Medicinskt sett betyder muskelspolar de två skilda slutarna eller ändarna av en muskel, som normaltemente består av en origo (muskelns fäste vid ett fast skelettparti) och en insertion (muskelns fäste vid ett rörligt skelettparti). När muskeln kontraherar orsakas rörelse genom att den ena änden dras mot den andra, vilket resulterar i en kortning av muskelavståndet mellan dessa två punkter.

I vissa fall kan termen "muskelspolar" också användas för att beskriva de två typerna av muskelfibrer som finns inne i en muskel, det vill säga de tjockare och kraftfullare typ I-fibrerna (röda muskelfibrer) och de tunnare och snabbare typ II-fibrerna (vita muskelfibrer). Dessa två typer av muskelfibrer har olika egenskaper och funktioner, men båda är viktiga för att muskeln ska kunna utföra sin funktion korrekt.

Spindle apparatus är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till den struktur som bildas av mikrotubuli och andra proteiner under celldelningen. Den består av två delar: centrosomen, som fungerar som en organell som initierar bildandet av spindeln, och spindelfibrerna, som är de mikrotubuliar strukturer som fördelar kromosomerna korrekt till dottercellerna under mitosen eller meiosen. Spindelapparaten är därför viktig för celldelningens korrekta gång och för att upprätthålla den genetiska integriteten hos celler.

'Gamma-motoneuron' är en typ av motorneuron som innerverar intrafusal muskelfiber i muskelspindlar. Muskelspindlarna är speciella receptorer som detekterar rörelse och position i skelettmusklerna. Gamma-motoneuronen reglerar spänningen i muskelspindlarnas intrafusal muskelfiber, vilket påverkar deras förmåga att detektera rörelser och position. Denna feedback hjälper till att underhålla och justera muskelns spänning och koordination under olika rörelsemönster och förhållanden.

Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:

1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.

2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.

3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.

Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.

En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.

Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.

'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:

1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.

2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.

3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.

4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.

5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.

I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.

Medicinskt sett är massetermuskeln (i engelska, masseter muscle) en muskel i kindrädet hos människor och andra däggdjur. Den är en av de fyra käkmusklerna som kontrollerar rörelserna hos underkäken. Massetermuskeln har sitt ursprung från två huvudsakliga delar: den zygomatiska arken (en benstruktur i kindbenet) och den temporala fossan (en fördjupning på tinningbenet). Dessa muskelfibrer fäster sedan vid den nedre, främre delen av underkäken.

Massetermuskeln har två huvudsakliga funktioner: den hjälper till att lyfta upp underkäken så att överkäken och underkäken stängs (mandibular closure), samt den drar också underkäken bakåt och sidledes (mandibular elevation and lateral movement). Dessa rörelser är viktiga för aktiviteter som käkar, tugga och prata.

Medicinskt sägs muskelsammandragning, eller muskelspasmer, vara en kraftig, ofta smärtsam, sammandragning av en muskel som ofta är orsakad av överansträngning, skada, eller neurologiska tillstånd. Det kan också uppstå på grund av elektrolytbrist, särskilt magnesium- eller kalciumbrist. I vissa fall kan muskelsammandragningar vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller multipel skleros.

En sträckreflex, även känd som myotatisk reflex eller Deep Tendon Reflex (DTR), är en reflexaktion som utlöses när en muskel snabbt sträcks. Detta sker genom att sensorer i muskeln, kända som muskelspindlar, detekterar förlängning och sänder signaler till ryggmärgen via afferenta nervfiber. I ryggmärgen leds signalen via interneuron till efferenta nervfiber, vilket orsakar en kontraktion i samma muskel eller en synnerlig muskel i samma muskelgrupp. Detta hjälper till att skydda muskeln från skada genom att begränsa förlängningen. Sträckreflexen är en del av kroppens mekanism för att upprätthålla muskelbalans och stabilitet.

Proprioception kan definieras som förmågan att uppfatta kroppens position och rörelse i rummet, utan att behöva titta på den. Det är en form av sensorisk perception som orsakas av stimulering av sensory neuroner belägna i musklerna, leder och ledkapslarna. Proprioceptionen ger oss information om var våra kroppsdelar befinner sig och hur de rör sig i förhållande till varandra. Den hjälper oss att upprätthålla balans, koordinera rörelser och förstå gränsen för vår kropps räckvidd.

Tuggmuskler, även kända som ka muscles (masseter muscle) och temporalis muscle, är en typ av skelettmuskler i ansiktet som används när man tuggar mat. De hjälper också till att öppna och stänga munnen. Tuggmusklerna är de starkaste musklerna i ansiktet och sitter på varsin sida av ansiktet, längst bak i kindbenen.

Succinylkolin (engelska: Succinylcholine) är ett skelettmuskelrelaxerande medel som används inom anestesi för att underhålla muskulaturens relaxering under kirurgiska ingrepp. Det är en kvicksilverförening av två acetylkolinmolekyler och verkar genom att aktivera de nicotiniska receptorerna på den postsyaptiska membranen hos slutna muskelfiber, vilket leder till en koncentrationsberoende inaktivering av muskelns kontraktila apparat.

Succinylkolin har en snabb början på verkan (ungefär 60 sekunder) och en kort varaktighet (ungefär 5-10 minuter), vilket gör det till ett användbart verktyg för att underlätta intubering av luftvägen eller för att utföra snabba operationer.

Det bör dock noteras att succinylkolin kan orsaka potentialt livshotande biverkningar, såsom hyperkalemi (höga potasievärden i blodet), vilket kan utlösa farliga hjärtrytmrubbningar. Dessa biverkningar är vanligare hos patienter med förhiggande neurologiska eller muskulära tillstånd, såsom cerebral pares, myasthenia gravis och dylikt.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

Muskel fiber, eller muskulære fibre, er i den medicinske terminologi de specielle celler, der udgør det egentlige kontraktile apparat i skeletmusklerne. Hver muskel fiber består af et stort antal myofibriller, som igen er sammensat af de proteiner aktin og miozin, der under normale forhold glider over hinanden og på den måde gør musklen i stand til at kontraheres. Muskel fibre kan inddeles i typer alt efter deres egenskaber, fx langsomt eller hurtigt kontraktile fibre.

Muskelproteiner är proteiner som har en funktionell roll i muskler. De kan delas in i olika kategorier beroende på deras specifika funktioner, men de viktigaste grupperna av muskelproteiner är strukturproteiner och kontraktile proteiner.

1. Strukturproteiner: Dessa proteiner ger musklerna sin form och stöd. De inkluderar titin, nebulin och myosin. Titin är det största protein som finns i kroppen och sträcker sig över hela sarkomern (den grundläggande kontraktile enheten i muskeln). Nebulin är ett långt slankt protein som hjälper till att stabilisera aktinfilamenten. Myosin är också ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten i sarkomern.

2. Kontraktile proteiner: Dessa proteiner är involverade i muskelkontraktioner och inkluderar aktin och myosin. Aktin är ett globulärt protein som bildar de tunt filamenten i sarkomern, medan myosin är ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten. När muskeln kontraheras förflyttar sig myosinfilamenten längs aktinfilamenten och drar ihop muskeln.

Muskelproteiner kan också inkludera enzymer som är involverade i energiproduktion, såsom mitokondriella proteiner, samt signalproteiner som reglerar muskelaktiviteten.

'Inåtledande nervbanor', även kända som efferenta nervbanor, är nerver eller delar av nervsystemet som transporterar signaler från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till muskler och kroppens effektororgan. Dessa signaler orsakar en fysisk respons eller handling, till exempel rörelse av en muskel eller sekretion av en hormon. Inåtledande nervbanor skiljer sig från sensoriska nervbanor, som transporterar känsel- och smärtreceptorer från kroppen till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.

"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.

Mekanoreceptorer är en typ av sensorreceptor som reagerar på mekaniska stimuli, såsom tryck, vibrationer och rörelse. De finns i olika delar av kroppen, till exempel huden, musklerna och lederna. Mekanoreceptorerna transducerar mekaniska signaler till elektriska impulser, som sedan kan tolkas av centrala nervsystemet. Exempel på mekanoreceptorer inkluderar Pacini-kroppar, Ruffini-ändarna och Merkel-celler.

"Decerebration" är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där det mesta av hjärnstammen och den bakre delen av storhjärnan (cerebellum) har skadats eller avlägsnats. Detta kan orsaka en rad symtom, inklusive stelhet i muskler, spasmer, ökat reflexivt svar på smärta och oförmåga att röra sig medvetet.

Decerebration uppstår vanligen som ett resultat av allvarlig skada på hjärnan, till exempel vid stroke, trauma eller infektion. I vissa fall kan decerebration vara en del av en planerad neurokirurgisk behandling, där en del av hjärnbarken måste tas bort för att lindra symtom på ett annat tillstånd.

Det är värt att notera att decerebration inte ska förväxlas med decortikation, som är en annan medicinsk term som refererar till skada eller avlägsnande av cortex (yttre lagret) av hjärnbarken.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

'Nervledning' refererer til de hvide, nervefiber-forbundne strukturer i centralnervesystemet (hjernen og rygmarven) og perifere nervesystemet (de nerver som forbinder hjernen/rygmarven med resten af kroppen) som transporterer nervimpulser. Disse nerveledninger består af to typer nerveceller: afferente fibre, der transporterer sensoriske impulser til centralnervesystemet (f.eks. smerte, temperatur og berøring), og efferente fibre, der transporterer motoriske impulser fra centralnervesystemet til muskler eller andre effektororganer. Nerveledningerne er beskyttet af myelinskeder, som hjælper med at accelerere nerveimpulsers hastighed og forbedrer overførslen af impulserne.

'Nackmuskler' är ett samlingsbegrepp för de muskelgrupper som kontrollerar rörelserna i nacken och halsen. De viktigaste nackmusklerna inkluderar:

1. Trapezius: Den stora triangulära muskeln på baksidan av nacken och överarmarna som hjälper till att stabilisera skulderbladet, röra huvudet och lyfta axlarna.
2. Sternocleidomastoid: De två långsmala musklerna på var sida av halsen som roterar och böjer huvudet från sidan till sidan samt flexerar det framåt när man tittar ner.
3. Scalenii: Tre smala muskler på var sida av nacken och halsen som hjälper till att flexera, rotera och lateralt böja huvudet.
4. Longus colli och longus capitis: Små muskler längs framsidan av halsen som hjälper till att flexera huvudet framåt och stabilisera ryggraden.

Dessa muskler arbetar tillsammans för att möjliggöra komplexa rörelser i nacken och halsen, såsom att vända eller nicka huvudet, hala på axlarna och hålla kroppen upprätt.

Medicinskt sett kan vibrationer definieras som mekaniska rörelser som överförs till kroppen via exempelvis en yta eller ett föremål. Vibrationer kan upplevas som en snabb, upprepad rörelse som kan påverka olika delar av kroppen beroende på frekvens, amplitud och exponeringstid.

Långvarig exponering för vibrationer kan leda till skador på muskler, senor, leder och nerver, särskilt i händer och armar. Detta kallas vibrationssjukan eller hand-armvibrationssyndromet (HAVS). Symptomen kan inkludera småkramper, känselbortfall, smärtor och försämrad rörlighet i händer och fingrar.

För att undvika vibrationsskador rekommenderas användning av mekaniska buffertar, regelbundna pauser och teknikträning för att minska exponeringen för vibrationer under arbetet.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Interkostalmuskler är en typ av skelettmuskler som breder ut sig över revbenen (costae) och förbinder dem med varandra. De finns i två skikt: det yttre och det inre interkostalmuskelskiktet. Dessa muskler hjälper till att stabilisera och röra bröstkorgen, vilket är viktigt vid andning och hostning.

Det yttre interkostalmuskelskiktet består av muskler som löper diagonalt nedåt och bakåt från ett revben till nästa, under det överliggande revbenets utskjutande del (processus costalis). Dessa muskler hjälper till att dra revbenen närmare varandra och komprimerar bröstkorgen.

Det inre interkostalmuskelskiktet består av muskler som löper diagonalt nedåt och framåt från ett revben till nästa, ovanför det underliggande revbenets utskjutande del. Dessa muskler hjälper till att lyfta revbenen och öka bröstkorgens volym under inandning.

Interkostalmusklerna kan bli smärtsamma eller skadade på grund av olika orsaker, såsom överansträngning, trauman eller sjukdomar som till exempel interkostalneuralgi.

Medicinskt talat refererar käken till det underkäksben (mandibulan) som är den rörliga benplattan i ansiktsskelettet hos djur, inklusive människor. Det består av en horisontell del (den rörliga delen) och två vertikala delar. Käken hjälper till att forma munhålan, stödjer käkmusklerna och är viktig för aktiviteter som äta, tala och andas.

Mikrotubuli är proteinstavar som utgör en viktig del av cellens cytoskelett, och de spelar en central roll i celldelning, transport av vesiklar och organeller inom cellen samt i cellens form och rörelse. Mikrotubuli är hollow, tubulära strukturer som består av ett protein called tubulin. De bildar ofta parallella buntar eller skruvade helixstrukturer och kan vara dynamiska, det vill säga de kan växa och krympa kontinuerligt. Mikrotubuli är också en viktig komponent i cellens mitotiska spindelapparat under celldelning, där de hjälper till att separera kromosomerna korrekt.

Muskelutveckling (engelska: muscular development) är ett samlingsbegrepp för de processer som leder till att skelettmusklerna ökar i storlek och styrka. Detta sker genom en kombination av träning, näringsintag och vila. Vid träning utsätts musklerna för mekanisk spänning, vilket ledde till att de skadas på mikroskopisk nivå. Som svar på denna skada aktiveras muskelcellernas cellkärnor för att syntetisera fler proteiner och öka i storlek, en process som kallas muskelhypertrofi. Samtidigt kan också antalet muskelceller (muskelkärnor) öka, ett tillstånd som kallas muskelhyperplasi.

Muskelutveckling är viktig för att uppnå och underhålla optimal fysisk prestation, hälsa och välbefinnande. Det kan också ha estetiska fördelar. För att maximera muskelutveckling rekommenderas regelbunden träning med progressivt ökad belastning, tillräcklig näring och vila.

I medical terms, 'mitos' refererar till den process som celler genomgår för att dela sig och reproducera sin DNA. Mitosen är en typ av celldelning där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Under mitosen separeras kromosomerna, replikeras och distribueras jämnt till varsin dottercell. Denna process är väsentlig för tillväxt, healing, och cellulär repair i levande organismer.

'Oculomotor muscles' refererar till de extraoculära muskler som kontrollerar rörelserna hos ögat. Det finns sex stycken extraoculära muskler och tre av dem är oculomotoriska muskler:

1. Superior rectus: Denna muskel roterar ögat uppåt och något bort från midjlinjen när den kontraheras.
2. Medial rectus: Denna muskel drar ögat närmare midjlinjen när den kontraheras.
3. Inferior rectus: Denna muskel sänker och roterar ögat nedåt och något bort från midjlinjen när den kontraheras.

Dessa muskler får sin nervförsörjning från den tredje kranialnerven (oculomotornerven). Tillsammans med de andra extraoculära musklerna som kontrolleras av den fjärde och sjätte kranialnerven, är oculomotoriska muskler viktiga för att koordinera rörelserna hos båda ögonen så att vi kan uppfatta en enhetlig bild och ha klar seende.

Medicinskt kan muskeldenervering definieras som den process där nervimpulser skickas från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till skelettmusklerna, vilket orsakar kontraktion och rörelse.

Denna process innebär följande steg:

1. Första steget är att neuronen i centrala nervsystemet skickar en elektrisk impuls (action potential) längs sitt axon till den del av neuronen som kallas synapsen.
2. I synapsen sker en kemisk signalöverföring från ett neurotransmittorsubstanser till receptorer på den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
3. När neurotransmittorbinds till receptorn aktiveras en elektrisk impuls i den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
4. Denna elektriska impuls färdas längs axonen på den efterföljande nervcellen och når slutligen en motorändplatta, som är en speciell struktur där nervcellen och muskelcellen möts.
5. Motorändplattan överför sedan elektriska impulser till muskelcellen, vilket orsakar en kontraktion av muskeln och rörelse i kroppen.

Muskeldenervering är därför en nödvändig process för att vi ska kunna röra oss och utföra vardagliga aktiviteter som gå, prata och äta.

'Kroppsrörelse' är ett samlingsbegrepp för alla de rörelser och movement som kroppen kan utföra. Det inkluderar allt från små, precisa rörelser som att röra en finger till större rörelser som att gå, springa eller dansa. Kroppsrörelse kan också innefatta subtilare aspekter av kroppsspråk och nonverbala kommunikation.

I en medicinsk kontext kan 'kroppsrörelse' också användas för att beskriva en persons förmåga att kontrollera och koordinera sina muskler och leder för att utföra vardagliga aktiviteter, som att klä sig själv eller hala sig upp på en stol. Besvären med kroppsrörelse kan vara temporärt eller permanent och orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive neurologiska skador, muskuloskeletala sjukdomar eller åldrande.

'Bakben' er en uformell betegnelse for det underste ledbensparti i mennesket, der består af flere små ben og knogler. Den medicinske term for bakken er 'tarsus', og den inkluderer knogler som hælen og arkelen. Problemer med bakbenet kan føre til smerter, skader eller funktionelle bevægelsesproblemer.

Medicinskt kan 'Muskelfibrer, långsam sammandragning' definieras som typ I-fiber i skelettmuskulatur, som är specialiserade för ändlös, syreberoende, långsamt kontraktionsförlopp. De har rikligt med mitokondrier och myoglobin, vilket gör dem effektiva vid syretransporter och utmärkt uthållighet under submaximal ansträngning. Deras kontraktion är långsam men ändamålsenlig för posturer och lågintensiv aktivitet.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

Medicinskt kan 'muskelfibrer, snabb sammanträngning' översättas till "fast twitch muscle fibers" på engelska. Detta refererar till en typ av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera (sammandragas) mycket snabbt och kraftfullt, men endast under en kort period av tid. Fast twitch muscle fibers delas vanligtvis upp i två grupper: Typ IIa och Typ IIb (eller IIx). Typ IIa-fibrerna har en något längre kontraktionsfördröjning än Typ IIb/IIx-fibrerna, men de är fortfarande mycket snabbare än typ I-fibrer, som kallas slow twitch muscle fibers och som är specialiserade för uthållighet istället för kraft. Fast twitch muscle fibers rekryteras vanligtvis först under kraftfulla kontraktioner eller när muskelns arbete varar under en kortare tid.

Muskeltrötthet definieras som en subjektiv upplevelse av svaghet, utmattning eller trötthet i musklerna efter aktivitet eller till och med i vila. Det kan vara relaterat till olika medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, endokrina störningar, kardiovaskulära sjukdomar eller muskuloskeletala problem. Ibland kan muskeltrötthet också vara en biverkan till vissa läkemedel. Det är viktigt att undersöka orsaken till muskeltrötthet, eftersom behandlingen kan variera beroende på underliggande sjukdom eller tillstånd.

'Nervändslut' är ett medicinskt begrepp som refererar till den plats där en nervfiber eller en grupp av nervfibrer slutar och fysiskt kopplas till sitt mål, vanligtvis en muskel, en körtel eller en annan nerv. Detta område kallas också för en neuro-muskulär platta eller en synaps.

Den exakta strukturen av en nervändslut kan variera beroende på vilken typ av nerv och vilket mål som är inblandat. I allmänhet består det av ett slutet segment av en axon, som innehåller neurotransmittorer, som är kemiska signalsubstanser som överför signalen från den ena cellen till den andra. När denna signal når nervändslutet triggas frisättningen av neurotransmittorerna, vilket orsakar en reaktion i målcellen.

Nervändslut är därför en mycket viktig del av det signalsystem som styr alla kroppsliga funktioner, inklusive rörelse, känsel, sinnesintryck och andra autonoma processer som andning och hjärtverksamhet.

Aktionspotential (Action Potential) är en plötslig elektrisk potentialändring som sker över cellmembranet hos exciterbara cellsorter, såsom nerv- och muskelceller. Detta fenomen orsakas av fluktuationer i membranpotentialen som följer specifika mönster av depolarisering (positivt laddning) och repolarisering (negativt laddning).

I nerv- och muskelceller är aktionspotentialerna resultatet av jonkanaler som öppnas och stängs i cellmembranet, vilket tillåter specifika joner (som natrium, kalium och kalcium) att diffundera in eller ut genom membranet. Denna jontransport orsakar en förändring av membranpotentialen, vilket kan uppfattas som en elektrisk signal.

När aktionspotentialen initieras öppnas natriumjonkanaler, vilket leder till en inflöde av natriumjoner och en depolarisering av cellmembranet. När membranpotentialen når en viss tröskelvärde aktiveras ytterligare jonkanaler, vilket orsakar en snabb repolarisering av cellmembranet. Efter repolariseringen stängs natriumjonkanalerna och kaliumjonkanaler öppnas, vilket leder till en utflöde av kaliumjoner och en ytterligare repolarisering av membranpotentialen.

Aktionspotentialer är viktiga för kommunikation och signalering inom nervsystemet och muskelsystemet. De möjliggör snabb överföring av information och koordinerad muskelaktivitet, vilket är nödvändigt för normal funktion hos levande organismer.

EGR3, eller early growth response 3, er en transskripsjonsfaktor som tilhører zinkfingerprotein-familien. Dette spetsmolekylet aktiveres raskt etter cellulær stimulasjon, for eksempel ved vækstfaktorer eller cytokiner, og binder seg til specifikke sekvensen i DNA for å regulere transkripsjon av målgener. EGR3 spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær differentiering, proliferasjon, apoptose og immunrespons.

"Trigeminalkärnan" refererar till den del av hjärnstammen där det sensomotoriska nervsystemet för trigeminusnerven finns. Trigeminusnerven är en av de tolv kranialnerverna och ansvarar för sensorisk och motorisk kontroll av ansiktet, huvudet och halsen.

Trigeminalkärnan kan delas in i tre huvudsakliga delar: den sensomotoriska kärnan, den somatosensoriska kärnan och den autonoma kärnan. Den sensomotoriska kärnan styr de muskler som används för att bita och tugga mat, medan den somatosensoriska kärnan tar emot sensorisk information från huden, slemhinnorna och skelettet i ansiktet, huvudet och halsen. Den autonoma kärnan styr autonoma funktioner som svettning och blodflöde i ansiktet.

Trigeminalkärnan är också involverad i smärtprocesser och kan vara involverad i vissa smärtsjukdomar, såsom trigeminusneuralgi.

Spinala nervrötter, även kända som spinalnervrotoroots eller simpelthen nervrötter, är de nerver som utgör den initiala delen av det perifera nervsystemet. De kommer direkt från ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina) och delar sig sedan i två delar: en motorisk gren som kontrollerar muskulaturen och en sensorisk gren som tar hand om känsel- och smärtreceptorer. Skador eller sjukdomar i de spinala nervrötterna kan orsaka smärta, kraftförlust och känselbortfall i olika delar av kroppen.

"Anafas" er en medisin terminu som refererer til den fysiologiske prosessen der luft blir inndratt i, og utheilt fra, lungene. Ordet kommer fra det græske ord "anaphuein", som betyr å blege eller å løfte opp.

Under en normal anafase, inspirerer vi luften inn i våre lunger ved å bruke musklane i vår hals og brystkasse for å utvide våre lunger og øke volumet i vår thorax. Dette skaper en negativ trykkforskel mellom luftens trykk ytrefor våre lunger og det positive trykket innenfor, som får luften til å strømme inn i lungene. Når vi er ferdige med å inn inspire, vil musklane i vår hals og brystkasse trakke sammen igjen for å komprimere thoraxen og opprettholde et positivt trykk innenfor lungene som får luften til å strømme ut igjen.

Anafas er en viktig del av respirasjonen, og feil i denne prosessen kan føre til åndedrettsproblemer og andre helsekomplikasjoner.

En medicinsk definition av "Nerver, utåtledande" (engelska: "Peripheral nerves") är de nervbanor som bildar det perifera nervsystemet och transporter nervimpulser till och från centrala nervsystemet, inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver är spridda över kroppen och innerverar muskler, hud och andra vävnader, vilket gör att de kan uppfatta smärta, temperatur, tryck och vibrationer samt styr muskelrörelser och automatiska kroppsfunktioner.

Kinetokorer är en struktur som finns i cellkärnan hos eukaryota celler och består av ett proteincomplex som spelar en viktig roll i celldelningen under mitosen och meiosen. Kinetokorerna sitter längs med de små trådarna, kromosomerna, och fungerar som ankare för spindelfibrerna från mitotiska spindeln, vilket gör att kromosomerna kan fördelas jämnt till dottercellerna under celldelningen. Kinetokorerna är också involverade i regleringen av cellcykelkontrollen och kan påverka celldelningens hastighet och precision.

I am sorry, but "Senor" is a Spanish title or term of respect used to address or refer to a man, particularly an older one. It does not have a medical definition. If you have any medical questions or terms that you would like me to define, please let me know!

Centrosomen är ett subcellulärt organell som består av två centrioler och pericentriolmaterial, beläget nära cellkärnan hos eukaryota celler. Det fungerar vanligtvis som en mikrotubuliorganiserande center (MTOC) under celldelningen, vilket är viktigt för celldelningens korrekt segmentering och formation av mitotiska spindelnäten. Centrosomen hjälper också till att organisera intracellulära transportprocesser genom att kontrollera mikrotubuli-dynamiken i cellen.

'Kinestesi' är ett medicinskt begrepp som refererar till förmågan att uppfatta och tolka kroppens rörelser, position och balans. Det inkluderar också förmågan att känna igen muskelsammandragningars styrka och hastighet. Denna förmåga möjliggörs av sensorer i leder, ledkapslar, muskler och senor som registrerar information om rörelser och kroppens position i rummet. Detta information används för att koordinera muskelaktiviteten och upprätthålla balans och stabilitet under olika rörelser och aktiviteter.

I'm happy to help! In the context of medicine, particularly in pathology and histology, a metaphase is a stage in the cell division process (mitosis) where the chromosomes have aligned in the middle of the cell (the metaphase plate) and are ready for separation into two identical sets in the daughter cells. During this phase, the chromosomes are condensed and can be easily visualized under a microscope, making it an important stage for studying chromosomal abnormalities and genetic disorders.

"En monosynaptisk reflex är en snabb och automatisk muskelreaktion som utlöses när en nerv impuls når en ensam synapse (en typ av kontakt mellan två neuroner) i ryggraden. Den mest kända formen av den monosynaptiska reflexen är knäreflexen, som testas under en fysiska undersökning genom att en läkare snabbt slår lätt på knäskålens undersida med en hammare."

(Källa: )

Den tinningmuskeln (Musculus temporalis) är en skelettmuskel som ligger i lateral del av skallbenet ovanför örat. Den har sitt ursprung från tinningbenets framsida och slutar i en sena som fäster på käkmuskelfrontalen (processus frontalis mandibulae). Tinningmuskeln hjälper till att lyfta upp underkäken när man biter och tuggar.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

En reflex är en automatisk, snabb och involuntär muskulär respons eller reaktion på en stimulus, som orsakas av en kedja av nervsignaler i centrala och perifera nervsystemet. Reflexer hjälper till att skydda kroppen från skada genom att snabbt utlösa en muskulär kontraktion eller rörelse som motverkar den skadliga stimulen.

Ett exempel på en reflex är knäreflexen, även känd som patellarreflexen. Den utlösas när läkaren gently slår lätt på knäskålens undersida med en hammare, vilket får knäskålen att röra sig reflexmässigt. Detta sker eftersom den perifera nerverna i benet registrerar smärtan och skickar signaler till ryggmärgen, där de leds via en speciell bana av neuroner till den aktiverade muskeln (musculus quadriceps femoris), vilket orsakar en kontraktion och rörelse.

Reflexer är viktiga för att underhålla balans, koordinera rörelser och skydda kroppen från skada. De kan också användas som diagnostiska verktyg inom medicinen för att undersöka nervfunktionen och det neuromuskulära systemet.

Kinesin är ett protein som fungerar som en molekylär transportör inne i celler. Det transporterar olika last, till exempel vesiklar och organeller, längs med mikrotubuli, en typ av cytoskelettfilament, genom att använda ATP (adenosintrifosfat) som energikälla. Kinesin spelar därför en viktig roll i celldelning, cellmotilitet och transport av varor inne i cellen. Det finns flera olika typer av kinesiner, var och en med specifik funktion och last de transporterar.

"Isometrisk sammandragning" är en typ av muskelaktivitet där muskeln kontraherar (sammantrycks) utan att det sker någon förändring i muskellängden eller i den synliga kroppsdelens position. Detta innebär att muskeln anstränger sig, men den förblir på samma längd och håller en given position istället för att orsaka rörelse. Isometriska övningar kan användas som en del av träning och rehabilitering för att stärka muskler och förbättra kroppens kontroll över sin muskelaktivitet.

'Okoordinerad gång' refererar till en typ av störning i individens gångmönster, där koordinationen och harmoni i de olika muskler och lederna som är involverade i gångrörelserna är rubbade. Detta kan resultera i en instabil, otillräcklig eller rörig gång, där individen har svårt att hålla balansen, koordinera fotrörelserna och upprätthålla en jämn hastighet.

Detta kan bero på en rad olika orsaker, inklusive neurologiska sjukdomar eller skador, muskuloskeletala problem, sensoriella störningar eller kombinationen av flera faktorer. Exempel på sådana tillstånd kan vara Parkinsons sjukdom, multipel skleros, cerebellär ataxi, perifera neuropatier eller alkoholrelaterad nervskada.

Okoordinerad gång kan leda till en ökad risk för fall och skador, samt påverka individens självständighet och kvalitet på livet. Därför är det viktigt att diagnostisera orsaken till störningen och ge lämplig behandling för att förbättra funktionen och minska risken för komplikationer.

Glatt muskelceller, også kendt som glatte muskulaturceller, er en type muskelceller som kontrolleres involuntarily og har en vislende (ikoniske) udseende under mikroskopi. De består af en enkel cellekerne og et stort antal myofibriller, der er mindre organeller som hjælper med at generere muskelkontraktioner.

Glatte muskulaturceller findes i visse typer af væv i kroppen, herunder blodkarre, lunger, fordøjelsessystemet og reproduktive organer. De hjælper med at kontrollere en række fysiologiske processer, såsom blodtryksregulering, søvn, madoptagelse og reproduktion.

Contractions i glatte muskulaturceller reguleres af nervesignaler fra det autonome nervesystem og hormonelle signaler fra kroppen. De kan også kontrahere uafhængigt af nervesignaler, hvilket gør dem egnet til at kontrollere passive processer som blodcirkulation og fordøjelse.

Mikrotubulusassocierade proteiner (MAP, Microtubule-associated proteins) är en grupp proteiner som binder till mikrotubuli, som är en viktig komponent av cytoskelettet i eukaryota celler. MAP har en central roll i regleringen av dynamiken hos mikrotubuli och hjälper till att stabilisera dem, ge struktur och hjälpa till med intracellulära transportprocesser. Dessa proteiner delas vanligtvis in i två kategorier: stabiliserande proteiner som främjar bildningen och stabiliteten av mikrotubuli, och motorproteiner som använder ATP för att transportera sig och last längs med mikrotubulerna.

'Kroppsställning' refererar till hur kroppen positionerar och orienterar sig i rummet. Det kan avse både stillasittande, stående eller liggande positioner samt mer specifika positioner som används under vissa aktiviteter eller medicinska undersökningar. Exempel på kroppsställningar inkluderar sittande upprecta, stående med rak rygg, liggande på sidan, barnmorskeställning (knä-bröst-ställning) och flera andra. Kroppsställning kan ha betydelse för olika aspekter av hälsan och välbefinnandet, inklusive andning, cirkulation, smärta och rörelsefrihet.

Kromosomsegregation är ett begrepp inom cellbiologi och genetik, och refererar till processen då kromosompar under celldelningen (mitos eller meios) fördelas korrekt till de nya dottercellerna. Varje dottercell ska efter celldelningen ha samma uppsättning kromosomer som modercellen, och varje kromosom ska finnas i endast ett exemplar. Felet med felaktig kromosomsegregation kan leda till olika former av genetiska störningar, såsom syndrom relaterade till nedärvda kromosomavvikelser eller cancer.

Muskelmitokondrier är de cellulära organeller där cellernas energiproduktion sker. De utgör ungefär 15% av muskelcellens volym och innehåller flera hundra mitokondrier per cell. Deras huvudsakliga funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, en process där elektroner från NADH och FADH2 överförs till syre i ett elektrontransportkedja som genererar ett protongradient över mitokondriens yttre membran. Protonerna diffunderar sedan tillbaka genom ATP-syntas-komplexet, vilket resulterar i syntesen av ATP från ADP och fosfat.

Muskelmitokondrier är också involverade i andra cellulära processer som apoptos (programmerad celldöd), calciumreglering och produktion av reaktiva syrearter. Dessa organeller har en central roll för muskelfunktionen, eftersom de generera den energi som behövs för kontraktion och relaxation av musklerna.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

'Rygg' kan på medicinska svenska definieras som den bakre, raka delen av ryggraden (kolumnen) som sträcker sig från nedre halsen till höftområdet och skyddar ryggmärgen. Ryggen består av flera sammanvuxna kotor, bindväv, muskler och nerver. Den är också känd som den thorakala regionen eller thoraxryggen.

Tubulin refererar till proteiner som är huvudkomponenterna i mikrotubuli, en del av cytoskelettet hos eukaryota celler. Det finns två huvudsakliga typer av tubulinproteiner: alfa-tubulin och beta-tubulin. Dessa två typer av proteiner bildar dimerer som sedan sammanfaller för att bilda mikrotubuli, vilka är långa, hållbara strukturer som spelar en viktig roll i celldelning, transport inom cellen och cellyttstötthet. Microtubules kan också undergå dynamisk omorganisation, det vill säga de kan växa eller krympa genom att addera eller avlägsna tubulin-dimerer från deras ändar. Denna egenskap är viktig för celldelning och cellrörelser.

Radialnerven (N. radialis) är ett nerver som försörjer de bakre delarna av armen och handen med känsel- och rörelseförmåga. Den tar sin början i halsregionen där den bildas av spinalnerver på nivå C5-T1. Sedan fortsätter den genom axelhålan, under armbågen och ner längs underarmen till handen.

Radialnerven innerverar flera muskler i armen och handen, däribland tricepsmuskeln (som sträcker armen), supinator- och extensormusklerna (som vrider och sträcker handleden) samt flera små muskler i handen. Den ger också känsel till baksidan av handflatan, fingrarnas baksidor och naglar på ring- och lillfingret.

Skador på radialnerven kan orsaka svaghet eller förlust av rörelseförmåga i armen och handen, samt känselbortfall på de berörda områdena.

"Tvärstrimmig muskulatur", även känd som skelettmuskulatur, är en typ av muskelvävnad som är ansvarig för styrning och kontrollen över kroppens rörelser. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler med många kärnor och tvärgående streck, eller striationer, som kan ses under mikroskopi. Tvärstrimmig muskulatur är ansluten till skelettet via senor och fäster vid ben, armar och andra rörliga delar av kroppen. När signalsubstanser från centrala nervsystemet aktiverar muskelcellerna kontraheras de och drar ihop sig, vilket orsakar rörelse i skelettet.

Mad2 (Mitotic Arrest Deficient 2) proteiner är en del av kontrollmekanismen för cellcykeln, specifikt under mitosen. Dessa proteiner hör till en grupp av regulatoriska protein komplex som kallas spindelapparatproteiner (spindle assembly checkpoint proteins). Deras främsta funktion är att hindra cellens delning genom att blockera anläggandet av mitotisk spindel, om kromosomerna inte korrekt har fördelats mellan dottercellerna. Mad2 proteinerna binder till andra proteiner i komplex och hjälper till att reglera deras aktivitet. Dessa proteiner är viktiga för att säkerställa korrekt kromosomfördelning och förhindra anormala celler, såsom cancerceller, från att bildas.

Muskelavslappning, eller engelska "muscle relaxation", är ett medicinskt tillstånd där musklerna slappnar av och blir mindre spända. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skador, sjukdomar, neurodegenerativa störningar, läkemedel eller psykiska tillstånd som stress och ångest.

I vissa fall kan muskelavslappning vara en önskad effekt av behandling, som i terapi där patienten aktivt tränar sin muskelrelaxation med hjälp av tekniker som andningsövningar och visualisering.

I allvarliga fall kan muskelavslappning leda till svårigheter att röra sig, svältkramper eller andningssvårigheter. I dessa fallen behandlas muskelavslappning ofta med läkemedel som muskelrelaxerande mediciner eller fysisk terapi för att hjälpa till att stärka musklerna och förbättra rörelseförmågan.

Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).

Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.

Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.

H-reflex, förkortning för "deep tendon (or muscle) Hoffmann's reflex," är en neurofysiologisk reflexrespons som utvärderar den monosynaptiska banan mellan sensorya nervceller i muskel-senor och motorneuron i ryggmärgen. Denna reflex kan ses som en stimulerad sakrospinal trakt (SST) via en specificerad nervstimulering, ofta tarserus senorn. När en elektrisk impuls appliceras på sensorynerven leds en signal tillbaka till ryggmärgen och aktiverar alpha-motoneuronerna, vilket orsakar en muskelkontraktion som kan mätas med elektromyografi (EMG). H-reflex används ofta för att bedöma nervfunktionen i kliniska sammanhang, såsom att diagnosticera neuromuskulära sjukdomar och skador.

'Myosin, tung kedja' (eller 'heavy chain' på engelska) är en del av myosinmolekylen, som är ett protein involverat i muskelkontraktioner. Myosin består av två tunga kedjor och fyra lätta kedjor. Tunga kedjorna har en molekylvikt på ungefär 200 kDa och innehåller en ATPas-aktivitet som är viktig för muskelkontraktionens mekanism. Den tunga kedjan består av huvuddomäner, en slank domän och en c-terminal del. Huvuddomänen innehåller aktiva platsen där ATP hydrolyseras och energin används för att flytta myosinhuvudet längs med aktinfilamentet under muskelkontraktion. Slank domän är rik på vätebindningar som gör att myosin kan bilda filamentstrukturer i muskelceller. C-terminalen är ansvarig för att koppla ihop tunga kedjor till varandra och bilda hela myosinmolekylen.

Den peroneala nerven (eller fibularnerven) är en nerv som styr muskelrörelse i underbenet och känsel i foten. Den delar sig vanligen upp i två grenar, den superficiala peroneala nerven och den deepa peroneala nerven, och innerverar olika grupper av muskler i underbenet samt ger känsel till huden på yttre och främre delarna av foten. Skada på den peroneala nerven kan orsaka svaghet eller förlust av rörelseförmåga i foten och smärta eller kraftiga känselbortfall i foten.

"Cell cycle proteins" are a group of proteins that play crucial roles in regulating and controlling the cell cycle - the series of events that take place in a cell leading to its division and duplication. These proteins are involved in various checkpoints during the cell cycle, ensuring that each phase is completed accurately before progressing to the next one. They also help to coordinate the complex biochemical processes that occur during cell division, including DNA replication, chromosome separation, and cytokinesis. Examples of cell cycle proteins include cyclins, cyclin-dependent kinases (CDKs), and various checkpoint proteins.

Andningsmuskulaturen, även kallad respirationsmuskulaturen, består av flera muskelgrupper som arbetar tillsammans för att hjälpa till att andas. De två viktigaste musklerna är diafragan och interkostalmusklerna.

Diafragman är en stor, platt muskel som skiljer bröstkorgen från bukhålan. När den kontraheras flyttas den nedåt, vilket ökar volymen i bröstkorgen och sänker trycket inne i lungorna, orsakande inandning av luft.

Interkostalmusklerna finns mellan varje revben och hjälper till att röra revbenen under andning. När de kontraheras under inandning flyttas revbenen uppåt och utåt, vilket ökar bröstkorgens volym och orsakar ytterligare luftintag i lungorna. Under utandning slappnar musklerna av och revbenen sänks nedåt och inåt, minskande bröstkorgens volym och pressande ut luften ur lungorna.

Andningsmuskulaturen kan också inkludera hals- och bukmuskler som hjälper till att andas under fysisk ansträngning eller vid sjukdom.

'Kannbrask' er en norsk medisinsk term som direkte kan oversattes til 'cramps' eller 'muscle spasms' på engelsk. Det dreier seg om en pludselig, ofte smertefuld, kontraktion av en muskel eller en gruppe muskler.

Muskelkrampene kan være forårsaket af mange forskjellige faktorer, inklusive overbelastning under øvelser, mangel på elektrolytbalanse (som magnesium, kalium eller calcium), nedsatt cirkulasjon, sårbarhetsfaktorer som graviditet og multipl sklerose, og virkninger av bestemte lægemidler.

I noen tilfeller kan årsaken til muskelkramp ikke fastslås med sikkerhet, men i de fleste tilfeller vil behandlingen fokusere på lindrende smertelindring og korrigering av underliggende faktorer hvis mulig.

Muskelvaghet (eller muskelsvækkelse) er en medicinsk term, der refererer til en reduceret styrke eller kapacitet i ens muskler. Dette kan skyldes forskellige faktorer, herunder neurologiske forstyrrelser, skader på musklerne selv eller andre lidelser, der påvirker muskelaktiviteten.

Muskelvaghet kan opleves som en svaghed i ens lemmer eller krop, hvilket kan gøre det vanskeligt at udføre almindelige daglige aktiviteter, såsom stå op fra en stol, holde ting eller gå. Symptomerne af muskelvaghet kan variere i intensitet fra mild til svær og kan have forskellige konsekvenser alt efter hvilken del af kroppen der er berørt.

I nogle tilfælde kan muskelvaghet være midlertidig og forbedres med behandling, mens det i andre tilfælde kan være permanent eller endda forværres over tid, hvis det ikke behandles. Derfor er det vigtigt at søge medicinsk vejledning, hvis man oplever tegn på muskelvaghet, så en læge kan diagnosticere og behandle eventuelle underliggende årsager.

I den medicinska kontexten kan "tuggning" definieras som den process då tänder och käkar arbetar tillsammans för att krossa och skärva maten i små delar så att de enkelt kan sväljas och fördigestioneras. Tuggningen är en viktig del av näringsintaget och hjälper också till att stimulera spytproduktionen, underhålla tändernas hälsa och stödja det orala sammanhanget.

I medicsk sammanhang refererar "papillär muskulatur" till speciella muskelceller i hjärtat, mer specifikt i hjärtats kamrar (ventriklar). Dessa muskelceller är specialiserade för att hjälpa till att stänga av öppningarna mellan hjärtkamrarna när hjärtat kontraherar och pumpar ut blod.

Papillär muskulaturen består av små muskelfibrer som sitter fast i hjärtats kamrar och är fästa vid klaffarna (valvulerna) som leder till lungartärerna respektive kroppsartärerna. När hjärtat kontraherar drar papillär muskulaturen i klaffarna så att de inte öppnas upp och blod pressas ut genom artärerna istället för att backa in i hjärtkammaren igen.

Dessa muskelceller är viktiga för att säkerställa att blodet flyter i rätt riktning genom hjärtat och kroppen, och att det inte sker någon backflöde som kan leda till hjärtsvikt eller andra komplikationer.

Meios är en typ av celldelning som sker i könscellerna hos växter, djur och människor. Den har till syfte att producera könsceller, såsom ägg- och spermieceller, med halv den normala antalet kromosomer genom en reductionsteckning. Vid meiosen sker två omgångar av celldelning utan någon mellanliggande celldelning eller DNA-replikering.

Den första omgången av meios (meios I) innebär en crossing over-händelse där kromosompar i diploida celler byter material med varandra, vilket leder till en rekombination av genetisk information och skapar unika kombinationer av gener. Därefter skiljs de homologa kromosomparen åt och delas upp så att varje dottercell får halva antalet kromosomer.

Den andra omgången av meios (meios II) liknar en mitos, där de resterande kromosomerna i varje dottercell från meios I delas upp igen, vilket resulterar i fyra haploida dotterceller med halva antalet kromosomer jämfört med den ursprungliga diploida cellen.

Meiosen är en nödvändig process för sexuell reproduktion och säkerställer att könscellerna har en unik kombination av genetisk information, vilket leder till mångfald i arternas populationer.

Nocodazole är ett medel som används inom forskning och kan användas för att störa cellers delningsprocess, mitos. Det gör så genom att destabilisera mikrotubuli, en viktig komponent i cellens skelett, vilket leder till oregelbunden celldelning och apoptos, programmerad celldöd. Nocodazole används ofta inom biomedicinsk forskning för att studera celldelningsprocesser och celldöd.

'Centrala muskelavslappningsmedel' är en benämning inom neurologi och farmakologi som refererar till läkemedel som verkar direkt på det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) för att minska muskelspänningarna (tonus) i skelettmuskulaturen. Dessa medel kallas även 'centrala muskelrelaxantia'.

Centrala muskelavslappningsmedel fungerar genom att hämma signalöverföringen mellan nervceller i det centrala nervsystemet, vilket leder till en allmän reduktion av muskelaktivitet och därmed minskad muskelspänning. De används ofta vid behandling av spasticitet orsakad av neurologiska sjukdomar som multipel skleros (MS), cerebral pares (CP) eller efter stroke, då de kan underlätta vardagliga aktiviteter och förbättra livskvaliteten.

Exempel på centrala muskelavslappningsmedel inkluderar baclofen, tizanidin och dantrolen. Varje läkemedel har sina unika farmakologiska egenskaper, fördelar och nackdelar, och används beroende på patientens specifika behov och tolerans.

Metotrimeprazin är ett läkemedel som tillhör gruppen antipsykotiska mediciner och används främst för behandling av psykiatriska sjukdomar såsom schizofreni. Det verkar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket kan hjälpa att minska positiva symtom som hallucinationer och desorganiserade tankar samt negativa symtom som sociala tillbakadraganden och avflackning.

Metotrimeprazin har också sedd visat sig vara effektivt vid behandling av aggressivt beteende, agitation och sömnsvårigheter hos äldre patienter med demenssjukdomar. Läkemedlet kan ges som tablett eller intramuskulär injektion.

Som alla läkemedel kan metotrimeprazin ge upphov till biverkningar, såsom yrsel, trötthet, viktminskning och rörelsekoordinationssvårigheter. I sällsynta fall kan det orsaka allvarliga neurologiska biverkningar som tardiv dyskinesi (oönskade rörelser) eller neuroleptisk mjukdelsyndrom (NMS). Dessa biverkningar kan vara permanenta och livshotande.

Läkemedlet bör endast användas under kontroll av en läkare och patienten bör övervakas noga för att upptäcka eventuella biverkningar så snart som möjligt.

Aurora kinases are a family of serine/threonine protein kinases that play important roles in regulating various cellular processes during mitosis, the process by which a eukaryotic cell separates its chromosomes and cytoplasm to form two new cells. In humans, there are three members of the Aurora kinase family: Aurora A, Aurora B, and Aurora C.

Aurora A is primarily localized to the spindle poles during mitosis and plays a critical role in centrosome maturation, bipolar spindle formation, and chromosome segregation. It also regulates the G2/M transition of the cell cycle.

Aurora B, on the other hand, is localized to the kinetochores, the protein structures that connect each sister chromatid to the mitotic spindle. Aurora B plays a crucial role in kinetochore-microtubule attachment, chromosome alignment, and the spindle assembly checkpoint, which ensures that all chromosomes are properly attached to the spindle before anaphase begins.

Aurora C is most similar to Aurora B and is primarily expressed in testicular tissue, where it plays a role in spermatogenesis.

Dysregulation of Aurora kinases has been implicated in various human diseases, including cancer. Overexpression or amplification of Aurora A and Aurora B have been observed in many types of cancer, and inhibitors of these kinases are being investigated as potential cancer therapeutics.

Electrical resting potentials refer to the difference in electric potential between the interior and exterior of a cell when the cell is at rest, meaning that it is not undergoing an action potential or other electrical signaling. This potential difference is generated by the uneven distribution of ions, such as sodium (Na+), potassium (K+), chloride (Cl-), and calcium (Ca2+) ions, across the cell membrane. The inside of the cell is typically negatively charged relative to the outside, with the resting potential typically ranging between -60 to -90 millivolts (mV). This electrical gradient is critical for the functioning of excitable cells, such as neurons and muscle cells, as it provides the energy needed for the initiation and propagation of action potentials.

Myofibriller är en typ av struktur inne i muskelceller (striata muskelceller) som är ansvariga för kontraktion och rörelse. De är långa, trådformade proteinstrukturer som sträcker sig parallellt med varandra längs med muskelcellen och bildar de så kallade sarcomer som är de grundläggande kontraktila enheterna i musklerna.

Myofibriller består av två huvudsakliga proteiner, aktin och miozin, som är arrangerade i repetitiva enheter som kallas sarkomerer. Varje sarkomere innehåller två typer av band, A-bandet och I-bandet, som är indelade av ett Z-band.

Aktinfilamenten ligger nära varandra i det ljusa I-bandet, medan miozinfilamenten överlappar aktinfilamenterna i det mörka A-bandet. När muskeln kontraheras förkortas sarkomern och aktinfilamenten glider över miozinfilamenten genom en process som kallas slirning.

Myofibriller är därför väsentliga komponenter i den mekanism som gör att musklerna kan kontrahera och generera kraft för rörelse och andra funktioner i kroppen.

"Bukmuskler" refererar till de muskler som sitter i bukhålan och hjälper till att forma och stödja buken. Det finns fyra par bukmuskler:

1. Rektus sheath och rectus abdominis: Den främre, platta muskeln som löper från bröstbenet ner till blygdbenet kallas rectus abdominis. Denna muskel är innesluten i en tjock, sklerotisk fascia (rectus sheath) som hjälper att skydda den och ge den stöd.
2. External oblique: Det yttre, triangulära bukmuskelskiktet som löper diagonalt ner från revbenen till blygdbenet kallas external oblique. Denna muskel hjälper till att flexa, rotera och sidoböja ryggraden.
3. Internal oblique: Det inre, triangulära bukmuskelskiktet som ligger under external oblique kallas internal oblique. Denna muskel löper i motsatt riktning jämfört med den yttre obliqua och hjälper till att flexa, rotera och sidoböja ryggraden.
4. Transversus abdominis: Det innersta, horisontella bukmuskelskiktet som ligger under internal oblique kallas transversus abdominis. Denna muskel hjälper till att komprimera (trycka samman) innehållet i buken och stödja ryggraden.

Sammanfattningsvis är bukmuskler de muskler som hjälper till att forma och stödja buken, flexa, rotera och sidoböja ryggraden samt komprimera innehållet i buken.

Kärnmatrixassocierade protein (NMP) är ett samlingsbegrepp för de proteiner som finns i kärnmatrisen, det vill säga den nukleära strukturen som utgör en central del av eukaryota cellkärnor. Kärnmatrisen består huvudsakligen av proteiner och nukleära ribonukleoproteinpartiklar (nukleära RNP:er) och har en viktig roll i regleringen av transkription, DNA-replikering, DNA-lagning och kromosomstabilitet.

NMP kan delas in i olika grupper baserat på deras funktioner och interaktioner med andra molekyler. Några exempel på typer av NMP är:

1. Histoner: De är de mest välkända kärnmatrixproteinerna och har en central roll i packningen av DNA till nukleosomer, som är grundenheterna i kromatinstrukturen.
2. High Mobility Group (HMG) proteiner: Dessa proteiner binder till DNA och hjälper till att organisera den i kärnmatrisen. De har också en roll i transkriptionsreglering.
3. Lamininer och lamin-associerade proteiner: Dessa proteiner bildar ett nätverk av filament som ligger under kärnmembranet och ger stöd till kärnmatrisen. De är också involverade i regleringen av DNA-replikering, transkription och lagning.
4. Chromatin-remodelingskomplex: Dessa proteiner hjälper till att ändra strukturen på kromatinet så att DNA-sekvenser kan kommas åt för transkription eller andra processer.
5. Transkriptionsfaktorer och koaktivatorer: Dessa proteiner binder till DNA och reglerar transkriptionen av gener genom att påverka RNA-polymeraset.

I allmänhet är kärnmatrisen en dynamisk struktur som förändras under olika cellcykler och vid olika cellulära processer, såsom differentiering, apoptos och onkogenes. Dess komponenter interagerar med varandra och med andra proteiner i cellen för att reglera genuttryck och andra cellulära funktioner.

En neuromuskulär förbindelse är den plats där en nervcell (neuron) och en muskelcell (muskelvår) möts och kommunicerar med varandra. Denna förbindelse består av en motorända, som är utskottet på en nervcells yta, och en muskelplatta, som är en speciell struktur på en muskels cellmembran.

Motorändan och muskelplattan är separerade av en smal gap, kallad synapsen, där signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från motorändan och diffunderar över gapet för att binda till receptorer på muskelplattan. Detta orsakar en elektrokemisk respons som leder till kontraktion av muskeln.

Neuromuskulära förbindelser är viktiga för rörelsekoordination och kontroll, eftersom de möjliggör kommunikationen mellan nervsystemet och skelettmusklerna. Skador eller sjukdomar i neuromuskulära förbindelser kan leda till muskelsvaghet, kramper, spasticitet och andra rörelseproblem.

"Bröstkorgsnerver" refererar till de nervstrukturer som passerar genom bröstkorgen (thorax) i människokroppen. Det finns två huvudgrupper av nerver som ofta åsyftas när man talar om bröstkorgsnerver:

1. Interkostalnerverna: Dessa är en grupp små nervrötter som utgår från ryggmärgen på thoraxnivå och innerverar musklerna mellan revbenen (interkostalmusklerna) samt huden över bröstkorgen. De bidrar också till sinnesomsfärden i bröstkorgen.

2. Torakala sympatiska kedjan: Denna är en del av det autonoma nervsystemet och består av en serie ganglier (nervknutar) och nerver som löper längs med ryggmärgsrötterna på thoraxsidan. Den torakala sympatiska kedjan reglerar automatiska funktioner i kroppen, såsom hjärtslag, blodtryck, svettning och pupillreaktioner.

Var förvarnade är ni om att det kan finnas små fel eller approximativa svar på grund av AI-teknikens begränsningar och min egen kunskapsbas. För en mer exakt och helt korrekt medicinsk definition rekommenderar jag att ni kontaktar en läkare eller annan certifierad hälsoexpert.

Kromosomer är strukturer i cellkärnan hos eukaryota celler (t.ex. djur- och växtceller) som innehåller DNA och proteiner. De är ansvariga för att lagra, replikera och överföra genetisk information från generation till generation.

Varje kromosom består av en enda molekyl av dubbelsträngat DNA (dsDNA), som är sammanslingrad med histon- och icke-histonproteiner till en struktur som ser ut som en tråd. I människan finns det 23 par kromosomer, varav 22 par är autosomala kromosomer och ett par är könskromosomer (X och Y).

Kromosomerna förekommer i två former: lösa kromosomer under celldelningens interfas och kompakta, synliga kromosomer under mitosen eller meiosen. Under celldelningen är kromosomerna sammanslingrade till en kompaktare struktur för att underlätta jämnt delning av arvet till dottercellerna.

Kromosomernas uppbyggnad inkluderar ett centromer, som är ett centralt område där kromatiderna (två identiska halvor av en kromosom) är sammanbundna. Centromeren delar varje kromosom i två armar: den korta och den långa armen. Kromosomer kan också ha telomera, som är repetitiva DNA-sekvenser på kromosomernas ändar som skyddar dem från nedbrytning och skador.

I allmänhet kan man säga att kromosomer är strukturer i cellkärnan som lagrar, replikerar och överför genetisk information genom att vara värdar för DNA-molekyler.

Den quadriceps femoris muskulaturen är en grupp av fyra skelettmuskler i framsidan av lårets överarmsben (femur) som sträcker benet vid rörelser som sträckning av knäleden. Dessa muskler inkluderar rectus femoris, vastus lateralis, vastus medialis och vastus intermedius. Quadricepsmuskulaturen är viktig för att utföra aktiviteter såsom gående, stående upp och cykla.

Muskelceller, også kendt som muskelfibre, er de specialiserede celler i vores krop, der har evnen til at undergå kontraktion og dermed frembringe bevægelser eller skabe tryk. Der findes tre typer af muskelceller:

1. Skeletmuskelceller (striated voluntary muscle fibers): Disse celler er de mest almindelige muskelceller i kroppen og er ansvarlige for de bevægelser, vi selv kan kontrollere, som f.eks. at bevæge arme eller ben. De består af mange parallelle myofibriller, der giver dem deres karakteristiske stribede udseende (striated).

2. Hjertemuskulaturceller (cardiac muscle fibers): Disse celler findes kun i hjertet og er ansvarlige for dets sammentrækninger, der pumper blod rundt i kroppen. De ligner skeletmuskelcellerne med hensyn til deres stribede udseende, men de er mindre og har én centrale kerne mod skeletmuskelcellernes mange kerner.

3. Smooth muscle cells (involuntary muscle fibers): Disse celler findes i viscerale organer som f.eks. blodkar, lunger, tyndtarm og urinblære. De er involveret i processer som peristaltik (bevægelser i tarmen) og regulering af blodgennemstrømningen gennem organerne. Smooth muscle cells har ikke de karakteristiske striber, der findes hos skelet- og hjertemuskulaturceller.

I alle tre typer af muskelceller findes proteiner som aktin og myosin, der under normale forhold er uopløste i cytoplasmaet. Under stimuli som nervesignaler eller hormoner dannes der krydsbindinger mellem aktin- og myosinmolekylerne, hvilket resulterer i kontraktion af muskelcellen.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

'Myografi' är en term inom medicinen som refererar till studien och analysen av muskulaturen, inklusive dess struktur, funktion och sjukdomar. Detta kan involvera användning av tekniker som elektromyografi (EMG) för att mäta elektrisk aktivitet i musklerna eller histologiska metoder för att analysera muskelvävnaden på cellnivå. Myografi är en viktig del av klinisk diagnos och forskning inom områden som neurologi, fysioterapi och sportmedicin.

'Framben' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva den främre (ventrala) sidan av kroppen, särskilt i samband med beskrivningar av positioner och rörelser hos djur, inklusive människor. På motsvarande sätt kan 'bakben' användas för att referera till den bakre (dorsala) sidan av kroppen.

Exempel: När en person går på alla fyrar, stöder de frambenen framför sig och bakbenen bakom sig.

Neuromuskulära depolariserande medel, även kända som muskelrelaxantia av typen 1 eller depolariserande muskelrelaxantia, är läkemedel som används under allmänbedövning för att temporärt lamma ner muskelaktiviteten och underlätta intubation och mekanisk ventilation.

Dessa medel fungerar genom att aktivera nicotiniska acetylcholinreceptorer på den neuromuskulära junktionen, vilket orsakar en depolarisation av muskelcellmembranet och blockering av muskelkontraktion. Eftersom dessa medel orsakar en depolariserad tillstånd i muskeln, kan efterföljande doser av samma läkemedel inte binda till receptorerna på grund av den redan etablerade depolariseringen. Istället måste muskelrelaxans effekt brytas ned naturligt innan en ny dos kan ges, vilket kan ta upp till 30 minuter eller mer beroende på läkemedlet och patientens metabolism.

Exempel på neuromuskulära depolariserande medel inkluderar suxametonium (succinylcholin) och decametonium.

'Fysisk stimulering' refererer til den proces hvor en ydre eller indre påvirkning af kroppen fører til en ændring i den fysiologiske respons hos celler, væv eller organer. Dette kan opnås gennem forskellige metoder som berøring, bevægelse, varme, kulde, elektricitet eller lyd.

Fysisk stimulering anvendes ofte i medicinske sammenhænge til at forbedre gennemblødning, reducere smerter, øge mobilitet og styrke muskler. Eksempler på fysisk stimulering inkluderer massage, akupunktur, elektrostimulation, varme- eller koldepilation, ultralydbehandling og vibrationstræning.

Det er vigtigt at notere, at korrekt dosis og anvendelse af fysisk stimulering er nødvendig for at opnå ønsket effekt og undgå skader. Derfor bør fysisk stimulering altid udføres under vejledning af en autoriseret sundhedspersonel.

Fentiaziner är en klass av läkemedel som används huvudsakligen inom psykiatrin för behandling av sjukdomar såsom schizofreni och depression. De är typiska antipsykotika och agonister/antagonister till dopaminreceptorer. Fentiaziner innefattar en rad olika kemiska substanser, men de har alla en fentiazinring i sin struktur. Exempel på fentiazinder är klorpromazin, perphenazin och trifluoperazin.

Fentiaziner fungerar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket kan hjälpa att reducera positiva symtom såsom hallucinationer och delirium samt negativa symtom som sociala tillbakadraganden och apati. Dessa läkemedel kan också ha en viss sedativ effekt och används ibland för behandling av aggressivt beteende eller sömnsvårigheter.

Det är viktigt att notera att fentiaziner kan ha en rad biverkningar, inklusive rörighet, torr mun, yrsel och lågt blodtryck. I vissa fall kan de också orsaka mer allvarliga biverkningar som tardiv dyskinesi (en rörelseorder) eller neuroleptisk mjukgörning (förlust av muskeltonus). Läkemedlen ska användas under kontroll av en läkare och patienten bör övervakas för eventuella biverkningar.

'Tår' er en fysiologisk v likfluid som produseres i øynene til å holde dem fukt og rense bort forunnetar. De dannes i tårløyper eller tårduser, små kjæringer av slimhinde som ligger i hjørnene av øynene, og inneholder tre typer celler: produksjonsceller, transportceller og klargjøringsceller. Tårfluidet består av vann, salt, fedtstoffer, proteiner, vitaminer og mineraler. Det hjelper også til å beskytte øynene mot skader og infeksjoner ved å vaske bort bakterier og andre fremmedlegemer som kommer i kontakt med øyet.

'Anura' är en taxonomisk term inom zoologi och den används för att klassificera en grupp av amfibier, även kända som paddor. Det vetenskapliga namnet kommer från grekiskan och betyder 'utan svans', vilket refererar till deras typiska kroppsform utan en synlig svans hos de flesta vuxna djuren.

Anura innefattar två huvudgrupper: äkta paddor (Neobatrachia) och äldre, numera icke längre existerande arter som kallas för Gamle Världens paddor (Archaeobatrachia).

Exempel på välkända Anura-arter är grodor och fladdermöss. Dessa djur är kännetecknade av deras korta, kompakta kroppar, långa bakben, som de ofta använder för att hoppa eller simma, och sina våtbarhudade hudar. De flesta Anura-arter är också kända för sin metamorfos från ägg till grodyngel till fullvuxen individ.

'Ansiktsmuskler' (eng. "facial muscles") är en grupp av muskel i ansiktet som kontrollerar individens mimika och uttryck. De är specialiserade för att ansluta till huden istället för ben, vilket gör det möjligt för oss att uttrycka känslor genom att röra pannan, ögonbrynen, ögonen, munnen och kinderna. Det finns totalt 43 muskler i ansiktet som alla kontrolleras av de underliga delarna av huvudets nervsystem.

Sensoriska receptorceller är specialiserade nervceller som detekterar olika former av yttre- eller inre stimuli, såsom ljus, ljud, smak, lukt, temperatur och beröring. De omvandlar dessa stimuli till nervsignaler, som sedan transmiteras till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning. Exempel på sensoriska receptorceller inkluderar fotoreceptorer i ögat som reagerar på ljus, hårceller i innerörat som reagerar på rörelse och läge, smakceller på tungan som uppfattar de fem grundsmakerna, och känselreceptorceller i huden som registrerar tryck, smärta och värme.

Familial dysautonomia (FD) er en arvelig neurologisk sjukdom som primärt påverkar det autonoma nervsystemet. Sjukdomen orsakas av mutationer i genen IKBKAP, vilket leder till ett defektivt proteinsyntes och påverkan på neuronernas funktion och överlevnad.

Vid familjär dysautonomi kan patienterna uppleva en rad symtom, däribland:

1. Försämrad känsel för smärta, temperatur och tryck
2. Instabil blodtryck med episoder av lågt blodtryck eller högt blodtryck
3. Sväljningssvårigheter och problem med svala mat och saliv
4. Ögonrelaterade symtom, såsom tårfrihet och pupillförändringar
5. Ataxi (balance- och koordinationssvårigheter)
6. Autonomiska kriser, som kan leda till yrsel, krampanfall eller andningssvårigheter
7. Försämrad svettning och reglering av kroppstemperaturen
8. Emotionella instabilitet och svårigheter med att uttrycka känslor

För att diagnosticeras med familjär dysautonomi behöver patienten ha en kombination av dessa symtom, samt en bekräftad genetisk mutation i IKBKAP-genen. Sjukdomen är autosomalt recessiv, vilket betyder att båda föräldrar måste vara antingen bärare av en kopia av den defekta genen eller ha själva sjukdomen för att barnet ska få arva den.

M Fasen Celcykelkontrollpunkter (M Phase Cell Cycle Checkpoints) är mekanismer som säkerställer att eukaryota celler genomgår den mitotiska fasen (M-fasen) av celldelningen korrekt. Det finns tre huvudsakliga kontrollpunkter under M-fasen:

1. G2/M Kontrollpunkt: Denna kontrollpunkt övervakar att DNA har reparerats korrekt innan cellen går in i mitosen. Om skador eller mutationer upptäcks, kommer celldelningen att stoppas tills problemen är lösta.
2. Mitotisk Kontrollpunkt: Denna kontrollpunkt övervakar korrektheten av mitosens första delning (profas till metafas). Om kromosomerna inte korrekt har bunden till spindelapparaterna, kommer celldelningen att stoppas tills problemen är lösta.
3. Kontrollpunkt vid anaphase/telofase: Denna kontrollpunkt övervakar korrektheten av mitosens andra delning (anafas till telofas). Om cyklin-B, en viktig regulator av celldelningen, inte har bryts ned korrekt, kommer celldelningen att stoppas tills problemen är lösta.

Dessa kontrollpunkter säkerställer att cellen genomgår mitosen på ett korrekt och kontrollerat sätt, förhindrar mutationer och garanterar stabilitet i kromosomerna.

Interkostalnerven är en typ av nerv som förser sensorisk och motorisk information till och från ryggens muskler och hud mellan revbenen (interkostalrummen). De är grenar av de thorakala ryggradsnervena (T1-T11), som utgår från ryggmärgen i bröstkorgen. Interkostalnerven innehåller både sensoriska fibrer, som tar emot känselimpulser från hud och muskler, och motoriska fibrer, som styr rörelse i interkostalmusklerna och andningsmusklerna. Varje interkostalnerv innerverar en specifik interkostalmuskel och delar sig också upp i grenar som försörjer huden ovanpå revbenen.

Dyneiner är en typ av motorprotein som spelar en viktig roll inom cellernas transport- och rörelsesystem. De är involverade i diverse cellulära processer såsom organelltransport, ciliers och flagellers rörelse samt delning av cellkärnan under celldelning.

Dyneiner är en multiproteinkomplex bestående av flera olika subenheter som interagerar med varandra för att kunna producera mekanisk energi i form av rörelse. Den huvudsakliga funktionen hos dyneiner är att röra sig längs med mikrotubuli, en typ av cytoskelettprotein, genom att hydrolysera ATP (adenosintrifosfat).

Dyneiner delas ofta in i två huvudkategorier: cytoplasmatiska dyneiner och axonemala dyneiner. Cytoplasmatiska dyneiner transporterar frakt i båda riktningarna längs med mikrotubuli, medan axonemala dyneiner är involverade i ciliers och flagellers rörelse genom att orsaka en slags vridande rörelse av de inre mikrotubuliholmarna.

Dysfunktioner i dyneinerna kan leda till olika sjukdomar, såsom primär ciliär dyskinesi (PCD), som kännetecknas av störd ciliers rörelse och kan orsaka andningssvårigheter, hörselnedsättning och infertilitet.

'Fysiska processer' refererar till de grundläggande, mekaniska eller kemiska förändringarna som sker inom ett levande organism eller i en livlös substans. Dessa processer kan omfatta allt från cellers och molekylers interaktion till större skalor som vätskebalans, andning och näringsupptag. Exempel på fysiska processer inkluderar diffusion, osmos, respiration, massöverföring och termoreglering.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

'Wrist’ er en del av armen som forbinder hånden med underarmen. På medisinsk språk, refererer vi ofte til det som ‘carpus’ eller ‘wrist joint’. Wristen består av 8 små ben (os carpi) staplet på hverandre og en runde ledkapsel som tillater bevegelse mellom disse bena og underarmen (forearm). Den primære funksjonen til wristen er å gi oss muligheten for å bevege vår hånd i mange retninger, inkludert op-og-ned-bevegelse, sidelong bevegelse og rotasjon.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Kiropraktisk manipulation (även kallat chiropractic adjustment) är en metod som används inom kiropraktik. Det handlar om att applicera en specifik kraft med hög hastighet till en led, ofta i ryggraden, för att korrigera en perceived subluxation (en delvis utbunden led) och på så sätt återställa normal funktion och rörelse. Manipulationen kan vara följt av ett smackande eller knakande ljud, som orsakas av gasbubblor i ledvätskan som expanderar snabbt.

Det är värt att notera att det finns olika skolor och stilar inom kiropraktiken, och alla kiropraktorer kan inte ha samma filosofi eller metoder. Vissa kiropraktorer kan också använda sig av andra behandlingsmetoder än manipulation, beroende på patientens individuella problem och behov.

'Fingrar' är en benämning på de korta, smala lemmarna som sticker ut från handflatan hos människor och vissa djur. Hos människor finns vanligtvis fem fingrar på varje hand: tumme, pekfinger, långfinger, ringfinger och lillfinger. Varje finger består av tre falanger (små ben) som är sammanlänkade med ledgångar och flexibla ledband, vilket gör att fingrarna kan böja sig, vevas och räta ut sig. Fingrarnas främsta funktioner är att känna efter och manipulera föremål för att underlätta greppet och utforskandet av vår omgivning.

Telofase er den siste fasen i mitosen, eller cellekjernedelingen, i eukaryote celler. Under telofasen separeres de to identiske døtreneks kromosomer fra hverandre og drages til modsatte ender av cellen. Dette skjer ved at cytokineseprotesen, en struktur som deler cellen i to, fullfører sin deling og skiller de to døtreneks kjellene fra hverandre.

I tillegg til separasjonen av kromosomane er der også nedbrytning av mitotiske spindelapparatet, som består av mikrotubuli og andre proteiner som har vært involvert i segregasjonen av kromosomene. Dette skjer slik at cellen kan forberede seg på den neste delen av cellekjernedelingen, kjernedelingen (karyokinesen), hvor de to døtreneks cellekerner dannes ved at ny kjernemembraner dannes rundt dem.

Telofasen er en viktig fase i cellekjernedelingen fordi den sikrer at de to døtreneks kromosomer separeres korrekt og unngår abnormiteter som kan føre til genetiske skader eller ulike former for celleskade.

Muskelatrofi är ett tillstånd där musklerna minskar i storlek och svagnar på grund av nedsatt användning eller som en följd av en neurologisk eller muskulär sjukdom. Det kan även uppstå när kroppen inte producerar tillräckligt med protein för att underhålla musklerna. Atrofi innebär att celler, i det här fallet muskelceller, minskar i storlek eller nästan upphör att fungera.

Det finns olika typer av muskelatrofi, beroende på orsaken. Några exempel är neurogen muskelatrofi (orsakad av en skada eller sjukdom i nerverna som styr musklerna), myogen muskelatrofi (orsakad av en primär muskelsjukdom) och disuse atrofi (som orsakas av inaktivitet, exempelvis efter en längre tids immobilisering).

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

I en medicinsk kontext refererar "handlov" till den flexibla leden som sitter mellan handleden och fingrarna. Handlovet består av flera små ben, ligament, muskler, senor och nerver som tillsammans gör att handen kan böja, sträcka och rotera sig. Det finns två handlovsben (radiusbenet och ulnabenet) i underarmen som möts av en rad små ben i handlovsbenen. Handlovens struktur och funktion ger oss förmågan att utföra finmotoriska rörelser med vår hand, såsom att hålla, greppa, skriva och manipulera objekt.

Satellitceller i skelettmuskulaturen är små, platta celler som ligger under den basala membranen och nära myofibrerna i skelettmuskelvävnad. De är stammceller som kan differentieras till muskelceller och spela en viktig roll vid muskelreparation och regeneration efter skada eller sjukdom. Satellitceller kan aktiveras av olika signalsubstanser, till exempel när muskeln utsätts för mekanisk skada eller inflammatoriska mediereaktioner. När satellitcellen är aktiverad delar den sig och en del av dessa celler differencieras till muskelceller och fuserar med de existerande muskelcellerna, medan andra delar sig och blir nya satellitceller som kan användas i framtida regeneration.

Trimetadion är ett äldre antiepileptiskt läkemedel som tillhör gruppen derivat av hydantoin. Det används inte längre så ofta på grund av sina biverkningar och risk för blodbrist (aplasi). Trimetadion fungerar genom att stabilisera nervcellernas membran och minska deras elektriska aktivitet, vilket hjälper att förebygga epileptiska anfall.

'Feedback' er en medisinsk betegnelse for den proces, hvor information om den faktiske virkning eller udgang af en behandling gives tilbage til dem, der gav behandlingen. Dette kan hjælpe medicinske fagpersoner med at evaluere effektiviteten af en behandling og foretage ændringer, hvis det er nødvendigt. Feedback kan også hjælpe patienter med at forstå deres tilstand bedre og medvirke til at forbedre deres selvpleje.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

'Hand' er en del av armen hos mennesker og visse dyr, der består af fingrene og den del av armen som starter over ved albuen og ender før polsen. Hånden inneholder mange små muskler, bener, sevne, blodkar og nerver som alle sammen jobber sammen for å gjøre at vi kan utføre en lang rekke forskjellige handlinger med hånden vår. Hånden har også en særlig oppbygging av knogler i fingrene og håndvronen som gir den størst mulig fleksibilitet og bevegelse.

I medicinsk sammenheng kan 'hand' også referere til et medisinsk tilfelle eller en skade relatert til hånden, for eksempel en fraktur i en av fingerene eller en infeksjon i hånden.

In medical terms, an "arm" is the upper limb of the human body that extends from the shoulder to the hand. It is composed of three major parts: the upper arm (between the shoulder and elbow), the forearm (between the elbow and wrist), and the hand. The arm contains three bones: the humerus in the upper arm, the radius and ulna in the forearm. There are also muscles, blood vessels, nerves, and connective tissues that enable movements like flexing, extending, rotating, and grasping.

Neurotrofin 3, även känt som NT-3 eller Nerve Growth Factor-beta 2 (NGF-β2), är ett protein som tillhör gruppen neurotrofiner. Neurotrofiner är signalmolekyler som spelar en viktig roll i utvecklingen, underhållet och skyddet av nervceller (neuron) i det nervösa systemet.

Specifikt bidrar NT-3 till överlevnaden, differentieringen och funktionen hos specifika populationer av sensoreriva och motoriska neuron. NT-3 binder till och aktiverar tyrosinkinashuvudingripande receptorer på cellytan hos målneuronen, vilket initierar en intracellulär signaltransduktionskaskad som leder till olika cellulära respons.

NT-3 har visat sig ha potential i behandling av neurodegenerativa sjukdomar och skador på nervsystemet, såsom multipel skleros (MS), Alzheimers sjukdom och ryggmärgsskada.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler i immunsystemet och andra celler i kroppen. De spelar en viktig roll i celldelning, tillväxt, differentiering, migration och apoptos (programmerad celldöd). Cytokiner kan vara både proteiner och peptider och de verkar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet. De kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och är involverade i regleringen av immunresponsen, blodkoaguleringen och ämnesomsättningen. Exempel på cytokiner inkluderar interleukiner (IL), interferoner (IFN), tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α) och transforming growth factor beta (TGF-β).

'Revben' (latin: Costa) är en benartad, flat och långsmal benstruktur i vårt kroppsskelett. Människan har tolv par revben som är förbunden med bröstkorgens (thorax) ryggsida via de rörliga lederna revbenskorgen (sternum). Revbenen skyddar också viktiga vitala organ såsom hjärtat och lungorna. De har också muskelanslutningar, särskilt mellanrevbenen (costae verae) som är viktiga för andningen genom att de hjälper till att expandera bröstkorgen när vi andas in.

'Sugbeteende' (engelska: 'sucking behavior') är ett medicinskt begrepp som kan användas för att beskriva en form av sugandet, ofta oralt, som kan vara relaterat till olika medicinska tillstånd eller beteenden. Det kan handla om sugandet på ting, såsom tyg-, klädesplagg- eller hudbitningar, eller själva sugandet på en bröstvårta eller flaska.

Exempel på medicinska tillstånd där sugbetende kan förekomma inkluderar neurologiska störningar, mentala funktionsnedsättningar och sömnproblem hos barn. Det kan också vara en vana eller ett stressbeteende hos vuxna. I vissa fall kan sugbetende vara ett tecken på underliggande problem som behöver utredas och behandlas av en läkare eller annan medicinsk specialist.

Sensory feedback, in a medical context, refers to the information that our senses (such as sight, sound, touch, taste, and smell) provide to our nervous system and brain about our body's interaction with the environment. This information is used to help regulate and control our movements, posture, and overall functioning.

For example, when we walk, our sensory receptors in the skin, muscles, and joints detect changes in pressure, tension, and position, and send this information to our brain. The brain then processes this information and sends signals back to the muscles to adjust our movements and maintain balance. This is an example of a feedback loop, where sensory input informs motor output, which in turn affects subsequent sensory input.

Sensory feedback is essential for normal development, learning, and functioning, and plays a critical role in rehabilitation and recovery from injury or illness. Abnormalities in sensory feedback can lead to conditions such as neuropathy, numbness, pain, and loss of coordination or balance.