'Multisystem Atrophy' (MSA) är en ovanlig neurologisk sjukdom som drabbar flera olika system i kroppen. Det karakteriseras av degeneration och nedbrytning av nervceller i hjärnan och ryggmärgen, vilket leder till en rad symtom beroende på vilka områden i centrala nervsystemet som är drabbade.

Det finns två huvudtyper av MSA:

1. MSA med Parkinsonism (MSA-P): Denna typ kännetecknas av rörelsesymtom som liknar Parkinsons sjukdom, såsom stelhet, rigidity, tremor och långsamhet i rörelserna. Andra symtom kan inkludera instabilitet när man står eller går, sväljningssvårigheter, problem med talsvårigheter och urinoärenden.

2. MSA med cerebellär ataxi (MSA-C): Denna typ kännetecknas av koordinationsproblem, såsom olbalanser, ostadiga rörelser och talproblem. Andra symtom kan inkludera ögonrörelseproblem, muskelsvaghet och urinoärendeproblem.

MSA är en progressiv sjukdom, vilket betyder att symtomen tenderar att förvärras över tiden. Det finns idag ingen bot mot MSA, men vissa behandlingar kan hjälpa att lindra symtomen och underlätta aktiviteter i vardagslivet.

Olivopontocerebellar atrophy (OPCA) är en neurologisk sjukdom som kännetecknas av degeneration och atrofi i specifika delar av hjärnan, inklusive olivans knut, pons och cerebellum. Denna sjukdom orsakas vanligtvis av neurodegenerativa processer som påverkar nervcellerna i dessa områden.

Symptomen på OPCA kan variera, men de flesta patienter upplever en kombination av muskulära stelhet (spasticitet), koordinationsstörningar och balansproblem. Andra symptom kan inkludera tal- och sväljningssvårigheter, ögonsymtom som nystagmus (osäker blickrörelse) och diplopi (dubbelseende), samt kognitiva problem som minnesförlust och koncentrationssvårigheter.

OPCA kan vara en del av flera olika neurodegenerativa sjukdomar, inklusive multipel systematrofi (MSA) och spinocerebellär ataxi (SCA). Sjukdomen kan diagnostiseras genom att använda sig av kliniska symtom, bilddiagnostik som MRI-skanning och neurologisk undersökning. Vid tillfället finns det ingen bot för OPCA och behandlingen fokuserar vanligtvis på att lindra symptomen och underlätta patienternas vardagliga funktion.

Shy-Drager syndrom, även känt som striatonigral degeneration eller multisystematrofi med orthostatisk hypotension, är en sällsynt neurologisk sjukdom som karaktäriseras av en progressiv skada på det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning och blodtryck.

Sjukdomen är namngiven efter de två läkare som först beskrev den, M. Shy och GL Drager, och kännetecknas av följande symtom:

1. Ortostatisk hypotension: Kraftig nedsatt blodtryck vid uppställd position, vilket kan leda till synfall, yrsel eller medvetslöshet.
2. Parkinsonsliknande symtom: Rigiditet, tremor, långsam rörelseförmåga och instabil postur.
3. Autonom dysfunktion: Problematisk svettning, törst, trötthet, urininkontinens, förstoppning och impotens.
4. Ataxi: Koordinationssvårigheter och ostadig gång.
5. Ögonmuskelsymtom: Ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus) och oförmåga att fokusera blicken (opsoklonus).

Shy-Drager syndrom är en progressiv sjukdom som förvärras över tiden, och det finns idag ingen känd bot eller effektiv behandling. Behandlingen fokuserar på att lindra symtomen och underlätta patientens vardagsliv.

Supranuclear pares är en neurologisk term som betyder nedsatt muskelkontroll orsakad av skada på de översta nervcentra (supranucleära strukturerna) i hjärnan som styr rörelserna. När det gäller den progressiva formen av supranukleär pares, avses en gradvis försämring av muskelkontrollen över tid.

Progressiv supranukleär pares (PSP) är en ovanlig neurologisk sjukdom som orsakas av aggregationer av proteinet tau i hjärnan. Detta leder till skada på de delar av hjärnan som styr bland annat ögonrörelser, balans och muskelkontroll. De vanligaste symtomen inkluderar problem med att sänka blicken, stelhet, trötthet, sväljningssvårigheter och tal- och andningssvårigheter.

Det är värt att notera att det finns olika subtyper av PSP som kan presentera sig på olika sätt, men de flesta av dem kommer att innebära en försämring av muskelkontrollen över tid.

Alpha-synuclein (α-synuclein) er en liten, intracellulær proteinmolekyl som naturlig forekommer i hjernen. Det er en del av de proteiner som heter presennsile proteiner og har vært særlig interessant for forskere på grunn av sin rolle i neurodegenerative lidelser, især Parkinson's sykdom.

Alpha-synuclein er en naturlig bestanddel av de små strukturer som kalleres presennsinler, som finnes i synapser (de områder der informasjonen overføres mellom nerveceller). Denne proteinet har en viktig rolle i reguleringen av neurotransmitter-utslipp og -recycling.

I sykdommer som Parkinson's sykdom og multipel system atrofi (MSA) kan alpha-synuclein aggregere og danne klaser, kjent som Lewy-legemer eller gliane intranerkulære akumuleringer. Disse aggregatene kan være skadelige for nerveceller og føre til deres død.

I sum: Alpha-synuclein er et lite protein som forekommer naturlig i hjernen, men dets aggregering kan være involvert i uviklingen av neurodegenerative lidelser som Parkinson's sykdom og multipel system atrofi.

I medicinsk kontext betyder "förtvining" förlusten av ben-, muskel- eller annan kroppsviktsmassa på grund av sjukdom, åldrande, undernäring eller brist på fysisk aktivitet. Det kan också vara relaterat till vissa medicinska behandlingar som kemoterapi eller rökning. Förtvining kan leda till sämre muskelstyrka, balans och koordination, ökad risk för fall och skada, och sämre livskvalitet.

'Autonoma nervsystemets sjukdomar' (autonomic disorders) är en grupp medicinska tillstånd som beror på problem med det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning, puls, blodtryck, sockernivåer, svettningar, tarmrörelser och pupillreaktion.

Det autonoma nervsystemet har två delar: den sympatiska delen som förbereder kroppen för aktivitet (känt som 'fight or flight'-svaret) och den parasympatiska delen som hjälper till att vila och restaurera kroppen.

Några exempel på autonoma nervsystemets sjukdomar inkluderar:

* Multipel systematrofi (MSA): en neurologisk sjukdom som orsakas av skador på de celler i hjärnan och ryggmärgen som styr autonoma nervsystemet.
* Primärt autonomt sammanbrott (POTS): ett tillstånd där kroppen har svårt att reglera blodtrycket, vilket kan leda till yrsel, svimningar och trötthet.
* Neurogen orsakad hypotoni: en sjukdom som orsakas av skador på det autonoma nervsystemet och som resulterar i lågt blodtryck.
* Autonom neuropati: en skada på de nerver som styr autonoma funktioner, ofta orsakad av diabetes eller andra sjukdomar.

Symptomen på autonoma nervsystemets sjukdomar kan variera beroende på vilken del av systemet som är drabbad och hur allvarligt tillståndet är. Behandlingen beror också på vilket tillstånd som ligger bakom, men kan inkludera mediciner, terapi och livsstilsförändringar.

Parkinson's disease is a progressive neurodegenerative disorder that affects movement. It is caused by the death of dopamine-producing cells in the brain, specifically in an area called the substantia nigra. The loss of these cells leads to a decrease in dopamine levels, which in turn causes abnormal functioning of the brain and results in the symptoms of Parkinson's disease.

The symptoms of Parkinson's disease typically include:

* Tremors or shaking of the hands, arms, legs, jaw, or face
* Rigidity or stiffness of the limbs and trunk
* Bradykinesia or slowness of movement
* Postural instability or impaired balance and coordination
* Changes in speech and writing

As the disease progresses, people with Parkinson's may also experience cognitive decline, mood changes, sleep disturbances, and other non-motor symptoms. There is currently no cure for Parkinson's disease, but medications and therapies can help manage the symptoms and improve quality of life.

Putamen är en del av basala ganglierna i hjärnan och är involverad i rörelsekoordinering, belöningssystemet och kognitiva funktioner. Det är en oval formad struktur som ligger lateralt till globus pallidus och medialt till nucleus caudatus. Putamen och nucleus caudatus tillsammans bildar den striatala komplexet, som tar emot dopaminerga signalsubstanser från substantia nigra pars compacta. Dopaminbrist i detta system har visats korrelera med rörelsekoordinationsstörningar som ses vid sjukdomar som Parkinson.

'Synuclein' er en type av protein som forekommer naturlig i menneskelegemer. Det finnes tre hovedtyper av synuclein-proteiner: α-synuclein, β-synuclein og γ-synuclein. Af disse er α-synuclein den mest velkjente og har blitt studert grunnliggende i forbindelse med flere neurodegenerative sykdommer, som Parkinson's sykdom og demensialt med Lewy kropp-sykdom (DLB).

I en healthy hjerne er α-synuclein-proteinet næsten udelukkende lokalisert i synapser, de områder i nervecellene der overfører impulser til andre nerveceller. Men i syke hjernene med Parkinson's eller DLB, kan α-synuclein klumpe sammen og danne aggresive aggregater kalt Lewy kroppar og Lewy neuropilets. Disse aggregater forstyrrer normal funksjon av nervecellene og kan føre til deres død, resulterende i de neurodegenerative symptomer som er typiske for disse sykdommer.

Så en medisinsk definisjon av 'synuclein' vil være: "En type protein som forekommer naturlig i menneskelegemer, og som kan klumpes sammen og danne aggresive aggregater i syke hjerner, forbindet med Parkinson's sykdom og demensialt med Lewy kropp-sykdom."

Ortostatisk hypotoni är ett tillstånd där blodtrycket sjunker när individen står eller reser sig upp från en liggande position. Detta orsakas av att blodkärlen i de lägre extremiteterna, som benen, inte kan kompensera för den hastiga blodflödesförändringen genom att kontrahera tillräckligt snabbt. Orsaken kan vara medicinska tillstånd, sjukdomar eller biverkningar av vissa läkemedel. Symptomen på ortostatisk hypotoni kan inkludera yrsel, svimma, trötthet, synförändringar och medvetslöshet.

Cerebellär ataxi är en neurologisk rubricering som beskriver en störning i koordinationen och balansen. Det orsakas vanligtvis av skada eller sjukdom i cerebellum, den del av hjärnan som kontrollerar muskelkoordinationen. Symptomen på cerebellär ataxi kan inkludera osäkerhet i gång, trampande steg, svårigheter med snabba rörelser och instabilitet när man försöker hålla balansen. Andra symtom kan vara bland annat tal- och synstörningar.

'Inklusionskroppar' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva strukturer i hjärnan som bildas när axoner (nervtrådar) från en neuron (hjärtcell) växer och integreras med andra nervceller under embryonal utveckling. Detta process skapar en kontinuerlig nervbana mellan två områden i hjärnan, vilket möjliggör kommunikation och signalering mellan dem. Inklusionskroppar kan ses som ett tecken på att nervceller har etablerat funktionella förbindelser med varandra, och de är viktiga för normal hjärnfunktion och utveckling.

En Lewy kropps sjukdom (LBD) är en neurodegenerativ sjukdom, vilket innebär att nervceller i hjärnan bryts ned och orsakar demens. Sjukdomen karaktäriseras av aggregationer av alfa-synukleinproteinet, som bildar så kallade Lewy kroppar inne i nervcellerna. Dessa aggregationer kan påverka och störa cellernas funktion och till slut orsaka deras död.

LBD delas ofta upp i två undergrupper: Parkinson's disease dementia (PDD) och Dementia with Lewy bodies (DLB). Skillnaden mellan dem är främst kronologisk, det vill säga när symtomen visar sig. Vid PDD utvecklas demensen sent i sjukdomsförloppet, medan den hos DLB ofta visar sig tidigare och kan vara en del av diagnosen från början.

Symptomen på LBD kan variera, men de vanligaste inkluderar kognitiva svårigheter som minnesförlust, förvirring, uppmärksamhetssvårigheter och nedsatt förmåga till planera och ta initiativ. Motoriska symtom som rörelsekoordinationssvårigheter, rigiditet och tremor kan också förekomma, särskilt vid PDD. Andra vanliga symtom inkluderar hallucinationer, sömnstörningar, stora fluktuationer i vakenhet och sömnsätt, och autonoma nervsystemsstörningar som blodtrycksfall, svettningar och salivbrist.

LBD är en progressiv sjukdom, vilket betyder att symtomen tenderar att förvärras över tiden. Behandlingen fokuserar vanligtvis på att lindra specifika symtom och kan innefatta mediciner, kognitiv träning, fysisk terapi och stödjande vård.

Midodrine är ett läkemedel som används för att behandla lågt blodtryck (ortostatisk hypotoni). Det fungerar genom att konstriera (snäva) blodkärlen, vilket ökar blodtrycket. Midodrine är en agonist till alfa-adrenerga receptorer.

Den vanligaste biverkningen av midodrin är höjd blodtryck, särskilt när du står eller sitter upp. Andra vanliga biverkningar inkluderar yrsel, huvudvärk, svettningar och hjärtklappning. I sällsynta fall kan midodrin orsaka allvarlig höjning av blodtrycket eller andra allvarliga biverkningar.

Innan du börjar använda midodrin ska din läkare informera dig om alla möjliga risker och fördelarna med behandlingen. Det är viktigt att du följer din läkares instruktioner när du tar midodrin och att du rapporterar omedelbart till din läkare om alla allvarliga biverkningar eller symptom som du upplever under behandlingen.

I'm sorry for the confusion, but "Tioniner" doesn't seem to be a recognized term in medical terminology in any of the major languages. It is possible that there may be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain context. If you have more information about where this term comes from or what you think it might mean, I would be happy to help you try to figure it out!

Diagnostiska tekniker inom neurologi är metoder och verktyg som används för att undersöka, diagnosticera och hantera sjukdomar och skador på nervsystemet. Detta inkluderar hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna. Några exempel på diagnostiska tekniker inom neurologi är:

1. Neurologisk undersökning: En grundläggande undersökning som inkluderar en bedömning av patientens mentala status, sensoriska och motoriska funktioner, reflexer, koordination och balans.
2. Bilddiagnostik: Tekniker som använder sig av bilder för att visualisera strukturer och funktioner i nervsystemet, till exempel magnetresonanstomografi (MRT), datortomografi (CT) och positionemagiometri (PG).
3. Elektrodiagnostik: Tekniker som mäter elektrisk aktivitet i nervsystemet, till exempel elektroencefalografi (EEG), evokter potentialer (EP) och elektromyografi (EMG).
4. Lumbalpunktion: En procedur där cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka på tecken på infektion, inflammation eller andra sjukdomar i centrala nervsystemet.
5. Genetisk testing: Används för att identifiera genetiska mutationer som kan vara associerade med neurologiska sjukdomar.
6. Kognitiva tester: Används för att bedöma kognitiv funktion, till exempel minne, uppmärksamhet, språk och exekutiva funktioner.

Dessa tekniker används ofta i kombination för att ställa en korrekt diagnos och ge patienten den bästa möjliga vården.

Striatonigral degeneration (SND) är en ovanlig neurologisk sjukdom som kännetecknas av progressiv neurodegeneration i de basala ganglierna, särskilt i putamen och substantia nigra. Detta leder till rörelsekoordinationsstörningar och andra symtom som är relaterade till skador på dessa områden i hjärnan.

SND är en form av Multisystem degeneration (MSD), även känd som Parkinsonism-plus syndrom, vilket innebär att den drabbade personen utöver rörelsekoordinationsstörningar också kan ha andra systemiska symtom.

Typiska symtom på Striatonigral degeneration inkluderar:

* Rigiditet (förhöjd muskeltonus)
* Akinesi (förminskat rörelseinitiativ)
* Tremor (skakningar) är mindre vanligt än i Parkinson's sjukdom
* Postural instabilitet (svårigheter att hålla balansen)
* Dysautonomi (störningar av autonoma nervsystemet, såsom svettningar, blodtrycksfluctuationer och urinvägsproblem)
* Kognitiva störningar (minnes- och koncentrationssvårigheter)
* Ögonbrynsfältspåslagen (en ansamling av vätska under ögonbrynen)

SND är en progressiv sjukdom, vilket betyder att symtomen kommer att förvärras över tiden. Det finns ingen känd botemedel för Striatonigral degeneration, men vissa behandlingar kan hjälpa till att lindra symtom och förbättra livskvaliteten.

'Parkinsonism' är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som orsakar rörelseproblem liknande de som ses vid Parkinson's disease. Dessa symptom inkluderar tremor, stelhet (rigiditet), långsamhet i rörelserna (bradykinesi) och instabilitet i kroppsställningen. Det finns olika orsaker till parkinsonism, exempelvis andra neurologiska sjukdomar, vissa mediciner eller toxiner, eller degenerativa hjärnsjukdomar som Parkinson's disease.

'Parkinson's sjukdom, sekundär' (engelska: 'Secondary Parkinsonism') är en neurologisk störning som liknar Parkinson's sjukdom men orsakas av en annan underliggande medicinsk eller fysiologisk tillstånd. Den kan också kallas för 'atypisk parkinsonism'.

Det finns flera möjliga orsaker till sekundär Parkinsonism, inklusive:

1. Exponering för toxiner som mangan eller koldisulfid (CS2)
2. Infektioner som encefalit eller venerisk syfilis
3. Hjärnskador orsakade av stroke, trauma eller operation
4. Vissa mediciner som neuroleptika, reserpin och MPTP (1-metyl-4-fenyl-1,2,3,6-tetrahydropyridin)
5. Neurodegenerativa tillstånd som demens sjukdomen vid koroirosion (CJD), multipel systematrofi (MSA) och progressiv supranukleär paralys (PSP)

Sekundär Parkinsonism kan vara lika svår att diagnostisera som primär Parkinson's sjukdom, men det finns vissa skillnader i symtomen som kan hjälpa till att skilja dem åt. Till exempel kan sekundär Parkinsonism orsaka snabbare påverkan av balans och koordination jämfört med primär Parkinson's sjukdom.

Liksom med primär Parkinson's sjukdom finns det inget botemedel för sekundär Parkinsonism, men vissa behandlingar kan hjälpa att lindra symtomen. Dessa inkluderar läkemedel som levodopa och dopaminagontistorer, samt fysisk terapi och rehabilitering.

Pure Autonomic Failure (PAF) är en sjukdom som kännetecknas av en progressiv nedbrytning av det autonoma nervsystemet, vilket kontrollerar automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtrytm, blodtryck, svettningar, tarmfunktion och pupillreaktion.

PAF orsakas av en degeneration av de ganglier i ryggraden som styr det autonoma nervsystemet, vilket leder till att signaler från hjärnan inte kan nå de organ som ska kontrolleras korrekt. Detta kan leda till symtom såsom låg eller hög blodtryck, svårigheter med att svettas, trötthet, yrsel och i vissa fall även impotens hos män.

Det är värt att notera att PAF inte påverkar intellektuella förmågor eller muskulär koordination. Sjukdomen är vanligast hos äldre personer över 50 år och är något vanligare hos män än kvinnor.

Det finns inget botemedel för PAF, men vissa symtom kan behandlas med mediciner eller andra terapeutiska metoder. Det är också viktigt att personer med PAF övervakas regelbundet av en läkare för att se till att komplikationer undviks och att behandlingen anpassas efter behov.

En stämbandsförlamning (laryngeal nerve palsy) är en förlust av nervfunktion i en eller båda stämbandsnerven (recurrent laryngeal nerve), som kan orsaka röstrubbningar och andningssvårigheter. Detta kan inträffa till följd av skada, sjukdom eller trauma till nerven.

Det finns två typer av stämbandsförlamning: enkel (unilateral) och dubbel (bilateral). En enkel stämbandsförlamning innebär att endast ena sidan av stämbanden är påverkad, medan en dubbel stämbandsförlamning innebär att båda sidorna är drabbade.

En enkel stämbandsförlamning kan orsaka rösten att bli svagare, hes och utmattningsbenägen, samt försämra andningsförmågan under fysisk aktivitet eller vid sömnsvårigheter. En dubbel stämbandsförlamning kan leda till allvarligare andningssvårigheter och kräva akut medicinsk behandling.

Orsakerna till stämbandsförlamning kan variera, men de vanligaste orsakerna innefattar skada under kirurgisk behandling (till exempel hals- eller hjärtkirurgi), sjukdomar som cancer, neurologiska sjukdomar, infektioner och trauma. I vissa fall kan orsaken inte fastställas. Behandlingen av stämbandsförlamning beror på orsaken och kan innefatta medicinsk behandling, logopedisk terapi eller kirurgi.

"Lewy bodies" är inkluderade i medicinska definitionen av vissa neurodegenerativa sjukdomar, särskilt Parkinson's disease och Lewy body dementia. De är abnorma proteinaggregat som bildas inne i nervceller (neuron) i hjärnan.

Lewy bodies består huvudsakligen av ett protein vid namn alfa-synuklein, som är involverat i signaleringen mellan nervceller. När alfa-synukleinet aggreggerar och bildar Lewy bodies orsakar det skada på de drabbade nervcellerna, vilket leder till deras död.

Dessa proteinaggregat kan påverka olika delar av hjärnan beroende på sjukdomstypen, vilket kan leda till olika symtom som rörelsekoordinationsproblem, kognitiva svårigheter, hallucinationer och sömnstörningar.

En tonisk pupill refererar till en pupill som är välreglerad och reagerar normalt på ljusstyrka. Den kontraheras (minskar i storlek) i starkt ljus och dilaterar (ökar i storlek) i mörker. Detta är den normala tillståndet för pupillreaktioner, och avvikelser från det kan vara ett tecken på neurologiska skador eller sjukdomar.

Spinocerebellär degeneration (SCD) refererar till en grupp sjukdomar som kännetecknas av skada och degeneration i delar av hjärnan och ryggmärgen, inklusive cerebellum och spinocerebellätrakterna. Dessa områden är involverade i koordinering av muskelrörelser och balans.

SCD-sjukdomarna orsakas vanligtvis av genetiska mutationer som påverkar proteiner som är viktiga för nervcellers hälsa och funktion. Det finns olika typer av SCD, varav de flesta är mycket sällsynta. De mest kända formerna inkluderar spinocerebellär ataxia typ 1, 2, 3 och 6 (SCA 1, 2, 3 och 6).

Symptomen på SCD kan variera beroende på vilken typ av sjukdom som en person har, men de flesta personer med SCD upplever problem med koordinering av muskelrörelser, balans, tal och skrift. Andra symptom kan inkludera spasmer, svaghet, sensorisk förlust, sömnsvårigheter och psykiatriska symtom som depression och irritabilitet.

SCD är en progressiv sjukdom, vilket betyder att symtomen tenderar att bli värre över tiden. Det finns dock behandlingar som kan hjälpa att hantera vissa symptom och förbättra kvaliteten på livet för personer med SCD.

Oligodendroglia är en typ av stödjcell i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur. Dessa celler har huvudsakligen som funktion att producera och underhålla myelin, ett fettrikt skal som omger och skyddar axonerna, de långa utskotten på nervcellerna (neuron). Myelinet hjälper till att öka hastigheten för nervimpulserna och ger också mekanisk buffring åt axonen.

Oligodendroglia är en av tre huvudsakliga typer av glialceller i centrala nervsystemet, de andra två är astrocyter och mikrogliaceller. Oligodendrocyter skiljer sig från deras ryggradslösa motsvarigheter, Schwann celler, genom att en oligodendrocyt kan myelinisera flera axon i centrala nervsystemet, medan en Schwann cell endast myelinerar ett axon i det perifera nervsystemet.

Extrapyramidal systemet är ett samlingsnamn för de nervbanor och strukturer i centrala nervsystemet som kontrollerar och reglerar rörelser och muskelaktivitet. Det extrapyramidala systemet arbetar tillsammans med det pyramidala systemet, som styr viljestyrda rörelser, för att koordinera rörelser och upprätthålla balans.

Det extrapyramidala systemet består av flera olika delar, inklusive basalganglier, subtalamiska kärnan, thalamus och cerebellum. Dessa strukturer kommunicerar med varandra och med andra delar av centrala nervsystemet via neurotransmittorer som dopamin och acetylkolin.

Funktionsstörningar i det extrapyramidala systemet kan leda till rörelseförändringar som exempelvis tremor, rigidity, akinesi och dyskinesi. Sådana störningar kan vara relaterade till neurologiska sjukdomar som Parkinson's disease, Huntington's disease och tardive dyskinesia. Behandling av extrapyramidala biverkningar kan innebära användning av läkemedel som korrigerar neurotransmittoravvikelser eller symtomatisk behandling med mediciner som lindrar rörelseförändringarna.

'Okoordinerad gång' refererar till en typ av störning i individens gångmönster, där koordinationen och harmoni i de olika muskler och lederna som är involverade i gångrörelserna är rubbade. Detta kan resultera i en instabil, otillräcklig eller rörig gång, där individen har svårt att hålla balansen, koordinera fotrörelserna och upprätthålla en jämn hastighet.

Detta kan bero på en rad olika orsaker, inklusive neurologiska sjukdomar eller skador, muskuloskeletala problem, sensoriella störningar eller kombinationen av flera faktorer. Exempel på sådana tillstånd kan vara Parkinsons sjukdom, multipel skleros, cerebellär ataxi, perifera neuropatier eller alkoholrelaterad nervskada.

Okoordinerad gång kan leda till en ökad risk för fall och skador, samt påverka individens självständighet och kvalitet på livet. Därför är det viktigt att diagnostisera orsaken till störningen och ge lämplig behandling för att förbättra funktionen och minska risken för komplikationer.

Recurrent laryngeal nerve (RLN) är en gren av vagusnerven (10:e kraniella nerven) som försörjer rösten och andningen i hals- och halsoområdet. Varje sida har en RLN, som innerverar stämbanden och de intralaryngala musklerna.

Den rekurrerande laryngeala nerven har ett ovanligt lopp, eftersom den avviker från sin normala kraniala bana för att loopa runt den nedre delen av sköldkörteln (lårbenet) på vänster sida och den återgående arteria subclavia på höger sida, innan den stiger upp till halsen.

Skador på RLN kan orsaka röstförändringar, heshet eller andningssvårigheter. Skador på RLN är en möjlig komplikation under kirurgiska ingrepp i hals- och halsoområdet, till exempel vid operationer för sköldkörteltumörer eller struphuvudschirurgi.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Sjukdomar i svettkörtlarna, även kända som svettgångssjukdomar, är en grupp sjukdomar som drabbar svettkörtlarna och deras funktion. Det finns två huvudsakliga typer av svettkörtlar: ekkrina och apokrina. Ekkrina svettkörtlar är jämnt fördelade över hela kroppen och producerar ett vattenhaltigt, saltrikt sekret som hjälper till att reglera kroppstemperaturen. Apokrina svettkörtlar finns främst i huden runt ögonen, näsan, läpparna, brösten och könsorganen, och producerar ett sekret som innehåller protein och lipider.

Sjukdomar i svettkörtlarna kan delas upp i två kategorier: funktionella och strukturella. Funktionella sjukdomar påverkar svettkörtlarnas förmåga att producera eller sekretera svett, medan strukturella sjukdomar orsakar förändringar i själva svettkörtelstrukturen.

Exempel på funktionella sjukdomar inkluderar:

* Hypohidros eller anhidros: För lite svettproduktion, vilket kan leda till överhettning och feber.
* Hyperhidros: För mycket svettproduktion, ofta i handflator, fötter, armhålor eller ansikte. Detta kan vara relaterat till rädsla, ångest, värme eller motion, men kan också vara ett symtom på en underliggande sjukdom.
* Bromhidros: Stinkande svett som orsakas av bakteriell nedbrytning av apokrint sekret.

Exempel på strukturella sjukdomar inkluderar:

* Nevus sebaceus: En födelsemässig hudförändring som kan leda till svettkörtelcancer (hidradenocarcinom).
* Hidradenit: En inflammatorisk hudsjukdom som orsakar små, rodnande knölar i armhålor, lår och andra kroppsställen.
* Svettkörtelcancer: Ovanligt, men aggressivt cancer som kan uppstå i svettkörtlarna.

Behandling av svettkörtelsjukdomar beror på typen och allvarlighetsgraden av sjukdomen. För hyperhidros kan behandling inkludera mediciner, botoxinjektioner eller kirurgi. För strukturella sjukdomar kan behandling omfatta kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

Muskelatrofi är ett tillstånd där musklerna minskar i storlek och svagnar på grund av nedsatt användning eller som en följd av en neurologisk eller muskulär sjukdom. Det kan även uppstå när kroppen inte producerar tillräckligt med protein för att underhålla musklerna. Atrofi innebär att celler, i det här fallet muskelceller, minskar i storlek eller nästan upphör att fungera.

Det finns olika typer av muskelatrofi, beroende på orsaken. Några exempel är neurogen muskelatrofi (orsakad av en skada eller sjukdom i nerverna som styr musklerna), myogen muskelatrofi (orsakad av en primär muskelsjukdom) och disuse atrofi (som orsakas av inaktivitet, exempelvis efter en längre tids immobilisering).

REM-sömn beteendestörning (REM sleep behavior disorder, RBD) är ett medicinskt tillstånd där en person agerar ut sina drömmar under REM-sömnen, vilket kan resultera i rastlösa och våldsamma rörelser. Under normala förhållanden är musklerna i kroppen låsta under REM-sömnen, men vid RBD upphävs denna mekanism, vilket gör att personen kan röra sig fritt och ibland till och med vakna upp.

Symptomen på RBD kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera tal, skrik, grova rörelser, svingande armar eller ben, fall ur sängen eller försöka stå upp under sömnen. Tillståndet är vanligare hos män än kvinnor och tenderar att drabba äldre individer.

RBD kan vara ett tecken på underliggande neurologiska sjukdomar, såsom Parkinson's sjukdom eller demens, men kan också förekomma ensamt. Diagnosen ställs vanligen genom en polysomnografi, en undersökning där sömnen övervakas med hjälp av elektroder och andra sensorer. Behandlingen för RBD innefattar ofta användandet av klådstiftande läkemedel som hjälper att låsa musklerna under REM-sömnen.

Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).

Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.

Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.

Neurodegenerativa sjukdomar är en grupp av medfödda eller acquireda neurologiska störningar som kännetecknas av progressiv neurodegeneration, det vill säga nedbrytning och förlust av neuroner och deras sammanhang i hjärnan. Denna degeneration leder till en gradvis försämring av den neurologiska funktionen, vilket kan påverka kognition, rörelse, balans, tal, minne, perception och andra sensoriska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom, Amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Spinal muskelatrofi (SMA). Dessa sjukdomar är ofta förknippade med åldrande, men kan även drabba yngre individer. De orsakas vanligtvis av en kombination av genetiska, miljömässiga och livsförloppsfaktorer och saknar ofta botemedel eller effektiva behandlingsalternativ.

Läkemedelsdefinitionen av Levodopa är:

Levodopa, även känt som L-DOPA, är ett aminosyra derivat som förekommer naturligt i vissa växter och djur. Det används som läkemedel för att behandla Parkinson sjukdom och andra tillstånd som orsakas av en brist på neurotransmittor kallad dopamin i hjärnan.

Levodopa konverteras i kroppen till dopamin, vilket hjälper till att kontrollera rörelser och muskelaktivitet. När det används som läkemedel ges ofta levodopa tillsammans med en inhibitor av enzymet catechol-O-methyltransferase (COMT) eller monoaminoxidas (MAO) för att förhindra nedbrytningen av levodopa i kroppen och förlänga dess verkan.

Exempel på läkemedel som innehåller levodopa är Madopar, Sinemet och Stalevo.

Nervdegeneration (eller neurodegeneration) är en term som används för att beskriva en progressiv och ofta irreversibel nedbrytning eller skada på neuroner (nervceller) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (de nerver som sträcker sig ut från hjärnan och ryggmärgen till resten av kroppen). Denna nedbrytning orsakas vanligtvis av olika sjukdomar, skador eller åldrandeprocesser och kan leda till en varierad uppsättning symtom beroende på vilka nervceller som är drabbade. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och multipel skleros.

Den autonoma nervsystemet (ANS) är ett delsystem av nervsystemet som styr och reglerar de involuntära fysiologiska processerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmsystemets funktioner och sexuell respons. Det autonoma nervsystemet består av två delar: den sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Den sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress eller fara och förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), medan det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och restaurerar kroppens energiresurser genom att sänka hjärtslag, andningsfrekvens och blodtryck.

Laryngoskopi är ett medicinskt undersökningsförfarande där svalget och stämbanden inspekteras med hjälp av ett laryngoskop, ett slags tunn rör med en lampa och ofta även en kamera monterad vid dess ände. Laryngoskopi används vanligen för att diagnostisera eller behandla problem relaterade till rösten, andningen eller sväljningen.

Det finns två huvudtyper av laryngoskopi: direkt laryngoskopi och fiberoptisk laryngoskopi. Vid direkt laryngoskopi används ett styvt laryngoskop som introduceras ner i svalget under kontroll av en läkare, medan fiberoptisk laryngoskopi använder en flexibel, böjlig sonde som är lättare att manövrera och ofta används under lokalbedövning.

Laryngoskopi kan vara ett rutinmässigt ingrepp eller kräva bedövning eller full sedering beroende på omständigheterna. Det är viktigt att följa alla instruktioner från läkaren innan och efter undersökningen för att säkerställa en trygg och smidig procedur.

Basalganglier är en samling av nuclei (kompakta grupper av nervceller) i hjärnbarken som spelar en viktig roll i kontrollen av rörelser och kognitiva funktioner. De består av tre huvudsakliga delar: putamen, globus pallidus och substantia nigra. Basalganglierna arbetar tillsammans med andra hjärnstrukturer för att initiera och koordinera muskelrörelser. En vanlig sjukdom som berör basalganglierna är Parkinson's disease, där dopaminproducerande nervceller i substantia nigra degenererar, vilket leder till rörelsesvårigheter och andra symtom.

Éfedrin är ett sympatomimetiskt amin som verkar som en indirekt aktiverare av adrenerga receptorer. Det frisätter noradrenalin från dess lagringsplatser i nervändarna och orsakar därmed en ökning av hjärtslag, blodtryck och andningsfrekvens.

Éfedrin används ofta som ett dekongestiv medel vid förstoppning eller som ett stimulerande medel för att öka alertheten och fysisk prestation. Det är också en ingrediens i vissa viktminskningspreparat på grund av dess termogeniska effekter, men användningen av éfedrin för detta ändamål är kontroversiellt och kan vara farligt om inte korrekt övervakas.

I medicinsk kontext, éfedrin kan också användas för att behandla lindrig till måttlig astma, bronkit och andra luftvägsbesvär, eftersom det verkar som en avslappnande effekt på musklerna i de övre luftvägarna.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

'Lillhjärna' (cerebellum) är en del av hjärnan som ligger under storhjärnan och bakom hörsel- och synbarken. Det är en viktig struktur som har en central roll i koordineringen av muskulär aktivitet, balans och rörelsekoordination. Lillhjärnan består av två hemisfärer och ett mittparti (vermis) och innehåller mycket nervceller (neuron). Skador på lillhjärnan kan orsaka problem med muskeltonus, rörelsekontroll, balans och koordination.

Dihydroxyphenylalanine, även känt som DOPA (3,4-dihydroxyphenylalanine), är en aminosyra som förekommer naturligt i vissa växter och djur. Det är en prekursor till neurotransmittorerna dopamin, norepinefrin och epinefrin (adrenalin) i kroppen.

I medicinskt hänseende kan DOPA användas som läkemedel för att behandla Parkinson's sjukdom, eftersom patienter med denna sjukdom ofta har låga nivåer av dopamin i hjärnan. När DOPA tas upp av hjärnan kan det omvandlas till dopamin och hjälpa att ersätta de låga nivåerna av denna neurotransmittor, vilket kan förbättra symtomen på Parkinson's sjukdom.

"Antiparkinson medication" refers to a type of medical treatment that is used to manage the symptoms of Parkinson's disease, a progressive neurological disorder that affects movement. These medications work by increasing the levels of dopamine in the brain, which is a neurotransmitter that is often depleted in people with Parkinson's disease.

There are several different types of antiparkinson medication, including:

1. Levodopa: This is the most commonly prescribed medication for Parkinson's disease. It is converted into dopamine in the brain and can help to improve stiffness, slowness of movement, and tremors.
2. Dopamine agonists: These medications mimic the effects of dopamine in the brain and can be used alone or in combination with levodopa. Examples include pramipexole, ropinirole, and rotigotine.
3. MAO-B inhibitors: These medications block the breakdown of dopamine in the brain and can help to prolong the effects of levodopa. Examples include selegiline and rasagiline.
4. COMT inhibitors: These medications block the breakdown of levodopa in the body and can help to reduce motor fluctuations and "off" time. Examples include entacapone and tolcapone.
5. Anticholinergics: These medications block the action of acetylcholine, another neurotransmitter that is often imbalanced in people with Parkinson's disease. They can help to reduce tremors and rigidity.

It's important to note that antiparkinson medication can have side effects, and the most appropriate treatment plan will depend on the individual patient's needs and circumstances. Regular follow-up appointments with a healthcare provider are essential to monitor the effectiveness and safety of these medications.

Ataxia är en neurologisk symptom som innebär koordinationsstörningar och ojämn muskelaktivitet. Det kan påverka kroppens balans, rörelsekoordination och finmotorik. Ataxi kan orsakas av skada eller sjukdom i cerebellum, som är den del av hjärnan som styr koordinationen av muskelrörelser. Symptomen på ataxi kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera slumpande gång, ojämn arm- eller benrörelse, svårigheter att prata klart och skaka. Ataxi kan vara en permanent eller tillfällig symptom beroende på orsaken.

I medically, ‘Mellangård’ är inte en etablerad term. Det kan vara en förväxlingsrisk med begrepp som ‘melkgång’, ‘mellanrum’ eller ‘Mittelgänge’ inom medicinska sammanhang, men dessa refererar till specifika platser eller strukturer i antingen kroppen eller medicinska institutioner.

Om du avser att fråga om någon annan term eller koncept, vänligen ge oss mer information så kan vi hjälpa dig att besvara din fråga korrekt.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Den medicinska termen för "hjärnbrygga" är "truncus cerebri". Det är en del av hjärnan som förbinder hjärnstammen med storhjärnan och består av tre stora arterier (anterior, middle och posterior cerebral artery) som försörjer blod till olika delar av hjärnan. Skador på hjärnbryggan kan orsaka allvarliga neurologiska symptom, såsom svårigheter med rörelse, känsel, syn, tal och minne.

'Urodynamik' är en medicinsk term som refererar till studien och undersökningen av hur urinvägar och muskler fungerar när de styr urineringen. Det inkluderar mätningar av tryck, flöde och volymer i urinblåsan och urinröret under vila och vid olika former av aktivitet, till exempel vid skrämd eller provocerad sammandragning av muskler som styr urineringen.

Denna typ av undersökning kan användas för att diagnostisera och behandla olika typer av urinvägsproblem, såsom inkontinens, svårigheter med urinering eller återkommande urinvägsinfektioner. Genom att mäta och analysera dessa faktorer kan läkare få en bättre förståelse för patientens specifika problem och därmed kunna erbjuda mer effektiva behandlingsalternativ.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

Salicylamider är en grupp av läkemedel som är derivat av salicylsyra och används primärt som smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriska medel. De är kemiskt sett amider av salicylsyra och inkluderar exempelvis acetylsalicylsyra (Aspirin), diflunisal och etacrynsyra. Salicylamider har en bred verkan på cellulära processer, däribland hämning av prostaglandinsyntesen och påverkan på cellmembranernas permeabilitet. De används för att behandla smärta, feber och inflammation, men kan också ha effekter på blodkoagulering och andningsfunktion beroende på dosering.

En neurologisk undersökning är en systematisk bedömning och utvärdering av en persons nervsystem och relaterade funktioner. Den inkluderar ofta en kombination av anamnes, observations- och fysiska undersökningsmetoder för att bedöma sensoriska, motoriska, kognitiva, språkliga och emotionella förmågor. Neurologiska undersökningar kan hjälpa till att fastställa diagnoser, övervaka sjukdomsprogression, planera behandlingar och utvärdera behandlingsresultat inom områden som stroke, traumat, neurodegenerativa sjukdomar, infektionssjukdomar, muskuloskeletala sjukdomar och andra neurologiska störningar.

Nucleus caudatus är en del av basala ganglierna i hjärnan och består av två stora, kanelformade strukturer på var sida om thalamus. Den utgör tillsammans med putamen den dorsolaterala delen av striatum, som är den inre av de två huvudsakliga inputstrukturerna till basala ganglierna (den andra är globus pallidus).

Nucleus caudatus har en viktig roll i reguleringen av motorisk kontroll, kognition och emotioner. Den tar emot afferenta signaler från barken (cortex) och projicerar sedan efferenta signaler till globus pallidus interna och substantia nigra pars reticulata, som är de två huvudsakliga outputstrukturerna i basala ganglierna. Dessa signaler hjälper till att modulera motorisk aktivitet och kognitiva processer genom att påverka aktiviteten i thalamus och barken.

Förändringar i nucleus caudatus har associerats med flera neurologiska och psykiatriska tillstånd, inklusive Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom, schizofreni och ADHD.

'Substantia nigra' er en del av hjernen som består av to sett av nerveceller, kallade compacta og reticulata. Den kompakte delen inneholder de nerveceller som producerer dopamin, et neurotransmitter som er viktig for bevegelse og kontrollen av muskelaktivitet. Når disse cellene degenererer eller dør, som skjer i sykdommen Parkinson, fører det til en mangel på dopamin i hjernen, som kan føre til rystelser, stivhet og trøghet i bevegelsen. Substantia nigra ligger i midten av hjernen og er en del av den basyale gangliesystemet.

'Plötslig död' definieras inom medicinen som ett plötsligt oväntat dödsfall som inträffar utan tydliga orsaker eller varningstecken, vanligen inom en timme efter symtomens början. I de flesta fallen sker dödsfallet under sömnen eller i vila. Den plötsliga döden är ofta relaterad till hjärt-kärlsjukdomar, såsom hjärtinfarkt eller rytmstörningar, men kan också orsakas av andra sjukdomar som påverkar andningen eller centrala nervsystemet.