Ett instrument för mätning av muskelstyrka i samband med muskelsammandragning, som t ex greppande, tryckande eller dragande. Apparaten används för uppskattning av muskelhälsa i idrottsmedicin och sjukgymnastik.
Den kraft som skapas genom muskelsammandragning. Muskelstyrka kan mätas vid isometrisk, isoton eller isokinetisk sammandragning, antingen manuellt eller med t ex en dynamometer för muskelstyrkemätning.
En typ av strimmig muskelvävnad, fäst vid skelettet med senor. Skelettmuskler har nervförbindelser, och deras rörelser kan styras medvetet. De kallas även viljestyrda.
Muskelsvaghet, eller muskelslapphet, är ett medicinskt tillstånd där musklerna har förlorat styrka och koordination, vilket kan leda till problem med rörelse och balans. Det kan orsakas av skada på nerverna som kontrollerar musklerna eller sjukdomar som angriper musklerna direkt.
Muskelsammandragningar kännetecknade av ökad spänning utan ändrad muskellängd.
Sammandragande vävnad som åstadkommer rörelse hos djur.
Handens gripkraft.
"Andningsmuskulaturen" refererer til de muskler, der kontrollerer vejrtrækningen og består af to hovedgrupper: inspiratoriske muskler, der hjælper med at trække luft ind i lungerne, og ekspiratoriske muskler, der hjælper med at puste luft ud.
I en enstaka mening kan vridmoment (torque) definieras som en mekanisk storhet som beskriver kraftens rotationsverkan kring en given punkt eller axel. Det mäts vanligtvis i newtonmeter (Nm).
Den böjliga delen av benet mellan lårbenet och skenbenet.
Ett förlopp som leder till sammandragning och/eller spänning i muskelvävnad. Muskelsammandragning åstadkoms via en glidmekanism, där aktintrådar glider in bland myosintrådarna.
Den quadriceps femoris muskeln är en stor, fyrhövdad skelettmuskel i framsidan av låret som sträcker sig från höftbenet till knäskålen och består av de fyra huvudena rectus femoris, vastus lateralis, vastus medialis, och vastus intermedius. Dess huvudsakliga funktion är extension av knäleden.
"Rörelseomfång i led (ROM) refererar till den totala rörelsen, uttryckt i grader, som en led kan utföra inom sitt normale funktionella intervall, från full extension till maximal flexion, samt eventuell rotation och lateral flexion, beroende på ledens anatomiska och funktionella beskaffenhet."
Ett tillstånd som uppstår till följd av långvarig och kraftig muskelsammandragning. Studier på idrottsmän under ihållande, submaximal träning visar att muskelutmattning ökar i nästan direkt proportion till förbrukningen av muskelglykogen. Muskelutmattning vid kortvarig, maximal träning är förknippad med syrebrist och ökade halter av mjölksyra i blod och muskelvävnad och en åtföljande ökning av vätejonkoncentrationen i den ansträngda muskeln.
Muskelproteiner är proteiner som utgör strukturella komponenter och funktionella molekyler inom muskler. De är involverade i diverse processer såsom muskelkontraktion, regeneration och homeostas. Exempel på muskelproteiner inkluderar aktin, myosin, titin och troponin.
"Styrketräning är en form av fysisk aktivitet som innebär att man systematiskt och progressivt ökar sin muskelstyrka genom att verka mot motstånd, vanligtvis med hjälp av vikter, band eller kroppsvikt."
Icke-tvärstrimmiga muskler, som utgör den icke viljestyrda muskelvävnaden till de inre organen, blodkärlen, hårsäckarna osv. De sammandragbara elementen är avlånga, oftast spindelformade celler med central kärna. Glatta muskeltrådar hålls ihop i skikt eller buntar av nätbildande fibrer, och ofta är även elastiska nät rikligt förekommande.
Stora, flerkärniga enkelceller, cylindriska eller prismatiska till formen, som bildar skelettmuskulaturens grundläggande enhet. De består av myofibriler, inneslutna i och förenade med sarkolemmat (muskeltrådens hölje). De uppkommer genom sammansmältning av skelettmyoblaster till ett syncytium och efterföljande differentiering.
"Biomechanical phenomena" refer to the mechanical laws and principles that govern the functioning of biological systems, such as the human body. These phenomena describe how forces and motion affect the structure and function of living tissues, organs, and organ systems. They are studied in the field of biomechanics, which applies engineering principles to understand and solve problems related to biological systems. Examples of biomechanical phenomena include the way bones and muscles work together to produce movement, the forces that act on the heart during a cardiac cycle, or the mechanics of breathing.
Leden mellan lårben och skenben.
Blodkärlens icke-tvärstrimmiga, icke viljestyrda muskelvävnad.
Leden mellan foten och nedre delen av benet, bestående av facies articularis inferior och malleolaris tibiae, facies articularis malleolaris fibulae, malleolus medialis (inre fotknölen), malleolus lat eralis (yttre fotknölen) och trochlea tali (språngbenets övre ledyta).
Tidsförloppet mellan en fysisk aktivitets början och dess avslutande pga utmattning.
"En armbåge är en kroppsdel som utgör den flexibla leden mellan överarmsbenet (humerus) och underarmsbenen (ulna och radius), vilket möjliggör rörelser som böjning, streckning och rotation."
En utvecklingsprocess som leder till bildandet av det mogna muskelsystemet, och i vilken ingår differentiering av de olika typerna av muskelcellförstadier, myoblastvandring, aktivering av muskelbildningen och muskelförankring.
Mätning av förändringar i musklers elektriska potential med hjälp av yt- eller nålelektroder.
Kroppsövningar avsedda att lindra symtom eller förbättra funktioner och fysisk kondition. Får ej förväxlas med fysisk träning.
Den maximala dragkraften ett material tål att utsättas för innan det brister.
Muskelstretching, eller muskeldehnning, kan definieras som aktivt eller passivt förlängande av muskulatur och dess fascii med målet att öka rörligheten i leden och minska risken för skada orsakad av träta eller förkortning. Detta kan uppnås genom olika typer av tekniker, inklusive statiska, dynamiska och balanserade aktiva stretching.
Den nedre extremiteten, ned till fotleden.
Tillstånd med känsla av god fysisk form och med optimal prestationsförmåga, som ett resultat av fysisk träning eller fysisk terapi.
Den utskjutande delen på varje sida av bålens nedersta del som utgörs av bäckenets yttersida och den övre lårbensleden.
Oftast regelbunden, fysisk aktivitet avsedd att leda till god fysisk kondition och hälsa.
Behandlingsmetoder inom vårdområdet fysioterapi, i vilka ingår utnyttjande av fysikaliska fenomen som temperatur, ljus, vatten och ljus.
'Skuldra' refererer til den muskuløse og skeletale struktur på bagerste side af kroppen, der forbinder armen med rygsøjlen. Den består af tre deler: øvre, mellemste og nedre skuldromuskler, samt deres tilhørende skeletdele. Skuldren er involveret i bevægelser som at løfte arme, rotere dem og trække dem frem og tilbage.
Tyngdlyftning är en idrottsgren där deltagaren tävlar om att lyfta mest vikt möjligt i tre olika lift: stöt, ryck och knäböj.
Muskler som bildar bukhålans vägg. De inkluderar den raka bukmuskeln, yttre och inre sneda bukmusklerna, den tvära bukmuskeln och den fyrkantiga bukmuskeln.
Sättet att gå.
Muskelspasticitet definieras som en ökad muskeltonus orsakad av en överaktiv reflexkrets, vilket leder till en förlängd och stel muskelreaktion på en rörelse eller en beröring. Det är ett vanligt symtom vid skador på pyramidbanorna i centrala nervsystemet, såsom efter stroke eller med multipel skleros.
Skelettmuskeltrådar som kännetecknas av sitt uttryck av isoformer av tunga kedjor av typ II myosin med stark ATPas-verkan och som påverkar ett flertal andra funktioner, som t ex sammandragningshastighet, styrkeeffekt och spänninigsåteruppbyggnad.
Ett tillstånd som kännetecknas av balans eller funktionsharmoni. I fysiologisk mening avses muskelskelettsystemets reaktioner vid gång, i stående och sittande ställning, eller vid andra kroppsrörelser. Stabilitet och jämvikt är förknippade med kontrollen av kroppens tyngdpunkt.
Kontrollerad fysisk ansträngning som utförs för att mäta fysiologiska funktioner, särskilt hjärt-kärl- och lungfunktioner, men även syreupptagningsförmåga. Oftast krävs maximal aktivitet, men submaximal ansträngning används också. Belastningen graderas ofta, varvid kriterier som prestationsförmåga, syreförbrukning och puls används.
'Gående' är en form av aktiv locomotion som innebär att en individ färdas framåt på två ben, med en cyklisk rörelse som alternerar mellan stöd- och svängfas, vilket kräver balans, koordination och kontroll av kroppens segment och muskulatur.
I medicinsk kontext, definieras "nypstyrka" som den kraft eller styrkan med vilken hjärtat kontraherar under varje hjärtslag. Det mäts vanligtvis i mmHg och är ett viktigt tecken på hjärtats funktion och hälsotillstånd. En minskad nypstyrka kan indikera olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtsvikt eller hjärtkärlssjukdomar.
"Nackmuskler" refererar till en grupp skelettmuskler som kontrollerar rörelserna i nacken och halsen, inklusive musculus sternocleidomastoideus och musculus trapezius. Dessa muskler arbetar tillsammans för att möjliggöra rörelser som rotation, flexion och extension av huvudet och halsen.
Terapeutiska övningar avsedda att öka in- och utandning, eller att ändra andningsfrekvensen.
Den acceleration som är resultatet av dragningskraften mellan två massor och vars storlek är omvänt proprtionell mot kvadraten av avståndet mellan massornas tyngdpunkter. Gravitationen är den kraft som får föremål nära ytan på jorden, månen eller någon planet att falla mot ytan.
De gradvisa förändringar i människors och djurs struktur och funktion som sker med tiden, som inte beror på sjukdom eller olyckshändelser, och som så småningom leder till ökad sannolikhet att döden sk all inträffa. Gäller inte mikroorganismer.
Skelettmuskeltrådar kännetecknade av sitt uttryck av isoformer av tunga kedjor av typ I-myosin som har låg ATPas-aktivitet och påverkar flera andra funktioner, så som sammandragningshastighet, styrkeeffekt och spänninigsåteruppbyggnad.
"Kroppsrörelse" är ett samlingsbegrepp för alla de rörelser och aktiviteter som kroppen kan utföra, inklusive flexion, extension, rotation, lateral flexion och abduktion av muskler och leder, samt större rörelsemönster som gå, springa, dansa och cykla.
Sarcopenia är ett tillstånd som kännetecknas av progressiv förlust av muskelmassa, muskelkraft och funktionell förmåga, främst hos äldre personer. Det anses vara en naturlig del av åldrande men kan accelereras av sedentarism, dålig näring och andra faktoror såsom sjukdomar och läkemedel. Sarcopenia kan öka risken för fall, funktionsnedsättning och dödlighet.
Den maximala mängden luft som kan inhaleras efter en normal utandning. Den utgör summan av andetagsvolymen och inandningsreservvolymen. En vanlig förkortning är IC.
Muskelhypertoni är ett medicinskt tillstånd där musklerna i kroppen upplevs vara stela eller förspända, vilket orsakar en ökad resistens mot passiv rörelse. Det kan vara ett tecken på en neurologisk skada eller sjukdom, såsom multipel skleros, cerebral pares eller parkinsonism. Muskelhypertoni kan också uppstå som en biverkning av vissa läkemedel. Termen används ofta för att beskriva ökad muskelspänning i hela kroppen eller i specifika muskelgrupper.
Resektion eller avlägsnande av nerverna till en muskel eller muskelvävnad.
Mått på den största luftmängd som kan andas in och ut under ett kontinuerligt tidsintervall, som t ex 15 eller 20 sekunder. Vanliga förkortningar är MVV och MBC.
Mätning av en organisms arbetsenergi, vanligen under belastning.
En av två typer av muskelvävnad i kroppen, kännetecknad av den bandade struktur som kan ses i mikroskop. Strimmig muskulatur kan delas in i två undertyper: hjärtmuskler och skelettmuskler.

En muskelstyrkedynamometer är ett instrument som mäter kraften eller styrkan hos en muskel eller en grupp av muskler. Det består vanligtvis av en fast anslutning till en dynamometer, enhet för att mäta kraft, och en rörlig del som patienten eller undersökta kan trycka mot eller dra i.

Muskelstyrkedynamometrar används ofta inom klinisk praktik och forskning för att utvärdera muskulär funktion, styrka och rehabilitering efter skador eller sjukdomar som påverkar muskulaturen. De kan också användas för att mäta effekterna av träningsprogram och interventioner för att öka muskelstyrka och prestanda.

Muskelstyrka (eng. muscle strength) kan definieras som den kraft eller styrka som en muskel eller muskelgrupp är kapabel till att utöva vid kontraktion. Det mäts vanligen i newton (N) eller pound-force (lb force), och beror på flera faktorer, inklusive muskelns storlek, fibertyp, nervstimulans och träning. Muskelstyrka kan öka genom krafttraining och minska vid långvarig inaktivitet eller sjukdom.

Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.

Muskelvaghet (eller muskelsvækkelse) er en medicinsk term, der refererer til en reduceret styrke eller kapacitet i ens muskler. Dette kan skyldes forskellige faktorer, herunder neurologiske forstyrrelser, skader på musklerne selv eller andre lidelser, der påvirker muskelaktiviteten.

Muskelvaghet kan opleves som en svaghed i ens lemmer eller krop, hvilket kan gøre det vanskeligt at udføre almindelige daglige aktiviteter, såsom stå op fra en stol, holde ting eller gå. Symptomerne af muskelvaghet kan variere i intensitet fra mild til svær og kan have forskellige konsekvenser alt efter hvilken del af kroppen der er berørt.

I nogle tilfælde kan muskelvaghet være midlertidig og forbedres med behandling, mens det i andre tilfælde kan være permanent eller endda forværres over tid, hvis det ikke behandles. Derfor er det vigtigt at søge medicinsk vejledning, hvis man oplever tegn på muskelvaghet, så en læge kan diagnosticere og behandle eventuelle underliggende årsager.

"Isometrisk sammandragning" är en typ av muskelaktivitet där muskeln kontraherar (sammantrycks) utan att det sker någon förändring i muskellängden eller i den synliga kroppsdelens position. Detta innebär att muskeln anstränger sig, men den förblir på samma längd och håller en given position istället för att orsaka rörelse. Isometriska övningar kan användas som en del av träning och rehabilitering för att stärka muskler och förbättra kroppens kontroll över sin muskelaktivitet.

Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:

1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.

2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.

3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.

Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.

'Handstyrka' (eller 'manual dexterity') är en medicinsk term som refererar till förmågan att koordinera och kontrollera finmotoriska rörelser i händer och fingrar. Denna förmåga kräver samarbete mellan olika delar av nervsystemet, inklusive muskler, senor, ligament och känselreceptorer, för att utföra precisa och kontrollerade rörelser som exempelvis skriva, teckna, klappa, knyta en knut eller spela ett instrument. Handstyrka mäts ofta med hjälp av standardiserade tester som kräver att en person utför specifika handlingar med sina händer och fingrar under en viss tidsperiod.

Andningsmuskulaturen, även kallad respirationsmuskulaturen, består av flera muskelgrupper som arbetar tillsammans för att hjälpa till att andas. De två viktigaste musklerna är diafragan och interkostalmusklerna.

Diafragman är en stor, platt muskel som skiljer bröstkorgen från bukhålan. När den kontraheras flyttas den nedåt, vilket ökar volymen i bröstkorgen och sänker trycket inne i lungorna, orsakande inandning av luft.

Interkostalmusklerna finns mellan varje revben och hjälper till att röra revbenen under andning. När de kontraheras under inandning flyttas revbenen uppåt och utåt, vilket ökar bröstkorgens volym och orsakar ytterligare luftintag i lungorna. Under utandning slappnar musklerna av och revbenen sänks nedåt och inåt, minskande bröstkorgens volym och pressande ut luften ur lungorna.

Andningsmuskulaturen kan också inkludera hals- och bukmuskler som hjälper till att andas under fysisk ansträngning eller vid sjukdom.

'Vridmoment' är ett begrepp inom fysiken och används sällan inom medicinen. Det kan dock i vissa fall användas för att beskriva en kraft som verkar på en struktur och orsakar en rotationsrörelse eller en twisting-rörelse. Ett exempel på detta är när en benfraktur orsakar ett vridmoment på den underliggande muskulaturen eller kring en led, vilket kan leda till skada på musklerna eller ledbanden.

Emellertid är det inte vanligt att använda termen 'vridmoment' inom medicinen och det finns inget etablerat medicinskt definition av detta begrepp.

'Knä' är ett medicinskt begrepp som refererar till den del av kroppen där lårbenet och skenbenet möts. Det består av benet's två översta ledstycken, knäleden (articulatio genus) och knäskålen (femurkondylen). Knäleden är en synovial joint som tillåter flexion, extension, rotation och lateral/medial böjning av benet.

Knät har också ett antal ligament och muskler som stödjer och ger stabilitet till leden, inklusive quadriceps femoris (framför), hamstrings (bakom) och knäskålsligamenten (på insidan och utsidan av knät).

Knäleden kan vara utsatt för skador som meniskskador, patellofemoral smärta, med mera. Även sjukdomar som artros (degenerativ ledsjukdom) kan påverka knät och orsaka smärta och funktionsnedsättning.

Medicinskt sägs muskelsammandragning, eller muskelspasmer, vara en kraftig, ofta smärtsam, sammandragning av en muskel som ofta är orsakad av överansträngning, skada, eller neurologiska tillstånd. Det kan också uppstå på grund av elektrolytbrist, särskilt magnesium- eller kalciumbrist. I vissa fall kan muskelsammandragningar vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller multipel skleros.

Den quadriceps femoris muskulaturen är en grupp av fyra skelettmuskler i framsidan av lårets överarmsben (femur) som sträcker benet vid rörelser som sträckning av knäleden. Dessa muskler inkluderar rectus femoris, vastus lateralis, vastus medialis och vastus intermedius. Quadricepsmuskulaturen är viktig för att utföra aktiviteter såsom gående, stående upp och cykla.

Rörelseomfång i led, även kallat ledartikulation eller ledrörlighet, är ett mått på hur mycket ett led kan röra sig inom sitt normativa område. Det mäts vanligtvis i grader (°) med hjälp av en goniometer och varierar beroende på vilket led som mäts.

För att bestämma rörelseomfånget i ett led placeras goniometern vid ledets axlar och mäter gradvis förflyttningen från den utgångsposition där benet eller armen är sträckt ut till maximal flexion (böjning). Andra rörelser som kan mätas inkluderar extension (utsträckning), abduktion (bortförande) och adduktion (införande).

Normala värden för rörelseomfång i led varierar beroende på individuella skillnader, ålder och kön. Vid en läkarexamination eller fysioterapeutisk undersökning jämförs den mätta rörelsen med normativa värden för att avgöra om det finns några begränsningar eller stelheter i leden.

Begränsad rörelseomfång kan bero på en rad olika orsaker, till exempel skador, sjukdomar, inflammationer eller åldersrelaterade förändringar. Om rörelseomfånget i leden är starkt begränsat eller saknas helt kan det vara ett tecken på allvarligare skada eller sjukdom och behöver undersökas vid en läkare.

Muskeltrötthet definieras som en subjektiv upplevelse av svaghet, utmattning eller trötthet i musklerna efter aktivitet eller till och med i vila. Det kan vara relaterat till olika medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, endokrina störningar, kardiovaskulära sjukdomar eller muskuloskeletala problem. Ibland kan muskeltrötthet också vara en biverkan till vissa läkemedel. Det är viktigt att undersöka orsaken till muskeltrötthet, eftersom behandlingen kan variera beroende på underliggande sjukdom eller tillstånd.

Muskelproteiner är proteiner som har en funktionell roll i muskler. De kan delas in i olika kategorier beroende på deras specifika funktioner, men de viktigaste grupperna av muskelproteiner är strukturproteiner och kontraktile proteiner.

1. Strukturproteiner: Dessa proteiner ger musklerna sin form och stöd. De inkluderar titin, nebulin och myosin. Titin är det största protein som finns i kroppen och sträcker sig över hela sarkomern (den grundläggande kontraktile enheten i muskeln). Nebulin är ett långt slankt protein som hjälper till att stabilisera aktinfilamenten. Myosin är också ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten i sarkomern.

2. Kontraktile proteiner: Dessa proteiner är involverade i muskelkontraktioner och inkluderar aktin och myosin. Aktin är ett globulärt protein som bildar de tunt filamenten i sarkomern, medan myosin är ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten. När muskeln kontraheras förflyttar sig myosinfilamenten längs aktinfilamenten och drar ihop muskeln.

Muskelproteiner kan också inkludera enzymer som är involverade i energiproduktion, såsom mitokondriella proteiner, samt signalproteiner som reglerar muskelaktiviteten.

Styrketräning, på medicinska latin känt som "exercitium fortius", är en form av fysisk aktivitet som innebär att man aktivt arbetar med vikter, kroppsvikt eller andra motstånd för att stärka och bygga muskelmassa. Detta kan uppnås genom olika typer av övningar, såsom lyfta hantlar, använda resistanceband eller träna med maskiner. Styrketräning syftar ofta till att förbättra kroppens funktionella förmåga, stärka muskuloskelettala systemet och öka den totala kroppsliga hälsa. Genom regelbunden styrketräning kan man också förbättra sin balans, koordination, uthållighet och kroppsbild.

"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.

Muskel fiber, eller muskulære fibre, er i den medicinske terminologi de specielle celler, der udgør det egentlige kontraktile apparat i skeletmusklerne. Hver muskel fiber består af et stort antal myofibriller, som igen er sammensat af de proteiner aktin og miozin, der under normale forhold glider over hinanden og på den måde gør musklen i stand til at kontraheres. Muskel fibre kan inddeles i typer alt efter deres egenskaber, fx langsomt eller hurtigt kontraktile fibre.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

Knäled, även kallat articularis genus, är den led som sitter mellan lårbenet (femur) och skenbenet (tibia) och möjliggör rörelser som böjning, streckning, rotation och skjuvning i knäet. Ledhuvudet på lårbenet (condylus femoris) artikulerar med ledyta på skenbenet (platå på tibia) samt med knäskålens (patella) baksida. Knäleden är omgiven av ledkapsel, ligament och muskler som ger stabilitet och underlättar rörelserna i leden.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

'Fotled' (latin: articulatio talocruralis) är den joint som sitter mellan underbenet (tibia och fibula) och foten (talus). Den består av två sammanlänkade ledpannor, en mellan över-/underbenet (talo-crural) och en mellan överbenet och fotens calcaneus (subtalar). Fotleden är viktig för stånd, gång och balans genom att möjliggöra flexion/extension (plantarflexion/dorsiflexion) av foten.

Fysisk uthållighet definieras ofta som den grad av fysiskt arbete eller aktivitet som en person kan utöva under en viss tidsperiod utan att bli utmattad. Det inkluderar hjärt- och lungsystemets förmåga att leverera syre till muskler och musklerens förmåga att använda detta syre effektivt för att producera energi under längre perioder av aktivitet. Fysisk uthållighet kan mätas och testas på olika sätt, inklusive genom att mäta maximal syreupptagningskap (VO2max), som är ett mått på den totala mängden syre som en persons kropp kan använda under maximal ansträngning. Andra faktorer som kan påverka fysisk uthållighet inkluderar muskelstyrka, flexibilitet, kroppskomposition och psykologiska faktorer som motivation och mental tuffhet.

"Armbåge" er en anatomisk betegnelse for den del af overarmsknoglen (humerus) og underarmsknoglerne (ulna og radius) som mødes og danner en led. Denne led kaldes også cubitusarticulationen, og den tillader bevægelser som flexion (bøjning) og extension (streckning) af underarmen.

Muskelutveckling (engelska: muscular development) är ett samlingsbegrepp för de processer som leder till att skelettmusklerna ökar i storlek och styrka. Detta sker genom en kombination av träning, näringsintag och vila. Vid träning utsätts musklerna för mekanisk spänning, vilket ledde till att de skadas på mikroskopisk nivå. Som svar på denna skada aktiveras muskelcellernas cellkärnor för att syntetisera fler proteiner och öka i storlek, en process som kallas muskelhypertrofi. Samtidigt kan också antalet muskelceller (muskelkärnor) öka, ett tillstånd som kallas muskelhyperplasi.

Muskelutveckling är viktig för att uppnå och underhålla optimal fysisk prestation, hälsa och välbefinnande. Det kan också ha estetiska fördelar. För att maximera muskelutveckling rekommenderas regelbunden träning med progressivt ökad belastning, tillräcklig näring och vila.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

Motionsterapi, också känt som rörelseterapi eller fysioterapi, är en form av medicinskt behandlingssätt som använder sig av aktivitet och rörelser för att underlätta läkning, lindra smärta och återställa funktion hos en individ. Behandlingen kan innefatta övningar för styrka, uthållighet, flexibilitet och balans, samt manual terapi, massage och andra tekniker för att underlätta rörelseförmågan. Motionsterapeuterna arbetar ofta tillsammans med läkare, sjukgymnaster och andra hälsovårdspersonal för att utveckla en individuell behandlingsplan baserad på patientens specifika behov och mål.

"Draghållfasthet" er en term som brukes innen medicin og describes the ability of a medical device, such as a catheter or a stent, to remain in place once it has been inserted into the body. The term is composed of two words: "drag," which means "to pull" or "to draw" in Swedish, and "hållfasthet," which means "firmness" or "strength" in Swedish.

More specifically, draghållfasthet refers to the amount of force required to dislodge a medical device from its intended position in the body. A higher draghållfasthet value indicates that the device is more resistant to being pulled out of place, while a lower value suggests that it may be easier to dislodge.

In clinical practice, the draghållfasthet of a medical device is an important consideration when selecting the appropriate product for a given patient or procedure. Devices with higher draghållfasthet values may be preferred in situations where there is a risk of the device being accidentally dislodged, such as in highly active patients or those with certain medical conditions that may increase the risk of displacement.

It's worth noting that the term "draghållfasthet" is primarily used in Swedish-speaking countries and may not be commonly recognized in other parts of the world. In English-speaking contexts, similar concepts may be described using terms such as "radial force," "burst strength," or "flexural stiffness."

Muskelstretching, även kallat muskelrelaxation eller stretching, är en aktiv rörelse som utförs med avsikt att förlänga och sträcka musklerna och deras fästen i lederna. Det görs vanligtvis genom att gradvis ta muskeln från en kortad till en längre position, hålla den stilla under en viss tidsperiod och sedan släppa den tillbaka till sin ursprungliga position.

Det finns olika typer av stretchingtekniker, men de vanligaste är statisk stretching, dynamisk stretching och balansstretching. Statisk stretching innebär att man sträcker muskeln till en komfortabel gräns och håller den stilla under 15-30 sekunder eller längre. Dynamisk stretching innebär att man rör kroppen genom en räcka kontrollerade, fluida rörelser för att öka rörligheten i lederna och värma upp musklerna. Balansstretching är en blandning av statisk och dynamisk stretching och innebär att man håller en balansposition medan man sträcker muskler och sakta förlänger dem.

Muskelstretching används ofta som en del av ett varmt upp- eller nedträningsprogram, eftersom det kan hjälpa att förebygga skador, minska risken för muskelkramper och öka rörligheten i lederna. Det kan också användas som en metod för att lindra spänningar och stress i kroppen.

I'm sorry for the confusion, but "Ben" is a personal name and not a medical term. It could refer to a person named Ben or a shortened version of the name Benjamin. If you are looking for a medical term, please provide more context so I can give you an accurate definition.

'Fysisk kondition' er en samlet betegnelse for ens fysiske form og evne til å klare fysisk aktivitet. Den omfatter ofte følgende komponenter:

1. Kardiovaskulær kapasitet: Dette er evnen til hjertet og lungene å transportere ilt og næringsstoffer til kroppens celler under aktivitet. Denne komponenten kan forbedres gjennom trening som f.eks. løping, cykling eller svømning.

2. Muskelstyrke: Dette er styrken i de enkelte musklene og kan forbedres gjennom vektløfting eller andre typer styrketrening.

3. Fleksibilitet: Dette er evnen til å bevege leddene over hele deres rækkevidde. Denne komponenten kan forbedres gjennom streching-øvelser og yoga.

4. Balanse: Dette er evnen til å holde balans under ustabilitet, f.eks. på en enkel bens base. Balance kan forbedres gjennom øvelser som står på én ben eller trinnlegging.

5. Kroppskomposisjon: Dette inkluderer muskelmasse, kroppsfettsammensetning og knoglemassa. En god fysisk kondition vil typisk inneholde en høyere andel av muskelmasse og en lavere andel av kroppsfett enn en dårlig fysisk kondition.

6. Kondisjon: Dette er evnen til å holde en høy intensitet i en lengre periode, ofte brukt om trening som løping, cykling eller svømning over en lengre distance.

I allmennhet betyr det at en person med god fysisk kondition har en høyere evne til å utføre fysiske aktiviteter og er mindre sårbar overfor skader og sykdommer som følge av en bedre helse.

I medicinska sammanhangen refererar begreppet "höft" vanligtvis till höftleden, som är den led som sitter mellan höftbenet (os ilium) och lårbenet (femur). Höftleden är en boll-och-glidled där huvudet på lårbenets längsgående benstång (trochanter major) mötter en cupliknande yta (acetabulum) på det breda höftbenet.

Höftleden är en viktig led i kroppen eftersom den möjliggör rörelser som går ut på att svinga benen fram och tillbaka, vilket är nödvändigt för att kunna gå, springa och stå stilla. Dessutom absorberar höftleden stora delar av kroppsvikten när vi står eller rör oss, så den är utsatt för en viss grad av slitage och skada över tiden.

In a medical context, "motion" often refers to the ability to move or bend a body part. For example, range of motion (ROM) is a term used to describe the degree to which a joint can move in various directions. A healthcare provider may assess a patient's range of motion by measuring how far they can move a particular body part actively (meaning the patient moves it themselves) or passively (meaning the healthcare provider moves it for them).

Motion can also refer to the movement of the body as a whole, such as during gait analysis, which involves evaluating a person's walking pattern and mobility. Additionally, motion can be used to describe the movement of fluids or structures within the body, such as in the case of bowel movements or the movement of air in and out of the lungs.

Sjukgymnastik är en form av behandlande aktivitet som används inom sjukvården. Enligt Socialstyrelsen definieras sjukgymnastik som:

"En metod för behandling och rehabilitering genom aktiva rörelser, med eller utan hjälpmedel, som utförs av en legitimerad sjukgymnast. Behandlingen är inriktad på att motverka funktionsnedsättningar, förebygga skador och sjukdomar samt främja och vårda hälsan."

Sjukgymnastik kan användas för att lindra smärta, öka rörlighet, stärka muskler och förbättra balans och koordination. Den kan också användas som en del av en rehabiliteringsprocess efter skada eller sjukdom. Sjukgymnastik kan vara individuell eller gruppbaserad, beroende på patientens behov och mål.

'Skuldra' refererer til den muskuløse og skeletale struktur som findes i øvre del af rygsøjlen hos mennesker. Det er en del af det såkaldte axiale skelet og består af to deler: den cervicale region med de syv øverste hvirvelbuer, samt den thorakale region med de tolv nederste brysthvirvelbuer. Skuldren er forbundet med skuldergordelen via articulationes acromioclavicularis og articulationes sternoclavicularis.

Skulderen har flere vigtige funktioner, herunder at beskytte nervesystemet og blodkarrene i hjernestammen og hjernen, samt at give struktur og støtte til hoved og nakke. Den tillader også bevægelse af arme og hoved gennem forskellige led og muskler, der er forbundet med skulderen.

Tynglyftning är en idrottsgren inom styrketräning där deltagaren tävlar i att lyfta upp och bära tyngre och tyngre vikter. Det finns tre olika lift i tyngdlyftning:

1. **Dödlift:** Deltagaren startar med att ha vikten på golvet framför sig. Sedan lyfter deltagaren vikten från golvet till en stående position med rakt rygg, där vikten hålls i armarna och knäna är låsta.
2. **Ryck:** Deltagaren startar med att ha vikten upp på höften. Sedan lyfter deltagaren vikten från höften till en stående position ovan huvudet, där vikten hålls i armarna och knäna är låsta.
3. **Stöt:** Deltagaren startar med att ha vikten upp på bröstet. Sedan lyfter deltagaren vikten från bröstet till en stående position ovan huvudet, där vikten hålls i armarna och knäna är låsta.

Varje lift utförs med tre försök och den som lyckas lyfta högst totalvikten vinner tävlingen. Tyngdlyftning kräver mycket styrka, uthållighet, teknik och koncentration.

"Bukmuskler" refererar till de muskler som sitter i bukhålan och hjälper till att forma och stödja buken. Det finns fyra par bukmuskler:

1. Rektus sheath och rectus abdominis: Den främre, platta muskeln som löper från bröstbenet ner till blygdbenet kallas rectus abdominis. Denna muskel är innesluten i en tjock, sklerotisk fascia (rectus sheath) som hjälper att skydda den och ge den stöd.
2. External oblique: Det yttre, triangulära bukmuskelskiktet som löper diagonalt ner från revbenen till blygdbenet kallas external oblique. Denna muskel hjälper till att flexa, rotera och sidoböja ryggraden.
3. Internal oblique: Det inre, triangulära bukmuskelskiktet som ligger under external oblique kallas internal oblique. Denna muskel löper i motsatt riktning jämfört med den yttre obliqua och hjälper till att flexa, rotera och sidoböja ryggraden.
4. Transversus abdominis: Det innersta, horisontella bukmuskelskiktet som ligger under internal oblique kallas transversus abdominis. Denna muskel hjälper till att komprimera (trycka samman) innehållet i buken och stödja ryggraden.

Sammanfattningsvis är bukmuskler de muskler som hjälper till att forma och stödja buken, flexa, rotera och sidoböja ryggraden samt komprimera innehållet i buken.

'Gång' är ett medicinskt terminologi som refererar till den normativa, rytmiska och koordinerade processen av att ställa sig upp, bibehålla balans och föra kroppen framåt genom att successivt sätta ner och lyfta fötterna. Det är en komplex motorisk funktion som involverar flera olika muskler, senor, ligament och nervbanor för att koordinera rörelserna i benen, höfterna, ryggen och magmusklerna. Gång kan vara störd eller påverkad av en rad olika medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, muskuloskeletala skador eller åldrande.

Muskelspasticitet definieras inom neurologi som en ökad muskeltonus orsakad av en förändring i det centrala nervsystemet. Det är en form av hypertoni, eller överaktivitet, i skelettmusklerna som orsakar en ökad motstånd hos passiva rörelser. Spasticiteten kan variera från lätt till svår och kan påverka enskilda muskler eller hela muskelgrupper.

Den vanligaste orsaken till muskelspasticitet är skada på den del av hjärnan som kontrollerar rörelser, såsom i samband med stroke, traumatisk hjärnskada eller cerebral pares. Andra orsaker kan vara flera skleros (MS), cerebral lähmelse, genetiska tillstånd som spastisk cp och andra neurologiska sjukdomar eller skador.

Muskelspasticitet kan påverka kvaliteten på livet för den drabbade personen genom att orsaka smärta, skada, störningar i rörelseförmågan och svårigheter med vardagliga aktiviteter. Behandlingen av muskelspasticitet kan innefatta fysisk terapi, medicinsk behandling, injektioner av botulinumtoxin (Botox) eller kirurgi.

Medicinskt kan 'muskelfibrer, snabb sammanträngning' översättas till "fast twitch muscle fibers" på engelska. Detta refererar till en typ av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera (sammandragas) mycket snabbt och kraftfullt, men endast under en kort period av tid. Fast twitch muscle fibers delas vanligtvis upp i två grupper: Typ IIa och Typ IIb (eller IIx). Typ IIa-fibrerna har en något längre kontraktionsfördröjning än Typ IIb/IIx-fibrerna, men de är fortfarande mycket snabbare än typ I-fibrer, som kallas slow twitch muscle fibers och som är specialiserade för uthållighet istället för kraft. Fast twitch muscle fibers rekryteras vanligtvis först under kraftfulla kontraktioner eller när muskelns arbete varar under en kortare tid.

"Postural equilibrium" refererar till förmågan att upprätthålla och kontrollera kroppens balans och stabilitet under olika stillastående och rörliga positioner. Det innebär att koordinera muskulaturen, sensoriska input från exempelvis ögon, innerörat och proprioceptorer (känselorgan i musklerna och lederna) för att hålla kroppen i en balanserad position. Postural equilibrium är viktigt för att kunna utföra vardagliga aktiviteter som stående, gående och att hålla sig upprätt under olika rörelsemönster.

"Arbetsprov" er en medicinsk term som oftest brukes i forbindelse med arbeidsrelaterte skader eller sykdommer. Det refererer til en vurdering eller en rekke prøver som gjennomføres for å avklare om en person er i stand til å utføre bestemte arbeidsoppgaver etter å ha fått behandling for en skade eller sykdom.

Arbetsprovene kan involvere fysisk, psykisk og sensorisk evaluering av en persons evne til å fullføre arbeidsoppgavene i henhold til de fysiske, kognitive og psykososiale kravene til jobben. Dette kan inkludere ting som styrke, rørelseomfang, ulike bevegelsesmønstre, smerte toleranse, arbeidshastighet, koncentrasjon, minne, beslutningstagning og andre relevante ferdigheter.

Formålet med et arbetsprov er å hjelpe med å bestemme om en person er klar til å vende tilbake til arbeidet i sin gamle stilling eller om de trenger tilrettelegginger for å kunne utføre sine oppgaver på en trygg og effektiv måte. Det kan også hjelpe med å identifisere om en person trenger ytterligere behandling eller træning før de kan vende tilbake til arbeidet.

Medicinskt sett betyder "gående" att en person har förmågan att ta steg och förflytta sig själv över marken med hjälp av sina ben. Det inkluderar också förmågan att hålla balansen, koordinera rörelserna och anpassa sig till olika underlag och miljöförhållanden. Gående är en grundläggande funktion för självständighet och deltagande i vardagsaktiviteter.

I medicinskan definieras "nypstyrka" som den kraft eller styrka som behövs för att röra eller lyfta ett objekt. Det är en gemensam term för styrkan hos en muskel eller en grupp av muskler i ett visst läge och under specifika omständigheter. Nypstyrka mäts ofta i newton (N) eller pound-force (lbF) och kan variera beroende på individuella faktorer som ålder, kön, träning och hälsotillstånd.

'Nackmuskler' är ett samlingsbegrepp för de muskelgrupper som kontrollerar rörelserna i nacken och halsen. De viktigaste nackmusklerna inkluderar:

1. Trapezius: Den stora triangulära muskeln på baksidan av nacken och överarmarna som hjälper till att stabilisera skulderbladet, röra huvudet och lyfta axlarna.
2. Sternocleidomastoid: De två långsmala musklerna på var sida av halsen som roterar och böjer huvudet från sidan till sidan samt flexerar det framåt när man tittar ner.
3. Scalenii: Tre smala muskler på var sida av nacken och halsen som hjälper till att flexera, rotera och lateralt böja huvudet.
4. Longus colli och longus capitis: Små muskler längs framsidan av halsen som hjälper till att flexera huvudet framåt och stabilisera ryggraden.

Dessa muskler arbetar tillsammans för att möjliggöra komplexa rörelser i nacken och halsen, såsom att vända eller nicka huvudet, hala på axlarna och hålla kroppen upprätt.

Andningsgymnastik, även känd som andningsträning, är en typ av aktivitet som fokuserar på att stärka andningsmusklerna och förbättra andningsmönstret. Det innefattar övningar som hjälper individen att kontrollera och koordinera andningen, vilket kan vara användbart för personer med andningssvårigheter orsakade av olika sjukdomstillstånd, till exempel astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) eller neuromuskulära sjukdomar. Andningsgymnastik kan även vara användbar för sångare, musiker och idrottsmän som vill förbättra sin andningsteknik och prestanda.

Övningarna inkluderar djupa andetag, hals- och bröstkorgsutvidgningar, diaphragmatusningar (diaphragmatic breathing) och annan andningsträning som kan hjälpa till att öka lungvolymen, minska andningsfrekvensen och förbättra syreupptagningsförmågan. Det är viktigt att under ledning av en legitimerad hälsoprofessionell utför andningsgymnastik för att undvika skador eller obehag.

I'm sorry for any confusion, but "Gravitation" is typically not a term used in medical definitions. It is a fundamental force in physics that describes the attraction between two objects with mass. The more mass an object has, the stronger its gravitational pull. This force is what keeps us on the ground and what causes objects to fall towards the earth when dropped. I hope this clarification helps! If you have any questions related to medical definitions, I would be happy to help.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

Medicinskt kan 'Muskelfibrer, långsam sammandragning' definieras som typ I-fiber i skelettmuskulatur, som är specialiserade för ändlös, syreberoende, långsamt kontraktionsförlopp. De har rikligt med mitokondrier och myoglobin, vilket gör dem effektiva vid syretransporter och utmärkt uthållighet under submaximal ansträngning. Deras kontraktion är långsam men ändamålsenlig för posturer och lågintensiv aktivitet.

'Kroppsrörelse' är ett samlingsbegrepp för alla de rörelser och movement som kroppen kan utföra. Det inkluderar allt från små, precisa rörelser som att röra en finger till större rörelser som att gå, springa eller dansa. Kroppsrörelse kan också innefatta subtilare aspekter av kroppsspråk och nonverbala kommunikation.

I en medicinsk kontext kan 'kroppsrörelse' också användas för att beskriva en persons förmåga att kontrollera och koordinera sina muskler och leder för att utföra vardagliga aktiviteter, som att klä sig själv eller hala sig upp på en stol. Besvären med kroppsrörelse kan vara temporärt eller permanent och orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive neurologiska skador, muskuloskeletala sjukdomar eller åldrande.

Sarcopenia är en progressiv och generell nedbrytning av muskelmassan och muskelstyrkan orsakad av åldrande. Det definieras som en 1-2% igårig nedgång av muskelmassan per år efter 50 års ålder, och kan leda till sämre fysisk funktion, ökad risk för fall och sämre livskvalitet. Sarcopenia kan också bidra till utvecklingen av andra sjukdomar som typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.

Inandningskapacitet (total lung capacity, TLC) är ett mått på den totala volymen av luft som kan inandas i lungorna efter att ha utandat så mycket som möjligt. Detta innefattar fyra olika komponenter:

1. ERV (expiratory reserve volume): Den extra luft som kan andas ut över det vanliga utandningsvolymen.
2. IRV (inspiratory reserve volume): Den extra luft som kan andas in över det vanliga inandningsvolymen.
3. FRC (functional residual capacity): Den luft som återstår i lungorna efter ett normalt utandning.
4. VC (vital capacity): Den totala volymen av luft som kan andas in och ut under maximal ansträngning, vilket motsvarar ERV + IRV.

TLC är alltså summan av FRC, IRV och ERV: TLC = FRC + IRV + ERV. Normalvärden för TLC varierar beroende på ålder, kön och kroppsstorlek, men ligger ungefär mellan 4-6 liter för en genomsnittlig vuxen.

Muskelhypertoni är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad muskeltonus eller ökad spänning i musklerna. Det kan vara orsakat av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive neurologiska sjukdomar som multipel skleros och cerebral pares, eller som en biverkan till vissa läkemedel. I vissa fall kan muskelhypertoni vara relaterad till skador på muskulaturen eller till kroppens balans- och koordinationssystem. Symtomen på muskelhypertoni kan variera från milda till allvarliga, beroende på orsaken och graden av hypertoni. De kan inkludera stelhet, spasmer, smärta och svårigheter med rörelse och koordination. Behandlingen av muskelhypertoni beror på orsaken till tillståndet och kan omfatta fysisk terapi, mediciner, injektioner med botulinumtoxin (Botox) eller i vissa fall kirurgi.

Medicinskt kan muskeldenervering definieras som den process där nervimpulser skickas från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till skelettmusklerna, vilket orsakar kontraktion och rörelse.

Denna process innebär följande steg:

1. Första steget är att neuronen i centrala nervsystemet skickar en elektrisk impuls (action potential) längs sitt axon till den del av neuronen som kallas synapsen.
2. I synapsen sker en kemisk signalöverföring från ett neurotransmittorsubstanser till receptorer på den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
3. När neurotransmittorbinds till receptorn aktiveras en elektrisk impuls i den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
4. Denna elektriska impuls färdas längs axonen på den efterföljande nervcellen och når slutligen en motorändplatta, som är en speciell struktur där nervcellen och muskelcellen möts.
5. Motorändplattan överför sedan elektriska impulser till muskelcellen, vilket orsakar en kontraktion av muskeln och rörelse i kroppen.

Muskeldenervering är därför en nödvändig process för att vi ska kunna röra oss och utföra vardagliga aktiviteter som gå, prata och äta.

Maximal voluntary ventilation (MVV) är ett mått på den maximala andningsvolymen som en individ kan producera under maximal ansträngning, vanligtvis under en period på 12 sekunder. Det mäts ofta i litrar per minut (L/min). MVV används ofta som ett sätt att uppskatta andningskapaciteten och kan vara användbart vid bedömning av lungfunktion och andningsrelaterade sjukdomar. Det bör noteras att MVV skiljer sig från den maximala andningsvolymen som mäts under viloluftandning, som är lägre än MVV.

Ergometri är en medicinsk term som refererar till användning av en ergometer, ett instrument som mäter arbetets intensitet och mängd, ofta i form av en stationär cykel eller bäddcykel. Ergometrin används vanligen för att utlösa ett hjärtklappningsprov (stress EKG) för att undersöka hjärtats funktion och kapacitet under fysisk belastning. Under provet mäter man patientens elektrokardiogram (EKG), blodtryck, hjärtfrekvens och andning. Ergometrin är också ett läkemedel som används för att behandla bröstsmärtor orsakade av angina pectoris. Det verkar genom att öka hjärtats syrebehov genom att dilatera (vidga) blodkärlen och minska efterlasten på hjärtat.

"Tvärstrimmig muskulatur", även känd som skelettmuskulatur, är en typ av muskelvävnad som är ansvarig för styrning och kontrollen över kroppens rörelser. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler med många kärnor och tvärgående streck, eller striationer, som kan ses under mikroskopi. Tvärstrimmig muskulatur är ansluten till skelettet via senor och fäster vid ben, armar och andra rörliga delar av kroppen. När signalsubstanser från centrala nervsystemet aktiverar muskelcellerna kontraheras de och drar ihop sig, vilket orsakar rörelse i skelettet.

TeleradiologiUtrustningsdesignDatorjournalsystemMuskelstyrkedynamometerMikromanipulationDatainsamlingResultats reproducerbarhet ...