NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.
NF-kappa B p50 subunit is a component of the NF-kappa B (nuclear factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) transcription factor, which regulates immune response, inflammation, and cell survival. The p50 subunit can form homodimers or heterodimers with other NF-kappa B subunits, such as p65, and binds to specific DNA sequences in the promoter regions of target genes to modulate their expression.
NF-kappa B (nuclear factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) is a protein complex that regulates DNA transcription, cytokine production, and cell survival. The p53 protein, also known as "the guardian of the genome," is a tumor suppressor that plays a crucial role in preventing cancer formation by regulating cell division and apoptosis (programmed cell death). When NF-kappa B p53 complex forms, it can lead to abnormal cell survival and contribute to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the regulation and function of this complex is essential for developing effective therapeutic strategies.
'c-Rel' är ett medlemmar i nuclear factor kappa B (NF-κB) familjen av transkriptionsfaktorer, som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponser och cellyttor. Protonkogenproteiner är onkoproteiner som kan orsaka oregelbunden celldelning och bidra till cancero utveckling. Sålunda, 'Protonkogenproteiner c-rel' refererar till den onkogeniska versionen av c-Rel-proteinet, som kan bidra till cancerutveckling genom att störa normala cellyttor och aktivera onkogena signaltransduktionsvägar.
"ReIB, eller Retinoid Induced Early Transcription Factor B, är ett protein som fungerar som en transkriptionsfaktor och spelar en viktig roll i reguleringen av genuttryck under retinoiddifferentiering."
I-kappa B-proteiner är proteiner som binds till transkriptionsfaktorn NF-kB (nukleär faktor kappa B) och håller den inaktiv i cytoplasman. När I-kappa B-proteinet fosforyleras och degraderas frigörs NF-kB, som kan transloceras till cellkärnan där det binder till DNA och aktiverar transkriptionen av målgener som är involverade i immunresponser, inflammation och celldelning.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Ikaros-kappa B-kinase (IKK) är ett protein som spelar en viktig roll inom cellens immunförsvar och inflammation. IKK är en komplex bestående av flera underenheter, däribland IKKα och IKKβ, som aktiveras i respons på olika signalsubstanser. När IKK aktiveras får det förmågan att fosforylera (och därmed aktivera) proteinet IkB (inhibitor av kappa B), vilket leder till att IkB degraderas och frigör proteinerna p50 och p65, som sedan kan transporteras in i cellkärnan och binder till DNA. Detta resulterar i aktivering av olika gener som är involverade i immunförsvaret och inflammationen. IKK är därför en viktig regulatör av celldelning, celldöd, cellcykeln och cytokinproduktion.
Tiokarbamater är en grupp av organiska föreningar som innehåller en tiokarbamyltgrupp, S=C(S)-NR-, där R kan vara en rad olika substituenter, inklusive alkyl- och arylgrupper. Tiokarbamater är kända för sin förmåga att agera som starkt koordinerande ligander och bilda stabila komplex med metaller. De används inom olika områden, till exempel som katalysatorer, korrosionsinhibitorer och intermedier i syntesprocesser.
Onkogenproteinet v-rel är ett protein som kodas av onkogenen v-rel, som finns i retrovirusen av typen herpesvirus/saia-manuka (HVS/SaM). Detta protein är en transkriptionsfaktor som kan aktivera specifika gener och bidra till oregelbunden celldelning och cancerutveckling i värddjuret.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
En transkriptionsfaktor är ett protein som binder till DNA och reglerar genuttrycket genom att påverka transkriptionen av gener till mRNA. ReIA (även känd som NF-1) är en specifik transkriptionsfaktor som aktiveras i monocyter och macrofager vid inflammation och infektion. Den binder till specifika DNA-sekvenser, kända som gamma-interferonaktiverade sekvenser (GAS), och reglerar uttrycket av gener involverade i immunförsvaret och inflammatoriska svar.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
En i den eukaryota cellen belägen, höljeomgiven kropp, som innehåller kromosomer och en eller flera nukleoler. Höljet består av ett dubbelmembran, genomsatt av ett antal porer. Det yttre membranet öve rgår i det endoplasmatiska nätverket. Det kan finnas mer än en kärna i en cell.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
Proton pump inhibitor proteins, also known as protono pumpare, refer to a group of protein pumps found primarily in the parietal cells of the stomach that play a key role in regulating gastric acid secretion. These proteins are responsible for transporting hydrogen ions (protons) from the cytoplasm of the cell into the lumen of the stomach, where they combine with chloride ions to form hydrochloric acid. By inhibiting the function of these proton pumps, medications known as proton pump inhibitors can reduce gastric acid secretion and alleviate symptoms associated with acid-related disorders such as gastroesophageal reflux disease (GERD) and peptic ulcers.
Pyrrolidiner är en klass av organiska föreningar som innehåller en pyrrolidinring, en fem-ledad saturad heterocyclisk ring som består av fyra kolatomer och en kväveatom. Pyrrolidinringen är isoelektronisk med piperidinringen, men den senare är en sex-ledad omslutning. Pyrrolidiner har visat sig vara aktiva som agonister vid flera neuroaktiva receptorers bindningsställen, inklusive dopaminreceptorer och nicotinreceptorer, vilket gör dem av intresse för forskning kring sjukdomar såsom Parkinson och nikotinberoende.
"Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta syntetiska enkelsträngade DNA-molekyler, som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider."
Cis-verksamma reglersekvenser i HIVs långa repetitionsöverhäng (LTR), vilka spelar en viktig roll för igångsättandet eller förstärkningen av HIVs genuttryck vid svar på yttre stimuli som mitogener, forbolestrar eller andra virus. HIV-förstärkaren är bindningsplatsen för många cellulära transkriptionsfaktorer, inkl. kärnfaktorn NF-kappa B.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
Cis-verkande DNA-sekvenser med förmåga att öka geners transkriptionskapacitet. Förstärkarna verkar vanligtvis både uppströms och nedströms och på olika avstånd från en promoter.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Tetradekanoylforbolacetat, även känt som TPA eller PMA (Phorbol 12-myristat 13-acetat), är ett kemiskt ämne som tillhör esterklassen och är derivat av forbol, en diterpenoid som utvinns från crotonolja. Det används främst inom forskning för att aktivera proteinkinas C (PKC) enzymkomplexet, vilket i sin tur leder till signaltransduktion och cellrespons.
Transcription factor AP-1 is a protein complex that binds to specific DNA sequences, known as AP-1 sites, and regulates the transcription of target genes involved in various cellular processes such as proliferation, differentiation, and apoptosis.
Reglersekvenser, viktiga för virusreplikation, belägna i båda ändar av HIV-genomet. Det långa repetitionsöverhänget (LTR) innehåller HIV-förstärkaren, promotorn och andra sekvenser. Specifika områden i LTR omfattar det negativa reglerelementet (NRE), bindningsställen för NF-kappa B och Sp1, tataboxen och "trans-acting responsive element" (TAR). Bindning av såväl cell- som virusproteiner till dessa områden styr HIV-transkriptionen.
Protein-serin-treonin kinases are a type of enzyme that plays a crucial role in various cellular processes by adding phosphate groups to serine and threonine residues on target proteins. This post-translational modification can activate or inhibit the function of these proteins, thereby regulating signal transduction pathways involved in cell growth, differentiation, metabolism, and survival. Dysregulation of protein-serin-treonin kinases has been implicated in numerous diseases, including cancer, diabetes, and neurodegenerative disorders.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Ett enzym som katalyserar acetyleringen av kloramfenikol till kloramfenikol-3-acetat. Då kloramfenikol-3-acetat inte binder till bakterieribosomer och inte hämmar peptidyltransferas, är enzymet ansvar igt för naturligt förekommande kloramfenikolresistens hos bakterier. Enzymet, som har varianter, påträffas hos både gramnegativa och grampositiva bakterier. EC 2.3.1.28.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
Tosylphenylalanyl Chloromethyl Ketone (TPCK) är ett kemiskt ämne som används som en inhibitor av proteaser, specifikt serinproteas. Det är en modifierad peptid med en tosylgrupp (p-toluen sulfon grupp), fenylalanin och en klorometylketongrupp. TPCK fungerar genom att reagera covalent med serinen i aktiva centrumet hos serinproteas, vilket blockerar dess proteolytiska aktivitet.
Den första, kontinuerligt odlade cellinjen av humana, maligna celler, vilka kom från ett livmoderhalskarcinom hos "Henrietta Lacks". Cellerna används för virusodling och testning av cancerpreparat.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
En cellinje som härrör från human T-cell-leukemi och som används för att bestämma mekanismen för differentierad känslighet för cancermedel och strålning.
Gener som uttrycker sig på ett lätt påvisbart sätt och därför används för att studera promotoraktivitet på många platser i ett målgenom. Inom rekombinant DNA-teknik kan dessa gener kopplas till ett promotorområde av intresse.
"Oligonucleotide sequences are short, synthetic stretches of nucleotides (the building blocks of DNA and RNA) that are often used as tools in molecular biology for various applications such as gene silencing, mutation detection, and sequencing."
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Ett cytokin som aktiverar neutrofiler och attraherar neutrofiler och T-lymfocyter. Det frisätts av flera olika celltyper, bl a monocyter, makrofager, T-lymfocyter, fibroblaster, endotelceller, samt keratinocyter genom inflammatorisk stimulering. IL-8 är en medlem av superfamiljen beta-tromboglobuliner och strukturellt besläktad med trombocytfaktor 4.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
'Retrovirusproteiner, onkogena' refererer til proteiner dannet af onkogene genetisk materiale, som er integreret i værtens DNA ved hjælp af en retrovirus' infektionsmekanisme. Onkogene er gener, der kan medføre uregulerede cellevækst og dermed øge risikoen for kræft, når de aktiveres eller overeksperimeres. Retrovirusproteiner koder for enzymer, der er essentielle for virussenes replikationsproces, herunder reverse transkriptase, integrase og protease. Når et onkogen integreres i værtens genomi ved hjælp af et retrovirus, kan det føre til produktionen af abnorme proteiner, der kan påvirke celledeling og -vækst på en måde, der øger kræftrisikoen.
Cellkärneproteiner är proteiner som lokaliseras till cellkärnan och utövar strukturella, regulatoriska eller katabola/anabola funktioner inom cellkärnans olika kompartment, såsom kromosomer, karyolymfa och kärnmembran.
Transaktiva transkriptionsproteiner tillhörande promotorelementen i LTR (Long Terminal Repeats) hos HTLV-1 och HTLV-2 (humant lymfotropt virus). tax-proteinerna (transaktiverande x; x är ej definierat) verkar genom att binda till förstärkarelementen i LTR.
De processer genom vilka cytoplasmatiska faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten hos virus.
En överordnad familj av protein-serin-treoninkinaser som aktiveras av olika stimuli via proteinkinaskaskader. De utgör slutprodukterna i kaskaderna, som utlöses av fosforylering genom mitogenaktiverade proteinkinaskinaser, vilka i sin tur aktiveras av mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser. EC 2.7.11.24.
En av immunglobulinernas lätta kedjor, med en molekylvikt av ca 22 kD. Dessa kedjor utgör ungefär 60% av samtliga lätta kedjor och kan identifieras såväl serologiskt som genom sina specifika aminosyrasekvenser.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
I medicinsk kontext, kan "okadasyra" tolkas som en försämring eller ökning av ett symptom, tillstånd eller sjukdom över tid. Detta är motsatsen till "förbättringssyra", som betyder att patientens tillstånd har förbättrats. Okadasyra kan användas för att beskriva en rad olika medicinska situationer, beroende på kontexten. Till exempel kan det användas för att beskriva en ökning av smärta, inflammation, svullnad eller funktionsnedsättning.
En löslig faktor som produceras av monocyter, makrofager och andra celler, och som aktiverar T-lymfocyter och förstärker deras svar på mitogener eller antigener. IL-1 består av två distinkta former, IL-1 alfa och IL-1 beta, som har samma funktioner, men utgör distinkta proteiner. De biologiska effekterna av IL-1 omfattar förmågan att ersätta makrofagbehovet för aktivering av T-celler. Faktorn skiljer sig från interleukin-2.
Receptor Activator of Nuclear Factor-kappa B (RANK) är en typ av receptor som aktiverar signalsubstanser och bidrar till regleringen av immunförsvaret och benomsättningen. RANK spelar en viktig roll i osteoklastdifferentiering, aktivering och överlevnad, vilket är kritiskt för normal benremodelering. Dysfunktion i RANK-signalvägen har visats vara involverad i sjukdomar som osteoporos och cancerrelaterade benresorption.
TNFR-associated factor 1 (TRAF1) is a protein that plays a crucial role in the signaling pathways of tumor necrosis factor receptors (TNFRs). It functions as an adaptor molecule, mediating the downstream signals from TNFRs to various cellular responses, including inflammation, immune response, and cell survival or death. TRAF1 is involved in regulating the activation of several key signaling proteins, such as NF-κB and MAPKs, which control the expression of genes responsible for these cellular processes.
TNF-receptor associated factor 2 (TRAF2) is a protein that plays a crucial role in intracellular signaling pathways, particularly those involved in the immune response and inflammation. It is named as such because it associates with the intracellular domain of several tumor necrosis factor (TNF) receptors. TRAF2 functions as an adaptor protein that helps to propagate signals from these receptors to various downstream signaling molecules, ultimately leading to the activation of transcription factors and the regulation of gene expression. This protein is involved in a variety of cellular processes, including the activation of nuclear factor-kappa B (NF-κB), mitogen-activated protein kinase (MAPK) pathways, and apoptosis, depending on the specific receptor it interacts with and the cellular context.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
I en enkel mening kan transaktionsfaktorer (TF) definieras som en grupp proteiner som reglerar genuttryck genom att binde till specifika DNA-sekvenser och påverka transkriptionen av angränsande gener. De aktiverar eller stänger av genuttrycket beroende på cellens behov och omgivning. Transaktionsfaktorer spelar därför en viktig roll i cellulär differentiering, homeostas och patologiska tillstånd, inklusive cancer.
Tumor necrosis factor receptors (TNFRs) are a group of transmembrane proteins that bind to tumor necrosis factor (TNF) cytokines and mediate signal transduction pathways, playing crucial roles in regulating immune responses, cell survival, differentiation, and apoptosis.
Föreningar och molekylkomplex som består av ett stort antal atomer och som i allmänhet är mer än 500 kD. I biologiska system kan makromolekylära ämnen åskådliggöras med elektronmikroskopi och särskiljas från organeller genom avsaknaden av membranstrukturer.
Enzyminhibitorer är substanser som sänker eller helt stoppar en enzymes aktivitet genom att binda till enzymet. Detta resulterar i försening eller minskning av den kemiska reaktionen som enzymet annars skulle ha katalyserat. Enzymer är proteinmolekyler som accelererar biologiska reaktioner inom celler, och deras aktivitet kan regleras genom olika mekanismer, däribland användning av enzyminhibitorer.
Den del av cellen som innehåller cytosolen och andra strukturer än cellkärnan, mitokondrierna och större vakuoler.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Ett vitt, kristallint pulver som används som slemlösande medel vid komplementerande behandling av luftvägssjukdomar för att minska slemmets seghet och underlätta avlägsnandet av det. Det tillförs geno m droppar eller spray. Det har också visat sig ha antiviral verkan hos HIV-patienter genom att med reaktiva syreintermediärer hämma virusstimuleringen.
Transaktiva transkriptionsfaktorer bestående av kärnproteiner som är nödvändiga för virusreplikation hos HIV. tat-proteinet stimulerar HIV-LTR-styrd RNA-syntes för såväl regler- som strukturproteiner. tat är förkortning för transaktivering av transkription.
Regulatoriska sekvenser inom nukleinsyramolekyler refererar till specifika DNA-sekvenser som kontrollerar genuttryck och -regulering genom att interagera med proteiner, såsom transskriptionsfaktorer och enzym, för att modulera transkriptionen av gener till mRNA. Dessa sekvenser inkluderar promotor- och enhancersekvenser, silencersekvenser, intron-exonspecifika sekvenser och andra cis-regulatoriska element som påverkar genuttrycket i rymden och tiden.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Kontrollerad transport av proteiner och RNA genom cellkärnans hölje.
En klass av proteiner som ursprungligen påvisades för sin förmåga att binda till DNA-sekvensen CCAAT. Det typiska CCAAT-förstärkarebindande proteinet bildar dimerer och består av en aktiveringsdomän, en DNA-bindande grundregion och en leucinrik dimeriseringsdomän (leucinzipper). CCAAT-bindande faktor är en strukturellt distinkt typ av CCAAT-förstärkarebindande protein (C/EBP), bestående av en trim er av tre olika underenheter.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.
Protein precursors, also known as proproteins or preproproteins, are inactive forms of proteins that undergo post-translational modification to become active. These precursors contain additional sequences of amino acids, called signal peptides, which direct the protein to specific cellular compartments for processing. During processing, enzymes remove the signal peptide and may cleave the protein into smaller functional units. The resulting mature protein can then perform its intended function in the body.
En teoretiskt representativ nukleotid- eller aminosyrasekvens, i vilken varje nukleotid eller aminosyra är den vanligast förkommande på den platsen i de olika sekvenser som förekommer i naturen. Benämningen används också för en sekvens som är nära överensstämmande med den teoretiska konsensussekvensen. En känd uppsättning bevarade sekvenser representeras av en konsensussekvens. Aminosyramotiv bildas ofta av bevarade sekvenser.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
'Protoncogenproteinet c-Jun' är ett transkriptionellt aktiveringsfaktorprotein som spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och programmerad celldöd (apoptos). Det är en del av activator protein 1 (AP-1) transkriptionsfaktor komplexet och kan påverka uttrycket av gener som är involverade i cellproliferation, differentiering, inflammation och cancer. Fostrets onkogen c-jun kodas av protoonkogenet JUN.
"Toll-like receptors (TLRs) are a type of transmembrane proteins that play a crucial role in the innate immune system by recognizing and responding to various pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), helping to initiate an immune response against invading microorganisms."
Medlemmar av klassen neutrala glykosfingolipider. De utgör grundenheterna i sfingolipider. De är sfingoider som med sina aminogrupper är bundna till någon långkedjad, fetthaltig acylgrupp. I Fabrys sj ukdom (diffust angiokeratom, glykolipidlipidos) ses en ackumulering av ceramider, t ex globotriaosylceramid.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
Ett typ I-interferon som produceras av fibroblaster som svar på stimulering från levande eller inaktiverat virus eller dubbelsträngat RNA. Det är en cytokin med antiviral, antiproliferativ och immunmodulerande verkan.
Syntetiska eller naturliga ämnen som används som tillsatser för att förhindra eller fördröja oxidationsprocesser. Inom biokemi och medicin utgörs antioxidanter av enzym eller andra organiska ämnen, so m t ex E-vitamin eller betakaroten, som förmår motverka de skadliga effekterna av oxidation i kroppsvävnader.
Protein Kinase C (PKC) är ett enzym som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar en rad cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och cellytiska respons på till exempel växt hormoner och tillväxthormon. PKC aktiveras av diacylglycerol (DAG) och calciumjoner (Ca2+) och får därigenom förmågan att fosforylera, det vill säga överföra en fosfatgrupp till, specifika serin- eller treoninresidyer på målproteiner. Detta leder till en förändring av proteinet som kan leda till aktivering eller inaktivering av dess funktion. PKC finns i flera olika isoformer som varierar mellan olika celltyper och har olika substratspecifitet, reguleringsmekanismer och subcellulära lokaliseringsställen.
U937-celler är en typ av cancerceller som isolerats från en människas histiocytic lymfosarkom, ett sällsynt cancerogiltigt tillstånd. Dessa celler används ofta inom forskning för att studera cancer och utveckla nya behandlingsmetoder. U937-cellerna har potentialen att skilja sig morfologiskt och fenotypiskt beroende på vilka kultivationsförhållanden de exponeras för, och de kan differensieras till makrofager eller andra celltyper under vissa omständigheter.
Santonin är ett ämne som utvinns från växten Artemisia maritima och har traditionellt använts som ett antihelminthiktikum, det vill säga ett medel mot parasitära maskar i mag-tarmkanalen. Det fungerar genom att störa maskarnas ämnesomsättning och rörelser, vilket leder till deras död och utsöndring från kroppen. Santonin används inte längre som läkemedel på grund av sina biverkningar, såsom illamående, kräkningar och neurologiska symptom.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Enzym som oxiderar vissa luminiscerande ämnen så att de avger ljus (fysisk luminiscens). Luciferaser från olika organismer har utvecklats olika under evolutionen. EC 1.13.12 (?).
En negativ regleringseffekt på de fysiologiska processerna på molekylär, cell- eller systemnivå. På molekylär nivå utgörs de viktigare reglerplatserna av membranreceptorer, gener (genuttrycksreglering), mRNA (budbärar-RNA) och proteiner.
Proteiner är komplexa biomolekyler, byggda av aminosyror som kedjas samman i en polymer. De utför viktiga funktioner inom levande organismers celler, såsom att fungera som strukturella komponenter, hormoner, enzymer och signalsubstanser. Proteinernas specifika aminosyrasekvens bestämmer deras tertiärstruktur och därmed också deras funktionella egenskaper.
Protein-tyrosinkinases (PTKs) are a type of enzyme that plays a crucial role in signal transduction within cells. They catalyze the transfer of a phosphate group from adenosine triphosphate (ATP) to specific tyrosine residues on target proteins, a process known as tyrosine phosphorylation. This post-translational modification can alter the activity, stability, or localization of the target protein and is involved in various cellular processes such as growth, differentiation, and apoptosis. Dysregulation of PTKs has been implicated in several diseases, including cancer, making them important drug targets for therapeutic intervention.
En undergrupp mitogenaktiverade proteinkinaser som aktiverar transkriptionsfaktor AP-1via fosforylering av c-junproteiner. De ingår i de intracellulära signalsystem som reglerar celltillväxt, celldöd och celldifferentiering. EC 2.7.11.24 (EC-förslag 2005).
Oorganiska föreningar som innehåller guld som en given beståndsdel av molekylen.
Arrangerad genetisk mutagenes på någon specifik plats i DNA-molekylen som ger en bassubstitution, infogning eller radering.
Tat proteins are accessory gene products of the Human Immunodeficiency Virus (HIV) that play a crucial role in the replication and pathogenesis of the virus. The Tat protein is a transcriptional transactivator, meaning it increases the transcription of the viral genome, leading to increased production of viral particles. This protein is essential for HIV replication and is a target for potential antiretroviral therapies.
En familj retrovirusassocierade DNA-sekvenser (v-rel) som ursprungligen isolerades från en fågelretikuloendoteliosvirusstam. Protoonkogenen rel (c-rel) kodar för en subcellulär (kärn- eller cytoplasmatisk) transkriptionsfaktor som spelar en roll vid lymfocytdifferentiering. Translokering eller överrepresentation av c-rel, eller konkurrerande v-rel, ger upphov till tumörbildning. Hos människa är relgenen belägen på plats 2p12-13 på den korta armen på kromosom 2.
'RANK-ligand' (Reklammerad för Norrman kinase-aktiverande ligand), också känt som TNFSF11 (tumör nekrosfaktor-associerad cytokin, familj med medlem 11), är en proteinligand som binder till sin receptor RANK (receptorn aktiverad av RANK-ligand) och utövar en central roll i reguleringen av osteoklastdifferentiering, aktivering och överlevnad. Detta process är kritisk för normal benhomostas och benremodellering.
En grupp acylerade oligopeptider som produceras av Actinomycetes och som verkar som proteashämmare. De hämmar i varierande grad trypsin, plasmin, kallikreiner, papain och katepsiner.
En cellyteligand som deltar i leukocytadhesion och inflammation. Produktion av molekylen sätts igång av gamma-interferon, och den är nödvändig för förflyttning av neutrofiler till inflammerad vävnad.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
En stam T-cell lymfotropt virus typ I hos primater som har isolerats från mogna T4-celler från patienter med T-lymfocytcancer. Viruset ger upphov till T-cellsleukemi, T-cellslymfom, och är förknippat med mycosis fungoides, Sezarys syndrom och tropisk spastisk parapares.
Strukturellt likartade enzymer med samma katalytiska mekanism, men med olika kemiska, fysikaliska eller immunologiska egenskaper.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
CXCL1 (C-X-C motif chemokine ligand 1) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk attraktant för neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar inblandade i inflammation och immunförsvar. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter, makrofager och endotelceller, som svar på till exempel infektion eller skada. CXCL1 binder till sin receptor, CXCR2, för att leda neutrofilernas migration till inflammationsområdet.
E-selectin är ett protein som uttrycks på ytan av aktiverade endotelceller (celler som liner blodkärlen) och medierar adhesionen och migrationen av vissa typer av vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter, till områden av skada eller infektion i kroppen.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Ett kraftigt oxiderande medel som används i vattenlösning som mogningsmedel, blekmedel och lokalt/topikalt desinfektionsmedel. Det är förhållandevis instabilt, och lösningar bryts ned med tiden om de inte stabiliseras med acetanilid eller liknande organiska ämnen.
Art- eller underartspecifikt DNA (inkl. komplementärt DNA, bevarade gener, hela kromosomer eller hela genom), vilket används i hybridiseringsstudier för att identifiera mikroorganismer, mäta DNA-DNA-homologier, gruppera underarter osv. DNA-sonden hybridiseras med specifikt mRNA, om sådant finns. Konventionella metoder för påvisande av hybridiseringsprodukten omfattar dot blot-test, Southern blot-test och DNA:RNA-hybridspecifika antikroppstest. Konventionell märkning av DNA-sonden sker med radioisotoperna 32P och 125I, eller med den kemiska markören biotin. DNA-sondtekniken utgör ett specifikt, känsligt, snabbt och billigt alternativ till cellodlingsmetoder för diagnostisering av infektionssjukdomar.
En cellinje som härstammar från fibroblaster från särade embryon av schweiziska möss. Linjen är ett värdefullt in vitro-värdsystem förtransformationsstudier av onkogena virus, eftersom 3T3-celler besi tter hög känslighet för kontaktinhibition.
Endogena eller exogena ämnen som hämmar normal tillväxt hos människo- eller djurceller eller mikroorganismer. Dessa skall särskiljas från ämnen som påverkar tillväxt hos växter (växthormoner).
Ett enkelt, täckande lager av celler som bekläder de inre ytorna av hela kärlsystemet och reglerar transporten av makromolekyler och blodkomponenter från vävnad till lumen. Denna funktion har kunnat studeras i detalj i kapillärkärl.
I en enkel medicinsk definition kan man säga att en "Precipitintest" är ett laboratorietest som används för att undersöka om en given substans, till exempel ett läkemedel eller en biologisk vätska som urin, kan orsaka en kemisk reaktion i form av en så kallad precipitatsbildning när den blandas med en specifik testvätska. Precipitatet är ett fast, oftast olösligt ämne som bildas när två lösningar blandas och deras komponenter reagerar tillsammans.
Ett 11 kD protein med AT-krokmotiv som binder till den mindre skåran i AT-rika områden i DNA. Det är hellängdsprodukten av den alternativt spjälkade HMGA1-genen, och den kan verka som arkitektoniskt kromatinbindande protein, involverat i transkriptionsreglering.
Interleukin-1 Receptor-Associated Kinases (IRAKs) are a family of serine-threonine kinases that play an essential role in the signaling pathways of Toll-like receptors (TLRs) and Interleukin-1 receptors (IL-1Rs). These receptors are involved in the recognition of pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) and damage-associated molecular patterns (DAMPs), which trigger innate immune responses.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Pentoxifylline är ett kärlvidgande (vasodilaterande) läkemedel som används för att behandla perifera artärsjukdom (små blodkärls sjukdom i extremiteterna), vilket kan leda till smärta och sämre genomblödning. Det fungerar genom att påverka hur blodet flyter genom kroppen, förbättrar rödistributionen av blodflödet och minskar viskositeten hos blodet, vilket kan underlätta för blodet att flöda fritt genom kärlen. Det används också för att behandla klåda orsakad av njurfunktionsnedsättning och för att förbättra gångförmågan hos personer med intermittent klumpfot (en rörelseförlamning i vilarut position).
Ett NADPH-beroende enzym som katalyserar omvandlingen av L-arginin och syre till att ge citrullin och kväveoxid. EC 1.14.13.39.
In biokemi, betyder "kompetitiv binding" att två eller fler molekyler tävlar om att binda till samma aktivt site på ett enzym eller receptor. Den kompetitiva inhibitorn är en typ av enzyminhibitor som liknar substratet i sin struktur och konkurrerar med substratet om att binda till aktivt sidan, vilket resulterar i minskat enzymaktivitet. Ju högre affiniteten kompetitiva inhibitorn har för aktivt sidan, desto mer effektiv är den som inhibitor. Värt att notera är att kompetitiv inhibition kan reversibilis vara, vilket innebär att effekten avger när koncentrationen av inhibitorn minskar eller när substratkoncentrationen ökar.
Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.
Ett MAP-kinaskinaskinas på 195 kD med bred specificitet för MAP-kinaskinaser. Det återfinns i cytoskelettet och kan aktivera en rad MAP-kinasberoende förlopp. EC 2.7.11.25.
Tosyllysine Chloromethyl Ketone (TLCK) är ett kemiskt ämne som används som en irreversibel inhibitor av serinproteas, särskilt trypsin och plasmin. Det gör det genom att reagera covalent med serinresten i aktiva centrumet hos dessa enzymer, vilket förhindrar deras förmåga att katalysera proteolytiska reaktioner.
I medicinsk kontext, refererar "tioler" till en grupp kemiska föreningar som innehåller en sulfongrupp (-SO2-) följt av en tiolgrupp (-SH). Tioler är en form av svavelhaltiga kolväten som är reaktiva och kan delta i olika biokemiska processer, till exempel som en del av en aktiveringssekvens för vissa enzymer. De kan även förekomma som slutprodukter vid nedbrytning av vissa ämnen i kroppen. Det är värt att notera att termen "tiol" ofta används synonymt med "merkaptogrupp", vilket betecknar en funktionell grupp med strukturen -SH.
Endopeptidaser som vid katalys använder cystein. Denna enzymgrupp inaktiveras av sulfhydrylreagentia. EC 3.4.22.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikera självständigt och förekommer hos bakterier och andra encelliga organismer. Plasmider kan överföras mellan celler och innehåller ofta gener som ger resistens mot antibiotika eller kodar för toxiner. De används också i molekylärbiologi som vektorer för kloning av gener.
Föreningar med generell formel R-O-R med ring- eller kronstruktur.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
EC 2.7.1.37.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Prostaglandin Endoperoxide Synthase (PTGS), also known as Cyclooxygenase (COX), is an enzyme involved in the conversion of arachidonic acid to prostaglandin H2, an important precursor for the synthesis of various prostanoids such as prostaglandins, thromboxanes, and prostacyclins. This enzyme exists in two main isoforms: COX-1 and COX-2, which differ in their expression patterns and regulation. COX-1 is constitutively expressed in most tissues and involved in maintaining homeostatic functions, while COX-2 is usually induced under pathological conditions and contributes to inflammation, pain, and fever. Inhibition of PTGS/COX enzymes is the primary mechanism of action for nonsteroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs), which are widely used in clinical practice for their analgesic, antipyretic, and anti-inflammatory effects.
Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammation och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser vid cellskada eller infektion, och orsakar en ökad syntes av prostaglandiner, vilka är hormonliknande ämnen som bidrar till inflammation, feber och smärta. COX-2 är därför ett viktigt mål för läkemedel som används för att behandla smärta och inflammation, så kallade icke-steroida antiinflammatoriska preparat (NSAID).
En familj cellproteiner som förbinder cellmembranet med cytoskelettet.
(1-tio-beta-D-glukopyranos-2,3,4,6-tetraacetat-S)(trietylfosfin)-guld. Ett krysoterapeutiskt medel för oralt bruk för behandling av reumatoid artrit. Verkningsmekanismen är inte tillfullo känd, men su bstansen tros verka på immunologisk väg och påverka lysosomal enzymaktivitet. Dess effekt är något svagare än injicerade guldsalters, men medlet tolereras bättre, och bieffekterna är förmodligen mindr e allvarliga.
"c-RAF är ett protesom-aktiverat serin/treoninkinas proteín som spelar en central roll inom RAS/MAPK-signaltransduktionsvägen, vilket reglerar cellcykeln, differentiering och överlevnad."
Radioimmunprecipitation (RIP) är en laboratorieteknik som används inom biokemi och molekylärbiologi för att identifiera och undersöka specifika proteiner i en biologisk prov. Den bygger på användningen av radioaktivt märkt antikroppar som binds till det specifika proteinmålet, följt av en precipitation-process där komplexet av antikropp och protein isoleras och koncentreras för fortsatt analys. Detta gör att man kan upptäcka och kvantifiera målproteinet i ett komplext biologiskt sample, såsom cellulär extract eller kroppsvätskor.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
En familj av gener som ursprungligen isolerades från Susan McDonough-stammen av kattsarkomviruset. Protoonkogenen fms (c-fms) kodar för MCSF-receptorn (receptorn för makrofagkolonistimuleringsfaktorn). Onkogenen fms (v-fms) kodar för onkogenprotein GP1409(V-FMS), som är en muterad form av MCSF. Den mänskliga c-fms-genen är belägen mellan 5q33.2 och 5q33.3.
En familj retrovirusassocierade DNA-sekvenser (myc) som ursprungligen isolerades från fågelmyelocytomatosvirus. Protoonkogenen c-myc kodar för ett kärnprotein som deltar i omsättningen av nukleinsyra och i förmedlingen av cellers reaktion på tillväxtfaktorer. Trunkering (avkortning) av den första exonen, vilken tycks reglera uttryckandet av c-myc, är avgörande för dess cancerogenicitet. Hos människa är c-mycgenen belägen på plats 8q24 på den långa armen på kromosom 8.
Påvisande av RNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon.
Retrovirus-associerade DNA-sekvenser (jun) som ursprungligen isolerades från fågelsarkomvirus 17 (ASV 17). Protoonkogenen jun (c-jun) kodar för ett kärnprotein som ingår i tillväxtrelaterad transkriptionskontroll. Tillförsel av c-jun till ASV 17 eller naturligt uttryckande av c-junproteinet framkallar cancerogenicitet. Hos människa är c-jungenen belägen vid 1p31-32 på den korta armen på kromosom 1.
Specifika molekylstrukturer på celler som interleukin-1 reagerar med eller binder till så att cellfunktionen förändras. IL-1-receptorn på T-lymfocyter och fibroblaster består av en enda polypeptidkedja som binder både IL-1-alfa och IL-1-beta. Molekylvikten för denna högaffinitetsreceptor tros vara 80 kD.
Osteoprotegerin (OPG) är ett protein som produceras av celler i benvävnaden och har en viktig roll i benmetabolismen. OPG fungerar som en buffert i regleringen av benomsättningen genom att hämma aktiviteten hos två andra proteiner, RANKL (receptoraktiverande kostimulerande faktor ligand) och TNF-related apoptosis-inducing ligand (TRAIL).
Kemiska ämnen som attraherar eller stöter bort celler eller organismer. Begreppet avser särskilt de faktorer som, sedan de frigjorts till följd av vävnadsskada, invasion eller immunologisk aktivitet, drar leukocyter, makrofager eller andra celler till infektions- eller skadestället.
Receptor-Interacting Protein Serine-Threonine Kinases (RIPK) är en familj av serin-tyrosin kinaser som spelar viktiga roller inom cellyttor och signaltransduktion, särskilt i cellulär stressrespons och programmerad celldöd. De aktiveras genom olika signalsubstanser och interagerar med receptorer på cellytan för att initiera en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till apoptos eller nekros. RIPK-proteinerna är involverade i flera cellulära processer, inklusive inflammation, immunförsvar och celldöd under sjukdomstillstånd som ischemisk skada, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.
En grupp kemokiner med cysteinpar åtskilda av en annan aminosyra. CXC-kemokiner är kemoattrahenter för neutrofiler, men inte monocyter.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Toll-like receptor 2 (TLR2) är ett protein som utgör en del av det immunförsvar som kroppen använder för att identifiera och svara på infektioner orsakade av bakterier och andra mikroorganismer. TLR2 är en typ av membranprotein som finns i cellytan hos flera olika typer av immunceller, inklusive vita blodkroppar såsom neutrofiler och dendritceller.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Läkemedelsamverkan, eller drug-drug interaction (DDI), är den förändring i farmakologisk respons som uppstår när två eller fler läkemedel tas samtidigt och påverkar varandra negativt eller positivt. Detta kan resultera i ökat eller minskat terapeutiskt effekt, eller ökad biverkan av ett eller flera av läkemedlen.
En cells förökning genom delning.
Gastrinproducerande celler, också kända som G-celler, är en typ av hormonproducerande celler som finns i mag-tarmkanalen hos däggdjur. Dessa celler producerar och sekreterar gastrinet, ett peptidhormon som stimulerar frisättningen av hydroklorisk acid och pepsinogen från slidcellerna i magsäcken för att underlätta proteinavdigringen. Gastrinproducerande celler är koncentrerade i magsäckens fundus och antrum, men de kan även hittas i tjocktarmen och i bukspottkörteln.
En kalciumberoende undertyp av kväveoxidsyntas som möjligen spelar en roll i immunsystemet. Det är ett tillfälligt enzym, som kommer till uttryck genom transkriptiv reglering från olika cytokiner. EC 1.14.13.39.
Bensenringar med två ketondelar i någon position. Substitutioner kan förekomma i alla positioner utom där ketongrupperna sitter.
Acute monocytic leukemia (AML-M5) är en aggressiv form av blodcancer som karaktäriseras av onormal proliferation och ansamling av immature monocyter i benmärgen, vilket förhindrar normal produktion av blodceller.
Rabdosia är ett släkte av flera små växter inom familjen Lamiaceae (Ljungväxter), som huvudsakligen förekommer i östra Asien, inklusive Kina, Japan och Korea. Släktet består av över 60 arter, varav många har medicinsk användning inom traditionell asiatisk medicin. Extrakt från vissa arter, till exempel Rabdosia serra och Rabdosia rubescens, kan innehålla aktiva ämnen som visat sig ha potential som cancerbekämpande medel i laboratorieforskning. Det är dock viktigt att notera att forskningen ännu inte har bevisat säkerheten eller effektiviteten hos Rabdosia-växterna som medicinska behandlingar för människor, och dess användning bör därför endast ske under övervakning av en kvalificerad hälsovårdspersonal.
Den process som ändrar makrofagers morfologi och funktionsverkan så att de blir aktivt fagocytiska. Processen utlöses av lymfokiner, som t ex makrofagaktiveringsfaktor (MAF), makrofagmigreringshämmande faktor (MMIF), immunkomplex, C3b, samt olika peptider, polysackarider och immunologiska adjuvanter.
I en enkel medicinsk definition är Proflavin ett topisk tillämpat antiseptiskt läkemedel som används för att behandla ytor på huden och slemhinnor för att reducera risker för infektioner. Det innehåller en aktiv substans som heter akriflavin-ammonsiumnitrat, vilket är ett derivat av akriflavin. Proflavin har använts historiskt för att behandla smittsamma hudinfektioner och sår, men det är numera inte lika vanligt förekommande som andra modernare alternativ.
System av enzym som verkar i följd genom att katalysera på varandra följande reaktioner sammankopplade med gemensamma metabola intermediärer. De kan medverka i en enkel omsättning av vattenmolekyler eller väteatomer, eller vara förknippade med stora supramolekylära strukturer som mitokondrier eller ribosomer.
Ytmolykyler, vanligen glykoproteiner, som bidrar till att celler kan fästa vid andra celler. Till deras funktioner hör sammanfogning och sammankoppling av olika vertebratsystem, upprätthållande av väv nadsintegration, sårläkning, morfogena rörelser, cellförflyttning och metastasering.
"Oligonukleotider" refererar till korta, syntetiska eller naturliga sekvenser av nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Oligonukleotider kan vara upp till 20-25 nukleotider långa och används ofta inom molekylärbiologi för att undersöka specifika gener eller funktioner på genetisk nivå. De kan också användas som medicinska terapeutika, till exempel i form av antisense-oligonukleotider eller RNA-interferens, för att störta specifika proteiner som är involverade i sjukdomsprocesser.
TNF-receptorassocierade peptider och proteiner är en grupp signalmolekyler som binder till TNF-receptorer och spelar en viktig roll i aktiveringen av immunförsvaret, inflammation och apoptos (programmerad celldöd).
Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
'Upprepade sekvenser, nukleinsyra' refererar till en del av DNA- eller RNA-molekyler som innehåller en upprepad sekvens av nucleotider som upprepas minst två gånger i rad. Dessa upprepningar kan vara identiska eller något varierande, och de kan variera i längd från några få baspar upp till tusentals baspar. Upprepade sekvenser kan förekomma på flera olika sätt, inklusive direkt upprepning (till exempel 'AAAA'), inverterad upprepning ('ATAT' följt av 'ATAT') och komplext upprepande ('AGGA' följt av 'CTTC'). Upprepade sekvenser kan spela en viktig roll i genetisk styrning, evolution och sjukdom.
En sekvensdeleción innebär en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen fattas ut, vilket orsakar en skiftning i den genetiska koden och kan potentiellt leda till förändrade eller avslagna proteiner med möjliga konsekvenser för individens fenotyp och hälsostatus.
Mitogenaktiverade proteinkinaskinaskinaser (MAPKKK) är serin-treoninproteinkinaser som sätter igång kaskader av proteinkinassignaler. De fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaskinaser (MAPKK), som i sin tur fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser (MAPK). EC 2.7.11.25.
Organiska kemikalier definieras vanligtvis som kolbaserade föreningar, det vill säga kemiska substance som innehåller kolatomer (C) i sin molekylär struktur. Dessa kemikalier kan också innehålla väte (H), syre (O), kväve (N), svavel (S), fosfor (P) och halogener (F, Cl, Br, I) som ofta förekommer i levande organismer. Många organiska kemikalier har en speciell bindning mellan kolatomer, känd som en kovalent bindning, vilket gör att de kan bilda komplexa strukturer och funktioner.
Differentieringsantigener som förekommer på alla mogna B-lymfocyter och vissa epitelceller, karcinom och lymfoida dendritceller. Antigenet ingår i TNF(tumor necrosis factor)-superfamiljen. Det finns b evis för att CD40-beroende aktivering av B-celler har betydelse för bildande av B-minnesceller i lymfkörtlarnas germinalcentra.
Natriumsalicylat är ett salt av salicylsyra och används som antiinflammatorisk, smärtstillande och febernedsättande läkemedel.
En Plasmacytom är en ovanlig cancerform som karaktäriseras av onormal proliferation (överdriven celldelning) och accumulering av plasma cells (en typ av vit blodcell) i vävnaden, ofta i benet. Plasmacytomer producerar monoklonala immunoglobulin (proteiner som är en del av vår immunförsvar) som kan leda till höga nivåer av protein i blodet och urinen. I ett senare stadium kan cancerformen utvecklas till multipelt myelom, en mer allvarlig form av plasma cell tumör.
Exogena eller endogena föreningar som hämmar cysteinendopeptidaser.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
Taurodeoxycholic acid (TDCA) is a secondary bile acid that is formed in the liver and intestines through the metabolism of primary bile acids by gut bacteria. It plays a role in fat digestion and absorption, and has been studied for its potential effects on various physiological processes, including cholesterol metabolism and inflammation.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
"Primed In Situ Labeling" (PRINS) är en molekylärbiologisk metod som används för att detektera och lokalisera specifika sekvenser av DNA in situ, det vill säga direkt i celler eller vävnader. Metoden bygger på hybridisering av specifika DNA-prober som är markerade med en fluorescerande markör till målsekvensen i den fixerade cellen eller vävnaden.
"IRF-1 (Interferon Regulatory Factor 1) är ett transkriptionsfaktorprotein som binder till specifika DNA-sekvenser och reglerar genuttrycket av målgener, inklusive gener involverade i immunresponsen och cellcykeln."
En gallsyra som bildas av cholat genom bakteriell verkan. Det konjugeras vanligtvis med glycin eller taurin. Deoxicholsyra har detergens- eller emulgeringsverkan så att fetter kan lösas för absorption i tarmen, återabsorberas själv och används som choleretiskt eller detergensmedel.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
T-cell-differentieringsantigener som tjänar som receptorer för B7-antigenet (CD80-antigener), som modulerar produktionen av T-cell-lymfokiner.
Toll-like receptor 4 (TLR4) is a protein that plays a crucial role in the immune system, specifically in the recognition of gram-negative bacteria and activation of the innate immune response. TLR4 is a type of transmembrane receptor located on the surface of various immune cells, including macrophages and dendritic cells. It recognizes lipopolysaccharide (LPS), a major component of the outer membrane of gram-negative bacteria, leading to the activation of signaling pathways that result in the production of proinflammatory cytokines and chemokines. This response is essential for initiating an effective defense against invading pathogens but can also contribute to the development of chronic inflammation and related diseases if not properly regulated.
Setaria nematodes are a type of parasitic roundworm that belong to the family Setariidae. They are known to infect various animals, including cattle, sheep, and horses, as well as humans. The species Setaria digitata and Setaria cervi are common in domestic and wild animals, while Setaria equina is found in horses. In humans, infection with these nematodes can cause a condition called setariasis, which is usually asymptomatic but may occasionally lead to gastrointestinal symptoms or organ damage if left untreated.
Restriktionskartläggning är en molekylärbiologisk metod som används för att bestämma den exakta ordningen av gener och andra sekvenser på ett DNA-molekyl, genom att karta positionerna för specifika restriktionsenzymer som kan klippa sönder DNA-strängarna vid vissa sekvensspecifika ställen.
Cykliska kolväten med flera ringar och en eller flera gemensamma atomer.
Ett intracellulärt signalsystem som omfattar MAP-kinaskaskaderna (trestegs-proteinkinaskaskader). Olika uppströmsaktivatorer, som svarar på extracellulära stimuli, utlöser kaskaderna genom att aktivera den första kaskadmedlemmen, MAP-kinaskinaskinas (MAPKKK). I detta steg fosforyleras mitogenaktiverade proteinkinaskinaser (MAPKK), som i sin tur fosforylerar mitogenaktiverade proteinkinaser (MAPK). Dessa utövar sedan sin verkan på olika mål nedströms till att påverka genuttryck. Hos däggdjur finns det flera bestämda MAP-kinasförlopp, inklusive ERK-processen (extracellulärt signalreglerat kinas), SAPK/JNK-förloppet (stressaktiverat proteinkinas/c-jun) och P38-kinasprocessen. De olika förloppen har vissa gemensamma komponenter, beroende på vilket stimulus som utlöser kaskaden.
TNFR-associated factor 6 (TRAF6) is a cytoplasmic adaptor protein that plays a crucial role in intracellular signaling pathways, particularly those associated with the TNF (Tumor Necrosis Factor) receptor superfamily and other innate immune receptors. TRAF6 acts as a key signaling molecule by interacting with various receptors and recruiting downstream effectors to activate essential cellular responses, such as inflammation, immunity, differentiation, and cell survival. It is well-known for its involvement in the activation of NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) and MAPK (Mitogen-Activated Protein Kinase) signaling cascades, which ultimately lead to the expression of proinflammatory cytokines, chemokines, and costimulatory molecules. Dysregulation of TRAF6 has been implicated in several inflammatory and autoimmune diseases, as well as cancer progression.
Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykelns reglering och cellytets metabolism. PI3K fosphorylerar fosfatidylinositol (PI) till fosfatidylinositol 3-fosfat (PIP3), vilket aktiverar proteiner som är involverade i cellsignalering, särskilt Akt/PKB. Dessa signaleringsvägar är ofta överaktiverade i cancer och är därför mål för utveckling av nya cancerterapeutika.
Klassificering av B-lymfocyter baserad på strukturella eller funktionella skillnader mellan cellpopulationer (undergrupper).
I en enkel medicinsk kontext kan 'sulfoner' definieras som organiska föreningar som innehåller en sulfongrupp (-SO2-). Sulfoner är vanligen reaktiva och starkt elektronavtagande, vilket gör dem användbara i olika kemiska reaktioner. I vissa fall kan sulfoner användas inom medicinen som en del av läkemedelsmolekyler, där de kan påverka läkemedlets farmakologiska egenskaper, till exempel genom att påverka dess löslighet, stabilitet eller farmakokinetik.
Vätskan inuti celler.
"Viral matrix proteins" refer to a class of structural proteins found in the viral particle, or capsid, of many viruses. These proteins are typically located just inside the viral envelope and provide support and stability to the virion. They also play important roles in the virus's replication cycle, such as assisting in the assembly of new virions and interacting with host cell components during infection. The matrix protein can vary in structure and function depending on the type of virus, but generally, they are considered crucial for the viral life cycle.
Prostaglandin A (PGA) är en typ av prostaglandiner, som är lipidmediatorer som produceras i kroppen och har diverse homeostatiska och patologiska roller. PGA är specifikt en metabolit av arakidonsyra som bildas genom nedbrytning av prostaglandin H2 (PGH2) med hjälp av prostaglandin dehydrogenaser (PGDH). Det finns två typer av PGA, PGA1 och PGA2, beroende på vilken typ av enzym som katalyserar reaktionen. De har olika biologiska aktiviteter, men deras specifika funktioner är fortfarande under forskning.
I en enkel medicinsk definition kan 'nitriler' referera till läkemedel som innehåller nitrogruppen (-NO2) och verkar vasodilaterande, vilket betyder att de orsakar blodkärlens glatt muskulatur att slappna av och blodkärlen att vidga sig. Denna vidgning kan sänka blodtrycket och förbättra blodflödet till hjärtat och andra organ. Ett exempel på ett nitriter-preparat är glyceroltrinitrat, som används för att behandla angina pectoris (svårigheter att andas orsakade av otillräcklig blodförsörjning till hjärtat).
Ett lavendelblått, syrabeständigt asbestmineral.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

NF-kappa B (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. NF-kappa B p50 underenheten (även känd som NFKB1) är en del av den heterodimeriska formen av NF-kappa B.

NF-kappa B p50 underenheten bildas som ett resultat av spjälkning av prekursorn p105, vilket resulterar i en proteinkedja med en molekylvikt på 50 kDa. Denna underenhet saknar transaktivitetsdomäner och kan därför inte aktivera transkription av målgener direkt. I stället fungerar den ofta som en negativ regulator av NF-kappa B-aktivering genom att bilda inaktiva heterodimerer med andra NF-kappa B underenheter, såsom p65 (RelA).

När celler aktiveras av till exempel cytokiner eller stressorer kan IkB-proteinet som håller NF-kappa B komplexet inaktivt degraderas. Detta leder till att p50 underenheten kan transloceras till cellkärnan och bilda aktiva heterodimerer med andra NF-kappa B underenheter, vilket i sin tur leder till aktivering av målgener som är involverade i inflammation, immunrespons och celldöd.

NF-kappa B (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. Det existerar flera olika former av NF-kappa B, men de flesta består av två underenheter: p50 och p65.

P53 är däremot inte en del av NF-kappa B-komplexet, utan ett separat tumörsuppressorprotein som hjälper till att reglera celldelningen och apoptosen (programmerad celldöd). P53 kan dock interagera med NF-kappa B i vissa situationer och påverka dess aktivitet.

Således är "NF-kappa B p53 underenhet" en felaktig eller förvirrande term, eftersom p53 inte är en del av NF-kappa B-komplexet.

"Protoncogenproteiner c-Rel" er en type av proteiner som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellevekst, celldifferentiering og celledød. Disse proteinene er medlemmer av NF-kB (nukleær faktor kappa B) familien av transkripsjonsfaktorer. C-Rel protinen deltar i reguleringen av immunsystemet og inflammatoriske svar, og er involvert i cellecyklusregulering, apoptose (programmert celledød) og cellevannesyntese.

Protoncogenproteinet c-Rel dannes som en konsekvens av aktivering av et bestemt gen, kalt c-rel-genet. Dette genet kan bli påvirket av forskjellige faktorer, inkludert ioniserende stråling og kjemiske stoffer, som kan føre til ændringer i genetens struktur og funksjon (mutasjoner). Når c-rel-genet muteres, kan det føre til uregulering av celledeling og vannsyntese, noe som kan resultere i u kontrollert cellevokst og eventuelt til kreft.

I tillegg kan overaktivering av c-Rel også være involvert i u opprørte immunrespons og inflammasjon, som kan føre til autoimmune sykdommer og andre inflammatoriske tilstander.

Transkriptionsfaktor ReIB, också känd som RAI1-bindande proteinet, är ett protein som spelar en viktig roll i transkriptionen av gener. Det binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att reglera aktiviteten hos andra gener. ReIB har visat sig vara involverad i celldelning, cellcykelreglering och apoptos (programmerad celldöd). Mutationer i genen som kodar för ReIB kan orsaka olika sjukdomstillstånd, inklusive Rubinstein-Taybi syndrom, en ärftlig utvecklingsrubbning.

I-kappa B (IκB) proteiner är en typ av proteiner som fungerar som inhibitorer av transkriptionsfaktorn NF-kB (nukleär faktor kappa B). IkB-proteinerna binder till och håller NF-kB i ett inaktiverat tillstånd i cytoplasman under normala förhållanden.

När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis inflammatoriska signalsubstanser eller stress, aktiveras enzymet IkB-kinas (IKK), som fosforylerar IkB-proteinerna. Fosforyleringen leder till att IkB-proteinerna degraderas och NF-kB frigörs från komplexet. NF-kB kan sedan transporteras in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av gener som är involverade i immunresponsen, inflammationen och celldelningen.

I korthet, I-kappa B-proteiner är viktiga regulatorer av NF-kB-aktiviteten och spelar därför en central roll i cellers svar på olika signalsubstanser och stressorer.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

I-kappa B (IkB) kinase er ein omfattende betegnelse for en familie av kinaser (en typ av enzym) som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. IkB-kinasene aktiverer en prosess kalt signaltransdusering, der deimennesagefaktorene (NF-kB) frigjores fra IkB-proteinet sine og overføres til cellekjernen for å påvirke uttrykkingsnivået av bestemte gener. Dette resulterer i en reaksjon som inkluderer inflammasjon, immunforsvar og cellesignalering. IkB-kinasene kan bli aktivert av ulike stimuli, for eksempel bakterielle og virale infeksjoner, stresstilstande og toksiner. Aktiviteten til IkB-kinasene må holdes under kontroll for å unngå uønsket aktivering av NF-kB og eventuelle skadelige virkninger på cellehelse og -funksjon.

Tiokarbamater är en grupp av organiska föreningar som innehåller en tiokarbamyltgrupp, S=C(S)-NR-, där R kan vara en rad olika substituenter. Dessa ämnen används ofta som fungicider och bakteriostatika inom medicinen och jordbruket. Exempel på tiokarbamater är dimefox, metam sodium och thiram. Tiokarbamater verkar genom att störa enzymfunktioner hos skadliga mikroorganismer, vilket resulterar i deras död eller tillväxtstopp.

'Onkogenproteiner v-rel' är en grupp onkoproteiner som hör till NF-kappaB (NF-κB) familjen av transkriptionsfaktorer. Dessa proteiner deltar i cellcykeln, celldifferentiering och cellulär immunförsvar. Vissa virus, såsom herpesvirusar och retrovirusar, kan införliva värdcellens onkogena relaterade gener (däribland c-rel, relA/p65, relB och v-rel) i sitt genom under en infektion. Genom att skapa en hybridversion av dessa proteiner, till exempel v-rel, kan viruset störa den normala cellcykeln och leda till onkogen transformativ verkan, vilket kan orsaka cancer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Transkriptionsfaktor ReIA, också känd som NF-κB (Nuclear Factor kappa B), är ett protein som spelar en viktig roll i regulationen av cellytisk signalering och respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation.

ReIA/NF-κB verkar genom att binda till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna hos målgenen och påverka deras transkriptionella aktivitet, vilket leder till syntesen av olika proteiner involverade i olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

ReIA/NF-κB finns vanligtvis inaktiverat i cytoplasman genom att bindas till en inhibitorprotein kallat IκB. När cellen utsätts för en stimulus som aktiverar ReIA/NF-κB, såsom cytokiner eller signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation, leds detta till fosforylering och degradering av IκB, vilket frigör ReIA/NF-κB för att transloceras in i cellkärnan där det binder till DNA och påverkar genuttrycket.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

Pyrrolidin är en organisk förening som består av en cyklisk amin med formeln (C2H5)N-H. Det är en saturad femledad ring, innehållande en primär amino grupp. Pyrrolidin är isomer till piperidin, där den senare innehåller en ocksaturerad sexledad ring.

Pyrrolidiner är en klass av substansier som innefattar en pyrrolidinring i sin kemiska struktur. Dessa kan vara naturligt förekommande eller syntetiska, och de har visat sig ha potential inom medicinsk forskning på grund av deras affinitet till olika receptorer i kroppen.

Exempel på pyrrolidiner inkluderar klorpheniramin (ett antihistamin), racemorfan (en opioid analget) och diverse dissociativa droger som 3-MeO-PCP, 4-MeO-PCP och MXE.

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

Jag antar att du söker en definition av vad som kallas för "HIV-co-faktorer" eller "HIV-förstärkande faktorer". Detta är faktorer som kan öka risken för HIV-infektion eller påskynda framskridandet av HIV till AIDS. Det kan röra sig om biologiska, behaviorella eller miljömässiga faktorer. Några exempel på HIV-co-faktorer är:

* Biologiska faktorer: Exempelvis har en sänkt immunförsvar, infektion med andra sexuellt överförbara infektioner (STI), och vissa genetiska variationer kan öka risken för HIV-infektion eller påskynda framskridandet av HIV till AIDS.
* Behaviorella faktorer: Exempelvis riskbeteenden som intravenös drogbruk, många sexuella partners och oskyddat sex kan öka risken för HIV-infektion.
* Miljömässiga faktorer: Exempelvis brist på tillgång till information om HIV/AIDS, stigma och diskriminering av personer med HIV/AIDS, och brist på tillgång till preventiva tjänster kan öka risken för HIV-infektion.

Det är viktigt att notera att detta inte är en komplett lista över alla HIV-co-faktorer, men snarare några exempel på de typer av faktorer som kan ha en sådan effekt.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Genetic amplifier refererar till ett segment av DNA som innehåller en upprepad sekvens av baspar (nukleotider), vilket leder till en ökning av antalet kopior av ett specifikt gen. Detta fenomen kan uppstå naturligt eller induceras i laboratoriemiljö genom tekniker som PCR (polymeraskedjereaktion). Genetiska förstärkare kan användas för att öka mängden av ett visst gen, till exempel för att underlätta analys av genen eller för att producera en överrepresentation av ett protein kodat av genen.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Tetradekanoylforbolacetat, ofta förkortat till PMA (Phorbol Myristate Acetat), är ett kemiskt förening som används inom forskning som en aktivator av protein kinas C (PKC). Det är en syntetisk derivat av forbol, som finns naturligt i crotonolja. PMA binder till och aktiverar PKC-enzymet, vilket leder till en mängd cellulära respons, inklusive celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

På grund av dess starka biologiska verkan används PMA ofta som ett verktyg inom forskning för att studera PKC-relaterade signaltransduktionsvägar. Det kan också användas som en positiv kontroll i cellresponsassayer. Emellertid bör det hanteras med försiktighet på grund av sina potentiala onkogena effekter och skall endast användas under kontrollerade laboratorieförhållanden.

Transkriptionsfaktor AP-1 (Activator Protein 1) är ett transkriptionellt komplex bestående av proteiner som tillhör Jun- och Fos-familjerna. Det bildas när två proteiner dimeriserar, ofta en Jun-protein (t.ex. c-Jun, JunB eller JunD) och en Fos-protein (t.ex. c-Fos, FosB, Fra-1 eller Fra-2). AP-1 binder till specifika DNA-sekvenser, så kallade AP-1-bindningsställe, i promotor- och enhancerregioner av målgener och regulerar på så sätt transkriptionen av dessa gener. AP-1 är involverat i en mängd cellulära processer som celldelning, differentiering, apoptos och immunresponser. Dess aktivitet kan också vara förhöjd vid vissa sjukdomszustånd, till exempel cancer.

"Långt repetitionsöverhäng, HIV" (engelska: "long terminal repeat", LTR) refererar till de upprepade sekvenser av DNA som finns vid början och slutet av det retrovirus som orsakar HIV-infektionen. Dessa upprepade sekvenser innehåller regulatoriska element som kontrollerar virusets genuttryck och replikation. De två LTR:na är identiska och är nödvändiga för integrationen av viruset i värdcellens DNA, såväl som för att initiera transkriptionen av HIV-genomet till mRNA. Dessa LTR:n är också målet för flera antiretrovirala läkemedel som används för att behandla HIV-infektion.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Kloramfenikol-O-acetyltransferas (COAT) är ett enzym som katalyserar aketylering av antibiotikummet kloramfenikol till kloramfenikol-O-acetat. Detta orsakar att kloramfenikol blir inaktiverat och kan inte längre utöva sin bakteriestoppverkan.

Detta enzym förekommer naturligt hos vissa bakterier, som har utvecklat resistens mot kloramfenikol genom att modifiera antibiotikumet så att det blir ineffektivt. När kloramfenikol binder till COAT-enzymet överförs en acetylgrupp från acetyl-CoA till kloramfenikol, vilket leder till bildandet av kloramfenikol-O-acetat som inte har någon antibiotisk verkan.

Detta är ett exempel på ett resistensmekaniskt enzym som kan orsaka bakteriernas resistens mot vissa antibiotika, vilket kan leda till svårbehandlade infektioner och komplikationer i kliniska sammanhang.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Tosylphenylalanyl Chloromethyl Ketone (TPCK) er ein kjemisk forbindelse som ofte brukes som ein irreversibel inhibitor for proteasene, specifikt serinproteasene. Det har blitt brukt i biokjemisk forskning for å undersøke enkeltstående aspekter av proteasers funksjon og regulering.

TPCK består av ein fenylalaninaminosyra med ein tosylgrupp (tosylat) bunden til fenylringen og ein klorometylketon-grupp (CMK) bunden til den andre enden. CMK-gruppen er ansvarlig for den irreversible inhibiting-effekten på proteasene, fordi det reagerer med serin-sidekjeden i aktivt centrum av en protease og danner ein kovalent binding som unntar proteaset fra å fungere.

I medicinsk sammenheng kan TPCK være brukt i eksperimentell forskning for å undersøke serinproteasers rolle i ulike fysiologiske prosesser og patofysiologiske tilstander, men det er ikke en medisinsk behandling eller diagnosesmetode.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

Rapportörgener (engelska: *reporting genes*) är inom genetiken benämning på gener som kodar för proteiner eller RNA-molekyler som har en funktion att rapportera information från cellen till omgivningen. Detta kan ske genom att de aktiverar olika signaltransduktionsvägar, exkretion av signalsubstanser eller andra mekanismer. Exempel på sådana gener inkluderar generna för cytokiner, interferoner och neuropeptider. Rapportörgener spelar en viktig roll i cellkommunikationen och koordineringen av olika fysiologiska processer i kroppen.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska DNA- eller RNA-strängar som består av ett begränsat antal nukleotider, vanligen upp till 20-30 baspar. De används inom molekylärbiologi och genetisk ingenjörskonst för att på olika sätt kunna studera, påverka eller manipulera specifika gener eller sekvenser av DNA eller RNA.

Exempel på tillämpningar av oligonukleotider inkluderar:

1. Seqvensspecifik hybridisering: Oligonukleotider kan användas som probes för att detektera specifika DNA- eller RNA-sekvenser genom komplementär bindning till deras målsekvenser.
2. Mutagenes: Oligonukleotider kan användas för att introducera specifika mutationer i en given sekvens genom att ersätta, insätta eller ta bort nukleotider.
3. Polymeraskedjanreaktion (PCR): Oligonukleotider används som primers i PCR-reaktioner för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
4. Antisense-teknik: Oligonukleotider kan syntetiseras så de är komplementära till en viss mRNA-sekvens och binder till den, vilket hindrar translationen av genen till protein.
5. RNA-interferens (RNAi): Dubbelsträngade små interfererande RNA (siRNA) kan skapas genom att två komplementära oligonukleotider kombineras och används för att specifikt störas eller knockdown en given mRNA-sekvens.
6. CRISPR/Cas-system: Oligonukleotider används för att skapa guider RNA (gRNA) som leder Cas-nukleaser till en given DNA-sekvens för att klippa bort, ersätta eller redigera den.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Interleukin-8 (IL-8) är ett cytokin, som är ett signalsubstans som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt vita blodkroppar. IL-8 är involverat i inflammatoriska processer och har en starkt attraktiv effekt på neutrofiler (en typ av vit blodcell) till området där det utsöndras. Detta gör att IL-8 spelar en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner genom att rekrytering av neutrofiler till infektionsområdet och hjälper till att eliminera patogener. Dessutom har IL-8 också visat sig vara involverad i cancer, där det kan bidra till cancerns tumörväxt och spridning genom att attrahera blodkroppar som underlättar cancerns växt och spridning.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

'Retrovirusproteiner, onkogen' refererer til proteiner dannet af et onkogen (cancer-sussegen gen) som er integreret i et retrovirus' genom. Retrovirus er RNA-baserede virus, der inficerer celler hos dyr og mennesker ved at overføre deres genomer til værtscellens DNA, hvor de kan blive en del af cellens normale genetiske apparat. Nogle retrovirus inkluderer onkogene i deres genom, som kan transformere værtscellen og føre til u kontrolleret cellevækst og dermed cancer.

Onkogena retrovirusproteiner er kodet af de onkogene gener og har en vigtig rolle i at regulere cellens vækst, differentiering og overlevelse. Imidlertid, når disse proteiner bliver overaktive eller muterer, kan de føre til ureguleret cellevækst og dermed cancer.

Et eksempel på et onkogen i et retrovirus er v-src i Rous sarcoma virus (RSV). V-src er en muteret version af c-src, et normalt gen i cellen, der koder for en protein kinase, der regulerer cellens signalveje. Når v-src aktiveres, kan det føre til ureguleret cellevækst og dermed cancer.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

"Genprodukter" refererar till de substanser som produceras av genetiskt modifierade organismer (GMO). Det kan röra sig om proteiner eller andra molekyler som produceras av celler som har införts och integrerat en ny gen via en genetisk modifiering. Genprodukter kan användas inom ett stort antal olika industrier, till exempel medicinsk, jordbruks- och livsmedelsindustri.

"Tax" är en förkortning av "taxon" som kommer från systematiken och betecknar en grupp inom biologisk klassificering. Exempel på taxa är arter, familjer eller ordningar. I samband med genprodukter kan "tax" användas för att beskriva vilken art av genetiskt modifierad organism som producera substansen.

Så en medicinsk definition av 'Genprodukter, tax' skulle kunna vara: Substanser som produceras av specifika genetiskt modifierade arter (tax), använda inom den medicinska industrin.

'Reglering av genuttryck, virus' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt eller ikke gener i vira skal transkriberes og oversattes til proteiner. Genuttrykkregulering er en viktig aspekt av virkemåten til mange virus, siden det kan påvirke graden av infeksjon og sykdom som resulterer fra infeksjonen.

Virus har ofte begrenset antall gener i forhold til celle-baserte organismer, så de er avhengige av værtsorganismens maskineri for å syntetisere nye viruse proteiner og replikere sin egen genetisk informasjon. For å gjøre dette må virus regulere værtsorganismens cellulære mekanismer for å oppnå økt produksjon av virale proteiner og genetisk materiale.

Reglering av genuttrykk kan skje på flere måter, inkludert:

1. Transkripsjonsfaktorer: Virus kan produisere egne transkripsjonsfaktorer som binder til værtsorganismens DNA og styrer aktiviteten i gener relatert til viruset.
2. Epigenetiske endringer: Virus kan også påvirke epigenetiske endringer i værtsorganismens genetisk materiale, som f.eks. metylering av DNA eller modifikasjoner av histonproteiner, for å regulere genuttrykk.
3. Posttranskripsjonsmodifisering: Virus kan også påvirke posttranskripsjonsmodifisering av RNA-molekyler, som f.eks. splicing, adning og degradasjon, for å kontrollere hvilke gener som skal oversattes til proteiner.
4. MikroRNA: Virus kan også produisere egne mikroRNA-molekyler som binder til værtsorganismens RNA og regulerer genuttrykk ved degradasjon av RNA-molekyler eller forhindring av oversattelse til proteiner.

Samlet sett kan virus påvirke genuttrykk i værtsorganismen på flere måter for å sikre sin egen overlevelse og replikering. Dette kan også ha imidlertid en betydning for patogenesen av infeksjonen, da forstyrrelser i genuttrykk kan føre til ubalanse i cellulære prosesser som kan føre til sykdom.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Immunoglobulin G (IgG) är en typ av antikropp som produceras av B-celler i svaret på ett immunologiskt utmaning. IgG består av två lätta kedjor och två tunga kedjor, där de senare innehåller en konstant region (Fc) och en variabel region som binder till antigener.

IgG har flera funktioner, bland annat att neutralisera toxiner och virus, aktivera komplementsystemet och hjälpa till att fagocytera främmande partiklar. IgG är den vanligaste typen av antikropp i serum och har en halveringstid på ungefär 21 dagar.

Kappkedjan (Fc-delen) hos IgG kan binda till Fc-receptorer på olika celltyper, såsom neutrofiler, monocyter och makrofager. Detta leder till aktivering av dessa celler och initiering av immunförsvaret. Kappkedjan kan även binda till proteiner i komplementsystemet, vilket leder till en kaskad av reaktioner som hjälper till att eliminera främmande partiklar.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

'Okadasyra' är ett medicinskt begrepp som refererar till en förhöjd muskeltonus eller stelhet i skelettmusklerna. Det kan vara ett tecken på en neurologisk skada eller sjukdom, såsom stroke, multipl skleros eller parkinsonism. Okadasyra kan också orsakas av vissa läkemedel eller droger.

Det finns två huvudtyper av okadasyra: spastisk och rigid. Spastisk okadasyra är karaktäriserad av en ökad reflexrespons och stelhet i musklerna, medan rigid okadasyra orsakar en jämn och konstant stelhet i musklerna utan reflexöverkänslighet.

Okadasyra kan vara ett funktionshinder eftersom det kan påverka rörelseförmågan, balansen och koordinationen. Behandlingen av okadasyra kan innefatta fysisk terapi, medicinsk behandling och i vissa fall kirurgi.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

"Receptor Activator of Nuclear Factor-kappa B" (RANK) är ett transmembrant protein som tillhör tumor nekrosfaktor-receptor superfamiljen. Det uttrycks främst på aktiverade och differenserande celler av osteoklastlinjen och fungerar som en viktig signalreceptor i reguleringen av osteoklastdifferentiering, aktivering och överlevnad.

När RANK binds till sin ligand, RANKL (Receptor Activator of Nuclear Factor-kappa B Ligand), aktiveras en signalkaskad som leder till aktivering av transkriptionsfaktorn NF-κB och andra signaltransduktionsvägar. Detta i sin tur stimulerar osteoklastgenerering, differentiering och aktivering, vilket är nödvändigt för normal benremodelering och mineralhomöostas.

Dysfunktion eller störningar i RANK/RANKL-signalvägen har visats vara involverade i patologiska tillstånd som osteoporos, rakit (bräckligt ben) och vissa former av cancerassocierad benresorption.

TNF-Receptor Associated Factor 1 (TRAF1) är en proteinaktivator som spelar en viktig roll i den signalsignalering som sker vid aktivering av tumörnekronsfaktor (TNF)-receptorer. TRAF1 associeras med TNFR1 och andra TNF-receptor familjemedlemmar, vilket leder till rekrytering av en signalkaskad som involverar flera olika proteiner och slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och reglering av genuttryck. TRAF1 har visat sig vara involverat i reguleringen av immunresponsen, inflammation och celldöd.

TNF-Receptor Associated Factor 2 (TRAF2) är en proteinaktivator som spelar en viktig roll inom celldöd, cellytgrowth och inflammation. Det är en adaptorprotein som binder till tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) och andra signalsreceptorer på cellmembranet. När TRAF2 aktiveras genom att binda till en receptor, aktiverar det en kaskad av händelser som leder till celldöd eller cellytgrowth beroende på vilken typ av cell och vilken typ av signalsreceptor som är inblandad. TRAF2 har också visat sig spela en viktig roll i reguleringen av immunresponsen och inflammation genom att modulera aktiviteten hos andra proteiner involverade i dessa processer.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. De aktiveras när de binds till tumörnekrosfactor (TNF), ett protein som produceras av immunsystemet när det upptäcker en infektion eller skada. När TNFR aktiveras startar det en signalväg inne i cellen som kan leda till celldöd, inflammation och andra svar som hjälper till att bekämpa infektionen eller reparera skadan.

TNFR finns på många olika typer av celler, inklusive vita blodkroppar, endotelceller och fibroblaster. Dessa celler kan aktiveras av TNF för att producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera immunsvaret. I vissa fall kan överaktivering av TNFR-signalvägar leda till sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Det finns också läkemedel som är designade för att blockera TNFR-signalvägar, vilka används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Acetylcysteine", också känt som "N-acetylcysteine" (NAC), är en farmakologisk substans med antioxidativ verkan. Det är en aketylderivat av aminosyran cystein och fungerar som ett prekursor till den kroppsegena antioxidanten glutation. Acetylcysteine används inom medicinen för att behandla olika sjukdomstillstånd, såsom lungödem orsakat av akut kvävemonoxidbrist, kronisk broskbristning och som mucolytikum vid behandling av lungsjukdomar med tjockt slem, såsom kronisk bronkit och cystisk fibros. Det kan också användas för att behandla akut eller kroniskt överdos av paracetamol (acetaminofen) genom att skydda levern från skada.

"Genprodukt" (engelska: "gene product") är ett samlingsbegrepp inom genetiken som avser de molekyler som kodas av en viss gen. Det kan röra sig om både proteiner och RNA-molekyler, beroende på vilken typ av gen det handlar om.

En "genprodukt, tät" (engelska: "translated gene product") är ett specifikt begrepp som avser den slags genprodukter som är proteiner. Proteinet kodas av en gen genom att informationen i DNA-sekvensen först transkriberas till en mRNA-sekvens, och sedan translateras till en proteinsekvens under processen som kallas translation.

Således kan man säga att en genprodukt, tät är det slutliga resultatet av genuttrycket för en viss gen på proteinnivå.

Regulatoriska sekvenser i nukleinsyra refererar till specifika DNA-sekvenser som kontrollerar genuttryck och -reglering. Dessa sekvenser inkluderar promotorregioner, enhancer, silencers och introner som binder till transskriptionsfaktorer och andra regulatoriska proteiner för att modulera genaktiviteten. De kan påverka när, var, hur mycket och i vilken grad en viss gen ska transkriberas till mRNA och översättas till protein.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

I medicinska sammanhang är "aktiv transport i cellkärna" inte en etablerad term, eftersom aktiv transport vanligtvis hänvisar till transporter över cellytlemembranet med hjälp av transportproteiner som använder energi för att pumpa molekyler mot koncentrationsgradienten.

Cellkärnan har en egen uppsättning mekanismer för att reglera transporten av molekyler, men det kallas vanligtvis inte "aktiv transport". I stället kan det kallas "transport i cellkärna" eller "nukleär transport".

Nukleär transport involverar ofta specifika proteinkomplex som binder till transportreceptorer på molekyler som ska transporteras in eller ut från cellkärnan. Dessa komplex transporteras sedan genom porer i kärnmembranet med hjälp av ATP-driven mekanismer.

Så, för att svara på din fråga medicinskt sett finns det ingen etablerad term "aktiv transport i cellkärna", men om du vill tala om transporter som sker in eller ut från cellkärnan med hjälp av specifika proteinkomplex och ATP-driven energi, kan du använda termer som "nukleär transport" eller "transport i cellkärna".

C-EBP står för "CCAAT/enhancer-binding protein" och är en typ av transkriptionsfaktor som binder till specifika sekvenser i DNA och hjälper till att kontrollera uttrycket av gener. Det finns flera olika C/EBP-proteiner, inklusive C/EBPα, C/EBPβ och C/EBPδ, som alla spelar viktiga roller i reguleringen av cellcykeln, celldifferentiering och metabolism. Dessa proteiner är kända för att vara involverade i regleringen av uttrycket av gener som är involverade i inflammation, immunförsvar och cellväxt.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

I medicinsk kontext, betyder "konsensussekvens" ofta en konsensus bland experter om den prefererade sekvensen av genetiska test som bör utföras för att diagnostisera eller utesluta en viss ärftlig sjukdom. Det kan också vara en konsensus om den typiska sekvensen av behandlingssteg som rekommenderas för att hantera en viss medicinsk tillstånd.

Exempel: I genetisk testing, en konsensussekvens kan vara en uppsättning gener som experter rekommenderar att testa i en viss ordning för att ställa diagnosen på en specifik ärftlig sjukdom. Detta görs ofta när det finns flera gener som kan vara associerade med samma sjukdom och när det kan vara kostnadseffektivt att testa dem i en viss ordning.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

"c-Jun" er ein proteinkjempe i gruppen for båndsliknende protein (BP) som deltar i reguleringa av cellevekst, celldifferentiering og apoptose. Det er ein komponent i transskripsjonsfaktorkomplekset AP-1, som dannes ved sammenslåinga mellom båndsliknande proteiner og jun-proteiner. c-Jun aktiveres av diverse intracellulære signaler og kan enten stimulere eller hibbe forskjellige gener alt etter om det er fosforylert eller ikke. Protonkogenproteinet c-jun deltar i reguleringa av celler i vesentleg grad, og mutasjoner i GENET for c-JUN kan føre til uregulering av cellevekst og kan medføre kreft.

Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.

Ceramider är en typ av lipidmolekyler som förekommer naturligt i cellmembranet hos djur, växter och mikroorganismer. De utgör en viktig del av det intercellulära skiktet (stratum corneum) i huden, där de hjälper till att behålla hudens barrierfunktion och fuktbalans. Ceramider består av en spak av aminosyror som är kopplad till två fettsyror via en esterbindning.

I medicinsk kontext kan störningar i ceramidmetabolismen vara associerade med olika hud- och sjukdomstillstånd, såsom atopisk dermatit (eksem), psoriasis och diabetes. Ceramider har också visat sig ha en roll i celldöd och inflammation, och de kan vara involverade i patogenesen av neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Beta-interferon är en typ av interferon som produceras naturligt i kroppen som ett svar på infektioner och cancer. Det finns också tillgängligt som ett läkemedel för behandling av flera sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

Som läkemedel är beta-interferon en proteinpreparat som produceras genom bioteknologi. Det finns tre olika former av beta-interferon som används för behandling av MS: beta-1a, beta-1b och gamma-1b. Dessa preparat har olika strukturer och farmakologiska egenskaper, men de fungerar alla genom att modulera immunresponsen och på så sätt minska skadan på nervsystemet som orsakas av MS.

Beta-interferon ges vanligen som injektion under huden eller i muskeln en till tre gånger per vecka beroende på preparatet. Vanliga biverkningar inkluderar influensaliknande symtom, irritation vid injektionsstället och försämrad leverfunktion. I sällsynta fall kan det även förekomma allvarligare biverkningar som exempelvis blodproppar eller autoimmuna reaktioner.

Antioxidanter är en beteckning för ämnen som kan hämma eller förhindra oxidation av andra ämnen. Oxidation är en kemisk reaktion där ett ämne reagerar med syre, vilket kan leda till skada på celler och vävnader i kroppen.

Antioxidanter fungerar genom att ge upp sina elektroner för att neutralisera fria radikaler, som är instabila molekyler som saknar en elektron och letar efter en annan att stjäla. Genom att ge bort en egen elektron till en fri radikal kan antioxidanter stabilisera den och förhindra skada på celler och vävnader.

Exempel på antioxidanter inkluderar vitamin C, vitamin E, betakaroten, selen och flavonoider. Dessa kan hittas i många livsmedel som frukt, grönsaker, nötter och frön. Många studier har visat att en hög konsumtion av antioxidantrika livsmedel kan vara förknippat med lägre risk för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och cancer.

Protein Kinase C (PKC) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin-protein kinase, som spiller en viktig rolle i signaltransduksjonen i celler. PKC-enzymene aktiveres ofte av sekundære budbringere som diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som oppstår som reaksjonsprodukter etter aktivering av reseptorer for diverse hormoner, voktselvaktivatorer og andre signalmolekyler.

PKC-enzymene kan fosforylere (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner, som ofte fører til endringer i proteinaktiviteten og/eller lokalisasjonen. Dette er en viktig mekanisme for regulering av cellulære prosesser som cellevel, differentiering, apoptose (programmert celledød) og cellcyklus.

Der er flere isoformer av PKC-enzymene, som kan deles inn i tre klasser basert på deres aktiveringsmekanisme: konventionelle (cPKC), noveller (nPKC) og atypiske (aPKC). Disse forskjellige isoformene har forskjellige cellulære lokalisasjoner og funksjoner, noe som bidrar til deres specifike roller i cellens signaltransduksjonsnettverk.

U937 är en typ av cancercellslinje som isolerades från en patient med maligna histiocytos, en sällsynt form av blodcancer. Dessa celler används ofta inom forskning för att studera olika aspekter av cancerbiologi och utveckling av nya behandlingsmetoder. U937-cellerna har en tendens att differentiera till makrofager, ett slags vita blodkroppar som spelar en viktig roll i immunförsvaret.

Santonin är ett organiska ämne som framställs från växten Artemisia maritima, även känd som sandsläktet eller sandstjärnblomma. Det har historiskt använts inom medicinen som ett verksamt ämne mot parasitära maskar, särskilt roundworms och hookworms, genom att störa deras metabolism och leda till deras död. Santonin är ett starkt läkemedel och bör endast användas under medicinsk övervakning på grund av potentialen för allvarliga biverkningar, inklusive illamående, kräkningar, diarré, yrsel, huvudvärk och i värsta fall, muskelkramper, konvulsioner och koma. Det används inte längre som ett rutinverktyg inom modern medicin på grund av säkerhetsbekymmer och föredrar istället andra mer säkra och effektiva antihelmintiska läkemedel.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Luciferase är ett enzym som katalyserar bioluminescens, det vill säga ljusproduktion, i vissa levande organismer. Det mest kända exemplet är den blå-gröna lysglansen hos eldflugor och djuphavsdjur som till exempel Kalanmarctis planktonica.

Luciferasreaktionen involverar en substratmolekyl, vanligtvis benämnd luciferin, som oxideras av luciferas i ett tvåstegsprocess där ATP och syre också är nödvändiga reaktanter. Det resulterande ljuskvantumet har en våglängd på omkring 470-560 nanometer, beroende på vilken typ av luciferas som används.

I medicinsk kontext kan luciferas användas som ett reportergen i molekylärbiologiska studier för att mäta och visualisera biologisk aktivitet, till exempel celldelning eller genuttryck, genom att koppla en luciferase-genererande sekvens till en promotor av intresse. När denna promotor aktiveras kommer luciferas att produceras och kan detekteras som ljus med hjälp av ett luminometer eller en CCD-kamera.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

JNK (c-Jun N-terminal kinase) är en typ av mitogenaktiverad protein kinas (MAPK) som spelar en viktig roll i signaltransduktionen och regleringen av cellers proliferation, differentiering, apoptos och överlevnad. JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är en grupp enzymer som aktiveras av olika stressfaktorer och signalsubstanser, vilket leder till fosforylering av flera transkriptionsfaktorer och andra proteiner. Denna fosforylering påverkar proteinernas funktion och aktivitet, vilket i sin tur kan leda till olika cellulära responsar som exempelvis inflammation, immunresponser och apoptos (programmerad celldöd). JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är involverade i en rad fysiologiska processer såväl som i patofysiologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

'Guldföreningar' är ett begrepp inom medicinen som ofta används för att beskriva en typ av koppling mellan två proteiner i en cell. Proteinerna interagerar med varandra och bildar en komplex struktur som påminner om en guldförening, därav namnet. Denna typ av interaktion kan ha betydelse för cellens funktion och reglering, inklusive signaltransduktion, genreglering och cellytiska processer som celldelning och transport över cellytan.

Det är värt att notera att begreppet 'Guldföreningar' inte har en officiell medicinsk definition och kan variera i användning beroende på kontexten. Det kan också kallas för protein-protein interaktioner eller komplexa formationer.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

Tat-proteinet är ett infektionsrelaterat protein hos HIV (Human Immunodeficiency Virus), som spelar en central roll i virusets replikationscykel. Det kodas av *tat*-genen och fungerar som en transkriptionsaktiverande faktor, vilket innebär att det styr produktionen av viralt RNA (Rymdenätverksacid) från provirus-DNA. Tat-proteinet binder till TAR-elementet (Transactivation Response Element), en sekvens av nukleotider i virusets RNA, och rekryterar därmed andra proteiner som behövs för att initiera transkriptionen av *tat*-genen. På så sätt ökar det effektivt syntesen av fler kopior av viralt RNA och protein, vilket i sin tur leder till en ökad replikationseffektivitet hos viruspartikeln.

I'm happy to help, but I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of "REL-gener," I'm afraid I cannot provide one because "REL-gener" is not a recognized term in medicine or healthcare. If you meant to ask about something else, please let me know and I will do my best to assist you.

RANK-liganden, också känd som TNFSF11 (Tumor Necrosis Factor-Related Apoptosis-Inducing Ligand), är ett protein som spelar en viktig roll i benomsättningen och immunförsvaret. Det produceras av aktiverade T-celler och binder till receptorn RANK (Receptor Activator of NF-kB) på osteoklastprekursorceller, vilket leder till deras differentiering, aktivering och överlevnad. Osteoporos, kronisk inflammation och cancerbenägna sjukdomar kan vara relaterade till störningar i RANK-ligand/RANK-signalvägen.

Leupeptin är ett proteinhibitor som hämmar en rad proteolytiska enzymer, däribland serinproteas, cysteinproteas och aspartylproteas. Det används i biokemisk forskning för att inhibera degraderingen av proteiner under olika experimentella förhållanden. Leupeptin har också visat sig ha potential som ett terapeutiskt medel inom medicinen, särskilt inom områdena cancer och neurodegenerativa sjukdomar, då dess förmåga att hämma proteas-aktiviteten kan påverka cellers överlevnad och apoptos.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

HTLV-1 står för Human T-lymphotropic virus type 1. Det är ett retrovirus som kan orsaka sjukdomar hos människor. HTLV-1 är associerat med två huvudsakliga sjukdomar: T-cells lymfom/leukemi (ATLL) och tropisk spastisk parapares (TSP). ATLL är en cancerform som drabbar vissa vita blodkroppar, medan TSP är en neurologisk sjukdom.

Viruset sprids främst via sexuell kontakt, från moder till barn under fostertiden och via blodtransfusioner eller intravenöst bruk av droger. Många som smittas visar inga symtom alls, men en liten andel kan utveckla sjukdom flera år efter smitta. Det finns ingen botemedel för HTLV-1-infektion, men vissa behandlingar kan användas för att hantera de symtom och komplikationer som kan uppstå.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

CXCL1, även känd som Growth-regulated oncogene-alpha (GRO-α), är en typ av kemokin, vilket är ett slags signalsubstanser som produceras av kroppens celler. CXCL1 tillhör den gruppen cytokiner som kallas för CXC-kemokiner och har som funktion att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, såsom neutrofila granulocyter, till områden där det finns skada eller infektion i kroppen. Dessa celler hjälper sedan till att eliminera främmande ämnen och underlätta läkningen av skadan. CXCL1 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och immunceller, och dess syntes kan stimuleras av olika faktorer såsom bakterieinfektion, inflammation och cancer.

E-selectin, också känt som CD62E, är ett protein som uttrycks på ytan av endotelceller (celler som liner blodkärlen) vid inflammation. Det binder till specifika sockermolekyler på vita blodkroppars (leukocyters) yta och hjälper till att rekrytera dem till området av skadan eller infektion. Denna process är en del av det tidiga stadiet av inflammation och hjälper till att initiera den immuna responsen. E-selectin spelar också en roll i cancerutvecklingen genom att främja tumörcellers förmåga att metastasera eller sprida sig till andra delar av kroppen.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Väteperoxid, även kallat Wasserstoffperoxid, är ett blekmedel och desinfektionsmedel som består av vatten (H2O) där syret (O) har lagts till i form av en extra syreatom, vilket gör att det istället består av H2O2. Det används inom medicinen, bland annat för desinfektion av sår och som utvärtes behandling vid akne.

DNA-sekvensering (også kendt som DNA-sekventering eller genomsekventering) er en biokemisk metode, der anvendes til at bestemme den specifikke rækkefølge af nukleotider (de baser Adenin, Thymin, Guanin og Cytosin) i et stykke DNA-molekyle. Denne teknik gør det muligt at læse og analysere genetisk information, der er kodet i DNA-molekylet.

DNA-sekvensering har revolutioneret mange områder inden for biologi, medicin og forskning, herunder diagnostik, forebyggelse og behandling af sygdomme, evolutionær biologi, molekylær genetik og genterapi.

Der findes flere metoder til DNA-sekvensering, men de mest almindelige metoder i dag er næstegenerationssekvensering (NGS) og Sanger-sekvensering. NGS er en højt automatiseret metode, der muliggør sekventering af store mængder DNA på én gang, mens Sanger-sekvensering er en mere traditionel metode, der anvendes til at sekventere mindre stykker DNA med høj præcision.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

HMGA1a är ett protein som tillhör High Mobility Group A (HMGA) familjen av kromosomproteiner. Dessa proteiner är involverade i regleringen av genuttryck genom att interagera med DNA och påverka strukturen och funktionen hos kromatin. HMGA1a-proteinet saknar en egen DNA-bindningsdomän, men binder till AT-rika sekvenser i DNA:t med hjälp av tre så kallade "AT-högkantfinger". Dessa bindningar kan påverka andra proteiner att binda till DNA:t och på så sätt reglera transkriptionen av gener. HMGA1a har också visat sig spela en roll i celldelning, apoptos och cancerutveckling.

Interleukin-1 (IL-1) Receptor-Associated Kinases (IRAKs) är en familj av kinaser som desamma till intracellulära signalkomponenter i interleukin-1 receptors (IL-1R) och toll-like receptors (TLR) signaltransduktionsvägar. När IL-1 eller TLR ligan binds till sina respektive receptorer aktiveras IRAK-proteinkomplexet, vilket leder till en kaskad av händelser som slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och uttryck av proinflammatoriska gener.

IRAKs inkluderar fyra medlemmar: IRAK-1, IRAK-2, IRAK-M och IRAK-4. Bland dessa är IRAK-4 en serin/treoninkinas som aktiveras först i signaltransduktionsvägen genom autofosforylering av sin egen aktivitetsdomän. Aktiverad IRAK-4 rekryterar sedan IRAK-1 och IRAK-2 till receptorkomplexet, vilket leder till deras fosforylering och dissociation från komplexet. Därpå interagerar de aktiverade IRAK-1 och IRAK-2 med TNF receptor-associerad faktor 6 (TRAF6), vilket leder till ubiquitinering av TRAF6 och bildandet av komplex som innehåller transforming growth factor beta-aktiverade kinas 1 (TAK1). Slutligen aktiverar TAK1 IkappaB kinasen (IKK), vilket leder till degradationen av IkappaB och frigörandet av transkriptionsfaktorn NF-kB, som sedan kan transloceras in i cellkärnan för att initiera transkription av proinflammatoriska gener.

IRAKs spelar därför en central roll i regleringen av immunresponsen och inflammationen genom att modulera aktiveringen av NF-kB och andra signaltransduktionsvägar. Dysfunktion eller överaktivering av IRAKs har visats vara involverade i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, cancer och infektioner.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Pentoxifylline är ett kärlvidgande (vasodilaterande) läkemedel som används för att behandla perifera artärsjukdom (små blodkärls sjukdom i extremiteterna). Det fungerar genom att öka blodets flytbarhet och minskar blodets stickfasthet, vilket kan förbättra genomsättningen av syre till musklerna.

Pentoxifylline är också ibland använt off-label för att behandla intermittent klumpfot (på och avsvällning i benen) orsakad av kronisk venös insufficiens, samt för att förbättra gångförmågan hos patienter med skleroserande demyelinisering.

Det bör noteras att Pentoxifylline kan ha vissa biverkningar, såsom illamående, kräkningar, magsmärtor, huvudvärk och yrsel. I sällsynta fall kan det orsaka allvarliga biverkningar som lungblödning eller leverfunktionsstörningar. Det är viktigt att använda läkemedlet enligt receptet och under läkares övervakning för att minimera risken för biverkningar.

Kväveoxidsyntas (NOS, "nitric oxide synthase") är ett enzym som katalyserar produktionen av kväveoxid (NO) från L-arginin. Det finns tre isoformer av NOS: neuronal NOS (nNOS), inducerbar NOS (iNOS) och endotelial NOS (eNOS). Dessa isoformer skiljer sig åt i sina reguleringsmekanismer, subcellulära lokalisationer och funktioner.

nNOS och eNOS är kalciumberoende enzymer som producerar små mängder NO över korta tidsperioder, vilket är involverat i signaltransduktion och homeostasis inom det kardiovaskulära systemet.

iNOS är däremot en kalciumokänslig isoform som producerar stora mängder NO under långa tidsperioder, vilket är involverat i immunförsvaret och inflammationen. Överproduktion av NO kan dock leda till skada på celler och vävnader.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINASE KINASE 1 (MAP2K1) är ett enzym som tillhör serin/tyrosinproteinkinasfamiljen och är involverat i cellsignalering. Det är också känt som MAPKK, MEK eller MKK1.

MAP2K1 aktiveras av uppströmsliggande kinaser och fosforylerar sedan två serinresidyer på MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINAS 3 (MAPK3) och MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINAS 1 (MAPK1), även kända som ERK1 och ERK2. Aktiverade former av MAPK3/1 är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

Mutationer i MAP2K1 har associerats med olika cancerformer, såsom melanom, lungcancer och glioblastom. Dessa mutationer kan leda till konstitutiv aktivering av ERK-signaleringen och bidra till onkogen transformation.

Tosyllysine Chloromethyl Ketone (TLCK) er ikke direkte en medisinsk definisjon, men snarere en kjemisk forbindelse som brukes i biokjemisk forskning. Det er ein proteinhinhibitor, det vil si ein stoff som hindrar en eller fle proteiners funksjon.

TLCK har specifikt vore blitt brukt i forsking for å inhabilisere serinproteasene, en type enzym som spiller en viktig rolle i mange fysiologiske prosesser i kroppen, men som også kan være involvert i ugunstige prosesser som inflammasjon og kraftig endring av proteiner som fører til sykdom.

Så TLCK er egentlig en kjemisk forbindelse som brukes innenfor biokjemisk forsking for å undersøke serinproteasers funksjon og regulering. Det er ikke noe som normalt vil bli nevnt i en medisinsk sammenheng utenfor denne konteksten.

"Tioner" är inget etablerat medicinskt begrepp. Det kan möjligen vara en förvrängning eller förväxling med "tionulaceton", som är ett äldre farmakologiskt begrepp för en grupp av läkemedel som användes som muskelavslappnande medel. Men eftersom "tioner" i sig inte existerar som ett medicinskt begrepp, finns det ingen officiell medicinsk definition att ge.

Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.

Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.

Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.

It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

"Ettär, cykliska" är en medicinsk term som refererar till någonting som händer i en cykel med en varaktighet på ungefär ett dygn (ett 24-timmars intervall). Termen "ettär" kommer från latinets "circa diem", vilket betyder "ungefär en dag".

Exempel på cykliska förändringar i kroppen är vår kroppstemperatur, hormonnivåer och sömn-vakenhetsrytm. Dessa förändringar följer en ungefärlig 24-timmars cykel som styrs av den inre biologiska klockan i kroppen.

Exempel på medicinska tillstånd eller sjukdomar som kan vara cykliska innefattar vissa former av huvudvärk, såsom migrän och klusterhuvudvärk, där smärtan ofta följer en cyklisk mönstring. Andra exempel är premenstruella syndrom (PMS) hos kvinnor, som kan vara cykliska och relaterade till menstruationscykeln.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

P38 mitogen-activated protein kinaser (p38 MAPK) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Det aktiveras i respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser utanför cellen. När det aktiveras får det en roll i regulering av celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

P38 MAPK är involverat i signaltransduktion för att reglera cellulär svar på diverse stressfaktorer som UV-strålning, oxidativ stress, osmotisk chock och infektion. Det aktiveras genom en kaskad av fosforyleringar av uppströms kinaser som MAP2K3/6, vilket leder till att p38 MAPK fosforylerar och aktiverar nedströms substrat såsom transkriptionsfaktorer och andra proteinkinaser.

Dess aktivitet är kopplad till en rad patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Som ett resultat har p38 MAPK blivit en intressant måltavla för utveckling av läkemedel mot dessa sjukdomstillstånd.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Prostaglandin-endoperoxid-syntase (PTGS), også kjent som ciklooxygenase (COX), er et enzym som spiller en viktig rolle i prosessen med å produsere prostaglandiner og tromboxaner, som er typer av lipidmedierede signalkjemikalier involverte i inflammasjon, smerte, feber, immunrespons og andre fysiologiske funksjoner.

Det finnes to hovedformer av PTGS-enzymet: COX-1 og COX-2. COX-1 er konstitutivt uttrykt i mange typer celler og involvert i homeostasis, mens COX-2 primært er inducerbar under inflammatoriske forhold og bidrar til prosessen med å produsere prostaglandiner som driver inflammasjon.

PTGS katalyserer omdanningen av arakidonsyre, en fedtsyre, til prostaglandin-endoperoxider, som er forløpper i syntesen av prosstaglandiner og tromboxaner. Disse signalkjemikaliene har mange viktige fysiologiske funksjoner, men kan også være involvert i patofysiologiske tilstander som inflammasjon og smerte.

I klinisk praksis er PTGS-inhibitorer, også kjent som ikke-steroidale antiinflammatoriske medisiner (NSAID), ofte brukt for å reducere inflammasjon og smerte ved å blokkere aktiviteten til COX-enzymet.

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

Ankyrin är ett protein som spelar en viktig roll i cellmembranet, särskilt i röda blodkroppar. Ankyrinet binder till andra proteiner och hjälper till att stabilisera cellmembranet. Det finns också forskning som visar att ankyrin kan vara involverat i cellsignalering och reglering av jonkanaler. Mutationer i ankyrin-generna har associerats med vissa sjukdomar, till exempel hereditär spädbarnsanemi och vissa former av neurodegenerativa sjukdomar.

Auranofin är ett läkemedel som används för behandling av reumatoid artrit. Det är en gul kapsel som innehåller en kemisk förening av guld, som verkar genom att modifiera immunsystemet och minska inflammationen i lederna. Auranofin ges vanligen som en tablett som tas oralt, två gånger per dag.

Läkemedlet bör endast användas under övervakning av en läkare på grund av möjliga biverkningar och kontraindikationer. Det kan till exempel orsaka mag- och tarmbesvär, hudirritationer, förändringar i smaken och sällsynta men allvarliga biverkningar som lever- eller njurskada.

Det är viktigt att inte använda auranofin utan recept och att följa läkarens instruktioner noga under behandlingen.

"c-RAF" er ein protoonkogent protein som er ein del av RAF/MEK/ERK signalveien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellvoksisjon og cellcyklus. Protoonkogene er gener som normalt styrer cellegrovleininga, men kan bli onkogena hvis de muterar og overaktiveras. C-RAF-proteinet aktiveres ved aksjeringsfaktorer som er aktiverte av ytre stimuli, og deretter fosforylerer og aktiverer det MEK-proteinet, som deretter aktiverer ERK-proteinet. Dette ledar til endringar i egenreguleringa og aktiviteten hos andre proteiner som regulerer cellevoksisjon, celldeling og apoptose. Mutasjonar i c-RAF-genera kan føra til u kontrollert aktivering av denne signalveien og kan være involvert i ontotevelse og kreftutvikling.

Radioimmunprecipitation (RIP) är en laboratorieteknik som används inom biomedicin och forskning för att identifiera och kvantifiera specifika proteiner i en biologisk provprov. Den bygger på principen att ett specifikt antikroppar mot det protein du vill undersöka fäster vid proteinmolekylen, och därefter utsätts provet för en radioaktivt märkt substans som också binder till samma protein. Genom centrifugation avskiljs sedan komplexet av antikroppar, protein och radiosubstans från övriga proteiner i provet.

I nästa steg tvättas komplexet för att avlägsna icke-bundna substanser, varefter det radioaktiva märket kan uppmätas med en gammakamera eller annan lämplig detektor. Jo högre radiosignal desto mer protein av intresse har funnits i provet.

RIP-metoden är speciellt användbar när man vill undersöka mycket små mängder proteiner, eftersom radioaktiviteten kan detekteras även då. Det gör också att metoden är känsligare än andra immunologiska tekniker som Western blotting eller ELISA.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Fibromyalgia (FM) is a chronic pain condition that affects the musculoskeletal system. While there is no specific laboratory test or imaging study that can definitively diagnose fibromyalgia, researchers have identified certain genetic markers that are associated with an increased risk of developing the condition. These genetic markers are collectively referred to as "FMS-genes."

FMS-genes are genetic variations that have been linked to fibromyalgia. They include genes involved in the regulation of pain sensitivity, inflammation, and neurotransmitter function. Some of the specific FMS-genes that have been identified include:

1. COMT (Catechol-O-methyltransferase): This gene is involved in the breakdown of dopamine, a neurotransmitter that plays a role in pain perception and mood regulation. Variations in the COMT gene have been associated with increased pain sensitivity and an increased risk of developing fibromyalgia.
2. SERotonin Transporter (5-HTTLPR): This gene is involved in the regulation of serotonin, a neurotransmitter that plays a role in mood, appetite, and sleep. Variations in the 5-HTTLPR gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as depression and anxiety.
3. Methylenetetrahydrofolate Reductase (MTHFR): This gene is involved in the metabolism of folic acid, a B vitamin that is important for DNA synthesis and repair. Variations in the MTHFR gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as chronic fatigue syndrome and migraines.
4. Brain-Derived Neurotrophic Factor (BDNF): This gene is involved in the growth and maintenance of nerve cells. Variations in the BDNF gene have been associated with an increased risk of developing fibromyalgia, as well as depression and anxiety.

It's important to note that having one or more of these genetic markers does not necessarily mean that a person will develop fibromyalgia. However, it may increase their susceptibility to the condition, particularly if they experience certain environmental triggers such as physical trauma, infection, or chronic stress. Additionally, having these genetic markers may also affect the severity and course of the disease in those who do develop fibromyalgia.

I'm sorry for the confusion, but "myc-gener" is not a recognized medical term in English. It seems like there might be a typo or a misunderstanding of the terminology. If you meant to ask about "Myc" in the context of oncology, it typically refers to the Myc gene or protein, which can play a role in the development and progression of certain types of cancer when it is overexpressed or mutated.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to help further!

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

Det saknas en etablerad och allmänt accepterad medicinsk definition av begreppet "jun-gener". Termen verkar inte ha någon direkt koppling till medicin eller hälsa. Det är möjligt att det kan vara en term som används inom en specifik subkultur eller sammanhang, men eftersom jag inte har tillräcklig information om dess kontext kan jag inte ge en mer precis svar.

Interleukin-1 (IL-1) receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa receptorproteiner binder specifikt till cytokinen IL-1, vilket utlöser en signaltransduktion som får cellen att svara på IL-1:s närvaro. Det finns två typer av IL-1-receptorer, IL-1R1 och IL-1R2, och de har olika funktioner. IL-1R1 är den primära receptorn som utlöser cellens svar på IL-1, medan IL-1R2 fungerar som en icke-signalerande receptor som kan binda IL-1 utan att utlösa en signal. IL-1-receptorerna spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen, då de hjälper till att reglera produktionen av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer.

Osteoprotegerin (OPG) är ett protein som produceras av osteoblastceller, vilka är de celler som bildar benvävnaden. Proteinet fungerar som en inhibitor för osteoklaster, de celler som bryter ner benvävnaden. OPG binder till receptoraktiverande protein kalciumjonoforer (RANKL) och förhindrar därmed att RANKL binder till sin receptor, RANK, på osteoklastcellernas yta. När RANKL inte kan binda till RANK hindras osteoklastdifferentiering, aktivering och överlevnad, vilket i sin tur minskar benresorberingen och underlättar benbildningen.

I korthet, är OPG ett protein som hjälper till att reglera benhomöostasen genom att hämma osteoklastaktiviteten och därmed främja benvävnadens bildning och hälsa. Dysfunktion eller störningar i OPG-systemet kan leda till skelettrelaterade sjukdomar, såsom osteoporos och rådhusförbening.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, som exempelvis vita blodkroppar eller cancerceller, navigierar och rör sig inom ett biologiskt system i respons till koncentrationsgradienten av kemiska signalmolekyler, kallade kemotaxiska faktorer. Dessa molekyler binder till specifika receptorer på cellmembranet och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i cellens cytoskelett och rörelsemönster.

Kemotaxiska faktorer kan vara attractanter eller repeller beroende på om de attraherar eller avskräcker cellrörelsen. Exempel på kemotaxiska faktorer inkluderar cytokiner, chemokiner och tillväxtfaktorer som spelar viktiga roller i immunförsvaret, inflammation, angiogenes och cancermetastaser.

Receptor-Interacting Protein Serine-Threonine Kinases (RIPK) är en familj av serin-tvålproteinkinaser som spelar viktiga roller i cellyttor och signaltransduktion, särskilt i cellulär stressrespons och programmerad celldöd. Dessa kinaser interagerar med dödsreceptorer på cellytan och aktiveras vid celldödssignaler, vilket leder till apoptos eller nekros. RIPK-proteinerna är också involverade i inflammatoriska svar och immunförsvaret genom att reglera aktivering av transkriptionsfaktorer som NF-kappaB. Dysregleringar av dessa kinaser har visats vara relaterade till flera sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och autoimmuna sjukdomar.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Toll-like Receptor 2 (TLR2) är ett protein som tillhör gruppen av mönsterigenkänningsreceptorer (PRR) i immunsystemet hos djur. TLR2 är en transmembranprotein som finns på ytan av vissa immunceller, såsom neutrofila granulocyter, dendritceller och makrofager. Det aktiveras av olika mikrobella strukturer, så kallade patogen-associerade molekylära mönster (PAMP), som bakteriella lipopeptider, svampproteiner och virala glykoproteiner. När TLR2 binds till ett PAMP aktiveras en signalkaskad som leder till produktion av cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur initierar en immunrespons mot den infekterande mikroben.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

'Gastrinproducerande celler' refererar till speciella endokrina celler i mag-tarmkanalen hos djur och människor. Dessa celler är belägna i särskilda områden av magsäcken och tolvfingertarmen, och de producerar och secreterar ett hormon som kallas gastrin. Gastrinet har en viktig roll i regleringen av magsaftsekretionen och mag-tarmrörelserna. När gastrinet frisätts stimulerar det produktionen av saltsyra och enzymer i magsaften, vilket hjälper till att bryta ned födan som har intagits. Även om gastrinproducerande celler utgör en liten andel av alla celler i mag-tarmkanalen, så är de fortfarande viktiga för att underhålla en normal och hälsosam magfunktion.

Kväveoxidsyntas typ II (NOX2) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kända som NADPH-oxidaser. NOX2 är primarily expressed in phagocyter, such as neutrophils and macrophages, and plays a crucial role in the immune system's response to infection.

When activated, NOX2 catalyzes the production of superoxide radicals (O2−) by reducing oxygen to superoxide using NADPH as an electron donor. Superoxide is then dismutated to hydrogen peroxide (H2O2), which can further react to form other reactive oxygen species (ROS). ROS are highly reactive and can damage cellular structures, including proteins, lipids, and DNA, leading to cell death.

In the context of the immune system, ROS produced by NOX2 play an important role in the elimination of pathogens. When phagocytes engulf a pathogen, NOX2 is recruited to the phagosome membrane, where it generates ROS to kill the pathogen. However, excessive or dysregulated activation of NOX2 has been implicated in several inflammatory and degenerative diseases, including atherosclerosis, neurodegeneration, and cancer.

Bensokinoner är en grupp kemiska föreningar som innehåller en bensoksring, det vill säga en ringstruktur bestående av en bensenring och en kinonring. Bensokinoner är vanligen gula till bruna kristallina fasta ämnen med stark lukt. De är illaluktande och irriterande för huden och slemhinnorna.

Bensokinoner har starkt oxiderande egenskaper och används kommersiellt som desinfektionsmedel, blekmedel och avfettningsmedel. De är också naturligt förekommande i vissa växter och djur, till exempel i kryddan kaniholt (Cannabis sativa) och i böcklingar (Euphausia superba).

I medicinsk kontext kan bensokinoner användas som läkemedel för behandling av olika hudsjukdomar, till exempel eksem och psoriasis. De fungerar genom att minska inflammationen och öka näringsomsättningen i huden. Exempel på bensokinonderivat som används som läkemedel är tretinoin och adapalen.

Akutt monocytisk leukemi (AML-M5) enligt World Health Organization's (WHO) klassifikation är en aggressiv form av blodcancer som karaktäriseras av onormala tillväxt och accumulering av monocyter, en viss typ av vita blodkroppar, i benmärgen. Detta leder till att den normala produktionen och funktionen av andra blodceller störs.

Atypisk celldifferentiering, kromosomala abnormaliteter och genetiska mutationer är vanliga hos patienter med AML-M5. Symptomen inkluderar ofta trötthet, andfåddhet, blödnings tendency, infektionskänslighet, svullnad i levern eller mjälten samt blåmärken och små fläckar under huden (petechier) på grund av att blodplättarna inte fungerar korrekt. Behandlingen består vanligen av kemoterapi, ibland i kombination med stamcellstransplantation. Prognosen är varierande och beror på flera faktorer, inklusive patientens ålder, allmänt tillstånd och specifika genetiska abnormaliteter.

Rabdosia er en slægt af planter i mint-familien (Lamiaceae). Det er en østasiatisk slægt med omkring 60 arter, hovedsageligt fundet i Kina og Japan. Nogle arter af Rabdosia har medicinske anvendelser i traditionel kinesisk medicin (TCM).

En af de mest studerede arter er Rabdosia rubescens, også kendt som Dong Ling Cao. Denne art indeholder flere aktive stoffer, herunder diterpenoider og flavonoider, der har vist diverse farmakologiske effekter, såsom antibakterielle, antivirale, anti-inflammatoriske og krebsmodulerende egenskaber.

I TCM anvendes Rabdosia ofte til at behandle infektioner, inflammation og forskellige typer cancers. Dog bør det understreges, at brugen af disse planter skal overvåges af en kvalificeret sundhedspersonel, da de også kan have bivirkninger og være uafklarede i visse tilfælde.

'Makrofagaktivering' refererer til den biokjemiske prosess hvor makrofager, en type av immunceller, blir aktivert for å stotte et effektivt immunsvar. Under denne prosessen differentierer og aktiverer makrofagene seg i respons på stimuli som bakterielle antigener eller andre trusselstoffer. Aktiverte makrofager kan føre til inflammasjon, fagocytos (opptaing av frækt materiale), og sekretisering av kjemisk signaler som bidrar til koordineringen av immunresponsene.

I denne prosessen omdanner makrofagen seg til en effektiv celle som kan hjelpe med å bekjempa infeksjoner og støtte oppbygging av ny vondtiss. Aktivering av makrofager inkluderer økt fagocytos, økt produksjon av kjemisk signaler som IL-1, IL-6, TNF-alfa og NO (stiksyre), samt økt uttrykk av MHC klasse II molekyler som er nødvendig for å presentere antigener til andre immunceller.

I tillegg kan aktiverte makrofager også spille en viktig rolle i reparasjon og remodellering av vondtiss ved å sekrettere væske, proteiner og andre molekyler som støtter celler og vaskularisering. Dette kan være særlig viktig etter en skade eller infeksjon for å fremme heling og å hindre overdreid inflammasjon.

PROFLAVIN är ett syntetiskt förening som tillhör gruppen furanoderivat. Det används främst inom forskning och medicin, särskilt inom områdena mikrobiologi och onkologi. Proflavin har förmåga att binde till DNA i celler och på så sätt störa celldelningen hos bakterier och cancerceller. Detta gör det användbart som ett antibiotiskt medel och som en möjlig behandling för vissa typer av cancer. Emellertid kan proflavin också ha skadliga effekter på normalt vävnad, så det används sällan som en terapi hos människor.

En medicinsk definition av 'Multienzymkomplex' är ett sammanlänkat komplex av två eller fler enzymer som tillsammans katalyserar en serie biokemiska reaktioner. Varje enzym i komplexet utför en specifik reaktion i serien, och de samverkar för att effektivt omvandla ett substrat till sitt slutgiltiga produkt.

Ett exempel på ett multienzymkomplex är pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC), som katalyserar tre steg i oxidationen av pyruvat till acetyl-CoA, en viktig reaktion i cellandningen. PDC består av tre olika enzymer: pyruvatdehydrogenas (E1), dihydrolipoyltransacylas (E2) och dihydrolipoyldehydrogenas (E3). Dessa enzymer är organiserade i ett komplex där de kan dela på elektroner och protoner under reaktionsprocessen.

Multienzymkomplex är viktiga för att effektivt styra och reglera biokemiska processer inom celler, eftersom de kan samordna och kontrollera flera steg i en kaskad av reaktioner. De kan också underlätta substrattransport och förhindra bortglidande av intermediära produkter genom att hålla dem inom komplexet tills de är färdigbearbetade.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska sekvenser av nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Oligonukleotider kan vara upp till 20-30 nukleotider långa och används ofta inom molekylärbiologi och genetisk analys, exempelvis som primers vid PCR (polymeraskedjereaktion) eller som sond i norrskensekvensering. Deras specifika sekvens gör att de kan binda till komplementära sekvenser i DNA eller RNA-molekyler, och på så sätt användas för att detektera, kvantifiera eller modifiera specifika genetiska sekvenser.

TNF-receptorassocierade peptider och proteiner (TNFRPF) är en familj av transmembranproteiner och lösliga faktorer som binder till TNF-receptorer (TNFR). De aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar celldelning, apoptos, differentiering, överlevnad och inflammation. Många av dessa proteiner spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan vara involverade i patogenesin bakom olika sjukdomszustånd, till exempel autoimmuna sjukdomar och cancer. Exempel på TNFRPF är TNF-alfareceptor 1 och 2 (TNFR1 och TNFR2), Fas-cellreceptor (FasR) och döddomäneassocierad protein (DAXX).

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

'Upprepade sekvenser, nukleinsyra' refererar till en del av genomet hos vissa virus och bakterier som innehåller flera kopior av samma sekvens av nukleotider (baspar) i rad. Dessa upprepade sekvenser kan vara identiska eller nästan identiska, och de kan variera i längd från några få baspar upp till tusentals.

I viruset HIV finns exempelvis en upprepad sekvens av nukleotider som kallas LTR (Long Terminal Repeat), vilken innehåller regulatoriska element som kontrollerar virusets genuttryck. I bakterien Staphylococcus aureus finns det en upprepad sekvens som kallas SCCmec, vilken innehåller gener som ger resistens mot antibiotika.

Upprepade sekvenser kan vara användbara för att identifiera och klassificera olika virus och bakterier, och de kan även spela en roll i utvecklingen av nya terapeutiska strategier, till exempel genmodifiering eller CRISPR-Cas9-systemet för att redigera gener.

En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.

Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.

MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINASE (MAPK) PATHWAYS er en serie relaterede enzymer i cellen som er involvert i overføringen av signaler fra receptorer på cellemembranen til DNA i kjernen. Disse stiene er involvert i reguleringen av en rekke cellulære prosesser, inkludert cellecyklus, apoptose (programmert celledød), inflammasjon og differentiering.

MAPK-stiene består av tre hovedkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) og MAP kinase (MAPK). Signalet overføres fra receptorer til MAP3K, som aktiverer MAP2K, som deretter aktiverer MAPK. Aktiverte MAPK kan så føre til endelige responser ved å fosforylere andre proteiner i cellen.

Det finnes flere forskjellige typer av MAPK-stier, inkludert ERK (ekstracellulær signalregulerte kinase), JNK (c-Jun N-terminal kinase) og p38 MAPK. Disse stiene kan aktiveres av ulike stimuli, som f.eks. vækstfaktorer, cytokiner, stressorer og infeksjoner.

Organiska kemikalier definieras som kolbaserade föreningar som innehåller kovalenta bindningar mellan kolatomer och vanligtvis även väteatomer. Dessa kan också inkludera syre, kväve, svavel, halogener och andra kolbaserade eller icke-kolbaserade grupper. Många organiska kemikalier förekommer naturligt i levande organismer, däribland socker, fetter, proteiner, narkotika och vitaminer, medan andra är syntetiska och produceras i laboratorium eller industriella processer. Exempel på syntetiska organiska kemikalier inkluderar plast, färg, läkemedel och kemikalier som används i hushållsrengöringsmittel.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

Natriumsalicylat är ett salt av salicylsyra och är vanligt förekommande som läkemedel och ingrediens i hudvårdsprodukter. Det används ofta som smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriskt medel vid behandling av små muskel- och ledskador, artrit och reumatiska sjukdomar. Natriumsalicylat kan också användas för att minska risken för hjärtinfarkt och stroke genom att reducera blodets tendency att koagulera.

Läkemedlet finns tillgängligt i form av tablett, kapsel, granulat eller cream/gel som ska användas enligt specifikationer från läkare eller apotekare. Det är viktigt att följa dosan och användningstid rekommenderad eftersom överdosering kan leda till allvarliga biverkningar, såsom mag-tarmrubbningar, hörsel- och balansproblem samt i värsta fall leverskador.

'Plasmacytom' är en benign (godartad) tumör som består av plasma cells, vilket är en typ av vit blodcell som producerar antikroppar i immunsystemet. Plasmacytomer tenderar att växa lokalt och bilda en massa i ett specifikt område, ofta i benen eller huden. Det är ovanligt att plasmacytomer sprider sig till andra delar av kroppen.

Plasmacytomer skiljer sig från maligna (ontartade) tumörer som kallas multipelt myelom, där plasma cells också spelar en central roll. I multipelt myelom har plasma cellsen förlorat kontrollen över celldelningen och kan sprida sig till andra delar av kroppen, vilket kan orsaka allvarliga komplikationer som benstarknader, njursvikt och immunbrist.

Det är värt att notera att det kan vara svårt att skilja mellan en godartad plasmacytom och en tidig ondartad multipelt myelom, så en patient med en diagnos av plasmacytom bör följas noggrant av en läkare för att säkerställa att tumören inte utvecklas till cancer.

Cysteine protease inhibitors are substances that inhibit or reduce the activity of cysteine proteases, which are enzymes that break down proteins in the body. Cysteine proteases play important roles in various physiological processes, including inflammation, immune response, and programmed cell death (apoptosis). However, unregulated or excessive activity of these enzymes can contribute to the development of various diseases, such as cancer, arthritis, and neurodegenerative disorders.

Cysteine protease inhibitors work by binding to the active site of cysteine proteases and preventing them from interacting with their substrates or targets. These inhibitors can be synthetic compounds or natural products derived from plants, animals, or microorganisms. Some examples of cysteine protease inhibitors include E-64, leupeptin, and epigallocatechin gallate (EGCG).

In medicine, cysteine protease inhibitors have been studied as potential therapeutic agents for various diseases. For example, some inhibitors have shown promise in reducing inflammation and joint damage in animal models of arthritis, while others have shown anti-cancer effects by inhibiting the activity of cancer-associated cysteine proteases. However, more research is needed to determine the safety and efficacy of these inhibitors as drugs for human use.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Taurodeoxycholic acid (TDCA) är en sekundär bile salts som bildas i levern när den primära gallsyran, cholsyra, omvandlas av tarmbakterier. Det är ett derivat av deoxycholsyra, som i sin tur är ett derivat av den primära gallsyran chendooxycholsyra.

TDCA och andra sekundära gallsyror hjälper till att förena fettlösliga vitaminer och näringsämnen så att de kan absorberas i tarmen. Dessutom har TDCA visat sig ha anti-inflammatoriska, cytoprotektiva och immunmodulerande effekter i levern och tarmen.

Även om TDCA är en naturligt förekommande substans i kroppen, kan för höga nivåer orsaka skada på levern och gallgångarna. Förhöjda nivåer av TDCA har associerats med vissa lever- och gallvägsrelaterade sjukdomar, såsom hepatit, cirros och gallsten.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

"Primed In Situ Labeling" (PRINS) är en molekylärbiologisk metod som används för att detektera och lokalisera specifika sekvenser av DNA in situ i celler och vävnader. Metoden bygger på hybridisering av specifika probes till målsekvensen i den fasta, intakta kromosomen, efter att cellkärnan behandlats med enzymet exonukleas som gör DNA:t mer känsligt för hybridisering.

Den primade PRINS-metoden utvecklades av den nederländska forskaren Cees van den Engh och hans kollegor på 1990-talet som en modifierad version av den traditionella FISH-tekniken (Fluorescence In Situ Hybridization). PRINS är en känsligare metod jämfört med FISH, eftersom den kan detektera endast några få hundra kopior av målsekvensen i cellkärnan.

PRINS-metoden används ofta inom forskning och diagnostik för att undersöka kromosomavvikelser, genuttryck och celldelning i olika biologiska system, till exempel cancerceller och embryonala vävnader.

IRF-1 (Interferon Regulatory Factor 1) er en transskripsjonsfaktor som hører til IRF-familien og spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet og inflammasjonen. IRF-1 aktiveres som svar på infeksjonssignaler, såsom interferon (IFN), og binder seg til specifikke DNA-sekvenser for å regulere uttrykket av gener involvert i immunresponsen, inkludert gener involvert i antivirale svar, apoptose og cellulær prosesser som relaterer til infeksjon og immunitet. IRF-1 kan også være involvert i onkogenese og tumorsuppresjon.

Deoxycholsäure ist eine Gallensäure, die im menschlichen Körper als ein Stoffwechselprodukt der Cholesterinabbauvorgänge in der Leber entsteht. Sie wird hauptsächlich im Dünndarm absorbiert und dann über die Galle wieder ausgeschieden. Deoxycholsäure spielt eine Rolle bei der Fettaufnahme im Darm, indem sie emulgierende Eigenschaften besitzt und so die Mizellbildung fördert, wodurch Fette besser vom Körper aufgenommen werden können.

Es ist jedoch zu beachten, dass eine übermäßige Anhäufung von Deoxycholsäure im Körper mit verschiedenen Erkrankungen in Verbindung gebracht wird, wie zum Beispiel Dickdarmentzündungen (Colitis) und Lebererkrankungen. In letzter Zeit wird Deoxycholsäure auch als Inhaltsstoff in kosmetischen Produkten verwendet, insbesondere zur Fettreduktion und Cellulite-Behandlung, allerdings ist die Wirksamkeit und Sicherheit dieser Anwendungen noch umstritten.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

CD28 är ett kostimulerande molekylärt receptorprotein som uttrycks på T-celler och spelar en viktig roll i aktiveringen av dessa celler. CD28-antigenet refererar till det antigen som binder till CD28-receptorn och aktiverar därmed T-cellen. Det mest välkända liganden för CD28 är B7-1 (CD80) och B7-2 (CD86), som uttrycks på antigenpresenterande celler såsom dendritiska celler och aktiverade B-celler. När CD28-receptorn binder till sina ligander aktiveras flera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och överlevnad. CD28-signaleringsvägen är därför en viktig mekanism för att stärka och underhålla immunresponsen.

Toll-like receptor 4 (TLR4) är ett protein som tillhör gruppen toll-liknande receptorer (TLRs), vilka är en typ av membranproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. TLR4 är specifikt involverad i erkännandet av patogena mikroorganismer, såsom bakterier och svampar.

TLR4 aktiveras när det binds till lipopolysackarider (LPS), ett strukturellt komponent i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. När TLR4 aktiveras, startar en signaltransduktionsväg som leder till att immunceller producerar cytokiner och andra substanser som är nödvändiga för att aktivera immunsvaret mot infektion.

I medicinsk kontext kan TLR4 vara av intresse i samband med sjukdomar som orsakas av infektioner, såsom sepsis och lunginflammation, samt vid autoimmuna sjukdomar och cancer.

Setaria nematoder är parasitiska rundmaskar som tillhör släktet Setaria. Dessa nematoder infekterar främst hästdjur, men kan även påträffas hos nötkreatur och människor. De två vanligaste arterna som infekterar hästdjur är Setaria equina och Setaria digitata. Larverna från dessa maskar utvecklas i levern och sprider sig sedan till andra delar av kroppen, främst till muskler och underhuden där de bildar cystor. Infektionen kan orsaka allmän sjukdom hos hästdjur, men symptomen är ofta milda eller saknas helt. Människan kan också bli smittad av Setaria nematoder genom kontakt med infekterade djur, men detta är mycket ovanligt och sjukdomen hos människor tenderar att vara mild.

I medicinsk kontext, betyder "restriktionkartläggning" (på engelska: "genetic mapping by restriction analysis") en metod för att undersöka och kartlägga genetiska avvikelser eller variationer i ett individuellt genom. Denna metod använder sig av restriktionsenzymer, speciella enzym som klipper DNA-strängar vid specifika sekvenser, för att skära upp individuets DNA i små fragment. Därefter jämförs storleken och mängden av dessa fragment med referensvärden, vilket kan hjälpa till att lokalisera och identifiera genetiska variationer som kan vara associerade med specifika sjukdomar eller tillstånd. Restriktionkartläggning är en äldre metod som idag ofta ersatts av mer avancerade tekniker, såsom nästa generationens sekvensering (NGS).

'Bryggade föreningar' är inget etablerat medicinskt begrepp på svenska. Det kan dock tolkas som en direkt översättning av den engelska termen "bridging associations", vilket i neurovetenskapliga sammanhang kan syfta på de förbindelser (associationer) mellan olika hjärnregioner som möjliggör kommunikation och integration av information.

Ibland används begreppet "bryggade föreningar" i betydelsen "kompensatoriska förbindelser", vilket innebär att hjärnan bildar alternativa neurala nätverk eller vägar för att kompensera för skador eller funktionsnedsättningar i vissa områden.

Det är viktigt att notera att användningen av "bryggade föreningar" som medicinskt begrepp kan variera, och det rekommenderas därför att konsultera relevanta vetenskapliga artiklar eller läromedel för en mer precis definition inom specifika kontexter.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

TNF-Receptor Associated Factor 6 (TRAF6) är en adaptorprotein som spelar en viktig roll inom signaltransduktionen i flera olika cellulära svar, framförallt inom immunsystemet. TRAF6 aktiveras av cytokiner som TNF (tumörnekrosfaktor) och interleukin-1 (IL-1), vilka binder till sina respektive receptorer på cellmembranet. När TRAF6 aktiverats leder det till en kaskad av händelser som slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och reglering av genuttryck, vilket kan leda till inflammation och immunrespons. Dysfunktion i TRAF6-relaterade signaltransduktionsvägar har visats vara involverad i flera olika sjukdomstillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

'B-lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de två huvudsakliga undergrupperna av B-celler, vilka är en typ av vita blodkroppar som har en central roll i den adaptiva immunresponsen. De två huvudsakliga B-lymfocytsubseterna är:

1. B-celler som utvecklar sig till plasmaceller: Dessa celler producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner, som en del av den humorala immunresponsen. Antikropparna binder till specifika antigener (främmande ämnen som utlöser en immunrespons) och hjälper till att neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

2. B-celler som utvecklas till minnesB-celler: Dessa celler har kapaciteten att "minnas" tidigare antigenexponeringar och snabbt svara på framtida exponeringar av samma antigen med en kraftfull och specificerad immunrespons. MinnesB-celler kan leva länge i kroppen, även efter att sjukdomen har botats, vilket ger immunitet mot återinfektion av samma patogen.

Det är värt att notera att det finns också andra undergrupper och subtyper av B-celler, men de två nämnda är de mest kända och välstuderade.

'Sulfoner' är ett medialt begrepp som refererar till kemiska föreningar som innehåller en sulfongrupp (-SO2-). Sulfongrupper består av en syreatom bundet till två syreatomer, och de kan förekomma i olika slags organiska molekyler. Exempel på substanser som innehåller sulfoner är vissa läkemedel, färgämnen och rengöringsmedel.

I medicinskt sammanhang kan sulfoner ha farmakologisk aktivitet och användas som läkemedel för att behandla olika sjukdomar. Exempel på sådana läkemedel är diuretika (vattentagande medel) som furosemid, torasemid och bumetanid, som alla har en sulfonerad struktur. Dessa läkemedel fungerar genom att öka urinproduktionen och på så sätt hjälpa till att reducera vattenansamling i kroppen.

Det är värt att notera att begreppet 'sulfoner' kan även användas för att beskriva en specifik klass av enzymer som katalyserar reaktioner involverande svavel, men detta är inte relaterat till den medicinska definitionen som ges ovan.

Intracellulärt vatten, eller intracellulär vätska, refererar till den vätskan som finns inne i celler. Det utgör ungefär två-tredjedelar av kroppens totala vattenvolym och är beläget inuti alla cellers membran. Denna vätska innehåller olika sorts joner, kolhydrater, proteiner, lipider och nukleinsyror som alla tillsammans underlättar cellens funktioner, såsom ämnesomsättning, celldelning och homeostas. Det är viktigt att hålla intracellulärt vatten i balans för att upprätthålla en god cellhälsa och homeostas i kroppen som helhet.

'Virala matrixproteiner' refererer til strukturelle proteiner i virusets membran eller kapsid, som spiller en viktig rolle i virusets samling og inntak i værtscellen. Matrixproteinet er ofte involvert i formeringen av ny viruspartikler under den virale livscyklen. Det kan også hjelpe til med å holde virusgenomet intakt og beskytte det fra værtsforsvaret. Virusene i forskjellige familier har forskjellige typer matrixproteiner, som har unike egenskaper og funksjoner.

Prostaglandin A (PGFα) är en typ av prostaglandin, som är en grupp signalsubstanser med kort aktivitet i kroppen. Prostaglandiner produceras i cellmembranet och har många olika funktioner beroende på vilken typ av cell de produceras i.

Prostaglandin A är speciellt involverad i inflammatoriska processer och kan orsaka smärta, feber och svullnad. Den produceras framförallt i slemhinna och hud och har en kort halveringstid på endast några minuter.

Det är värt att notera att Prostaglandin A inte är den vanligaste typen av prostaglandiner som undersöks eller behandlas i medicinskt sammanhang, utan det är istället andra typer som Prostaglandin D och E som oftare diskuteras.

'Nitriler' är inom kemi en grupp av organiska föreningar som innehåller en eller flera nitrilgrupper (–CN). En nitrilgrupp består av en kolatom (C) bundet till en kväveatom (N) genom en trippelbindning. Exempel på vanliga nitriler är acetonitril (CH3CN), benzonitril (C6H5CN) och cyanogena klormetan (CNCl).

Inom medicinsk kontext kan nitriler ingå i läkemedelsmolekyler, där de ofta bidrar till den farmakologiska aktiviteten. Exempel på läkemedel som innehåller en nitrilgrupp är penicillin och flossina. Dessa läkemedel kan ha antibakteriella, antiinflammatoriska eller smärtstillande effekter.

Krokidolit är ett äldre, numera föråldrat, begrepp inom medicinen som användes för att beskriva en asbestrelaterad lungsjukdom. Den moderna termen för denna sjukdom är asbestosrelaterat pleuralt plattbandssyndrom (ARPP).

ARPP orsakas av inandning av asbestfibrer och kännetecknas av inflammation och skleros i lungornas ytlinningar, vilket kan leda till smärta, hosta och andnöd. Sjukdomen har en lång inkubationstid och kan drabba personer som utsatts för asbest under en längre period, även om det gått många år sedan exponeringen upphörde.

Det är viktigt att notera att användningen av asbest är begränsad eller förbjuden i många länder på grund av de hälsorisker som är kopplade till dess användning.

Proteasom-endopeptidaskomplex är ett intracellulärt enzymkomplex som spelar en central roll i proteinnedbrytningen och proteinrecycling inne i cellen. Det består av flera underenheter, varav de flesta är proteaser med kapacitet att klippa sönder peptidbindningar i proteiner. Proteasomen deltar i kontrollen av cellytan genom att bryta ner skadade eller felaktiga proteiner, reglera proteinernas koncentration och styrka samt delta i immunförsvaret genom presentation av peptider på cellens yta. Proteasom-endopeptidaskomplexet är involverat i en rad cellulära processer som celldelning, signaltransduktion och apoptos.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.

Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.

Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Bcl-x-protein är ett protein som tillhör Bcl-2-familjen, som innehåller proteiner med en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos). Bcl-x-proteinet finns i två isoformer, Bcl-xL och Bcl-xS, som har olika funktioner. Bcl-xL är ett antiapoptotiskt protein som hjälper till att förhindra cellens död, medan Bcl-xS istället verkar förena sig med andra proteiner för att främja apoptos.

Bcl-x-proteinet har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och reglering av cellens överlevnad eller död. Det inkluderar bland annat BH1, BH2 och BH3-domäner, som är involverade i protein-protein-interaktioner, samt en C-terminal transmembrandomän som möjliggör för proteinet att lokaliseras till mitokondriens yta.

Dysreglering av Bcl-x-proteinet och andra medlemmar i Bcl-2-familjen har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

MHC klasse I-gener, eller major histocompatibility complex class I-antigen, är ett membranbundet protein som uttrycks på cellernas yta i de flesta däggdjursceller. Det har en central roll i det adaptiva immunförsvaret genom att presentera endogena peptider för cytotoxiska T-lymfocyter (CTL). MHC klasse I-molekyler består av tre komponenter: en transmembrana proteinbunden heavy chain, en lätt kedja som kallas beta2-mikroglobulin och ett kort peptidfragment bundet i en grov mellan heavy chain och beta2-mikroglobulin.

Peptider som presenteras av MHC klasse I-gener är vanligtvis uppståndna från intracellulärt degraderade proteiner, såsom virusproteiner eller cancerceller. När en CTL känner igen ett antigenpresenterat på en MHC klasse I-molekyl aktiveras den och kan därefter eliminera den infekterade cellen eller tumörcellerna.

Det finns tre huvudsakliga genetiska subtyper av MHC klasse I-gener hos människor, vilka kallas HLA-A, HLA-B och HLA-C. Varje individ har två varianter av var och en av dessa gener, som är ärftligt. Dessa genvarianter bidrar till den höga graden av polymorfism hos MHC klasse I-gener, vilket gör det svårt för patogener att undvika upptäckt av immunförsvaret.

NFATC (Nuclear Factor of Activated T-cells, Cytoplasmic) är en familj av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i regleringen av den adaptiva immunresponsen hos däggdjur. Dessa transkriptionsfaktorer aktiveras genom kalciumsignaler och kan binda till specifika DNA-sekvenser i promotor- och enhancerregionerna hos målgener, vilket leder till att de transkriberas.

NFATC-transkriptionsfaktorerna inkluderar fyra olika isoformer: NFATC1, NFATC2, NFATC3 och NFATC4. Dessa isoformer delar en gemensam DNA-bindande domän, men skiljer sig åt i andra regioner av proteinet som påverkar deras transkriptionella aktivitet och subcellulära lokalisation.

NFATC-transkriptionsfaktorerna är involverade i en rad olika cellulära processer, inklusive T-cellers differentiering, proliferation och cytokinproduktion. Dysfunktion i NFATC-signalering har kopplats till flera sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Protonpumphinderare, eller protonkogener, är en grupp av läkemedel som används för att behandla magreflux och andra tillstånd där magsyraöverproduktion förekommer. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera den sista steget i magsyrsekretionens process, vilket sker i magcellernas protonpumpar.

Protonpumpar är proteinkomplex som transporterar protoner (H+) från cytoplasman till maglumen, vilket skapar ett lågt pH-värde och möjliggör en effektiv nedbrytning av föda. Genom att blockera denna transportprocess kan protonpumphinderare minska magsyrasekretionen och därmed lindra symtom som magont, illamående och brännande smärta i mage eller matstrupen.

Exempel på vanligt använda protonpumphinderare inkluderar omeprazol, lansoprazol, pantoprazol och esomeprazol. Dessa läkemedel tas oftast en gång per dag och är mycket effektiva i behandlingen av magreflux och andra tillstånd där magsyrasekretion måste reduceras.

Immunglobulin, även känt som gammaglobulin, är en typ av protein som produceras av B-celler och plasma celler i vår immunsystem. Dessa proteiner är en viktig del av vårt försvar mot infektioner och främmande ämnen, eftersom de kan binda till dessa substanser och hjälpa till att neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

Immunglobuliner är uppbyggda av fyra polypeptidkedjor som är sammanbundna till varandra: två identiska lätta kedjor och två identiska tunga kedjor. Det finns fem olika klasser av immunoglobuliner, IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, som skiljer sig åt i deras aminosyrasekvens och struktur. Varje klass har också olika funktioner i vår immunförsvar.

IgG är den vanligaste klassen av immunoglobulinerna och de kan hittas i blodet och lymfan. De ger immunitet mot bakterier och virus, neutraliserar toxiner och hjälper till att eliminera komplexa med främmande ämnen från kroppen. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor som i lungorna, mag-tarmkanalen och ögonens yta. De skyddar mot infektioner genom att förhindra inträngande av mikroorganismer genom slemhinnan. IgM är den första immunoglobulin som produceras när kroppen utsätts för en ny infektion och de hjälper till att aktivera komplement-systemet, vilket kan leda till destruktion av mikroorganismer. IgD finns på ytan av B-celler och hjälper till att aktivera dem när de möter en främmande substans. IgE är involverad i allergiska reaktioner och hjälper till att eliminera parasiter som hittas i kroppen.

Dexametason är ett starkt syntetiskt kortikosteroid, som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammatoriska sjukdomar, autoimmuna störningar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och påverkar därmed kroppens inflammatoriska svar.

Dexametason har en stark verkan och används ofta i lägre doser än andra kortikosteroider, eftersom det behövs mindre för att uppnå den önskade effekten. Det kan ges oralt, intravenöst eller som topisk behandling beroende på tillståndet och patientens individuella behov.

Liksom med andra kortikosteroider kan långvarig användning av dexametason leda till biverkningar, såsom ökad risk för infektioner, ökad svaghet i musklerna och benen, försämrad ämnesomsättning, höjd blodtryck och förhöjda blodsockernivåer. Därför bör användningen av dexametason övervakas noga och avbrytas så snart som möjligt för att undvika långvariga komplikationer.

Antisense oligonucleotides (ASOs) are synthetic single-stranded DNA-like molecules that are designed to bind to specific RNA sequences through base-pairing, forming a DNA-RNA hybrid. This interaction can affect various stages of gene expression, such as transcription, splicing, or translation, leading to the inhibition or reduction of the production of a particular protein. ASOs have been widely studied and developed as potential therapeutic agents for various diseases, including genetic disorders, viral infections, and cancers.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Sesquiterpeners är en klass av organiska föreningar som består av 15 kolatomer. De bildas genom att tre isoprena, var och en med fem kolatomer, kombineras. Sesquiterpenerna har en mångfald strukturer och förekommer naturligt i växter, djur och mikroorganismer. De kan ha ett brett spektrum av biologiska aktiviteter, inklusive antiinflammatoriska, antibakteriella och cytotoxiska effekter. Exempel på sesquiterpenoider är artemisinin, som används för behandling av malaria, och β-caryophyllen, som förekommer i kryddor som rosmarin och oregano.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

'HIV' står for 'Human Immunodeficiency Virus', som er ein retrovirus som kan føre til HIV-infeksjon og siden til AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome), om den ikke behandles. HIV angriper og ødelegger CD4-positive T-celler, som er en type hvite blodlegemer kalla «T-hjelpere» som spiller ein viktig rolle i styrking av immunforsvaret. Når HIV har redusert antall CD4-positive T-cells til ein vis definert nivå, kan HIV-infeksjonen diagnostiseres som AIDS.

Etter at HIV har infisert ein person, kan det ta mange år før ein utvikler AIDS-relaterte symptomer, men selv i de tidlegaste stadiene av HIV-infeksjonen kan den være smittsam. Derfor er det viktig å testes og behandles tidlig for å redusere spredningen av HIV og for å forbedre prognosen for ein som har blitt infisert med HIV.

'TATA-box' er en betegnelse for en specifik sekvens af DNA-baser, der findes i promotorregionen af eukaryotiske gener. Denne sekvens er en cis-aktivator, som spiller en vigtig rolle i initieringen af transkriptionen af genetisk information til RNA. TATA-boksen består af et område med ca. 25 baser, hvoraf de 6 er meget konservative og typisk har sammensætningen TATAA/TATAAG. Denne sekvens dannes som en loop, der kan binde til transskriptionsfaktorer, herunder TBP (TATA-binding protein), hvilket resulterer i at RNA-polymerase II kan binde sig og starte transkriptionen.

Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.

Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.

Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.

Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.

"cAMP-responsive element binding protein" (CREB) er ein transskripsjonsfaktor som binder til cAMP-respons elementet (CRE) i DNA-strengane. CREB spiller en viktig rolle i reguleringen av en rekke gener som er involvert i cellulær signalering, metabolisme, apoptose og memori. Når cAMP-molekylet aktiveres, det fører til fosforylasjon av CREB-proteinet, som deretter binder seg til DNA-strengen og regulerer transskripsjonen av gener relatert til den spesifikke cellulære responsen.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Osteoklast är en typ av cell som förekommer i benvävnaden och har till uppgift att bryta ner (resorba) och återanvända benvävnad. De är specialiserade celler som hör till det mononukleära fagocytsystemet och är multinukleära, vilket betyder att de innehåller flera kärnor. Osteoklastbildningen stimuleras av olika signalsubstanser, bland annat RANKL (receptoraktiverande kostimulerande ligand), som utsöndras av osteoblaster och andra celler i benvävnaden. När osteoklasterna har fullbordat sin uppgift att bryta ner benvävnaden, undergår de apoptos (programmerad celldöd). Förhöjda nivåer av osteoklastaktivitet kan leda till benförlust och sjukdomar som exempelvis osteoporos.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

T-cellsleukemi (eller T-cell leukemia) är en typ av blodcancer som utgörs av onormala och canceroaserade vita blodkroppar, så kallade T-lymfocyter eller T-celler. Detta skiljer sig från den vanligare formen av leukemi, B-cellsleukemi, eftersom det drabbar en annan typ av vita blodkroppar, nämligen B-lymfocyter eller B-celler.

T-cellsleukemi kan vara akut eller kronisk beroende på hur snabbt den växer och sprider sig. Akut T-cellsleukemi är aggressivare och utvecklas fortare än den kroniska formen. Den kan också drabba barn och unga vuxna oftare än äldre personer, medan den kroniska formen tenderar att drabba äldre individer.

Symptomen på T-cellsleukemi kan inkludera trötthet, utmattning, feber, svullnad i lymfknutor, viktminskning och infektionskänslighet. Behandlingen kan omfatta kemoterapi, strålbehandling, stamcellstransplantation eller en kombination av dessa. Prognosen varierar beroende på typen, graden och stadiet av leukemi samt patientens allmänt tillstånd och ålder.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Oct-2 (även känd som Octamerbindande transkriptionsfaktor 2) är ett protein som fungerar som en transkriptionsfaktor, vilket betyder att det hjälper till att kontrollera genuttrycket i celler. Proteinet binder till specifika sekvenser av DNA och reglerar på så sätt om en viss gen ska aktiveras eller inaktiveras. Oct-2 är involverat i flera cellulära processer, bland annat celldelning och differentiering. Defekter i Oct-2 kan leda till olika sjukdomar, såsom cancer.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Proteinkinaser är en grupp enzymer som katalyserar fosforylering av protein, vilket innebär att de adderar en fosfatgrupp till ett protein. Denna process kan aktivera eller inaktivera proteinet beroende på var på proteinmolekylen fosfatgruppen adderas. Proteinkinaserna spelar därför en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar och reglering av cellcykeln, apoptos och metabolism. De kan aktiveras eller inaktiveras av olika signalsubstanser och är mål för flera läkemedel inom områden som cancer och diabetes.

Mitogen-activated protein kinase (MAPK) is a type of protein kinase that is involved in the regulation of various cellular processes such as proliferation, differentiation, and apoptosis. MAPKs are activated by a variety of extracellular signals, including growth factors, hormones, and stressors. Once activated, they phosphorylate and activate other proteins, which then go on to regulate specific cellular responses.

MAPKs are organized into a three-tiered kinase module that includes MAPK kinase kinases (MAPKKKs), MAPK kinases (MAPKKs), and MAPKs. Each tier activates the next by phosphorylation, resulting in a signaling cascade that amplifies the signal and allows for specificity in the cellular response.

There are several different subfamilies of MAPKs, including ERK (extracellular signal-regulated kinase), JNK (c-Jun N-terminal kinase), and p38 MAPK, each with distinct functions and substrates. Dysregulation of MAPK signaling has been implicated in a variety of diseases, including cancer, inflammation, and cardiovascular disease.

I'm sorry for any inconvenience, but I need a bit more context to provide an accurate and helpful response. The term "acenaphthylene" is a chemical compound, not a medical term. Acenaphthylene is a polycyclic aromatic hydrocarbon (PAH) with the chemical formula C6H6C2H2. It is produced by incomplete combustion of organic materials and is found in coal tar, cigarette smoke, and exhaust fumes.

If you're looking for information about the health effects or medical relevance of acenaphthylene, I would be happy to help, but I need a bit more context to provide a relevant response. Is there a specific medical issue or context in which you encountered this term that you could tell me about?

Leucinblixlås (eller Leucin-induced Translation Inhibition, LIT) är ett fenomen där tillförseln av den essentiella aminosyran leucin leder till en temporär inhibition av proteintranslationsprocessen i celler. Detta sker genom att leucinet aktiverar en negativ regulator av proteintranslationsinitieringen, eIF2α-kinasen GCN2, som i sin tur fosforylerar eIF2α och därmed hämmar bildningen av initieringskomplexet för proteintranslering. Detta mekaniskt sätt att hämma proteintransleringen är en del av cellens adaption till nedsatt näringsstatus eller stress, då det sparar energi och resurser genom att minska proteinsyntesen tills omständigheterna förbättras.

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of "treatment response," then here it is:

Treatment response is a term used to describe the effect of a particular treatment or therapy on a patient's disease or condition. It refers to how well the treatment is working and can be measured in various ways, such as by changes in symptoms, laboratory test results, or imaging studies. A complete response means that the disease has disappeared completely, while a partial response indicates that the disease has improved but not disappeared entirely. No response or treatment failure means that the therapy has not had any significant effect on the disease. It's important to note that a patient's treatment response can vary over time and may require adjustments in their care plan.

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

I'm sorry for any confusion, but the term "makrocykliska laktamer" is not a standard medical term that is widely recognized in English-language medical literature. It seems that this term may be a combination of two concepts: "macrocyclic" and "lactams."

A "lactam" is a cyclic amide, which is a common structural feature in many medications, including antibiotics such as penicillin. A "macrocycle," on the other hand, refers to a large ring structure containing at least 12 atoms.

Therefore, it's possible that "makrocykliska laktamer" may refer to lactam-based compounds that contain large macrocyclic rings. However, without more context or information about the source of this term, it is difficult to provide a precise medical definition. It is always best to consult with a healthcare professional or trusted source for accurate and reliable medical information.

Caspase 8 and FADD-like apoptosis regulating protein (CAPSERP) is a protein that regulates programmed cell death, or apoptosis. It is a crucial component of the extrinsic pathway of apoptosis, which is initiated by the binding of death ligands to their respective death receptors on the cell surface.

The CAPSERP protein is composed of two subunits: caspase 8 and FADD (Fas-associated death domain). Caspase 8 is a cysteine protease that plays a central role in the initiation and execution of apoptosis, while FADD is an adaptor protein that recruits and activates caspase 8.

Together, these subunits form a complex known as the death-inducing signaling complex (DISC), which triggers a series of proteolytic events leading to the activation of downstream effector caspases and ultimately, apoptosis. The CAPSERP protein is tightly regulated and its dysregulation has been implicated in various diseases, including cancer and neurodegenerative disorders.

Topoisomerase inhibitors are a class of medications that work by interfering with the function of topoisomerase enzymes, which are essential for the normal functioning and replication of DNA. These enzymes help to relax supercoiled DNA and allow it to be separated so that it can be replicated or transcribed.

Topoisomerase inhibitors can be divided into two categories: topoisomerase I inhibitors and topoisomerase II inhibitors. Topoisomerase I inhibitors, such as irinotecan and topotecan, work by preventing the re-ligation of single-stranded breaks in DNA that are created by the topoisomerase I enzyme. This leads to the accumulation of single-stranded breaks and ultimately results in double-stranded DNA breaks, which can be lethal to cancer cells.

Topoisomerase II inhibitors, such as doxorubicin and etoposide, work by preventing the re-ligation of double-stranded breaks in DNA that are created by the topoisomerase II enzyme. This leads to the accumulation of double-stranded breaks, which can also be lethal to cancer cells.

Topoisomerase inhibitors are used to treat a variety of cancers, including lung cancer, colon cancer, and leukemia. However, they can also have significant side effects, including nausea, vomiting, hair loss, and an increased risk of infection. Additionally, some topoisomerase II inhibitors, such as doxorubicin, are associated with a risk of cardiotoxicity, which can lead to heart damage or failure.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

Non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) are a type of medication that is commonly used to reduce pain, inflammation, and fever. Unlike corticosteroids, which are also used for their anti-inflammatory effects, NSAIDs are not steroids.

NSAIDs work by inhibiting the activity of cyclooxygenase (COX) enzymes, which play a key role in the production of prostaglandins, hormone-like substances that mediate various physiological processes, including inflammation and pain. By blocking the action of COX enzymes, NSAIDs reduce the production of prostaglandins, thereby alleviating pain and inflammation.

There are several different types of NSAIDs available, including:

* Ibuprofen (e.g., Advil, Motrin)
* Naproxen (e.g., Aleve, Naprosyn)
* Celecoxib (Celebrex)
* Diclofenac (Voltaren)
* Meloxicam (Mobic)

While NSAIDs can be effective at reducing pain and inflammation, they can also have side effects, particularly when used at high doses or for extended periods. Common side effects of NSAIDs include stomach upset, heartburn, and increased risk of bleeding. In addition, some NSAIDs may increase the risk of cardiovascular events, such as heart attack and stroke, particularly in people who already have underlying heart disease.

It is important to use NSAIDs only as directed by a healthcare provider and to follow any recommended dosage instructions carefully. If you experience any bothersome side effects or have concerns about taking NSAIDs, be sure to talk with your doctor or pharmacist.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

'v-Abl' är ett onkogenprotein som bildas när retroviruset *Abelson murine leukemia virus* (Ab-MLV) infekterar värdceller hos gnagare. Viruset har en gen kallad 'v-abl', som är en version av cellens normala gen 'c-abl'. När viruset integreras i värdcellens DNA kan v-abl-genen stjäla kontrollen över celldelningen och leda till onkogenes, det vill säga oreglerad celldelning och cancer.

Proteinet v-Abl har tyrosinkinasaktivitet och är involverat i signaltransduktion i celler. När det aktiveras kan det leda till oregelbunden celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och andra förändringar som kan leda till cancerutveckling, särskilt leukemi.

Det bör nämnas att v-Abl inte förekommer naturligt i människor, men det har visat sig vara relevant för studier av vissa former av humana leukemier, eftersom den normala motsvarigheten c-Abl kan bli onkogen under vissa omständigheter.

Receptor-Interacting Protein Serine-Threonine Kinase 2 (RIPK2) är ett protein som tillhör serin-threoninkinasfamiljen och spelar en viktig roll i cellers immunförsvar och programmerad celldöd, eller apoptos. RIPK2 aktiveras genom att interagera med receptorer på cellens yta som identifierar patogena mikroorganismer, vilket leder till signaltransduktion och utlösande av immunresponsen. Dessutom har RIPK2 visat sig vara involverad i inflammation och celldöd vid skador på cellen eller sjukdomar som exempelvis Crohns sjukdom.

Deoxyribonuclease I, ofta förkortat som DNase I, är ett enzym som bryter ned DNA-molekyler genom att hydrolysera fosfodiesterbindningarna mellan de deoxiribonukleotider som DNA består av. Det är ett nichtspecificerat enzym, vilket betyder att det kan bryta ned DNA vid flera olika ställen längs med molekylen. DNase I används ofta inom forskning för att undersöka strukturen och funktionen hos DNA, samt i kliniska sammanhang för att diagnostisera olika sjukdomar som är relaterade till felaktigheter i DNA-strukturen.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Kinoner är en grupp organiska föreningar som innehåller en två ringsstruktur med en kolv som bindemellan. Den ena ringen är en aromatisk bensenring och den andra kan vara en variabel syrering, såsom lactam, imidazol eller pyridin. Kinoner är välkända för deras förekomst i naturliga produkter, till exempel kinonalkaloider som förekommer i tobak och flera medicinalväxter. De har också en rad farmakologiska egenskaper, inklusive antiinflammatoriska, antibakteriella och antitumoraktiviteter. Kinoner används också som intermediärer i syntesen av läkemedel, färgämnen och andra kemikalier.

In medicinal chemistry, a diamid is a compound containing two amide functional groups. An amide is a type of organic compound that contains a carbonyl group (a carbon atom double-bonded to an oxygen atom: C=O) and a nitrogen atom. In a diamid, there are two such structures present in the molecule.

Diamides are found in various natural and synthetic compounds, including some medications. They can have a variety of biological activities and are used in the treatment of various medical conditions. For example, certain diamides have been shown to have anti-inflammatory, analgesic (pain-relieving), and antipyretic (fever-reducing) effects, and are used as ingredients in some over-the-counter pain relievers. Other diamides have antibacterial, antifungal, or antiviral properties and are used in the development of drugs to treat infectious diseases.

It is important to note that the term "diamid" refers to a specific structural feature of a compound, rather than a specific medical definition. The biological activity and therapeutic use of a diamide will depend on the specific structure and properties of the compound.

Protein undersyrer, også kjent som proteindefisiens, refererer til et tilstand hvor individet ikke får nok proteiner for å oppfylle sine kroppsbehov. Protein er en viktig byggestoff for kroppen og er involvert i mange funksjoner som muskelforming, immunforsvar, hormonproduksjon og andre essensielle biokjemiske prosesser.

En proteinundersyre kan føre til en rekke negative helsekonsekvenser, herunder vansakhet, svakt muskeltonus, økt risiko for infeksjoner, langsom vekst hos barn og unge, og i alvorlige tilfeller kan det føre til komplikasjoner som lever- og hjertesvikt. Proteinundersyre kan være akutt eller kronisk og kan skyldes en rekke forskjellige faktorer, inkludert mangel på proteinrik mat, økt behov for proteiner pga sykdom eller skade, eller forstyrrelser i absorpsjonen eller bruken av proteiner i kroppen.

I en medicinsk kontext refererer et **onkogen** til et gen som under normale forhold hjælper med at regulere cellers vækst og deling, men som kan blive muteret eller overaktivt udtrykt, hvilket fører til u kontrolleret cellevækst og dermed kan føre til kræft.

Onkogener dannes ofte ved genmutationer, enten som en del af arvelige sygdomme eller som en konsekvens af skade på DNA, for eksempel som følge af eksponering for kemiske stoffer, stråling eller andre miljøfaktorer. Når et onkogen er aktiveret, kan det sende fejlagtige signaler, der får cellen til at vokse og dele sig uforholdsmæssigt hurtigt, hvilket kan resultere i en tumor.

Det bør bemærkes, at onkogener ikke er ensbetydende med kræft, da mange mennesker har muterede onkogener uden at udvikle kræft. Derudover kan visse typer kræft udvikles uden at der er tale om en ændring i et onkogen.

Proteinsyntesehæmmere (eller proteinbiosynteseinhibitorer) er lægemidler, der modvirker bakteriers evne til at syntetisere proteiner og dermed forhindrer deres vækst og formering. Disse lægemidler virker ved at blokere for enten transkriptionen (overførslen af genetisk information fra DNA til mRNA) eller translationen (overførslen af information fra mRNA til proteiner). Proteinsyntesehæmmere kan inddeles i flere kategorier, alt efter hvilken del af proteinsyntesen de forstyrrer. Nogle eksempler på proteinsyntesehæmmere er:

1. Antibiotika: Disse lægemidler virker mod bakterielle infektioner ved at forstyrre proteinsyntesen i bakterierne, hvilket resulterer i deres død. Eksempler på antibiotika, der er proteinsyntesehæmmere, inkluderer tetracykliner, aminoglykosider og macrolider.
2. Antifungale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af svampeinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende svampeceller. Eksempler på antifungale proteinsyntesehæmmere inkluderer azoler, allylaminer og echinocandiner.
3. Antivirale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af virusinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende virusceller. Eksempler på antivirale proteinsyntesehæmmere inkluderer proteaseinhibitorer, neuraminidaseinhibitorer og reverse transkriptasehæmmere.

Proteinsyntesehæmmere er en vigtig klasse af lægemidler, der anvendes til behandling af mange forskellige infektioner. Deres effektivitet skyldes deres evne til at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende celler, hvilket resulterer i deres død eller nedsatte funktion.

'Serin' är ett slags aminosyra, och en byggsten i proteiner. Det är en neutrala, polara aminosyra som innehåller en hydroxylgrupp (-OH) och en sidkedja som serin kännetecknas av. Serin spelar en viktig roll i många cellulära processer, såsom metabolismen, signaltransduktionen och cellytanens integritet. Det kan också fungera som en donator av en väteatom under vissa enzymatiska reaktioner. Serin förekommer ofta i proteiner som är involverade i cellsignalering och reglering av andra cellulära processer.

Den atmingsorganens slimhinnan (engelska: respiratory mucous membrane) är den del av andningssystemet som är direkt exponerad för luft och innehåller cilierade epitelceller och slemkörtlar. Dess huvudsakliga funktion är att skydda lungorna från skador, infektioner och främmande partiklar genom att producera slem som fångar upp dessa ämnen och transporterar bort dem via ciliernas rörelser. Den atmingsorganens slimhinnan finns i näsa, näsrör, svalg, luftrör, bronker och lungornas mindre luftvägar (bronkioler och alveoler).

Stat1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) er en transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og cellulær respons på stress. Stat1 aktiveres ved interferon-gamma (IFN-γ) signaling, der IFN-γ binder til sin receptor og aktiverer januskinasene Jak1 og Jak2, som fosforylerer Stat1-proteinet. Dette resulterer i dimerisering av Stat1-molekylene og overflytning til kjernen, der de binder til specifikke DNA-sekvenser og regulerer transskripsjonen av gener involvert i immunrespons og cellecyklusregulering. Dessutert er Stat1 involvert i responsen på andre typer interferoner enn IFN-γ, som Interferon-alfa (IFN-α) og Interferon-beta (IFN-β).

ISGF3 (Interferon-stimulated gene factor 3) är en transkriptionsfaktor som aktiveras i respons på interferon-σ och interferon-α signalsubstanser. Den består av tre underenheter: STAT1, STAT2 och IRF9. När ISGF3 aktiveras transporteras det in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna för interferonstimulerade gener, vilket inducerar deras transkription och ökar produktionen av proteiner som är involverade i immunförsvaret.

CD14 är ett proteiner som förekommer på ytan av vissa celler i kroppen, främst på monocyter och makrofager. Det fungerar som en ko-reaktiv protein som binder till lipopolysackarider (LPS) som finns på ytan av grampositiva bakterier. När CD14 binder till LPS aktiveras immunförsvaret och utlöses en inflammatorisk respons. CD14-antigen refererar till själva proteinet som kan mätas och detekteras med olika laboratoriemetoder, exempelvis flow cytometri eller ELISA.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Diterpenes are a class of organic compounds that are synthesized from geranylgeranyl pyrophosphate (GGPP), a C20 compound, during the process of biosynthesis. They are composed of four isoprene units and have a molecular formula of C20H32. Diterpenes can be further classified into various subgroups based on their carbon skeletons, such as labdanes, abietanes, clerodanes, kauranes, and others.

Diterpenes are widely distributed in nature and are found in many plants, fungi, and marine organisms. Some diterpenes have significant biological activities and are used in medicine. For example, the anti-cancer drug paclitaxel (Taxol) is a diterpene that is isolated from the bark of the Pacific yew tree (Taxus brevifolia). Another example is forskolin, a diterpene derived from the plant Coleus forskohlii, which has been used in traditional medicine to treat various conditions such as heart disease and asthma.

In summary, diterpenes are a class of natural compounds that have significant biological activities and potential therapeutic applications. They are synthesized from geranylgeranyl pyrophosphate (GGPP) and can be further classified into various subgroups based on their carbon skeletons. Some examples of medically relevant diterpenes include paclitaxel and forskolin.

"Dominant gene" er en terminologi brukt innen genetikk for å beskrive et gener som påvirker individets fenotyp i mer markant grad enn dets allel. Hvert individ har to kopier av hvert gen, en arvet fra moren og en arvet fra faren. En dominant gen er noe som vil vise seg i individet selv om den bare er tilstede i én av de to kopiene.

For eksempel, har individet blå øyene hvis det har to kopier av blå øye-gener (homozygous), men hvis individet har en kopi av blå øye-gen og én kopi av brun øye-gen, vil den ha brune øyer på grunn av at brun øye-gener er dominante over blå øye-gener. I denne situasjonen sier man at individet er heterozygous for øye-fargen.

Det er viktig å nevne at det ikke alltid er like enkelt å si om et gen er dominert eller recessivt, og noen gener kan ha komplekse mønstre av arvelighet som inkluderer både dominans og kodominans.

Apicomplexa är ett taxonomiskt fylum inom protozoerna, som inkluderar en stor mängd parasitiska arter som orsakar sjukdomar hos både djur och människor. De flesta apicomplexan har en komplext livscykel som involverar olika värdar och former av förökning.

Karakteristiskt för Apicomplexa är att de har en organell, så kallad apikal komplex, som används vid invasionen av värdceller. Detta består bland annat av en struktur känd som konoid och ett antal glidande proteiner som hjälper till att förflytta sig genom värdcellen.

Exempel på sjukdomar orsakade av Apicomplexa är malaria, toxoplasmos och kryptosporidiös. Malaria orsakas av arterna i släktet Plasmodium och är en av de vanligaste dödsorsakande infektionerna i världen. Toxoplasmos orsakas av Toxoplasma gondii och kan ge upphov till allvarliga symtom hos gravida kvinnor och personer med nedsatt immunförsvar. Kryptosporidiös orsakas av Cryptosporidium parvum och ger diarré, särskilt hos barn och personer med nedsatt immunförsvar.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Sp1-transkriptionsfaktoren är en typ av proteiner som binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att kontrollera uttrycket av gener. Sp1 står för "specifikt bindningsprotein 1" och är ett av de tidigast identifierade transkriptionsfaktorerna. Det binder till GC-boxar, en speciell sekvens av baser i DNA:t, och hjälper till att aktivera eller stänga av transkriptionen av närliggande gener. Sp1-transkriptionsfaktorer spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och respons på stress. Dysfunktion i Sp1-systemet har associerats med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

"Imidoester" är ett organisk kemiskt föreningstyp som innehåller en imidoesterfunktionell grupp med strukturformeln R-C(=O)-N=C=O-R', där R och R' är organiska substituenter. Imidoestrar är reaktiva föreningar och kan agera som alkylerande eller acylerande agenter. De kan syntetiseras genom att reagera en karboxylsyra med fosgen i närvaro av en amin, vilket ger upphov till en imidoester via en tvåstegsreaktion. Imidoestrar används ofta som intermedier inom organisk syntes för att skapa andra funktionella grupper.

Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.

Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.

Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).

I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Herpesvirus 4, human (HHV-4), också känt som Epstein-Barr virus (EBV), är ett DNA- virus som tillhör herpesviridae familjen. Det orsakar ofta infektionssjukdomen infektös mononukleos och är starkt förknippat med flera former av cancer, särskilt Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och nasofaryngeal carcinom.

HHV-4 sprids vanligtvis genom direkt kontakt med infektiösa kroppsfluider, såsom speichel, blod och genitalsekret. Efter initiala symtomen av infektionssjukdomen förblir viruset i värden livet ut och kan orsaka återkommande infektioner eller reaktiveras under perioder av stress, immunosuppression eller annan sjukdom.

Förutom att orsaka infektionssjukdomar och cancer har HHV-4 också visats vara associerat med flera autoimmuna sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

TNF-Receptor Associated Factor 3 (TRAF3) är en protein som spelar en viktig roll i signaltransduktionen för flera olika cellulära svar, inklusive immunförsvaret. Det binder till tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) och andra receptorproteiner på cellytan och hjälper till att överföra signaler in i cellen. TRAF3 är speciellt involverat i regleringen av adaptiva immunresponser, såsom aktivering av B-celler och produktion av antikroppar. Dessutom har TRAF3 visat sig ha en roll i att begränsa inflammation och hämma cancerexpansion.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Receptor: En receptor är ett proteinmolekyl som kan binda specifikt till en annan molekyl, kallad ligand. I en medicinsk kontext refererar receptorer ofta till proteiner på cellens yta eller i cellens inre (i cytoplasman eller kärnan) som binder till signalsubstanser och aktiverar cellulära svar när de binds till sin ligand.

Antigen: Ett antigen är ett molekyl som kan identifieras och stimulera immunsystemet att producera en specifik immunrespons. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, lipopolysackarider eller andra strukturer som finns på bakterier, virus, svampar, parasiter eller transplanterade celler och vävnader. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras den och sätter igång en immunrespons mot det antigenetiska ämnet.

B-celler: B-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en del av adaptiva immunsystemet. De producerar och sekreterar antikroppar (immunglobuliner) som binder till specifika antigener och hjälper till att eliminera dem från kroppen. När en B-cell möter ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasmacyt, en cell som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar mot det antigenetiska ämnet.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

CARD (caspase recruitment domain) signaling adaptor proteins are a group of intracellular signaling molecules that play a crucial role in the regulation of various cellular processes, including inflammation, immunity, and programmed cell death or apoptosis. These proteins contain a CARD domain, which is a protein-protein interaction module that enables them to bind to other CARD-containing proteins and form large signaling complexes.

CARD signaling adaptor proteins function as molecular scaffolds that help bring together various signaling molecules in response to different stimuli, such as pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) or damage-associated molecular patterns (DAMPs). By doing so, they facilitate the activation of downstream signaling cascades and the initiation of appropriate cellular responses.

Some examples of CARD signaling adaptor proteins include:

* Myeloid differentiation factor 88 (MyD88): This protein is involved in the signaling pathways of most Toll-like receptors (TLRs) and interleukin-1 receptor (IL-1R), leading to the activation of nuclear factor kappa B (NF-κB) and mitogen-activated protein kinases (MAPKs).
* Receptor-interacting serine/threonine-protein kinase 1 (RIPK1): This protein is involved in various signaling pathways, including the activation of NF-κB and MAPKs, as well as programmed cell death.
* Apoptosis-associated speck-like protein containing a CARD (ASC): This protein plays a central role in the formation of inflammasomes, which are large signaling complexes that activate caspase-1 and lead to the production of proinflammatory cytokines.

Overall, CARD signaling adaptor proteins play a critical role in maintaining cellular homeostasis and responding to various stressors and pathogens. Dysregulation of these proteins has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders, neurodegenerative diseases, and cancer.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Beta-Transducin Repeat-Containing Proteins (β-TRCP) är en typ av protein som innehåller beta-transducin repeats, vilket är en typ av strukturellt motiv som förekommer i vissa proteiner. Dessa proteiner spelar en viktig roll i den cellulära signaleringen och regleringen av olika cellulära processer, såsom celldelning, celldifferentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Specifikt är β-TRCP ett typ av F-box protein som fungerar som en del av E3 ubiquitinligasenkomplexet SCF (Skp1-Cul1-F-box), vilket är involverat i den proteasomala nedbrytningen av proteiner. β-TRCP identifierar specifika substratproteiner genom att binda till deras destruktionsdomäner, vilket leder till polyubiquitinering och nedbrytning av dessa proteiner i proteasomen.

I synnerhet har β-TRCP visat sig spela en viktig roll i regleringen av cellcykeln, apoptos och celldifferentiering genom att rikta in sig på specifika substratproteiner som är involverade i dessa processer. Exempel på sådana substratproteiner inkluderar proteinkinask inhibitorer (PKI), glycogen syndrom protein 3 (GYS3) och kappaB-proteinet IkappaB, vilka alla är involverade i olika aspekter av cellsignalering och reglering.

Kärnreceptorer, även kända som nukleära receptorer, är en typ av proteiner som fungerar som transkriptionsfaktorer och binder till specifika sekvenser av DNA i cellkärnan. När ett ligand, ofta en hormon eller en signalsubstans, binds till kärnreceptorn, kommer det att leda till en konformationsändring hos receptorn som får honom att interagera med andra proteiner och på så sätt modifiera genuttrycket.

Det finns många olika typer av kärnreceptorer, inklusive steroidreceptorer, thyreoideahormonreceptorer, retinoidreceptorer och androgens receptorer. Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellulär signalering och homeostas, och deras felreglering kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

HLA-B7 är ett antigen som tillhör den grupp av humana leukocyttantigener (HLA) som kallas HLA klass I. Dessa antigener spelar en viktig roll i den immunologiska responsen och presenterar delvis bakteriella, virala eller andra främmande proteiner för T-celler.

HLA-B7 är ett av de många olika subtyperna av HLA-B-antigen som har identifierats. Det specificerar en viss typ av molekyl som uttrycks på ytan av celler hos en individ. Varje individ kan ha två kopior av varje HLA-gen, en ärvd från var och en av sina föräldrar.

Det är värt att notera att HLA-B7 och andra HLA-antigener kan spela en roll i transplantationsmedicin och sjukdomar som beror på autoimmunitet, eftersom de är involverade i den immunologiska responsen. Vissa varianter av HLA-B7 har också visats korrelera med ökad risk för vissa sjukdomar, såsom reumatoid artrit och multipel skleros.

Repressorproteiner är proteiner som binds till specifika DNA-sekvenser och på så sätt förhindrar transkriptionen av angränsande gener. De fungerar som del av regulatoriska system i celler, där de kan stänga av genuttrycket när det inte behövs. Repressorproteinens aktivitet kan moduleras av olika signalmolekyler, till exempel sekundära meddelandeämnen (secoeder), för att möjliggöra precisely kontrollerad genuttryck. I prokaryota celler är repressorprotein ofta en del av operonregulatoriska system, medan de i eukaryota celler oftare är involverade i regleringen av enskilda gener.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som förekommer på cellytoplasmamembranen hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som leder till celldifferentiering, celldelning eller apoptos (programmerad celldöd).

Typ I TNFR är en undergrupp av TNFR som inkluderar receptorerna TNFR1 och TNFR2. Dessa receptorer har en extracellulär domän med ett antal kovalent bundna disulfidbroar, en transmembrandomän och en inre döddomän (DD). När liganden binder till receptorn aktiveras den intracellulära signaltransduktionen genom att DD interagerar med andra proteiner som leder till celldöd eller överlevnad.

TNFR1 är konstitutivt uttryckt på många olika celltyper, medan TNFR2 primärt uttrycks på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler. Aktivering av Typ I TNFR har visat sig ha en viktig roll i inflammation, immunförsvar och celldöd vid cancer.

'Luftrör' är ett medicinskt begrepp som refererar till de rörformiga strukturerna i kroppen som andningsluften passerar genom. Det finns två typer av luftrör: det övre och det nedre.

Det övre luftröret, också känt som näsa och svalg, börjar vid näsborrarna och fortsätter ner till struphuvudet. Det består av tre delar: näshålan, svalget och näsöppningarna i svalget (choanae).

Det nedre luftröret är en fortsättning på det övre luftröret och börjar vid struphuvudet och fortsätter ner till lungorna. Det består av två delar: luftstrupen (trachea) och de två bronkerna som delar sig och leder in i vardera lunga.

Luftrörens främsta funktion är att transportera luft till och från lungorna under andningen, så att syre kan tas upp av kroppen och koldioxid kan avges som en biprodukt.

I'm sorry, I need to clarify the term you want me to define. "Forbolester" could refer to a specific chemical compound, but it is more commonly referred to as "phorbol ester." Here is the definition of "phorbol ester" in a medical context:

Phorbol esters are a group of chemicals found in certain plants that can mimic the action of natural hormones and cause excessive cell growth. One of the most well-known phorbol esters is called phorbol 12-myristate 13-acetate (PMA). Phorbol esters activate a type of protein kinase C (PKC), which plays a role in various cellular processes, including signal transduction, proliferation, and differentiation.

In medical research, phorbol esters are used as tools to study the function of PKC and other signaling pathways. However, they can also have harmful effects on cells and tissues, such as promoting inflammation, oxidative stress, and cancer development. Therefore, their use in medical treatments is limited.

Euthyroid sick syndrome, also known as non-thyroidal illness syndrome (NTIS), is a condition characterized by abnormal thyroid function tests that occur in individuals with underlying medical illness or stress, despite normal thyroid gland function. The term "euthyroid" refers to normal thyroid function.

In NTIS, the levels of triiodothyronine (T3) and thyroxine (T4) hormones may decrease, while thyroid-stimulating hormone (TSH) remains within normal range or slightly decreased. Reverse T3 (rT3), a metabolically inactive form of T3, may increase. These changes are thought to be an adaptive response to illness or stress, aimed at conserving energy and promoting recovery.

NTIS is commonly seen in critically ill patients, those with chronic diseases such as heart failure, liver cirrhosis, and renal failure, as well as in individuals experiencing significant psychological stress or trauma. The condition may also be observed during fasting, starvation, or after major surgery.

It's important to note that the changes in thyroid function tests associated with NTIS do not necessarily indicate a need for thyroid hormone replacement therapy, as they are part of the body's response to illness or stress. However, monitoring thyroid function and addressing any underlying medical conditions is crucial for optimal patient care.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

Fenyletylalkohol, också känd som phenethyl alcohol, är en klar, färglös vätska med en söt, floral doft. Medicinskt sett används fenyletylalkohol ofta som ett desinfektionsmedel och konserveringsmedel på grund av dess förmåga att döda bakterier, svampar och andra mikroorganismer. Det är också en aktiv ingrediens i vissa hudvårdsprodukter och parfymer. Fenyletylalkohol är också en naturligt förekommande substans som kan hittas i viner, öl, frukt och honung.

Vascular Cell Adhesion Molecule-1 (VCAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på endotelceller i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att under normala förhållanden hjälpa till att reglera adhesionen och diapedes (den process där vita blodkroppar passerar genom endotelcellerna för att nå omgivande vävnad) av vita blodkroppar under inflammatoriska förhållanden.

VCAM-1 binder till integriner på ytan av vissa vita blodkroppar, särskilt lymfocyter och monocyter, vilket leder till att de aktiveras och adhererar till endotelcellerna. Detta är en nödvändig förberedelse för deras migration genom blodkärlen och in i omgivande vävnad där de kan delta i immunförsvaret eller i patologiska processer som inflammation och ateroskleros.

Ökad uttryckning av VCAM-1 har associerats med flera sjukdomstillstånd, särskilt inflammatoriska och kardiovaskulära tillstånd, såsom ateroskleros, reumatoid artrit, cancer och diabetes.

TNF-Receptor Associated Factor 5 (TRAF5) är en proteinartad substans som spelar en viktig roll inom cellsignalering i immunsystemet hos däggdjur. Det binder till och interagerar med receptorer för tumörnekrosfaktor (TNF), en typ av proteiner som utsöndras som ett svar på inflammation och infektioner.

När TRAF5 binds till TNF-receptorer aktiveras en kaskad av signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar på den initiala signalsubstansen genom att exempelvis producera andra proteiner eller utlösa apoptos (programmerad celldöd). TRAF5 har också visat sig vara involverat i reguleringen av cellcykeln och kan spela en roll i cancerutveckling.

En DNA-topoisomeras är ett enzym som hjälper till att kontrollera och ändra den topologiska strukturen hos DNA. Det gör detta genom att leda och vindla DNA-strängarna runt varandra, vilket kan hjälpa till att lösa problem med övervindning eller undervindning som uppstår när DNA replikeras, transkriberas eller packas bort.

Det finns två huvudtyper av DNA-topoisomeraser: typ I och typ II. Typ I-topoisomeraser kan skapa enkelsträngsbrott i DNA-molekylen och låta den rotera runt sig själv för att reducera eller öka antalet twister (superhelix) i DNA-strängen, medan typ II-topoisomeraser skapar dubbelsträngsbrott och låter två DNA-molekyler rota relativt varandra för att på samma sätt ändra antalet twister.

DNA-topoisomeraser är viktiga för cellens överlevnad, eftersom de hjälper till att kontrollera och lösa problem med DNA-strukturen som kan orsaka skada eller blockera normal cellfunktion.

Eukalyptus är ett släkte inom växtfamiljen myrtenväxter (Myrtaceae) som består av cirka 700 arter, de flesta förekommer i Australien. De är vanligen stora träd som kan bli upp till 90 meter höga. Många eukalyptusar producerar ett oljigt sekret i sina löv, som använts inom medicinen som expectorant, smärtstillande medel och mot halsont. Den mest kända arten är troligen Eukalyptus globulus, även kallad blå eukalyptus eller sydvästeukalyptus.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

"Fos-gener" er en betegnelse for en gruppe organiske forbindelser som indeholder en fosforgrupp. Disse forbindelser er ofte anvendt som biologiske aktiveringsstoffer, kaldet "fosforsyreringaktiverende stoffer" (PAGs), i cellulære signalveje. De er især kendt for deres rolle i intracellulære signaltransduktionskaskader, hvor de modulerer en række cellulære processer som differentiering, proliferation og apoptose.

Fos-generne er typisk dannet ved overførsel af en fosfatgruppe fra adenosintriphosphat (ATP) til et substraatprotein, hvilket resulterer i en fosforylering af dette protein. Dette kan føre til ændringer i proteinet's struktur og/eller funktion, hvilket igangsætter en kaskade af biokemiske reaktioner der regulerer cellens aktivitet.

Eksempler på fos-gener inkluderer protein kinaser, som er enzymet som katalyserer overførslen af fosfatgruppen, og fosfataser, som er enzymer der fjerner fosfatgrupper fra proteiner. Andre eksempler er second messenger-molekyler som cyclisk AMP (cAMP) og inositoltrisfosfat (IP3), som også er fosforileret for at udføre deres cellulære funktioner.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

DNA-mutationsanalys (også kalt genetisk testing eller genetisk sekvensanalyse) er en laboratoriemetode der anvendes til at identificere og analysere ændringer (mutationer) i DNA-sekvensen i et bestemt gen eller i hele genomet. Metoden involverer isolering af DNA fra en prøve, typisk taget fra blod, spyt, hår eller andre kropsvævsprøver. Isoleret DNA klippes derefter op i små stykker og kopieres mange gange over for at skabe mange kopier af det specifikke gen eller område der ønskes analyseret. Disse kopier behandles derefter med en kemisk reaktion, der får de forskellige baser i DNA-sekvensen (A, T, C og G) til at lyse under forskellige bølgelængder af ultraviolet lys. Dette gør det muligt at identificere enhver mutation eller variation i DNA-sekvensen ved at se hvilke baser der lyser under de forskellige bølgelængder.

DNA-mutationsanalys anvendes ofte til at diagnosticere genetiske sygdomme, forudse risikoen for at udvikle visse sygdomme, fastslå arvemåde og forældrekontrol, og i retssager om paternitet. Den kan også anvendes til at undersøge respons på behandling og forebyggelse af genetisk betingede sygdomme.

"c-Fos" er ein proteink that is synthesized in cells as a result of various stimuli, such as growth factors, hormones, and stress. It is a nuclear protein that forms a heterodimer with another protein called "c-Jun," and together they make up the Activator Protein-1 (AP-1) transcription factor complex. AP-1 plays a crucial role in regulating gene expression related to various cellular processes, including proliferation, differentiation, and apoptosis.

Protonkogenproteinet "c-Fos" er ei av de proto-onkogener som ble oppdager i 1980-åra. Proto-onkogener er normale gener som kan bli onkogener hvis de muterer og overproduceres. Overproduksjon av "c-Fos" kan føre til u kontrollertcellegrov, og det har vist seg å være involvert i mange typer av cancer, slik som leukemia og brystkreft.

"Drosophila proteins" refer to the proteins that are expressed by the genes found in the genome of Drosophila melanogaster, also known as the fruit fly. Drosophila is a widely used model organism in various fields of biological research, including genetics, developmental biology, and neurobiology. The study of Drosophila proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes, such as gene regulation, cell signaling, and protein function.

Drosophila proteins are encoded by genes that are transcribed into messenger RNA (mRNA) molecules, which are then translated into proteins through a process called translation. The Drosophila genome contains approximately 15,000 genes, many of which encode for proteins with diverse functions. These proteins range in size from small peptides to large complex structures and play critical roles in various cellular processes, such as enzyme catalysis, DNA replication and repair, signal transduction, and cytoskeleton organization.

The study of Drosophila proteins has led to the discovery of many important biological concepts, including the mechanisms of gene regulation, the role of microRNAs in post-transcriptional gene silencing, and the function of protein domains in mediating protein-protein interactions. Additionally, Drosophila proteins have been used as models to study human diseases, such as cancer, neurodegenerative disorders, and developmental abnormalities. The insights gained from studying Drosophila proteins have provided valuable information for understanding the molecular basis of these diseases and developing new therapeutic strategies.

'Virusaktivering' (eng. 'viral reactivation') refererar till ett tillstånd där ett latent infekterat virus åter blir aktivt och börjar replikera sig inne i en värdkropp. Detta kan inträffa när värdkroppen är under stress, har en nedsatt immunförsvar eller på grund av andra faktorer som exponering för ett nytt infektionsagent eller genomgången av en behandling som stör den normala cellcykeln.

Exempel på virus som kan aktiveras från ett latent tillstånd inkluderar herpes simplex-virus (HSV), varicella-zoster-virus (VZV) och cytomegalovirus (CMV). Aktivering av dessa virus kan leda till symtom som sår, utslag, feber och andra systemiska symptom.

Det är värt att notera att en del virusaktiveringar kan vara asymptomatiska eller ge milda symtom, medan andra kan orsaka allvarliga sjukdomar eller komplikationer, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar.

I'm sorry, but I'm having trouble finding a medical definition for "morfoliner." It's possible that it might be a typo or a term that is not widely used in the medical field. Can you please provide more context or check if there might be any spelling errors in the term? I would be happy to help you further with accurate information.

CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som påverkar immunförsvaret. Det är en liten signalsubstans som frisätts från vissa celler och binder till specifika receptorer på andra celler för att påverka deras beteende, i det här fallet rör sig cellerna till områden med högre koncentration av CCL5.

CCL5 spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler och eosinofiler, till områden med infektion eller skada. Det kan också spela en roll i patogenesen av vissa sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och autoimmuna sjukdomar.

I medicinska sammanhang refererar termen 'CCL5-kemokin' till just denna specifika signalsubstans och dess funktioner i kroppen.

IE-proteiner, eller "Immediate-Early"-proteiner, är en typ av proteiner som syntetiseras tidigt under en virusinfektion. De aktiveras direkt eller nästan direkt efter att viruset har infekterat värden och beforefter följer de två andra faser av genuttryck, tidiga (early) och sent (late) proteiner. IE-proteinerna spelar ofta en viktig roll i regleringen av virusets eget genuttryck samt i modifieringen av värdcellens miljö för att främja virusreplikationen.

Curcumin är ett kemiskt ämne som tillhör kurkuma-familjen, som är den aktiva ingrediensen i kurkuma växten (Curcuma longa). Kurkumin är en polyphenol och är känd för sina potentiala medicinska egenskaper. Det har visat sig ha antiinflammatoriska, antioxidativa, antibakteriella, antivirala och antitumöraktiviteter i olika studier. Kurkumin är också ett starkt färgmedel och ger kurkuma sin karakteristiska gula färg. Det används ofta som en naturlig medicinsk supplement och i traditionell asiatisk medicin för att behandla en rad av sjukdomar, inklusive inflammation, smärta, ödem, hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, cancer och neurologiska störningar.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

'Zinkföreningar' är ett samlingsbegrepp för oorganiska föreningar som innehåller zink i en eller flera av sina oxidationstillstånd, oftast +2. Zinkföreningar kan vara salter, oxider, sulfater, och många andra typer av kemiska föreningar. Exempel på vardagliga zinkföreningar är zinksulfat och zinkklorid. Dessa föreningar används ofta inom medicinen, till exempel som antioxidativt medel, antiinflammatoriskt medel och för behandling av hudåkommor såsom akne. Det är viktigt att notera att överdriven användning av zinkföreningar kan leda till toxicitet.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

CREB (cAMP Response Element Binding) är ett transkriptionsfaktorprotein som binder till specifika sekvenser av DNA, kända som cAMP response elements (CRE), i promotorregionen av målgenen. När CREB aktiveras via fosforylering, kommer det att binda till CRE och rekrytera andra koaktivatorproteiner för att initiera transkriptionen av målgenen. Proteiner som kan binda till CREB kallas därför ofta CREB-bindande protein. Dessa proteiner kan både positivt och negativt påverka CREBs förmåga att reglera genuttryck, beroende på vilket protein som är inblandat.

"Kromoner" är en sammanfattande benämning på en grupp organiska föreningar som innehåller en kolvformad (cyklisk) struktur med två kolatomer och två kväveatomer, kopplade tillsammans genom dubbelbindningar. De är naturligt förekommande i vissa växter och djur, och har visat sig ha en roll som signalsubstanser och ämnen som påverkar andnings- och immunsystemet hos människor och andra djur.

Exempel på kromoner inkluderar substanser som serotonin, histamin och dopamin, som alla har viktiga roller i olika fysiologiska processer i kroppen. Kromoner kan även vara involverade i allergiska reaktioner, där de frisätts från mastceller och basofila granulocyter vid exponering för ett allergen, vilket orsakar en inflammatorisk respons och symtom som snuva, näställa och astma.

Det är värt att notera att termen "kromoner" inte används ofta inom medicinsk kontext, utan förekommer mer i kemi och biokemi.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Histiocyteter är en grupp av celler som utgör en del av vårt immunförsvar. De härstammar från vita blodkroppar som kallas monocyter och produceras i benmärgen. När monociterna lämnar benmärgen och tar sig ut i kroppen kan de differenciera sig till histiocyter, även kallade makrofager.

Histiocyter har som uppgift att fagocytera, det vill säga ta upp och bryta ned främmande partiklar, döda celler och bakterier. De hjälper också till att styrka immunförsvaret genom att presentera antigen till andra immunceller såsom T-celler.

Det finns olika typer av histiocytoser, vilka kan delas upp i två kategorier: neoplasm (cancer) och reaktiv sjukdom. Neoplasmer innefattar Langerhans cell histiocytoz och maligna histiocytoser, medan reaktiva sjukdomar orsakas av en överdriven aktivering av histiocyter i samband med infektioner, autoimmuna sjukdomar eller andra inflammatoriska tillstånd.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

Kaspase-6 är ett enzym som tillhör gruppen cystein-proteaser och är involverat i apoptos, det programmerade celldödprocessen. Det aktiveras under cellulär stress eller skada och spelar en viktig roll i nedbrytningen av strukturella proteiner i cellkärnan under apoptosen. Dess uppgift är att klyva specifika proteiner som leder till celldöd. Överaktivering av Kaspas-6 har visats vara involverat i flera sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Sfingomyelinfosfodiesteras (SMase) er et enzym som bryter ned sfingomyelin, et lipid som forekommer i cellemembranen. Der findes forskellige typer af SMaser, der inddeles efter pH-optimum og den type sfingomyelin de kan nedbryde.

En specifik type af SMase kaldes acid sphingomyelinase (ASM), som har sit optimale pH i surere miljøer og er involveret i en række cellulære processer, herunder cellevækst, differentiering og apoptose. Dysfunktion af ASM har været forbundet med flere sygdomme, herunder neurodegenerative lidelser og kræft.

SMaser er vigtige enzymer i lipidmetabolismen og deres regulering og aktivitet kan have betydning for mange fysiologiske processer samt patofysiologiske tilstande.

'Oxidanter' är inom biokemi och medicin ett ämne som kan acceptera elektroner från ett annat ämne i en kemisk reaktion. När detta händer oxideras det ämne som ger ifrån sig elektronerna, medan oxidanten reduceras. Oxidanter är ofta mycket reaktiva och kan skada celler och vävnader i kroppen genom att oxidera viktiga biomolekyler som proteiner, lipider och DNA. Exempel på naturligt förekommande oxidanter inkluderar syre (O2), väteperoxid (H2O2) och hydroxylradikaler (•OH). Överproduktion av oxidanter kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom åldersrelaterade skador, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Adenovirus är en typ av virus som orsakar infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken typ det är som orsakar infektionen. Några vanliga sjukdomar som orsakas av adenovirus inkluderar förkylning, hosta, halsont, konjunktivit (ögoninflammation), diarré och mag-tarmloppssjuka. Vid allvarligare fall kan även lunginflammation eller hjärtsvikt uppstå. Adenovirus sprids vanligen via droppborna från sjukt persons andning, men kan också spridas via direktkontakt med infekterade personer eller via kontaminierade ytor och födoämnen.

Parainfluensavirus 1, human (hPIV-1) är ett sjukdomsalstrande virus som tillhör paramyxovirusfamiljen. Det orsakar ofta milda respiratoriska sjukdomar hos barn och vuxna, såsom förkylningar, hosta och andningssvårigheter. Hos spädbarn kan det i sällsynta fall leda till allvarligare komplikationer som lunginflammation eller bronkiolit. Viruset sprids främst via droppinfektion när en smittad person hostar eller nysar. Vaccin finns inte tillgängligt för hPIV-1, men god handhygien och andra preventiva åtgärder kan hjälpa att minska risken för smitta.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Dubbelsträngat RNA (dsRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av två komplementära RNA-strängar som sitter ihop och bildar en dubbelhelix, liknande DNA. Detta skiljer sig från det mesta av RNA som normalt sett är enkelsträngat och har en primär struktur som inte kan bilda en dubbelhelix. Dubbelsträngat RNA förekommer naturligt i vissa virus, där de utgör en del av deras genetiska material. Det kan även syntetiseras konstligen för att användas inom forskning och medicin, exempelvis som en del av RNA-interferens (RNAi) tekniker för att stänga av specifika gener.

Reed-Sternberg cell is a type of large, abnormal cell that is commonly found in biopsies of patients with Hodgkin lymphoma, a type of cancer that affects the lymphatic system. These cells are typically characterized by the presence of two or more nuclei, which can appear bilobed, multilobed, or irregularly shaped, and are often surrounded by a clear halo called a paranuclear halo. Reed-Sternberg cells can also express specific proteins, such as CD15 and CD30, which can help distinguish them from other types of cells.

It's important to note that while the presence of Reed-Sternberg cells is a hallmark feature of Hodgkin lymphoma, these cells can also be found in some other rare conditions, such as certain types of non-Hodgkin lymphomas or infectious diseases. Therefore, the diagnosis of Hodgkin lymphoma should not be based solely on the presence of Reed-Sternberg cells and must take into account the overall clinical and pathological features of the patient's condition.

En proteasomhämmare är ett läkemedel som hämmar funktionen hos proteasomen, ett proteincomplex som bryter ner andra proteiner inuti celler. Proteasomer spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas, det vill säga balansen mellan syntes och nedbrytning av proteiner. Genom att hämma proteasomernas funktion kan man påverka nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, vilket gör att proteasomhämmare används som en typ av cancerläkemedel. Proteasomhämmare används bland annat vid behandling av multipelt myelom, mantlecellslymfom och andra typer av cancer. Exempel på godkända proteasomhämmare är bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis) och ixazomib (Ninlaro).

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

Theileriasis är en infektionssjukdom som orsätts av protozoer i släktet Theileria. Det är en tick-borne sjukdom som främst drabbar djur, särskilt nötkreatur, men kan även påträffas hos människor, framförallt i subsahariska Afrika. Infektionen överförs vanligtvis genom bett av infekterade fästingar.

Vid människans Theileriasis orsakas sjukdomen ofta av Theileria annulata eller Theileria parva, och kan ge upphov till en akut febersjukdom med symtom som huvudvärk, muskelvärk, trötthet, svullnad av lymfkörtlar och i vissa fall även allvarliga komplikationer såsom anemi, leversvikt och njursvikt. Behandlingen för Theileriasis hos människor är ofta baserad på kemoterapi med antibiotika som bensamidinhydroklorid eller paromomycin.

Det är värt att notera att sjukdomen är ovanlig hos människor och att de flesta infektioner tenderar att vara asymptomatiska. Dock kan Theileriasis vara en allvarlig sjukdom för nötkreatur, med potential att orsaka stora ekonomiska skador inom boskapsindustrin.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

Biopolymerer är polymerer som är naturligt förekommande och syntetiseras av levande organismer. De kan delas in i tre kategorier: polysackarider, peptider och polyterpenoider. Polysackarider, även kallade kolhydrater, är långa kedjor av sockermolekyler som används för energilagring och strukturell integritet hos celler och vävnader. Peptider är kedjor av aminosyror som bildar proteiner och andra biologiskt aktiva molekyler. Polyterpenoider är hydrokarbonkedjor som utgör grunden för lipider, hormoner och pigment hos levande organismer. Biopolymerer har en mängd olika funktioner inom levande system, inklusive strukturellt stöd, skydd, näringsupptagning, transport och signalering.

E1A-associated p300 protein, även känt som EP300 eller E1A binding protein p300, är en typ av proteinfaktor som spelar en viktig roll i celldelningen och cellcykeln. Proteinet binder till E1A, ett protein som produceras av adenovirus, och hjälper till att reglera genuttrycket under virusinfektioner. P300-proteinet är också involverat i transkriptionsfaktorers aktivering och rekrytering till specifika gener, vilket gör att det kan påverka celldifferentiering, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dessutom har p300-proteinet histonacetylasaktivitet, vilket innebär att det kan modifiera histoner och på så sätt påverka strukturen och funktionen av kromatin. Genom att göra detta kan p300-proteinet reglera genuttrycket i cellen.

Myeloid differentiation factor 88 (MYD88) är en adaptorprotein som spelar en central roll i signaltransduktionen för flera av inflammatoriska signalsystem, till exempel toll-like receptorer (TLR) och interleukin-1-receptorer (IL-1R). MYD88 innehåller ett domän som kallas death domain (DD) som möjliggör interaktion med andra proteiner som också innehåller en dödhetsdomän. När en TLR eller IL-1R aktiveras av sin ligand, rekryteras MYD88 till receptorn och aktiverar en kaskad av signaltransduktion som leder till aktivering av transkriptionsfaktorer som NF-κB och AP-1, vilket i sin tur resulterar i uttryck av gener relaterade till immunförsvaret och inflammation. Defekter i MYD88-signalering har visats vara associerade med sjukdomar som systemisk onkologi, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

'Receptor Cross-Talk' refererer til en situation i cellulær signaltransduktion hvor to eller flere receptorer forskellige signalveje interagerer med hinanden, resulterende i modificeret cellulært svar. Dette kan forekomme når receptorerne er aktiverede af deres respektive ligander ( naturlige signalstoffer) eller når de aktiveres af kunstige stoffer som ligner liganderne.

Denne interaktion mellem receptorer kan have forskellige konsekvenser alt efter typerne af receptorer og celler involveret. I nogle tilfælde kan det føre til en forstærket signaltransduktion, hvor flere signalveje aktiveres samtidigt for at modificere cellens respons. I andre tilfælde kan det resultere i en dæmpet signaltransduktion, hvor en receptor blokerer eller modulerer en anden receptors funktion.

Receptor Cross-Talk er et vigtigt begreb inden for medicinsk forskning, da det kan have indvirkning på cellulær respons til terapeutiske behandlinger og kan spille en rolle i udviklingen af mange sygdomme, herunder kræft, diabetes og kardiovaskulære sygdomme.

Medicinskt sett betyder "gener, snabbverkande" ofta att ett läkemedel har en snabb början på sin verkan och kort varaktighet. Generellt sett börjar läkemedlet verka inom en kort tidsfrist efter intagandet och behåller sin effekt under några timmar, innan den avtar. Detta gör det användbart för att snabbt lindra symtom eller som ett komplement till andra läkemedel med längre verkan.

Ett exempel på ett sådant läkemedel är paracetamol (även känt under varumärket Tylenol), som ofta används för att snabbt lindra smärta eller feber. Det börjar vanligtvis verka inom 30-60 minuter efter intagandet och behåller sin effekt i ungefär 4-6 timmar.

Det är viktigt att notera att generella, snabbverkande läkemedel inte alltid är bättre än andra läkemedel med längre verkan. Det beror på patientens specifika behov och symtom. Läkare och apotekare kan ge råd om vilket läkemedel som är lämpligast i en viss situation.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Fytohemagglutininer (PHA) är ett protein som utvinns från röd bönsläktet (Phaseolus vulgaris). Det fungerar som ett lectin, vilket betyder att det kan binda till kolhydrater på cellytan hos olika celltyper. Fytohemagglutininer har specifika bindningsplatser för komplexa kolhydrater på ytan av vita blodkroppar (leukocyter), vilket får cellerna att aggregera och kan orsaka deras aktivering.

I laboratoriemiljö används PHA ofta som ett mitogen, det vill säga en substans som stimulerar celldelning, i assayar för att undersöka immunförsvarets funktion och vit blodkroppars förmåga till proliferation. När PHA exponeras för vita blodkroppar binder det till membranproteiner på deras yta, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar och slutligen celldelning. Detta gör PHA användbart inom forskning och diagnostisering av olika sjukdomstillstånd som beror på immunförsvarsfel.

Kalpainer är en grupp av proteas som spelar en viktig roll inom cellers proteinsönderfall och signaltransduktion. De är kalcium-avhängiga cysteinproteaser, vilket betyder att de behöver calciumjoner för att vara aktiva och att deras verksamhet involverar att spjälka proteiner i peptidband med hjälp av en cysteinresidue. Kalpainer delas in i två huvudgrupper: calpain 1 (även kallat µ-kalpain) och calpain 2 (även kallat m-kalpain). Dessa två isoformer är de vanligast förekommande, men det finns också andra mindre vanliga isoformer. Kalpainer har en rad olika funktioner inom cellen, bland annat att reglera cytoskelettet, aktivera och inaktivera andra proteiner samt påverka celldelning och apoptos (programmerad celldöd).

Fenantren är ett organisk förening som tillhör klassen polycykliska aromatiska kolväten (PAH). Det består av tre benzeningrupper som är fästade vid varandra i en så kallad "triphenyl"-struktur. Fenantren har två cyklohexenringar och en cykloheptatriensring, vilket gör att det har en plan aromatisk struktur.

Fenantren är inte själv ett läkemedel, men kan förekomma som en del av strukturen hos vissa läkemedel. Fenantren-derivat kan ha biologisk aktivitet och användas inom medicinen som antiinflammatoriska medel, analgetika (smärtstillande medel) och antimikrobiella medel. Exempel på läkemedel som innehåller fenantren-derivat är de antiinflammatoriska medlen diflunisal och mefenaminsyra, samt det antibakteriella medlet nitrofural.

Det är värt att notera att vissa fenantren-derivat kan också ha cancerogena egenskaper och vara skadliga för hälsan.

Burkitt's lymphom är en aggressiv typ av non-Hodgkin's lymfom, en cancer som drabbar B-celler i lymfsystemet. Det finns två huvudtyper: endemisk Burkitt's lymfom och sporadisk Burkitt's lymfom.

Endemisk Burkitt's lymfom förekommer främst hos barn i Afrika söder om Sahara, där den är kopplad till infektion med Epstein-Barr virus (EBV). Den sporadiska formen av sjukdomen är vanligare i västvärlden och drabbar oftast äldre barn och unga vuxna.

Burkitt's lymfom kännetecknas av snabb celldelning och spridning till olika delar av kroppen, särskilt i bukhålan, centrala nervsystemet (CNS) och lymfknutor. Symptomen kan inkludera svullnad i lymfknutor, feber, magsmärtor, diarré, viktminskning och trötthet.

Diagnosen ställs vanligtvis genom biopsi av en drabbad lymfknuta eller annan drabbad vävnad, följt av immunohistokemisk analys och molekylärgenetisk testning för att bekräfta typen av lymfom. Behandlingen består vanligtvis av kombinerad kemoterapi med eller utan radioterapi. Prognosen är bäst när sjukdomen upptäcks tidigt och behandlas aggressivt, men den kan fortfarande vara allvarlig eftersom sjukdomen sprider sig snabbt.

Cyclic AMP (cAMP)-dependent protein kinases, även kända som PKA (Protein Kinase A), är en typ av enzymer som katalyserar fosforylering av serin- och/eller threoninresidyer på proteiner. Dessa kinaser aktiveras av cyklisk AMP, ett signalsubstrat som bildas inom cellen i respons till hormoner som exempelvis glukagon och adrenalin. När cAMP binder till regulatoriska underenheterna hos PKA leder detta till en konformationsförändring som frigör katalytiska underenheter, vilka kan fosforylera och på så sätt aktivera eller inaktivera målproteiner. Dessa proteinkinaser spelar därmed en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer som exempelvis glukosmetabolism, lipidmetabolism och celldelning.

Glutathion-S-transfereaser (GST) er en type enzym, som hjælper med at afbrydegiftene i kroppen. De gør dette ved at forbinde giftstofferne med et tripeptid kaldet glutation, der er dannet af aminosyrerne cystein, glutaminsyre og glycin. Dette dannes en mindre toksisk forbindelse, som kan fjernes fra kroppen mere let. GSTs findes i mange forskellige arter, herunder mennesker, og de er især koncentreret i leveren, lungerne og nyrerne. Der findes flere forskellige typer af GSTs, hver med en specifik rolle i at neutralisere bestemte slags gifte.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på cellytoplasmamembranet hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som kan leda till celldöd, inflammation eller immunresponser.

Typ II TNFR är en undergrupp av dessa receptorer som har en specifik struktur och funktion. De kännetecknas av att de har en transmembranregion och en inre dödsekvens, vilket gör att de kan inducera apoptos (programmerad celldöd) när de aktiveras. Exempel på Typ II TNFR är TNFR1 (CD120a) och TNFR2 (CD120b), som båda binder till liganden TNF-α.

TNFR2 är speciellt intressant eftersom den tenderar att vara preferentiellt uttryckt på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler, samt på vissa typer av cancerceller. När TNFR2 aktiveras kan det leda till ökad proliferation och överlevnad av dessa celler, vilket kan ha betydelse för patofysiologiska processer som inflammation och cancer.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

Metylering är en biokemisk process där en metylgrupp (en enkel kolatom bundet till tre väteatomer, -CH3) adderas till ett molekylärt substrat. Denna reaktion kan katalyseras av olika enzymer och spela en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer, såsom genuttryck och signaltransduktion. Metylering kan även förekomma på olika ställen i ett molekyl, till exempel på DNA, proteiner eller lipider, och kan ha olika effekter beroende på var den sker.

Dinoprostone är ett syntetiskt prostaglandin E2-analog, som används inom obstetrik för att inducera förlossning eller stimulera cervixreiferat inför kejsarsnitt. Det verkar genom att utvidga cervix och utlösa kontraktioner hos livmodern. Dinoprostone kan administreras via gel, tablett eller intravaginalt medikamentsformulär.

I'm happy to help! In the context of medicine, "vanadates" typically refer to compounds that contain vanadium in the +5 oxidation state, combined with oxygen to form vanadate salts. These can include minerals like sodium metavanadate (NaVO3) and calcium vanadate (CaV4O9).

Vanadates have been studied for their potential medicinal properties, particularly in the context of diabetes and insulin resistance. Some research suggests that certain vanadate compounds may act as insulin mimetic agents, helping to regulate blood sugar levels by enhancing the activity of insulin receptors and increasing glucose uptake in cells. However, more research is needed to fully understand the potential benefits and risks of using vanadates as therapeutic agents.

It's worth noting that while some vanadate compounds have been studied for their medicinal properties, they are not currently used as mainstream treatments for any medical conditions. As with any potential treatment, it's important to consult with a healthcare provider before taking any vanadate-containing supplements or medications.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Aktiverande transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till specifika sekvenser av DNA och aktiverar transkriptionen av målgener, vilket leder till syntesen av målproteiner. De aktiverande transkriptionsfaktorerna fungerar ofta i samarbete med andra proteiner för att koordinera komplexa cellulära processer som cellytocykl, differentiering och apoptos. Genom att styra genuttrycket på detta sätt kan aktiverande transkriptionsfaktorer spela en viktig roll i utvecklingen av sjukdomar såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

'Serinproteinashämmare' (serine protein inhibitors) är en grupp enzymsvårta som reglerar serinproteas, enzymer som spjälkar proteiner genom att klippa sönder specifika peptidbindningar. Serinproteaserna är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom blodkoagulering, immunförsvar och celltillväxt. Serinproteinashämmare fungerar genom att binda till och desaktivera serinproteasen, vilket hjälper till att kontrollera deras aktivitet och förhindra överaktivitet som kan leda till sjukdom. Exempel på serinproteinashämmare inkluderar antitrombin III, alfa-1-antitrypsin och C1-esterasehämmaren.

A cell-free system är en definierad miljö utanför levande celler där biokemiska reaktioner kan ske med hjälp av extrakterade intracellulära komponenter, till exempel enbart ribosomer, enzymer eller andra proteiner. Detta möjliggör studier och manipulationer av specifika biologiska processer utan att behöva ta hänsyn till komplexiteten hos hela celler.

Exempel på cell-free system är:

1. In vitro translationssystem: Detta system består av extrakterade ribosomer, tRNA, enzymer och andra proteiner som behövs för att syntetisera protein från mRNA in vitro.
2. PCR (Polymerase Chain Reaction): Även om detta inte är ett proteintranslationssystem, använder man en polymeras, enzymet som kopierar DNA, i en cell-free miljö för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
3. Cell-free glykolys: Genom att extrahera glykolytiska enzymer och substrater från celler kan man skapa ett system där man kan studera energiproduktionen i glykolysen utan att behöva oroa sig för andra cellulära processer.

Cell-free system används ofta inom grundläggande forskning, syntetisk biologi och medicinsk forskning för att studera och utveckla nya terapeutiska strategier.

'Gallussyra' är ett medicinskt begrepp som refererar till när gallan (en vätska som produceras i levern) innehåller höga nivåer av syra. Detta kan orsaka irritation och inflammation i gallgångarna och levern, vilket kan leda till smärta i överkroppen och andra symtom som illamående, kräkningar och aptitförlust. Gallussyra kan vara ett tecken på en underliggande gallstenssjukdom eller annan leverrelaterad sjukdom. Behandlingen av gallussyra beror på orsaken till tillståndet, men den kan innefatta mediciner som neutraliserar magsaftsyran och/eller kirurgiska ingrepp för att avlägsna gallstenar eller annan skada i levern eller gallgångarna.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Lymfotoxin-alfa, også kjent som TNF-beta (Tumor Nekrose Faktor-beta), er ein type cytokin som produseres av aktiverte lymfocyter (hvite blodceller). Det fungerer som en signalstoff i immunsystemet og har en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon. Lymfotoxin-alfa kan også spille en rolle i ulike patologiske tilstander, inkludert autoimmune sykdommer og kraftige infeksjonssjukdommer.

I'm happy to help! However, I noticed that your question mentions "pX-gener," but I believe there might be a small typo in there. I assume you are asking for a medical definition of "p-value generation" or perhaps "p-value genetics." Since "p-value" is a statistical concept and not directly related to genetics, I will provide a definition for "p-value generation" in the context of statistics.

A p-value is a probability that quantifies the strength of evidence against a specific hypothesis, often called the null hypothesis. In statistical hypothesis testing, researchers determine whether to reject or fail to reject the null hypothesis based on whether the calculated p-value falls below a predetermined significance level (commonly 0.05).

"p-value generation" refers to the process of calculating p-values in statistical analyses. This typically involves comparing the test statistic from your data against the distribution of that statistic under the null hypothesis, which may require assumptions about the population distribution or other parameters. The resulting probability is the p-value, which represents the likelihood of observing a result as extreme (or more extreme) than what was actually observed if the null hypothesis were true.

It's important to note that p-values should be interpreted carefully and in conjunction with other information about the data and study design. A low p-value does not necessarily imply causation or even a meaningful effect size, and overreliance on p-values can lead to false conclusions or misunderstandings of research findings.

Toll-like Receptor 5 (TLR5) är ett protein som tillhör gruppen av pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer hjälper immunsystemet att känna igen och svara på främmande mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR5 är specifikt känd för att binda till ett protein som finns på ytan av flertal bakteriestammar, flagellin, vilket är en komponent av bakteriens flageller (rörliga extremiteter). När TLR5 binder till flagellin aktiveras signaltransduktionsvägar som leder till att immunsystemet producerar cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera ett effektivt immunsvar mot infektion.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Tympani, eller tympanon, är den membran som skiljer mellan yttre och mittersta öronghangaren (övre och nedre delarna av örat). Det kallas också trombmembranet eftersom det vibrer när ljudvågorna träffar det, liknas ofta med en trumma. Membranet är cirka 80-100 mm² stort och har en genomsnittlig tjocklek på omkring 0,1 mm hos vuxna. Det är centrerat till ett litet område som kallas umbo, där man ofta kan se den mörka, triangulära, broskiga fliken (tragus) i det yttre örat sticka ut framför. Tympanet skyddas av en tunn hinna och är ansluten till de tre lilla benen inne i mittöronet som överför vibrationerna till inneröronet.

Merkaptoetanol, även känt som beta-merkaptoetanol eller 2-metyl-2-propantiol, är ett lättflytande, klart och färglöst vätskeämne med en karakteristisk, svag lukt. Det är en organosulfurförening som innehåller en thiolgrupp (-SH) och två alkoholgrupper (-OH).

I medicinsk kontext används merkaptoetanol ofta som ett reducerande ämne, vilket betyder att det kan ge ifrån sig en väteatom för att reducera (d.v.s. minska oxidationstillståndet hos) andra kemiska föreningar. Det används ofta som ett konserveringsmedel i ögondroppar och andra medicinska lösningar för att förhindra skada på celler och proteiner genom oxidation.

Merkaptoetanol har också visat sig ha antibakteriella egenskaper, vilket gör det användbart som ett desinfektionsmedel i vissa situationer. Dessutom kan det användas som en antioxidant för att skydda kroppsvävnader från skada orsakad av fria radikaler, vilket är instabila molekyler som kan skada celler och DNA.

Trots dessa potentiala fördelar bör merkaptoetanol hanteras med försiktighet på grund av dess förmåga att ge ifrån sig en väteatom, vilket kan orsaka korrosion hos metaller och skada vissa material. Det kan också ha en irriterande effekt på huden och slemhinnorna vid kontakt.

ISGF3G är ett protein som ingår i transskriptionsfaktorkomplexet ISGF3, vilket aktiveras vid interferon typ I-signaleringsvägen. Proteinet kodas av genen IFNGR2 och är en del av den globala responsen på infektioner med virus och andra patogener genom att reglera uttrycket av interferonstimulerade gener (ISG). ISGF3G består av tre underenheter: STAT1, STAT2 och IRF9. När interferon typ I binder till sin receptor aktiveras tyrosinkinas JAK1 och TYK2, vilket leder till fosforylering av STAT1 och STAT2. Dessa fosforylerade proteiner bildar en komplex med IRF9 som kallas ISGF3. Denna komplex translocheras därefter till cellkärnan där den binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionen av ISG och initierar transkriptionen av dessa gener, vilket leder till en antiviral respons.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

I'm sorry, there seems to be a typo in your request. If you are asking for a medical definition of "isoproterenol," here it is:

Isoproterenol is a medication that belongs to a class of drugs called beta-adrenergic agonists. It works by stimulating the beta-2 receptors in the lungs, which leads to relaxation of the smooth muscle in the airways and increased airflow to the lungs. Isoproterenol is used to treat bronchospasms associated with asthma, chronic obstructive pulmonary disease (COPD), and other respiratory conditions. It can also be used to test the function of the heart and blood vessels in certain diagnostic procedures.

It's important to note that isoproterenol can have significant cardiovascular effects, including increasing heart rate and contractility, so it must be used with caution and under the close supervision of a healthcare provider.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Apoptosregulerande proteiner är proteiner som har en roll i kontrollen och regulationen av apoptos, också känt som programmerad celldöd. Apoptos är en normal och nödvändig process där celler elimineras för att underhålla homeostasen i kroppen.

Det finns två huvudsakliga grupper av apoptosregulerande proteiner: pro-apoptotiska proteiner och anti-apoptotiska proteiner. Pro-apoptotiska proteiner stimulerar apoptosprocessen, medan anti-apoptotiska proteiner motverkar eller hämmar den.

Exempel på pro-apoptotiska proteiner inkluderar BAX, BAK och cytochrom c, medan anti-apoptotiska proteiner inkluderar BCL-2, BCL-XL och IAP (inhibitor of apoptosis) proteinfamiljen.

Apoptosregulerande proteiner är involverade i flera cellulära signaltransduktionsvägar som styr celldöd, inklusive mitokondriella signalvägar, death receptor-medierad signalering och endoplasmatisk retikulum-associerad signalering. Dysreglering av apoptosregulerande proteiner kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Cytomegalovirus (CMV) är ett DNA-virus som tillhör herpesviridae familjen. Det är en vanlig orsak till infektioner hos människor världen över och kan drabba individer av alla åldrar. CMV-infektionen sprids främst genom direkt kontakt med speichel, urin, blod, sperma eller vaginalsekret från en infekterad person.

När en individ smittas av CMV kan viruset orsaka asymptomatisk infektion eller milda symptom hos de flesta friska vuxna. Men om en gravid kvinnan blir smittad, kan viruset överföras till fostret och orsaka allvarliga skador, inklusive missbildningar, mentala funktionsnedsättningar och dödfödsel.

Även hos immunosupprimerade individer, såsom HIV-positiva personer eller organtransplantatmottagare, kan CMV-infektionen orsaka allvarliga komplikationer som pneumonitis, hepatit, enterit och retinit. Dessa komplikationer kan vara livshotande om de inte behandlas tillfälligt med antivirala läkemedel.

I allmänhet är CMV-infektionen en livslång infektion, vilket betyder att viruset förblir i kroppen även efter att sjukdomen har lött. Men hos de flesta friska individer orsakar inte CMV några ytterligare komplikationer under deras livstid.

P42 MAP-kinas, også kjent som Mitogen-aktiveret protein kinase 1 (MAPK1), er en type serin/treonin-spetsifikk kinase som spiller en viktig rolle i intracellulære signalveier. Denne kinasen er involvert i reguleringen av cellers vekst, differentiering, apoptose og respons på stressorer. P42 MAP-kinas aktiveres ved phosphorylering av en rekke upstream kinaser, som p44 MAP-kinas (MAPK3), og er involvert i en kaskade av signaltransduksjon som resulterer i endelig aktivering av transskripsjonsfaktorer og andre effektorproteiner. Dette bidrar til reguleringen av diverse cellulære funksjoner, inkludert cellecyklus, cytoskeletal dynamikk, metabolisme og inflammatorisk respons.

'Glomerulärt mesangium' är ett begrepp inom histopatologi och renales patologi. Det refererar till den del av nefronet (den grundläggande enheten i en nyckelorgan) som innehåller mesangialceller och mesangiextracellulär matrix, båda belägna mellan kapillärkärlens endotel och podocyternas fotprocesser (en typ av epitelcell) i glomerulus.

Mesangium har en viktig funktion vid filtreringen i njurarna genom att stödja kapillärkärlen, hjälpa till med regleringen av blodflödet och underhålla strukturen hos glomerulus. Patologiska förändringar i mesangiet kan leda till olika former av glomerulära sjukdomar, såsom glomerulonefrit eller nefrotiskt syndrom.

Flavonoider är en grupp naturligt förekommande ämnen som tillhör en större grupp av kemiska föreningar som kallas polyfenoler. Flavonoider finns i många olika livsmedel, inklusive frukt, grönsaker, te och vin. De har antioxidanta egenskaper och kan bidra till att skydda celler från skada. Flavonoider delas vanligen in i flera undergrupper baserat på deras kemiska struktur, såsom flavonoler, flavononer, flavan-3-oler, isoflavoner och anthocyanidiner. Dessa ämnen har visat sig ha potentiala hälsoeffekter, såsom antiinflammatoriska, immunmodulerande och kardiovaskulära skyddseffekter.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

Kaspas-9, även känt som caspase-9, är ett enzym som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Det tillhör en grupp enzymer kallade caspaser och aktiveras när cellen ska dö.

När Kaspas-9 aktiveras bryter det ned andra proteiner i cellen, vilket leder till att cellens struktur förstörs och den dör. Detta är en naturlig process som hjälper till att förhindra spridning av skadliga eller cancervård celler i kroppen.

Beta-galaktosidase, också känt som beta-D-galaktosidase, är ett enzym som bryter ned specifika sockerarter, så kallade glykosider, i kroppen. Detta enzym är specifikt involverat i nedbrytningen av galaktos, ett socker som finns i mjölk och visst växtmaterial.

Beta-galaktosidase bryter ned komplexare sockermolekyler till enklare sockerarter genom att klyva en specifik bindning mellan två sockermolekyler, vilket gör det möjligt för kroppen att absorbera och använda dem som näringsresurser.

Detta enzym är viktigt för nedbrytningen av laktos, ett disackarid som består av glukos och galaktos, i mjölkprodukter. Vissa individer saknar tillräckligt med aktivt beta-galaktosidas enzym, vilket orsakar en förhöjd koncentration av laktos i mag-tarmsystemet och kan leda till symptom som diarré, buksmärtor och flatulens. Detta tillstånd kallas ofta laktosintolerans.

Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).

UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.

UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.

Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.

'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer de humane immundefektsyket (HIV)-virusene. Disse virusene har en unik manneter å replisere sin genetisk informasjon, som skjer ved å bruke en revers transkriptase-enzym for å oversette viral RNA til DNA. Dette DNA blir deretter integrert i værtsorganismens genom ved hjelp av en integrase-enzym. Retrovirusene inneholder et einfelt, positivt strands RNA-genom som er omgitt av en kapsidproteinkappe og en lipidmembran med viruspecifiske glykoproteiner. Disse virusene kan forårsake en rekke sykdommer, både hos mennesker og dyr, og de kan overfreses via forskjellige veier, blant annet igjennom kjønnssambo, blodoverføring og fra mor til barn under graviditeten.

Intraperitoneal injektion (IP) är en typ av injektion där lösningar eller mediciner administreras direkt in i bukhålan, som omsluts av peritoneum, ett tunnt membran som skiljer bukhålan från bukvävnaden. Denna metod används ofta när det behövs en snabb och effektiv absorption av läkemedlet eller näringsriktad vätska till kroppen.

Intraperitoneala injektioner kan användas inom sjukvården för att ge smärtstillande medel, antibiotika, kemoterapi, eller andra läkemedel som behöver distribueras i bukhålan. Det är också vanligt inom forskning och djurförsök.

Det är viktigt att notera att intraperitoneala injektioner ska utföras korrekt för att undvika skador på bukvävnaden eller komplikationer som peritonit (inflammation av peritoneum). Sjukvårdspersonal bör ha tillräcklig träning och erfarenhet innan de utför denna procedur.

Macrophage Colony-Stimulating Factor (M-CSF) är ett protein som produceras och sekreteras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och inflammatoriska celler. Det fungerar som en hematopoietisk growth factor och spelar en viktig roll i regleringen av proliferation, differentiering och överlevnad av monocyter/makrofager. M-CSF binder till sin receptor, CSF1R, på monocyter/makrofagprekursorceller och aktiverar en signalkaskad som leder till cellcykeln och differentiering till makrofager. Dessa celler är viktiga i immunförsvaret genom att de fagocyterar främmande partiklar, presenterar antigen för T-celler och producerar cytokiner som reglerar inflammatoriska svar.

En punktmutation är en typ av genetisk mutation där endast en enskild nukleotid (en building block av DNA) byts ut, infrias eller tas bort i ett DNA-molekyl. Denna förändring kan leda till att aminosyrasekvensen i det resulterande protein som kodas för av genen ändras, vilket kan ha olika konsekvenser beroende på var mutationen finns och hur viktig den är för proteinet. Punktmutationer kan delas in i tre kategorier: missense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i en annan aminosyra), nonsense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i ett stopp-kodon) och kuddmutationer (en nukleotid tas bort eller infrias, vilket förskjuter läsramen för genkodningen).

TNF Receptor-Associated Death Domain Protein, ofta förkortat till TRADD, är en adaptorprotein som spelar en viktig roll inom cellsignalering. Det binder till dödsdomänen (DD) hos TNF-receptorer och fungerar som en plattform för rekrytering av andra signalkomponenter. TRADD är involverat i apoptos (programmerad celldöd) och cellulär stressrespons.

Lipidperoxidering är en kemisk reaktion där fria syreradikaler reagerar med och oxiderar lipider, särskilt omega-3 och omega-6 fettsyror i cellmembranen. Denna process skapar lipidperoxider som kan skada cellmembranet och leda till celldöd. Lipidperoxidering har visats vara involverad i flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar, cancer och neurodegenerativa sjukdomar. Antioxidanter kan hjälpa att skydda mot lipidperoxidering genom att neutralisera fria syreradikaler och förhindra skador på cellmembranen.

EGR1, eller early growth response protein 1, är ett zinkfingerprotein som agerar som en transkriptionell faktor. Det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionen av målgener och regulerar deras transkriptionsaktivitet. EGR1 spelar en viktig roll i cellcykeln, differentiering, apoptos och responses på cellyttskador, samt är involverat i flera signaltransduktionsvägar. Ändringar i EGR1-relaterade signaltransduktionsvägar har visats vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Kaspas-8, eller Caspase-8, är ett enzym som tillhör en grupp av proteiner som kallas caspaser. Dessa enzym är involverade i apoptos, det programmerade cellsdödet. Kaspas-8 aktiveras vid celldöd och sätter igång en kedjareaktion där andra caspaser aktiveras och bryter ner proteiner i cellen, vilket leder till celldöd. Dessutom har Kaspas-8 visat sig ha en roll i inflammation och immunförsvar.

Mitogen-activated protein kinase 3 (MAPK3) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Detta enzym spelar en viktig roll i cellers signalsystem och är involverat i reguleringen av celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. MAPK3 aktiveras som svar på olika signalsubstanser, så kallade mitogener, som binder till receptorer på cellens yta och utlöser en kaskad av reaktioner inne i cellen. Aktiveringen av MAPK3 leder till att specifika proteiner fosforyleras (får en fosfatgrupp tillagd), vilket kan leda till att de ändrar sin funktion och/eller aktivitet.

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

Ubiquitination är en posttranslationell modifikation av proteiner, vilket innebär att det sker efter att proteinernas syntes är färdig. Processen inkluderar att koppla en ubiquitinmolekyl till ett protein, ofta vid lysinresterna i proteinet. Detta kan ske antingen som monoubiquitination (en ubiquitinmolekyl) eller polyubiquitination (flera ubiquitinmolekyler i en kedja).

Ubiquitinering har flera funktioner, men den viktigaste är att markera proteiner för nedbrytning inuti cellen av proteasomen. Proteasomen är ett komplext protein som bryter ner andra proteiner till små peptider och aminosyror, vilka kan återanvändas i syntesen av nya proteiner.

Ubiquitinering spelar också en roll i regleringen av proteinkinasers aktivitet, DNA-reparation, autofagi (en process där cellen bryter ner eget cytoplasma), och intracellulär trafficking (transport inom cellen).

Felet i ubiquitinering kan leda till flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska sjukdomar.

HMG-proteiner, eller High Mobility Group proteiner, är en familj av proteiner som binder till DNA och hjälper att organisera och paketera dessa molekyler inuti cellkärnan. De har fått sitt namn på grund av sin höga rörlighet i elektrofores i gelélektoroforis.

Det finns tre huvudgrupper av HMG-proteiner: HMGA, HMGB och HMGN. Varje grupp har olika strukturella och funktionella egenskaper, men de delar alla en konservativ domän som kallas HMG-boxen, vilket är den delen av proteinet som binder till DNA.

HMG-proteiner spelar en viktig roll i flera cellulära processer, inklusive transkription, reparation av DNA-skador och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller förändringar i HMG-proteiner har också visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

Mitogen-activated protein kinase 8 (MAPK8), även känt som c-Jun N-terminal kinas 1 (JNK1), är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade proteinkinaser (MAPK). Dessa enzym är involverade i signaltransduktionen av cellyta och reglerar cellers proliferation, differentiering, apoptos och stressrespons.

MAPK8/JNK1 aktiveras som svar på diverse stressorer såsom cytokiner, ultraviolett strålning och osmotisk chock. När MAPK8/JNK1 aktiveras fosforylerar det flera transkriptionsfaktorer, inklusive c-Jun, vilket leder till att dessa transkriptionsfaktorer kan påverka genuttrycket och därmed cellens beteende.

Förkortningen MAPK8 står för Mitogen-Activated Protein Kinase 8 och JNK1 står för c-Jun N-terminal kinas 1, men de refererar till samma enzym.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

"EMSA" står för "Enzyme-linked immunosorbent assay", en metod inom laboratoriemedicinen som används för att upptäcka och mäta koncentrationen av specifika proteiner eller andra molekyler i en biologisk prov. Metoden bygger på antikroppars förmåga att binda till sina målproteiner, följt av en kemisk reaktion som ger upphov till ett synligt signalmönster som kan kvantifieras med hjälp av spektrofotometri.

EMSA används ofta inom forskning och diagnostik för att undersöka olika aspekter av cellulär funktion, såsom att studera proteinexpression, signaltransduktion och immunologiska reaktioner. Metoden är känslig, specifik och kan användas för en mängd olika ändamål inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik.

"Wolfram" eller Wolfram syndrome är ett sällsynt, autosomalt recessivt genetiskt sjukdomstillstånd som drabbar både nervsystemet och andra delar av kroppen. Det orsakas vanligtvis av mutationer i geneen WFS1 på kromosom 4p16.1. Sjukdomen är kliniskt mångskiftande, men de flesta patienterna utvecklar diabetes insipidus, diabetes mellitus, optisk atrofi och neurologiska symtom som exempelvis balans- och koordinationssvårigheter. Symptomen tenderar att debutera under barndomen eller tidiga tonåren och kan vara allvarliga eller livshotande. Det finns ingen specifik botemedel för Wolfram syndrome, men vissa behandlingsmetoder kan användas för att hantera de olika symtomen.

Caspase inhibitors are substances that block the activity of caspases, which are a family of enzymes involved in programmed cell death, also known as apoptosis. Caspases play a crucial role in the initiation and execution of apoptosis, and their activation leads to the breakdown of cellular structures and proteins, ultimately resulting in cell death.

Caspase inhibitors can be divided into two main categories: synthetic inhibitors and endogenous inhibitors. Synthetic inhibors are designed to specifically target and inhibit caspases, while endogenous inhibitors are naturally occurring molecules that regulate caspase activity within the cell.

Synthetic caspase inhibitors are often used in research to study the role of apoptosis in various biological processes and diseases. They can also be used as potential therapeutic agents for conditions associated with excessive apoptosis, such as neurodegenerative disorders and ischemia-reperfusion injury.

Endogenous caspase inhibitors include proteins like X-linked inhibitor of apoptosis (XIAP), cellular FLICE-inhibitory protein (cFLIP) and survivin, which regulates the activity of caspases and prevent unwanted cell death. Dysregulation of these endogenous inhibitors can lead to uncontrolled cell growth and cancer.

It's important to note that while caspase inhibitors may have potential therapeutic benefits, they may also have unintended consequences such as interfering with normal apoptotic processes and promoting tumor growth. Therefore, more research is needed to fully understand the risks and benefits of using caspase inhibitors in a clinical setting.

Cyklooxygenashämmare, även kända som icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), är en grupp av läkemedel som hämmar enzymet cyklooxygenas (COX). Detta enzym är involverat i produktionen av prostaglandiner, som är hormonliknande ämnen som orsakar inflammation, smärta och feber.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 produceras kontinuerligt i kroppen och är involverad i skyddande funktioner som skyddar mag-tarmkanalen, medan COX-2 produceras under inflammatoriska förhållanden och orsakar inflammation och smärta.

Cyklooxygenashämmare hämmar båda typerna av COX-enzym, men de flesta moderna läkemedlen är selektiva COX-2-hämmare, vilket innebär att de främst hämmar COX-2 och har mindre effekt på COX-1. Detta gör att de kan ha lägre risk för biverkningar som mag-tarmrubbningar jämfört med traditionella icke-selektiva cyklooxygenashämmare som till exempel acetylsalicylsyra (Aspirin).

Exempel på vanliga cyklooxygenashämmare inkluderar ibuprofen, naproxen, celecoxib och diclofenac. Dessa läkemedel används ofta för att lindra smärta, feber och inflammation i samband med till exempel muskel- och ledskador, men de kan också användas för att behandla långvariga inflammatoriska sjukdomar som reumatoid artrit.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

I medicinsk kontext, betyder "multigen familj" en familj där flera personer över två generationer har diagnostiserats med samma ärftlig sjukdom. Detta kan inkludera till exempel en mor och hennes barn, deras far/morfar och eventuellt även syskon eller kusiner till barnen.

Multigen familjer är viktiga att identifiera eftersom det kan indikera ett större risk för släktingar att utveckla samma sjukdom. Genetisk rådgivning och screening kan då erbjudas för att tidigt upptäcka och möjligen behandla sjukdomen innan allvarliga symptom uppstår.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

'Fumarater' är ett slanguttryck och har ingen officiell medicinsk definition. Termen används ibland informellt för att referera till någon som röker, särskilt om personen gör det ofta eller i överdrivet stor utsträckning. Det är viktigt att notera att användandet av sådana slanguttryck kan variera mellan olika sammanhang och grupper av människor, och de behöver inte alltid vara välkända eller allmänt accepterade.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

'Cell transformation, viral' refers to the process by which a virus causes normal cells to become cancerous or malignant. This occurs when the genetic material of the virus integrates into the DNA of the host cell and alters its regulation and function, leading to uncontrolled cell growth and division. Examples of viruses that can cause cell transformation include human papillomavirus (HPV), hepatitis B virus (HBV), and Epstein-Barr virus (EBV). These viral infections are associated with various types of cancer such as cervical, liver, and nasopharyngeal carcinomas.

SAA (Serum Amyloid A) är ett akutfasprotein som produceras i levern och har en viktig roll i kroppens immunförsvar. Under inflammatoriska tillstånd kan SAA-proteinet omvandlas till amyloida A-proteiner, även kallat AA-amyloid, som kan avlagras i olika vävnader och organ i kroppen. Dessa amyloida aggregat kan orsaka en sjukdomsbild som kallas amyloidos, vilket kan leda till organskador och på sikt även till organsvikt.

Det är värt att notera att det finns olika typer av amyloidproteiner, och SAA är en av dem. Andra exempel på amyloidproteiner inkluderar beta-amyloid, som är associerat med Alzheimers sjukdom, och transthyretin, som kan orsaka familjär amyloidos (ett arvsfenomen).

Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system. They help to identify and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, and also help to remove dead cells and debris from the body. Peritoneal macrophages are a specific type of macrophage that are found in the peritoneal cavity, which is the space within the abdomen that contains the intestines, liver, and other organs. These macrophages help to protect the peritoneal cavity from infection and inflammation. They are able to engulf and destroy foreign substances, and they also produce cytokines, which are signaling molecules that help to coordinate the immune response. Peritoneal macrophages can be obtained through a procedure called peritoneal lavage, in which fluid is introduced into the peritoneal cavity and then removed for analysis.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.

"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).

Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.

Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 12 (PTPN12) är ett enzym som tillhör familjen protein tyrosinfosfataser (PTPs). Dessa enzymer spelar en viktig roll i cellsignalering genom att reglera aktiviteten hos proteiner som är involverade i cellcykeln, differentiering, apoptos och cellkommunikation.

Specifikt är PTPN12 ett icke-receptorbunden PTP, vilket innebär att det inte har en transmembrandomän som receptorproteiner gör. Istället finns PTPN12 i cytoplasman och är involverat i att avreglera tyrosinfosforylering av intracellulära proteiner, särskilt proteiner som är involverade i signaltransduktionsvägar som reglerar celldelning och cellöverlevnad.

Mutationer i PTPN12-genen har associerats med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

I medicinsk kontext refererar "interface" till den gräns eller yta där två olika strukturer, system eller vävnader möts och kommunicerar med varandra. Det kan handla om fysiska interfacen som mellan två organ, en implantat och kroppen, eller cellmembranet och det extracellulära matrixsystemet. Interfacen kan också vara funktionella, till exempel när olika signaleringsvägar eller nervbanor möts och kommunicerar.

Ett exempel på ett fysiskt interface är när en ortopedisk protes utgör en mekanisk länk mellan benet och den yttre miljön, där protesen måste vara konstruerad för att möta de specifika kraven för att skapa en effektiv och smidig funktion.

Ett exempel på ett funktionellt interface är när nervceller i hjärnan kommunicerar med varandra via sin synapser, där signalsubstanser frisätts från den ena cellen och binder till receptorer på den andra cellen för att överföra information.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

Prostaglandin D2 (PGD2) är en prostaglandin, ett slags lipidmedierande molekyler som har en rad olika funktioner i kroppen. PGD2 produceras främst av celler i huden och lungorna, men kan även produceras av andra celltyper. Det är involverat i en mängd fysiologiska processer, inklusive sömnsättning, inflammation och immunresponser.

PGD2 är känt för att ha ett starkt vasodilaterande och bronkodilaterande effekt, vilket betyder att det orsakar blodkärlens utvidgning och lättnad av luftvägarna. Det har också visat sig ha en immunsuppressiv effekt, vilket innebär att det hjälper till att modera den immuna responsen.

I huden är PGD2 involverat i regleringen av hudfunktioner som svettning och hårfollikelaktivitet. Det har också visat sig ha en roll i allergisk reaktioner, såsom eksem och astma.

I sömnlivet är PGD2 känt för att vara den dominerande prostaglandinen i cerebrospinalvätskan under sömnfasen och har visat sig ha en roll i regleringen av sömnen. Forskning pågår fortfarande för att klargöra exakt hur PGD2 är involverad i sömnsättningen och om det kan användas som ett terapeutiskt mål för behandling av sömnstörningar.

Septic shock är en allvarlig komplikation till en infektion, som orsakas av ett abnormalt svar i kroppen. Det kännetecknas av att cirkulationssystemet inte längre fungerar korrekt, vilket leder till att blodtrycket sjunker och syretillförseln till organen minskar. Detta kan i sin tur orsaka skada på olika organ och livshotande komplikationer.

Septic shock definieras ofta som ett tillstånd av hypotension (sänkt blodtryck) trots adekvat behandling med vätska, tillsammans med symptom på organskada. Orsaken är vanligen en infektion som orsakats av bakterier, men även svampar och vissa virus kan vara involverade.

För att diagnostisera septisk chock behövs ofta en kombination av kliniska tecken och laboratoriediagnostik, inklusive blodkultur och blodprov för att uppskatta inflammationsmarkörer som till exempel CRP och prokalcitonin. Behandlingen består vanligen av antibiotika, vätskebehandling och stödjande vård av organfunktioner.

Jonomycin är ett makrolidantibiotikum som används för behandling av olika infektioner orsakade av bakterier, till exempel hudinfektioner, lunginflammation och mag-tarminfektioner. Det fungerar genom att stoppa tillväxten och förökar sig hos de flesta bakterier genom att påverka deras proteinsyntes. Jonmycin kan också användas som ett topisk medel för behandling av akne.

"Mitogen" er en betegnelse for et stof som fremkalder mitosen, det vil sige celldelingen i eukaryote celler. Mitogener stimulerer ofte cellernes vækst og deling ved at aktivere signalveje som involverer proteinkinaser, G-proteiner og andre intracellulære molekyler. De fleste mitogener er proteiner eller peptider, men visse små molekyler kan også have mitogenetisk aktivitet. Mitogener bruges ofte i forskning for at studere cellevækst og signaltransduktion.

Ditiotreitol (DTT) er en liten, stabil og fleksibel svovel-holdig organisk forbindelse som ofte brukes som reduktionsmiddel innenom biokjemisk forskning. DTT kan reduere disulfidbrudd i proteiner til tioler, derfor blir det brukt til å forhindre disulfidbrudd og dermed stabilisere proteinet under eksperimentelle forhold. Det er også en kraftfull skjebner av tvekapplikasjoner som kan reduse andre sulfidbrudd, slik som dem i ribonukleotider og disulfidbindinger i fedtstoffer. DTT har også vært brukt som antioxidativ agent for å forhindre oxidativ skade til biomolekyler under eksperimentelle forhold.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

"Peptidkartläggning" är ett samlingsbegrepp för metoder och tekniker som används för att identifiera, karakterisera och kartlägga peptider, d.v.s. korta aminosyrasekvenser. Detta kan innefatta att fastställa en peptids exakta aminosyrasekvens, dess struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler. Peptidkartläggning är viktigt inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att undersöka proteiner och deras roll i cellulära processer, sjukdomar och terapeutiska mål. Metoderna för peptidkartläggning kan vara experimentella, såsom masspektrometri och kromatografi, eller datorbaserade, såsom bioinformatik och databasmining.

TNF-alfa binder sedan till TNF-receptorerna uttryckta på nociceptorer och aktiverar MAPK/NF-kappa B-vägarna. Detta leder till ... the role of NF-kappa B pathway". Exp. Neurol. 205 (2): sid. 471-84. 2007. doi:10.1016/j.expneurol.2007.03.012. PMID 17459378 ... a b] "Peri-sciatic administration of recombinant rat TNF-alpha induces mechanical allodynia via upregulation of TNF-alpha in ... a b] "Modulation of thalamic nociceptive processing after spinal cord injury through remote activation of thalamic microglia by ...
... (fr. nuclear factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett proteinkomplex som styr transkriptionen av ... NF-κB återfinns som en heterodimer, det vill säga, ett komplex som består av två proteiner, NF-kappa B1 och relA. Båda dessa ... Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, NF-κB, 11 februari 2012. ^ [a b] "NF- ... eller virusantigen aktiverar NF-κB, vilket leder till förflyttning av NF-κB från cytoplasman till cellkärnan. ...
TNF-alfa binder sedan till TNF-receptorerna uttryckta på nociceptorer och aktiverar MAPK/NF-kappa B-vägarna. Detta leder till ... the role of NF-kappa B pathway". Exp. Neurol. 205 (2): sid. 471-84. 2007. doi:10.1016/j.expneurol.2007.03.012. PMID 17459378 ... a b] "Peri-sciatic administration of recombinant rat TNF-alpha induces mechanical allodynia via upregulation of TNF-alpha in ... a b] "Modulation of thalamic nociceptive processing after spinal cord injury through remote activation of thalamic microglia by ...
NF-kappa B 100% * Chronic Obstructive Pulmonary Disease 83% * Nucleotide 77% * Lung Neoplasms 74% ... Rastegar, B., Andersson, N., Petersson, A., Karlsson, J., Chattopadhyay, S., Valind, A., Jansson, C., Durand, G., Romerius, P. ... Drivs av Pure, Scopus & Elsevier Fingerprint Engine™ © 2023 Elsevier B.V. Vi använder kakor för att erbjuda och förbättra vår ... Germline variants of the genes involved in NF-kB activation are associated with the risk of COPD and lung cancer development. ...
... motverkade förkylning genom att reducera NF kappa-B-aktivitet i cellerna.. • Skyddar mot många olika cancerformer och dödar ...
Deras publikation i Nature kopplar utvecklingen av dessa autoantikroppar till genetiska defekter i den alternativa NFκB- ... Till en början hjälpte det patienter att undvika urinvägsinfektion och verkade förhindra tillväxten av ... Genom att få en bättre bild av deras metoder och vapen hoppas man kunna förstå vad som händer ä ... p,,strong,Antibiotikaresistens är ett allvarligt och växande folkhälsoproblem både i Sverige och i vä ...
Bokus har s lt b cker online sedan 1997. I utbudet p ver 10 miljoner b cker hittar du b de fysiska och digitala b cker till l ... n declara?ia de misiune pentru compania lui spa?ial?, el scria: ?Blue Origin va c?uta s?-?i nf?ptuiasc? cu r?bdare, pas cu pas ... Jeff a absolvit summa cum laude, Phi Beta Kappa, n inginerie electric? ?i ?tiin?a calculatoarelor la Universitatea Princeton, n ... L s hur du vill - p papper, p sk rm eller streama i Bokus Play - abonnemanget f r ljudb cker och e-b cker. Vi klimatkompenserar ...
KAPPA. (förr) kappa (se kappa, sbst.1 1 b α) buren av student ss. tecken på hans studentvärdighet. Rydberg Vap. 256 (1891). - ... NF 16: 1402 (1892). -. (2, 3, 5) -SEMINARIUM. (förr) seminarium (se d. o. 4 b) för studenter för utbildning av folkskollärare. ... b. 3. 4. 5. 6. a. b. c. 7. a. α. β. α. β. γ. b. student-avdelning. 1. 2. 3. 4. 5. student-bänk. 1. 2. student-dag. 1. 2. 3. ... 7 b) -LYST. (†) växten Lychnis chalcedonica Lin. Liljeblad Fl. 180 (1798). -. -LÅN. lån (se d. o. 1, 2 b) till student(er). ...
KAPPA. jfr kappa, sbst.1 1 b. BoupptSthm 1677, s. 1447 b. särsk. motsv. kappa, sbst.1 1 b α. Hwalström SpecPaid. 282 (1773). - ... NF 14: 995 (1890). -. -PRODUKTION. abstr. o. konkret; jfr produktion 3 a, b α. Ymer 1933, s. 268 (abstr.). - ... kappa. jfr kappa, sbst.1 1 b. BoupptSthm 1668, s. 876.. -kaschmir. sidensarsliknande kaschmir (se d. o. 1). MagKonst 1840, s. ... sidensars-kappa. ·sidenserge-kappa. ·sidensarge-kappa. sidensars-kaschmir. ·sidenserge-kaschmir. ·sidensarge-kaschmir. ...
... som letar efter senaste designen brudgum smoking sidoventil vit paisley sjal lapel bröllopskläder herr fest balkostymer kappa ... B.Färg kan variera mellan olika CRT- och LCD -skärmar. Vi kan inte garantera att färgen på våra produkter kommer att vara exakt ... B/Det skulle vara mycket uppskattat om du kan lämna oss en positiv feedback, vilket kommer att vara en stor uppmuntran för oss ... B.Frakttiden är baserad på leveransmetod. Det tar 2 --- 6 arbetsdagar för UPS, DHL .. ...
21NF. 23At (RA). 23Wn. 24Al. 25Um. 26Söd. 27S:t Nikolai förs i Sth arkiv. 28Lk. 29Ha. 30At (Sch). 31Script. rer. Suec. l:1, s. ... Karl Knutssons testamente 1470, då han erhåller »en röd flögels kappa, fordrad med hermelin och rödt flögel til en tröje och en ... med ryttmästaren Bolivar Magnus Carl Fredrik Vilhelm Hallenborg B, född 1828, död 1892. ...
Deras publikation i Nature kopplar utvecklingen av dessa autoantikroppar till genetiska defekter i den alternativa NFκB- ... Till en början hjälpte det patienter att undvika urinvägsinfektion och verkade förhindra tillväxten av ... Genom att få en bättre bild av deras metoder och vapen hoppas man kunna förstå vad som händer ä ... p,,strong,Antibiotikaresistens är ett allvarligt och växande folkhälsoproblem både i Sverige och i vä ...
... i serum leder till järnansamling i leukemiceller som kan bidra till leukemogenes genom att aktivera Wnt och kärnfaktor kappa-B ... NF-KB) signalvägar (45, 46, 47, 48).. Samtidigt är transporten av järn till cirkulationen från enterocyter och makrofager ... b Leukemiceller visar ökat järnupptag och minskat järnutflöde, vilket leder till förhöjda cellulära järnnivåer. Proteiner ... än patienter med B-cell ALL (11, 54). Klinisk analys visar också att överuttryck av TfR1 i ALL är en negativ prognostisk faktor ...
Denna kappa är väldigt mjuk och lätt, men ändå väldigt varm. Kvaliteten är fantastisk vad du kan få till det här priset och det ... nf-Norfolk Island. *Northern Mariana islands. mp-Northern Mariana islands. *Norway. no-Norway ...