Neuroepithelial cells är de stamceller som utgör den primära cellpopulationen i det tidiga neuroektoder, vilket är den region i ett embryo där nervsystemet utvecklas. Dessa celler har förmågan att differensiera och specialisera sig till olika typer av nervceller och stödjande glialceller inom centrala nervsystemet (CNS). Neuroepithelial cells bildar en kontinuerlig skiva av celler som löper längs med den neurala tuben, en tunn tunnelformad struktur som senare blir till hjärnan och ryggmärgen.

I vuxna individer kan neuroepithelial cells hittas i vissa specifika områden, såsom subventrikulära zoner (SVZ) och subgranulära zoner (SGZ), där de fungerar som stamceller och fortsätter att producera nya nervceller och glialceller under normala förhållanden eller vid skada. Dessa celler har potentialen att användas inom regenerativ medicin för behandling av neurologiska sjukdomar och skador, till exempel genom att ersätta skadade nervceller hos patienter med Parkinson's disease eller traumatisk hjärnskada.

Neuroepiteliöma är en typ av tumör som utgår från neuroepitelet, det vilket är den embryonala celltyp som ger upphov till nervceller och gliaceller i centrala nervsystemet. Neuroepiteliöma tumörer kan vara bensinnesfyllnader (benigna) eller maligna (cancerartade), beroende på graden av onkogen potential hos de celler som tumören utgår från. Dessa tumörer kan förekomma i hjärnan, med hjärnbarken (kortex) och ventrikelsystemet som vanliga placeringsställen. De kan också förekomma i ryggmärgen.

Det finns flera undergrupper av neuroepiteliöma tumörer, beroende på vilken celltyp de utvecklas från och deras histologiska egenskaper. Exempel på neuroepiteliöma tumörer inkluderar medulloblastom, ependymom, astrocytom och oligodendrogliom. Behandlingen för neuroepiteliöma tumörer kan bestå av kirurgi, radioterapi och/eller kemoterapi, beroende på typen och graden av tumören.

Neuroepithelial cells are a type of stem cell found in the developing nervous system, including the brain and spinal cord. These cells give rise to nearly all of the cell types that make up the central nervous system (CNS), including neurons, astrocytes, and oligodendrocytes. Neuroepithelial cells form a layer called the neuroepithelium, which lines the ventricles (fluid-filled spaces) in the developing CNS. These cells are highly proliferative and have the ability to divide and differentiate into various cell types throughout development.

In some cases, neuroepithelial cells can also be found in adult tissues, such as the olfactory bulb and the retina, where they continue to play a role in tissue repair and regeneration.

Abnormalities in neuroepithelial cells have been implicated in various neurological disorders, including brain tumors, spinal cord defects, and neurodevelopmental disorders.

"Optic lobe" refers to a specific region of the brain that is responsible for processing visual information in animals. In non-mammalian vertebrates such as birds, reptiles, and amphibians, the optic lobes are a pair of structures located in the rear part of the brain, near the cerebellum.

The optic lobes receive visual information from the eyes via the optic nerves and are responsible for processing this information to help the animal perceive its environment. They contain several layers of neurons that are organized into distinct regions, each of which is involved in different aspects of visual processing, such as motion detection, form recognition, and color discrimination.

Overall, the optic lobes play a critical role in enabling non-mammalian vertebrates to navigate their environment and interact with visual stimuli in their surroundings.

Neuroektodermala tumörer, primitiva, perifera (Peripheral primitive neuroectodermal tumors, PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neurala stamceller i det perifera nervsystemet. Dessa tumörer karakteriseras av att de består av små, rundliga celler med högt mitotiskt index och ofta infiltrerar omgivande vävnader aggressivt.

PNET-tumörer kan uppstå var som helst i kroppen, men de är vanligast i lungorna, bukhinnan, levern och benen. Symptomen varierar beroende på var tumören finns och kan inkludera smärta, svullnad, trötthet och viktminskning.

Diagnosen ställs vanligen genom biopsi och histopatologisk undersökning av tumörcellerna, som visar typiska morfologiska och immunhistokemiska drag för PNET-tumörer. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Det är värt att notera att termen "PNET" har ifrågasatts som en separat entitet och det finns debatt om omfattningen och definitionen av denna diagnos. I vissa fall kan tumörer som tidigare diagnosticerats som PNET nu istället klassificeras som Ewing sarkom, ett annat slags neuroektodermal tumör.

Nervvävnadstumörer, även kända som nerve sk tumörer, är en grupp av olika typer av cancersjukdomar som utgår från nervceller och andra celler i nervvävnaden. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade nervvävnadstumörer växer långsamt och sprider sig inte till andra delar av kroppen, men de kan fortfarande orsaka problem genom att trycka på närliggande strukturer. De elakartade nervvävnadstumörerna däremot kan växa snabbt, infiltrera omkringliggande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen via blod- eller lymfbanor.

Exempel på olika typer av nervvävnadstumörer inkluderar schwannom, neurofibrom, ganglioneurom, maligna perifera nervtumörer (MPNST) och neuroblastom. Symptomen på en nervvävnadstumör kan variera beroende på vilken typ det är, var den är belägen och hur stor den är. Vissa symptom som kan förekomma inkluderar smärta, känselbortfall, svaghet eller rörelsehindringar i området där tumören finns.

Diagnos av en nervvävnadstumör ställs vanligen genom biopsi och histopatologisk undersökning av vävnaden. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på typen av tumör, dess storlek, läge och om det är godartat eller elakartat.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Gangliogliom är en sällsynt godartad hjärntumör som består av både gliaceller (en typ av stödjecell i hjärnan) och nervceller (som skickar signaler i centrala nervsystemet). Tumören växer långsamt och är oftast belägen i temporalloben eller occipitalloben i hjärnbarken. Gangliogliom kan orsaka epileptiska anfall, huvudvärk, minnesförlust och andra neurologiska symtom beroende på var tumören är belägen och hur stor den är. Behandlingen består ofta av kirurgisk bortoperation av tumören, men strålbehandling och/eller kemoterapi kan också användas beroende på typen och graden av tumören. Prognosen för patienter med gangliogliom är i allmänhet god, särskilt om tumören kan tas bort helt genom operation.

'Telencephalon' er den forreste og største del af hjernens telencephalic vesikel under fosterdannelsen. Ved fødslen udgør det de to hemisfærer i storhjernen, som er inddelt i fire lobler: frontallobus, temporallobus, parietallobus og occipitallobus.

Telencephalon er ansvarlig for højere mentale funktioner, herunder sansning, bevægelse, sprog, minde, læring, emotioner og social adfærd. Den indeholder også basalganglierne, amygdalaen og hippocampus, som er involveret i motorisk kontrol, belønning, frygt og hukommelse.

I alt er telencephalon en vital del af centralnervesystemet, der styrer mange aspekter af menneskelig adfærd, perception og kognition.

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.

"Bukspottkörteltumörer" refererar till cancer som utvecklas i bukspottkörteln (pankreas). Det finns två huvudsakliga typer av pankreascancer: exokrin tumörer och endokrina tumörer.

Exokrina tumörer, även kända som duktala adenocarcinomer, är den vanligaste typen av bukspottkörteltumörer och utgör ungefär 95% av alla fall. De utvecklas vanligtvis i de exokrina cellerna som producerar enzymer som hjälper till vid digestionen.

Endokrina tumörer, även kända som neuroendokrina tumörer (NET), är ovanligare och utgör ungefär 5% av alla fall. De utvecklas i de endokrina cellerna som producerar hormoner, såsom insulin och glukagon.

Symptomen på bukspottkörteltumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men kan inkludera viktminskning, smärta i övergången mellan magen och ryggen, illamående och kräkningar, gulsot (icterus) och förstoppning. Behandlingen beror på tumörtyp, storlek och om det har spridit sig eller inte, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (chemotherapi) och målinriktad behandling som tar itu med specifika molekyler i cancercellerna.

'Nervsystemet' är det organ som har som funktion att leda, samordna och koordinera kroppens olika funktioner. Det består av hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna som sträcker sig ut från dessa strukturer till resten av kroppen. Nervsystemet är ansvarigt för att bearbeta sensorerisk information från omgivningen, kontrollera muskulaturen och andra organ samt reglera kroppens inre miljö. Det kan delas upp i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (de perifera nerverna).

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Nestin är ett typiskt markeringsprotein för neurala stamceller och gliala progenitorceller i det centrala nervösa systemet hos däggdjur. Det är en filamentös strukturprotein som tillhör intermediärfilamentsfamiljen, och spelar en viktig roll i cellens cytoskelett och celldelning. Nestin uttrycks ofta under embryonal utveckling och kan återfinnas i vissa typer av tumörer som medför en dedifferentiering till en mer stamcellsliknande fenotyp.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Neuralrör, även kända som nervrör eller neuraxtanter, är rörformiga strukturer i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur. De består av speciella celler som kallas glialceller och bildar ett skyddande lager runt aksonerna, de långa utskotten på nervecellerna som används för kommunikation mellan olika delar av nervsystemet.

Neuralrör har flera viktiga funktioner:

1. De skyddar aksonerna från mekanisk skada och infektion genom att omge dem med ett tätt lager glialceller.
2. De underlättar transporten av näringsämnen, signalsubstanser och andra molekyler till och från nervcellerna.
3. De hjälper till att hålla nervcellernas utskott - aksonerna och dendriterna - organiserade och i rätt position relativt varandra.

Neuralrör kan drabbas av skada eller sjukdom, vilket kan orsaka neurologiska symtom som sängliggande, muskelsvaghet, känselbortfall och smärta. Exempel på neuralrörssjukdomar inkluderar Guillain-Barrés syndrom, chronic inflammatory demyelinating polyneuropathy (CIDP) och certain typer av nervskador.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).

Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.

CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.

Teratom är en typ av tumör som innehåller celler från olika typer av vävnad, till exempel hud, muskel, ben, nerver och glandsystem. De kan förekomma både i fostret under graviditeten (germcellstumörer) och hos vuxna. När de uppstår hos vuxna kallas de vanligen teratomer av olika slag, beroende på var de bildas. De kan till exempel vara intrakraniella (i hjärnan), mediastinala (i bröstkorgen) eller sakrala (i ryggmärgsområdet).

Teratomer är ofta encelliga, men i vissa fall kan de bli cancerartade och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen varierar beroende på var teratomen sitter och hur stor den är. Behandlingen består vanligen av kirurgisk avlägsnande av tumören, men i vissa fall kan strålbehandling eller cellgiftsbehandling också behövas.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

'Tumörer, cystiska, mucinösa och serösa' är begrepp inom patologi och onkologi som hänvisar till olika typer av vävnadsväxtsformationer i kroppen.

1. Tumörer: Allmänt sett är en tumör en abnorm värktillväxt av celler eller vävnad i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer långsamt och är lokaliserade till en viss plats, medan elakartade tumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen.

2. Cystiska tumörer: Dessa är säckformiga strukturer fyllda med vätska eller luft. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i organ som levern, lungorna och sköldkörteln.

3. Mucinösa tumörer: Dessa tumörer producerar en slem-liknande substans känd som mucin. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i tarmarna, lungorna och äggstockarna.

4. Serösa tumörer: Dessa tumörer producerar en serös vätska, som liknar klar vätska i en blåsa. De kan vara godartade eller elakartade och förekommer ofta i äggstockarna, testiklarna och bukhinnan.

Det är värt att notera att dessa typer av tumörer inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande, och en tumör kan ha egenskaper hos mer än en kategori.

Sebrafisk (latin: Danio rerio) er en liten, tropisk ferskvannsfisk som også brukes som modellorganisme innenfor biomedisinsk forskning. Den tilhører familien kyertfisker (Cyprinidae) og stammer fra de søyrker i Syd-Asia. Sebrafisken er en populær akvariefisk på grunn av sin lette holdbarhet og lave krav til akvariet. Den blir vanligvis mellom 3,5 til 4,5 cm lang og lever opp til tre år i fangenskap. Sebrafisken har en sidelengtre stribet kropp med røde farver på de siste skalerene i hver stribe. Den er ikke giftig eller skadelig for mennesker.

En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Neurosekretoriska system är ett samlingsbegrepp för de nervceller och nerver som producerar, transporterar och secreterar neurohormoner till blodomloppet. Dessa neurohormoner påverkar sedan olika kroppsfunktioner genom att påverka andra cellers och organers aktivitet. Neurosekretoriska system finns i hjärnan och ryggmärgen, där de ofta är belägna i så kallade hypothalamiska neurosekretoriska celler. Dessa celler bildar två huvudsakliga typer av neurohormoner: neuropeptider och klassiska hormoner. Neuropeptider är korta aminosyrekedjor som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet, medan klassiska hormoner är kemiska ämnen som frisätts direkt till blodomloppet och transporteras till sina målceller. Neurosekretoriska system har en central roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hunger, tirst, stress, reproduktion och homeostas.

Ependymom är en typ av hjärntumör som utgår från ependymceller, celler som tapetserar de ventriklar och centrala kanalerna i hjärnan och ryggmärgen. Dessa celler producerar cerebrospinalvätska (CSF), som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen.

Ependymom kan vara av olika typer beroende på var de uppstår i centrala nervsystemet. De kan delas in i intrakraniala ependymomer (som uppstår i hjärnan) och spinala ependymomer (som uppstår i ryggmärgen). Intrakraniella ependymomer är vanligare än spinala ependymomer.

Ependymom kan vara av olika grader av malignitet, från låggradiga till höggradiga. Låggradiga ependymomer växer långsammare och är mindre benägna att sprida sig, medan höggradiga ependymomer är mer aggressiva och har en högre risk att spridas till andra delar av centrala nervsystemet.

Symptomen på ependymom kan variera beroende på var tumören finns lokaliserad, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, yrsel, balanssvårigheter och nedsatt syn eller hörsel. Behandlingen för ependymom består vanligtvis av kirurgi för att ta bort så mycket av tumören som möjligt, följt av strålbehandning och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumör.

Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.

Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.

'Ruthjärna' är ett informellt och inte-medicinskt begrepp som ofta används för att hänvisa till den del av hjärnan som kallas cerebellum. Cerebellum, som betyder 'litet hjärna' på latin, ligger bakom storhjärnan och under flera hjärnvätskor (ventriklar). Det är ansvarigt för att kontrollera finmotorik, balans och koordination av muskulär rörelse. Informellt kan 'Ruthjärna' användas som en mer humoristisk eller nedsättande term för att beskriva någon som uppfattas vara klumpig eller oskicklig i sina rörelser.

'APUD-celler' är en äldre term som står för "Amine Precursor Uptake and Decarboxylation"-celler. Det är en grupp neuroendokrina celler som har förmågan att ta upp aminprekursorer och dekarboxylera dem till biogena aminer, såsom serotonin, dopamin och noradrenalin. Exempel på APUD-celler inkluderar cellsorter i hypofysen, sköldkörteln, lungorna, tarmarna och bukspottkörteln. Termen används inte lika ofta idag som den gjorde förr, eftersom forskningen har visat att det finns stora skillnader mellan olika typer av neuroendokrina celler.

"Astrocytoma" er en type av hjerneb tumor som utvikles fra støttecellene i hjernen kjent som astroglia. Astrocytomer kan være av ulike grader av malignitet, fra relativt langsomt voksende, lavere grader til høygradert, invasive typer. De høygradert astrocytomene, også kjent som glioblastomer, har en tendens til å vokse raskt og strekke seg over store områder i hjernen. Symptomene på astrocytomer kan variere, men inkluderer ofte hodesmerter, epilepsi, svakhetsgefølelse på en side av kroppen, forvirring og minnesproblemer. Behandlingen kan omhandle kirurgi, strålebehandling og/eller kjemoterapi, beroende på typen og graden av tumoren.

Intermedia filamentproteiner är en typ av strukturella protein som bildar ett nätverk av filament i cellens cytoskelett, tillsammans med mikrotubuli och aktinfilament. Intermediära filamentproteiner har en tendens att vara mer stabila än de andra två typerna av filament och kan variera mycket i sin sammansättning beroende på celltyp. De hjälper till att ge cellen mekanisk styrka, forma och integritet. Exempel på intermediära filamentproteiner inkluderar keratin, som finns i epitelceller, glialfibrillärt akyd protein (GFAP), som finns i gliaceller, och desmin, som finns i muskelceller.

Neurogenerell är ett medico-biologiskt begrepp som hänvisar till något som har att göra med nervceller eller deras funktion. Neurogenering innebär skapandet av nya nervceller, ett fenomen som främst har observerats under embryonal utveckling och i vissa delar av hjärnan hos vuxna djur, inklusive människor. Neurogenering kan också syfta på återbildningen eller regenereringen av nerver eller nervvävnad efter skada eller sjukdom.

Neurodegenerativa tillstånd är en grupp medicinska tillstånd som kännetecknas av progressivt förlust av neuroner och deras funktion, vilket leder till neurologiska symtom som exempelvis minnesförlust, rörelsekoordinationsproblem eller sensorisk störning. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Cell polarité refererar till den asymmetriska distributionen av molekyler och organeller inom en cell, vilket ger upphov till olika funktionella domäner. Denna polarisering är viktig för cellens förmåga att interagera med sin omgivning och reglerar processer som celldelning, cellytaresform och transport av molekyler.

I epitelceller, som bildar barriärer mellan olika kroppsdelar, är cellpolariteten särskilt viktig. Dessa celler har ofta en apikal domän, som är orienterad mot lumen (håligheten) i ett organ, och en basolateral domän, som är orienterad mot den underliggande basalmembranet. Mellan dessa två domäner finns ofta en tätt packad proteinkomplex, kallat tight junction, som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellen.

I neuroner är cellpolariteten också viktig för deras funktion. Dessa celler har ofta en axonal domän, som är lång och tunn, och en dendritisk domän, som är kort och grenig. Signaler tenderar att färdas i en riktning från den axonal domänen till den dendritiska domänen, och cellpolariteten hjälper till att reglera denna signalering.

I allmänhet är cellpolariteten ett komplext fenomen som inbegriper en mängd molekylära mekanismer, inklusive cytoskelettet, membranproteiner och signalsubstanser.

I'm sorry, but I couldn't find a medical definition for the term "neurallist." It is possible that it may not be a widely recognized or used term in the field of medicine. If you could provide more context or clarify what you are looking for, I would be happy to try and help further!

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.

Likvorproteiner, även kända som cerebrospinalvätskeproteiner (CSF-proteiner), är proteiner som finns i det klara vätskan som cirkulerar runt hjärnan och ryggmärgen, kallad cerebrospinalvätska (CSF). Denna vätska agerar som en kudde för att skydda hjärnan och ryggmärgen, stödja deras funktioner och transportera bort avfall.

Likvorproteinerna utgörs av olika typer av proteiner, inklusive albumin, immunoglobuliner (antikroppar) och andra specifika proteiner som är involverade i hjärnans homeostas och skydd. Proteinkoncentrationen i likvor kan ge värdefull information om olika tillstånd och sjukdomar i centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg).

Exempel på sådana tillstånd är infektioner, neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom, inflammatoriska sjukdomar, trauma och tumörer. Vidare analys av likvorproteiner kan hjälpa till att ställa en diagnos, övervaka behandling och förutsäga prognoser.

"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.

Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.

Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.

'Mellanhjärna' (substantia nigra/pars compacta) är en del av den centrala nervsystemet, belägen i hjärnbalken i hjärnan. Den består huvudsakligen av dopaminproducerande nervceller och är en viktig del av det extrapyramidala systemet, som reglerar rörelser och kognitiva funktioner. Skador på denna struktur kan leda till rörelsesjukdomar såsom Parkinson's disease.

Hedgehog proteins are a family of signaling molecules that play crucial roles in the development and regulation of various biological processes in animals. They were first discovered in genetic studies on fruit flies, where mutations in the hedgehog gene led to the appearance of fly larvae with spiky bristles resembling a hedgehog.

In humans, there are three known Hedgehog proteins: Sonic Hedgehog (SHH), Indian Hedgehog (IHH), and Desert Hedgehog (DHH). These proteins are synthesized as precursor molecules that undergo post-translational modifications, resulting in the formation of a mature, biologically active protein. The mature Hedgehog protein has a unique structure, characterized by an N-terminal signaling domain and a C-terminal autoprocessing domain.

Hedgehog proteins mediate their effects through a complex signaling pathway that involves several other proteins, including Patched (PTCH) receptors, Smoothened (SMO), and the Gli family of transcription factors. In the absence of Hedgehog protein, PTCH inhibits SMO activity, leading to the degradation of Gli transcription factors and the suppression of downstream target gene expression. When Hedgehog protein is present, it binds to PTCH, relieving its inhibition on SMO and allowing for the activation of Gli transcription factors and the subsequent expression of target genes involved in various cellular processes, such as cell proliferation, differentiation, survival, and migration.

Dysregulation of Hedgehog signaling has been implicated in several human diseases, including cancer, birth defects, and degenerative disorders. For example, aberrant activation of the Hedgehog pathway has been observed in various types of cancer, such as basal cell carcinoma, medulloblastoma, and pancreatic ductal adenocarcinoma, making it a potential target for therapeutic intervention.

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

Oligodendroglia är en typ av stödjcell i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur. Dessa celler har huvudsakligen som funktion att producera och underhålla myelin, ett fettrikt skal som omger och skyddar axonerna, de långa utskotten på nervcellerna (neuron). Myelinet hjälper till att öka hastigheten för nervimpulserna och ger också mekanisk buffring åt axonen.

Oligodendroglia är en av tre huvudsakliga typer av glialceller i centrala nervsystemet, de andra två är astrocyter och mikrogliaceller. Oligodendrocyter skiljer sig från deras ryggradslösa motsvarigheter, Schwann celler, genom att en oligodendrocyt kan myelinisera flera axon i centrala nervsystemet, medan en Schwann cell endast myelinerar ett axon i det perifera nervsystemet.

Neural stem cells (NSCs) are a type of undifferentiated cells found in the nervous system, including the brain and spinal cord. They have the ability to self-renew and generate new neurons and glial cells, which are the two main types of cells in the central nervous system. NSCs can differentiate into both nerve cells (neurons) and support cells (glia), making them a promising candidate for cell-based therapies aimed at repairing or replacing damaged or diseased neural tissue.

NSCs are present in the developing nervous system, where they play a critical role in generating the diverse cell types that make up the brain and spinal cord. In the adult nervous system, NSCs are found in specific regions, such as the subventricular zone of the lateral ventricles and the subgranular zone of the hippocampus, where they contribute to the maintenance and repair of neural tissue throughout life.

Researchers are actively studying NSCs to better understand their properties and potential therapeutic applications in treating neurological disorders such as Parkinson's disease, Alzheimer's disease, stroke, and spinal cord injury. However, further research is needed to overcome the challenges associated with isolating, expanding, and directing the differentiation of NSCs for clinical use.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Kemoreceptorceller är speciella celler som kan detektera kemiska signaler i kroppen, särskilt i blodomloppet. Dessa celler är mycket känsliga för små variationer i koncentrationen av olika kemiska substanser, till exempel syre, kolmonoxid och natriumjoner (Na+). De kan på så sätt hjälpa till att reglera andnings- och hjärtats funktion genom att sända information till hjärnan om kroppens inre miljö. Kemoreceptorceller finns i bland annat carotisblodkärlen i halsen och aortabågen nära hjärtat.

Oligodendrogliom är en typ av hjärntumör som utgår från celler som kallas oligodendrocyter, vilka normalt producerar ett skyddande lager av fett (myelin) som omger nerverna i centrala nervsystemet och hjälper till att förbättra signaltransmissionen mellan nervecellerna. Oligodendrogliomer karaktäriseras vanligtvis av speciella genetiska avvikelser, såsom 1p/19q-kodeletioner, och tenderar att växa långsamt. De kan vara av olika storlekar och belägenheter i hjärnan, men de är vanligast i hjärnbarken (den yttre lagret av hjärnan). Symptomen beror på var tumören är belägen och hur stor den är, men kan inkludera huvudvärk, krampanfall, yrsel, minnesförlust, personlighetsförändringar och andra neurologiska symtom beroende på vilka delar av hjärnan som påverkas. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörgradering och patientens allmänt tillstånd.

Hjärnhinntumörer (eng. Brain Tumors) är en allmän term för olika typer av vävnadsväxtsjukdomar som utvecklas i hjärnan eller hjärnhinnan. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade hjärnhinntumörer växer långsamt och kan trycka på omkringliggande hjärnvävnad, vilket kan orsaka symptom som huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller härmningsproblem. De kan behandlas genom kirurgi, strålbehandling eller ibland även med mediciner.

Elakartade hjärnhinntumörer däremot växer snabbare och kan infiltrera omkringliggande hjärnvävnad, vilket gör att de är svårare att operera bort helt. De sprider sig också lättare till andra delar av kroppen. Symptomen kan vara desamma som för godartade tumörer, men tenderar att bli allvarligare och uppstå snabbare. Behandlingen innefattar ofta en kombination av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Det är viktigt att notera att alla typer av hjärnhinntumörer kan ha allvarliga konsekvenser eftersom de utvecklas inne i det begränsade utrymmet i skallen, vilket gör att även en liten tumör kan orsaka tryck på hjärnan och leda till neurologiska symtom.

'Gälar' är inget etablerat medicinskt begrepp eller diagnos. Det kan dock hänvisa till andningsorganen hos vissa djur, som fiskar och groddjur, som kallas gälar. Gälarna är vävnader som använder sig av diffusion för att ta upp syre från vattnet och avge kolmonoxid.

I medicinskt sammanhang kan 'gäle' även användas i överförd bemärkelse för att beskriva en persons andning eller andningsmönster, till exempel "den sjuke har ett djupt och jämnt gälande". Men detta är inte en officiell medicinsk term.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

Hjärnventriklarna är utrymmen fyllda med cerebrospinalvätska (CSF) inne i hjärnan. Det finns fyra hjärnventriklar: de två laterala ventriklarna, den tredje ventrikeln och den fjärde ventrikeln. De laterala ventriklarna är belägna i varje hemisfär av hjärnbarken, den tredje ventrikeln ligger mellan de två halvkulorna av thalamus och den fjärde ventrikeln ligger under cerebellum och förbinder sig med central canalen i ryggraden. Hjärnventriklarna är viktiga för att producera, cirkulera och resorbiera CSF, som hjälper till att skydda hjärnan och nerverna genom att absorbera stötar och skada.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

"Sekundära primära tumörer" är ett begrepp inom onkologi som refererar till nya, separata primära cancerer som utvecklas i en individ som redan har haft en tidigare cancer. Dessa tumörer uppstår ofta som metastaser från den ursprungliga cancern, men kan dock uppträda oberoende av varandra och ha olika histologi och biologiskt beteende.

Det är viktigt att skilja mellan å ena sidan recidiv (återfall) av den ursprungliga cancern och å andra sidan utvecklingen av en ny, separat primärtumör. Sekundära primära tumörer är ovanliga, men kan förekomma, särskilt hos patienter som har en historia av cancer och som har varit utsatta för cancerbehandlingar som kan öka risken för nya cancerutvecklingar.

Exempel på behandlingsmetoder som kan öka risken för sekundära primära tumörer innefattar kemoterapi, radioterapi och immunterapi. Även vissa ärftliga genetiska faktorer kan öka risken för att utveckla flera primära cancerer under livstiden.

Effrin-B3, också känt som Epinephrine beta-3-receptor, är en typ av adrenergi receptor tillhörande betareceptorer. Det är ett G-proteinkopplat receptor som aktiveras av signalsubstanser som epinefrin (adrenalin) och noradrenalin (norepinefrin). När Effrin-B3 aktiveras, leder det till en ökning av lipolysen (nedbrytningen av fett) i fettvävnaden. Detta sker genom att receptorn aktiverar en signalväg som inkluderar en Gs-protein och adenylatcyklas, vilket leder till en ökning av intracellulärt cAMP (cykliskt AMP) och därpå följande aktivering av proteinkinas A. Effrin-B3 finns främst i brungula fettceller och har visat sig ha potential som ett terapeutiskt mål för behandling av fetma och metabola störningar.

Neuralrörsdefekter är en sammanfattande benämning på en grupp med congenitala missbildningar, det vill säga defekter som uppstår under fostertiden. De beror på oregelbunden utveckling av neuralröret under de första veckorna efter befruktningen. Neuralröret är den rörformade struktur som senare blir ryggmärgen, ryggraden och hjärnan.

Det finns tre huvudtyper av neuralrörsdefekter: anencephali, spina bifida och encephalocele.

1. Anencephali: Detta är den allvarligaste formen av neuralrörsdefekt där det mesta eller hela hjärnan saknas. Barn födda med anencephali överlever vanligtvis inte länge efter födseln.

2. Spina bifida: Detta är en defekt i ryggkotorna i nedre delen av ryggraden som orsakar ofullständig lukting av neuralröret. Det finns två huvudtyper av spina bifida: spina bifida occulta och spina bifida manifesta. Spina bifida occulta är den mildare formen där ryggkotorna inte är fullständigt stängda, men det saknas ofta symtom eller endast lindriga symtom. Spina bifida manifesta innebär att neuralröret sticker ut genom en öppning i ryggkotorna och kan orsaka neurologiska skador som kan leda till rörelse- och känselbortfall, svaga muskler, inkontinens och i vissa fall även hjärnskador.

3. Encephalocele: Detta är en defekt där en del av hjärnan sticker ut genom en öppning i skallbenet. Encephaloceles kan vara små och orsaka milda symtom eller vara större och leda till allvarligare neurologiska skador som kognitiva funktionsnedsättningar, rörelse- och känselbortfall samt andra komplikationer.

Behandlingen av neuralrörsdefekter beror på typen och svårighetsgraden av defekten. Vissa barn med spina bifida occulta behöver inte ha någon behandling alls, medan andra med mer allvarliga former kan behöva kirurgi, fysioterapi, logopedi och andra typer av stöd. Barn med encephalocele behöver ofta också kirurgi för att korrigera defekten och förhindra ytterligare neurologiska skador.

Notch-receptorer är en typ av transmembranproteiner som spelar en viktig roll i cellernas signalsystem och utveckling. De består av ett extracellulärt domän, en transmembrandomän och ett intracellulärt domän. Notch-receptorerna interagerar med ligander på andra celler, vilket leder till att den intracellulära delen klipps loss från membranen och transporteras in i nucleus där det fungerar som en transkriptionsfaktor och reglerar genuttrycket hos målgener. Notch-signalsystemet är involverat i en rad biologiska processer, såsom celltillväxt, celldifferentiering, apoptos och angiogenes.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.

Medicinskt sett refererar "mitthjärna" (substantia nigra) till en del av den basala ganglielianska systemet i hjärnan. Den består av två delar: pars compacta och pars reticulata. Pars compacta innehåller dopaminproducerande nervceller, som är viktiga för motorisk kontroll och belöningssystemet i hjärnan.

En vanlig sjukdom som är kopplad till mitthjärnan är Parkinson's sjukdom, där man ser en progressiv nedbrytning av dopaminproducerande nervceller i pars compacta. Detta leder till rörelsekoordinationsproblem och andra symtom som karakteriserar Parkinson's sjukdom.

Sebrafiskproteiner refererer til proteiner som findes i zebrafisken (Danio rerio), en lille, tropisk ferskvandsfiskart. Zebrafisken er blevet et vigtigt modelorganisme inden for biomedicinsk forskning pga. dens simple opbygning, korte generationstid og store antal af afkom. Derfor har proteiner fra zebrafisk også fået betydning inden for forskningen.

Sebrafiskproteiner kan have mange forskellige funktioner i forskellige cellulære processer, herunder reguleringen af immunforsvar, celledeling, differentiering og apoptose (programmeret cellet død). Nogle sebrafiskproteiner kan have potentiale som terapeutiske mål eller markører for sygdomme hos mennesker. Derfor er studiet af sebrafiskproteiner vigtig for at forstå molekylære mekanismer bag mange cellulære processer og sygdomme.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

Adenocarcinoma, mucinous is a type of cancer that begins in the glandular cells that line the mucous-secreting glands or organs in the body. In this subtype of adenocarcinoma, the tumor cells produce and release large amounts of mucus, which can accumulate within the tumor and give it a gelatinous or "mucinous" appearance. This type of cancer can occur in various organs, including the colon, rectum, lungs, pancreas, and breast. The prognosis and treatment options for mucinous adenocarcinoma depend on several factors, such as the location and stage of the cancer, as well as the patient's overall health.

En sköldkörteltumör är en ovanlig cancersjukdom där maligna (cancerceller) bildas i cellerna i sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som reglerar kroppens metabolism, tillväxt och utveckling.

Det finns två huvudtyper av sköldkörteltumörer: differenserade sköldkörteltumörer och olikartade sköldkörteltumörer. Differenserade sköldkörteltumörer är vanligare och tenderar att växa långsammare än olikartade sköldkörteltumörer. Olikartade sköldkörteltumörer är mer aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.

Symptomen på en sköldkörteltumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar förändringar i din vanliga hud, röst eller syn, svullnad i halsen, andningssvårigheter, hosta och viktminskning.

Behandlingen av en sköldkörteltumör beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, om det har spridits eller inte, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativ kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonterapi eller en kombination av dessa.

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

En embryo hos icke-däggdjur (excl. behandling av människan) är ett organism i en tidig utvecklingsfas, vanligen från befruktning till att de specifika kroppsdelarna och systemen har bildats och börjar fungera koordinerat.

För exempelvis hos en amfibie, kan embryots utveckling delas in i olika faser: fertilisation, segmentering, gastrulation, neurulering, organogenes och systemgenes. Under denna tid kommer embryot att utvecklas från en zygot till en larv med en uppsättning fungerande organ.

Det är värt att notera att definitionen av "embryo" kan variera mellan olika arter och forskningsområden, så det är alltid viktigt att specificera vilket djur som avses när man diskuterar denna term.

'Nya barken' är ett medicinskt begrepp som refererar till det yttre skiktet på en persons hud. Detta skikt kallas också epidermis och är den ytligaste delen av huden. 'Nya barken' är alltså en översättning av det medicinska begreppet 'new skin', som ofta används för att beskriva den regenererade huden efter en skada eller ett sjukdomstillstånd, såsom exempelvis brännskador eller svår akne. Den nya barken är vanligtvis tunnare än det ursprungliga hudskiktet och kan ha en annan färg eller textur.

Embryonal stem cells are a type of pluripotent stem cell that are derived from embryos that are typically 3-5 days old. These stem cells have the ability to differentiate into any cell type in the body, making them a valuable tool in research and regenerative medicine. Embryonal stem cells are obtained from blastocysts, which are early stage embryos that consist of an outer layer of cells called the trophoblast and an inner cell mass (ICM) from which the embryo will develop. The ICM contains embryonal stem cells, which can be isolated and grown in culture.

It's worth noting that the use of human embryonic stem cells is a subject of ethical debate due to the destruction of the embryo during the cell isolation process. Therefore, there is ongoing research into alternative sources of pluripotent stem cells, such as induced pluripotent stem cells (iPSCs), which can be generated from adult cells without the need for embryos.

'Plexus choroideus' er en del av hjernens vannsystem, som består av et kompleks nettverk av blodkar i de fire ventriklerne (huler) i hjernen. Plexus choroideus dannes av specialisierte cellsitter (ependymale celler) som vokser inn i venntriklene og formes til et tett nettverk av blodkar. Dette nettverket er direkte forbundet med det cerebrospinalvæske (CSF), som fyller opp ventriklerne og omgir hjernen og rygmarven. Plexus choroideus er ansvarlig for produksjonen av CSF, som fungerer som en slags kjedebuffert som skaper en beskyttende og næringsrig miljø for centralnervesystemet (CNS).

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Myeloproliferativa sjukdomar (MPD) är en grupp sällsyna blodsjukdomar som karaktäriseras av överdriven produktion och nedsatt differentiering av stamceller i benmärgen. Detta leder till en ökning av vissa typer av blodceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), röda blodkroppar (erytrocyter) eller trombocyter (blodplättar).

Det finns sex huvudsakliga former av myeloproliferativa sjukdomar:

1. Kronisk myeloisk leukemi (CML): Karaktäriseras av en överdriven produktion av vissa vita blodkroppar, kallade granulocyter.
2. Polycytemi vera (PV): Karaktäriseras av en överdriven produktion av röda blodkroppar och ofta även vita blodkroppar och trombocyter.
3. Essentiell trombocytemi (ET): Karaktäriseras av en överdriven produktion av trombocyter.
4. Primär myelofibros (PMF): Karaktäriseras av en förändring i benmärgen som leder till att den blir hård och skleros (myelofibros), vilket orsakar nedsatt produktion av alla typer av blodceller.
5. Övriga myeloproliferativa neoplasm: Inkluderar sjukdomar som inte passar in i de övriga kategorierna, såsom chronic neutrophilic leukemia (CNL) och chronic eosinophilic leukemia (CEL).

Myeloproliferativa sjukdomar kan leda till komplikationer som blodproppar, blödningar och transformation till akut leukemi. Behandlingen beror på typen av MPD och dess allvarlighetsgrad, men kan inkludera mediciner, kirurgi eller stamcellstransplantation.

'Fostervävnadstransplantation' (engelska: 'Allogenic Fetal Tissue Transplantation') är en medicinsk behandlingsform där vävnad från ett foster av samma art som patienten används för att ersätta skadad eller funktionsnedsatt vävnad hos patienten.

Denna typ av transplantation kan vara kontroversiell på grund av etiska och moraliska frågor relaterade till användningen av fostervevnad. Dessutom kan patienten behöva immunosuppressiva läkemedel för att minska risken för avstötning, vilket kan medföra biverkningar och komplikationer.

Fostervävnadstransplantation har använts i olika medicinska tillämpningar, såsom behandling av neurologiska sjukdomar som Parkinson's disease och Huntington's disease, samt för att ersätta skadad hjärtvävnad och levervävnad. Vävnaden kan hämtas från aborterade foster eller från fostervävnad som producerats i laboratorium genom stamcellsteknik.

'Coturnix' är ett släkte inom familjen fasanfåglar (Phasianidae) och ordningen hönsfåglar (Galliformes). Det omfattar arterna stjärtstenshönor (*Coturnix japonica*) och västantarktiskt stenshönor (*Coturnix pectoralis*). Dessa små hönsfåglar är inhemska i Asien och Oceanien, men har också etablerat populationer på andra kontinenter genom införande.

Stjärtstenshönan är en populär försöksdjursart inom medicinsk forskning, framför allt när det gäller neurovetenskapliga studier. Dess lilla hjärna och snabba reproduktionstid gör den till ett användbart djurmodell för att undersöka olika aspekter av nervsystemet, såsom minnes- och läringsprocesser, samt neurologiska sjukdomar som Alzheimers.

I medicinskt sammanhang kan 'Coturnix' därför hänvisa till antingen den egentliga fågelarten eller till en specifik djurmodell baserad på stjärtstenshönan.

Soxb1-transkriptionsfaktorer är en grupp av transkriptionsfaktorer som inkluderar Sox1, Sox2 och Sox3. De är kända för att spela viktiga roller i hjärnans utveckling hos däggdjur genom att hjälpa till att kontrollera celldelning, differentiering och identitet hos neuralstamceller och tidiga neuroner. Soxb1-faktorerna delar en gemensam DNA-bindande domän, HMG-boxen, som ger dem förmågan att binda till specifika sekvenser i DNA och påverka transkriptionen av målgener. Varianter i SOXB1-gener har associerats med olika neurologiska tillstånd, inklusive autism och schizofreni.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

'Embryoutveckling' refererar till den process där ett befruktat ägg (zygota) utvecklas till en embryo under de första 8 veckorna av graviditeten. Under denna period sker snabba och komplexa förändringar, inklusive celltillväxt och differentiering, organogenes och systemisk differentiering. Den resulterande embryon utvecklas sedan till ett fostret och sedan till en fullt utvecklad fötus. Embryoutvecklingen styrs av genetiska och epigenetiska faktorer, som interagerar med miljöfaktorer för att producera den slutliga fenotypen.

Homeodomäneproteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som binder till DNA och hjälper styra genuttrycket under utvecklingen hos flera olika levande organismer, inklusive djur, växter och svampar. Homeodomäneproteinernas struktur består av en 60 aminosyror lång region, känd som homeodomen, som bildar tre alfa-helixar som kan vecklas runt DNA:t. Denna struktur gör att proteinet kan binda till specifika sekvenser av DNA och hjälpa styra aktiviteten hos närliggande gener. Många homeodomäneproteiner är involverade i utvecklingen av kroppsplanen hos djur, inklusive reglering av organutveckling och celldifferentiering.

Tumörer i det centrala nervsystemet (CNS) är en abnorm odling av celler inom hjärnan eller ryggmärgen. Tumörer kan vara either benigne (godartade) eller maligna (elakartade), beroende på deras potential att invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Benigna tumörer i CNS växer långsammare än maligna tumörer och tenderar att ha väldefinierade gränser, vilket gör dem relativa enkla att operativt behandla. De flesta benigna tumörerna i CNS är också lägre i graden av malignitet än deras motsvarigheter i andra delar av kroppen.

Maligna tumörer i CNS däremot växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnader och har en högre risk att metastaseras till andra delar av kroppen. De är klassificerade som grad I till IV, där grad IV-tumörer (eller glioblastomer) är de mest aggressiva och har den sämsta prognosen.

Tumörer i CNS kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek och plats, inklusive huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller hörselförlust, svårigheter att tala, svälja eller andas, samt förändringar i beteende, kognition eller medvetandenivå. Behandlingen av CNS-tumörer kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på typen, graden och platsen på tumören, samt patientens allmänna hälsotillstånd.

"Kroppsutformning" refererer til den generelle formen og proportionen av kroppen, inkludert muskelmasse, kroppsfett, knøytnad og vekt. Den kan være naturlig eller endres gjennom trening, ernæring og medisinske behandlinger. En person med en "gunn" kroppsutforming har typisk en høy muskelmasse og lavt kroppsfett, mens en person med en "stiv" kroppsutforming kan ha for mye kroppsfett i forhold til muskler og knøytnad. En sund kroppsutforming innebærer typisk en god balanse mellom muskelmasse, kroppsfett og knøytnad, og er viktig for å forebygge helseproblemer som f.eks. overvikt, hjerte-karsykdommer og diabetes.

Bromdeoxiuridin (BrdU) er en slags syntetisk nukleosid som erstattes med thymidin i DNA-strømmen under celldeling. Det blir ofte brukt som en markør for cellulær proliferasjon og kan detekteres gjennom immunfluorescens eller immunhistokimisk metode. BrdU er også vært i kliniske prøver for å behandle visse typer av kraftig cancer, men det har ikke vist noen betydelige forbedringer i overlevelsesratene og kan ha alvorlige bivirkninger.

Hjärnvävnadstransplantation är en medicinsk procedur där celler eller vävnad från hjärnan transplanteras till en mottagares hjärna. Detta kan göras med syfte att ersätta skadad eller död hjärnvävnad, förbättra funktionen hos en skadad hjärna eller behandla neurologiska sjukdomar eller skador. Transplantationen kan ske med levande celler eller med kultiverade celler i laboratoriet. Det är en forskningsinriktning inom neurovetenskap och det finns experimentella bevis som visar att det kan förbättra neurologiska funktioner hos djur, men det finns ännu inga etablerade behandlingsmetoder med hjärnvävnadstransplantation hos människor.

'Hjärnbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre vävnadslagern av hjärnan, även känd som cerebral cortex. Den består av nervceller och deras utskott (axoner och dendriter) och är indelad i olika områden med specifika funktioner, såsom sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. Hjärnbarken är den del av hjärnan som är involverad i högre mentala processer, inklusive tankeprocesser, minne, perception, språk och medvetande.

'Ektoderm' er en betegnelse for det yderste lag av de tres germinative lag, som dannes under den embryonale udvikling hos dyr med bilateralsymmetri. Det dannes tidligt i udviklingen og udgør siden stamceller til huden, hjernen, nervesystemet, sanseorganerne, tænderne og de ydre kirtler. Ektodermet adskilles fra det andet germinative lag, mesodermet, ved en grænseflade kaldet ektoderm-mesodermgrænsen.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Neuroektodermala tumörer, primitiva (PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neuroektodermal vävnad, vilket är ett slags embryonal vävnad som under fostertiden utvecklas till nervsystemet. PNET-tumörer kan uppstå var som helst längs det centrala nervsystemet (CNS), men de flesta förekommer i hjärnbarken eller i ryggraden.

PNET-tumörer kännetecknas av snabb celldelning och kan infiltrera omgivande vävnad. De är ofta aggressiva och har hög risk för recidiv (återfall). Symptomen varierar beroende på var tumören sitter, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, synproblem, svaghet eller förlamning på ena sidan av kroppen och förändrat beteende eller medvetande.

Diagnosen ställs vanligen genom magnetresonans- eller datortomografisk undersökning (MRI eller CT) följt av biopsi eller operation för att ta ut en tumörprov. Behandlingen innefattar ofta kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Det är värt att notera att termen "PNET" har fallit ur bruk som en officiell diagnos och ersatts av andra mer specifika diagnoser beroende på var tumören sitter i CNS, till exempel medulloblastom för tumörer i hjärnbarken och atypisk teratoid/rhabdoid tumör (ATRT) för tumörer i ryggraden.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

Basic helix-loop-helix (bHLH) proteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i cellulär differensiering, proliferation och apoptos under utvecklingen hos flera olika organismgrupper, inklusive djur. Dessa proteiner har en välbevarad bHLH-domän som består av två α-helixar som är separerade av en variabel loop-region.

Den första helixen i bHLH-domänen är involverad i dimerisering, där två bHLH-proteiner interagerar med varandra och bildar en hetero- eller homodimer. Den andra helixen i domänen är involverad i DNA-bindning, där den specifikt binder till E-box-konsensussekvensen i DNA:t (5'-CANNTG-3').

bHLH-proteiner delas vanligen in i sex olika klasser baserat på deras struktur och funktion. Klass I bHLH-proteiner är involverade i grundläggande cellulära processer som celldelning och differentiering, medan klasser II till VI är involverade i mer specifika utvecklingsprocesser som neurala, muskulära och endokrina differensiering.

Exempel på bHLH-proteiner inkluderar MyoD, som spelar en viktig roll i muskelcellsdifferentiering, och MAX, som bildar dimer med andra bHLH-proteiner för att reglera transkriptionen av målgener.

Enligt medicinskt perspektiv är embryots och fostrets utveckling en process som sträcker sig från befruktningen av ägget till födelsen. Denna process kan delas in i olika faser:

1. Fertilisation (befruktning): Den första steget i embryots och fostrets utveckling är fertilisationen, då en spermie tränger in i ägget och deras arvsmassor kombineras. Det resulterande äggcellen kallas zygot.
2. Cell division and blastulation: Zygoten börjar dela sig genom mitos och bildar en klump av celler som kallas morula. Morulan fortsätter att expandera och differensiera, vilket resulterar i en hålighet i mitten av cellklumpen som kallas blastocyst.
3. Implantation: Blastocysten fäster sig till livmoderhalsens slemhinna och börjar ta upp näring från moderns kropp. Detta är den första kontakten mellan embryot och modern, och inträffar ungefär 6-10 dagar efter befruktningen.
4. Organogenes: Embryots celler differensieras till olika typer av celler som bildar de grundläggande organen i kroppen, såsom hjärtat, lungorna och levern. Denna fas varar från ungefär vecka 3 till vecka 8 efter befruktningen.
5. Fetal development: Efter att de grundläggande organen har bildats fortsätter fostret att växa och utvecklas. Under denna fas blir fostret allt mer likt ett spädbarn, med hud, hår och fungerande sensoriska system.
6. Birth: När fostret är tillräckligt stor och utvecklad för att överleva utanför moderns kropp, börjar den gå in i arbetsfasen och födas.

Under hela graviditeten genomgår embryot och sedan fostret en rad olika faser av utveckling och tillväxt. Varje fas är viktig för att säkerställa ett friskt och normalt foster vid födseln.

'Parotid neoplasms' refererar till abnorma tillväxt eller förändringar i form av godartade ( icke cancerartade ) eller maligna ( cancerartade ) tumörer i parotisgländan, den största körteln som producerar saliv i huvudet. Parotidgländerna är en par av gländer belägna framför och under öronskålen.

Godartade parotidneoplasmer kan vara bland annat pleomorfa adenomer, Warthins tumör eller basalcellsadenomer. Dessa är oftast långsamt växande och ger mildare symtom som smärta eller svullnad i området.

Maligna parotidneoplasmer kan vara bland annat mucoepidermoid carcinom, adenoid cystic carcinom eller squamous cell carcinom. Dessa är mer aggressiva och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symtomen på maligna tumörer kan inkludera snabb växande svullnad, smärta, otillräcklig öppning av munnen eller ansiktsförlamning.

Behandlingen för parotidneoplasmer kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumören.

"Cystadenoma" er en medisinsk betegnelse for en godartet tumor (dvs. en vokselvækst som normalt ikke spreder seg til andre dele av kroppen) som utvikler seg i overflateepitelen i en kirtel. Disse tumørene kan oppstå noen steder i kroppen, men de er særlig vanlige i ovarien og leveren.

En cystadenoma inneholder ofte mange små fluidsfillede blærer (cyster) og kan vokse til en betydelig størrelse hvis den ikke behandles. Selv om de fleste cystadenaomar er godartede, kan de i noen tilfeller bli ondartet og overgå til en slags kirteltumør kalt "cystadenocarcinoma".

Symptomer på en cystadenoma kan variere alt etter størrelsen og plasseringen av tumøren, men de inkluderer ofte smerte i området der tumøren er lokalisert, forstyrrelser i tarm- eller urinveisfunksjonen, vanskeligheter med å spise og vekttap. Hvis du tenker at du kan ha en cystadenoma, bør du søke medisinsk veiledning umiddelbart.

'Tumörer' är en allmän term för en abnorm odling av celler i ett vävnadsområde som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign). De kan uppstå i alla typer av vävnader, inklusive bindväv och mjukdelar.

'Bindväv' är en typ av vävnad som ger stöd och struktur till kroppen. Den består av celler som producerar extracellulär matrix (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolhydrater som hjälper till att ge form och integritet till vävnaden. Bindvävsvävnader inkluderar bland annat ben, brosk, senor, leder, hud och organkapslar.

'Mjukdelar' är en term som används för att beskriva vävnader som inte innehåller mycket hård bindväv, till exempel muskler, fett, ligament, senor och organ. Tumörer i mjukdelar kan vara sköra eller fasta, beroende på vilken typ av vävnad som är involverad.

Sålunda kan 'tumörer i bindväv och mjukdelar' innebära godartade eller elakartade tillväxtar i någon av dessa vävnader, såsom skelettmuskler, hud, bindevävnad eller andra mjuka vävnader.

'Plasmacellsneoplasmer' är en övergripande benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av onormala samlingar eller förökningar av plasma cells (en typ av vit blodscell) i benmärgen eller i andra vävnader. Det finns flera olika typer av plasmacellsneoplasmer, men de två vanligaste är multiplt myelom och plasmacytom.

Multipt myelom är en cancerform som utgår från plasma cells i benmärgen. Dessa onormala celler kan akkumulera i benen, lederna och andra vävnader, vilket orsakar skador på skelettet och andra komplikationer.

Plasmacytom är en cancerform som utgår från en enda plasmacell som har muterat och börjar föröka sig oregelbundet. Detta resulterar i en tumör som består av onormala plasma cells. Plasmacytomer kan vara lokaliserade till en specifik vävnad eller sprida sig till andra delar av kroppen.

Både multipt myelom och plasmacytom kan orsaka symtom som trötthet, smärta, benbrott, infektioner och nedsatt njurfunktion. Behandlingen för plasmacellsneoplasmer kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling och andra typer av terapi beroende på sjukdomens typ och utbredning.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

'Tumörer i blindtarmsbihanget' (latin: appendicex) är en allmän term för olika typer av abnorma vävnadsodlingar som kan utvecklas i denna del av tarmen. Det kan vara både godartade och elakartade tumörer. Några exempel på tumörer i blindtarmsbihanget inkluderar:

1. Adenom: Detta är en godartad tumör som utgår från körtlarna i slemhinnan i blindtarmsbihanget. De flesta av dem är små och orsakar inga symptom, men större adenomer kan öka risken för cancerutveckling.
2. Karzinoid: Detta är en elakartad tumör som utgår från neuroendokrina celler i blindtarmsbihanget. Karzinoider i blindtarmsbihanget är sällsynta, men de kan sekundärt spridas till levern och andra organ.
3. Gastrointestinal stromat tumör (GIST): Detta är en sällsynt elakartad tumör som utgår från muskelceller i blindtarmsbihanget. De flesta av dem är godartade, men vissa kan bli canceroaserande.
4. Lymfom: Detta är en elakartad tumör som utgår från lymfocyter (vita blodkroppar) i blindtarmsbihanget. Lymfomer i blindtarmsbihanget är mycket sällsynta.

Det är viktigt att notera att många av dessa tumörer kan vara asymptomatiska och upptäckas slumpmässigt under en operation för annan anledning eller vid en rutinundersökning. Andra gånger kan de orsaka symptom som buksmärta, diarré, viktminskning eller blod i avföringen. Om du upplever några av dessa symptom rekommenderar vi att du söker vård hos din läkare för en bedömning och behandling.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

Kinetin är ett växthormon som tillhör kategorin cytokininer. Det verkar främst genom att påverka celldelning och cellexpansion i växter. Kinetin kan också ha en skyddande effekt mot åldrande och stress hos växter. Det används kommersiellt inom växtodling för att främja tillväxt och fördröja åldrande hos prydnadsväxter och grönsaker.

Elektroporering är en teknik där celler eller vävnader utsätts för korta, höga elektriska impulser. Detta leder till att cellmembranets permeabilitet ökar, vilket gör det möjligt för stora molekyler, som DNA, att transporteras in i cellen. Elektroporering används vanligen för att införa genetiskt material i celler inom forskning och medicin, till exempel vid genteknik och cancerbehandlingar.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Cerebrospinalvätska, på latin called "liquor cerebrospinalis", är en klar, steril och färglös vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människan. Den produceras kontinuerligt av specialiserade celler i kilarna, en typ av blodkärl som finns i hjärnbarken. Cerebrospinalvätskan agerar som ett skyddande och näringsfyllt kudde runt hjärnan och ryggmärgen, minskar på så sätt mekanisk skada från stötar och ger en buffertzon för att mildra tryckfluktuationer.

Cerebrospinalvätskan cirkulerar genom subarachnoidalrummet, ett utrymme mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, samt i centrala kanaler inne i ryggmärgen. Den cirkulerar sedan upp till hjärnventriklarna, där den till slut återabsorberas till blodomloppet via arachnoidalmembranet och granulationsvävnaden i venösa vener.

En analys av cerebrospinalvätskan kan ge värdefull information om eventuella sjukdomar eller skador på centrala nervsystemet, eftersom vätskan ofta innehåller proteiner och celler som kan vara tecken på olika tillstånd. Lumbarpunktion är en medicinsk procedur där en liten mängd cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka dess sammansättning och hitta eventuella sjukdomsmärken.

Mucinous cystadenoma is a type of benign (noncancerous) cystic tumor that arises from the epithelial cells lining the abdominal and pelvic organs. These tumors are filled with a gel-like substance called mucin, which is produced by the cells. Mucinous cystadenomas are most commonly found in the ovary, but can also occur in other locations such as the pancreas, appendix, and liver.

Ovarian mucinous cystadenomas are typically large, fluid-filled sacs that can cause abdominal discomfort or pain if they become too large. They are usually slow-growing and do not typically spread to other parts of the body (metastasize). However, in rare cases, these tumors can undergo malignant transformation and develop into cancerous growths called mucinous cystadenocarcinomas.

It is important to note that while mucinous cystadenomas are generally benign, they can still cause symptoms and complications if they become too large or rupture. Therefore, it is recommended to have any suspected ovarian cysts evaluated by a healthcare professional for proper diagnosis and management.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

In medical terms, "eye" refers to the specialized sense organ located in the front part of the head that is responsible for receiving and processing visual information. The eye is a complex structure made up of various parts including:

1. Cornea: The clear, dome-shaped surface at the front of the eye that refracts light and protects the eye.
2. Iris: The colored part of the eye that controls the amount of light entering the eye by adjusting the size of the pupil.
3. Pupil: The opening in the center of the iris that allows light to enter the eye.
4. Lens: A biconvex structure located behind the iris that further refracts light and focuses it onto the retina.
5. Retina: A layer of light-sensitive cells at the back of the eye that convert light into electrical signals that are transmitted to the brain.
6. Optic nerve: The nerve that carries the electrical signals from the retina to the brain, where they are interpreted as visual images.
7. Vitreous: A clear, gel-like substance that fills the space between the lens and the retina and helps maintain the shape of the eye.

Overall, the eye is responsible for capturing light, converting it into electrical signals, and transmitting those signals to the brain for processing and interpretation as visual information.

'Quail' är ett litet hönsfågel som tillhör familjen fasanfåglar (Phasianidae). Det vetenskapliga namnet för den vanligaste europeiska arten, stjärtvasa ('Common Quail'), är *Coturnix coturnix*. Vaktlar är kända för sina marklevande vanor och liten storlek, med en genomsnittlig längd på cirka 15-20 cm och ett vingspann på omkring 30-35 cm. De förekommer över stora delar av världen, inklusive Europa, Asien, Afrika och delar av Nordamerika. Vaktlar är allätare och livnär sig på en varierad kost som består av frön, bär, insekter och andra små ryggradslösa djur. De är även kända för sin snabba reproduktion och lägger ofta flera kullar per säsong.

Hormonkörteltumörer är abnorma tillväxtar (tumörer) i endokrina körtlar, som är kroppens hormonproducerande organ. Dessa körtlar inkluderar hypofysen, sköldkörteln, bisköldkörteln, binjurarna, bukspottkörteln och de inre könskörtlarna (ovary/testiklar). Hormonkörteltumörer kan producera för höga nivåer av specifika hormoner, vilket kan leda till olika symptom beroende på vilket hormon som produceras och i vilken mängd.

Till exempel kan en funktionell tumör i sköldkörteln orsaka hyperthyroidism (förhöjda nivåer av tyroxin), med symptom som nervositet, viktminskning och hjärtklappning. En tumör i binjurarna kan producera aldosteron, vilket kan leda till högt blodtryck och ödem.

Det är viktigt att notera att inte alla hormonkörteltumörer är cancertumörer, utan några är godartade (benigna) och växer långsamt utan att sprida sig till andra delar av kroppen. Andra kan dock vara elakartade (maligna) och ha potentialen att spridas och orsaka allvarliga skador. Behandlingen beror på typen, storleken, läge och om tumören är godartad eller elakartad.

"Paired box (PAX) transcription factors are a group of proteins that regulate gene expression during embryonic development and in some adult tissues. They play crucial roles in the development of various organs and structures, including the eyes, ears, nervous system, and musculoskeletal system. The name "paired box" refers to the presence of a conserved DNA sequence motif that encodes a specific domain in these proteins, which is involved in DNA binding and transcriptional regulation. PAX proteins can form complexes with other transcription factors and co-regulators to modulate gene expression in a precise spatiotemporal manner, thereby controlling cell fate decisions and differentiation processes."

Onkogenproteiner är proteiner som bildas från onkogener, vilka är gener som har potentialen att orsaka cancer. Onkogener kan utvecklas genom mutationer i normalt fungerande cellulära gener, kallade protoonkogener. När en protoonkogen muteras och blir onkogen, kan det leda till oreglerad celldelning och cancer. Onkogenproteinerna kan vara aktiverade kontinuerligt eller ha ökad aktivitet jämfört med deras normala motsvarigheter, vilket leder till onormal celltillväxt och cancer. Exempel på onkogenproteiner inkluderar HER2/neu, EGFR och BCR-ABL.

Mag-tarmstumører, også kendt som gastrointestinale stumører, er en overordnet betegnelse for forskellige typer af kræftformer, der udvikler sig i fordøjelseskanalen. Fordøjelseskanalen består af munden, spiserøret, mavesækken, tarmlederne og endetarmen.

Mag-tarmstumører kan inddeles i flere forskellige typer alt efter, hvilket væv de udvikler sig i:

1. Karci nomer (eller adenocarcinomer): Dette er den mest almindelige type mag-tarmstumør og udvikles som regel i slimhindevævet, der løber langs fordøjelseskanalen.
2. Kolorektale karci nomer: Disse stumører udvikler sig specifikt i tykkelsen og endetarmen.
3. Neuroendokrine tumorer (NET): Disse stumører dannes af de celler, der producerer hormoner og neuropeptider i fordøjelseskanalen.
4. Lymfomer: Dette er en type blodcancer, der udvikler sig i lymfevævet i tarmlederne.
5. Gastrointestinal stromale tumorer (GIST): Disse sjældne tumorer dannes af celler, der hjælper med at kontrollere muskelbevægelser i fordøjelseskanalen.

Symptomer på mag-tarmstumører kan variere alt efter stedet og typerne af tumorer, men de mest almindelige symptomer inkluderer blod i afføringen, vægttab, opkast, forstoppelse, smerter eller ubehag i maven, anemis (mangel på røde blodceller) og ændret tarmfunktion.

Pankreaskarcinom, duktalt, också känt som duktal adenocarcinom, är en typ av cancer som utgår från den del av bukspjälsdrüsen (pancreas) som producerar enzymer för matspjälkningen. Detta är den vanligaste formen av pankreascancer och utgör ungefär 85-90% av alla fall. Duktalt pankreascancer börjar ofta i de små gångarna (duktus) som transporterar enzymer och andra sekretioner från bukspjälsdrüsen till tarmen.

Cancern växer vanligtvis långsamt, men den kan ändå sprida sig tidigt till omgivande vävnader och lymfkörtlar samt metastasera till avlägsna delar av kroppen, särskilt levern och lungorna. Symptomen på duktalt pankreascancer kan vara vaga och inkluderar viktminskning, magsmärtor, illamående, kräkningar, förstoppning och gulsot (icterus). Diagnos ställs vanligtvis genom en kombination av bilddiagnostik, som computed tomography (CT) eller magnetic resonance imaging (MRI), och biopsi. Behandlingen består ofta av kirurgiskt ingrepp, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Gliafilamentproteiner är en typ av strukturproteiner som förekommer i glialceller, som är stödjevävnadsceller i nervsystemet hos djur. Dessa proteiner är viktiga för att ge strukturell integritet och stöd till glialcellerna. De kan också spela en roll i celldelning, migration och differentiering. Ett exempel på ett gliafilamentprotein är glial fibrillary acidic protein (GFAP), som förekommer i astrocyter, en typ av stödjevävnadsceller i hjärnan och ryggmärgen. Andra exempel på gliafilamentproteiner inkluderar neurofilamentproteiner och peripherin.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Ependym är en typ av gläntcell som liner cerebrospinalvätskan (CSF) i centrala nervsystemet (CNS). Dessa celler bildar ett tätt täckande lag, ependymalcellskiktet, som tapper in i ventriklar och kanaler i hjärnan och ryggraden. Deras huvudsakliga funktion är att producera, transportera och cirkulera CSF samt att ge strukturell support till CNS. Ependymceller har också potentialen att differensiera till neuroner under utvecklingen. Patologiska tillstånd som kan drabba ependym inkluderar ependymom, en typ av hjärntumör som utgår från ependymceller.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

"Adherens junctions" er en type av kontaktstruktur mellom eukaryote celler, der de to cellene holder fast ved hverandre. Disse strukturene består av proteinkomplekser som inkluderer kadheriner og cateniner, og de spiller en viktig rolle i reguleringen av cellevelferd, signaloverføring og celleholdfasthet. Adherens junctions er ofte lokalisert til apikale områder i epitelceller og endotelceller, og de hjelper med å stabilisere desse barrierede strukturer.

Kärlvävnadstumörer, även kända som sarcom, är en samlingsbeteckning på olika typer av cancersjukdomar som utgår från kärlvävnaden i kroppen. Kärlvävnad innefattar blodkärl och lymfkärl. Sarcom kan drabba mjukvävnad, ben eller andra vävnader i kroppen som innehåller kärl. Det finns över 70 olika subtyper av sarcom, vilka kan variera mycket i deras beteende, prognos och behandling. De två huvudgrupperna av sarcom är mjukvävnadssarcom och ben- och ledsarcom. Mjukvävnadssarcom drabbar vanligtvis mjukare vävnader som muskler, fettvävnad, bindväv och nerver, medan ben- och ledsarcom drabbar ben eller leder.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

'Eye neoplasms' refer to abnormal growths or tumors that develop in the eye or its surrounding tissues. These growths can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous), and they can originate in various parts of the eye, such as the conjunctiva, iris, ciliary body, choroid, retina, or optic nerve. Malignant eye neoplasms are also known as ocular cancers, and they can be aggressive, potentially leading to vision loss, blindness, or even death if left untreated. The specific symptoms, treatment options, and prognosis for eye neoplasms depend on various factors, including the type, location, size, and stage of the tumor.

'Nästumör' (engelska: Recurrent cancer) är en benämning på en cancer som har återvänt efter att ha behandlats och antagits vara borta. Nästumörer kan uppstå när cancerceller överlever behandlingen, eller när nya cancerceller utvecklas från de ursprungliga cancercellerna. Nästumörer kan uppträda i samma plats som den ursprungliga cancern (lokal recurrens), eller de kan spridas till andra delar av kroppen (avlägsen recurrens). Det är viktigt att notera att när en nästumör diagnostiseras behandlas den som en ny cancer och inte som en fortsättning på den ursprungliga cancern.

Spottkörteltumörer, eller sklerokrinoide tumörer, är sällsynta benigna (godartade) tillväxter i spottkörteln (glandula salivaris). De utgör ungefär 10 procent av samtliga spottkörteltumörer. Tumören består av ett nästan exklusivt aggregat av slemhinnesälceller, så kallade sklerokrinocyter, som bildar små knutar eller nystan i salivkörtelns utförsgångar.

Spottkörteltumörer är oftast små och växer långsamt över tid. Symptomen kan inkludera en smärtsam, ömmande känsla eller en uppfylld känsla i kinden där tumören finns, sväljningssvårigheter, torka i munnen och/eller en förändrad smakupplevelse. I vissa fall kan spottkörteltumörer leda till en ökad risk för infektion i munhålan.

Även om de flesta spottkörteltumörer är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna). Dessa tumörer kallas adenoid cystiska karzinom och är mycket aggressiva. De kan inkräktas på omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att spottkörteltumörer diagnostiseras och behandlas tidigt för att minska risken för komplikationer och för att säkerställa den bästa möjliga utgången för patienten. Behandlingen kan inkludera kirurgi, strålbehandling eller en kombination av båda.

'Synnerv' eller optisk nerv (latin: Nervus opticus) är ett kranialnerv som primärt är ansvarigt för att överföra syninformation från ögat till hjärnan. Det är den andra av tolv kranialnerver och är unik eftersom den är en del av centrala nervsystemet (CNS) istället för det perifera nervsystemet (PNS). Synnerven börjar i ögats nackdel, där retinan (ögats näthinna) sammanstrålar till en punkt som kallas optisk disk eller blind fläck. Därifrån går den genom ögonhålan och in i hjärnan via en öppning i skallbasen vid temporalbenet, kallad optikuskanalen.

I hjärnan överför synnerven informationen till lateral geniculate kärnan (LGN) i thalamus och därefter till primära visuella cortex (area 17 eller V1) i occipitalloben, där det bearbetas ytterligare. Skador på synnerven kan orsaka synförlust, bland annat i form av synfältreduktion eller blindhet i ena ögat.

Notch 1-receptorn är en transmembranprotein som spelar en viktig roll i cellulär signalering och regulerar celldifferentiering, cellytodifferentiering och celldelning. Det är en del av Notch-signaltransduktionsvägen, som är en konservativ signalkaskad som finns hos flera olika djur. Notch 1-receptorn består av ett extracellulärt ligandbindningsdomäner, en transmembrandomän och ett intracellulärt domäner som innehåller en CSL-bindningsdomän och anknytningsdomäner för andra intracellulära proteiner. När Notch 1-receptorn binds till sin ligand på en annan cell, undergår det en serie av skyddande och proteolytiska händelser som resulterar i frisättningen av intracellulära domäner, som sedan kan translocera till nucleus där de fungerar som transkriptionsfaktorer för att reglera genuttryck.

Radiation-induced tumors refer to abnormal growths of cells that are caused by exposure to ionizing radiation. This can include both benign and malignant tumors, which can develop in any part of the body. The risk of developing a radiation-induced tumor depends on several factors, including the dose and duration of radiation exposure, as well as the individual's genetic susceptibility.

Radiation therapy, which is a common treatment for many types of cancer, uses high-energy radiation to kill cancer cells and shrink tumors. While radiation therapy is an effective treatment for many patients, it can also increase the risk of developing radiation-induced tumors in the future. This risk is generally low, but it is important for patients to be aware of this potential long-term complication of radiation therapy.

In addition to radiation therapy, other sources of ionizing radiation, such as medical imaging tests and environmental exposures, can also contribute to the risk of developing radiation-induced tumors over time. It is important to minimize unnecessary exposure to ionizing radiation and to follow safe practices when using or undergoing medical imaging tests.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Adenocarcinoma, papillary, är en typ av cancer som utgår från körtliga celler och har ett speciellt tillväxtmönster med små fingerliknande projektioner (papiller). Detta kan förekomma i olika organ, men när det nämns utan ytterligare specifikation av plats tenderar det att referera till papillärt adenocarcinom i sköldkörteln (tumör i sköldkörteln).

Det är viktigt att notera att medicinska diagnoser bör ställas av kvalificerade sjukvårdspersonal efter en fullständig undersökning och analys av patientens symptom, anamnes, fysiska undersökning och eventuella komplementära tester som behövs för att fastställa diagnosen.

Uteroglobin, även känt som Clara cell protein eller CC10, är ett protein som primärt produceras i klara celler i luftvägarna hos däggdjur. Det upptäcktes ursprungligen i livmodern (uterus), därav dess namn. Uteroglobin har antiinflammatoriska och immunomodulerande egenskaper, vilket gör att det kan spela en viktig roll i att hålla luftvägarna fria från inflammation och skada. Det är ett litet, lättlösligt protein som tillhör den så kallade lipokalin/uteroglobin familj.

Även om uteroglobin främst produceras i klara celler i luftvägarna, har det också hittats i andra delar av kroppen, inklusive livmodern, äggstockarna och prostata. Det exakta syftet med att producera uteroglobin i dessa olika organ är fortfarande under forskning.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Papillärt karcinom är en typ av skildrotskörtelcancer (dvs cancer i sköldkörteln). Det är den näst vanligaste formen av sköldkörtelskancer och utgör ungefär 15-20% av alla sköldkörtelskancrar. Papillärt karcinom tenderar att växa långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen, vilket gör det till en av de mer behandlingsbara formerna av sköldkörtelskancer.

Papillärt karcinom karaktäriseras av att cancercellerna bildar små, fingerliknande utskott (papiller) inne i sköldkörteln. Dessa celler kan också ha en speciell egenskap att producera ett protein som kallas tyreoideoperoxidas (TPO).

Symptomen på papillärt karcinom kan variera, men de vanligaste symptomen inkluderar:

* En ökad knöl i halsen eller en förändring av en befintlig knöl
* Sväljningsbesvär
* Hosta eller andnöd
* Röstförändringar, såsom raspighet eller heshet

Om papillärt karcinom misstänks på grund av dessa symptom kan en rad olika tester användas för att ställa en diagnos, inklusive:

* Fysisk undersökning av halsen
* Blodprover för att mäta nivåerna av tyreoideahormoner och TPO-proteinet
* Ultraljud av sköldkörteln
* Biopsi, där en liten del av knölen tas bort för undersökning under mikroskop

Om du tror att du kan ha papillärt karcinom eller någon annan form av sköldkörtelsjukdom bör du genast kontakta din läkare.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

Eye proteins, also known as ocular proteins, are vital components that make up the different parts of the eye. These proteins play crucial roles in maintaining the structure, function, and health of the eyes. They are involved in various biological processes, such as vision, immune response, and protection against oxidative stress.

Some examples of eye proteins include:

1. Crystallins: These are the major structural proteins found in the lens. There are three types - alpha, beta, and gamma crystallins. They contribute to the transparency and refractive properties of the lens, allowing it to focus light on the retina.

2. Opsins: These are light-sensitive proteins present in photoreceptor cells (rods and cones) in the retina. Two main types of opsins are involved in vision - rhodopsin in rods for low-light vision and photopsins in cones for color vision.

3. Collagens: These are structural proteins that provide support and elasticity to various tissues, including the eye. They are found in the cornea, sclera, and other parts of the eye.

4. Enzymes: Various enzymes are present in the eye, such as superoxide dismutase (SOD), catalase, and glutathione peroxidase, which protect the eye from oxidative stress by breaking down harmful reactive oxygen species (ROS).

5. Immunoglobulins: These are antibodies that help protect the eye from infections and foreign substances. They are produced by immune cells present in the eye and surrounding tissues.

6. Complement proteins: These are part of the innate immune system, which helps eliminate pathogens and damaged cells. They play a role in maintaining the health of the eye and protecting it from infections.

7. Transport proteins: Various transport proteins are present in the eye, such as aquaporins (water channels) and glucose transporters, which facilitate the movement of water, nutrients, and ions across different ocular tissues.

These are just a few examples of the many proteins that make up the complex structure and function of the eye. Understanding their roles can help researchers develop new treatments for various eye diseases and conditions.

Testikelcancer, eller testikeltumörer, definieras som onkologiska tillstånd där cancerceller bildas i vesikelcellerna i testikeln. Det kan vara flera olika typer av tumörer som kan drabba testikeln, men de två vanligaste typerna är seminom och nonseminom. Testikelcancer är relativt sällsynt, men den är en av de vanligaste cancerformerna hos män i åldersgruppen 15-35 år. Symptomen på testikelcancer kan inkludera en smärtlös knöl eller förstoring i testikeln, en känsla av tunghet i scrotum, smärta i magen eller bäckenet och ibland även blod i urinen eller sädesvätskan. Behandlingen för testikelcancer innefattar oftast kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typ av tumör och dess utbredning.

Muskelvävnadstumörer (eng. Muscle tumors) är neoplastiska tillväxtsprocesser i muskulatur och kan delas in i två huvudgrupper: beniga (godartade) och maligna (elakartade). Maligna muskelvävnadstumörer karaktäriseras av obegränsad celldelning, lokal invasivitet och potential till metastaser. De kan uppkomma i skelettmuskulatur eller glatt muskulatur (involverar exempelvis hjärtmuskulatur och muskulatur i mag- tarmsystemet). Exemplen på olika typer av muskelvävnadstumörer inkluderar rhabdomyosarkom, leiomyosarkom och granatkornstumör. Rhabdomyosarkom är en elakartad tumör som utgår från skelettmuskulaturen och är vanligast hos barn och unga vuxna. Leiomyosarkom är en elakartad tumör som utgår från glatt muskulatur och kan drabba personer i alla åldrar. Granatkornstumör är en sällsynt benig tumör som ofta uppträder i huvud- och halsregionen eller i buken.

'Tumörer' är en allmän term för en abnormt växande massa av celler. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att vara mindre aggressiva, medan elakartade tumörer kan invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

'Körtel' är en typ av vävnad som producerar och sekreterar olika substanser, såsom hormoner, enzymer och slem. Körtlar kan vara exokrina (sekretoriska) eller endokrina (hormonproducerande). Exokrina körtlar utsöndrar sitt sekret direkt till ett hölje eller yttre miljö, medan endokrina körtlar utsöndrar sitt sekret in i blodomloppet.

'Epitel' är en typ av vävnad som täcker ytor och organ i kroppen. Epitelceller bildar ett skyddande lager över huden, slimhinnor och andra ytor som är i kontakt med omgivningen. De kan också vara specialiserade för att transportera substanser genom kroppen, exempelvis i tarmen och näsan.

En tumör som utvecklas från epitelceller kallas en epitelial tumör eller karzinom. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå i olika organ, till exempel lungcancer och bröstcancer. Körteltumörer är ofta epiteliala tumörer som utvecklas från körtlar i kroppen.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

I svensk medicinsk terminologi refererar "framhjärna" (latin: prosencephalon) till den främre delen av hjärnan som utvecklas tidigt under fostertiden. Framhjärnan kan delas in i två huvuddelar: telecephalon och diencephalon. Telecephalon blir senare storhjärnan (cerebrum), medan diencephalon blir mellanhirnan (diencephalon). Framhjärnan är involverad i en rad viktiga funktioner, inklusive känslor, minne, tankeprocesser och motorik.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Medulloblastom är en typ av hjärntumör som vanligtvis drabbar barn, men kan också förekomma hos vuxna. Det är en malign tumör, vilket betyder att den är cancertumör och har potentialen att spridas till andra delar av kroppen. Medulloblastom utgår från celler i cerebellum, den bakre delen av hjärnan som styr balansen och koordinationen av rörelser.

Tumörerna kan variera i storlek och lokaliseras ofta nära den fjärde ventrikeln, en hålighet fylld med vätska i mittbrainet. Symptomen på medullblastom inkluderar huvudvärk, yrsel, illamående, dubbelseende och svårigheter med koordinationen av rörelser. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi för att ta bort så mycket som möjligt av tumören, följt av strålbehandling och/eller kemoterapi för att eliminera eventuella kvarstående cancerceller. Prognosen varierar beroende på typen av medulloblastom och om det har spridits till andra delar av kroppen, men i allmänhet är den bättre för barn än vuxna.

Cystadenocarcinoma, mucinous är en sällsynt cancerart som utvecklas i körtelvävnad, särskilt inom bukhålan. Ordet "cystadenocarcinoma" betyder att tumören har både cystiska (fluidfyllda) och solid delar, och är canceroös. "Mucinous" betyder att tumören producerar mycket av ett protein som kallas mucin. Dessa typer av tumörer tenderar att vara stora när de diagnostiseras och kan orsaka smärta eller onormalt tryck på omgivande organ. Cystadenocarcinoma, mucinous kan metastaserara (sprida sig) till andra delar av kroppen och behandlas vanligtvis med kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på graden och spridningen av cancern.

En körtelsvulst, också känd som neoplasma eller tumör, är en abnorm odling av celler i en körtel. Körtelsvulstar kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade körtselsvulstar växer långsamt och stannar ofta upp vid en viss storlek. De tenderar att vara lokaliserade till den körtel de utgår från och sprider sig sällan till omgivande vävnader eller andra delar av kroppen. Godartade körtselsvulstar kan i vissa fall orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, men de är oftast behandlingsbart och ger sällan allvarliga komplikationer.

Elakartade körtselsvulstar däremot växer snabbare och kan sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen. De kan orsaka symtom som obehag, smärta, svullnad eller utslag beroende på deras storlek och plats. Elakartade körtselsvulstar behandlas oftast aggressivt med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi för att försöka eliminera cancercellerna och förhindra spridning till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att notera att endast en läkare kan ställa en diagnos efter en undersökning och eventuella tester, så om du misstänker att du har en körtselsvulst bör du kontakta din läkare omedelbart.

'Mjuka delstumörer' (soft tissue tumors) är en övergripande benämning på godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mjukvävnad i kroppen. Mjukvävnad innefattar allt ifrån muskler, bindväv, fettvävnad till nerver och blodkärl.

Godartade mjuka delstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande vävnader eller genom att de blir så stora att de stör rörelser eller funktioner.

Elakartade mjuka delstumörer däremot kan växa snabbt, sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka skada i omgivande vävnader. De behandlas ofta aggressivt med kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla både godartade och elakartade mjuka delstumörer tidigt för att förhindra komplikationer och förbättra prognosen.

En blodtumör (eller malign hæmatopoietisk neoplasi) er en type kræft, der dannes i det bløde væv, som producerer celler, der indgår i blodet, herunder røde og hvide blodlegemer samt blodplader. Der findes forskellige typer blodtumører, herunder:

1. Leukæmi: En form for blodtumør, der dannes i det bløde væv, som producerer hvide blodlegemer (leukocytter). Der findes flere typer leukæmi, herunder akut lymfatisk leukæmi (ALL), akut myeloid leukæmi (AML), kronisk lymfatisk leukæmi (CLL) og kronisk myeloid leukæmi (CML).
2. Lymfom: En form for blodtumør, der dannes i lymfatiske væv, herunder lymfeknuder, milt, tarmen og lymfehinden. Der findes to hovedtyper af lymfom, nemlig Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En form for blodtumør, der dannes i den del af knoglevævet, som producerer røde blodlegemer (erythrocyter), hvide blodlegemer (leukocytter) og blodplader (trombocytter). Myelom kaldes også multipelt myelom eller plasmacellsk cancer.

Blodtumører kan være meget alvorlige, da de forstyrrer den normale produktion af celler i blodet og kan sprede sig til andre dele af kroppen via blodet og lymfen. Behandlingen af blodtumører afhænger af typen, graden og udbredelsen af sygdommen.

Superior colliculi är en del av mesencephalon (mellangränsstenen) i hjärnan och är en del av det som kallas för den vestibulära komplexet. De två superiora colliculusarna är knutna till synsinnet och koordinerar ögonrörelser, huvudrörelser och kroppsrörelser i samverkan med hörsel- och taktileller input. De hjälper också till att orientera kroppen mot viktiga visuella stimuli i omgivningen. Superior colliculi har också en roll i uppmärksamhetsprocessen och kan bidra till att fokusera synintrycket till relevanta delar av det visuella fältet.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Livmodertumörer är abnorma vävnadsformationer i livmodern (uterus). De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancerösa eller inte. Livmodertumörer delas vanligen in i tre kategorier:

1. Uterin myom: Detta är en typ av godartad tumör som utvecklas i muskelvävnaden i livmodern. De kan vara olika storlekar och orsaka symtom som menstruationsrubbningar, smärta och blödningar.
2. Livmoders sländhinnecancer (cervixcancer): Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderslöjan (cervix). Sländhinnecancern kan vara asymptomatisk under tidiga stadier, men symtom som blödningar efter samlag eller mellan menscykler kan uppstå när tumören växer.
3. Livmodercancer: Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderns inre vägg (endometrium). Symtom på livmodercancer kan vara vaginal blödning, smärta och menstruationsförändringar.

Det är viktigt att upptäcka och behandla livmodertumörer så snart som möjligt för att öka chansen till fullständig bot. Rutinmässiga gynekologiska undersökningar och cancer screening kan hjälpa till att tidigt upptäcka livmodertumörer.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Tarmtumörer är abnorma tillväxtor i tarmen som kan vara godartade eller elakartade. De kan orsaka olika symtom beroende på var i tarmen de finns och hur stor de är. Några exempel på typer av tarmtumörer inkluderar adenom, karzinoid, gastrointestinal stromacellstumör (GIST), lymfom och koloncancer. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

'Tumörer, adnexa och hudbihang' refererar till abnorma vävnadsväxt eller massa i de tillhörande områdena. Adnexa inkluderar strukturer som är relaterade till reproduktionssystemet, såsom blygdläpparna, äggstockarna och prostata. Hudbihang inkluderar svettkörtlar, hårfolliklar och körtelstrukturer som öronen och näsa. Tumörer i dessa områden kan vara godartade (icke-cancer) eller elakartade (cancer). Godartade tumörer växer långsammare, är mindre aggressiva och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen. Elakartade tumörer däremot kan vara invasiva och metastaserande, vilket innebär att de kan spridas till andra organ eller vävnader i kroppen. Symptomen på tumörer i adnexa och hudbihang kan variera beroende på platsen och typen av tumör, men kan omfatta smärta, svullnad, utflöde eller förändringar i hudens utseende.

Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:

1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.

Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

Kärltumörer, även kända som gonadala tumörer, är abnorma tillväxtar i äggstockarna (ovarium) hos kvinnor eller testiklarna (testis) hos män. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och deras orsaker kan variera.

Godartade kärltumörer växer långsamt och är mindre benägna att sprida sig till andra delar av kroppen jämfört med elakartade kärltumörer. De flesta kärltumörerna hos kvinnor är godartade, medan de flesta hos män är elakartade.

Elakartade kärltumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer om de inte behandlas i tid. Risken för att utveckla en elakartad kärltumör är lägre hos kvinnor än hos män, men det är viktigt att upptäcka och behandla både godartade och elakartade kärltumörer så tidigt som möjligt för att minimera komplikationerna.

Symptomen på kärltumörer kan variera beroende på typ, storlek och plats på tumören. Vissa vanliga symtom inkluderar smärta eller en klump i testikeln eller äggstocken, smärta i magen eller bäckenet, svullnad eller ömhet i bröstet hos män, och oregelbunden menstruation eller blödning hos kvinnor. Om du upplever några av dessa symtom rekommenderar vi dig att söka medicinsk vård så snart som möjligt för en fullständig undersökning och behandling.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

En tumör i en svettkörtel är en abnorm växt eller förändring av celler i en svettkörtel. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer långsamt och stannar upp vid en viss storlek, medan elakartade tumörer kan växa aggressivt och sprida sig till andra delar av kroppen.

Svettkörteltumörer är ovanliga, men de kan förekomma i alla åldrar. De kan vara lokaliserade till en enda svettkörtel eller finnas över ett stort område på huden. Symptomen på en svettkörteltumör kan variera beroende på storleken och typen av tumör, men de kan inkludera en smärtande knöl under huden, svullnad, rödhet eller ömhet i området. I vissa fall kan elakartade svettkörteltumörer orsaka symtom som överdriven svettning, hastig puls, yrsel och viktminskning.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, bilddiagnostik och biopsi. Behandlingen beror på typen och storleken på tumören, men kan inkludera kirurgisk excision (bortoperation), strålbehandling eller medicinsk behandling. I vissa fall kan observation och återkommande kontroller vara tillräckliga om tumören är godartad och inte orsakar några besvär.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.

Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:

* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.

Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

'Gomtumörer' (i engelska: 'Benign tumors') är en typ av godartade tillväxter som kan uppstå i olika vävnader i kroppen. De skiljer sig från elakartade tumörer (maligna tumörer) genom att de inte sprider sig till andra delar av kroppen och att de sällan hotar patientens liv.

Gomtumörer kan vara sammansatta av olika typer av celler, beroende på vilken vävnad de utvecklas i. Exempel på gomtumörer inkluderar:

1. Lipomer: En tumör som består av fettsvävnad.
2. Nevus: En samling av pigmentceller, även känd som mole.
3. Fibrom: En tumör som består av bindvävsceller.
4. Adenom: En tumör som utvecklas i en körtel och består av glandulära celler.
5. Hemangiom: En tumör som består av blodkärl.
6. Osteom: En tumör som utvecklas i benvävnad.

Även om gomtumörer sällan är livshotande, kan de orsaka problem beroende på deras storlek och plats. I vissa fall kan det vara nödvändigt att avlägsna tumören genom kirurgi.

I medical terms, 'mitos' refererar till den process som celler genomgår för att dela sig och reproducera sin DNA. Mitosen är en typ av celldelning där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Under mitosen separeras kromosomerna, replikeras och distribueras jämnt till varsin dottercell. Denna process är väsentlig för tillväxt, healing, och cellulär repair i levande organismer.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

'Tumörer, komplexa och blandade' är ett samlingsbegrepp inom patologi som används för att beskriva tumörer som har en varierad celltyp och struktur. Det kan inkludera både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer, men det är vanligast att det används för att beskriva cancer.

En komplex tumör definieras ofta som en tumör som har en varierad celltyp och struktur, inklusive både väldifferentierade (differensierade) och undifferentierade områden. Det kan också inkludera nekrotiska (död) områden, blodkärl och fibros (scarvandring).

En blandad tumör är en tumör som består av två eller fler olika celltyper, som vanligtvis inte ses tillsammans i samma tumör. Exempel på blandade tumörer inkluderar carcinosarcoma (som består av både epitelceller och mesenchymala celler) och teratom (som kan innehålla celler från alla tre germläggningslager: ektoderm, endoderm och mesoderm).

Det är viktigt att notera att komplexa och blandade tumörer kan vara mer svåra att diagnostisera och behandla än andra typer av tumörer, eftersom de kan ha en varierad biologisk beteende och prognos.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.

Genmanipulerade djur definieras som djur vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, ofta med hjälp av tekniker såsom genteknik eller geneditering. Det kan innebära att ett eller flera gener har lagts till, tagits bort eller modifierats i djurets DNA-sekvens. Syftet med genmanipulation kan vara att introducera en ny egenskap hos djuret, förändra en befintlig egenskap eller ta bort en egenskap helt. Genmanipulerade djur används inom forskning, medicin och jordbruk.

Underkäkstumör (latin: Tumor mandibulae) är en allmän term för olika slags abnorma tillväxt eller tumörer i underkäken. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan uppstå från olika typer av vävnader i underkäken, såsom benvävnad, mjukvävnad, kärlvävnad eller nerver.

Godartade underkäkstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande strukturer, som tänder, käkar eller nerver.

Elakartade underkäkstumörer däremot växer snabbare och sprider sig lättare till andra delar av kroppen genom att metastasera (sprida cancerceller). De kan orsaka allvarliga skador på omgivande vävnader och organ.

Exempel på vanliga typer av underkäkstumörer inkluderar ameloblastom, odontom, central granulocytär myoblastom, cherubism, fibrosarkom, osteosarkom och plasmacytom.

Cystadenocarcinom är en malign tumör (cancer) som utgår från celler i epitelvävnader, oftast i körtlar eller körtelstrukturer. Ordet "cystaden" betyder att tumören har en cystlik form med flera kompartment och "karcinom" anger att den är malign.

Cystadenocarcinomer kan drabba olika organ, men de förekommer ofta i äggstocken (ovarium), levern (hepatocystadenocarcinom) eller sköldkörteln (sköldkörtelcystadenocarcinom). Dessa tumörer kan vara väldefinerade och kapslade, men de tenderar också att infiltrera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser).

Symptomen på cystadenocarcinom beror på vilket organ som är drabbat och kan variera från allvarlig abdominal smärta, onormalt magsmärtor, viktminskning, trötthet eller obehagliga känslor i mag-tarmkanalen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av bilddiagnostik (till exempel ultraljud, datortomografi eller magnetresonanstomografi) och biopsi för att undersöka tumörvävnaden. Behandlingen innefattar ofta kirurgisk borttagning av tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att reducera risken för återfalls- eller metastaseringsrisk.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

En gallgångstumör är en ovanlig sorts tumör som utvecklas i gallgångarna, de smala rörleden som för bilevätska från levern till tarmen. Gallgångstumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga gallgångstumörer är cancer och de flesta fall av gallgångstumörer är av den maliga typen.

Gallgångscancer, även känd som kloridkarzinom eller gallgångscelligcancer, är den vanligaste formen av elakartig gallgångstumör. Den utvecklas oftast i de små grenarna av gallgångarna och kan vara svår att upptäcka på tidigt stadium eftersom den sällan orsakar några symtom. När tumören växer kan den blockera gallgångarna, vilket kan leda till gulsot (icterus), smärta i överkroppen och mag-tarmsymtom som illamående och kräkningar.

Andra typer av elakartiga gallgångstumörer inkluderar adenocarcinom, sarcom och lymfom. Godartade gallgångstumörer är ovanliga, men kan innefatta papillä cystadenom och mukösa cystadenom.

Behandlingen för gallgångstumörer beror på typen av tumör, dess storlek och om det har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Tumörinvasion är när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring en tumör. Detta kan leda till spridning av cancern till andra delar av kroppen, vilket kallas metastas. Tumörinvasion sker genom att cancercellerna penetrerar och förstör de normala cellstrukturerna och blod- eller lymfkärl i omgivande vävnad. Denna process underlättas av en rad olika mekanismer, inklusive celldelning, migration och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Tumörinvasion är ett viktigt aspekt av cancerprogressionen och påverkar prognosen för patienter med cancer.

Tympanomastoid tumörer, även kända som akustikuri tumörer eller vestibularis schwannomer, är typen av långsamt växande benigna hjärntumörer som utvecklas från de nervceller som täcker det balans- och hörselnerv (nervus vestibulocochlearis) i inneran av innerörat. Dessa tumörer växer ofta in i den hålighet där hörsel- och balansorganen finns, vilket kan orsaka tryck på nerven och leda till hörselnedsättning, tinnitus (ljud i örat), balansstörningar och i vissa fall även andra neurologiska symtom. Tympanomastoid tumörer behandlas vanligtvis med kirurgi eller strålbehandling beroende på storleken, tillväxttakten och patientens allmänna hälsotillstånd.