Moyamoya sjukdom är en sällsynt vaskulär sjukdom som karaktäriseras av stenos (trångning) eller ocklusion (total blockering) av de båda huvudartärerna (carotis internartären) och deras förgreningar till hjärnan. Som ett resultat av detta bildas en uppsättning små blodkärl (collateraler) som försörjer hjärnan med blod, vilket kan ses som en "rökliknande" struktur på angiografi och har gett sjukdomen dess namn - "moyamoya" betyder "dim rök" på japanska.

Sjukdomen kan leda till svårigheter med blodflödet till hjärnan, vilket kan orsaka symtom som huvudvärk, yrsel, svimningar, förlamningar och i värsta fall stroke. Moyamoya sjukdom kan drabba personer av alla åldrar, men den är vanligast hos barn och äldre vuxna. Behandlingen innefattar ofta operationell åtgärd för att öka blodflödet till hjärnan, såsom en bypass-operation eller en procedure som kallas "encefalomyosynangios", där ett litet stycke muskulatur från skallen fästs direkt på hjärnans yta för att främja bildandet av nya blodkärl.

'Hjärnrevaskularisering' refererar till blodförsörjningen till hjärnan och den process där nya blodkärl växer fram för att ersätta skadade eller blockerade artärer. Denna process är viktig för att underhålla hjärtats och hjärnblandets funktion och förhindra komplikationer som stroke. Hjärnrevaskularisering kan ske naturligt eller genom medicinska ingrepp, såsom en operation eller med hjälp av tekniker som stamcellstransplantation.

En "kärlröntgen av hjärna" (nuclear medicine brain scan) är en undersökning inom kärnmedicin där en liten mängd radioaktivt ämne, kallat radionuklid, injiceras i kroppen. Radionukliden accumulerar i specifika organ eller vävnader, i det här fallet hjärnan, och avger då små mängder gammastrålning som kan detekteras med en gammakamera.

Under en kärlröntgen av hjärna använder man ofta ett radionuklid som heter teknetium-99m eller jod-123, vilka är bundna till specifika molekyler som tas upp av hjärnans blodkärl eller hjärnvävnad. Gammakameran fångar sedan de gammastrålar som avges och skapar en bild som visar hur radionukliden fördelas i hjärnan.

Denna typ av undersökning kan användas för att diagnostisera olika sjukdomstillstånd, till exempel neurologiska störningar, demenssjukdomar, epilepsi och cancer.

Hjärnhinneartärerna, även kända som cerebrala meningeala artärer, är blodkärl som förser hjärnbarken och hjärnhinnorna (meningerna) med blod. De kan grovt delas in i två grupper: de yttre hjärnhinneartärerna och de inre hjärnhinneartärerna.

De yttre hjärnhinneartärerna är grenar från de arterier som förser ansiktet och skallbenet, och de innerverar huvudsakligen den yttre hjärnhinnan (pia mater). De inre hjärnhinneartärerna kommer istället från de stora halspulsåderna (carotis interna och vertebralis) och förser huvudsakligen den del av hjärnbarken som är närmast hjärnhinnorna, samt den inre hjärnhinnan (arachnoidea mater).

Hjärnhinneartärerna kan drabbas av olika slags sjukdomar och skador, till exempel blodproppar eller blödningar, vilket kan leda till allvarliga neurologiska symtom som stroke eller subarachnoidblödning.

Temporalartärer är ett par av arterier (blodkärl) som förser huvudet och hjärnan med syresatt blod. De kallas också för temporalarterien på grund av sin läge nära tinningbenet (os temporale) i pannan. Temporalartärerna deltar i att förse blod till skallen, huden och kraniala muskler med syre och näringsämnen.

Ibland kan temporalartärerna bli inflammerade, vilket kallas temporala artit eller Hortons artit. Denna sjukdom orsakas av ett autoimmunt svar där kroppen angriper artärväggarna, vilket kan leda till smärta, rodnad och ömhet i pannan, eventuellt ackompanjerat av huvudvärk, feber och trötthet. Temporala artit behandlas vanligen med kortison eller andra antiinflammatoriska läkemedel för att lindra symtomen och förebygga komplikationer.

Hjärnartärer, även kända som cerebrala artärer, är blodkärl som förser hjärnan med syre och näringsämnen. Det finns fyra huvudsakliga hjärnartärer – de två halvdelarna av den inre halsartären (carotis interna) och de båda vertebrala artärerna – som sedan delar upp sig i mindre grenar för att nå olika delar av hjärnan. Hjärnartärernas funktion är att transportera syresatt blod till neuronerna (hjärnb cells) och ta bort koldioxid och andra avfallsprodukter från hjärnan.

Magnetisk Resonansangiografi (MRA) är en typ av bilddiagnostisk undersökning som använder kraftiga magnetfält och radiovågor för att producera detaljerade bilder på blodkärl i kroppen. Undersökningsmetoden bygger på principen om magnetisk resonans, där protoner i kroppens vätskor sätts i rörelse av radiovågor inom ett starkt magnetfält. När protonerna återvänder till sin ursprungliga position avger de energi som kan tolkas och omvandlas till bilder av blodkärlen. MRA används ofta för att undersöka potentiala problem med hjärnan, ryggraden, lungorna, levern, buken och extremiteterna.

Hjärnhinnor, även kallade meninges, är de membran som omsluter och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: dura mater, arachnoidea mater och pia mater. Dura mater är den yttersta hjärnhinnan och är tjock och stark. Arachnoidea mater är den mellersta hjärnhinnan och har ett spindelvävsliknande utseende. Pia mater är den innersta hjärnhinnan och är mycket tunn och följer nära hjärnbarkens kontur.

Dessa hjärnhinnor har olika funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att skydda hjärnan och ryggmärgen från skada, förse dem med näring och transportera avfallsprodukter bort ifrån dem. De tillåter också förflyttningar av hjärnan inom kraniet utan att det skadas.

Den inre halsartären (internal carotid artery, ICA) är en av de stora artärerna som förser huvudet och hjärnan med syresatt blod. Den bildas genom en bifurkation (delning) från den common carotid artery i höjd med thyrohyoideusmembranet i nacken. Efter att ha passerat genom carotidkanalen i tinningen delar sig ICA i två grenar: anterior cerebral artery och middle cerebral artery, vilka försörjer fronthjässan respektive laterala hjärnhalvorna med blod. ICA har också flera små grenar som förser strukturer i nacken och skallbasen med blod.

En hjärnblödning, även känd som intracranial blödning, är när ett blodkärl i hjärnan spricker eller skadas, vilket orsakar blod att läcka in i hjärnvävnaden. Detta kan leda till tryckökning inne i skallen och skada hjärnceller. Hjärnblödningar kan vara livshotande och kräver akut medicinsk behandling.

Det finns olika typer av hjärnblödningar, beroende på var blodet samlas:

1. Subduralblödning: Detta sker när ett blodkärl mellan hjärnan och den yttre hårda hinna som omger hjärnan spricker. Blodet accumulerar under den hårda hinnan och kan komprimera hjärnan.
2. Subarachnoidalblödning: Detta sker när ett blodkärl mellan hjärnbarken och det spinnwebbartäck som täcker hjärnbarken spricker. Blodet accumulerar i den subarachnoidala rymden, vilket kan orsaka starka huvudvärkar, krampanfall och förändringar i medvetandegraden.
3. Intraparenchymal blödning: Detta sker när ett blodkärl inne i hjärnvävnaden spricker. Blodet accumulerar i hjärnvävnaden och kan orsaka tryckökning och skada hjärnceller.

Hjärnblödningar kan orsakas av olika faktorer, såsom högt blodtryck, äldre ålder, trauma, aneurysm (en svaghet i ett blodkärl), artieriell scleros (hårdnad av blodkärlen) och vissa sjukdomar som till exempel amyloidangiopati.

'Blodflöde i hjärnan' (cerebral blodflöde) refererar till den totala mängden syresatt blod som cirkulerar genom hjärnans blodkärl (artärer, kapillärer och vener) per tidsenhet. Det cerebrala blodflödet är avgörande för hjärnans funktion och överlevelse, eftersom hjärnan är beroende av ett ständigt tillförande av syre och näringsämnen från blodet.

Normalvärden för cerebralt blodflöde varierar mellan 45 och 55 milliliter per 100 gram hjärnvävnad per minut (ml/100g/min). Det kan mätas noninvasivt med tekniker som transkraniell dopplersonografi, magnetisk resonansangiografi (MRA) eller datoriserad tomografi (CTA), vilka ger information om storleken och formen på de stora hjärnartärerna samt blodflödeshastigheten i dem.

Förändringar i cerebralt blodflöde kan orsakas av olika sjukdomstillstånd, som exempelvis stroke (blodpropp eller blödning i hjärnan), hypotension (låg blodtryck), hypertenision (högt blodtryck), arterioskleros (förträngning av artärerna) och skalltrauma. Dessa förändringar kan leda till neurologiska symtom som huvudvärk, yrsel, synstörningar, svårigheter att tala eller andas, medvetandeförlust och i värsta fall död.

Singel foton emissionstomografi (SPECT) är en typ av medicinsk bildgebning som använder små mängder radioaktivt marquerade substanser för att producera detaljerade tresdimensionella bilder av funktionella processer inne i kroppen. I SPECT-undersökningen får patienten injicera en radioaktiv substans, vanligtvis technetium-99m, som accumulerar i specifika organ eller vävnader beroende på vilken typ av undersökning som ska utföras.

Med hjälp av en gammakamera kan man sedan följa den radiaktiva emissionen från substansen och bygga upp en serie tvådimensionella bilder från olika vinklar runt patienten. Genom att använda datorbaserad rekonstruktion kombineras dessa tvådimensionella bilder till en tresdimensionell bild som ger information om hur organet eller vävnaden fungerar istället för bara att visa dess struktur.

SPECT-undersökningar används ofta för att undersöka hjärt- och cerebrovasculära sjukdomar, epilepsi, demens, cancer och andra sjukdomar där funktionella förändringar kan uppstå innan strukturella förändringar är synliga på en konventionell bild.

Medicinskt talat är "Mellersta hjärnartären" (på latin: Arteria cerebri media) en av de tre huvudsakliga artärerna som förser hjärnan med syre- och näringsrika blod. Denna artär delar sig vanligen i två grenar, främre och bakre, som vardera ger upphov till ett antal mindre artärer som innerverar olika delar av hjärnbarken och underliggande vävnader. Mellersta hjärnartären är en del av den cirkulära systemkretsen inom hjärnan och har stor betydelse för dess homeostas och funktion.

'Willis ring' är en medicinsk term som refererar till den cirkulära formationen av blodkärl i hjärnan där de inre och yttre halspulsåderna (carotis internas och carotis externas) och den bakre halspulsådern (vertebralis) möts och formar ett nätverk av artärer som förser hjärnbarken med syresatt blod. Denna anastomos bildar en ringformad struktur som kallas Willis ring, uppkallad efter den engelske läkaren Thomas Willis (1621-1675) som beskrev den första.

Denna formation är viktig eftersom den möjliggör en kollektiv blodförsörjning till hjärnbarken och fungerar som en slags reservnätverk om en av artärerna skulle blockeras eller stängas av på grund av sjukdom eller skada. På så sätt kan denna konfiguration hjälpa till att förhindra ett stort område av hjärnbarken från att bli undernärd och undvika en stroke.

Den bakre hjärnartären (posterior cerebral artery, PCA) är en gren av den bakre delen av huvudets stora slaggrova (basilar artery). Den delar sig vanligen i två grenar som förser blod till olika delar av hjärnbarken i tinningloben och occipitalloben, inklusive synbarken. Skador eller sjukdomar i den bakre hjärnartären kan orsaka symtom som synstörningar, minnesförlust, förvirring och svårigheter med att planera och koordinera rörelser.

Ljuskänslighet, även känd som fotofobi eller fotosensibilitet, är ett medicinskt tillstånd där individen upplever obehag eller smärta i ögonen eller huvudet när de exponeras för ljus, särskilt starkt eller blinkande ljus. Det kan vara relaterat till olika sjukdomar eller tillstånd, såsom migrän, torra ögon, bakterieinfektioner i ögonen, kroniskvärk i ögonen, hjärnskador, neurologiska sjukdomar och vissa mediciner. I vissa fall kan ljuskänslighet vara en biverkning av operationer eller andra behandlingar i ögat.

Ljuskänsligheten kan uttryckas som att individen måste sluta ögonen eller leta skydd i skuggan när de är utsatta för ljus, och det kan vara förknippat med tårflöde, rodnad eller smärta i ögonen. I allvarliga fall kan ljuskänsligheten påverka individens vardagliga liv och behöva behandlas med läkemedel eller andra terapeutiska metoder.

Pulsåderförträngning, även känd som arteriosklerotisk karotisstenos, är en medicinsk term som beskriver en förträngning eller pånarmliggning av halsartären (karotisartären), som förser hjärnan med blod. Denna förträngning orsakas vanligtvis av atheroskleros, en process där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas sig i artärväggen och bildar plack.

Graden av pulsåderförträngning kan variera från mild till allvarlig. I allvarliga fall kan den leda till ett drastiskt minskat blodflöde till hjärnan, vilket kan orsaka symtom som yrsel, svimningar, minnesförlust och i värsta fall stroke. Regelbundna kontroller av pulsådern är därför viktigt, särskilt för personer med riskfaktorer såsom hög ålder, rökning, högt blodtryck, höga kolesterolvärden och diabetes.

'Kollateral cirkulation' refererer til det som skjer når blod kan flomme gjennom andre blodkar enn de normale, for eksempel hvis det primære blodkar systemet er blokkeret eller stengt. Dette kollateralt blodkar system er ofte dannet over tid som en naturlig adaptasjon til langsiktig forsnøring eller skade på de primære blodkarne. Kollateral cirkulation kan også utvikle seg med behandling, som f.eks. angioplasti eller kirurgiske inngrepsmetoder, der åpnes nye veier for blodet til å komme rundt i kroppen. Dette kan hjelpe til å forbedre blodforsyningen og forebygge skader på viktige organer som hjertet og hjernen.

En kirurgisk anastomose är en sammanbindning mellan två hålrum, som skapas genom att två luktartade ytor (slemhinnor) sys eller fästes ihop. Det kan exempelvis vara en förbindelse mellan två rörformiga strukturer, till exempel två tarmar, två blodkärl eller två luftvägar. Anastomosen skapas ofta under kirurgiska ingrepp, exempelvis när en del av en struktur tas bort och de kvarvarande ändarna måste sammanfogas för att återställa funktionen hos organet.

Övergående hjärnischemi (TIA eller transitori ischemisk attack) är en plötslig, tillfällig och oftast reversibel störning av cerebral cirkulation som orsakas av ett blodflödesrubbning i hjärnan. Detta resulterar i en brist på syre- och näringsämnen till en del av hjärnbarken, vilket kan leda till neurologiska symtom som varar från några minuter till upp till 24 timmar.

Symptomen på övergående hjärnischemi kan variera beroende på vilken del av hjärnan som drabbas, men de kan inkludera:

* Svårigheter att tala eller förstå språk
* Förlust av känsel eller rörelseförmåga på ena sidan av kroppen

Övergående hjärnischemi är ett allvarligt varningsläte för en potential snart kommande hjärninfarkt (slaganfall) och kräver omedelbar medicinsk utvärdering och behandling.

Cerebral infarction, även känt som stroke eller hjärninfarkt, är en medicinsk tillstånd där blodförsörjningen till en del av hjärnan avbryts på grund av en blodpropp eller en nedsatt blodflöde. Detta orsakar skada på de drabbade hjärncellerna, och kan leda till olika neurologiska symtom beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad. Symptomen kan inkludera svaghet eller förlamning på ena kroppshalvan, problem med talsättet, svårigheter att se, höra eller uppleva smaker, och i värsta fall kan det leda till döden. Behandlingen av cerebral infarction innefattar ofta trombolytiska läkemedel som hjälper till att lösa upp blodproppen, samt symtomatisk behandling för att underlätta återhämtningen och förebygga komplikationer.

Intrakraniella blödningar (också kända som intracraniala blödningar) är en allmän term för olika typer av blödningar som kan inträffa inom skallen. Dessa blödningar kan vara livshotande och kräver ofta akut medicinsk behandling.

Det finns fyra huvudsakliga typer av intrakraniella blödningar:

1. Subduralblödning: Detta är en blödning mellan hjärnskalet (dura mater) och det tunna hinnet som täcker hjärnbarken (subduralrummet). Den kan orsakas av huvudtrauma och är vanligare hos äldre vuxna.
2. Epiduralblödning: Detta är en blödning mellan hjärnskalet och det yttre skallbenet (epiduralrummet). Den kan också orsakas av huvudtrauma, men är vanligare hos yngre vuxna.
3. Subarachnoidalblödning: Detta är en blödning mellan hjärnbarken och det innersta skiktet av hjärnskalet (subarachnoidrummet). Den kan orsakas av huvudtrauma, men oftast orsakas den av en rupturerad cerebral aneurysm eller arteriell vaskulit.
4. Intracerebral blödning: Detta är en blödning inuti hjärnbarken själv. Den kan vara orsakad av högt blodtryck, blodkärlsanomalier, tumörer eller trauma.

Varje typ av intrakraniell blödning har sina egna symtom och behandlingsmetoder, men allmänna symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, krampanfall, förvirring, svaghet på ena sidan av kroppen, dubbelseende eller synförlust. Om du tror att du eller någon annan har en intrakraniell blödning behöver du omedelbar medicinsk vård.

Digital Subtraction Angiography (DSA) är en radiologisk undersökningsmetod som används för att visualisera blodflödet i kroppens artärer och vener. Metoden bygger på att man först tar en radiograf över området som ska undersökas, där patienten får injicera ett kontrastmedel i en artär. Sedan tar man en ny radiograf över samma område utan kontrastmedel. Genom subtraktion av de två bilderna (den med och den utan kontrast) kan man skapa en tredje bild som visar endast kontrastmedlet i artärsystemet, vilket ger en mycket klarare och detaljerad bild av blodflödet än vad som är möjligt med en enkel radiograf.

DSA används ofta för att diagnostisera och planera behandling av olika typer av kärlrelaterade sjukdomar, såsom stroke, hjärtinfarkt, ateroskleros, artärbristningar och tumörer i blodkärlen. Metoden är speciellt användbar när man behöver en mycket detaljerad bild av små kärl eller när man vill undersöka dynamiken hos blodflödet i realtid.

Neurokirurgi är en gren inom kirurgin som fokuserar på behandling och operationer av sjukdomar och skador i centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Neurokirurgiska tekniker kan därför definieras som de metoder, verktyg och procedurer som används under neurokirurgiska operationer för att behandla eller reparera skador, avlägsna tumörer eller korrigera abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen.

Exempel på neurokirurgiska tekniker inkluderar:

1. Mikrokirurgi: Användning av mikroskop och specialdesignade instrument för att utföra mycket precisionella operationer i hjärnan eller ryggmärgen.
2. Stereotaxisk radiosurgeri: En icke-invasiv teknik som använder strålbehandling för att eliminera tumörer eller abnormiteter i hjärnan, utan att behöva öppna upp skallen.
3. Endoskopisk neurokirurgi: Användning av en flexibel, slank tub med en kamera och ljuskälla för att utföra operationer genom små inkisioner eller naturliga hål i kroppen.
4. Skallelektion: En metod där en del av skallen tas bort för att ge tillgång till hjärnan under operationen, och sedan återfår sin ursprungliga position efter operationen.
5. Deep Brain Stimulation (DBS): Implantering av en neurostimulator som levererar elektriska impulser till specifika områden i hjärnan för att behandla rörelsesjukdomar som Parkinson's sjukdom och essentiell tremor.
6. Spinal fusion: En teknik där två eller flera vertebrala segment kombineras med hjälp av skruvar, stänger och/eller benförstärkning för att korrigera en deformitet eller stabilisera ryggraden.

Den yttre halsartären (latin: arteria carotis externa) är en blodkärl som förser huvudet och halsen med syresatt blod. Den delar sig vanligen från den gemensamma halsartären (arteria carotis communis) på nivå av struphuvudet (larynx). Därefter går den uppåt i halsen, passerar förbi skulderbladet (scapula) och går in i huvudet genom tinningbenets (os temporale) öppning (foramen supratrochleare).

I huvudet delar den sig sedan i två grenar: den yttre halspulsådern (arteria maxillaris) och den främre tungpulsådern (arteria lingualis). Dessa grenar förser olika delar av ansiktet, hjärnan och svalget med syresatt blod.