, vilket gör att peritonealdialys kan utföras kontinuerligt under flera timmar eller dagar.

Dialysvätskan är tillgänglig i olika kompositioner beroende på patientens behov och dialysmetod. Exempel på dessa variationer inkluderar olika saltkoncentrationer, glukosnivåer, buffertlösningar och antibiotika som kan tillsättas för att behandla infektioner.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

'Synaptiskt membran' är ett begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den speciella typen av cellmembran som omger nervcellernas (neuroners) utskott, kallade presynaptiska terminaler. Dessa terminaler innehåller neurotransmittor-vésikel som släpper ut signalsubstanser (neurotransmittorer) i det synaptiska spalterna när en nervimpuls når terminalen.

Synaptiskt membran består av flera olika proteinkomplex, inklusive receptorer för neurotransmittor, jonkanaler och signalsubstanser som är involverade i överföringen av nervimpulser mellan neuroner. När neurotransmittorn binder till sina respektive receptorer på postsynaptiska membranet orsakar det en förändring i membranpotentialen, vilket kan leda till en ny nervimpuls i den efterföljande nervcellen.

Synapserna är viktiga enheter i nervsystemet och spelar en central roll i informationsöverföringen mellan neuroner. De är också involverade i flera patologiska tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar och psykiatriska störningar.

Kolesterol är ett fettylt lipidmolekyll som förekommer naturligt i djurceller. Det är en viktig komponent till cellmembranen och används också för att producera hormoner, vitamin D och gallsyror.

Kroppen behöver kolesterol för att fungera korrekt, men för höga nivåer av kolesterol i blodet kan öka risken för hjärt-kärlsjukdomar, som hjärtinfarkt och stroke. Det finns två huvudsakliga typer av kolesterol: LDL (lågdensitetslipoprotein), som också kallas "dåligt kolesterol", och HDL (högdensitetslipoprotein), som kallas "gott kolesterol".

Trots att kolesterol är ett viktigt ämne för kroppen, kan för höga nivåer av LDL-kolesterol i blodet orsaka plackbildningar i artärernas inre väggar, vilket kan leda till åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar. HDL-kolesterol hjälper istället till att transportera överskottet av kolesterol från celler till levern, där det bryts ned och utsöndras ur kroppen.

Samtliga människor behöver regelbundna blodprover för att kontrollera sina kolesterolvärden och hålla sig undan riskerna för höga kolesterolnivåer. En läkare kan ge råd om livsstilsförändringar, som träning, hälsosam kost och viktminskning, samt eventuellt medicinering för att hjälpa till att sänka kolesterolnivåerna.

Deoxiglukos, eller mer specifikt 2-deoxi-D-glukos, är en form av glukos (en monosackarid) där en hydroxylgrupp (-OH) har ersatts med ett väteatom (-H). Detta sker vid kolatom nummer 2 i glukosmolekylen.

Deoxiglukos förekommer naturligt i vissa substanser, till exempel kan det ingå i strukturen hos vissa antibiotika och andra bioaktiva molekyler. Det kan också syntetiseras i laboratoriet för forskningsändamål eller som en del av kemisk syntes av mer komplexa molekyler.

Det är värt att notera att när man pratar om "deoxiglukos" utan specifikation till kolatomnumret, kan det i vissa sammanhang syfta på 2-deoxi-D-glukos, men i andra sammanhang kan det också kunna avse 6-deoxi-D-glukos eller någon annan form av deoxiglukos. Därför är det viktigt att alltid specificera vilken form av deoxiglukos man menar om man vill undvika förvirring.

'Serotonin plasma membrane transport proteins', også kendt som serotonin transporter (SERT) eller 5-HTT, er et type transmembrant protein, der regulerer genlevelet og signaleringen af neurotransmitteren serotonin (5-hydroxytryptamin eller 5-HT) i centralnervøse systemet og i det perifere nervesystem.

SERT er ansvarlig for at transportere serotonin fra synaptisk gab til den presynaptiske neuron, hvor det kan genbruges eller oplagres i vesikler. Dette hjælper med at afslutte serotoninsignalerne og forberede neuronen på fremtidig serotoninfrigivelse.

Dysfunktioner i SERT er associeret med en række sygdomme, herunder affektive lidelser som depression og angst, samt neuropsykiatriske lidelser som autisme og ADHD. Inhibitorer af SERT, også kendt som selektive serotonin-reuptake-hæmmere (SSRI), anvendes til behandling af disse sygdomme for at øge mængden af serotonin i synaptisk gab og forlænge serotoninsignalerne.

Mitokondriell protontranslokerande ATPase, også kjent som F0F1-ATPas, er et enzymkompleks som spiller en viktig rolle i cellens energiproduksjon. Det finnes i mitokondrien, som er et organell i cellen som er involvert i produksjon av ATP (adenosintrifosfat), som er en energikilde for cellen.

Mitokondriell protontranslokerande ATPase består av to deler: F0 og F1. F0-delen fungerer som en protonkanal, som pumper ut protoner (H+) fra mitokondrien til intermembranrommet mellom mitokondriens indre og ytre membran. Dette skaper en gradient for H+-koncentrasjon over membranen, som kaller vi også for et protongradient. F1-delen er den katalytiske delen av ATPasen, som bruker denne energien i protongradientet til å syntetisere ATP fra ADP (adenosindifosfat) og inorganisk fosfat (P_i).

Så en definisjon av 'mitokondriell protontranslokerande ATPase' kan være: "Et kompleks enzym i mitokondrien som bruker energien i et protongradient over mitokondriens indre og ytre membran til å syntetisere ATP fra ADP og P_i."

'Växtproteiner' är ett samlingsbegrepp för proteiner som härstammar från växter. Proteiner är komplexa molekyler byggda upp av aminosyror och har en rad viktiga funktioner i levande organismers celler, till exempel som enzym, strukturella komponenter, signalsubstanser och transportsystem.

Växtproteiner kan ha olika funktioner beroende på vilken växtart de kommer ifrån och i vilket syfte de används. Några exempel på användningsområden för växtproteiner inkluderar livsmedelsindustrin, där de kan användas som ingredienser i vegetariska alternativ till animaliska proteinkällor, samt inom medicinsk forskning och terapiutveckling.

Det är värt att notera att växtproteiner ofta betraktas som hälsosamma alternativ till animaliska proteinkällor, eftersom de saknar kolesterol och ofta har ett lägre fettsammansättning. Dessutom kan en hög konsumtion av växtbaserade protein kopplas till minskade risker för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

'Xenopus laevis' är ett amfibieväxt som tillhör släktet Xenopus och familjen pipagrodor. Denna art är ursprungligen hemmahörande i subsahariska Afrika, där den förekommer i stillastående eller långsamt flytande vattensamlingar.

Xenopus laevis är en tvåbensegellös grodart som blir cirka 10-15 cm lång och kännetecknas av sin robusta byggnad, grönaktiga till bruna färger och sina tydligt framträdande, knölformade parotidkörtlar bakom ögonen.

Denna art är välkänd inom forskningen, speciellt inom molekylärbiologi och genetik, eftersom den har en lång livslängd i fångenskap (upp till 15 år) och är lätt att hantera och föröka. Xenopus laevis används ofta som ett modellorganism för att studera utvecklingsbiologi, neurobiologi och immunologi.

Metylglukosider är ett slags glycosider, vilket är en typ av organisk komponent där en sockerdel (en glukos) är kovalent bundet till en icke-sockerdel (i det här fallet en metylgrupp). Metylglukosider förekommer naturligt i vissa växter och djur, och kan även syntetiseras i laboratoriemiljö. De har potentialen att användas inom medicinen som ett diagnostiskt verktyg för att upptäcka specifika enzymsvårigheter eller sjukdomar relaterade till metabolismen av glycosider.

En prostatatranslokerande ATPase (P-ATPase) är ett transmembrant enzym som använder energiförrådet i ATP (adenosintrifosfat) för att pumpa protoner (H+) över cellytan. Detta skapar ett koncentrationsgradient och underlättar därmed transporten av olika joner och molekyler genom cellmembranet. Protontranslokerande ATPaser är viktiga för en rad fysiologiska processer, inklusive cellyts funktion, elektrofysiologi och homeostas. I vissa patologiska tillstånd kan dessa proteiner bli defekta eller onormalt reglerade, vilket kan leda till cellulär dysfunktion och sjukdom.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Aminoisoheptanoic acids, eller aminosmörsyror, är en grupp av kemiska föreningar som innehåller både aminogrupper och karboxylgrupper. De är relaterade till isoheptansyra, en mättad fettsyra med sju kolatomer, men har tillagda aminogrupper i olika positioner längs med kolkedjan.

Den specifika betydelsen av "aminoisoheptanoic acids" i en medicinsk kontext är inte klar utan mer information behövs för att ge en precis definition. I allmänhet kan dessa ämnen användas som intermediärer inom kemi och farmakologi, men de kan också ha specifika biokemiska funktioner i levande organismer.

Fosfatidylkoliner är en typ av lipidmolekyler som förekommer naturligt i cellmembran hos levande organismer. De är en undergrupp av fosfolipider och har en kolesterolik struktur med två fettsyror som är bundna till ett glycerolmolekyl, tillsammans med en kolin-grupp som sitter på den tredje positionen av glycerolen.

Fosfatidylkoliner har viktiga funktioner i cellmembranet, bland annat hjälper de till att ge membranet struktur och flexibilitet, samt är involverade i celldelning och signalering mellan celler. De förekommer också rikligt i lipoproteiner som transporterar kolesterol och andra lipider i blodomloppet.

Abnorma nivåer av fosfatidylkoliner kan vara associerade med vissa sjukdomstillstånd, såsom neurologiska störningar och leverförändringar.

"Cell division" refers to the process by which a single eukaryotic cell divides into two daughter cells, each with its own nucleus and cytoplasm. This is a fundamental process that allows organisms to grow, maintain their tissues, and repair damaged ones. There are two main types of cell division: mitosis and meiosis.

During mitosis, the genetic material in the form of chromosomes is replicated and then equally divided between the two daughter cells. This type of cell division occurs in somatic cells (cells other than sex cells) and results in two identical daughter cells.

Meiosis, on the other hand, is a type of cell division that occurs only in sex cells (gametes). It involves two rounds of division, resulting in four haploid daughter cells, each with half the number of chromosomes as the original diploid cell. This process ensures genetic diversity by shuffling and randomly assorting the genetic material from both parents during fertilization.

In summary, 'cellavdelning' refers to the biological process by which a single cell divides into two or more daughter cells, either through mitosis or meiosis.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Peritoneal dialysis, continuous ambulatory (CAPD), är en form av behandling för patienter med slutstadium njursvikt. Det innebär att en lösning pumpas in i bukhinnan (peritonealkravitten) via en permanent kateter, där den absorberar skötevätskan som innehåller avfallet från blodet. Denna process kallas ultrafiltration och diffusion.

CAPD utförs kontinuerligt, dag och natt, sju dagar i veckan, och patienten kan gå omkring medan den sker. Patienten byter själv lösningen fyra till fem gånger per dygn, vilket tar ungefär 30-45 minuter varje gång.

CAPD är en effektiv behandlingsform för patienter med njursvikt och ger dem möjlighet att ha en aktiv livsstil.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Nukleotidtransportproteiner är proteiner som hjälper till att transportera nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA, in och ut genom cellytans membran. Dessa proteiner är viktiga för cellers överlevnad och tillväxt, eftersom de behöver en ständig tillförsel av nukleotider för att producera nytt DNA och RNA. Nukleotidtransportproteiner kan också spela en roll i cellens energihushållning, eftersom nukleotider som ATP (adenosintrifosfat) är en viktig energikälla för celler. Dysfunktion eller mutationer i nukleotidtransportproteiner kan leda till olika sjukdomar och störningar i cellens normala funktion.

Läkemedelsmultiresistens (antimicrobial multidrug resistance, AMR) är ett allvarligt hälsoproblem som inträffar när mikroorganismer som orsakar infektion, till exempel bakterier, svampar eller virus, utvecklar resistens mot flera olika typer av läkemedel. Detta innebär att de blir immuna mot de vanliga behandlingarna och gör det mycket svårare, om inte omöjligt, att behandla infektioner som annars skulle ha varit lätta att bota.

Bakterier kan utveckla resistens genom olika mekanismer, till exempel genom att förändra sig själva eller genom att utbyta genetisk information med andra bakterier. Detta kan ske naturligt, men användandet av antibiotika kan öka risken för resistensutveckling.

Läkemedelsmultiresistens är ett allvarligt problem eftersom det kan leda till att vanliga infektioner blir livshotande och att sjukvården kan påverdas negativt när effektiva behandlingsalternativ saknas. Det är därför viktigt att begränsa användningen av antibiotika och att följa riktlinjer för antibiotikabehandlingar för att minska risken för resistensutveckling.

Bcl-x-protein är ett protein som tillhör Bcl-2-familjen, som innehåller proteiner med en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos). Bcl-x-proteinet finns i två isoformer, Bcl-xL och Bcl-xS, som har olika funktioner. Bcl-xL är ett antiapoptotiskt protein som hjälper till att förhindra cellens död, medan Bcl-xS istället verkar förena sig med andra proteiner för att främja apoptos.

Bcl-x-proteinet har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och reglering av cellens överlevnad eller död. Det inkluderar bland annat BH1, BH2 och BH3-domäner, som är involverade i protein-protein-interaktioner, samt en C-terminal transmembrandomän som möjliggör för proteinet att lokaliseras till mitokondriens yta.

Dysreglering av Bcl-x-proteinet och andra medlemmar i Bcl-2-familjen har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

Cysteine är en svagt luktande sulfhydrylgrupp (SH)-bärande proteinogen aminosyra. Den har den kemiska formeln HO2CCH(NH2)CH2SH. Cystein kan bilda disulfidbindningar (-S-S-) med andra cysteiner, vilket är viktigt för tredimensionell struktur hos vissa proteiner. I enzymer spelar cystein ofta en roll som nukleofil i katalytiska reaktioner.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Ouabain är ett starkt kardioaktivt steroid som isolerats från växter, särskilt från giftet i spadar (*Strophanthus gratus*). Det fungerar som en specifik inhibitor av natrium-kalium-pumpen (Na+-K+-ATPas) i cellmembranet, vilket leder till en ökning av intracellulärt natrium och kalcium.

I medicinskt hänseende har ouabain använts för att behandla vissa hjärtsjukdomar, såsom hjärtfailure och förebyggande av fibrillationer. Dess användning är dock begränsad på grund av dess smala terapeutiska index och potentialen för toxiska biverkningar, inklusive arytmier och i värsta fall hjärtstillestånd. Numera används ouabain mycket sällan i klinisk praxis på grund av modernare behandlingsalternativ.

Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.

I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.

Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.

Digitonin är ett glycosiderat steroid som utvinns från växten Digitalis purpurea, även känd som fingerört. Det används inom forskning för att permeabilisera celldelar och frigöra intracellulära vesiklar, till exempel mitokondrier och endoplasmatiska nätverket (ER). Digitonin binder till kolesterol i celldelarnas membran och skapar så kallade aqueous poren, vilket gör membranen mer permeabelt för vattenlösliga molekyler. Det är dock giftigt för levande celler och används därför normalt inte inom klinisk medicin.

Energiomsättning (energy expenditure) är ett medicinskt begrepp som refererar till den totala mängden energi som kroppen använder sig av under en viss tidsperiod. Detta inkluderar energin som används för att underhålla grundläggande livsviktiga funktioner (basal metabolism), aktivitet och termogenes (fördjupad ämnesomsättning efter en måltid). Energiomsättningen mäts vanligtvis i kcal eller kilojoule per dag.

'Voltage-Dependent Anion Channel 1' (VDAC1) er en type av protein som fungerer som en ionkanal i det ytre mitokondriale membranet. Denne kanalen tillater passage av små molekyler, inkludert joner og organisk syrer, basert på den elektriske spenningen over membranet (dvs. hvorfor den er 'spenningsavhengig'). VDAC1 spiller en viktig rolle i reguleringen av stoffskifte mellom mitokondriet og cytosolen, og er involvert i apoptose (programmert celledød).

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

"Chemical models" är en benämning på de teoretiska beskrivningar och representationer som används för att förutsäga, tolka och förstå kemiska fenomen och processer. Det kan handla om matematiska ekvationer, diagram, grafiska representationer eller datorbaserade simuleringar som förenklar eller efterbildar beteendet hos atomers och molekylers interaktioner.

Exempel på olika typer av kemiska modeller innefattar:

1. Molekylär mekanik (MM): Använder enkla potentialenergi funktioner för att approximera de potentiella energierna hos atomgrupper i molekyler, vilket möjliggör simulering av deras rörelser och interaktioner.
2. Kvantkemi: Använder Schrödingerekvationen för att beräkna elektronstrukturen hos atomer och molekyler, vilket ger information om deras bindningsegenskaper, reaktivitet och spektroskopiska egenskaper.
3. Kinetisk modellering: Använder differentialekvationer för att beskriva hur snabbt en kemisk reaktion sker som funktion av temperaturen, trycket och koncentrationen av reaktanter.
4. Statistisk termodynamik: Använder statistiska metoder för att relatera makroskopiska egenskaper hos ett system, såsom temperatur, tryck och volym, till mikroskopiska egenskaper hos dess beståndsdelar, som atomers och molekylers energi- och positionella fördelningar.
5. QSAR (Quantitative Structure-Activity Relationship): Använder matematiska modeller för att korrelera kemiska strukturer med biologisk aktivitet, vilket möjliggör förutsägelser av farmakologiska egenskaper hos nya läkemedelskandidater.

Dessa olika typer av modellering kan användas för att besvara olika frågor inom kemi och relaterade områden, som att förstå hur en reaktion sker, hur ett material beter sig under olika förhållanden eller hur ett läkemedel fungerar på molekylär nivå. Genom att använda dessa modeller kan forskare göra hypoteser om systemens beteende och sedan testa dem genom experimentella observationer, vilket leder till en bättre förståelse av de underliggande mekanismerna och möjligheter att förutse hur systemen kommer att uppföra sig under olika förhållanden.

'Vattenporiner' er en uofficiel betegnelse for små huller eller porer i huden, der tillader vandmolekyler fra ydre miljø at trænge ind under huden. Den medicinske betegnelse for denne tilstand kaldes ødem, som er et patologisk tilstand karakteriseret ved en abnorm accumulering af væske i væv og celler.

Vandporiner kan opstå på grund af mange forskellige faktorer, herunder alder, genetiske faktorer, hormonelle ændringer, køn, sundhedsproblemer og miljømæssige påvirkninger. Nogle af de mest almindelige årsager til opståen af vandporiner inkluderer:

1. Aldring: Som huden ældes, bliver den mindre elastisk og mere tynd, hvilket kan føre til at porestrukturen forvrides og resultere i opståen af vandporiner.
2. Genetiske faktorer: Nogle individer er genetisk disposerede til at udvikle vandporiner, især hvis de har en historik med akne eller andre hudskadelige tilstande.
3. Hormonelle ændringer: Hormonelle ændringer, som f.eks. under graviditet eller menopause, kan føre til øget produktion af olie i huden, hvilket kan blokere porerne og resultere i opståen af vandporiner.
4. Køn: Kvinder er mere sårlige for at udvikle vandporiner end mænd, især under hormonelle ændringer som f.eks. menstruation eller graviditet.
5. Sundhedsproblemer: Bestemte sundhedsproblemer, herunder hudsygdomme som f.eks. akne, rosacea og eksem, kan føre til opståen af vandporiner.
6. Miljøfaktorer: Miljøfaktorer, herunder solskin, luftforurening og tør hud, kan også føre til opståen af vandporiner.

## Behandling

Der findes forskellige behandlingsmuligheder for at reducere eller fjerne vandporiner. Disse omfatter:

1. Hjemmemasker: Hjemmemasker med ingredienser som f.eks. teeblad, honning og citronsaft kan hjælpe til at reducere størrelsen på porerne og mindske olieproduktionen i huden.
2. Topiske produkter: Topiske produkter med ingredienser som f.eks. salicylsyre, benzoylperoxid og retinol kan hjælpe til at reducere størrelsen på porerne og mindske olieproduktionen i huden.
3. Mikrodermabrasion: Mikrodermabrasion er en behandling, der fjerner døde hudceller og stimulerer produktionen af nyt collagen, hvilket kan reducere størrelsen på porerne.
4. Kyndelig kemisk peeling: Kyndelig kemisk peeling er en behandling, der fjerner de øverste lag af huden og stimulerer produktionen af nyt collagen, hvilket kan reducere størrelsen på porerne.
5. Laserbehandling: Laserbehandling er en behandling, der kan reducere størrelsen på porerne ved at stimulere produktionen af nyt collagen og forbedre teksturen på huden.
6. Radiofrekvensbehandling: Radiofrekvensbehandling er en behandling, der kan reducere størrelsen på porerne ved at stimulere produktionen af nyt collagen og forbedre teksturen på huden.
7. Injektioner med botulinumtoxin: Injektioner med botulinumtoxin kan reducere størrelsen på porerne ved at mindske overaktiviteten i de muskler, der får huden til at synke sammen og blive mindre slappet.
8. Hvidløgskur: En hvidløgskur kan reducere størrelsen på porerne ved at mindske olieproduktionen i huden og have en antibakteriel effekt.

'Tarmabsorption' er den proces hvor kroppen absorberer næringsstoffer, vand og mineraler fra tarmen. Det sker i forskellige dele af tarmen alt efter hvilken type næring der skal absorberes. Fx sker absorptionen af sukker primært i tolvfingertarmen, mens fedtabsorptionen foregår i tyndtarmen. Under tarmabsorptionen transporteres de absorberede stoffer gennem tarmens vægge og ind i blodet eller lymfen, hvorefter de fordeles til kroppens celler og organer.

Osmolaritet är ett mått på koncentrationen av osmotiskt aktiva partiklar i en lösning, vanligtvis uttryckt i osmoler per liter (osmol/L). Osmolariteten beräknas genom att summera koncentrationen av alla osmotiskt aktiva partiklar i lösningen, inklusive joner som kommer från lösta salter.

I en medicinsk kontext kan osmolaritet ha betydelse för exempelvis hur en lösning kommer att påverka vattenbalansen i kroppen, särskilt när det gäller intravenösa infusioner. En hög osmolaritet i en infusionslösning kan leda till att vätska dras ut från blodkärlen och in i cellerna, medan en låg osmolaritet kan leda till att vätska dras in i blodkärlen från cellerna. Detta kan ha konsekvenser för blodtrycket, volymen av extracellulärt vatten och funktionen hos olika organ.

Nukleosidtransportproteiner (NTT) är en typ av proteiner som transporterar nukleosider, vilket är byggstenarna i DNA och RNA, genom cellytan. Dessa proteiner hjälper till att reglera nivåerna av intracellulära nukleosider och deras derivat, inklusive nukleotider, som är de föregångare som behövs för syntesen av DNA och RNA. NTT finns i alla levande celler och är viktiga för celldelning, tillväxt och utveckling. Dysfunktion eller mutationer i NTT kan leda till olika sjukdomar, inklusive neurodegenerativa störningar och cancer.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

Bikarbonater är en grupp joner som inkluderar bikarbonatjonen (HCO3-). Bikarbonater är viktiga i kroppen eftersom de hjälper till att reglera kroppens surhetsgrad (pH), särskilt i blodet. De fungerar som buffertsystem genom att neutralisera syra eller bas i kroppen och hålla pH-värdet inom ett normalt intervall. Bikarbonater produceras naturligt i kroppen av en reaktion mellan kolsyra (H2CO3) och bikarbonatjoner.

I am not aware of a medical definition for the term "mathematics." Mathematics is a field of study that deals with concepts such as numbers, shapes, functions, and data. It is not typically used in a medical context to describe a specific condition or treatment. If you have any further questions or need information related to a medical topic, I would be happy to help you with that.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

DNA fragmentation refererar till den skada eller nedbrytning som kan ske i DNA-strängarna. Detta är en normal och viktig process vid celldelning, där DNA fördelas mellan dottercellerna. Men om DNA-fragmenteringen är onormalt hög eller inträffar spontant, kan det leda till skador på cellens integritet och förekomsten av fragmenterat DNA används som en indikator på celldöd, apoptos eller nekros.

I medicinskt sammanhang kan onormalt hög DNA-fragmentering vara associerad med olika sjukdomstillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och åldersrelaterade skador.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Transferrin är ett protein som transporterar järn i blodet hos däggdjur. Det binder till järn i tarmen och lever, för att sedan frisläppa det när det behövs i kroppen, till exempel vid bildandet av hemoglobin i röda blodkroppar. Transferrin är en viktig del av kroppens järnreglering och hjälper till att förhindra överskott av fri järn, som kan vara skadligt. Ett nedsatt transferrinspel kan leda till järnbrist eller järnexcess i kroppen.

Magnesium är ett essentiellt mineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, såsom hjärt- och muskelaktivitet, nervfunktion, immunförsvar, och energiproduktion. Det förekommer naturligt i flera livsmedel som gröna bladgrönsaker, nötter, frön, havserter, torkade frukter och vattenrika fiskar. Magnesium är också tillgängligt som kosttillskott och kan användas som läkemedel för att behandla eller förebygga magnesiumbrist. Normal spann för serum-magnesiumnivåer ligger vanligtvis mellan 1,7 och 2,5 millimol per liter (mmol/L).

Exocytosis är en biologisk process där celler transporterar och release molekyler, som proteiner och lipider, utanför cellen genom att transportera dem till cellytan i vesiklar (små blåsaformade kompartment innehållande substans) och sedan fusionera dessa vesiklar med cellytans membran. Detta gör att cellen kan kommunicera med sin omgivning, svara på signaler från andra celler och utsöndra ämnen till extracellulär matris. Exocytos är en nödvändig process för celldifferentiering, cellytisk homeostas och cell-till-cell kommunikation.

Koenzym A (CoA) är ett koenzym som spelar en viktig roll i cellens metabolism, särskilt vid fettsyrors och kolhydraters oxidativa degradation. CoA-ligas är ett enzym som aktiverar karboxylsyror, till exempel fettsyraaminosyror, genom att koppla dem till CoA, vilket bildar acetyl-CoA eller en motsvarande thioester. Denna reaktion kallas för thiolys och är en nödvändig process för att bryta ner fettsyror och använda deras kalorier för cellandningen. CoA-ligaser finns i olika varianter som är specialiserade på olika typer av karboxylsyror.

Cytocalasin B är ett mycket potent proteinhämmare som inhibiterar aktinpolymeriseringen i celler. Det binder till ändarna av aktinfibriller och förhindrar därmed att de växer eller förkortas, vilket leder till att cellens cytoskelett blir instabilt och kan leda till celldöd. Cytocalasin B används ofta i forskning för att studera celldelning, cellmigration och andra processer som involverar aktincytoskelettet.

Organiska anjontransportproteiner är en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner, såsom kolsyra, nitrat och sulfat, genom cellmembranet. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla homeostasen i kroppen, eftersom de hjälper till att reglera koncentrationen av olika substanser inne i celler och organ. Organiska anjontransportproteiner kan variera i sin specificitet och kan transportera en eller flera olika typer av organiska anjoner. De aktiveras ofta av gradienter över membranet, vilket innebär att de tenderar att transportera substanser från områden med högre koncentration till områden med lägre koncentration.

Glutaminsyra är en ämiljäsyra som spelar en viktig roll i centrala nervsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Det är den vanligaste exciterande aminosyran i centrala nervsystemet och fungerar som en neurotransmittor, vilket innebär att det hjälper till att överföra signaler mellan neuroner (hjärnceller). Glutaminsyra är också involverad i flera andra biologiska processer, såsom metabolism, buffring av syrabalansen och produktion av andra aminosyror. Anormalt höga nivåer av glutaminsyra kan vara skadliga för nervceller och ha en roll i neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom och multipla skleros.

Mikrotubuli är proteinstavar som utgör en viktig del av cellens cytoskelett, och de spelar en central roll i celldelning, transport av vesiklar och organeller inom cellen samt i cellens form och rörelse. Mikrotubuli är hollow, tubulära strukturer som består av ett protein called tubulin. De bildar ofta parallella buntar eller skruvade helixstrukturer och kan vara dynamiska, det vill säga de kan växa och krympa kontinuerligt. Mikrotubuli är också en viktig komponent i cellens mitotiska spindelapparat under celldelning, där de hjälper till att separera kromosomerna korrekt.

'Påsdialys' (även känt som peritonealdialys) är en typ av behandling för patienter med slutstadium njursvikt. Det innebär att en speciell vätska pumpas in i bukhinnan (peritonealt membranet) via en kateter, där den absorberar skadliga ämnen och överskottsvätska från blodet. Sedan töms vätskan ut och ersätts med en ny portion. Detta processen upprepas flera gånger om dagen eller kontinuerligt under natten med hjälp av en maskin. Påsdialys är en form av buren dialys som ger patienten möjlighet att behandlas hemma och ha en viss grad av rörlighet och flexibilitet.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Fettomsättning, även känd som lipolys, är en biokemisk process där triglycerider (en form av fett) baksöndras i kroppen för att användas som energikälla. Denna process sker främst i fettvävnaden och kontrolleras av flera hormoner, inklusive adrenalin, noradrenalin och glukagon. När dessa hormoner binder till receptorer på fettcellernas yta aktiveras en signaltransduktionskaskad som leder till att lipasenzymet aktiveras och bryter ned triglyceriderna till glycerol och fettsyror, vilka kan transporteras till levern för att omvandlas till energi.

'Arabidopsis' er en slags plante som oftest refererer til den velkjente modellplanten 'Arabidopsis thaliana'. Denne liten, en-årige planten hører hjemme i de tempererede egne av Eurasia og Nord-Afrika. 'Arabidopsis' er en populær valg for biologisk forskning på grunn av sin enkle genetiske oppbygging, korte livscyklus og lette tilgjengelighet. Mange grunntannleg i planters molekylære biologi, celleteori og utviklingsbiologi er blitt klarlagt ved hjelp av studier på 'Arabidopsis'.

Caspase inhibitors are substances that block the activity of caspases, which are a family of enzymes involved in programmed cell death, also known as apoptosis. Caspases play a crucial role in the initiation and execution of apoptosis, and their activation leads to the breakdown of cellular structures and proteins, ultimately resulting in cell death.

Caspase inhibitors can be divided into two main categories: synthetic inhibitors and endogenous inhibitors. Synthetic inhibors are designed to specifically target and inhibit caspases, while endogenous inhibitors are naturally occurring molecules that regulate caspase activity within the cell.

Synthetic caspase inhibitors are often used in research to study the role of apoptosis in various biological processes and diseases. They can also be used as potential therapeutic agents for conditions associated with excessive apoptosis, such as neurodegenerative disorders and ischemia-reperfusion injury.

Endogenous caspase inhibitors include proteins like X-linked inhibitor of apoptosis (XIAP), cellular FLICE-inhibitory protein (cFLIP) and survivin, which regulates the activity of caspases and prevent unwanted cell death. Dysregulation of these endogenous inhibitors can lead to uncontrolled cell growth and cancer.

It's important to note that while caspase inhibitors may have potential therapeutic benefits, they may also have unintended consequences such as interfering with normal apoptotic processes and promoting tumor growth. Therefore, more research is needed to fully understand the risks and benefits of using caspase inhibitors in a clinical setting.

Periplasmiska bindande protein (PBP) är en typ av protein som förekommer hos Gram-negativa bakterier och är belägna i periplasman, det smala rummet mellan bakteriens cellmembran och yttre cellvägg. Dessa proteiner har en viktig roll i uppbyggnaden av bakteriens cellvägg, specifikt genom att katalysera reaktioner som leder till syntesen av peptidoglykan, ett viktigt beståndsdel i bakteriens cellvägg.

Peptidoglykan är en polymer av sockermolekyler och peptider som ger bakterien struktur och skyddar den från osmotisk tryck. PBP:er katalyserar två huvudsakliga reaktioner i syntesen av peptidoglykan: transpeptidation, där peptider kopplas samman för att stärka cellväggen, och karboksipeptidation, där en aminosyrarest i peptiden klipps bort.

PBP:er delas vanligtvis in i två kategorier: klass A och klass B. Klass A-PBP:er är högaktiva penicillinbindande protein som ansvarar för den huvudsakliga syntesen av peptidoglykan, medan klass B-PBP:er har lägre penicillinbindningsaktivitet och ansvarar för mer specifika funktioner i cellväggens uppbyggnad.

Antibiotika som verkar genom att hämma PBP:er, till exempel betalactamer och glykopeptider, är viktiga verktyg inom medicinen för behandling av bakteriella infektioner. Dessa antibiotika fungerar genom att binda till aktiva platser på PBP:erna och hämma deras förmåga att katalysera reaktioner i peptidoglykansyntesen, vilket leder till celldöd.

Osmotiskt tryck är ett begrepp inom fysiologi och biokemi som refererar till den osmosen orsakade diffusionen av vattenmolekyler genom en semipermeabel membran, det vill säga en membran som är permeabel för vatten men inte för de osmotiskt aktiva partiklarna. Osmotiskt tryck uppstår när två vätskor med olika koncentrationer av osmotiskt aktiva partiklar, till exempel salter eller sockermolekyler, separeras av en semipermeabel membran.

Vattenmolekyler diffunderar genom membranen från den vätskan med lägre koncentration av osmotiskt aktiva partiklar till den vätska med högre koncentration, för att nå jämvikt i partikelkoncentrationerna på båda sidor av membranen. Detta resulterar i en ökad hydrostatisk tryckskillnad över membranen, vilket kallas osmotiskt tryck.

Osmotiskt tryck mäts vanligtvis i enheten pascal (Pa) eller millimeter kvicksilver (mmHg). Det är ett viktigt koncept inom fysiologin, eftersom celler och vävnader i levande organismer ständigt utsätts för osmotiska tryckskillnader som kan påverka deras funktion och överlevn.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Adenosindifosfat (ADP) är en nukleotid som spelar en viktig roll inom cellens energimetabolism. Det är en direkt föregångare till adenosintriphosphat (ATP), som är den primära energibäraren i levande organismer.

När ATP hydrolyseras, det vill säga splittras upp i vatten, frigörs energi och en fosfatgrupp avspjälas, vilket resulterar i bildandet av ADP. Vid behov kan ADP omvandlas tillbaka till ATP genom att koppla på en extra fosfatgrupp, ett process som kräver energi. Denna energikälla kan vara syre (i oxidativ metabolism) eller glukos (i glykolys).

Sålunda är ADP en viktig del av cellens energicykel och hjälper till att lagra och frisätta energi när det behövs.

Elektrontransportkomplex III, även känd som cytochrom b-c1 komplex eller ubihydrokinas, är ett enzymkomplex inblandat i den mitokondriella elektrontransportkedjan. Det är beläget i inner membranen av mitokondrier och mikrosomer hos eukaryota celler och cellmembranet hos prokaryoter.

Väteperoxid, även kallat Wasserstoffperoxid, är ett blekmedel och desinfektionsmedel som består av vatten (H2O) där syret (O) har lagts till i form av en extra syreatom, vilket gör att det istället består av H2O2. Det används inom medicinen, bland annat för desinfektion av sår och som utvärtes behandling vid akne.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Dikarboxylsyratransportörer (eng. Dicarboxylate transporters) är en typ av membranproteiner som transporterar dikarboxylsyror, såsom succinat och malat, över cellytorna i både eukaryota och prokaryota celler. De är viktiga för cellers metabolism, särskilt för citronsyracykeln (även känd som Krebs-cykeln eller citronacidcykeln).

Det finns två huvudsakliga familjer av dikarboxylsyratransportörer: SLC13 och SLC25. SLC13-familjen inkluderar transportörerna NaDC1, NaDC3 och Pat1, som transporterar dikarboxylsyror i utbyte mot en natriumjon (Na+). Dessa transportörer finns främst i nyre-, hjärn- och leverceller.

SLC25-familjen inkluderar mitokondriella dikarboxylsyratransportörer, såsom Citric acid transporter 1 (CAT-1) och 2 (CAT-2), som transporterar dikarboxylsyror över mitokondriens inner membran. Dessa transportörer är viktiga för att underhålla citronsyracykeln och produktionen av ATP i mitokondrien.

Förkortningarna SLC, NaDC, Pat och CAT står för:

* SLC (Solute Carrier): En familj av membranproteiner som transporterar olika små molekyler över cellytorna.
* NaDC (Sodium-dependent dicarboxylate cotransporter): En grupp av transportörer som transporterar dikarboxylsyror i utbyte mot en natriumjon.
* Pat (Proton-assisted amino acid transporter): En familj av transportörer som använder sig av protoner för att transportera olika ämnen över cellytorna, inklusive dikarboxylsyror.
* CAT (Citric acid transporter): En grupp av mitokondriella transportörer som transporterar citronsyra och andra dikarboxylsyror över mitokondriens inner membran.

"Apoptosis inducing factor" (AIF) är en proteinfaktor som spelar en viktig roll i processen av apoptos, det vill säga programmerad celldöd. AIF är ett mitokondrieprotein som under normala förhållanden finns inne i mitokondriernas matrix. Vid cellskada eller stress kan AIF transloeras till cellkärnan, där det utövar en DNAse-aktivitet och orsakar DNA-fragmentation och celldöd. AIF är ett exempel på ett så kallat "döddomäneprotein" som utlöser apoptos genom att interagera med andra proteiner i cellkärnan.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Jästsvampar, också kända som säcksvampar (på latin: Saccharomycetes), är en grupp encelliga eller myceliella svampar som tillhör riket Fungi. De flesta jästsvamparna har en diameter på 3-10 mikrometer och lever i alla möjliga miljöer, inklusive luft, vatten, jord och på levande och döda växter och djur.

Jästsvampar är kända för sin förmåga att fermentera socker till kolhydrater som alkohol och Koolsl gas (KOLA), vilket gör dem användbara inom bageri- och dryckesindustrin. De har också en viktig roll i naturen, där de bryter ned organiska material och hjälper till att recirkulera näringsämnen.

Jästsvampar kan vara antingen fria levande eller parasiter på andra organismer. De har en enkel cellstruktur med en cellyta som skyddas av ett cellvägg, som innehåller glukan och mannan. Deras DNA innesluts i en kärna, och de flesta jästsvampar har också mitokondrier.

Jästsvamparna är en mycket artrik grupp med över 1500 beskrivna arter, varav många har medicinska tillämpningar. Exempelvis används vissa jästsvampar som probiotika för att främja tarmhälsa, medan andra kan orsaka sjukdom hos människor och djur.

'Test för genetisk komplementering' är ett laboratoriemässigt test som används för att undersöka om en fungerande kopia av en viss gen kan komplettera eller kompensera för den defekta genen hos en individ med en genetisk sjukdom. Testet innebär att man inför en normalt fungerande genkopia i celler som saknar en fungerande kopia av samma gen, och sedan ser på om detta leder till en korrekt produktion av det protein som genen kodar för.

Genetisk komplementering används ofta inom forskning för att undersöka samband mellan specifika gener och sjukdomar, men kan även användas i kliniska sammanhang för att fastställa om en viss genförändring orsakar en specifik sjukdom. Testet kan också användas för att undersöka effekterna av genterapi, där man ersätter en defekt gen med en fungerande kopia.

En jonofor är ett molekyllärt transportprotein eller en kanal i celldelningen som transporterar joner, såsom natrium (Na+), kalium (K+), kalcium (Ca2+) och klorid (Cl-), genom cellmembranet. Jonoforer kan vara specifika för en viss jontyp eller kunna transportera flera olika joner. De kan vara passiva, vilket betyder att de endast tillåter diffusion av joner nedför ett koncentrationsgradient, eller aktiva, vilket betyder att de använder energi för att transportera joner uppåt mot ett koncentrationsgradient. Jonoforer är viktiga för cellers homeostas och signalering.

"Arabidopsis proteins" refer to the proteins that are encoded by the genes found in the model plant species Arabidopsis thaliana. This small flowering plant is widely used in plant biology research due to its relatively small genome, short life cycle, and ease of cultivation. The term "Arabidopsis proteins" can refer to any type of protein found in this plant, including enzymes, structural proteins, regulatory proteins, and others. These proteins play crucial roles in various cellular processes such as metabolism, signaling, growth, development, and stress response. Research on Arabidopsis proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes in plants and has provided valuable insights into the molecular mechanisms underlying important agronomic traits.

'Reglering av genuttryck, bakterier' refererer til den biologiske prosessen hvorved celler kontrollerer hvilke gener som aktiveres og deaktiveres i bakteriers genom. Genuttrykk er den proces hvorved information i DNA-strengen oversatt til proteinsyntese. I bakterier kan regleringen av genuttryck styres ved forskjellige mekanismer, inkludert:

1. Operon-regulering: Her brukes en operon, som er en gruppe relaterte gener som kontrolleres av en enkelt promotor og terminatorsignal. Regulatorproteinet binder seg til operonens promotor for å enten aktivere eller inaktivere transkripsjonen av alle gener i operonen.

2. Repressor-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og forhindrer transkripsjonen av et gener. Når repressoren blir inaktivert, tillates transkripsjonen å skje.

3. Activator-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og aktiverer transkripsjonen av et gener ved å hjelpe RNA-polymerasen til å starte transkripsjonen.

4. Attenuering: Dette er en mekanisme der regulatorproteinet påvirker transkripsjonsprosessen ved å endre strukturen av mRNA-molekylet under transkripsjonen.

5. Bakteriens respons til ytre stimuli kan også regulere genuttrykk, for eksempel ved å aktivere two-component systems der består av en sensor og en responseregulator. Når sensoren oppfanger et ytterlig stimuli, blir den aktivert og aktiverer responseregulatorproteinet som deretter kan påvirke genuttrykk.

Regleringen av genuttrykk er viktig for bakteriers å overleve i forskjellige miljøer og tilpas seg til endringer i omgivelsene.

In medical terms, absorption refers to the process by which cells or tissues take in and absorb substances, such as nutrients, medications, or other molecules, from the external environment. This process typically occurs through the cell membrane, which acts as a selective barrier that controls the movement of substances into and out of the cell.

Absorption can occur through various routes, including oral (through the gastrointestinal tract), topical (through the skin), or respiratory (through the lungs). The rate and extent of absorption can depend on several factors, such as the chemical properties of the substance, the dose administered, the presence of other substances that may affect absorption, and individual differences in physiology.

Effective absorption is essential for many medical treatments, as it allows drugs or other therapeutic agents to reach their intended targets and exert their desired effects. Understanding the mechanisms and factors that influence absorption is critical for developing safe and effective therapies for a wide range of medical conditions.

Proteinveckning, eller proteinföldning, är ett biokemiskt fenomen där en proteinmolekyl får en naturlig, tresidig struktur genom att vecka sig i en specifik konformation. Detta sker genom att de olika delarna av proteinmolekylen, som består av aminosyror, interagerar med varandra och bildar sekundär-, terciär- och kvartärstruktur. Proteinveckning är en nödvändig process för att proteiner ska kunna utföra sina funktioner korrekt inuti eller utanför cellen. Felet i proteinveckningsprocessen kan leda till sjukdomar som exempelvis Alzheimers, Parkinsons och kreft.

Termodynamik är ett område inom fysiken som handlar om studiet av energiförändringar och värmeöverföring mellan system under jämviktsförhållanden. Det grundläggande begreppet i termodynamik är systemets totala energi, som består av dess inre energi, rörelseenergi och potentialenergi. Termodynamiken studerar hur denna totala energi kan förändras när systemet utsätts för olika typer av processer, till exempel mekaniska arbeten eller värmeöverföring.

Termodynamik delas vanligen upp i tre huvudområden: termokemi, termomekanik och statistisk mekanik. Termokemin handlar om förhållandet mellan värme och kemiska reaktioner, medan termomekaniken studerar förhållandet mellan värme och mekaniskt arbete. Statistisk mekanik är en teori som försöker förklara termodynamikens lagar på atomär nivå genom att använda statistiska metoder.

Termodynamiken har flera grundläggande lagar, däribland:

1. Nollte lagens termodynamik: Om två system är i termisk jämvikt med varandra så är deras temperaturer lika.
2. Första lagens termodynamik: Energin bevaras i alla processer, det vill säga skillnaden mellan ett systems inre energi före och efter en process är lika med den summa av värmeenergi som systemet har tagit emot och arbetet som har utförts på systemet.
3. Andra lagens termodynamik: Det finns en storhet som kallas entropi, som alltid ökar i ett slutet system under en reversibel process.
4. Tredje lagens termodynamik: När temperaturen närmar absoluta nollpunkten (0 K) närmar sig entropin också en konstant värde.

Termodynamiken är ett mycket viktigt område inom fysiken och har många tillämpningar inom bland annat kemi, biologi, teknik och ekonomi.

Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.

En frysfraktur är en skada orsakad av extrem kyla, där vävnaden fryser och blir stel, vilket kan leda till att benet eller andra delar av kroppen bryts sönder när individen utsätts för en plötslig belastning. Detta händer vanligtvis vid mycket låga temperaturer, under -50°C. Frysfrakturer är ovanliga, men de kan förekomma hos personer som utsätts för extrem kyla under långa tider, såsom utomhusarbetare, militärpersonal eller personer som deltar i extremsport på höga breddgrader. Symptomen på en frysfraktur innefattar smärta, svullnad, skiftningar i hudfärgen och känselbortfall i det drabbade området. Behandlingen av en frysfraktur består oftast av smidig fastsättning och gradvis mobilisering, samt behandling av eventuella komplikationer såsom frostskador eller infektioner.

"Mikrosom" är ett begrepp inom cellbiologi och betecknar ett membran-belagt organell som förekommer i eukaryota celler, framförallt i leverceller hos djur. Mikrosomer innehåller enzymer som är involverade i nedbrytningen och omvandlingen av olika substanser, till exempel läkemedel, hormoner och giftiga ämnen. Dessa enzymer kallas för cytochrom P450-enzym och de är bland annat ansvariga för att göra främmande substanser vattenlösliga så att de kan utschelas från kroppen. Mikrosomer innehåller också andra enzymer som är involverade i lipid- och kolhydratmetabolismen.

Kvicksilver, även kallat metallisk kväve, är ett giftigt ämne med kemisk beteckning Hg. Det finns sex stabila isotoper av kvicksilver, men det finns också över 30 instabila isotoper som kallas för kvicksilverisotoper. En isotop är en variant av ett grundämne som har samma antal protoner i sin atomkärna, men olika antal neutroner.

Kvicksilverisotoper är radioaktiva, vilket betyder att de sakta sönderfaller över tid genom att avge joniserande strålning. Varje kvicksilverisotop har en specifik halveringstid, som är den tid det tar för hälften av atomkärnorna i en given mängd isotop att sönderfalla till en stabil form.

Exempel på vanliga kvicksilverisotoper inkluderar Hg-194, Hg-201 och Hg-203. Dessa isotoper används ofta i medicinska sammanhang för att skapa bilder av kroppens inre strukturer och funktioner med hjälp av tekniker som Positron Emission Tomography (PET) och Single Photon Emission Computed Tomography (SPECT).

Det är värt att notera att kvicksilver och dess isotoper är skadliga för människors hälsa och miljön, så de bör hanteras med omsorg och säkerhet.

Ion är en atom eller molekyl som har fått ett överskott eller brist på elektroner, vilket gör att de blir elektriskt laddade. En positivt laddad ion kallas katjon och bildas när ett atom eller molekyler förlorar en eller flera elektroner. En negativt laddad ion kallas anjon och bildas när ett atom eller molekyl vinner extra elektroner. Ionen spelar en viktig roll inom olika områden som exempelvis i biologiska processer, i luften och i vattnet.

I medicinsk kontext kan joner ha betydelse för exempelvis elektrolytbalansen i kroppen. Vatten innehåller joner såsom natrium (Na+), Kalium (K+), Klorid (Cl-), Magnesium (Mg2+) och Calcium (Ca2+). Dessa joner är viktiga för att underhålla en normal nerv- och muskelfunktion, hjärtverksamhet och vätskebalans. Förändringar i koncentrationen av dessa joner kan leda till olika medicinska tillstånd som exempelvis dehydrering, elektrolytförgiftning eller störningar i hjärtverksamheten.

Taurocholsårs syndrome, eller einfach sagt "Taurocholsyre", er en type av gallesykel som kan oppstå i leveren. Det er en art av sykdom som kjennetegnes av akkumulering (oppkumulering) av taurocholsyrer i levercellene, som kan skade leveren og forårsake skader på andre organer også.

Taurocholsyren er en slags gallesyre som produseres i leveren og hjelper til å bryte ned fedtstoffer i kroppen. Når det akkumulerer seg i levercellene, kan det forstyrre den normale funksjonen av leveren og føre til skader på andre organer som lever, hjerte, lunger og hjernen.

Taurocholsårs syndrome kan være assosiert med annen leversykdom, som galstenssjukdom, hepatitis og levercirrhose. Symptomene på Taurocholsårs syndrome kan variere fra milde til alvorlige, og inkluderer trøbbel med matspisning, mage- eller bakenpine, gulsikte, været trøtt og utmattet, forvirring og desorientering.

Behandlingen av Taurocholsårs syndrome kan variere alt etter sværhetsgraden av sykdommen og andre faktorer som tilstede leversykdommer. Behandlingen kan inneholde ændringer i kosthold, medisinsk behandling for å reducere mengden taurocholsyrer i leveren, og i værste fall, levertransplantasjon.

Aminosyrekanaler (α-ketoaminosyror) med en klormetylgrupp (-CH2Cl) som är bundet till kolatomen i α-positionen till karbonylgruppen (-C=O). Dessa ämnen är kemiska byggstenar som används inom organisk syntes, särskilt för att skapa peptidbindningar. De kan också förekomma naturligt i vissa biologiska system.

Membrantransportmoduler är en grupp av substanser som modulerar (förändrar eller påverkar) transporten av vatten, joner och andra molekyler genom cellmembran. Dessa kan vara naturligt förekommande ämnen eller syntetiska läkemedel. De kan delas in i olika kategorier beroende på hur de modulerar transporten:

1. Ionoforer: Är ämnen som bildar komplex med joner och underlättar deras diffusion genom membranet.
2. Antiporter: Är transporter som aktivt transporterar två olika joner eller molekyler i motsatta riktningar över membranet.
3. Symporter: Är transporter som aktivt transporterar två liknande joner eller molekyler i samma riktning över membranet.
4. Kanaler: Är proteiner som bildar en passage genom membranet där vatten, joner och andra små molekyler kan diffundera fritt.
5. ATPas: Är enzymer som använder energi från ATP-hydrolys för att pumpa joner eller molekyler över cellmembranet.

Exempel på membrantransportmodulerare inkluderar diuretika, som ökar urinproduktionen genom att modulera salt- och vattenbalansen i njurarna, och kalciumkanalblockerare, som används för behandling av högt blodtryck och hjärtsjukdomar.

Protein Sortering refererer til den proces, hvor proteiner transporteres og lokaliseres korrekt inden for eller udenfor cellen, baseret på signaler i deres aminosyresekvens. Denne proces sørger for at proteinet ender op i det rette subcellulære kompartment, fx cellemembranen, cytoplasmaet, mitokondrier, endoplasmatisk reticulum eller kernen. Protein Sortering involverer flere forskellige mekanismer, herunder chaperon-assisteret foldning, transport gennem cellemembranen via transportproteiner og lokaliseringssignaler, samt nedbrydning af fejlagtigt foldede eller degraderingsmærkede proteiner.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

GTP-fosfohydrolas är ett enzym som katalyserar nedbrytningen (hydrolys) av GTP (guanosintrifosfat) till GDP (guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp. Detta enzym spelar en viktig roll inom cellulär signalering, där GTP används som energirik källa för att driva olika cellulära processer, till exempel proteinsyntes och celldelning. När GTP-fosfohydrolasen aktiveras bryts GTP ner till GDP, vilket leder till att signaltransduktionen avbryts eller modifieras på något sätt. Detta hjälper till att reglera cellulära processer på ett kontrollerat sätt.

Fluoresceiner är ett fluorescerande ämne som används som markör i diagnostiska tester, särskilt inom oftalmologi och urinanalys. Det är en gul kemisk förening som absorberar ljus vid violetta våglängder (kring 390-490 nm) och emitterar det i form av grönaktigt ljus (kring 510-530 nm).

I oftalmologi används fluorescein ofta som en del av Fluorescein angiografi, ett undersökningsmetod där fluoresceinet injiceras i blodomloppet och sedan följs med hjälp av en specialkamera för att studera blodflödet i ögat. Detta kan användas för att detektera skador på näthinnan, retinavaskulär sjukdom eller andra ögonrelaterade problem.

I urinanalys används fluoresceiner ofta som en del av dipsticktest där en teststrecka doppas i urinen för att upptäcka närvaron av protein, blod eller glukos. När fluoresceinet kommer i kontakt med dessa substanser kommer det att lysa upp under ultraviolett ljus, vilket indikerar en positiv testresultat.

"Azider" är ett begrepp inom kemi och refererar till salter eller estrar av hydrazin med en azidgrupp, N3-, bunden till kol- eller kväveatom. Azider är instabila och kan potentiellt vara explosiva.

I medicinsk kontext kan "azider" också referera till läkemedel som innehåller en azidgrupp, men detta är mycket ovanligt. Det finns dock vissa läkemedel som innehåller en azidgrupp och används i medicinska sammanhang, såsom kontrastmedel vid bilddiagnostiska undersökningar. Ett exempel på ett sådant kontrastmedel är Fenazopyridin-azid (Phenazopyridine Azide), som används för att underlätta diagnostisering av urinvägsinfektioner genom att färga urinen röd.

Det är viktigt att notera att medicinsk användning och tillverkning av azider skall ske under kontrollerade och säkra förhållanden på grund av deras potentiella explosiva natur.

Insulin är ett hormon som produceras och sekreteras av de betaceller som finns i bukspottkörteln (pancreas). Det spelar en central roll i regleringen av blodsockernivåerna i kroppen. När vi intagit kolhydrater från maten bryts dessa ner till glukos i tarmen, som sedan absorberas in i blodet. Denna ökning av blodglukoskoncentrationen orsakar betaceller att släppa ut insulin, vilket stimulerar celler runt om i kroppen (i synnerhet lever-, muskel- och fettceller) att ta upp glukosen från blodet och använda den som energikälla eller lagra den som glykogen eller fettsyror. På så sätt hjälper insulin till att hålla blodsockernivåerna i balans och förhindrar att de stiger allt för högt. Insufficiens av insulin orsakar diabetes typ 1, medan resistans mot insulins effekter kan leda till diabetes typ 2.

Leucin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tillföras kroppen genom kostintag eftersom den inte kan syntetiseras själv. Leucin är en av de tre grenade aminosyrorna och spelar en viktig roll i proteiners syntes och nedbrytning, samt i regleringen av cellväxthormonet insulin. Det finns också vissa bevis som tyder på att leucin kan ha en positiv effekt på muskelproteinsyntesen efter träning.

Natrium-kalium-klorid symporter (NKCC) är ett protein i cellmembranet som aktivt transporterar natrium, kalium och kloridjoner in i cellen. Det gör detta genom att använda energi från ATP för att pumpa tre natriumjoner och två kloridjoner in i cellen samtidigt som två kaliumjoner aktivt transporteras ut. Denna transportprocess hjälper till att reglera osmotisk jämvikt, vätskebalans och nervimpulsers transmission i kroppen. NKCC-transportörerna finns i många olika typer av celler, inklusive njurar, innerörat och hjärnan.

'Fosterhinnor' är ett medicinskt begrepp som refererar till de membran (hinnor) i ögat som hjälper till att hålla linsen på plats och skydda det från smuts och främmande partiklar. De två fosterhinnorna är:

1. Första fosterhinnan (Anteior capsul): Den första fosterhinnan är en tunn, transparent membran som omger linsen i ögat. Den sitter framför linsen och hjälper till att hålla den på plats.

2. Andra fosterhinnan (Posterior capsul): Den andra fosterhinnan är också en tunn, transparent membran som omger linsen i ögat, men den sitter bakom linsen.

Dessa fosterhinnor kan påverkas av åldrande och vissa sjukdomar, vilket kan leda till synproblem som katarakt (grumling av linsen). I vissa behandlingsmetoder, såsom kirurgi för att korrigera katarakter, kan dessa fosterhinnor skadas eller tas bort.

Elektrisk ledningsförmåga (elektrisk konduktivitet) är ett mått på hur väl en substance kan leda elektrisk ström. Det är definierat som den reciproka värdet av resistansen i en given volym av materialet, och mäts vanligtvis i enheten Siemens per meter (S/m). Ju högre konduktivitet, desto bättre ledningsförmåga har materialet.

Luminiscenerande proteiner är proteiner som kan producera ljus genom ett biokemiskt process. Det mest välkända exemplet på ett luminiscenerande protein är gröna fluorescerande protein (GFP) som originallyt hittades i en marin svampart, Aequorea victoria. När GFP exponeras för blått eller ultraviolett ljus kommer det att emittera grön ljus. Luminiscenerande proteiner används ofta som markörer inom biologisk forskning för att studera olika cellulära processer och interaktioner.

Arginin, eller 2-Amino-5-guanidinopentansyra, är en konditionellt essentiell aminosyra, vilket betyder att den kan syntetiseras i kroppen men under vissa förhållanden kan behövas tillföras via kosten. Arginin är en av de 20 standardaminosyrorna som är byggstenarna i proteiner.

Arginin har flera funktioner i kroppen, bland annat är det en prekursor till syntesen av polyaminerna, såsom ornitin och citrullin, samt till syntesen av kväveoxid (NO), ett signalsubstans som spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och immunförsvaret. Arginin har också visat sig ha potential som behandlingsvätska för diverse sjukdomszustånd, såsom hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, skador efter stroke, och kronisk njursvikt.

Nigericin är ett polyetylenglykolpeptidantibiotikum som produceras av Streptomyces hygroscopicus var. nicceri och har använts i forskning för att studera jontransport över cellytan hos levande celler. Det fungerar som ett proton/kalium antiporter, vilket innebär att det utbyter kaliumjoner med protoner över cellytans membran.

I medicinsk kontext har nigericin inte godkänts för therapeutisk användning hos människor på grund av dess toxicitet och begränsade farmakologiska egenskaper. Det kan dock användas in vitro som ett forskningsverktyg för att manipulera jonbalansen i celler och organeller.

'Kolradioisotoper' refererer til isotoper (varianter) av kulstof-atomet som har ustabil nucleus og som sender ut ioniserende stråling, noe som gjør dem anvendelige i medisinsk kontekst. Et velkjent eksempel er kulstoff-14 (^14C), som kan brukes i en type radiokarbondatering. I medisinen kan kolradioisotoper brukes til å merke ut forskjellige organismer eller stoffer, slik at de kan følges opp innen kroppen ved hjelp av en gammakamera etter at de er injiserte, inhalert eller ingestert. Dette kan være nyttig i diagnostisk testing for å avdekke for eksempel skjult blodtapt, infeksjoner, tumorer eller andre abnormaliteter.

Elektrontransportkomplex I, också känd som NADH-dehydrogenas, är ett enzymkomplex som spelar en central roll i cellandningens elektrontransportkedja. Detta komplex hjälper till att överföra elektroner från NADH till coenzym Q10 och pumpar protoner över mitokondriens inre membran, vilket genererar ett protonkoncentrationsgradient som används för att producera ATP. Elektrontransportkomplex I består av flera proteiner och kofaktorer, inklusive flavinmononukleotid (FMN) och många Fe-S-kluster.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

'Jonpumpa' är ett slanguttryck och används inte inom medicinen. Det kan möjligen referera till en person som injicerar droger med hjälp av en nål, men det finns inget officiellt medicinskt begrepp som motsvarar 'jonpumpa'.

I medicinsk kontext används termen 'jonpump' för att beskriva proteiner i cellmembranet som transporterar joner över membranet. Detta är en mycket specifik betydelse och har ingenting med drogbruk eller injektioner att göra.

The cytoskeleton is a complex network of various protein filaments that provides structural support, shape, and stability to the cell. It plays a crucial role in several cellular processes, including cell division, intracellular transport, and maintenance of cell shape. The cytoskeleton is composed of three major types of protein filaments: microfilaments, intermediate filaments, and microtubules.

1. Microfilaments: These are thin, flexible filaments made up of actin proteins. They are involved in muscle contraction, cell motility, and maintenance of cell shape.
2. Intermediate Filaments: These are thicker than microfilaments and less rigid than microtubules. They provide structural support and stability to the cell and are composed of various proteins such as keratin, vimentin, and neurofilaments.
3. Microtubules: These are hollow, tube-like structures made up of tubulin proteins. They play a crucial role in intracellular transport, maintenance of cell shape, and cell division (mitosis).

The cytoskeleton is dynamic and constantly undergoes reorganization to adapt to changing cellular needs. It interacts with various organelles and structures within the cell, such as the plasma membrane, nucleus, and centrosomes, to maintain proper cell function and organization.

"Basisk aminosyres transportsystem" refererer til en type proteiner i cellemembranen som er involveret i overføringen av basale (alcaline) aminosyrer gjennom membranen. Aminosyrer er essensielle byggesteiner for proteinsyntese og andre cellulære funksjoner, og de må transporteres gjennom cellemembranen for å nå inn i cellecytoplasmaet.

Basale aminosyrer har en positiv ladning ved fysiologisk pH-verdi, og de transporteres aktivt gjennom membranen av basiske aminosyretransportere. Disse transporterene er selektive for basale aminosyrer og bruker energien fra ATP for å drive transporten mot en koncentrationsgradient.

Basisk aminosyres transportsystem inkluderer flere forskjellige undertyper av transportere, hver med sin egen substratspecifisitet og regulering. Dette systemet er viktig for å sikre at cellen får nok basale aminosyrer for å fungere korrekt.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Monomethylhydrazin (MMH) är ett kemiskt compound som används som raketbränsle. Det är en färglös, flytande och mycket giftig vätska med den kemiska formeln CH3NHNH2. MMH är en stark reducerare och reagerar explosivt när det kommer i kontakt med oxiderande ämnen som till exempel vätgas eller raketbränslen baserade på väteperoxid.

I medicinsk kontext kan MMH förekomma vid toxicologisk undersökning av en persons blod om man misstänker att personen har varit utsatt för detta ämne, eftersom det är ett starkt gift som kan ha skadliga effekter på bland annat levern, njurarna och centrala nervsystemet.

Mersalyl är ett organisk förening som använts som ett diuretiskt läkemedel, det vill säga ett läkemedel som hjälper kroppen att öka urinproduktionen. Det har också använts som en muskelrelaxerande och smärtstillande agent. Mersalyl är en organisk sulfonsyra med formeln C7H8O4S2.

Det bör dock noteras att mersalyl inte längre används som ett läkemedel på grund av dess potential att orsaka allvarliga biverkningar, inklusive blodbrist (hypotoni), muskelrelaxation och andningsdepression. Det är inte heller längre tillgängligt på den flesta marknader.

Qa-SNARE proteins, även kända som "R-SNARE" proteiner, är en typ av SNARE-proteiner (Soluble NSF Attachment Protein REceptor) som deltar i membranfusioner under intracellulära transportprocesser. De hjälper till att sammanföra vesiklar med sina målslemmembran genom att interagera med komplementära SNARE-proteiner på varsin membranyta, vilket bildar en SNARE-komplex som därefter orsakar membranfusionen. Qa-SNARE proteiner har en glutamin (Q) resid i deras SNARE domän och återfinns oftast på transportvesiklarnas yta.

'Ubiquinon', også kjent som koenzym Q10, er ein biologisk antioxidant og et viktig medlem av ubihinon-familien. Det fungerer som en essensiel komponent i elektrontransportkjeden i mitokondriene, som produserer energien i form av ATP (Adenosintrifosfat) i kroppens celler. Ubiquinon er også involvert i andre cellegjenlevingsprosesser, som blir styrte av nivået av reduksjon og oxidasjon i cellen. Det bidrar til å beskytte cellmembranene mot skade ved fri radikaler og hjelper også til å regulere membranpotentialet i mitokondriene.

ADP-ribosyleringsfaktorer (ADP-rybbosylating factors) är en grupp proteiner som spelar en viktig roll i celldelningen, signaltransduktion och DNA-reparation. Dessa proteiner katalyserar överföringen av ADP-ribosyrgruppen från NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till specifika aminosyror i målproteiner, ett process som kallas ADP-ribosylering.

Det finns två huvudsakliga typer av ADP-rybbosylating factors: mono-ADP-rybbosyltransferaser (mARTs) och poly-ADP-rybbosyltransferaser (pARTs). mARTs överför en enda ADP-ribosyrgrupp till målproteinet, medan pARTs kan överföra flera ADP-ribosyrgrupper, vilket resulterar i poly-ADP-ribosylering av målproteinet.

ADP-rybbosylering är en dynamisk posttranslatorisk modifikation som kan påverka målproteiners funktion, lokalisation och interaktion med andra proteiner. Dysfunktion i ADP-rybbosylering har associerats med flera sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

I medicinsk kontext kan 'växter' (plants) definieras som organismer som tillhör domänen *Eukarya* och kungörer riket *Plantae*, vilka karaktäriseras av celldelning genom mitos och meios, cellkärnor med en definitiv dubbelmembran, och en plastid (chloroplast) som innehåller gröna fotosyntetiska pigment. Dessa egenskaper gör att växter kan producera sin egen näring genom fotosyntes, vilket är en process där de omvandlar solljus till kemisk energi i form av socker (glukos).

Det bör noteras att den taxonomiska gruppen Plantae är något omstridd och kan inkludera olika arter beroende på vilken taxonomisk skola man följer. En vanlig definition inkluderar mossor, levermossor, ormbunkar, barrträd och blommor som del av Plantae, medan andra forskare kan exkludera vissa grupper som mossor och levermossor till andra taxonomiska grupper.

Fosfatidyletanolamin (PE) er en type fosfolipid som er en viktig komponent i cellemembranene til alle levende celler. PE utgjør om lag 20-30% av membranlipidene i eukaryote celler og er særlig rik i mitokondrier og ytre membranen til endosomane og lysosomane.

PE har en glycerolbakgrunn med to fedtsyrekedjor bundet til karbon 1 og karbon 2, og en fosfatgruppe bundet til karbon 3. På den andre side av fosfatgruppen finnes et aminogrupppe som kan være forbindet med en ethanolamin-grupp (som PE) eller en kolin-grupp (for å forme fosfatidylkolin).

PE spiller en viktig rolle i cellemembranstabiliteten, membrantransport og signaloverføring. Det kan også være involvert i apoptose (programmert celledød) og autofagi (et intracellulært nedbrytningsprosess).

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

Ekvilibristiska nukleosidtransportproteiner, också kända som ENT-proteiner (Equilibrative Nucleoside Transporters), är en typ av proteiner som transporterar nukleosider (basen kopplad till en socker) över cellmembranet. De hjälper till att upprätthålla balansen (ekvilibrium) mellan koncentrationerna av olika nukleosider inne och ute i cellen.

Det finns två huvudtyper av nukleosidtransportproteiner: ekvilibristiska (ENT-proteiner) och koncentrationsgradientdrivna (CNT-proteiner). Ekvilibristiska proteiner transporterar nukleosider i båda riktningarna över cellmembranet, oberoende av koncentrationsskillnader. Detta innebär att de kan ta upp nukleosider från det extracellulära utrymmet och släppa ut dem från det intracellulära utrymmet, eller tvärt om, beroende på vilken sida av membranet som har högre koncentration.

ENT-proteiner spelar en viktig roll i cellers metabolism och homeostas, eftersom de hjälper till att förse cellen med nukleosider som behövs för syntes av DNA och RNA. Dysfunktion eller mutationer i dessa proteiner kan leda till olika sjukdomar, inklusive neurologiska störningar och cancer.

Palmitinsyra är en sorts fettsyra som förekommer naturligt i många livsmedel, såsom kött, mjölkprodukter och palmolja. Det är den vanligaste fettsyran i människokroppen och utgör en viktig källa till energi. Palmitinsyra har också visat sig ha en viss roll i cellmembransstrukturen och i signaltransduktionen inom kroppen.

Medicinskt sett kan förhöjda nivåer av palmitinsyra i blodet vara associerade med ohälsa, såsom insulinresistens och fetma. Dessutom har forskning visat att en hög koncentration av palmitinsyra kan skada betacellerna i bukspottkörteln, vilket kan leda till typ 2-diabetes.

Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).

Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.

HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.

Aquaporin 1, ofta förkortat till AQP1, är ett protein som fungerar som vattenkanaler i cellmembranet. Det tillhör en familj av proteiner som kallas aquaporiner och hjälper till att reglera vattentransport över celldelningen.

Aquaporin 1 förekommer naturligt i röda blodkroppar, njurarnas tubuli, tårkörtlarna, lungorna och flera andra vävnader i kroppen. Det är viktigt för att hålla en balans mellan vattenin- och utflöde i kroppen och för att underlätta absorptionen av vatten i tarmen.

I medicinsk kontext kan mutationer eller abnormaliteter i AQP1-genen leda till olika sjukdomar, såsom nedsatt njurfunktion, diabetes insipidus och andra vätske- och elektrolytbalansstörningar.

Alanin (alternativt stavat alanine) är en alpha-aminosyra, vilket betyder att det innehåller både en amino-grupp (-NH2) och en karboxylsyra-grupp (-COOH). Alanin är en av de 20 standardaminosyrorna som finns i proteiner. Den har en enkel, alifatisk sidkedja med en enda kolatom.

I kroppen produceras alanin både genom nedbrytning av protein och genom metabolism av sockerarter (glukos). Alanin kan konverteras tillbaka till pyruvat, en viktig intermediär i cellandningen, och är därför involverad i glukos-alanin-cykeln, som hjälper till att transportera aminosyror mellan musklerna och levern. Alanin är också en viktig källa av kväve för levern.

Abnorma nivåer av alanin i blodet kan vara ett tecken på leverskada eller andra sjukdomar, så alanin-transaminas (ALT) är ett vanligt laboratoriemärke som används för att undersöka leverfunktionen.

Aminosyretransportsystem, neutrala, refererar till en typ av transportsystem i cellmembranet som fraktar neutrala (icke-laddade) aminosyror in och ut ur cellen. Dessa transporter är aktiva transportproteiner, vilket betyder att de använder energibesparingen från ATP (adenosintrifosfat) för att pumpa aminosyrorna mot deras koncentrationsgradient.

Det neutrala aminosyretransportsystemet kallas även System L och transporterar en rad olika neutrala aminosyror, inklusive essentiella aminosyror som leucin, isoleucin och valin. Detta system spelar en viktig roll i cellens näringsupptag och homeostas. Dysfunktioner i det neutrala aminosyretransportsystemet kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska störningar och muskelsjukdomar.

"Fylogenetik" (förekommande stavning inom biologi på engelska: 'phylogenetics') är ett område inom biologin som handlar om att studera evolutionära relationer mellan olika arter eller andra taxonomiska grupper. Genom att jämföra morfologiska, genetiska och/eller fossila data kan forskare konstruera ett fylogenetiskt träd som visar hur olika arter tros ha utvecklats från gemensamma förfäder över tid.

Termen "fylogen" (på engelska: 'phylogeny') refererar till den evolutionära historien och relationerna mellan olika taxa, det vill säga en grupp organismer som är relaterade genom gemensam härstamning. En fylogeni kan representeras av ett diagramatiskt träd där varje gren representerar en klad, det vill säga en monofyletisk grupp med alla dess ättlingar inkluderat och utan inslag av äldre gemensamma förfäder.

I medicinsk kontext kan fylogenetiska analyser användas för att studera evolutionära relationer mellan patogena mikroorganismer, vilket kan vara viktigt för att förstå hur sjukdomar sprids och utvecklas, och hur vacciner och andra behandlingsmetoder kan utformas.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

'NAD' står för Nicotinamidadenindinukleotid (eller i sin reducerade form: Nicotinamidadenindinukleotidfosfat, NADH), som är en viktig koenzym i cellers energiproduktion. Det deltar bland annat i processer där elektroner överförs mellan molekyler inom cellens energiproducerande mitokondrier.

NADH bildas när NAD tar emot två elektroner och en proton (H+) under en reaktion, vilket gör att det reduceras från sin oxiderade form NAD+ till den reducerade formen NADH. Denna process kan sedan omvandlas till energi i form av ATP (Adenosintrifosfat) genom celldelningens elektrontransportkedja.

NAD och NADH är också involverade i andra cellulära processer, såsom DNA-reparation, åldrande och celldöd.

Oxidoreduktaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar o oxidations-reduktionsreaktioner, där elektroner överförs från ett ämne (donator) till ett annat (acceptor). I dessa reaktioner ändras donatorns oxidationstal medan acceptorns oxidationstal minskar. Oxidoreduktaser delas in i olika klasser baserat på de aktiva centra där elektronöverföringen sker, till exempel:

1. Oxidas (EC 1) - använder molekylär syre som acceptor
2. Dehydrogenaser (EC 1.1) - överför väteatomer mellan substrat och NAD+/NADP+ eller FAD
3. Reduktaoser (EC 1.2) - använder kemiska reduktanter som acceptorer
4. Oxidoreduktaser som överför elektroner till metalljoner (EC 1.16-1.19)

Oxidoreduktaserna är viktiga för cellens energiproduktion, metabolism och homeostas.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

Hexokinase är ett enzym som katalyserar den första steget i glykolys, nämligen fosforyleringen av glukos till glukos-6-fosfat. Denna reaktion kräver energi i form av ATP och resulterar i att substratet blir negativt laddat, vilket förhindrar diffusonen av glukos ut från cellen. Det finns flera isoformer av hexokinas, varav de flesta hittas i cytoplasman, men vissa också i mitokondrierna. Hexokinas är en reglerad aktivitet och kan inhiberas av sina produkter, glukos-6-fosfat och ATP.

Caco-2 cells are a type of human epithelial colorectal adenocarcinoma cell line that is commonly used in scientific research, particularly in the field of drug development and toxicology. These cells have the ability to differentiate and form a monolayer with tight junctions, making them an excellent model for studying intestinal absorption, transport, and metabolism of drugs and other xenobiotic compounds.

Caco-2 cells are also known for their expression of various transporters, enzymes, and receptors that are found in the human intestine, which further enhances their utility as a model system. They have been widely used to study drug permeability, absorption mechanisms, efflux transport, metabolism, and toxicity.

In addition to their use in drug development, Caco-2 cells have also been used to investigate various aspects of intestinal biology, including the study of bacterial pathogenesis, inflammation, and cancer. Overall, Caco-2 cells are a valuable tool in both basic and applied research, providing insights into intestinal physiology and contributing to the development of safer and more effective therapeutic strategies.

'Succinater' är inget medicinskt begrepp eller diagnos, utan istället ett verb som betyder "att producera eller innehålla succinat". Succinat är en organisk syra som förekommer naturligt i kroppen och spelar en viktig roll i cellandningen.

Det finns dock ett medicinskt relaterat begrepp, nämligen "succinerad formylglycinamid ribotid" (SFGAR), som är en intermediär molekyl i den biokemiska reaktionen som leder till syntesen av aminosyran glycin. SFGAR är ett viktigt ämne inom forskning omcellers proteinsyntes och kan ha potential som terapeutiskt mål vid behandling av olika sjukdomar, såsom cancer.

"Genomspolning" (engelska: "genome sequencing") är en teknik inom genetiken som möjliggör bestämning av den exakta sekvensen av baspar i DNA:t i ett individuellt genom. Det innebär att man kan fastställa den specifika ordningen av de fyra grundläggande building blocken (nukleotiderna) – adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C) – som tillsammans utgör en persons genetiskt material. Genomspolning kan användas för att undersöka allt DNA i en cell, vilket kallas "whole genome sequencing", eller endast vissa delar av det, till exempel "exome sequencing" som begränsar analysen till de områden i genomet som kodar för proteiner. Genomspolning kan vara användbar inom forskning, medicinsk diagnostik och personlig genetisk information.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

Dikarboxylsyror är en grupp organiska syra molekyler som innehåller två karboxylgrupper (–COOH). De två karboxylgrupperna gör att dessa syror har starkare surhetsgrad än enkarboxylsyror, som endast har en karboxylgrupp. Exempel på dikarboxylsyror inkluderar oxalsyra (C2H2O4), malonsyra (C3H4O4), och succinsyra (C4H6O4). Dikarboxylsyror har många användningsområden inom biokemi, medicin och industri.

Muskelmitokondrier är de cellulära organeller där cellernas energiproduktion sker. De utgör ungefär 15% av muskelcellens volym och innehåller flera hundra mitokondrier per cell. Deras huvudsakliga funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, en process där elektroner från NADH och FADH2 överförs till syre i ett elektrontransportkedja som genererar ett protongradient över mitokondriens yttre membran. Protonerna diffunderar sedan tillbaka genom ATP-syntas-komplexet, vilket resulterar i syntesen av ATP från ADP och fosfat.

Muskelmitokondrier är också involverade i andra cellulära processer som apoptos (programmerad celldöd), calciumreglering och produktion av reaktiva syrearter. Dessa organeller har en central roll för muskelfunktionen, eftersom de generera den energi som behövs för kontraktion och relaxation av musklerna.

GTP (Guanosintrifosfat) är ett nukleotid som deltar i cellers energimetabolism och signaltransduktion. GTP-bindande proteiner är proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP till GDP (Guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp.

Denna process används ofta som ett on/off-switchn för att reglera proteinaktiviteten inom celler. När GTP är bundet till proteinet är det aktiverat, medan när GTP hydrolyseras till GDP så inaktiveras proteinet igen.

Exempel på viktiga GTP-bindande proteiner inkluderar Ras-proteiner, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i cancer, samt G-proteiner, som är involverade i signalsystemet för många hormoner och neurotransmittorer.

I medicinska sammanhang är "aktiv transport i cellkärna" inte en etablerad term, eftersom aktiv transport vanligtvis hänvisar till transporter över cellytlemembranet med hjälp av transportproteiner som använder energi för att pumpa molekyler mot koncentrationsgradienten.

Cellkärnan har en egen uppsättning mekanismer för att reglera transporten av molekyler, men det kallas vanligtvis inte "aktiv transport". I stället kan det kallas "transport i cellkärna" eller "nukleär transport".

Nukleär transport involverar ofta specifika proteinkomplex som binder till transportreceptorer på molekyler som ska transporteras in eller ut från cellkärnan. Dessa komplex transporteras sedan genom porer i kärnmembranet med hjälp av ATP-driven mekanismer.

Så, för att svara på din fråga medicinskt sett finns det ingen etablerad term "aktiv transport i cellkärna", men om du vill tala om transporter som sker in eller ut från cellkärnan med hjälp av specifika proteinkomplex och ATP-driven energi, kan du använda termer som "nukleär transport" eller "transport i cellkärna".

Hydrophobic and hydrophilic interactions are fundamental concepts in the field of medicine, particularly in understanding how drugs interact with biological systems.

Hydrophobic interactions refer to the tendency of non-polar molecules or regions of a molecule to repel water and other polar solvents. This phenomenon arises from the fact that non-polar molecules have no net charge and do not form stable hydrogen bonds with water molecules, leading to an unfavorable entropy change when these molecules are placed in aqueous environments. As a result, non-polar molecules tend to aggregate together to minimize their contact with water, forming structures such as micelles or lipid bilayers. In the context of medicine, hydrophobic interactions play a crucial role in the binding of drugs to their targets, particularly when the drug or target contains non-polar regions.

Hydrophilic interactions, on the other hand, refer to the attraction between polar molecules and water. Polar molecules have a net charge or contain functional groups that can form hydrogen bonds with water molecules. As a result, they are highly soluble in aqueous environments and tend to interact strongly with other polar molecules. In medicine, hydrophilic interactions are important for the solubility and distribution of drugs within the body. For example, drugs that are highly hydrophilic may have difficulty crossing biological membranes, which can limit their ability to reach their targets. Conversely, drugs that are too hydrophobic may aggregate together and form precipitates in aqueous environments, leading to decreased bioavailability and potential toxicity.

Overall, understanding the balance between hydrophobic and hydrophilic interactions is critical for designing effective drugs and understanding their mechanisms of action in biological systems.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

'Flimmerhår' er en uformell betegnelse for et symptom, hvor en persons hår stråler vokser meget langsomt, skrøbeligt og ofte med en krusesløjfeagtig form. Der findes ikke en officiel medicinsk definition af begrebet 'flimmerhår', men det er almindeligt kendt blandt læger og andre sundhedsfaglige.

Flimmerhår kan være associeret med forskellige sygdomme, herunder sklerocystisk polycycstisk ovaryrsindring (PCOS), hypothyreose, hypoparathyreoidisme og bestemte genetiske sygdomme som syndromet af Ehlers-Danlos. I nogle tilfælde kan flimmerhår være en bivirkning af visse mediciner eller behandlinger.

Det er vigtigt at bemærke, at hvis du eller nogen i din omgangskreds har bekymringer omkring hårsvøjet, skal du søge professionel rådgivning og undersøgelse hos en læge eller en anden sundhedsfaglig ekspert. De kan evaluere dine symptomer og fastslå en diagnose, hvis det er relevant, samt give vejledning om behandling og pleje af dit hår.

Kloridkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och membran i kroppens celler. De tillåter negativt laddade klorgasioner (Cl-) att diffundera genom cellmembranet. Dessa kanaler är viktiga för att reglera elektrolytbalans, pH och vätskebalans i kroppen.

Det finns olika typer av kloridkanaler, inklusive voltagemässigt styrda kanaler, ligandstyrda kanaler och mekaniskt styrda kanaler. Dessa olika typer av kanaler aktiveras av olika signaler och är involverade i olika fysiologiska processer som nervsignalerering, muskelkontraktion och sekretion av saltsyror.

Abnormaliteter i kloridkanaler kan leda till olika sjukdomar, inklusive cystisk fibros (CF), en ärftlig lungsjukdom som orsakas av mutationer i CFTR-genen, som kodar för en speciell typ av kloridkanal.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

Annexin V är ett protein som binder till fosfolipider, specifikt fosfatidylserin, i cellmembranet. Det används ofta som en markör för apoptos (programmerad celldöd) eftersom fosfatidylserin normalt finns på insidan av cellmembranet och endast exponeras på ytan under apoptos. När annexin V binder till de exponerade fosfatidylserinen kan det identifieras och kvantifieras med hjälp av fluorescensmikroskopi eller flow cytometri, vilket gör att man kan upptäcka apoptotiska celler.

GLUT1-proteinet, også kjent som slikket transporterer glukoseovergangen over cellmembranet, er ein typ av glukosetransporterprotesjein som fungerer som en kanal for glukosen til å unngå direkte kontakt med vann og lipider i cellemembranet. GLUT1-proteinet er nøkkelest i transporten av glukose fra blodet til hjernen over blod-hjernebarrieren. Dette proteinet er også viktig for glukosetransport i andre typer celler, som røde blodceller og plasmacellene i tarmsystemet. GLUT1-proteinet er kodet av genen SLC2A1.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

'Glutamater' refererar till det glutamatbaserade signalsystemet i centrala nervsystemet hos däggdjur. Glutamat är en aminosyra som fungerar som den primära excitatoriska neurotransmittorn i hjärnan och ryggmärgen. Det glutamaterga signalsystemet är involverat i en rad viktiga nervösa processer, inklusive inlärning, minne och synaptisk plasticitet. Dysfunktion i det glutamaterga systemet har också visats vara relaterat till flera neurologiska störningar, såsom epilepsi, smärta, skador på hjärnan och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

Leverceller, også kjent som hepatocyttene, er de primære cellene i leveren som er involvert i metabolisme, syntese og lagring av forskjellige stoffer. De utgjør om lag 70-80% av leverens cellemasser og har en viktig rolle i det leverens funksjoner, inkludert:

1. Metabolisme av næringsstoffer: Levercellene omdanner aminosyrer, kulhydrater og lipider til andre forskjellige former for energien som kan brukes av kroppen.
2. Syntese av proteiner: Levercellene er involvert i syntesen av mange forskjellige proteiner, inkludert albumin, globuliner og faktorer involvert i koagulasjonen.
3. Lagring av glykogen: Levercellene lagre overskydende kulhydrater som glykogen, som kan omdannes til glukose når behovet for energien øker.
4. Detoxisering av skadelige stoffer: Levercellene er involvert i detoxiseringen av mange skadelige stoffer som alkohol, løse organiske stoffer og tungmetaller.
5. Syntese av kolesterol og galde sykler: Levercellene er involvert i syntesen av kolesterol og galde sykler, som er viktige for den normale funksjonen av leveren og andre organer i kroppen.

Endelig, levercellene er også involvert i immunforsvaret og kan fjerne bakterier og andre skadelige agens fra blodet.

"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).

Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.

Fosfolipider är en typ av lipider som består av en glycerolmolekyl med två fettsyror bundna till kolatomerna i mitten och en fosfatgrupp bundet till den tredje kolatomen. Fosfatgruppen kan esterifieras med olika alkoholer, vilket ger upphov till olika typer av fosfolipider. De två fettsyrorna kan vara lika eller olika varandra och variera i längd och grad av påladdning.

Fosfolipider är en viktig komponent i cellmembranen, där de bildar en dubbellager som skapar en semipermeabel barriär mellan cellens inre och yttre miljö. Den hydrofoba delen av fosfolipiden består av fettsyrorna, medan den hydrofila delen består av fosfatgruppen. Denna uppbyggnad gör att fosfolipider kan bilda en lipidbilaga som är viktig för cellens struktur och funktion.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

'Njurbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre, icke-cellulära strukturen i njurarna som utgör en barriär mellan det inre vävnadsmassan (kortikalis) och det yttre höljet (kapsylen). Njurbarken består av ett komplext nätverk av blodkärl, lymfkärl, nerver och bindväv. Den innehåller också Bowmans kapsel, som omger de små njurfunktionella enheterna, nefron. Njurbarken har flera viktiga funktioner, bland annat att filtrera blodet och producera urin.

"Maladie" är franska för "sjukdom". Det finns ingen medicinsk term som heter "malater".

Folsyraantagonister är en typ av läkemedel som hindrar kroppen från att använda folsyra, ett vitamin som är viktigt för celltillväxt och DNA-replikering. Dessa läkemedel används ofta i behandlingen av cancer eftersom de kan hämma celldelning och växt hos cancerceller. Exempel på folsyraantagonister inkluderar metotrexat, pemetrexed och raltitrexed.

'Vesicular Biogenic Amine Transport Proteins' er en type transportproteiner som transporterer biogene aminer, såsom serotonin, dopamin, histamin og noradrenalin, ind i synaptiske vesikler i nervesystemet. Disse proteiner spiller en vigtig rolle i reguleringen af neurotransmitterkoncentrationerne i synapsen og er derfor et aktivt forskningsområde indenfor neurologi og psykiatri. Der kendes to hovedtyper af vesikulære transportproteiner, nemlig VMAT1 (slankkanaline I) og VMAT2 (slankkanaline II), der har forskellige substratspecificiteter og udbredelse i kroppen. Mutationer i generne, der koder for disse proteiner, kan føre til forskellige sygdomstilstande, herunder neuropsykiatriske lidelser som depression og skizofreni.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

BAK (Bcl-2 Homologous Antagonist-Killer) protein is a member of the Bcl-2 family, which consists of proteins that regulate programmed cell death, also known as apoptosis. The Bcl-2 family includes both pro-apoptotic and anti-apoptotic members, and their interactions play a crucial role in determining whether a cell lives or dies.

BAK is a pro-apoptotic protein, which means that it promotes programmed cell death. It does this by forming pores in the outer membrane of the mitochondria, allowing the release of cytochrome c and other pro-apoptotic factors into the cytosol. This leads to the activation of caspases, a family of protease enzymes that carry out the destruction of cellular components during apoptosis.

BAK is kept in an inactive state by binding to anti-apoptotic Bcl-2 family members, such as Bcl-2 and Bcl-xL. When these interactions are disrupted, BAK becomes activated and can form pores in the mitochondrial membrane. This process can be triggered by various signals, including DNA damage, oxidative stress, and activation of the death receptor pathway.

In summary, BAK is a pro-apoptotic protein that plays an important role in regulating programmed cell death by forming pores in the mitochondrial membrane and releasing cytochrome c into the cytosol. Its activity is tightly regulated by interactions with anti-apoptotic Bcl-2 family members, and its dysregulation has been implicated in various diseases, including cancer and neurodegenerative disorders.

En hjärtmuskel (eller miokard) är ett speciellt slag av muskelvävnad som utgör väggarna till hjärtat. Det består av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera koordinerat och pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskeln har förmågan att kontrahera oavbrutet under hela livet, och den drivs av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem. Denna koordinerade kontraktion är viktig för att hjärtat ska fungera effektivt och pumpa blod till alla delar av kroppen.

Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).

Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.

Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.

Kaliumkanaler är proteiner som spänner över cellytan och reglerar flödet av kaliumjoner (K+) över cellmembranet. De är involverade i viktiga fysiologiska processer såsom aktionspotentialen i nerv- och muskelceller, cellytiska signaltransduktion och cellvolymreglering.

Kaliumkanaler kan delas in i olika kategorier baserat på deras struktur, funktion och aktiveringsmekanismer. Till exempel finns det voltage-gated kaliumkanaler (Kv-kanaler), som öppnas eller stängs beroende på membranpotentialen, ligand-gated kaliumkanaler, som aktiveras av specifika molekylära ligander, och mekaniskt-gated kaliumkanaler, som öppnas eller stängs i respons på mekaniska stimuli.

I allmänhet består kaliumkanaler av en transmembranproteinstruktur med flera domäner, inklusive en pore-region som tillåter passage av K+ och en aktiveringsdomän som reglerar kanalöppningen eller -stängningen. Dessa proteiner är viktiga mål för läkemedel och har potential att användas i behandlingen av olika sjukdomar, till exempel hjärt-kärlsjukdomar, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Qb-SNARE proteins are a subtype of SNARE (Soluble NSF Attachment REceptor) proteins that are involved in the process of intracellular membrane fusion. Specifically, Qb-SNAREs are found on the target membrane and bind to R-SNAREs located on the vesicle membrane to form a stable complex known as a SNARE complex. This interaction brings the two membranes into close proximity, allowing for the fusion of the vesicle and target membranes and the release of cargo from the vesicle into the target compartment. Qb-SNAREs are important in various intracellular transport pathways including exocytosis, endocytosis, and autophagy.

Folate receptorer (FR) är en typ av proteiner som binder till folat, ett B-vitamin som är viktigt för cellväxt och -division. Det finns flera olika typer av folatreceptorer, men de GPI-anslutna folatreceptorerna (GPI-FR) är en speciell grupp där receptorn sitter fast i cellytan med hjälp av en molekyl som kallas glycosylinositolfosfatylsterat (GPI).

GPI-FR finns främst på celler i epitelgeweben, till exempel i tarmen, lungorna och njurarna. Dessa receptorer har en hög affinitet för folat och transporterar det in i cellen genom endocytos. GPI-FR spelar därför en viktig roll i leveransen av folat till celler som behöver det för att växa och dela sig korrekt.

GPI-FR har också visat sig vara övertryckta i vissa typer av cancer, såsom äggstockscancer, bröstcancer och endometriumcancer. Därför kan GPI-FR användas som mål för cancerbehandlingar, till exempel med hjälp av monoklonala antikroppar som binder till receptorn och blockerar dess funktion eller leveransen av folat till cancercellerna.

Succinatdehydrogenas (SDH) er ein kompleks enzym i menneskers og andre organismaers celleenergiometing, kjent som celler respirasjon. SDH finst i mitokondriets membran og spiller en viktig rolle i både den aerobe glykolysen og citronsyrens syklus (Krebs-syklus).

SDH består av fire underenheter, SdhA, SdhB, SdhC og SdhD, som tilsammen katalyserer overføringa av elektroner fra sukcinat til molekyler av fosfin (FAD) og herefter til ubihinon. Dette resulterer i oksideringen av sukcinat til fumarat og genereringen av prosentrer av ATP, det primære energimolekylet i levende organismer.

SDH er også kjent som kompleks II av elektrontransportkjeden i mitokondriets membran. Defekter i SDH-genera kan føre til medisinske tilstander som for eksempel paragangliom, phaeochromocytoma og hereditary leiomyomatosis and renal cell cancer (HLRCC).

I medicinsk kontext, avser "växtrötter" ofta underjordiska delar av vissa växter som kan användas för medicinska ändamål. Dessa delar kan vara rötter, rhizomer (horisontella underjordiska stjälkar) eller jordstammar (förtjockade, uppåtriktade underjordiska stjälkar). Exempel på växtrötter som används inom medicinen är kurkuma (Curcuma longa), kryddväxtrod (*Smilax aristolochiifolia*) och valfriskar (*Valeriana officinalis*).

Det är viktigt att notera att användning av växtrötter eller andra naturläkemedel bör diskuteras med en läkare, särskilt om man tar några mediciner eller har några hälsoproblem, eftersom det kan förekomma interaktioner mellan olika substanser.

MITOKONDRIE-DNA (mtDNA) refererer til DNA-molekyler, der findes i mitokondrierne, som er små cellulære organeller i vores celler. Mitokondrierne har en vigtig rolle i cellens energiproduktion gennem et process kaldet cellet respiration.

Mitokondrie-DNA består af cirkulært DNA, der er meget mindre end det menneskelige kromosomale DNA i cellekernen. Mennesket har typisk 2-10 kopier af mtDNA i hver mitokondrie, og hvert individ har typisk flere hundrede til tusinder af mitokondrier i hver celle.

MtDNA indeholder gener, der koder for en del af de proteiner, der er involveret i cellet respiration, samt RNA-molekyler, der er nødvendige for syntesen af disse proteiner. MtDNA adskiller sig fra det kromosomale DNA ved at have en høj mutationsrate og en ikke-random matning (eller assortativ mating) mønster, hvilket betyder at der kan forekomme specifikke mtDNA profiler inden for familier eller populationer.

Mutationer i mitokondrie-DNA kan være forbundet med en række sygdomme, herunder neurologiske og muskuløse lidelser, som ofte viser sig i barndommen eller tidlig ungdom. Disse sygdomme skyldes oftest mutationer i gener, der koder for proteiner involveret i cellet respiration.

'Fluorescens' er ein medisinsk termin som refererer til egenskapen til å absorbere lys av kort bølgjelengde og deretter emittere lys av lengre bølgjelengde. Dette skjer når ein molekyll i ein substans absorbierer en foton (en lyspartikkel) med en bestemt energi, eller bølgjelengde, som er mindre enn dets egen energinivå. Som følge av denne absorpsjonen kommer ein del av denne energien til å overføres til ein annen elektron i molekylet, som deretter stiger opp til ein høyere energinivå. Når denne elektronen senker seg ned til sin opprinnelige energinivå vil den frigjore en foton med lavere energien eller lengre bølgjelengde enn det som absorbiert var. Dette resulterer i at substansen synes å lyse opp i ein farg som er forskjellig fra den som absorbert var.

Fluorescens er viktig innenom medisinen, specielt innenfor diagnostisk testing og forskning. Fluorescerende markører kan brukes til å merke ut bestemte celler eller strukturer i ein kropp, noe som kan være velegnet for å undersøke hvordan ein sykdom utvikler seg eller for å evaluere effekten av ein behandling. Fluorescens er også brukt innenfor bildediagnostiske metoder som fluorescens-angiografi og fluorescens-mikroskopi.

Molekyler är de minsta beståndsdelarna av ett rensat, rent ämne och består vanligtvis av två eller flera atomer som är kemiskt bundna tillsammans. Molekylstruktur refererar till den specifika positionen och orienteringen av varje atom i en molekyl, inklusive de kemiska bindningarna mellan dem. Denna struktur kan ha stor betydelse för molekylets egenskaper och funktion, eftersom små förändringar i molekylstrukturen kan leda till stora skillnader i dess fysikaliska och kemiska karaktär.

Exempel: Vatten (H2O) är en enkel molekyl med en molekylstruktur som består av två väteatomer (H) bundna till en syreatom (O) genom kovalenta bindningar. Denna specifika molekylstruktur ger vattnet unika egenskaper, såsom dess höga brytningsindex och dess förmåga att agera som ett polärt lösningsmedel för många olika ämnen.

Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.

Jejunum är en del av tunntarmen (intestinum tenue) som ligger mellan duodenum (den första delen av tunntarmen) och ileum (den sista delen av tunntarmen). Jejunum är ungefär 2,5 meter långt hos en vuxen människa.

Jejunum har till uppgift att absorbera näringsämnen från maten som passerar genom tarmen. Det har en rik blodförsörjning och ett stort ytväte för att underlätta absorptionen. Jejunums slemhinna är också täckt med små, fingerliknande utskott (villi) som ökar ytan ytterligare.

I jejunum sker också en del av den kemiska nedbrytningen av näringsämnena genom att enzymer från bukspottkörteln (pancreas) och tarmens egen slemhinna bryter ner proteiner, kolhydrater och fetter till mindre molekyler som kan absorberas lättare.

Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.

Tertiary-butyl hydroperoxide (TBHP) är ett organiskt peroxid som används som en stark oxidationsmedel inom organisk syntes. Det har den kemiska formeln (CH3)3COOH. TBHP är en färglös, flytande substans som är löslig i de flesta organiska lösningsmedel och kan generera fria radikaler under reaktioner, vilket gör det till ett användbart reagens för olika typer av oxidationsreaktioner.

Urinämne, även kallat urin, är ett medicinskt begrepp som refererar till den vätska som produceras och utsöndras av nefron i kroppen. Urinen innehåller olika substanser, såsom salt, urea, kreatinin, hormoner och annat avfall som filtreras bort från blodet. Den vanliga användningen av urinämne är att mäta koncentrationen av specifika substanser för att diagnostisera olika sjukdomar eller störningar i kroppen.

Octoxynol är ett slags surfaktant, som är en typ av ytaktiv ämne. Det används ofta i laboratoriemiljöer som en del av cellkulturer för att desinficera glas- och plastyror. Octoxynol har också använts som ett spermicid i vissa former av preventivmedel, men det rekommenderas inte längre på grund av potentiala hälsorisker.

I medicinsk kontext kan octoxynol användas för att öka membranpermeabiliteten hos celler, vilket kan underlätta penetrationen av vissa läkemedel in i celler. Det har också visat sig ha antivirala egenskaper och har studerats som en möjlig behandling för HIV/AIDS, men det finns inga godkända mediciner på marknaden som innehåller octoxynol som aktiv ingrediens.

Det är värt att notera att octoxynol kan ha toxicologiska effekter och orsaka skada på celler vid höga koncentrationer eller långvarig exponering. Därför bör det hanteras med försiktighet i laboratoriemiljöer och användas sparsamt i medicinska tillämpningar.

Cyclopentane är en organisk förening som består av en cyklisk, fematomig kolkedja med varje kolatom bundna till två väteatomer. Det kan ses som en cykloalkan, en typ av kolväte där kolatomerna är arrangerade i en sluten ring. Cyclopentane har den kemiska formeln C5H10.

Det är en färglös, flytande vätska vid rumstemperatur och har en söt doft. Cyclopentane är lösligt i de flesta organiska lösningsmedel, men mindre lösligt i vatten. Det används ofta som ett standardreferenceämne för kalorimetriska mätningar och som en råvara inom organisk syntes för att producera andra kemikalier.

Cyclopentane är inte särskilt reaktivt i sig självt, men kan undergå reaktioner som leds av dess cykliska struktur och den ringformade konformationen av kolatomerna. Exempel på sådana reaktioner inkluderar elektrofila substitutioner och additionsreaktioner till dubbelbindningarna mellan kolatomerna i ringen.

Neurospora crassa är en art av svamp som tillhör klassen Sordariomycetes och är vanligt förekommande i naturen, framförallt i varmare klimat. Den är en filamentös svamp, vilket betyder att den består av ett nätverk av trådliknande strukturer som kallas hyfer. Dessa hyfer växer och delar sig kontinuerligt, vilket tillåter svampen att gro och sprida sig över underlaget den vuxit på.

Neurospora crassa är en ascomycet, vilket betyder att den producerar ascusfrukter som innehåller sporer. Dessa sporer är mycket resistanta mot extrema förhållanden och kan överleva under lång tid i olika miljöer. När de transporteras till en gynnsam miljö kan de gro och utvecklas till en fullt fungerande svamp.

Neurospora crassa är en viktig modellorganism inom genetiken och molekylärbiologin, eftersom den har en relativt enkel genetisk uppbyggnad och en snabb livscykel. Den används ofta i forskning för att studera olika aspekter av cellulär och molekylär biologi, inklusive regleringen av genuttryck, metabolism, celldelning och DNA-reparation.

"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.

Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.

'Serumalbumin' er en type protein som forekommer naturlig i blodet hos mennesker og andre dyr. Det er syntetiseres i leveren og utgjør den mest abondante proteinet i blodplasma, med en koncentrasjon på omkring 35-50 gram per liter serum hos en voksen person.

Serumalbumin har flere funksjoner, men det er især kjent for sin evne til å binde og transportere forskjellige molekyler i blodet, som f.eks. fedtstoffer, hormoner og mediciner. Det hjelper også med å regulere vannets fordeling i kroppen ved å holde vannet innenfor blodkarrene og forebygge edema (svulmning).

Endelig kan serumalbumin-nivået være en indikator på leverfunksjon, kosthold og generell helse. Lavere nivåer av serumalbumin kan være forbundet med forskjellige sykdommer og tilstander, som f.eks. leversvikt, malnutrisjon og inflammasjon.

Cell membranstrukturen, eller cellytans struktur, är en mycket viktig del av alla levande celler, både eukaryota och prokaryota. Den består av två lipidbilayer med olika lipider, såsom fosfolipider och kolesterol, som tillsammans bildar en semipermeabel barriär runt cellen. I mitten av membranen finns den hydrofila (vattenlösliga) delen av lipiderna riktad mot varandra, medan de hydrofoba (vätefattiga) delarna är riktade utåt.

I cellmembranet finns även proteiner inblandade, både integrerade i membranen och flytande i den. Dessa proteiner har olika funktioner, som att agera transporterare för molekyler genom membranen, vara receptorer för signalsubstanser eller vara en del av cellens kommunikationssystem.

Cellmembranstrukturen är ansvarig för att kontrollera och reglera vad som får in och ut ur cellen, samt hur cellen interagerar med sin omgivning. Den är också involverad i celldelningen, cellexpansion, cellsignalering och andra viktiga cellulära processer.

Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.

"Cytokrom" är ett begrepp inom biokemi och cellulär andning. Det refererar till en grupp proteinmolekyler som deltar i den elektrontransportkedjan som sker i mitokondriernas inre membran hos eukaryota celler. Cytokromer är hemproteiner, vilket betyder att de innehåller en prostetisk grupp av järn (Fe) och svavel (S) som kan reversibelt byta tillstånd mellan oxiderat och reducerat skick.

Cytokromer fungerar som elektrontransportörer i den mitokondriella elektrontransportkedjan, där de accepterar elektroner från andra enzymer och sedan överför dem till nästa enzym i kedjan. Denna process genererar ett proton gradient över mitokondriens inre membran, vilket driver syntesen av ATP (adenosintrifosfat), som är en viktig energibärare i cellen.

Det mest välkända cytokromet är cytokrom c, som är ett litet protein med en molekylvikt på cirka 12 kDa. Cytokrom c spelar en central roll i den mitokondriella apoptosprocessen, vilket är en form av programmerad celldöd. Vid cellstress eller skada kan cytokrom c frisättas från mitokondrien och aktivera enzymer som katalyserar DNA-nedbrytning och bildandet av apoptosomkomplex, vilket leder till celldöd.

Heexoser är en typ av monosackarider (enkelkolvätne sockerarter) som innehåller sex kolatomer. Ordet "hexose" kommer från grekiskan och betyder "sex stycken". Hexoser delas vanligtvis upp i två kategorier: aldoshexoser, som innehåller en aldehydgrupp (-CHO), och ketoshexoser, som innehåller en ketongrupp (=O). De mest vanliga hexoserna är glukos, galaktose och fruktose. Glukos och galaktose är aldoshexoser medan fruktose är en ketoshexos. Hexoser spelar en viktig roll i levande organismers stofwechsel, särskilt som energikälla och byggstenar i komplexare kolhydrater som cellulosa och stärkelse.

Sarkolemma är den membran som omger varje muskelcell (strikt sett sarkomer) i skelettmuskulatur och hjärtmuskulatur. Det är en del av cellmembranet, även känt som celldelningen eller cytoplasmamembranet, men innehåller också speciella proteiner och strukturer som gör det unikt för muskelceller.

Sarkolemmat är involverat i regleringen av joner (som natrium, kalium, kalcium och klorid) in- och utflöde från muskelcellen, vilket är viktigt för att initiera och koordinera kontraktioner. Det innehåller också receptorer som kan påverka muskelcellens excitabilitet och respons på nervimpulser.

I hjärtmuskulaturen är sarkolemmat speciellt viktigt för att initiera och koordinera hjärtats slag, genom att generera aktionspotentialer som propagerar över myokardcellerna och koordinerar deras kontraktion.

Fel i sarkolemmat kan leda till muskulära sjukdomar och störningar, såsom muskelrelaxation eller spasticitet, försvagad muskelstyrka, eller oregelbundna hjärtslag.

Järnradioisotoper är isotoper (varianter) av grundämnet järn (Fe), där atomkärnan innehåller ett instabilt radioaktivt tillstånd. Dessa isotoper sönderfaller naturligt över tid genom att emittera radiation i form av alfa- eller betastrålar och/eller gammafotoner. Exempel på järnradioisotoper är Fe-55, Fe-59 och Fe-60. Dessa isotoper används inom olika områden, till exempel i forskning, medicin och industri.

Guanosintrifosfat (GTP) är ett cellulärt energibärande molekylliknande ATP, men med guanosin istället för adenosin som bas. Det spelar en viktig roll inom signalsubstanser och proteiner som är involverade i celldelning och reglering av genuttryck. GTP hydrolyseras ofta till GDP (guanosindifosfat) för att frisätta energi till cellens processer.

"Cytoplasmic blisters" er en betegnelse som oftest bruges i forbindelse med visse cellulære anomalier eller sygdomme. Blistrene opstår, når der dannes vesikler (små, lukkede säckformede strukturer) inde i cellevæggens cytoplasma.

I en medicinsk kontekst kan cytoplasmic blisters være associeret med:

1. Lysosomale lagringssygdomme, hvor der er en akkumulering af misfolded proteiner og/eller glykogranuler i lysosomerne, som kan resultere i dannelse af cytoplasmic blisters.
2. Vesikulær transport-relaterede sygdomme, hvor der er en forstyrrelse i de normale membrantransportmekanismer, hvilket kan føre til dannelse af cytoplasmic blisters.
3. Nogle arvelige neuromuskulære sygdomme, såsom myotubulær myopati og centronukleær myopati, hvor cytoplasmic blisters kan ses i muskelceller.
4. Visse former for cancer, hvor cytoplasmic blisters kan være associeret med cellulær transformation og apoptose (programmeret celldød).

Det er vigtigt at understrege, at observationen af cytoplasmic blisters alene ikke er diagnostisk for en specifik sygdom. Kontekst, kliniske data og yderligere laboratorie- eller billeddiagnostiske undersøgelser er nødvendige for at fastslå en præcis diagnose.

Kaspas-8, eller Caspase-8, är ett enzym som tillhör en grupp av proteiner som kallas caspaser. Dessa enzym är involverade i apoptos, det programmerade cellsdödet. Kaspas-8 aktiveras vid celldöd och sätter igång en kedjareaktion där andra caspaser aktiveras och bryter ner proteiner i cellen, vilket leder till celldöd. Dessutom har Kaspas-8 visat sig ha en roll i inflammation och immunförsvar.

Stilbener är en typ av organisk förening som innehåller två benzenringar som är kopplade till varandra genom en eten-dubbelbindning. Det finns många olika slag av stilbener, men de flesta har en struktur där de två benzenringarna är substituerade med en eller flera hydroxigrupper (-OH). Exempel på kända stilbener inkluderar resveratrol och pinosylvin.

Resveratrol, som finns i röd vin, har fått mycket uppmärksamhet för sina potentiala hälsoeffekter, såsom att motverka åldrande, minska inflammation och förebygga kardiovaskulära sjukdomar. Pinosylvin finns i tall och har visat sig ha antiinflammatoriska, antioxidativa och neuroprotektiva effekter.

Det är värt att notera att stilbener också kan ha biverkningar och ska inte användas som en ersättning för konventionell medicinsk behandling utan först diskuteras med en läkare eller farmaceut.

Medicinsk definisjon: Monokarboxylsyratransportører (MCT) er en type transmembranproteiner som transportér monokarboxylsyrer, såsom laktat, pyruvat og korte fedtsyrer, over cellmembraner. MCTs er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet cellulær energiproduksjon og regulering av pH. Der er fire forskjellige typer MCTs (MCT1-4), hvoraf MCT1, MCT2 og MCT4 også kan transportere kortkjedede fedtsyrer. MCT8 og MCT10 er specifikt involvert i transporten av thyroidhormonet trijodtyronin (T3). Dysfunksjon i MCTs har vist seg å være forknippet med en rekke sykdommer, blant annet neurologiske lidelser og metabolisk syndrom.

Erytrocytvolym (også kalt hematokrit) er en måling av den relative andelen av røde blodlegemer (erytrocyter) i et given volum blod. Det angis som en prosentandel, og normale verdier for en voksen person vil typisk være på omkring 40-54% for menn og 36-48% for kvinner.

Erytrocytvolymen kan bli målt ved hjelp av en enkel blodprøve, der innebærer å trekke ut et lite volum blod fra en vene i armsålen og analysere det i et laboratorium.

Et forhøiet erytrocytvolym kan være ein indikator på forskjellige tilstandar, som t.ex. dehydrering, lungesykdomer, hjerte-/karsykdomar eller sykdommer som fører til økt produksjon av røde blodlegemer i kroppen (t.ex. polycytemia vera). Et laagt erytrocytvolym kan være ein indikator på anemia eller andre tilstandar som fører til mangel på røde blodlegemer i kroppen.

I medically related context, 'copper' refererar vanligtvis till det kemiska grundämnet med atomnummer 29 på periodiska systemet. Copper är ett metalliskt grundämne som förekommer naturligt i naturen och har en karakteristisk röd-orange färg. Det används ofta inom medicinen, till exempel som en del av vissa enzymer i kroppen eller som ett koagulant i vissa medicinska behandlingar. Copper kan också förekomma i vattenleveranser och kan orsaka en sjukdom vid långvarig exponering, känd som 'copper toxicity'.

Själva termen "sfäroplast" används sällan inom medicinen, men den kan hänvisa till en tunn, sfärisk membranstruktur som skapas runt en cell eller en encellig organism med hjälp av biokemiska metoder. Detta görs ofta i forskningssyfte för att studera cellytor eller interaktioner mellan celler inom en kontrollerad miljö.

I vissa fall kan "sfäroplast" också användas för att beskriva en encellig organisms naturliga, sfäriska form, särskilt i kontexten av protozoer och andra mikroorganismer. Emellertid är det inte en term som vanligtvis används inom klinisk medicin eller diagnos.

Periplasm är ett utrymme som finns mellan cellmembranet och yttre membranet hos gramnegativa bakterier. Det innehåller en blandning av extracellulära fluider och intracellulära proteiner, vilket gör det till en unik kompartment i bakterien. Periplasman är viktig för flera cellulära processer, såsom näringsupptag, sekretion av proteiner och avgiftning av toxiska substanser. Det är också platsen där många antibiotikaverksamheter sker.

Staurosporin är ett alkaloidderivat som isolerats från bakterien Streptomyces staurosporeus. Det är en mycket potent inhibitor av flera typer av kinaser, inklusive protein kinaser och tyrosinkinaser. Staurosporin har använts i forskning som ett verktyg för att undersöka signaltransduktionsvägar och cellulär differentiering, men på grund av sin låga specificitet och höga toxicitet har den inte blivit en kliniskt användbar läkemedel.

Dinitrophenols (DNPs) are a group of chemicals that were once used in the manufacturing of dyes, wood preservatives, and explosives. They have also been used as pesticides and herbicides. In the medical field, DNPs have been explored as a potential weight loss aid due to their ability to increase metabolism and body temperature. However, their use for this purpose has been banned in many countries due to serious side effects, including death, that can result from taking them.

Dinitrophenols work by disrupting the normal process of energy production within cells. Under normal conditions, cells produce energy through a process called oxidative phosphorylation, which involves the creation of a proton gradient across the inner mitochondrial membrane. DNPs collapse this gradient, causing energy to be released as heat instead of being used for cellular functions. This increase in metabolism and body temperature can lead to weight loss, but it can also cause serious side effects such as dehydration, hyperthermia, cataracts, skin lesions, and heart problems.

It's important to note that the use of DNPs for weight loss is not only illegal in many countries, but also extremely dangerous and should be avoided at all costs.

Electron Spin Resonance Spectroscopy (ESR or EPR) er en teknisk metode i fysikken og kjemien som brukes for å studere et materiales elektronspinn. Denne teknikken er spesiell nyttig for å identifisere radikaler, defekter i faststoffer, metallioner med ufullt fylt d-skal, og andre systemer med en uendreidig antall elektroner.

I ESR spektroskopi, et magnetisk felt appliceres til et prøvemateriale plassert i en resonanskavitet. Dette fører til at elektronspinnene i materialet oppdelt seg i to separate tilstander med forskjellige energi. Elektromagnetisk stråling, vanligvis i form av mikrobølger, sendes inn i kaviteten og får noen av elektronspinnene til å endre tilstand. Denne overgangen kan detekteres og måles for å produsere et ESR-spekterum som inneholder informasjon om materialets egenskaper, inkludert størrelsen og typen av elektronspinnsystemet, samt andre parametre som avstanden mellom spinne og andre defekter i faststoffet.

ESR spektroskopi er en viktig teknisk metode innenfor flere områder av fysikk og kjemi, blant annet materialvitenskap, kjemisk syntese, biofag, geofag og astronomi.

Prealbumin, også kjent som transthyretin, er ein protein i serumet som produseres i leveren. Det har en gjennomsnittlig halveringstid på 2 dager, litt lengre enn albuminet (serumproteinet med lengst halveringstid). Prealbumin er et viktigt klinisk marker for næringsstatus og kan brukes som indikator for malnutrasjon. Nedsatt prealbuminnivå kan vise på ein dårligere næringstilstand og kan forutsi en dårligere prognose hos pasienter med sår, infeksjon eller kreft.

'Fetter' är inget etablerat medicinskt begrepp eller diagnos. Det kan möjligen syfta på vissa medicinska tillstånd som involverar ökat fett, såsom fetma (obesitas) eller olika former av läckage (lipodystrofi), men det finns inget officiellt accepterat sätt att använda termen inom medicinen.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Affinity markers in medical terms are molecules, typically antibodies, that bind specifically to a target molecule with high affinity and selectivity. These markers are often used in various diagnostic and research applications such as immunohistochemistry, Western blotting, ELISA, and flow cytometry. Affinity markers help identify and quantify specific proteins or antigens of interest, providing valuable information for disease diagnosis, prognosis, and monitoring treatment response.

N-Ethylmaleimide (NEM)-sensitive proteins refer to a group of proteins that are modified or inhibited by the chemical compound N-ethylmaleimide. NEM is an alkylating agent that reacts with sulfhydryl groups (-SH) in proteins, particularly those found in cysteine residues. This modification can alter the structure and function of these proteins.

NEM-sensitive proteins are often involved in various cellular processes, including vesicle trafficking, signal transduction, and protein folding. One well-known example of an NEM-sensitive protein is the family of heat shock proteins (HSPs), which play a crucial role in protecting cells from stress and assisting in protein folding and degradation.

NEM sensitivity can be used as a tool to study these proteins' functions and interactions, as well as their roles in various cellular processes. However, it is important to note that NEM modification may not always be specific to a particular protein or pathway, so additional experiments are typically required to confirm the identity and role of NEM-sensitive proteins in specific biological contexts.

I medicinsk kontext, är järnbindande proteiner proteiner som binder till järnioner och hjälper till att reglera järnhomeostas inuti kroppen. Järnet är ett viktigt spårämne som behövs för många cellulära processer, såsom syretransport, andningskedjan, DNA-syntes och metabolism av xenobiotika.

Ett exempel på ett järnbindande protein är transferrin, som transporterar järn i blodet till celler som behöver det. Andra exempel inkluderar ferritin, som lagrar överskott av järn i kroppen, och hemoglobin, ett protein i röda blodkroppar som transporterar syre från lungorna till celler runt om i kroppen. Dessa proteiner har specifika strukturer som gör det möjligt för dem att binda till järn och utföra sina funktioner korrekt.

Blood proteins, eller blodproteinerna, är en samling av olika proteiner som cirkulerar i blodet. Dessa proteiner har många viktiga funktioner i kroppen, såsom transporterande näringsämnen och hormoner, hjälpa till att koagulera blodet vid skada, och stödja immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Här är några exempel på olika typer av blodproteiner:

1. Albumin: Detta är det vanligaste proteinet i blodplasma och hjälper till att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i kapillärerna. Albumin transporterar också flera olika substanser, såsom fettlösliga vitaminer och läkemedel, runt i kroppen.
2. Globuliner: Dessa är en grupp av proteiner som inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att bekämpa infektioner, och andra proteiner som transporterar lipider, hormoner och järn.
3. Fibrinogen: Detta är ett protein som spelar en viktig roll i blodkoaguleringen. När ett blodkärl skadas och börjar blöda, konverteras fibrinogen till fibrin, vilket bildar en nätverksstruktur som hjälper till att stänga av blödningen.
4. Transferrin: Detta är ett protein som transporterar järn i blodet till olika celler i kroppen.
5. Haptoglobin: Detta är ett protein som binder till fritt hemoglobin, som frigörs när röda blodkroppar bryts ned. Haptoglobinet transporterar sedan det fritt hemoglobinet till levern, där det kan återanvändas eller elimineras.

Även om dessa är några av de viktigaste proteiner som finns i blodplasma, så finns det många andra proteiner som också har viktiga funktioner i kroppen.

Bärnstenssyra, även känd som Succinisk acid, är en organisk syra med den kemiska formeln C6H8O4. Den förekommer naturligt i bärnsten och kan extraheras genom destillation. Bärnstenssyra används inom medicinen som en ingrediens i vissa preparat för behandling av muskelsmärtor, artrit och andra smärttillstånd. Den verkar genom att öka blodets syreupptagning och minska muskelspasmer.

Antibacterial medications, also known as antibiotics, are a type of medication used to treat infections caused by bacteria. These medications work by killing the bacteria or inhibiting their growth, allowing the body's immune system to fight off the infection. Antibacterial medications can be administered through various routes, including oral, topical, and intravenous, depending on the severity and location of the infection. It is important to note that antibacterial medications are not effective against viral infections, such as the common cold or flu. Misuse or overuse of antibacterial medications can lead to antibiotic resistance, which is a significant global health concern.

Antioxidanter är en beteckning för ämnen som kan hämma eller förhindra oxidation av andra ämnen. Oxidation är en kemisk reaktion där ett ämne reagerar med syre, vilket kan leda till skada på celler och vävnader i kroppen.

Antioxidanter fungerar genom att ge upp sina elektroner för att neutralisera fria radikaler, som är instabila molekyler som saknar en elektron och letar efter en annan att stjäla. Genom att ge bort en egen elektron till en fri radikal kan antioxidanter stabilisera den och förhindra skada på celler och vävnader.

Exempel på antioxidanter inkluderar vitamin C, vitamin E, betakaroten, selen och flavonoider. Dessa kan hittas i många livsmedel som frukt, grönsaker, nötter och frön. Många studier har visat att en hög konsumtion av antioxidantrika livsmedel kan vara förknippat med lägre risk för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och cancer.

I medicsin används termen "ljus" ofta för att beskriva olika former av elektromagnetisk strålning, som kan användas diagnostiskt eller terapeutiskt. Det kan handla om:

1. Visuellt ljus: Det vanliga ljuset som vi ser med ögat, består av elektromagnetisk strålning i våglängder mellan ungefär 400 och 700 nanometer (nm).
2. Laserljus: Koncentrerad, samfälld och intensiv stråle av synligt ljus eller annan elektromagnetisk strålning, som kan användas inom medicinen för att exempelvis skära bort vävnad eller aktivera vissa läkemedel.
3. Röntgenljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus, som används inom medicinen för att ta röntgenbilder och undersöka skelett, lungor och andra inre organ.
4. Ultraviolett (UV) ljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla hudsjukdomar och bakterier.
5. Infrarött (IR) ljus: Elektromagnetisk strålning med längre våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla muskel- och ledsmärtor samt öka blodgenomströmningen.

Det är viktigt att notera att olika typer av ljus kan ha både nyttiga och skadliga effekter, beroende på dos, exponeringstid och andra faktorer.

"Cell protection" refers to the various mechanisms and processes that protect cells from damage or stress that can lead to disease, aging, or cell death. This can include:

* Antioxidant defense systems that neutralize reactive oxygen species (ROS) and other free radicals.
* DNA repair mechanisms that fix damaged DNA and prevent mutations.
* Heat shock response, which protects cells from protein misfolding and aggregation caused by heat or other stressors.
* Autophagy, a process by which cells recycle and degrade damaged organelles and proteins to maintain cellular homeostasis.
* Apoptosis, programmed cell death, which eliminates severely damaged or abnormal cells to prevent the spread of disease.

These mechanisms can be activated in response to various stressors such as radiation, chemicals, heat, oxidative stress, and inflammation. A failure in these protective mechanisms can lead to diseases such as cancer, neurodegenerative disorders, and aging-related diseases.

'Tarmar' er en begrep som oftest refererer til tarmen i det menneskelige eller dyrede digestive system. Tarmen er en del av fordøjelseskanalen, der starter i mavesækken og ender i endetarmen (anus). Der er flere dele af tarmen, herunder tyndtarm, tyktarm og endeligt endetarmen.

Tyndtarmen er den længste del af tarmen og er hvor det meste af næringsupptagelsen sker. Tyktarmen er kortere, men har en større diameter end tyndtarmen og er hvor vand og salt absorberes, og hvor afføringen dannes. Endeligt er endetarmen hvor afføringen udskilles fra kroppen.

Det er viktig å ha en god tarmfunksjon for å sikre en god helse. En ubalansert tarmflora kan føre til fordøjelsesproblemer, inflammatoriske tarmsygdommer og andre helsesvikt. Derfor er det viktig med en balanset kosthold og livsstil for å sikre en god tarmhelse.

Kalciumkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och reglerar flödet av calciumjoner (Ca²+) in och ut från cellens cytosol till endoplasmatiska nätverket (ER/SR) eller till extracellulärt vätska. Kalciumkanaler är viktiga för en rad fysiologiska processer, såsom muskelkontraktion, neurotransmission, excitation-contraction-koppling, hormonutsöndring och cellsignalering.

Det finns olika typer av kalciumkanaler, inklusive:

1. Voltage-gated calcium channels (VGCCs): Dessa aktiveras av spänningsförändringar över celldelarna och finns i flera olika subtyper som inkluderar L-, N-, P/Q- och R-typkanaler.
2. Receptoropererade calciumkanaler (ROCCs): Dessa aktiveras av specifika ligander, till exempel neurotransmittorer eller hormoner, som binder till receptorer på cellytan. Exempel på ROCCs är de som hittas i presynaptiska terminals och som spelar en viktig roll i neurotransmissionen.
3. Store-operated calcium channels (SOCCs): Dessa aktiveras av förändringar i ER/SRs calciumnivåer och är involverade i cellsignalering, celldifferentiering och cellcykeln.

Dysfunktion eller störningar i kalciumkanaler kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska, kardiovaskulära och muskuloskeletala störningar.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

... disulfonsyraMitokondriella membrantransportproteinerRekombinanta proteinerBrefeldin AFosfatbindande proteinerRNA, budbärar ... MembrantransportproteinerTransportörerMonosackaridtransportproteinerEscherichia coliproteinerBärarproteinerCatecholamine Plasma ...