Neuroektodermale tumörer, primitiva, är en overgripande benämning på en grupp sällsyna cancerformer som utvecklas från neuroektodermal vävnad, det vill säga de celler som under fostertiden utvecklas till nervsystemet och dess stödjande strukturer. Dessa tumörer kännetecknas av snabb celldelning och invasiv växt. Exempel på neuroektodermala tumörer, primitiva, inkluderar neuroblastom, medulloblastom, retinoblastom och primitive neuroektodermala tumör (PNET).
Neuroektodermale tumörer är en grupp sällsynta cancerformer som utvecklas från neuroektoderm, det embryonala skikt som ger upphov till nervceller och deras stödjevävnad. Dessa tumörer kan uppstå varsomhelst längs den neuraxis som sträcker sig från hjärnan och centrala nerverna till ryggraden och perifera nerver. De kan variera kraftigt i storlek, aggressivitet och prognos beroende på tumörtyp, läge och omfattning. Exempel på neuroektodermala tumörer inkluderar neuroblastom, medulloblastom, schwannom, ganglioneurom och retinoblastom.
Neuroektodermella tumörer, primitiva, perifera är en övergripande benämning på en grupp sällsyna cancerformer som utvecklas från det perifera neuroektoderma, det vill säga de celler som i embryonal stadiet ger upphov till det perifera nervsystemet. Dessa tumörer kännetecknas av att de består av olika typer av immature, eller "primitiva", celler som normalt sett skulle ha differenserats och specialiserats till specifika celltyper inom det perifera nervsystemet.
En neuroektodermal tumor, melanotisk, är en sällsynt cancerart som utgår från neurala krestceller i huden och har förmåga att producera melanin, det pigment som ger huden, hår och ögon dess färg.
Ewing sarcoma is a type of cancerous tumor that usually develops in the bones or soft tissues, such as muscles and fat, surrounding the bones. It primarily affects children and young adults, with peak incidence between the ages of 10 and 20. Ewing sarcoma is characterized by specific genetic changes involving chromosomes 11 and 22, leading to the formation of a fusion protein that drives tumor growth. The most common symptoms include pain, swelling, and redness at the site of the tumor. Early diagnosis and prompt treatment with a combination of chemotherapy, surgery, and/or radiation therapy are crucial for improving outcomes and survival rates in patients with Ewing sarcoma.
En elakartad tumörform som klassificeras antingen som gliom eller som en primitiv neuroektodermal barntumör. Tumören uppträder oftast under det första årtiondet av livet och är typiskt belägen i lillhjärnsmasken. Histologiskt präglas den av en hög grad av cellularitet, talrika mitotiska figurer samt en tendens hos cellerna att bilda skikt eller rosetter. Medulloblastom sprider sig gärna längs hela den intradurala axeln.
Primära tumörer eller metastaser i lillhjärnan. Tumörer lokaliserade i lillhjärnan yttrar sig ofta i form av ataxi eller förhöjt intrakraniellt tryck pga obstruktion av den fjärde ventrikeln. Vanliga primära cerebellumtumörer inkluderar fibrillärt astrocytom och cerebellärt hemangioblastom. Lillhjärnan utgör ofta målorgan för metastaser från tumörer i lungor, bröst eller andra, avlägsna organ.
Supratentorielle tumörer är ett samlingsbegrepp för alla hjärntumörer som utvecklas ovanför en linje, som går genom tvedelningen av stora hemisfärerna (tentorium cerebelli), i hjärnbarken, ventrikelsystemet eller strukturer som direkt omger dessa. Detta innefattar tumörer i hjärnbarken (griälarna och cortex), basala ganglierna, thalamus, hypothalamus, hippocampus, chiasma opticum och hypofysen. Supratentorielle tumörer kan vara bensinnära (gliomer) eller icke-bensinnära (till exempel metastaser, meningiomer, pituitärt adenom och andra sällsyntare typer av hjärntumörer).
Neoplasmer i de intrakraniella delarna av det centrala nervsystemet, omfattande hjärnhalvorna, de basala ganglierna, hypotalamus, talamus, hjärnstammen och lillhjärnan. Hjärntumörer delas in i primära , som uppstår ur hjärnvävnad, och sekundära, som är metastaser. De primära kan i sin tur delas in i godartade och elakartade former. Hjärntumörer kan också klassificeras utifrån den drabbades ålder, v ävnadstyp eller läge i hjärnan.
'c-Fos-related antigen 1' (C-FLI-1) är ett protonsyntetiserande protein som spelar en viktig roll inom celldelning och cellexpansion, särskilt i cancerceller. Det kodas av onkogenprotoksomproteinets gen PROTO-ONKOGEN 1, RETSARCINOMKOMBINERAD GEN 3 (c-FLI-1). Höga nivåer av C-FLI-1 har visats korrelera med aggressivt cancerutveckling och sämre prognos.
EWS (Ewing Sarcoma) RNA-Binding Protein is a type of protein that binds to RNA and plays a role in gene expression regulation, including alternative splicing, transcription, and translation. It is well-known for its involvement in the chromosomal translocation that leads to the formation of EWS/ETS fusion oncoproteins in Ewing sarcoma, a type of cancer.
Pinealoma är ett sällsynt cancerartat tillstånd som utgörs av onkologisk aktivitet i pinealkroppen, en liten endokrin glandul som finns djupt inne i hjärnan. Pinealomon kan vara maligna (med invasiv potential) eller benigna (som tumor men som inte sprider sig). De flesta pinealomer är av typen germinom, ett långsam växande cancer som ofta kan bota genom kirurgi och/eller strålbehandling. Andra typer av pinealomon inkluderar pineocytom, astrocytom och gliom. Symptomen på pinealoma kan vara huvudvärk, synproblem, hormonstörningar och försämrad kognitiv förmåga.
Ett av de två paren i den sjunde gruppen (grupp G) av de mänskliga kromosomerna, enligt gällande klassificering.
Gliom (nervkittstumörer) som uppstår ur ependymocyter och yttrar sig som elakartade hjärntumörer hos barn eller som godartade ryggmärgstumörer hos vuxna. De kan utvecklas på alla nivåer i ventrikelsystemet eller ryggmärgens mittkanal. Intrakraniella ependymom uppstår oftast i den fjärde ventrikeln och utgörs av täta, cellulära tumörer, som kan innehålla ependymrör och perivaskulära pseudorosetter. Ryggradsependymom är vanligtvis godartade, papillära eller myxopapillära tumörer.
En ryggmärgstumör är en oskulderad eller malignt neoplastisk tillväxt i ryggmärgen, som kan störa nervfunktionen och leda till neurologiska symtom beroende på var tumören finns och hur snabbt den växer.
"Sarkom, småcelligt" är en allmän benämning på en grupp sällsyna cancerformer som utgör maligna tumörer i bindvävstissue, såsom skelettmuskulatur, blodkärl och koltissnar. Dessa tumörer karaktäriseras av små, oregelbundet formade celler med skrovlig till nästan icke-existerande cytoplasma, vilket gör dem svåra att urskilja under mikroskopi. Småcelliga sarkomer tenderar att vara mycket aggressiva och har ofta en dålig prognos.
Tumörer eller cancer i benvävnad eller i specifika ben.
Neuroblastom är en ovanlig cancer som utgår från nervceller (neuroblaster) i de sympatiska nervsystemet, oftast i bukhålan eller bäckenregionen hos barn. Det är den vanligaste extrakraniella solid tumören hos barn under ett år gammal och är en av de vanligaste cancerformerna hos barn under fem års ålder. Neuroblastom kan vara aggressivt och spridas till andra kroppsdelar, men prognosen varierar stort beroende på tumörtyp, storlek, läge och om det har spridits eller inte. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling.
A rhabdoid tumor is a highly aggressive and malignant type of cancer that primarily affects infants and young children, characterized by the presence of large, abnormal cells called rhabdoid cells. These tumors can develop in various parts of the body, including the kidneys (forming a type known as malignant rhabdoid tumor of the kidney or MRT), brain (atypical teratoid/rhabdoid tumor or AT/RT), and other soft tissues. Rhabdoid tumors are notorious for their poor prognosis and resistance to conventional treatments, making them a significant challenge in pediatric oncology.
Cancer eller tumörer i överkäken.
Biological tumor markers are substances, such as proteins or genetic material, that are produced by cancer cells or by other cells in the body in response to cancer, which can be measured in body fluids like blood or urine to help detect, diagnose, monitor treatment response, and assess prognosis of malignancies.
'Tumörer, germinalcells- och embryonala' refererar till neoplastiska tillväxtsprocesser som utgår från de tidiga undifferensierade cellerna i det reproduktiva systemet (germinala celler) eller från embrionala stamceller. Dessa tumörer kan vara benigna eller maligna och kan uppstå i alla delar av kroppen, men är vanligast i gonaderna (testiklar och äggstockar). Germinalcellstumörer kan innefatta olika subtyper som seminom, non-seminom, dysgerminom, yolk sac tumör med mera. Embryonala tumörer är sällsyntare än germinalcellstumörer och inkluderar exempelvis teratom, yolk sac tumör och choriocarcinom.
"Bröstkorgstumörer" är en allmän term för olika typer av both cancerous och non-cancerous tumors som utvecklas i bröstkorgen, inklusive lungcancer, bröstcancer, matstrudstumörer och andra relaterade sjukdomar.
Godartade eller elakartade neoplasmer som uppstått primärt eller tillkommit sekundärt i hjärnan, ryggmärgen eller deras hinnor.
Den neurala plattan är ett embryologiskt lager av cellsamlingar som under utvecklingen ger upphov till nervsystemet hos djur, inklusive människan. Det består initialt av två neurallammelser som omger en hollow tubformad neuraal platta. Senare blir den neurala plattan en solid struktur genom sammanväxning av de två lamellerna och bildar därmed det tidiga nervröret, vilket senare utvecklas till hjärnan och ryggmärgen.
Ett av de sju paren i den tredje gruppen (grupp C) av mänskliga kromosomer, enligt gällande klassificering.
Onkogenproteiner, fusion, refererer til proteiner dannet som følge af en genetisk reorganisering, hvor to forskellige gener, der normalt ikke overlappe eller kontroller hinanden, bliver sammenflettet og danner et nyt hybridgen. Dette kan ske ved en række mekanismer, herunder translokation, inversion, deletion eller insertion af genetisk materiale. Nogle onkogenproteiner, fusion, er kendt for at spille en vigtig rolle i udviklingen af visse typer kræft, da de kan føre til uregulerede cellevækst og dermed kanne medføre cancerous tumorer. Et velkendt eksempel på et onkogenprotein, fusion, er BCR-ABL1, der dannes ved en genetisk translokation t1;11(q24;q21) og er forbundet med chronisk myeloisk leukæmi.
En väl differentierad gliomform bestående av tumörceller av astrocyttyp, med varierande mängd fibrillärt stroma. Ett vanligt klassificeringssystem för dessa tumörer bygger på graden av malignitet (gra d I-IV). Hos personer yngre än 20 år uppkommer astrocytom vanligen i lillhjärnan; hos vuxna uppstår tumörerna oftast i cerebrum, ibland med snabb och utbredd tillväxt.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Orbital neoplasms refer to abnormal growths or tumors within the orbit, which is the bony cavity that contains the eye and its associated muscles, nerves, fat, and connective tissue. These neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous) and can originate from various types of cells within the orbit. Common types of orbital neoplasms include optic nerve gliomas, meningiomas, lacrimal gland tumors, and lymphomas. Symptoms may include protrusion or displacement of the eye, double vision, limited eye movement, pain, or visual changes. Treatment options depend on the type, location, and extent of the neoplasm and may include surgery, radiation therapy, or chemotherapy.
Vincristine är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen vinkaalkaloider, hämtade från växten rosa Catharanthus (tidigare namn Vinca rosea). Vincristine används primärt i behandlingen av olika typer av cancer, såsom leukemi och lymfom, genom att störa cellcykeln hos snabbt delande cancerceller.
Isomer av cyklofosfamid som har alkylerande verkan och används som immunsuppressivt medel.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
Genetisk translokation är en typ av genetisk avvikelse där delar av två olika kromosomer byter plats med varandra. Denna process kan resultera i att gener på de två kromosomerna hamnar i en ny position, vilket kan störa normal proteinproduktion och orsaka genetiska sjukdomar eller abnormaliteter hos den drabbade individen.
En godartad tumör som vanligtvis uppstår i den sympatiska nervstammen i mediastinum (lungmellanrummet). Till histologiska särdrag hör spindelcellsutveckling (vilket påminner om neurofibrom) och närvaro av stora ganglieceller. Tumören kan visa sig kliniskt som Horners syndrom eller som diarré, till följd av ektopisk produktion av kärlpåverkande tarmpeptid (vasoaktiv intestinal peptid; VIP).
Skalltumörer är onormala, icke-kanterade tillväxtarter av celler eller vävnader i kraniet eller halsbenet.
Parapares är en medicinsk term som betyder oförmåga att fullt ut kontrollera och röra benen, vanligen på grund av en skada eller sjukdom i ryggmärgen eller nerverna i ländryggraden. Parapares är ofta symmetrisk, vilket innebär att båda benen är drabbade i ungefär lika hög grad. Termen är relaterad till, men skiljer sig från, paraplegi, där det saknas all känsel och rörelseförmåga i benen.
Den medicinska definitionen av 'toraxvägg' är den muskulösa, benartade och membranösa vävnad som omsluter och ger struktur till thoraxregionen (bröstkorgen) i kroppen, och som skyddar de vitala inre organen i hjärtat och lungorna.
En teratom är en typ av tumör som innehåller celler från alla tre germämningslagen, vilket betyder att den kan innehålla vävnad från olika typer av kroppstisslar, till exempel hud, hår, tänder och ben. Teratom är vanligtvis onkologiskt malignt (cancerartat) och uppstår ofta i äggstocken eller testikeln, men kan också förekomma på andra ställen i kroppen.
Nervvävnadstumörer är en övergripande benämning på olika typer av cancersjukdomar som utvecklas från nervceller och nervstödjevävnad, inklusive både primära tumörer som uppstår i nerverna själva och sekundära tumörer orsakade av metastaser från andra cancerformer.
Perifera nervsystemets tumörer är neoplastiska tillväxtsprocesser som utvecklas från celler i det perifera nervsystemet, inklusive nerver, ganglier och kringliggande vävnader.
"Tumörbörda" refererar till den mekaniska påverkan eller skada som en tumör orsakar när den växer och trycker på omgivande vävnader, strukturer eller organ. Detta kan leda till symptom som smärta, funktionsnedsättning eller andra komplikationer beroende på var tumören är belägen och hur stor den blir. Tumörbörda kan förekomma vid alla typer av cancersjukdomar, inklusive både godartade och elakartade tumörer.
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
Ett halvsyntetiskt derivat av podofyllotoxin med antitumörverkan. Det hämmar DNA-syntes genom att bilda komplex med topoisomeras II och DNA. Komplexet utlöser brott på dubbelsträngat DNA och hindrar reparation genom topoisomeras II-bindning. Upprepade DNA-brott hindrar övergång till celldelningens mitosfas och leder till celldöd. Etoposid är verksam främst i cellcykelns G2- och S-faser.
En talgkörtel, även kallad sebaceous gland, är en typ av körtel som finns i huden och producerar ett oljigt sekret kallat talg, som hjälper till att fukt- och skydda huden.
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
Behandling av ett sjukdomstillstånd med flera olika åtgärder, samtidigt eller i följd. Kemoimmunterapi, radioimmunterapi, kemoradioterapi, kryokemoterapi och alternativa terapiåtgärder är de vanligaste, men inbördes kombinationer mellan dessa modeller och kombinationer med kirurgiska metoder används också.
Ett av de tre paren i den femte gruppen (grupp E) av mänskliga kromosomer, enligt gällande klassificering.
Rabdomyosarcoma är en sällsynt, malign tumör som utgår från cellspridningsstadiet (myoblasten) under differensieringen till skelettmuskulatur och består av oregelbundet formade celler med atypisk celldelning och nekros.
Neurofilamentproteiner (NFP) är ett typiskt proteiner som utgör strukturkomponenter i neurofilamenten, som är en del av neuronens cytoskelett och hjälper till att ge strukturell stöd och underlätta transporten av organeller inne i nervcellerna. NFP kan mätas i cerebrospinalvätskan (CSF) eller i blodplasma och höga nivåer av NFP har visat sig vara korrelerade med axonskada och neurodegeneration i flera neurologiska tillstånd, såsom Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom, Multiple skleros och traumatisk hjärnskada.
Godartade eller elakartade tumörer i det centrala nervsystemet med sitt ursprung i gliaceller (dvs astrocyter, oligodendrocyter och ependymocyter). Astrocyter kan ge upphov till astrocytom eller glioblastom. Oligodendrocyter ger upphov till oligodendrogliom, och ependymocyter kan förvandlas till ependymom, plexus choroideustumörer eller kolloida tumörer i den tredje ventrikeln.
Tumörer lokaliserade i bukhålan.
Icke-invasiv metod för undersökning av inre anatomistrukturer som bygger på principen att atomkärnor i ett starkt magnetfält absorberar strålningsenergipulser och avger dem som radiovågor, vilka med datateknik kan bearbetas till bilder. Till tekniken räknas även protonspinntomografi.
Retinoblastom är en ovanlig cancerform som utvecklas i det del av ögat som kallas näthinnan (retina). Den drabbar främst barn under 5 års ålder och är den vanligaste ögoncancerformen hos barn. Symptomen på Retinoblastom kan inkludera en oförklarlig pupillförändring, där pupillen ser vit ut i mitten istället för svart, en oförklarlig ögonenfladnad eller rörelse, eller en oförklarlig rodnad eller inflammation kring ögat. Retinoblastom behandlas vanligen med kirurgi, strålbehandling och/eller systemisk behandling med kemoterapi beroende på cancerutbredning och allvarlighetsgrad.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Toraxkirurgiska tekniker är metoder och procedurer som används under kirurgiska ingrepp innefattande bröstkorset, det vill säga hjärtat, lungorna, mediastinet (det område mellan lungorna), brösten och endokrina gladderna i bröstkorgen. Dessa tekniker kan involvera öppen kirurgi eller minimalinvasiv kirurgi med hjälp av specialdesignade instrument och kameror som insätts genom små snitt.
Strålbehandling av huvudet i behandlings- eller förebyggande syfte.
DNA som finns i tumörvävnad.
En prekursor till ett alkylerande kvävesenapsbaserat antitumör- och immunsuppressivt medel som måste aktiveras i levern för att bilda den aktiva aldofosfamiden. Det används för behandling av lymfom, leukemier osv. Bieffekten, alopeci (håravfall), har man dragit nytta av för att avlägsna fårpäls. Cyklofosfamid kan dessutom orsaka sterilitet, fostermissbildningar, mutationer och cancer.
En undergrupp sura glykosfingolipider. De innehåller en eller fler sialinsyra(N-acetylneuraminsyra)rester. Men Svennerholms förkortningssystem benämns gangliosiderna G, med indexbokstäverna M, D eller T för mono, di- eller trisialo, och en siffra för att ange rörelsesekvensen i tunnskiktskromatogram.
Ett enzym i lyasklassen som katalyserar dehydreringen av 2-fosfoglycerat till att ge fosfoenolpyruvat. EC 4.2.1.11.
Tumörer av alla typer och ursprung, som förekommer utanför skelettet i kroppens bindvävsstrukturer, inklusive rörelseorganen och deras olika delar, som t ex nerver, blodkärl, lymfsystemet osv.
Ett alkylerande ämne som är ett värdefullt medel mot såväl blodcancer som fasta tumörer.
Synaptophysin är ett protein som förekommer i synapser, de speciella kontaktzonerna mellan nervceller där neurotransmittorer frisätts för att överföra impulser till andra nervceller. Proteinet är en viktig komponent av de små blåsaformade vesiklar som innehåller neurotransmittorer och deltar i deras transport, dockning och exocytos vid synapsen. Synaptophysin används också som markör för att identifiera nervceller och deras processer i histologiska och immunhistokemiska preparat.
En familj retrovirusassocierade DNA-sekvenser (myc) som ursprungligen isolerades från fågelmyelocytomatosvirus. Protoonkogenen c-myc kodar för ett kärnprotein som deltar i omsättningen av nukleinsyra och i förmedlingen av cellers reaktion på tillväxtfaktorer. Trunkering (avkortning) av den första exonen, vilken tycks reglera uttryckandet av c-myc, är avgörande för dess cancerogenicitet. Hos människa är c-mycgenen belägen på plats 8q24 på den långa armen på kromosom 8.
En typ av in situ-hybridisering, där målsekvenserna färgats med fluorescerande ämnen, så att läge och storlek kan bestämmas medelst fluorescensmikroskopering. Färgningen är tillräckligt distinkt för att hybridiseringssignalen skall kunna ses såväl i metafasutstryk som i interfaskärnor.
Användning av två eller fler preparat samtidigt eller i följd vid cancerterapi. Medlen behöver inte administreras i samma form.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
"Behandlingsresultat" refererer til den ændring eller effekt, en given behandling har på en patients sygdom, symptomer, funktion, kvalitet af liv eller overlevelse.
Tiotepa är ett citostatikum, ett ämne som används för att stoppa celldelningen och därmed cancercellers tillväxt. Det är ett alkyleringsmedel och en tioguaninhydrochloridderivat, som används som kemoterapi vid behandling av vissa typer av cancer, såsom ovarialcancer och maligna melanomer. Tiotepa agerar genom att skada DNA i cancercellerna, vilket förhindrar deras förmåga att dela sig och växa.
Tumor proteins are abnormal or altered proteins produced by the genetic changes that occur within cancer cells, contributing to tumor growth, progression, and resistance to therapy.
Cellförändringar som visar tecken på att kontrollmekanismer satts ur spel, ökad tillväxt, ändringar på cellytan, karyotypa abnormaliteter, morfologiska och biokemiska avvikelser och andra egenskaper s om medför förmåga att invadera, metastasera och döda.
En cells förökning genom delning.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
En lokal tumörrecidiv refererar till när cancer återvänder efter behandling, och nya cancerceller bildas vid samma ställe som den ursprungliga cancertumören.
Det yttre groddbladet (blastulalagret) hos embryot.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
En Wilms tumör, även känd som nefroblastom, är en typ av cancer som utgår från njurceller hos barn.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
En selektiv ökning av antalet kopior av en gen som kodar för ett visst protein, utan motsvarande mångfaldigande av andra gener. Detta sker naturligt genom uttag av repetitionssekvensen ur kromosomen och dess extrakromosomala replikation i en plasmid, eller genom produktion av ett RNA-transkript av hela repetitionssekvensen av ribosom-RNA och omvänd transkription av molekylen, så att ytterligare en kopia av den ursprungliga DNA-sekvensen bildas. Det har utvecklats laboratoriemetoder för oproportionell replikation genom ojämn överkorsning, upptag av DNA från upplösta celler, eller framställning av extrakromosomala sekvenser genom cyklisk replikation.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i tumörvävnad.
'Experimentelle Tumoren' refererer til forskningsmodeller av voksende, abnormale celler, designet for å afterforske mekanismer og behandlingsmuligheter for kraftige, livstruende værtscellereguleringsovergrepene kreft. Disse modellene kan inkludere to-dimensjonale cellagre, tre-dimensjonale organoider eller levende dyr (f.eks. musmus) med inducerte tumorer.
Gener som blockerar uttryck av den cancerogena fenotypen. Deras normala uppgift är att hämma celltillväxt. När dessa suppressorgener inaktiveras eller saknas, faller en barriär för normal celltillväxt bort, och ohämmad tillväxt blir möjlig.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Metod för provtagning av vävnad genom att sticka en nål i den vävnad som skall undersökas och suga upp (aspirera) en provmängd.
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Ett antitumörmedel som fås från Streptomyces peuceticus. Det är ett hydroxiderivat av daunorubicin och används både mot leukemier och fasta tumörer.
Vanligtvis liten, långsamt växande neoplasm bestående av öar av runda, oxyfila eller spindelformade, medelstora celler med ganska små, vesikulära kärnor, och täckt av en slemhinna med gul, fårad yta. Tumören kan uppträda var som helst i mag-tarmkanalen (men även i lungorna eller på andra platser); ungefär 90 % uppkommer i appendix. Dessa tumörer har neuroendokrint ursprung och härstammar från en p rimitiv stamcell.
Reguljär omlagring av genregioner genom DNA-omfördelning, såsom normalt sker under utvecklingsprocessen.
Survival analysis är en statistisk metod för att analysera och förutsäga tiden till ett specifikt händelseutfall, vanligtvis relaterat till dödlighet eller rekurrens av en sjukdom, baserat på tidskorrelerade data.
En tumör är en abnorm och ofta opålitlig vävnadsformation som uppstår då celltillväxten och celldelningen överstiger normal nivå eller fortsätter utan kontroll efter cellskada eller påverkan. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancer-relaterade eller inte. De kan också variera i storlek och spridning, och deras uppkomst kan bero på en kombination av genetiska, miljömässiga och livsföstylett relaterade faktorer.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
I medicinen refererar prognosen till den förväntade utgången eller framgången av en behandling eller sjukdom. Det är en förutsägelse om hur en patients hälsotillstånd kommer att utvecklas över tiden, inklusive sannolikheten för fullständig genes, kronisk sjukdom eller död. Prognosen baseras ofta på olika faktorer som patientens allmänna hälsotillstånd, sjukdomens art och svårighetsgrad, behandlingsalternativ och individuella respons på behandlingar.
Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en central roll i cellcykeln och DNA-reparationen, och som undertrycker oregelbunden celldelning och neoplasi (abnorm tumörväxt). Det gör detta genom att initiera apoptos eller celldelningsstopp vid skadad DNA eller påträngande onkogena signaler.
Ett antibiotikum med anticancereffekt från Streptomyces parvullus. Det binder till DNA och hämmar RNA-syntes (transkription), där förlängning av kedjan är känsligare än början, slut eller frisläppande. Till följd av nedsatt mRNA-produktion avtar också proteinsyntesen efter dactinomycinbehandling.
Perioden efter en framgångsrik behandling, under vilken inga symtom eller sjukdomstecken syns.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
'Survival Rate' refererer til sandsynligheden for, at patienter overlever en bestemt sygdom eller tilstand over en given periode. Den kan beregnes på forskellige måder alt efter konteksten, men oftest angives den som den procentuelle andel af patienter, der er i live et år (eller flere) efter diagnosen. Survival rate kan være et vigtigt mål for effektiviteten af behandlinger og for at forstå udfaldet for forskellige sygdomme.
Ett intermediärt filamentprotein som endast förekommer i gliaceller eller celler av gliaursprung. Molekylvikten är 51 000.
Kartläggning av en cellkärnas hela kromosomuppsättning. Kromosomkännetecknen hos en individ eller en cellinje presenteras vanligtvis som en systematisk uppställning av metafaskromosomer från ett mikrofoto av en enda cellkärna ordnade parvis i minskande storleksordning och efter centromerens läge.
Neuroendocrine tumors (NETs) are abnormal growths that develop in the neuroendocrine cells, which are responsible for releasing hormones into the bloodstream regulating various body functions. These tumors can occur in different organs throughout the body, but they are most commonly found in the lungs and digestive system. NETs can be benign or malignant and may cause symptoms due to hormone overproduction or tissue invasion. Early detection and appropriate treatment are essential for improving outcomes in patients with neuroendocrine tumors.
Avvikelser från det normala antalet kromosomer eller från den normala strukturen, vilka inte alla nödvändigtvis är förknippade med sjukdom (kromosomrubbningar).
Förlust av en del av en kromosom.
Tumörsuppressorproteiner är proteiner som reglerar celldelningen och skyddar mot oregelbunden celldelning och cancertillväxt genom att hämma onkogena signaler och främja reparation av skadad DNA.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Proton pump inhibitor proteins, also known as protono pumpare, refer to a group of protein pumps found primarily in the parietal cells of the stomach that play a key role in regulating gastric acid secretion. These proteins are responsible for transporting hydrogen ions (protons) from the cytoplasm of the cell into the lumen of the stomach, where they combine with chloride ions to form hydrochloric acid. By inhibiting the function of these proton pumps, medications known as proton pump inhibitors can reduce gastric acid secretion and alleviate symptoms associated with acid-related disorders such as gastroesophageal reflux disease (GERD) and peptic ulcers.
'Tumor Microenvironment' (TME) refererar till den speciella miljön som omger cancerceller inne i en tumör. Denna miljö består av olika typer av celler, såsom immunceller, blodkärl, lymfkärl, stromaceller (som fibroblaster och glatt muskelceller), extracellulära matrix-komponenter och signalsubstanser som påverkar cellernas beteende. TME har en viktig roll för tumörers utveckling, tillväxt, invasivitet och resistens mot behandlingar. Interaktionerna mellan cancerceller och deras omgivning i TME kan både undertrycka och stödja cancerutvecklingen, beroende på typen av signalsubstanser och cell-cell-kontakter som förekommer.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Spridning av en tumör från ett organ eller en kroppsdel till en annan på avstånd från den primära platsen.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.

Neuroektodermala tumörer, primitiva (PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neuroektodermal vävnad, vilket är ett slags embryonal vävnad som under fostertiden utvecklas till nervsystemet. PNET-tumörer kan uppstå var som helst längs det centrala nervsystemet (CNS), men de flesta förekommer i hjärnbarken eller i ryggraden.

PNET-tumörer kännetecknas av snabb celldelning och kan infiltrera omgivande vävnad. De är ofta aggressiva och har hög risk för recidiv (återfall). Symptomen varierar beroende på var tumören sitter, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, synproblem, svaghet eller förlamning på ena sidan av kroppen och förändrat beteende eller medvetande.

Diagnosen ställs vanligen genom magnetresonans- eller datortomografisk undersökning (MRI eller CT) följt av biopsi eller operation för att ta ut en tumörprov. Behandlingen innefattar ofta kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Det är värt att notera att termen "PNET" har fallit ur bruk som en officiell diagnos och ersatts av andra mer specifika diagnoser beroende på var tumören sitter i CNS, till exempel medulloblastom för tumörer i hjärnbarken och atypisk teratoid/rhabdoid tumör (ATRT) för tumörer i ryggraden.

Neuroektodermala tumörer är en grupp av sjukdomar som utgår från celler i det neuroektodermala vävndet, vilket är ett embryonalt tidigt stadium av utveckling där cellerna kan utvecklas till nervceller och celler i huden. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå var som helst längs det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

Exempel på neuroektodermala tumörer inkluderar:

* Neuroblastom: En elakartad tumör som vanligtvis uppstår i de tidiga cellerna i sympatiska nervsystemet, ofta i bukspottkörteln eller i ryggmärgen.
* Medulloblastom: En elakartad tumör som vanligtvis uppstår i bakhuvudet och är en av de vanligaste hjärntumörerna hos barn.
* Ganglioneuroblastom: En godartad eller elakartad tumör som vanligtvis uppstår i bukspottkörteln eller i ryggmärgen.
* Retinoblastom: En elakartad ögontumör som vanligtvis drabbar barn under 5 års ålder.
* Pheochromocytom: En sällsynt, oftast godartad tumör i körteln som producerar adrenalin och noradrenalin, belägen ovanpå de övre bäckenknotorna.

Symptomen på neuroektodermala tumörer kan variera beroende på vilken typ av tumör det rör sig om och var den är belägen. Vanliga symtom inkluderar smärta, svullnad, förändringar i synen eller neurologiska symptom som svaghet, yrsel eller problem med balansen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen av tumör och dess utbredning.

Neuroektodermala tumörer, primitiva, perifera (Peripheral primitive neuroectodermal tumors, PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neurala stamceller i det perifera nervsystemet. Dessa tumörer karakteriseras av att de består av små, rundliga celler med högt mitotiskt index och ofta infiltrerar omgivande vävnader aggressivt.

PNET-tumörer kan uppstå var som helst i kroppen, men de är vanligast i lungorna, bukhinnan, levern och benen. Symptomen varierar beroende på var tumören finns och kan inkludera smärta, svullnad, trötthet och viktminskning.

Diagnosen ställs vanligen genom biopsi och histopatologisk undersökning av tumörcellerna, som visar typiska morfologiska och immunhistokemiska drag för PNET-tumörer. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Det är värt att notera att termen "PNET" har ifrågasatts som en separat entitet och det finns debatt om omfattningen och definitionen av denna diagnos. I vissa fall kan tumörer som tidigare diagnosticerats som PNET nu istället klassificeras som Ewing sarkom, ett annat slags neuroektodermal tumör.

Neuroektodermal tumor, melanotisk, är en sällsynt typ av cancer som utgår från celler i det neuroektoderma, ett embryologiskt lag som ger upphov till både nerv- och hudceller. Den melanotiska neuroektodermala tumören karakteriseras av att tumörcellerna producerar melanin, ett pigment som ger huden, hår och ögon dess färg. Dessa tumörer kan vara maligna (cancer) eller benigna (godartade).

Melanotiska neuroektodermala tumörer kan förekomma över hela kroppen, men de flesta upptäcks i huden eller slemhinnor. Symptomen kan variera beroende på plats och storlek på tumören, men de kan inkludera en nyförändring på huden som är oregelbunden, asymmetrisk, gråbrun till svart i färgen och som växer eller blöder.

Diagnosen ställs vanligen genom en biopsi av den misstänkta tumören, följt av mikroskopisk och immunhistokemisk analys för att fastslå typen och graden av tumören. Behandlingen kan innebära kirurgiskt avlägsnande av tumören, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och utsträckningen av tumören.

Ewing sarcoma är en typ av cancer som vanligtvis utvecklas i ben eller vävnader kring benen. Det är en ovanlig form av cancer som främst drabbar barn och unga vuxna. Sarcomatum, Ewing definieras som en malign tumör som uppstår från mesenchymala stamceller, vilket betyder att den utgår ifrån celler som bildar bindväv, muskler och blodkärl.

Ewing sarcoma kännetecknas av specifika genetiska förändringar, där det ofta förekommer en typ av genetisk rubbning kallad ett (11;22) translokation. Det innebär att två olika kromosomer byter plats med varandra och bildar en ny gen som bidrar till cancerns utveckling.

Typiska symtom på Ewing sarcoma kan inkludera smärta, svullnad eller rodnad i området där tumören finns, trötthet, feber och viktminskning. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av röntgenundersökningar, magnetresonanstomografi (MRT), computed tomography (CT) och biopsi för att undersöka tumörvävnaden.

Behandlingen för Ewing sarcoma består vanligtvis av kombinationer av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi för att eliminera cancercellerna och försöka förhindra återfallsrisk. Prognosen varierar beroende på flera faktorer som till exempel tumörstadiet vid diagnos, patientens allmänt tillstånd och ålder samt behandlingsrespons.

Medulloblastom är en typ av hjärntumör som vanligtvis drabbar barn, men kan också förekomma hos vuxna. Det är en malign tumör, vilket betyder att den är cancertumör och har potentialen att spridas till andra delar av kroppen. Medulloblastom utgår från celler i cerebellum, den bakre delen av hjärnan som styr balansen och koordinationen av rörelser.

Tumörerna kan variera i storlek och lokaliseras ofta nära den fjärde ventrikeln, en hålighet fylld med vätska i mittbrainet. Symptomen på medullblastom inkluderar huvudvärk, yrsel, illamående, dubbelseende och svårigheter med koordinationen av rörelser. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi för att ta bort så mycket som möjligt av tumören, följt av strålbehandling och/eller kemoterapi för att eliminera eventuella kvarstående cancerceller. Prognosen varierar beroende på typen av medulloblastom och om det har spridits till andra delar av kroppen, men i allmänhet är den bättre för barn än vuxna.

Lillhjärntumörer, eller cerebellä tumörer, är en grupp av godartade och elakartade tumörer som utvecklas i lillhjärnan (cerebellum), en del av hjärnan som ligger bakom och under storhjärnan. Lillhjärntumörer är relativt ovanliga och utgör cirka 10-15% av alla hjärntumörer.

Det finns flera olika typer av lillhjärntumörer, men några vanliga exempel inkluderar:

* Astrocytomer: Dessa tumörer utvecklas från stödjande celler i hjärnan som kallas astrocyter. De kan vara godartade (lågt gradiga) eller elakartade (högt gradiga).
* Medulloblastomer: Detta är en elakartad tumör som oftast drabbar barn och unga vuxna. Den tenderar att spridas via det cerebrospinalvätskan (CSF) som fyller ut hjärn- och ryggmärgshålan.
* Ependymomer: Dessa tumörer utvecklas från ependymceller, celler som linjer vätskekanalerna i hjärnan. De kan vara godartade eller elakartade.
* Hemangioblastomer: Detta är en sällsynt godartad tumör som utvecklas från blodkärlsceller. Den kan orsaka ökad blodflöde till hjärnan och leda till symptom som huvudvärk, yrsel och svårigheter att balansera.

Symptomen på lillhjärntumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, koordinationssvårigheter, sväljningssvårigheter, dubbelseende, minnesförlust och förändringar i beteende eller humör. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörtyp och grad av malignitet.

Supratentorielle tumörer är en övergripande benämning på alla hjärntumörer som utvecklas ovanför täckventrikeln (tentorium cerebelli) i hjärnan. Detta inkluderar tumörer i storhjärnan (cerebrum), mindrehjärnan (cerebellum) och hjärnstammen (truncus encephali). Supratentorielle tumörer kan vara godartade eller elakartade, och deras symptom och behandlingsmetoder varierar beroende på vilken typ av tumör det är, dess storlek och var i hjärnan den finns. Exempel på supratentorielle tumörer inkluderar meningiomer, glioblastom multiforme, astrocytomer och akustisk neurinom.

En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

"c-Fos-Familjemedlemmet Interaktivt Leukemi Genetisk Onkoprotein 1" (c-Fli-1) är ett transkriptionsfaktorprotein som tillhör AP-1 familien. Det kodas av protoonkogenet c-fos och spelar en viktig roll i cellytocyklerna, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Ofta ses överaktivering eller överexpression av c-Fli-1 i olika typer av cancer, såsom leukemi och sarcom. Dessa förändringar kan leda till onkogen transformaton och tumörutveckling.

EWS (Ewing sarcoma breakpoint region 1) är ett protein som binder till RNA. Det kodas för av genen EWSR1 och spelar en viktig roll i celldelningen, transkriptionen och sönderdelningen av RNA. EWS kan interagera med andra proteiner och bilda komplexa med RNA, vilket påverkar RNA:s stabilitet, lokalisation och översättning till protein.

Mutationer i genen EWSR1 har associerats med flera olika typer av cancer, inklusive Ewings sarcoma, ett sällsynt cancerform som ofta drabbar barn och unga vuxna. I Ewings sarkoma kan EWS proteinet bilda en abnormal fusionprotein tillsammans med ett annat protein, vilket påverkar celldelningen och kan leda till cancero utveckling.

Pinealoma är ett sällsynt cancerartat tillstånd som utvecklas i pinealcellen i pinealregionen i hjärnan. Det kan vara både maligna och benigna typer, men de flesta pinealomer är av den maligna typen, kallad pineoblastom. Symptomen på pinealom kan inkludera huvudvärk, synproblem, hormonstörningar och vila/sömnrubbningar. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och utsträckningen av sjukdomen.

Människokromosompar 22, även kända som autosomala homologa kromosompar 22, är de två identiska kromosomerna i människans cellkärna som bär på samma arvsmassa och är av samma storlek och form. De tillhör de 22 par av autosomala kromosomer (icke- könsrelaterade kromosomer) som alla människor har, med undantag för könskromosomparne X och Y som bestämmer individens kön.

Kromosomen 22 är den näst minsta av de 23 par av kromosomer som finns hos människan. Den innehåller cirka 50 miljoner baspar och bär på cirka 1 500 gener, vilket är ungefär 5-6% av det totala antalet gener i människokroppen. Kromosom 22 innehåller också ett antal välkända genregioner som är involverade i flera sjukdomar och tillstånd, såsom regionen q11.2 där genen för neurofibromatosis typ 1 finns, och regionen q13.12 där genen för retinska pigmentepitelcellsförändring (RP) typ 12 finns.

Varje individ har två kopior av varje autosomal kromosom, en från modern och en från fadern. Vid befruktning bildar könscellerna (ägg- och spermieceller) genom meios antingen 22 autosomala kromosomer eller ett par könskromosomer. När en ägg- eller spermiecell möter en annan vid befruktningen, resulterar det i en zygot som har två uppsättningar av varje autosomal kromosom och två könskromosomer, totalt 46 kromosomer.

Ependymom är en typ av hjärntumör som utgår från ependymceller, celler som tapetserar de ventriklar och centrala kanalerna i hjärnan och ryggmärgen. Dessa celler producerar cerebrospinalvätska (CSF), som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen.

Ependymom kan vara av olika typer beroende på var de uppstår i centrala nervsystemet. De kan delas in i intrakraniala ependymomer (som uppstår i hjärnan) och spinala ependymomer (som uppstår i ryggmärgen). Intrakraniella ependymomer är vanligare än spinala ependymomer.

Ependymom kan vara av olika grader av malignitet, från låggradiga till höggradiga. Låggradiga ependymomer växer långsammare och är mindre benägna att sprida sig, medan höggradiga ependymomer är mer aggressiva och har en högre risk att spridas till andra delar av centrala nervsystemet.

Symptomen på ependymom kan variera beroende på var tumören finns lokaliserad, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, yrsel, balanssvårigheter och nedsatt syn eller hörsel. Behandlingen för ependymom består vanligtvis av kirurgi för att ta bort så mycket av tumören som möjligt, följt av strålbehandning och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumör.

Ryggmärgstumörer är en allmän term för olika typer av cancertumörer som utvecklas i ryggmärgen. Ryggmärgen är det tunna, segelartade organ som löper genom ryggraden och spelar en central roll i kroppens nervsystem. Ryggmärgstumörer kan vara maligna (cancertumörer) eller benigna (godartade tumörer), men även de godartade tumörerna kan orsaka allvarliga symptom genom att de trycker på ryggmärgen eller nerverna som löper ut från den.

Det finns olika typer av ryggmärgstumörer, beroende på vilka celler de utvecklas ifrån. Några exempel är:

* Astrocytom: En tumör som utvecklas ifrån stödjande glialceller i ryggmärgen, kända som astrocyter. Astrocytomer kan vara av olika grader av malignitet, från låga grader som är relativa godartade till höga grader som är mycket aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.
* Ependymom: En tumör som utvecklas ifrån ependymceller, som hjälper till att producera ryggmärgens cerebrospinalvätska (CSF). De flesta ependymomer är låga grader av malignitet, men de kan fortfarande vara invasiva och orsaka problem.
* Neuroblastom: En tumör som utvecklas ifrån immature nervceller i ryggmärgen. Neuroblastom är en mycket aggressiv cancer som ofta sprider sig till andra delar av kroppen. Det är vanligare hos barn än vuxna.
* Meningeom: En tumör som utvecklas ifrån membranen som omger ryggmärgen, kända som meningerna. Meningeomer är oftast låga grader av malignitet och kan vara relativt godartade, men de kan fortfarande orsaka problem genom att växa in i andra strukturer i ryggmärgsregionen.

Behandling för ryggmärgscancer beror på typen och graden av cancer, samt patientens allmäntillstånd och andra faktorer. Behandling kan omfatta kirurgi, strålbehandning, kemoterapi eller en kombination av dessa. I vissa fall kan observation vara ett rimligt alternativ för låggradiga tumörer som inte orsakar några symtom.

'Små cellssarkom' är en undergrupp av sarkomer, vilket är en benämning på en grupp av ovanliga cancerformer som utgör maligna tumörer i stödjevävnad (bindväv, muskler och kärl). Små cellssarkom kännetecknas av att cancercellerna är små, rundade till oregelbundna, med lite cytoplasma och en hög celldensitet. Dessa tumörer tenderar att växa snabbt och sprida sig tidigt till andra delar av kroppen. Små cellssarkom kan uppstå i olika delar av kroppen, men är vanligast i lungorna (där det kallas för små cellig lungcancer) och i huden (där det kallas för Merkelcellsk cancer).

Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.

Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:

* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.

Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Neuroblastom är en ovanlig cancer som utgår från nervceller i de tidiga stadierna av fostertillväxten. Den drabbar vanligtvis barn under 5 års ålder och utgör omkring 6% av alla barncancerfall. Tumören bildas oftast i bålen eller bukhålan, men kan sprida sig till andra delar av kroppen, inklusive ben, hjärna och lever. Symptomen varierar beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men kan inkludera smärta, feber, aptitlöshet och andningssvårigheter. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling. Prognosen varierar beroende på graden av sjukdomen vid diagnos och åldern på barnet.

En rhabdoid tumör är en sällsynt och aggressiv cancerform som kan uppstå i olika delar av kroppen, oftast hos barn under två år. Den kan drabba både hjärnan (i form av ett primitivt neuroektodermal tumör, PNET) och njurarna (i form av en rhabdoid tumör i njuren eller RTK).

Rhabdoid tumörer kännetecknas av celler med ett specifikt utseende, så kallade rhabdoid celler. Dessa celler har ett abnormalt utseende och innehåller ofta flera cellkärnor samt ett atypiskt citoplasm.

Prognosen för patienter med rhabdoid tumör är generellt sämre än för andra typer av cancer, delvis på grund av den aggressiva naturen hos tumören och dess tendens att metastasera (spreada till andra kroppsdelar) snabbt. Behandlingen innefattar ofta en kombination av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Maxillary neoplasms refer to abnormal growths or tumors that develop in the maxilla, which is the upper jawbone. These neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous). Benign maxillary neoplasms are slow-growing and rarely spread to other parts of the body, while malignant neoplasms are aggressive and can invade surrounding tissues and organs.

There are various types of maxillary neoplasms, including squamous cell carcinoma, adenocarcinoma, mucoepidermoid carcinoma, lymphoma, osteosarcoma, and chondrosarcoma. The symptoms of maxillary neoplasms may include swelling or a lump in the mouth or face, pain or numbness, loose teeth, difficulty swallowing or speaking, and nosebleeds.

The diagnosis of maxillary neoplasms typically involves a combination of physical examination, imaging tests such as CT or MRI scans, and biopsy to determine the type and extent of the tumor. Treatment options may include surgery, radiation therapy, chemotherapy, or a combination of these approaches, depending on the type and stage of the neoplasm.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

'Tumörer, germinalcells- och embryonala' refererar till två olika grupper av tumörer som har sin ursprung i specifika celltyper.

1. Germinalcellstumörer: Dessa tumörer utgår från de celler som ger upphov till ägg och spermier, även kallade germceller. De kan vara godartade eller elakartade (cancer) och kan drabba båda könen. Exempel på germinalcellstumörer inkluderar testikeltumörer hos män och ovarialtumörer hos kvinnor.

2. Embryonala tumörer: Dessa tumörer utgår från embryonala celler, vilket betyder att de uppstår under den tidiga fosterdifferentieringen. De kan vara mycket aggressiva och växa snabbt. Exempel på embryonala tumörer inkluderar neuroblastom, som ofta drabbar barn under ett år gammal, och Wilms tumör, en typ av njurtumör som vanligtvis upptäcks hos barn under fem års ålder.

Det är viktigt att notera att båda dessa typer av tumörer kan behandlas effektivt om de upptäcks tidigt och med rätt typ av behandling, såsom kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

"Bröstkorgstumörer" är ett samlingsbegrepp för olika typer av tillväxtar (tumörer) som kan utvecklas i bröstkorgen (torax). Detta inkluderar både godartade och elakartade tumörer, såväl som cystor och abscesser. Några exempel på olika typer av bröstkorgstumörer är:

1. Lungcancer: Elakartad tumör i lungorna som kan vara either non-small cell lung cancer (NSCLC) eller small cell lung cancer (SCLC).
2. Bröstcancer: Elakartad tumör i brösten som kan uppstå både hos kvinnor och män, även om det är mycket vanligare hos kvinnor.
3. Mesoteliom: Elakartad tumör i den serösa membranen som tapper lungorna och andra organ inne i bröstkorgen. Denna typ av cancer är ofta kopplad till asbestexponering.
4. Sarcom: Godartad eller elakartad tumör i mjuktissuen, benen eller annan stödjande vävnad inne i bröstkorgen.
5. Thoracic outlet syndrome (TOS): Kompression av nerver och blodkärl som passerar genom det smala utrymmet mellan nyckelbenet och första revbenet, vilket kan leda till smärta, svaghet och känselbortfall i arm och hand.
6. Mediastinal tumörer: Tumörer i mediastinet, det mittersta kompartmentet i bröstkorgen som innehåller hjärtat, lungornas stora blodkärl, thymus- och lymfkörtelvävnad.

Det är viktigt att notera att den specifika behandlingen och prognosen för en bröstkorgstumör varierar beroende på typ, storlek, läge och om tumören är godartad eller elakartad.

Tumörer i det centrala nervsystemet (CNS) är en abnorm odling av celler inom hjärnan eller ryggmärgen. Tumörer kan vara either benigne (godartade) eller maligna (elakartade), beroende på deras potential att invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Benigna tumörer i CNS växer långsammare än maligna tumörer och tenderar att ha väldefinierade gränser, vilket gör dem relativa enkla att operativt behandla. De flesta benigna tumörerna i CNS är också lägre i graden av malignitet än deras motsvarigheter i andra delar av kroppen.

Maligna tumörer i CNS däremot växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnader och har en högre risk att metastaseras till andra delar av kroppen. De är klassificerade som grad I till IV, där grad IV-tumörer (eller glioblastomer) är de mest aggressiva och har den sämsta prognosen.

Tumörer i CNS kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek och plats, inklusive huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller hörselförlust, svårigheter att tala, svälja eller andas, samt förändringar i beteende, kognition eller medvetandenivå. Behandlingen av CNS-tumörer kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på typen, graden och platsen på tumören, samt patientens allmänna hälsotillstånd.

Neuralplattan, även känd som neuroektodermet, är den yttre layern av ektoderm i ett embryo som senare kommer att utvecklas till nervsystemet. Den bildas under fostertiden när gastrulationen sker och cellerna börjar differentiera sig för att bli specifika typer av celler. Neuralplattan roterar och rulle ihop sig för att bilda neuralröret, som sedan delas upp i två delar och utvecklas till hjärnan och ryggmärgen. Resten av neuralplattan utvecklas till nervceller och gliaceller i det perifera nervsystemet.

Människokromosom 11 är en av de 23 par av kromosomer som finns inne i varje cell i människokroppen. Detta specifika paret, nummer 11, består av två identiska linjära DNA-molekyler som innehåller tusentals gener och icke-kodande sekvenser. Dessa gener innehåller instruktioner för att producera proteiner och reglera cellens funktioner.

Varje kromosom i paret 11 består av en lång arm (q-armen) och en kort arm (p-armen), som är separerade av ett centromerområde. Den totala storleken på människokromosom 11 är ungefär 135 miljoner baspar, vilket gör den till en av de större kromosomerna i det mänskliga kromosomuppsättningen.

Abnormaliteter eller mutationer i kromosom 11 kan leda till olika ärftliga sjukdomar och tillstånd, såsom Wilms' tumör (en typ av njurcancer hos barn), Beckwith-Wiedemann syndrom (en genetisk störning som orsakar överväxt och ökad risk för vissa cancerformer) och 11p-syndrom (en sällsynt kromosomavvikelse som kan orsaka utvecklingsstörning, ansiktsmissbildningar och andra symtom).

'Onkogenproteiner, fusion' refererer til proteiner som dannes som følge af genetiske endringer (mutationer) der fører til at to forskellige gener slås sammen og danne et nyt hybridgen. Dette kan ske ved en række mekanismer, herunder translokation, inversion eller insertion af genetisk materiale. Når de to gener slås sammen, kan de give anledning til produktionen af en onkogenprotein, der kan medvirke til udviklingen af kræft.

Fusion af onkogene og normale gener kan føre til overproduktion eller aktivering af onkoproteinet, hvilket kan give cellerne evnen til at vokse og dele sig u kontrollerede måder. Dette kan medføre udviklingen af kræftlignende tilstande, herunder leukemi, lungekræft og brystkræft.

Onkogene proteiner, fusion er et vigtigt område for kræftforskning, da de kan anvendes som mål for nye terapeutiske strategier, herunder små molekyler og monoklonale antistoffer, der er designet til at inaktivere onkoproteinet og forhindre yderligere kræftvækst.

"Astrocytoma" er en type av hjerneb tumor som utvikles fra støttecellene i hjernen kjent som astroglia. Astrocytomer kan være av ulike grader av malignitet, fra relativt langsomt voksende, lavere grader til høygradert, invasive typer. De høygradert astrocytomene, også kjent som glioblastomer, har en tendens til å vokse raskt og strekke seg over store områder i hjernen. Symptomene på astrocytomer kan variere, men inkluderer ofte hodesmerter, epilepsi, svakhetsgefølelse på en side av kroppen, forvirring og minnesproblemer. Behandlingen kan omhandle kirurgi, strålebehandling og/eller kjemoterapi, beroende på typen og graden av tumoren.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

'Orbital neoplasms' refererar till abnorma växtor (tumörer) i orbitalregionen, som omger ögat och innehåller fett, muskler, kärl och nerver. Orbital tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå från olika typer av vävnader i orbitalregionen, såsom glanduler, nerver, blodkärl, bindväv eller ben. De kan också spridas till orbitalregionen från andra delar av kroppen. Symptomen på orbital neoplasmer kan inkludera synförändringar, smärta, ögonrörelserinskränkningar, dubbelseende eller utbuktning av ögonbrynen eller ögonlocken. Behandlingen beror på typen, storleken och placeringen av tumören, men kan innefatta observation, strålbehandling, kirurgi eller kemoterapi.

Vincristine är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen vinkaalkaloider. Det isoleras från växten Catharanthus roseus (tidigare kallad Vinca rosea). Vincristine verkar genom att störa cellcykeln i snabbt delande celler, vilket gör det effektivt mot cancerceller. Det används vanligen för behandling av leukemi, lymfom och hjärntumörer.

Läkemedlets exakta mekanism innebär att det stör polymeriseringen av tubulin till mikrotubuli, vilket är en viktig del av cellens kärn- och celldelning. Detta leder till apoptos eller programmerad celldöd hos cancerceller.

Vincristine administreras vanligen som intravenös infusion och kan ha biverkningar såsom neuropati (skada på nerver), illamående, kräkningar, muskelvärk och förändringar i blodbilden.

Ifosfamid är ett cellgift som används vid behandling av olika sorters cancer, till exempel sarcomer och lymfom. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancercellerna så att de inte kan dela sig och växa. Ifosfamid ges vanligen som en intravenös infusion över en period av timmar.

Som med alla cellgifter har ifosfamid en rad biverkningar, inklusive risk för blodbrist (nedsatt rödblodskörtlarfunktion), infektioner (nedsatt vitblodskörtlarfunktion) och blekning av håret. Andra biverkningar kan vara illamående, kräkningar, diarré, blåmärken och blödningar. I vissa fall kan ifosfamid orsaka skada på njurarna, lungorna eller centrala nervsystemet.

Patienter som behandlas med ifosfamid bör övervakas noga för att upptäcka tidigt tecken på biverkningar och komplikationer. Läkare kan anpassa dosen och behandlingsplanen baserat på patientens respons och biverkningar.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

"Translokation, genetisk" refererer til en type genetisk mutation hvor der forekommer en overførsel eller udveksling af store dele (eller hele) af en kromosom med en anden. Denne proces kan resultere i to typer translokationer:

1. Reciprok translokation: Her sker der en ømsesidig udveksling af genetisk materiale mellem to forskellige kromosomer. Det vil sige, at et bestemt segment fra én kromosom byttes ud med et segment fra en anden kromosom.
2. Robertsoniansk translokation: Her fusionerer to akrocentriske kromosomer (kromosomer med korte arme) ved deres centromere, hvilket resulterer i en større kromosom og et mindre antal kromosomer i alt.

Translokationer kan være konsekvensen af fejl under celledeling eller udvikle sig som følge af skade på DNA-molekylet, for eksempel ved eksponering for ioniserende stråling eller kemiske stoffer. Nogle translokationer kan være asymptomatiske og ikke have nogen negativ effekt, mens andre kan føre til genetiske sygdomme, udviklingsforstyrrelser eller cancer.

'Ganglioneurom' är en typ av neuroendokrin tumör som utgår från nervceller i det autonoma nervsystemet. Det är vanligtvis en godartad tumör, men i vissa fall kan den vara cancerös (malign). Ganglioneuromer innehåller både nervfibrer och ganglieceller och kan förekomma var som helst utmed den längsgående ryggradsnerven. De flesta ganglioneuromerna upptäcks slumpmässigt, men i vissa fall kan de orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, till exempel genom att trycka på omgivande vävnader eller organ. Behandlingen består ofta av kirurgiskt avlägsnande av tumören.

En skalltumör är en ovanlig sorts godartad (benign) eller elakartad (malign) tumör som utvecklas i benvävnaden i skallen. Skalltumörer kan vara relaterade till kraniets inre yta, det vill säga de kan vara intra-kraniala, eller de kan växa utanpå kraniet, det vill säga de kan vara extra-kraniella.

Intra-kraniala skalltumörer kan delas in i två huvudgrupper: glialer och icke-gliala tumörer. Gliala tumörer utvecklas från stödjevävnadsceller som kallas glia, medan icke-gliala tumörer utvecklas från andra typer av celler i hjärnan. Några exempel på gliala skalltumörer inkluderar astrocytomer, oligodendrogliomer och ependymomer, medan några exempel på icke-gliala skalltumörer inkluderar meningiomer och pituitärt adenom.

Extra-kraniella skalltumörer kan också vara godartade eller elakartade. De kan utvecklas från olika typer av celler i huden, slemhinnor eller muskler på huvudet och halsen. Några exempel på extra-kraniella skalltumörer inkluderar basalcellscancer, plattcellscancer, svulster, sarcom och broskcancer.

Symptomen på skalltumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och läge. Några vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, synproblem, svårigheter att tala eller svälja, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och smärta eller stelhet i nacken eller ansiktet. Behandlingen av skalltumörer kan innebära kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa behandlingsmetoder.

'Parapares' är ett medicinskt begrepp som betecknar ofullständig förlamning i båda benen. Det kan orsakas av olika sjukdomar eller skador på ryggmärgen, till exempel multipel skleros (MS), tumörer eller trauma. Parapares kan variera från mild till allvarlig och kan leda till svårigheter att gå, balansera och utföra vardagliga aktiviteter. Behandlingen beror på orsaken till parapares och kan innefatta mediciner, fysioterapi eller kirurgi.

Toraxvägg, även kallad bröstvägg, är en anatomisk term som refererar till den muskulösa och skeletetstrukturen som skiljer toraxhålan (där lungorna, hjärtat och andra vitala organ finns) från den övriga kroppen. Toraxväggen består av flera strukturer:

1. Revbenen: Två par revben (övre revben och nedre revben) skyddar de främre delarna av lungorna och hjärtat.
2. Bröstmuskler: Mellanrevbenens muskler (intercostalmuskler) fäster på revbenen och hjälper till att forma en muskulös vägg som möjliggör andning genom att expandera och komprimera toraxhålan.
3. Bröstbenet (sternum): Det långa, platta benet i mitten av bröstkorgen som förbinder de övre revbenen med varandra.
4. Ryggkotorna: De bakre delarna av toraxväggen består av ryggkotorna och musklerna i ryggen, inklusive ryggradsmusklerna (paraspinalmusklerna) och andra muskler som stödjer kroppens rörelser.

Sammanfattningsvis är toraxväggen en viktig struktur som skyddar de vitala organen i brösthålan och hjälper till att underlätta andning genom expansion och kompression av toraxhålan.

Teratom är en typ av tumör som innehåller celler från olika typer av vävnad, till exempel hud, muskel, ben, nerver och glandsystem. De kan förekomma både i fostret under graviditeten (germcellstumörer) och hos vuxna. När de uppstår hos vuxna kallas de vanligen teratomer av olika slag, beroende på var de bildas. De kan till exempel vara intrakraniella (i hjärnan), mediastinala (i bröstkorgen) eller sakrala (i ryggmärgsområdet).

Teratomer är ofta encelliga, men i vissa fall kan de bli cancerartade och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen varierar beroende på var teratomen sitter och hur stor den är. Behandlingen består vanligen av kirurgisk avlägsnande av tumören, men i vissa fall kan strålbehandling eller cellgiftsbehandling också behövas.

Nervvävnadstumörer, även kända som nerve sk tumörer, är en grupp av olika typer av cancersjukdomar som utgår från nervceller och andra celler i nervvävnaden. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade nervvävnadstumörer växer långsamt och sprider sig inte till andra delar av kroppen, men de kan fortfarande orsaka problem genom att trycka på närliggande strukturer. De elakartade nervvävnadstumörerna däremot kan växa snabbt, infiltrera omkringliggande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen via blod- eller lymfbanor.

Exempel på olika typer av nervvävnadstumörer inkluderar schwannom, neurofibrom, ganglioneurom, maligna perifera nervtumörer (MPNST) och neuroblastom. Symptomen på en nervvävnadstumör kan variera beroende på vilken typ det är, var den är belägen och hur stor den är. Vissa symptom som kan förekomma inkluderar smärta, känselbortfall, svaghet eller rörelsehindringar i området där tumören finns.

Diagnos av en nervvävnadstumör ställs vanligen genom biopsi och histopatologisk undersökning av vävnaden. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på typen av tumör, dess storlek, läge och om det är godartat eller elakartat.

Perifera nervsystemets tumörer, även kallade nerveus tumörer, är en grupp av olika typer av godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer som utvecklas i det perifera nervsystemet (PNS), vilket är den del av nervsystemet som består av alla nerver utanför hjärnan och ryggmärgen.

Godartade perifera nervsystemstumörer växer långsamt och orsakar ofta endast milda symtom eller ingen symptom alls under en längre tid. De kan dock bli storleksmässigt stora och trycka på omgivande vävnader, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet eller andra neurologiska symtom beroende på var tumören är belägen. De vanligaste godartade nervsystemstumörerna inkluderar neurinom (akustisk neurinom), schwannom och neurofibrom.

Elakartade perifera nervsystemstumörer, även kända som maligna nerver tumörer eller neuroendokrina sarcom, växer snabbare än godartade tumörer och har en högre risk att sprida sig till andra delar av kroppen. De kan orsaka smärta, svullnad, rödahet och varma känslor i området där de växer, samt neurologiska symtom som bortfall av känsel, muskelsvaghet eller lammhet. De vanligaste elakartade nervsystemstumörerna inkluderar maligna schwannom, perifera neuroektodermala tumörer (PNET) och maligna nerver sheath tumörer.

Behandlingen för perifera nervsystemstumörer beror på flera faktorer som typ av tumör, storlek, läge, omfattning och om det har spridits till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Tumörbörda (tumor burden) refererar till den totala mängden eller storleken på cancer som påträffats hos en individ. Det kan användas för att beskriva både lokal tumörväxt och spridning av cancern till andra delar av kroppen (metastaser). Tumörbördan kan mätas med olika metoder, exempelvis genom att räkna antalet tumörer eller deras volymer, eller genom att mäta mängden cancerceller i blodet eller andra kroppsvätskor.

En hög tumörbörda kan leda till allvarliga komplikationer och försämrad livskvalitet, samt öka risken för dödlig utgång av sjukdomen. Behandlingen av cancer kan också påverkas av tumörbördan, eftersom högre tumörbörda ofta kräver aggressivare behandlingsmetoder.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Etoposid är ett cytostatikum, ett ämne som används inom medicinen för att hämma celldelning och därmed cancercellers tillväxt. Det är en typ av läkemedel som kallas topoisomerase II-hämmare.

Etoposid fungerar genom att hindra en specifik enzymaktivitet, topoisomeras II, från att utöva sin normala funktion i DNA-replikeringen och celldelningen. Detta leder till skador på cancercellernas DNA och till slut till cellens död.

Etoposid används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för att behandla olika typer av cancer, till exempel lungcancer, blodcancer och testikelcancer. Läkemedlet kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller oraliskt (som en tablet).

Samt som med alla läkemedel kan etoposid ha biverkningar och komplikationer, och dess användning bör övervakas av en läkare.

Enligt Medicinska Ordlistan:

"TALKOTTKÖRTEL, pl. talkottkörtlar (salivary gland), är en körtel som utsöndrar saliv i munhålan. De tre parvisa stora tallkottkörtlarna är underkäksgånglarna (sublingualkörtlarna), pannkörteln (glandula parotidea) och kindkörteln (glandula submandibularis). Dessutom finns det många små talkottkörtlar i munhålasväggarna."

Så en talkottkörtel är en körtel som producerar och utsöndrar saliv i munhålan för att underlätta sväljning, tuggning och smakupplevelser.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.

Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.

I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.

I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.

Människokromosompar 17 består av två identiska kromosomer, som tillsammans innehåller den genetiska informationen för många kroppsfunktioner hos människan. Varje kromosom i paret 17 är en lång, trådlik DNA-molekyl som består av tusentals gener och icke-kodande sekvenser. Dessa gener innehåller instruktionerna för att producera proteiner och reglera andra funktioner i cellen.

Kromosompar 17 är en del av de 23 par som tillsammans utgör den mänskliga karyotypen, och varje individ har två uppsättningar av kromosomer - en från modern och en från fadern. Paret 17 är ett av de autosomala kromosomparen, vilket betyder att det inte är relaterat till kön.

Några exempel på genar som finns på människokromosompar 17 inkluderar:

* TP53: en tumörsuppressorgen som hjälper till att förhindra överdriven celldelning och cancerutveckling.
* CFTR: en gen som orsakar cystisk fibros, när den är muterad.
* SOX9: en gen som spelar en roll i könsbildningen under fostertiden.

Varje människas specifika kombination av gener och deras varianter på kromosompar 17 bidrar till att forma den unika genetiska identiteten hos varje individ.

Rabdomyosarkom (RMS) är en sällsynt typ av cancer som utgår från celler som normalt utvecklas till skelettmuskel. Det kan uppstå var som helst i kroppen, men det är vanligast att det upptäcks i huvud och hals, urinblåsan eller könsorganen. RMS delas ofta in i två huvudgrupper: embryonala RMS och alveolära RMS, beroende på vilken typ av cell som cancercellen ser ut att vara. Symptomen kan variera beroende på var tumören finns belägen, men kan omfatta smärta, svullnad eller en massa som du kan känna. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Neurofilamentproteiner (NFP) är ett slags strukturella proteiner som förekommer enbart i nervceller (neuron) och utgör en viktig del av deras cytoskelett, det vill säga det inre stödjevävnadssystemet hos cellen. NFP består av tre olika undergrupper med olika molekylära vikter: lätta, medium och tunga neurofilamentproteiner. De är involverade i att ge nervcellerna stabilitet och form samt transportera vesiklar (små blåsor som innehåller olika substanser) längs axonet, det långa utskottet på en nervcell där impulser leds.

Nivåerna av neurofilamentproteiner i cerebrospinalvätskan (CSF), den vätska som omger hjärnan och ryggmärgen, kan användas som ett biomarkör för skada på nervceller vid olika neurologiska tillstånd. Ökade nivåer av NFP i CSF har visats korrelera med neurodegeneration, axonskador och demens, exempelvis vid Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och flera skleros (MS).

En gliom är en typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen. Gliaceller är stödjande celler i centrala nervsystemet (CNS) och hjälper till att skydda, näringsuppehålla och underhålla andra nervceller.

Det finns olika subtyper av gliom beroende på vilken sorts gliacell de utgår från. Några exempel är astrocymomer, ependymomer och oligodendrogliomer. Astrocymomer är den vanligaste typen av gliom och utgår från astrocytceller.

Gliomer klassificeras ofta efter deras grad av malignitet, som indikerar hur snabbt tumören växer och sprider sig. Låggradiga gliomer växer långsammare och är mindre aggressiva än höggradiga gliomer.

Symptomen på gliom kan variera beroende på var i hjärnan eller ryggmärgen tumören finns och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, krämpor, yrsel, minnesförlust, svårigheter med att tala, se eller höra, samt muskelsvaghet eller förlamning. Behandlingen av gliom kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp, storlek och placering.

'Buktumör' är en benämning på en tumör eller neoplasi som bildas i buken, även känd som intraperitoneal rummet. Buktumörer kan vara maligna (cancer) eller benigna (godartade). De kan uppstå från olika typer av vävnader inne i buken, till exempel tarm, lever, gallblåsa, äggstock eller livmoder. Symptomen på en buktumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men kan inkludera smärta, viktminskning, illamående, kräkningar och förstoppning. Behandlingen av en buktumör kan bestå av kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling eller kombinationer av dessa.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Retinoblastom är en ovanlig, men allvarlig cancerform som drabbar barn under 5 års ålder. Den utgör ungefär 3 % av alla barncancerfall och berör vanligtvis celler i näthinnan som kallas retinoblasomer. Det kan förekomma antingen enstaka eller flera tumörer i ett eller båda ögonen.

Retinoblastom kan vara ärftligt eller sporadiskt (icke-ärftligt). Om det är ärftligt orsakas det av mutationer i RB1-genen, och barnet har en högre risk att utveckla flera tumörer och att cancerformen sprider sig till andra delar av kroppen. I sporadiska fall beror sjukdomen på nya, slumpmässiga mutationer i cellerna under fostertiden eller strax efter födseln.

Symptomen på Retinoblastom kan inkludera:

* Anormalt reflekterande ljus i pupillen (leukokoria)
* Oförklarlig rödfärgning eller inflammation i ögat
* Förlust av synacitet eller strabismus (skev sitthållning)

Diagnosen ställs vanligtvis genom oftalmoskopi, en typ av ögonundersökning som gör det möjligt att se retinan och näthinnan. Andra undersökningsmetoder kan inkludera ultraljud, magnetisk resonansavbildning (MRI) eller datortomografi (CT).

Behandlingen av Retinoblastom beror på flera faktorer som storleken och placeringen av tumören, om den har spridit sig till andra delar av kroppen och om det rör sig om ett ärftligt eller icke-ärftligt fall. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi (avlägsnande av ögat), strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa metoder.

Om Retinoblastom inte behandlas korrekt och i tid kan det leda till förlust av synen eller till att tumören sprider sig till andra delar av kroppen, vilket kan vara livshotande. Därför är det viktigt att uppsöka läkare omedelbart om någon misstänker att barnet har Retinoblastom eller visar tecken på sjukdomen.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Toraxkirurgi, även känt som thoraskirurgi, är en specialitet inom kirurgi som fokuserar på operationer och behandlingar av organ i bröstkorgen (torax). Toraxkirurgiska tekniker innefattar sådana procedurer som:

1. Thorakotomi: En öppen kirurgisk metod där en incision görs på toraxväggen för att tillgängliggöra lungor, hjärta och stora blodkärl.
2. Videothorakoskopi (VATS): Minimalt invasiv teknik som använder en kamera och speciella instrument insatta genom små incisioner för att utföra operationer på lungor, mediastinum och pleura.
3. Lobektomi: En operation där en lob av lungan tas bort. Det kan vara ett behandlingsalternativ vid tidig cancer eller andra lungsjukdomar som till exempel kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).
4. Pneumonektomi: En operation där en hel lunga tas bort, ofta använd för att behandla lungcancer.
5. Mediastinoskopi: En minimal invasiv procedure där en kamera och speciella instrument insätts genom halsen för att undersöka mediastinet (det område mellan lungorna) och ta prover för biopsier.
6. Oesofagektomi: En operation där en del eller hela matstrupen tas bort, ofta använd för att behandla cancer i matstrupen.
7. Aortakorvaktomie: En operation där aortakorvet (den stora blodkärlen som leder ut från hjärtat) repareras eller ersätts. Det kan vara ett behandlingsalternativ vid aneurysm (utbuktning av kärlet) eller dissection (skada på kärlets innersta lager).
8. Perikardektomi: En operation där perikardet (hjärtats yttre hinna) tas bort, ofta använd för att behandla perikardit (inflammation i perikardet).
9. Ventrikelreduktion: En operation där en del av hjärtmuskeln i vänster ventrikel tas bort för att behandla kongestivt hjärtfel och andra sjukdomar som påverkar hjärtats funktion.

En skallröntgen, även känd som huvud- eller cranieventrikelografi, är ett röntgenundersök av hjässan och skallen. Det används vanligtvis för att undersöka skallbenen, läppen och tinningbenen samt eventuella skada på hjärnan eller andra strukturer inne i skallen.

Under ett skallröntgen placeras patientens huvud i en speciell röntgenmaskin som tar flera bilder från olika vinklar. Detta ger radiologen möjlighet att se skallbenen och andra strukturer inifrån skallen i detalj, vilket kan hjälpa till att diagnostisera diverse sjukdomar eller skador som exempelvis skallfrakturer, tumörer eller blodansamlingar.

Skallröntgen är ett relativt enkelt och snabbt sätt att undersöka huvudet, men det ger endast tvådimensionella bilder och kan därför vara mindre precist än andra avancerare avbildningsmetoder som exempelvis datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT).

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

Gangliosider är en typ av lipidmolekyler som innehåller socker (kolhydrater) och sitter i yttre membranet hos celler, speciellt i nervceller. De bildar en undergrupp av molekylerna som kallas glykolipider. Gangliosiderna har viktiga funktioner för cellsignalering och erkännande av andra celler. Deras namn kommer från att de först hittades i ganglier, det vill säga kluster av nervceller i centrala nervsystemet. Anormala nivåer eller strukturer av gangliosider kan vara associerade med vissa neurologiska sjukdomar, till exempel Parkinsons och Alzheimers sjukdomar samt Gangliosidoser som är en grupp ärftliga metabola sjukdomar.

Fosfoenolpyruvsyrahydratas (PEP-hydratas) är en biokemisk reaktion där fosfoenolpyruvat (PEP) konverteras till 2-fosfoglycerat med hjälp av enzymet enolase. Detta är en reversibel reaktion som sker under glykolys, ett metaboliskt system som bryter ner glukos till pyruvat för att generera energi i form av ATP och NADH.

Reaktionen:

Fosfoenolpyruvat + H2O → 2-fosfoglycerat

'Mjuka delstumörer' (soft tissue tumors) är en övergripande benämning på godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mjukvävnad i kroppen. Mjukvävnad innefattar allt ifrån muskler, bindväv, fettvävnad till nerver och blodkärl.

Godartade mjuka delstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande vävnader eller genom att de blir så stora att de stör rörelser eller funktioner.

Elakartade mjuka delstumörer däremot kan växa snabbt, sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka skada i omgivande vävnader. De behandlas ofta aggressivt med kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla både godartade och elakartade mjuka delstumörer tidigt för att förhindra komplikationer och förbättra prognosen.

Lomustin är ett typiskt ämne av alkylerande cytotoxiska läkemedel som används inom cancerbehandling. Det är en nitrosourea-förening och agerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och kan leda till cellens död. Lomustin används vanligen för att behandla vissa typer av cancer som hjärntumörer och lymfom. Läkemedlet ges ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Några vanliga biverkningar av lomustin inkluderar illamående, kräkningar, diarré och minskad produktion av blodceller, som kan öka risken för infektioner, anemi och blödningar.

Synaptofysin är ett protein som förekommer i synapser, det vill säga de områden där nervceller kommunicerar med varandra. Proteinet är beläget i presynaptiska vesiklar, små blåsor som innehåller signalsubstanser och spelar en viktig roll vid neurotransmissionen, det vill säga när nervceller skickar signaler till varandra. Synaptofysin används som ett markörprotein för att identifiera presynaptiska vesiklar i forskningssammanhang och är involverat i regleringen av vesikeltransporten och exocytosen vid neurotransmissionen.

I'm sorry for the confusion, but "myc-gener" is not a recognized medical term in English. It seems like there might be a typo or a misunderstanding of the terminology. If you meant to ask about "Myc" in the context of oncology, it typically refers to the Myc gene or protein, which can play a role in the development and progression of certain types of cancer when it is overexpressed or mutated.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to help further!

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:

* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Tiotepa är ett citostatikum, det vill säga ett ämne som hämmar celldelningen och används inom medicinen som kemoterapi. Det är en alkylerande substans som fungerar genom att störa DNA-syntesen i cancerceller, vilket leder till celldöd.

Tiotepa används ofta för att behandla olika typer av cancer, såsom äggstockscancer, testikelcancer och vissa former av leukemi och lymfom. Det kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller intraarteriellt (via en injektion direkt in i en artär).

Samtidigt med dess fördelar som cancerbehandling har tiotepa också en rad biverkningar, såsom nedsatt immunförsvar, illamående, kräkningar och håravfall. Dessa biverkningar kan vara allvarliga och påverka patientens kvalitet av liv under behandlingen.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.

Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.

'Ektoderm' er en betegnelse for det yderste lag av de tres germinative lag, som dannes under den embryonale udvikling hos dyr med bilateralsymmetri. Det dannes tidligt i udviklingen og udgør siden stamceller til huden, hjernen, nervesystemet, sanseorganerne, tænderne og de ydre kirtler. Ektodermet adskilles fra det andet germinative lag, mesodermet, ved en grænseflade kaldet ektoderm-mesodermgrænsen.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

En Wilms tumör, också känd som nefroblastom, är en typ av cancer som drabbar njurarna och främst förekommer hos barn. Det rör sig om en malign tumör som utvecklas från de celler i njuren som under fostertiden är involverade i njurens normala utveckling. Wilms tumör är den vanligaste njurcancerformen hos barn och upptäcks ofta mellan 2 och 5 årsåldern, även om den kan uppstå både tidigare och senare i livet. Symtom på Wilms tumör kan inkludera en smärtfritt bukväxt, buksmärtor, blod i urinen och trötthet. Behandlingen består vanligen av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi). Prognosen för barn med Wilms tumör har förbättrats betydligt under de senaste decennierna och idag överlever mer än 90% av de drabbade barnen fem år efter diagnos.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Genamplifiering (engelska: Gene amplification) är en molekylärbiologisk teknik där man kopierar specifika DNA- eller RNA-sekvenser i flera steg för att öka deras mängd. Detta kan användas för att öka sensitiviteten i genetiska analysmetoder såsom PCR (polymeraskedjereaktion) och in situ hybridisering. Genamplifiering kan också inträffa naturligt, till exempel vid vissa typer av cancer, där celler kan ha en förändring i deras genetiska material som leder till överproduktion av specifika gener. Detta kan bidra till cancerns onkogenes och tumörers tillväxt.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

En tumörsuppressorgen är ett gen som kodar för en protein som hjälper till att reglera celldelningen och skydda mot oregelbunden celldelning eller celldöd, vilket kan leda till cancertillväxt om dess funktion störs. Dessa gener saknar ofta mutationer i normala celler, men de kan bli inaktiverade genom mutationer eller nedreglering av genuttrycket i cancerceller. Exempel på tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

En nålbiopsi är en medicinsk undersökningsmetod där en tunn, hålformad behandlingsnål används för att ta ett vävnadsprov från ett organ eller en lymfkörtel. Provet används sedan för att diagnostisera olika sjukdomar, som till exempel cancer. Under proceduren guidas nålen med hjälp av ultraljud, röntgenstrålar eller datorstyrning till den specifika platsen där vävnaden ska tas ut. Nålbiopsin är en relativt smärtfri procedur och kräver ofta endast lokalbedövning.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

Doxorubicin är ett läkemedel som tillhör en grupp kallad antineoplastiska medel, och är specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligtvis i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, leukemi och lymfom.

Doxorubicin fungerar genom att hindra cellers förmåga att dela sig och växa, vilket är en nödvändig process för att cancersceller ska kunna växa och sprida sig i kroppen. Det gör detta genom att binda till DNA i cellkärnan och störa dess funktion, vilket orsakar skada på cellens DNA och kan leda till apoptos (programmerad celldöd).

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och används ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Doxorubicin kan dock ha allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt, levertoxicitet och lägre andelen vita blodkroppar, varför det vanligtvis begränsas till en viss dos per patient under deras livstid.

En karcinoidtumör är en sällsynt typ av neuroendokrin tumör (NET) som vanligtvis utvecklas i tarmsystemet, men kan också förekomma i lungor, sköldkörtel och andra kroppsdelar. Dessa tumörer uppstår från hormonproducerande neuroendokrina celler och tenderar att växa långsamt jämfört med många andra typer av cancer.

Karcinoidtumörer kan producera och sekretera olika hormoner och biogena aminer, vilket kan leda till en rad symtom som karaktäriseras av karcinoidsyndromet. Detta inkluderar diarré, hudrodnad, hosta, andningssvårigheter och i vissa fall hjärtproblem.

Det är viktigt att upptäcka och behandla karcinoidtumörer så tidigt som möjligt för att undvika komplikationer och förebygga spridning till andra delar av kroppen. Behandlingen kan omfatta kirurgi, medicinsk behandling med bland annat hormonblockerande eller cytotoxiska läkemedel, och lokalt behandlingsalternativ som radiofrekvensablation eller embolisation.

"Genomfördelning av gener" är ett begrepp inom genetiken som refererar till processen där gener från två föräldrar överförs och blandas till deras avkomma under den biologiska fortplantningen. Varje individ har en unik kombination av gener, som de har fått från sina föräldrar genom att ärva en halv mängd gener från var och en av dem. Denna process innebär att genfrekvenserna i populationen förändras över generationer, vilket kan leda till en ökad mångfald eller en minskad mångfald av genetisk information beroende på olika faktorer som naturligt urval och genetisk drift.

Under den genetiska omfördelningen sker en slumpmässig kombination av gener från varje förälder, vilket kan resultera i en stor variation i de genetiska egenskaperna hos avkomman. Detta är en naturlig process som bidrar till den biologiska mångfalden och evolutionen inom arter.

I vissa fall kan genetisk manipulation eller tekniker som in vitro-fertilisering och gentekniska metoder påverka denna process genom att direkt införa specifika gener i ett individuellt genomi, vilket kan leda till en förändring av de vanliga mönstren hos genfördelningen.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln och DNA-reparationer. Det kallas även "vaktmannen" eftersom det hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning och cancertillväxt. När p53 detekterar skada på DNA eller andra cellskador aktiveras det och styr cellcykeln in i en fas där cellen kan reparera skadan. Om skadan inte kan repareras, inducerar p53 apoptos, en form av programmerad celldöd, för att undvika cancertillväxt. Mutationer i TP53-genen som kodar för p53-proteinet är vanliga i många olika cancertyper och leder till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan leda till obegränsad celldelning och cancertillväxt.

Daktinomycin, även känt som aktinomycin D, är ett antibiotikum och ett typiskt medel i en grupp av substanser kallade cytotoxiska antibiotika. Det används vanligtvis som en cancerbehandling, särskilt för behandling av sarcom, vissa typer av karciном och germ cell tumörer.

Daktinomycin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och stoppa celldelningen, vilket orsakar celldöd. Det kan också ha en negativ effekt på normala celler, men dessa celler tenderar att ha en högre förmåga att reparera sig själva än cancerceller.

Sidan på är ett medicinskt lexikon där du kan hitta mer information om Daktinomycin:

Medicinskt kan man definiera 'sjukdomsfri överlevnad' som den perioden när en person som har haft en viss sjukdom eller behandling förblir frisk och inte uppvisar några symtom eller tecken på återfall eller rekurrens av sjukdomen under en specificerad tidsperiod. Under denna tid måste individen också uppfylla vissa kliniska kriterier för att vara klassificerad som sjukdomsfri.

Sjukdomsfri överlevnad används ofta i klinisk forskning och på behandlingscentrum för att bedöma effektiviteten hos olika terapier eller behandlingar, samt för att förutsäga prognoser och livslängd för patienter med olika sjukdomar.

Exempelvis kan sjukdomsfri överlevnad användas för att beskriva hur länge en cancerpatient är fri från cancersjukdom efter behandling, eller hur länge en person som har haft en hjärtinfarkt förblir frisk och inte uppvisar några tecken på ytterligare hjärtskador.

Det är värt att notera att sjukdomsfri överlevnad kan variera beroende på typ av sjukdom, behandling, individuella skillnader och andra faktorer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

Gliafilamentproteiner är en typ av strukturproteiner som förekommer i glialceller, som är stödjevävnadsceller i nervsystemet hos djur. Dessa proteiner är viktiga för att ge strukturell integritet och stöd till glialcellerna. De kan också spela en roll i celldelning, migration och differentiering. Ett exempel på ett gliafilamentprotein är glial fibrillary acidic protein (GFAP), som förekommer i astrocyter, en typ av stödjevävnadsceller i hjärnan och ryggmärgen. Andra exempel på gliafilamentproteiner inkluderar neurofilamentproteiner och peripherin.

Karyotypbestämning är en metod inom genetiken som används för att analysera och beskriva ett individuellt kromosomuppslag, även kallat karyotyp. Metoden innebär att man färgar kromosomerna så att de blir synliga under mikroskop, varefter man sorterar och arrangerar dem efter storlek och form. Karyotypbestämning används bland annat för att diagnostisera genetiska störningar orsakade av kromosomavvikelser, såsom Downs syndrom och Klinefelters syndrom.

Neuroendokrina tumörer (NET) är en sammanfattande benämning på en grupp sjukdomar som karaktäriseras av oregelbunden tillväxt och aktivitet hos de neuroendokrina cellerna i kroppen. Dessa celler finns utspridda i flera olika organ, men är vanligast förekommande i bukhinnan (tarmarna), lungorna, sköldkörteln och hypofysen.

NET producerar ofta olika typer av hormoner eller biogena aminer som kan orsaka specifika symtom beroende på var tumören är belägen och vilka substanser den producerar. Exempel på sådana substanser inkluderar serotonin, gastrin, insulin och glukagon.

NET kan vara välväxta (benigna) eller elakartade (maligna), och de senare kan metastasera till andra delar av kroppen. Diagnos ställs vanligen genom att undersöka blodprover och urinprov för att mäta hormon- och ämnesomsättningsprodukterna, samt med hjälp av bilddiagnostiska metoder som exempelvis scintigrafi, PET/CT eller MRI. Behandlingen kan bestå av kirurgi, läkemedelsbehandling, strålterapi och lokal behandling med kemikalier (ablation).

Kromosomavvikelsen är ett samlingsbegrepp för olika typer av avvikelser i människans kromosomer. Kromosomer är trådformade strukturer som innehåller DNA, proteiner och genetisk information. De är närvarande i alla celler i kroppen, förutom i könscellerna (spermier och ägg).

Kromosomavvikelser kan uppstå under celldelningen, då kromosomerna kopieras och delas mellan de två nya cellerna. Avvikelser kan orsakas av fel i denna process, exempelvis att kromosomer inte separeras korrekt eller att bitar av kromosomer bryts loss och byter plats med varandra.

Det finns olika typer av kromosomavvikelser:

1. Numeriska avvikelser: Detta innebär att det är för många eller för få kromosomer i cellen. Exempelvis kan en person ha tre exemplar av kromosom 21 istället för de två vanliga, vilket orsakar Down syndrom.

2. Strukturella avvikelser: Detta innebär att en del av kromosomen saknas, upprepas, har bytt plats eller är omvänt. Exempelvis kan en bit av en kromosom ha brutits loss och fastnat på en annan kromosom, vilket kallas en translokation.

Kromosomavvikelser kan leda till olika hälsoproblem, beroende på vilken typ av avvikelse det rör sig om och hur allvarlig den är. Vissa avvikelser kan orsaka missbildningar, utvecklingsstörningar, cancer eller andra sjukdomar. Andra kromosomavvikelser kan dock vara symptomlösa och påverka individen inte alls.

En kromosomdeletion är ett medicinskt tillstånd där en del av en kromosom saknas. Detta orsakas vanligtvis under meiosen, den cellulära processen då könsceller bildas, när en bit av en kromosom avlägsnas av misstag. Deletionerna kan vara mycket små och omfatta endast ett litet antal gener eller vara stora och omfatta stora delar av kromosomen.

Deletioner på autosomer (icke-könskromosomer) kan leda till olika grader av developmentella rubbningar, beroende på storleken och platsen för deletionen. Små deletioner kan vara asymptomatiska eller orsaka milda till måttliga problem, medan större deletioner ofta orsakar allvarligare problem som till exempel mentala retardation, missbildningar och ökad risk för sjukdomar.

Deletioner på köns kromosomer (X- och Y-kromosomer) kan också leda till olika grader av developmentella problem och könsspecifika tillstånd, såsom Klinefelters syndrom och Turners syndrom.

Tumörsuppressorproteiner är proteiner som hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning eller överdriven cellexpansion, vilket kan leda till cancersjukdomar. Dessa proteiner fungerar genom att hämma cellcykeln, reparera DNA-skador eller initiera programmerad celldöd (apoptos) när celldelningen är skadad eller cancergenetisk information upptäcks. När tumörsuppressorproteinerna är defekta eller fungerar fel kan det leda till oregelbunden celldelning och cancersjukdomar. Exempel på välkända tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

'Tumor Microenvironment' (TME) refererer til den samling af celler, extracellulære matricer, blodkødder og andre strukturer som omgiver og interagerer med cancercellerne i en solid tumor. TME består af både malign (cancer) og ikke-malign (normale) celler, herunder fibroblaster, endotheliale celler, immunceller (som f.eks. lymfocytter, makrofager og neutrofiler), og andre celletyper som kan påvirke tumorens vækst, overlevelse, invasivitet og respons på behandling.

Den extracellulære matrix (ECM) i TME består af forskellige proteiner, kollagener, proteoglykaner og andre molekyler, der bidrager til tumorens struktur, stivhed og integritet. Disse komponenter kan omdannes eller modificeres af cancercellerne og andre celler i TME, hvilket fører til en mere abnorm, pro-tumorøg microenvironment.

Blodkødderne i TME spiller en vigtig rolle ved forsyning af tumoren med næringsrstoffer og ilt, samt ved fjernelse af affaldsstoffer. De kan også fungere som en rute for cancercellers indvandring (invasivitet) og metastase til andre dele af kroppen.

TME er ofte immunosuppressivt, hvilket betyder at det undertrykker den normale immunrespons mod cancerceller. Dette sker delvis gennem immunsuppressive celler som regulatoriske T-celler (Tregs) og myeloid-derived suppressor cells (MDSCs), der kan hæmme aktiviteten af effektive antitumør-immunceller.

I alt er tumor microenvironment en kompleks, dynamisk og heterogen miljø, der påvirker cancerens udvikling, progression, behandlingsrespons og prognose. Forståelsen af TME og dens interaktion med cancerceller kan hjælpe med at identificere nye terapeutiske mål og strategier for at bekæmpe kræft.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

'Metastase' är ett medicinskt begrepp som refererar till spridning av cancer från den ursprungliga tumören till andra delar av kroppen. Detta sker genom att cancercellerna lossnar från den primära tumören, färdas genom blod- eller lymfkretsloppet och slutligen etablerar sig i en ny plats där de kan bilda sekundära tumörer. Metastaser är ett komplicerat tillstånd som ofta är svårt att behandla och kan vara livshotande beroende på vilka organ som drabbats.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Neuroektodermal tumör, melanotisk 0 frågor En godartad, snabbväxande, kraftigt pigmenterad tumör i käken eller, ibland, på ... Hamartom 0 frågor Lokal missbildning som påminner om en tumör och består av en anhopning av mogna celler och vävnader som är ... Kraniofaryngiom 0 frågor En godartad tumör i hypofysområdet som har sitt ursprung i Rathkes ficka. De två viktigaste ... Tumörer, sekundära primära 0 frågor Onormal vävnadstillväxt som uppstår efter en tidigare tumör, men som inte är ...